Vård- och
omsorgsassistenters
kompetens
– en litteraturgenomgång
Socialstyrelsen klassificerar sin utgivning i olika dokumenttyper. Detta
är ett Underlag från experter. Det innebär att det bygger på vetenskap
och/eller beprövad erfarenhet. Författarna svarar själva för innehåll och
slutsatser. Socialstyrelsen drar inga egna slutsatser i dokumentet. Experternas sammanställning kan dock bli underlag för myndighetens
ställningstaganden.
Artikelnr
2006-123-39
Sättning Maj-Len Sjögren
Publicerad www.socialstyrelsen.se, september 2006
2
Förord
Socialstyrelsen, tillsammans med nio andra myndigheter, lämnade 2004 till
regeringen en handlingsplan för kompetensförsörjningen inom kommunernas vård och omsorg om äldre och funktionshindrade. I denna åtog sig Socialstyrelsen att precisera de grundläggande anspråken på yrkeskompetens för
omvårdnadspersonalen. Ett sådant arbete har genomförts och rapporterats i
Vård- och omsorgsassistenters kvalifikationer. Inom ramen för det arbetet
genomförde fil.dr. Agneta Törnquist en litteraturgenomgång. I denna rapport
redovisas denna litteraturgenomgång.
Ansvarig för arbetet med att beskriva vård- och omsorgsassistenters kvalifikationer är Gert Alaby.
Christer Neleryd
Chef för äldreenheten
3
4
Innehåll
Förord
3
Inledning
7
Bakgrund
8
Vilken yrkeskompetens behöver omvårdnadspersonalen?
12
Vad innebär uttrycket yrkeskompetens?
12
Studier av litteratur och utbildningsdokument
13
Omvårdnadspersonal inom omsorgen om äldre
14
Definition av arbetet
Arbetsuppgifter – vad man gör
Hur man ska vara
Vad man ska kunna – utbildningsinnehåll
Vilka färdigheter är viktigast?
Omvårdnadspersonal inom omsorger om funktionshindrade
Definition av arbetet
Arbetsuppgifter – vad man gör
Hur man ska vara
Vad man ska kunna – utbildningsinnehåll
Vilka färdigheter är viktigast?
Omvårdnadspersonal inom hälso- och sjukvård
Definition av arbetet
Arbetsuppgifter – vad man gör
Hur man ska vara
Vad man ska kunna – utbildningsinnehåll
Vilka färdigheter är viktigast?
Valideringsdokument
14
14
16
16
17
18
18
18
19
19
21
21
21
21
23
23
24
24
Danmark
Finland
Norge
Sverige
Vilka färdigheter är viktigast?
25
25
26
27
28
Varför ska man ha utbildning?
28
Att rekrytera och behålla personal genom utbildning
Utbildning höjer statusen på omvårdnadsyrket
Utbildning är ett måste i kommunikation, relationer och medicin
Slutsatser
28
29
29
30
Referenser
33
Bilaga – Svensk och finsk omvårdnadsutbildning
41
5
6
Inledning
I rapporten ”Investera nu” åtog sig Socialstyrelsen att utarbeta en kompetensbeskrivning för omvårdnadspersonal inom vård och omsorg om äldre
och funktionshindrade. Denna ska användas vid utformning av utbildning
och vid validering av yrkeskrav. Kompetensbeskrivningen är ett led i den
handlingsplan som myndigheterna som utarbetat ”Investera nu” har föreslagit.
Som ett första steg i utformandet av en kompetensbeskrivning har jag fått
i uppdrag att utforma ett underlagsmaterial för vidare diskussioner i referensgruppen.
Detta underlagsmaterial är baserat på en litteraturgenomgång där studier
som är publicerade i form av avhandlingar, vetenskapliga artiklar eller FoUrapporter ingår. En stor del av det skrivna är baserat på svenska studier. Jag
har dessutom studerat valideringsdokument från våra nordiska grannländer.
Syftet med litteraturgenomgången är att ge en bild av omvårdnadspersonalens yrkeskompetens.
7
Bakgrund
I rapporten ”Investera nu! Handlingsplan för kompetensförsörjning inom
vård och omsorg” utgiven av Socialstyrelsen (2004) har nio myndigheter
samarbetat. De föreslår att tio mål och tio åtgärder läggs fast i en tioårig
handlingsplan för kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre
och funktionshindrade. De mål som jag i denna skrivning främst kommer att
beröra handlar om att all personal ska ha minst grundläggande yrkeskompetens (mål II).
År 2003 fanns det cirka 312 000 anställda (månadsavlönande) inom vård
och omsorg i kommunerna. Därutöver arbetade 70 000 timanställda i verksamheten, vilket innebär att 22 procent av personalen inom kommunal vård
och omsorg är timanställd. I landstinget arbetade 56 000 personer i motsvarande arbetsuppgifter år 2003. Härtill kommer ett okänt antal som arbetar i
företag på uppdrag av landstinget eller inom privat hälso- och sjukvård.
Merparten av de insatser som utförs ges enligt socialtjänstlagen (SoL). En
fjärdedel av insatserna ges enligt lagen om stöd och service om vissa funktionshindrade (LSS) samt cirka femton procent enligt hälso- och sjukvårdslagen (Socialstyrelsen 2004). Den i särklass största yrkesgruppen, 75
procent av alla anställda, är vårdbiträden, undersköterskor, skötare och vårdare. Därtill kommer enligt Kommunals (2003) beräkningar yrkesgruppen
personlig assistent och boendestödjare som beräknas vara knappt tio procent
av de anställda inom vård och omsorg. Dessa yrkesgrupper går i denna text
under samlingsnamnet omvårdnadspersonal.
Enligt kommunala beräkningar behöver cirka 180 000 personer med formell yrkesutbildning rekryteras inom de närmsta tio åren (Svenska Kommunförbundet 2004). Dessa fakta är bekymmersamma eftersom det redan
idag är svårt att rekrytera omvårdnadspersonal, oavsett om de har utbildning
eller inte. Som tabell 1 visar har nio av tio av omvårdnadspersonalen en
gymnasieutbildning och sex av tio har en omvårdnadsutbildning. Dessa
uppgifter gäller månadsanställd personal. Bland de timanställda är andelen
omvårdnadsutbildade lägre.
Tabell 1. Omvårdnadspersonalens utbildning i procent.
Omvårdnadsutbildning (vårdgymnasium)
Övrig vårdutbildning
Gymnasial/eftergymnasial utbildning (ej vård)
Förgymnasial utbildning
Anställda 2003
Nyanställda 2003
56
8
25
11
43
8
37
12
Källa Svenska Kommunförbundet: Aktuellt om äldreomsorgen 2004 (s. 46).
I Svenska Kommunförbundets årliga statistiska beräkningar av omvårdnadspersonalens utbildning framkommer att av de 16 000 undersköterskor
och vårdbiträden som hade rekryterats under år 2003 hade hälften en formell
8
yrkesutbildning. Av dessa hade 25 procent läst omvårdnadsämnen på komvux, 18 procent omvårdnadsprogrammet på gymnasieskolan och åtta procent hade någon annan omvårdnadsutbildning. Av dem som saknade omvårdnadsutbildning hade 37 procent en annan gymnasieutbildning och tolv
procent hade förgymnasial utbildning (Svenska Kommunförbundet 2004).
Det man kan konstatera är att utbildningsnivån bland de nyanställda sjunker.
För att utbildningsnivån ska kunna höjas är det viktigt att de nya som börjar
inom äldreomsorgen är bättre utbildade än de som slutar och helst bättre
utbildade än genomsnittet av dem som redan är anställda. De flesta kommuner ställer enligt Kommunal (2003) också krav på att undersköterskor och
vårdbiträden som anställs ska ha kompetens motsvarande gymnasieskolans
omvårdnadsprogram.
En något ljusare bild av utbildningssituationen kan utläsas av den undersökning Socialstyrelsen genomförde inom de särskilda boendeformerna år
2001. Undersökningen visade att cirka 75 procent av de månadsanställda
vårdbiträdena och undersköterskorna bedömdes ha en formell vård- eller
omsorgsutbildning motsvarande lägst gymnasiekompetens (Socialstyrelsen
2001).
En bidragande orsak till svårigheterna med att rekrytera omvårdnadsutbildad personal kan vara den låga kapaciteten inom utbildningssystemet,
samtidigt som gymnasieskolans omvårdnadsprogram inte har tillräckligt
med sökande. Av de 21 000 undersköterskor och vårdbiträden som rekryterades år 2002 kom endast 4 300 direkt från studier (Svenska Kommunförbundet 2003). Man kan konstatera att för att motsvara den långsiktiga efterfrågan på omvårdnadsutbildad personal behöver dagens utbildningskapacitet
inom området mer än fördubblas.
Vilken utbildning har då de som är anställda inom kommunal vård och
omsorg? I en enkätstudie från år 2002 bland 316 vårdbiträdes- och undersköterskeanställda på särskilda boendeformer (ålderdomshem och servicehus) visade det sig att drygt hälften vardera var anställda som vårdbiträden
respektive som undersköterskor (Törnquist 2004). Denna fördelning mellan
vårdbiträdes- och undersköterskeanställda stämmer väl med andra studier,
se bland annat Gustafsson och Szebehely (2001); Socialstyrelsen (2003).
9
Vårdbiträdens och undersköterskors utbildning
98
45
45
47
39
15
2
komvux
5
vårdlinje
20
vb/komvux
0
vårdbiträdesut
bildning 10-20v
120
100
80
60
40
20
0
Figur 1. I figurens vänstra del ser vi vårdbiträdenas utbildning och i den högra delen av figuren ser vi undersköterskornas utbildning på särskilt boende: ålderdomshem och servicehus, n = 316 (Källa: Törnquist 2004, s 204f).
I ovanstående figur kan vi se att majoriteten (58 procent) av vårdbiträdena
har gått en 10 eller 20 veckors vårdbiträdesutbildning. Tjugo personer (12
procent) har en gymnasial omvårdnadsutbildning från social servicelinje,
vårdlinje eller omvårdnadsprogram. De av vårdbiträdena som har uppgivit
att de har gått vårdlinje eller omvårdnadsprogram har inte fullföljt utbildningen och är därför inte behöriga till undersköterskearbete. Av dem som
arbetar som vårdbiträden har 45 (27 procent) ingen formell vård- eller omsorgsutbildning.
Spridningen mellan de olika utbildningsalternativen är större bland de undersköterskeutbildade. De som har en nyare utbildning, efter år 1991, har
antingen gått på ungdomsgymnasiets omvårdnadsprogram (10 procent) eller
på komvux (31 procent). En klar tendens är att de undersköterskeutbildade
har skaffat sin utbildning som vuxen. Däremot var det endast sex av de
vårdbiträdesanställda som höll på att successivt utbilda sig till undersköterska, vilket rimligtvis borde tolkas som om enheterna är långt ifrån intentionen om att den formella utbildningen ska vara omvårdnadsprogrammet och
att all omvårdnadspersonal ska ha en undersköterskekompetens (Törnquist
2004).
I och med gymnasiereformen år 1991 förändrades omvårdnadsutbildningen från en yrkesutbildning till en yrkesförberedande utbildning och av ovanstående utbildningsalternativ återstår idag omvårdnadsprogrammet på ungdomsgymnasiet alternativt komvux. Elevgruppen som sökt omvårdnadsprogrammet och dess föregångare har de senaste årtiondena genomgått en närmast total förändring. Från att det tidigare varit välmotiverade och
högpresterande elever som kommit in i konkurrens ser vi nu alltmer skoltrötta och svagpresterande elever. Elevantalet har successivt minskat och
under den sista tioårsperioden har elevantalet halverats. På de flesta orter
kommer samtliga in som sökt omvårdnadsprogrammet (Skolverket 2000).
Trots den minskande populariteten konstaterar Skolverket (2002) vid en
undersökning, tre år efter avslutat gymnasium, att 83 procent av dem som
10
var verksamma var det inom ett målyrke för sin gymnasieutbildning. I en
jämförelse med andra yrkesförberedande utbildningar kan sägas att i genomsnitt 40 procent arbetade inom ett målyrke för sin gymnasieutbildning
efter tre år. Detta talar för att de som genomgått omvårdnadsprogrammet
blir vården trogna.
I en avhandling av Eriksson och Gunnarsson (1997) visar författarna på
att endast elva procent av omvårdnadsprogrammets avgångselever önskar
arbeta med äldre människor, de flesta vill arbeta på sjukhus och då främst på
en mottagning (Walldal 1986; Herrman 1998). Enligt Eriksson och Gunnarssons (1997) studie har attityden till att arbeta med äldre försämrats under utbildningens gång. När eleverna började i årskurs ett uppgav en tredjedel att skälen till att söka utbildningen var att de ville hjälpa äldre människor. En försiktig tolkning kan vara att elevens möte med den äldre och äldreomsorgen under den arbetsplatsförlagda utbildningen (APU) har förändrat
elevens inställning till att arbeta med äldre. Detta samband går däremot inte
att utläsa i SCB:s sysselsättningsregister (1999) där det synliggörs att hela
43 procent av gymnasieskolans omvårdnadselever går till arbete inom äldreomsorgen (se vidare i Törnquist 2001). Förtydligas måste att merparten av
dem som utbildas för vård och omsorgsyrken får sin utbildning inom komvux. I Skolverkets (2003) årliga statistik över elever som har slutfört gymnasieutbildning under året framkommer att från omvårdnadsprogrammet på
ungdomsgymnasiet slutförde sammanlagt 2 443 elever omvårdnadsprogrammet under år 2003. Samma år deltog sammanlagt 15 443 studerande i
kursen omvårdnad på komvux. 1 I ”Investera nu” (Socialstyrelsen 2004) ser
myndigheterna att även i framtiden är vuxna den mest betydelsefulla rekryteringsgruppen.
1
På komvux registrerades inte ett utbildningsprogram utan enbart kurser. Skolverket offentliggör statistik över de mest frekventa kurserna och bland dessa ingår ett flertal från
omvårdnadsprogrammet, bland annat kursen omvårdnad.
11
Vilken yrkeskompetens behöver
omvårdnadspersonalen?
I ”Investera nu” (Socialstyrelsen 2004) skriver myndigheterna att kraven på
yrkeskompetens i den framtida omsorgen om äldre och funktionshindrade
kommer att öka. Den vård och omsorg som kommer att bedrivas inom äldreomsorgen kommer främst att innefatta äldre i hög ålder, ofta med kognitiva funktionsnedsättningar, inte minst demenssjukdom. Allt fler kommer
dessutom att ha flera sjukdomar och kommer att vårdas till livets slut. Arbetet med funktionshindrade kommer främst att bedrivas bland personer med
psykiska funktionshinder.
Den grundläggande yrkeskompetensen bör enligt ”Investera nu” (Socialstyrelsen 2004) ha sin tyngdpunkt i sociala och pedagogiska moment inom
omsorg och omvårdnad. Yrkeskompetensen är baserad på
• stödjande av den äldre och den funktionshindrades resurser
• rehabilitering och habilitering
• sjukdomar och skadors konsekvenser
• förebyggande av sjukdom och främjande av hälsa
• god omvårdnad
• självkännedom och samarbetsförmåga
• god omvärldsorientering
• muntliga och skriftliga färdigheter i det svenska språket
• teknisk kompetens (Socialstyrelsen 2004;18).
Denna beskrivning av yrkeskompetensen får ligga som ingång i nedanstående litteraturgenomgång.
Vad innebär uttrycket yrkeskompetens?
Yrkeskompetens som uttryck är sammansatt av kunskap och färdighet. Om
kunskapen är att veta något om det vi ska utföra så är själva utförandet färdigheten. Grundantagandet är att i allt arbete som vi utför behövs både kunskaper och färdigheter. Kunskaper är något som vi lär i skola och i arbetsliv
men också i den vardag som vi befinner oss i. I de flesta utbildningar ligger
tyngdpunkten på ett teoretiskt kunskapsinhämtande och själva färdighetsträningen förläggs då till arbetslivet. Enkelt kan man säga att det är arbetslivet
som sköter färdighetslärandet.
Olika yrken kräver olika kunskaper och färdigheter. En del yrken kräver
långa teoretiska studier medan andra yrken kräver ett större kunskapsinhämtande från vardagen. En del yrken kräver fingerfärdighet medan andra yrken
12
kräver emotionella färdigheter. Man kan konstatera att yrkeskunskapen vare
sig kan läras in eller bedömas skild från sitt sammanhang.
Men för att betraktas som kompetent räcker det inte att enbart ha kunskaper och färdigheter utan vi ska också ha förutsättningar att finna lösningar
på de problem som uppstår i det dagliga arbetet. Dessutom ska arbetet vi
utför vara framgångsrikt; vi betraktar inte den som står handfallen i sitt arbete som kompetent.
Vad är det då som avgör om individen blir framgångsrik i sin yrkesverksamhet när hon äger ett gott yrkeskunnande? För att komma närmare frågan
om yrkeskompetens kan man ta utgångspunkt i Nijhofs och Streumers
(1998) sammanställning av uttrycket Key Qualifications. Nyckelkvalifikationer används som en sammanfattande beskrivning av de kvaliteter som gör
det möjligt för individen att fungera i en föränderlig tillvaro eller möta nya
typer av situationer inom ett föränderligt arbetsliv. Nyckelkvalifikationernas
styrka är att både kognitiva, sociala och kommunikativa förmågor lyfts upp
såsom värdefulla. Nyckelkvalifikationerna kan delas in i fyra huvudkategorier:
• kognitiva färdigheter (lära sig, planering, argumentation, problemlösning)
• kommunikativa färdigheter (läsa, skriva, lyssna)
• sociala färdigheter och interpersonella relationsfärdigheter (arbeta i
grupp, samspelsteknik, emotionell förmåga)
• personliga färdigheter (självständighet, ansvar, omdöme).
Dessa nyckelkvalifikationer har en bred användning och är meningsfulla i
de flesta yrken. Nyckelkvalifikationerna är också överförbara från arbete till
arbete och behövs idag men också i framtiden. Förutom nyckelkvalifikationer behövs också yrkeskunskaper. Med hjälp av dessa två uttryck, nyckelkvalifikation och yrkeskunskap, kommer jag att kategorisera litteraturen.
Dessutom synliggörs i litteratur och valideringsdokument en värdegrund
som ska vara förankrad i allt arbete som omvårdnadspersonalen utför. Därmed blir värdegrund den tredje kategorin.
Studier av litteratur och utbildningsdokument
Omvårdnadspersonalen representerar som vi har sett ett flertal yrkesgrupper.
Ett första steg i min litteraturredovisning har därför blivit att beskriva omvårdnadspersonalens arbete ur ett verksamhetsperspektiv. På detta sätt hoppas jag att synliggöra yrkeskompetensen. Därefter följer en kort beskrivning
av vad omvårdnadspersonalen anser att de behöver för kunskaper för sitt
arbete. Den första delen är indelad i tre områden: omsorgen om äldre och
funktionshindrade och hälso- och sjukvård 2 och är i huvudsak baserad på
svenska studier. Därefter kommer jag att kortfattat beskriva yrkeskunskap
utifrån valideringsinstrument hämtade från de nordiska länderna. Avslut2
Eftersom vi inte har haft inriktningsspecifik utbildning sedan i början av 1990-talet så
finner jag att det här finns ett behov av att även spegla omsorgen om sjuka.
13
ningsvis ställer jag mig frågan varför omvårdnadspersonalen ska ha utbildning och besvarar den med hjälp av vetenskapliga artiklar.
Syftet med litteraturgenomgången är att ge en bild av omvårdnadspersonalens yrkeskompetens.
Omvårdnadspersonal inom omsorgen om äldre
När vi pratar om omsorgen om äldre innefattar det omvårdnadspersonal som
arbetar inom kommunal äldreomsorg. 3 Omvårdnadspersonalen har yrkesbeteckningarna vårdbiträde eller undersköterska. De studier som jag har funnit
om omvårdnadspersonal inom äldreomsorg och dess yrkeskompetens har
främst berört hemtjänst. Tilläggas bör att man har gjort fler studier på äldreomsorgens omvårdnadspersonal än på personalen i de andra verksamhetsområdena.
Definition av arbetet
Syftet med omsorgsarbetet är att ge god omsorg med hög kvalitet. Med kvalitet avses att omsorgen om den äldre ska uppfylla och tillfredställa de äldres
krav, behov och förväntningar. Omvårdnadspersonalens arbete ska kännetecknas av ett gott bemötande och hög kompetens. Den äldre ska ha möjlighet till stor delaktighet och stort inflytande, god tillgänglighet och kontinuitet och omsorgen ska upplevas trygg och säker. Den äldre ska kunna bo kvar
i sitt hem, oavsett om det är ett boende i enskilt hem eller på särskilt boende,
även om omvårdnadsbehovet är stort (Proposition 1997/98:113).
Omsorgsarbetet med den äldre är ett arbete där omvårdnadspersonalen ger
hjälp med sysslor som den äldre inte klarar av och omsorgsarbetet handlar
ofta om den äldres mer eller mindre bestående behov av hjälp. Det primära
målet för arbetet blir därmed att ta ansvar för den äldres välbefinnande där
både praktiskt arbete och relationen mellan omvårdnadspersonalen och den
äldre är sammanvävda (Törnquist 2004).
Arbetsuppgifter – vad man gör
Ett vårdbiträdes arbete är enligt Blomdal Frej (1993) indelat i tre huvudkomponenter: det praktiska, det sociala och det existentiella, vilka förenas
och integreras i relationen mellan den äldre och omvårdnadspersonalen. I
studier av omsorgsarbetet och yrkeskompetens inom äldreomsorger har ett
flertal arbetsområden identifierats (se bland annat Astvik 2003; Ellström &
Ekholm 2001; Drugge 2003; Ström 1997; Törnquist 2004; Wahlgren 1996
och Zingmark 1991). 4 I de nämnda studierna fastslås att omvårdnadspersonalen ska behärska fem olika arbetsområden och därmed kunskapsområden.
Dessa områden består av omsorgsuppgifter, sociala uppgifter, hushållsuppgifter, medicinska uppgifter och administrativa uppgifter. Dessa arbetsupp3
Även om tio procent av äldreomsorgen är i enskild regi så är de studier som jag har läst i
stort baserade på material från kommunal äldreomsorg (Svenska Kommunförbundet 2004).
4
Det finns relativt många avhandlingar som beskriver omvårdnadspersonalens arbetsuppgifter inom omsorger om äldre, jag har här valt att ta upp de avhandlingar som hanterar
frågor om kompetens och yrkeskunskaper.
14
gifter har olika värden för omvårdnadspersonalen och det mest betydelsefulla och själva kärnan i arbetet är omsorgsuppgifterna. Detta arbete definieras
som det nära dagliga arbetet med den äldre och innehåller kunskaper och
färdigheter som att se till att den äldre får duscha och får hår, naglar och
tänder skötta. Men också att den äldre får på sig kläder och får i sig mat.
Omsorgsuppgifterna prioriteras alltid före de andra arbetsuppgifterna.
De arbetsuppgifter som omvårdnadspersonalen tycker är underprioriterade från ledningshåll är de sociala uppgifterna (se även rapporter från Socialstyrelsen 1997; Svenska Kommunförbundet 1999). Dessa innefattar kunskaper och färdigheter som att ta sig tid att prata, följa med på en promenad,
aktivering eller kontakt med anhöriga, tandläkare, läkare eller frisör. Det är
den äldres länk mellan enheten och yttervärlden. Bristen på tid för att utföra
de sociala uppgifterna leder till stress hos omvårdnadspersonalen (se Gustafsson & Szebehely 2001).
Ett av omvårdnadspersonalens mest tidskrävande arbetsområde är hushållsuppgifterna. Omvårdnadspersonalen på de särskilda boendeformerna
har dessutom ett dubbelt hushållsarbete: hon sköter den äldres hem men
också det gemensamma hemmet. Både den äldres hem och det särskilda
boendet ska städas, gardiner ska bytas och tvättas och blommor ska skötas.
Det dagliga hushållsarbetet har också det en tendens att ta tid från arbetet
med den äldre. Idag är det många enheter som saknar vaktmästare. När politikerna fattar beslut om att kommunen ska ingå i ett miljöprojekt blir konsekvensen att kompostering och källsortering tar vårdbiträdets tid från arbetet
med den äldre (se Törnquist 2004).
De medicinska uppgifterna består främst i att lägga om sår, dela ut mediciner från dosetter och att ge insulin. Men det kan också innebära att ta hand
om en svårt sjuk äldre vilket då kräver en förmåga att kombinera omsorgskunskaper och färdigheter med de medicinska kunskaperna och färdigheterna. Medicinska arbetsuppgifter delegeras av sjuksköterskan och det är sjuksköterskan som har det yttersta ansvaret för att dessa uppgifter sköts på ett
kunnigt sätt. Det är också inom detta kunskapsfält som omvårdnadspersonalen finner att de har bristande kunskap. Främst behövs mer kunskaper och
färdigheter för arbetet med äldre med demenssjukdom och psykisk sjukdom.
Inom de medicinska uppgifterna kan även uppgifter som rehabilitering ingå.
Det kan innefatta massage, sjukgymnastiska övningar och gångträning.
Det sista av omvårdnadspersonalens fem arbetsområden är det administrativa arbetet – ett arbete som omvårdnadspersonalen ser som en delegering
av enhetschefens arbetsuppgifter (Törnquist 2004). I det administrativa arbetet ingår arbetsuppgifter som att beställa hem varor, sköta inringning av
vikarier vid sjukfrånvaro, att schemalägga arbetet men också att dokumentera det dagliga arbetet hos den äldre. Här krävs kunskaper och färdigheter i
att planera och organisera arbetet men också att formulera sig i skrift.
Därutöver finner Astvik (2003) att omvårdnadspersonalen har ett socialpedagogiskt arbete som innebär och syftar till att stödja och utveckla den
äldres resurser. Det handlar om hjälp till självhjälp med syfte att öka den
äldres oberoende och självständighet.
15
Hur man ska vara
Omvårdnadspersonalens formas av de relationer som de för tillfället befinner sig i. Det krävs med andra ord en kompetens i arbetet med den äldre och
en annan kompetens i samarbetet med kollegan. Omvårdnadspersonalens
personliga kompetens gentemot den äldre bygger på hans eller hennes empatiska förmåga, på ödmjukhet, kärleksfullhet och respekt för den äldre.
Omvårdnadspersonalen ska med andra ord ha en emotionell kompetens.
Lika viktig är den personliga kompetensen gentemot kollegorna, vilket innefattar att vara ärlig, stöttande, lojal, pålitlig och positiv. Omvårdnadspersonalen ska med andra ord ha en ansvarskompetens. I sitt arbete ska hon eller
han dessutom vara självständig, flexibel och ha initiativförmåga. Den tänkbara personliga kompetensen som inte hör ihop med vårdbiträdet är snabbhet, effektivitet eller rationalitet (Törnquist 2004).
Den personliga kompetensen är en förutsättning för omsorgsarbetets kvalitetsanspråk. En grundförutsättning för god kvalitet är enligt bland annat
Ström (1997); Drugge (2003) och Astvik (2004) att organisera verksamheten så att det finns kontinuitet i relationen mellan omvårdnadspersonalen
och den äldre. Eftersom arbetet sker i det personliga mötet – i en relation –
kan inte omvårdnadspersonalen bytas ut utan att omsorgsinsatsen förändras.
Arbetet handlar också om att knyta an till de äldre som alla är olika personligheter. Det handlar också om att se den äldres behov bakom demens, kristallkronor och valiumtabletter (Wahlgren 1996). Att mötet och relationen är
viktig för omsorgens kvalitet styrks av ett flertal forskare (Ström 1997; Eliasson 1992; Szebehely 1995; Silfverberg 1996; Wahlgren 1996, Drugge
2003; Ingvad 2003).
I studier från omsorger om äldre visar det sig att den personliga kompetensen i mångt och mycket är lika viktig, om än inte viktigare, än formell
utbildning.
Vad man ska kunna – utbildningsinnehåll
I ett stort antal studier fastslås att omvårdnadspersonalen kompetens utvecklas i de erfarenheter som bildas i mötet mellan de äldre och omvårdnadspersonalen, vilket innebär att yrket lärs i vardag eller i arbetet (Berg 1994;
Christensen 1997; Daatland 1994; Drugge 2003; Forsgärde & Westman
2002; Gutavsson 1999; Melin Emilsson 1998). Med andra ord så har den
erfarenhetsgrundade kunskapen ett företräde framför den utbildningsgrundade kunskapen. Argument för en erfarenhetsgrundad kompetens är att varje
möte med den äldre är unik. Kunskapen kan därmed inte vara generell och
kan därför inte läras i utbildning, utan betraktas som individuell. Utgångspunkten blir därmed i bemötandet av varje individ. Därmed blir omvårdnadspersonalens relationskompetens äldreomsorgens kvalitetsredskap (Engbom & Hellberg 2004).
Motargument till den erfarenhetsbaserade kunskapssynen kan vi se i en
studie av Axelsson & Elmståhl (2002) där de finner att outbildad omvårdnadspersonal utsätter de äldre för risk. Axelsson & Elmståhl kräver att omvårdnadspersonalen ska få bättre kunskaper i läkemedelshantering. Ericsson
(2003) pekar på att kunskap inte bara är sunt förnuft. De finner att för att
arbeta med demenssjuka ska omvårdnadspersonalen ha kunskaper om de-
16
menssjukdom och andra närliggande sjukdomar. Personalen ska även ha
kunskaper om sociala faktorer som kan påverka den äldre hälsa men också
olika metoder för att utreda vad den äldre med demenssjukdom klarar av
och hur den ska behålla denna förmåga så länge som möjligt. Både Axelsson & Elmstål och Eriksson företräder en kunskapssyn som är vanlig inom
äldreomsorgen nämligen den att omvårdnadspersonalen främst behöver medicinska kunskaper. Ett liknande resultat fick jag i min studie där både företrädare för äldreomsorgen på kommunal policynivå och på lokal enhetsnivå
(enhetschefer och vårdbiträden) menade att det var inom det medicinska
arbetsområdet som omvårdnadspersonalen behövde kunskaper (Törnquist
2004; se även Ellström & Ekholm 2001).
En av slutsatserna i min studie (Törnquist 2004) var att förutom den medicinska kunskapen så behövde omvårdnadspersonalen i sitt arbete med
äldre också ha kunskaper i gerontologi och beteendevetenskap. Kunskaperna ska ha ett tydligt äldrefokus och utifrån kunskaper om det normala åldrandet ska omvårdnadspersonalen kunna identifiera förändringar hos den
äldre samt veta hur hon eller han ska bemöta den äldre med denna förändring. Detta tredelade samband, menar jag, ska betraktas som en grundförutsättning för all den kunskap som omvårdnadspersonalen behöver i sitt arbete. Centrum för förståelsen av kunskapen är att förlägga den i dess kontext
och använda de grundläggande termer som är gemensamma för kontexten
(aktiv, inflytande, trygghet, oberoende, respekt etcetera). Därför bör de tre
centrala kompetensområdena gerontologi (kunskapen om den äldre) geriatrik (medicinska kunskaper) och bemötande (psykologi) diskuteras. Här kan
vi se att de övriga kompetensområdena som omsorgs- och hushållskunskaper samt sociala och administrativa kunskaper helt naturligt kommer att ingå
i förvärvandet av yrkeskunskapen. Därmed skapas en helhet (Törnquist
2004).
Sammanfattningsvis kan vi utifrån Runesson och Eliasson-Lappalainen
(2000;53) dra slutsatser om att yrkeskompetens inom äldreomsorgen är att
ha de kunskaper som behövs för att sköta en annan människas hem och
kropp samt förmåga att lyssna och se den andres behov eller önskemål och
anpassa hjälpen efter detta. Annan kompetens som behövs är teoretisk kunskap: medicinsk, psykiatrisk och social. Det krävs också att kunna bedöma
när andra yrkeskategorier med annan kompetens bör tillkallas.
Vilka färdigheter är viktigast?
Vi har sett utifrån de refererade studierna att omvårdnadspersonalen inom
omsorgen om äldre behöver omsorgskunskaper, sociala kunskaper, hushållskunskaper, medicinska kunskaper och administrativa kunskaper.
Tyngdpunkten i arbetet ligger i att ha kunskaper och färdigheter för att klara
av omsorgs- och hushållsarbetsuppgifter. De nyckelkvalifikationer som
främst har synliggjorts är sociala färdigheter och interpersonella relationsfärdigheter samt kommunikativa färdigheter. Tyngdpunkten ligger i relationsfärdigheterna. Den värdegrund som ska genomsyra arbetet är den äldres välbefinnande.
17
Omvårdnadspersonal inom omsorger om
funktionshindrade
När vi pratar om omsorgen om funktionshindrade innefattar det omvårdnadspersonal som arbetar inom kommunal handikappomsorg med personer
som har ett fysiskt eller psykiskt handikapp alternativt en utvecklingsstörning. Omvårdnadspersonalen har olika yrkesbenämningar såsom personlig
assistent, boendestödjare, skötare eller vårdare. De studier som jag har funnit om omvårdnadspersonal och dess yrkeskompetens inom omsorgen om
funktionshindrade har främst berört yrkesgruppen personlig assistent. Ett
fåtal studier rör omvårdnadspersonal som arbetar med psykiskt funktionshindrade eller utvecklingsstörda.
Definition av arbetet
I litteraturen går att utläsa att syftet med omsorgsarbetet är att stärka den
funktionshindrades möjligheter att leva ett självständigt och oberoende liv.
Enligt 6 § LSS ska den enskilde i största möjliga utsträckning ges inflytande
och medbestämmande över de insatser som ges (SFS 1993:387).
Ett grundfundament för omvårdnadspersonalens arbete inom omsorgen
om funktionshindrade är att personalen tillsammans med den funktionshindrade ska utföra de sysslor som den funktionshindrade själv skulle ha gjort
om han eller hon inte hade haft sitt funktionshinder (Dehlin 1997). Gough
och Modig (1996;41) beskriver omsorgsarbetet som ett ”socialt arbete på
det personliga livets villkor”.
Arbetsuppgifter – vad man gör
Omvårdnadspersonal som arbetar inom omsorgen om funktionshindrade har
enligt Gough och Modig (1996) inte avgränsade och i förväg bestämda arbetsuppgifter utan arbetet består av de uppgifter som den funktionshindrade
för tillfället behöver assistans med. Detta innebär att arbetsuppgifterna i stor
utsträckning skapas av det den funktionshindrade företar sig, av dennes sysselsättningar och intressen. Att vara omvårdnadspersonal innebär också arbetssituationer där samarbetet innefattar intimitet, fysisk närhet och oavsiktlig insyn i privatlivets förhållanden. Relationens sociala närhet bidrar till
behovet av att etablera en personlig relation till den funktionshindrade för
att man ska känna sig ”hemma” i den funktionshindrades sociala miljö. Relationen beskrivs av Gough och Modig (1996) som mycket närmare och
personligare än andra arbetsrelationer. Att arbeta som omvårdnadspersonal
bygger i hög utsträckning på samförstånd (se även Ahlström, Sundmark &
Wetterstrand 2001; Hugemark & Wahlström 2002; Jensen 1992).
I en studie av Larsson och Larsson (2003) blev de personliga assistenterna
ombedda att beskriva sina huvudsakliga arbetsområden. De flesta lade tonvikten vid personlig omvårdnad i vilket ingår att hjälpa till med hygien,
toalettbesök, omläggning av sår, av- och påklädning, vändning nattetid, tillsyn, användning av lift med mera. För vissa av assistenterna låg tyngdpunkten på mer utpräglade medicinska uppgifter, till exempel att sköta respirator,
sondmata, suga rent, tappa urin, ge sjukgymnastik, rehabilitera etcetera.
18
Dessutom ingår hushållsarbetsuppgifter som att köpa mat, laga mat, diska,
tvätta, städa, göra olika ärenden, ta hand om husdjur, utföra trädgårdsarbete
men också sociala arbetsuppgifter som att ledsaga, transportera och följa
med på olika fritidssysselsättningar. Ett annat område är av en mer pedagogisk art som ADL-träning och kognitiv träning. Författarna konstaterar att
tyngdpunkten (tidsmässigt) i den personliga assistentens arbetsuppgifter
ligger i personlig omvårdnad och i hushållsarbetsuppgifterna.
Gough och Modig redovisade i sin studie från 1996 att de vanligaste arbetsuppgifterna för personliga assistenter är hushållets skötsel, kroppens
välbefinnande, kontakter och sociala uppgifter. De sociala uppgifterna beskrivs som arbetsuppgifter som har att göra med dagliglivets organisation,
planering och genomförande av olika personliga aktiviteter utifrån den funktionshindrades intressen, umgänge, yrkesarbete och trivselbehov. I Jensens
(1992) studier av gruppbostadens omvårdnadspersonal finner hon att tyngdpunkten i arbetsuppgifterna främst ligger i hushållsarbetsuppgifterna och i
det sociala stödet till den utvecklingsstörde.
I skildrandet av boendestödjarens arbetsuppgifter finner Gough och
Bennsäter (2001) att boendestödjarens centrala arbetsuppgift är att bygga ett
hem av bostaden och de vardagsrelationer som skapar igenkännande och
hemkänsla.
Hur man ska vara
Honnörsord för hur omvårdnadspersonalen ska förhålla sig i sitt arbete till
den funktionshindrade är attityder, empati, lyhördhet, respekt, ödmjukhet,
ansvar, initiativförmåga och sunt förnuft. Omvårdnadspersonalens arbete
kräver ett stort mått av social kompetens: det vill säga att vara lyhörd, ha
förmåga att inge hopp, tillit och tilltro till att personen själv tillsammans
med omvårdnadspersonalen kan påverka sin livssituation i positiv riktning
(Jedeskog & Lövin 2000; se även Jedeskog 1999). Detta förhållningssätt är
också att betrakta som en del av omvårdnadspersonalens yrkeskompetens.
I arbetet med funktionshindrade krävs dessutom att omvårdnadspersonalen kan reflektera över sig själv och sina handlingar. Detta sker utifrån kunskaper om etik, moral, människosyn, roller och kommunikation menar Fagerlund & Frisk (2003).
Vad man ska kunna – utbildningsinnehåll
I en undersökning (Dehlin 1997) av vilken kunskap som de personliga assistenterna främst tyckte var betydelsefulla framkom att assistenterna ansåg
sig ha en stor nytta av medicinska kunskaper, sjukvårdskunskaper, kunskaper i etik och teckenkommunikation. Dessutom menade assistenterna att
någon form av teknisk utbildning var att föredra eftersom många av de
funktionshindrade hade tekniska hjälpmedel som ständigt behövde repareras. Assistenterna själva efterfrågade mer kunskaper och utbildning inom
medicin, handikappfrågor, ergonomi, psykologi och etik. I en senare undersökning av Ahlström, Sundmark och Wettestrand (2001) finner författarna
att utbildning ger en trygghet och poängterar vikten av att ha kunskap om
sjukdomar, krishantering och samarbete.
19
När Jedeskog och Lövin (2000) tecknar ned vilket utbildningsinnehåll
som omvårdnadspersonal behöver för sitt arbete med funktionshindrade
skriver de om tre viktiga kunskapsområden: förhållningssätt, handikappkunskap och metod/arbetsutveckling. Här nedan beskrivs dessa kunskapsområden i punktform.
Förhållningssätt, dvs. att
• följa LSS-intentioner, dvs. etik och moral, samarbete i grupp, självbestämmande och kontroll, det mänskliga mötet, kris och utveckling, brukarperspektivet
• möta personen med respekt
• lyssna aktivt och ständigt vara i dialog med personen eller med anhörig
• ständigt reflektera över sin roll och sina reaktioner
• vara medveten om att budskap och kroppsspråk överensstämmer.
Handikappkunskap, dvs. att ha kunskap om
• förvärvade eller medfödda hjärnskador och dess konsekvenser
• tal- och kommunikationssvårigheter
• samhällets handikappverksamhet och lagstiftning
• delegation av mediciner
• hemsjukvård och vård i livets slut.
Metod/arbetsplatsutveckling, dvs. att kunna
• målplanera
• dokumentera.
Se även Fagerlund och Frisk (2003); Socialstyrelsen (1997) där ovanstående
indelning av omvårdnadspersonalens yrkeskunskaper bekräftas men också
stärker kommunikationens betydelse för arbetet med funktionshindrade. Socialstyrelsen (1997) sammanfattar att basen för yrkeskunskap utgörs av kunskaper om människors olika handikapp, tekniska hjälpmedel, socialkunskap
inklusive LSS, psykologi, etik och kommunikation.
I ett flertal studier påvisas betydelsen av annan yrkeserfarenhet eller livserfarenhet för arbetet med funktionshindrade (Gough & Molin 1996; Dehlin
1997; Ahlström, Sundmark & Wetterstrand 2001). Livserfarenheten ger en
nödvändig beredskap för omvårdnadspersonalen att hantera problem. Det
finns en tendens att man inom omsorgen om funktionshindrade betonar den
personliga lämpligheten på bekostnad av den formella kompetensen. Till
exempel är engagemanget för arbetet boendestödjarens främsta personliga
resurs enligt Gough och Bennsäter (2001) (se även Jensen 1992). Boendestödjarens kompetensområde består av kunskaper om den psykiskt funktionshindrades levnadsförhållanden. Boendestödjaren ska också ha god personkännedom vilket han eller hon utvecklar genom interaktion med den
psykiskt funktionshindrade.
20
Vilka färdigheter är viktigast?
Vi har sett utifrån de refererade studierna att omvårdnadspersonalen inom
omsorgen om funktionshindrade behöver omvårdnadskunskaper, sociala
kunskaper, hushållskunskaper, medicinska kunskaper och socialpedagogiska
kunskaper. Tyngdpunkten i arbetet ligger i att ha kunskaper och färdigheter
för att klara av omvårdnadsuppgifter, sociala uppgifter och hushållsarbetsuppgifter. De nyckelkvalifikationer som främst har synliggjorts är sociala
och interpersonella relationsfärdigheter samt kommunikativa färdigheter.
Den värdegrund som ska genomsyra arbetet är att omvårdnadspersonalen
ska arbeta tillsammans och i samarbete med den funktionshindrade.
Omvårdnadspersonal inom hälso- och sjukvård
När jag här talar om hälso- och sjukvård innefattar det omvårdnadspersonal
som arbetar inom landstingskommunal sjukvård. Omvårdnadspersonalen
har olika yrkesbeteckningar såsom sjukvårdsbiträde, skötare och undersköterska. De studier som jag har funnit om omvårdnadspersonal inom sjukvård
och dess yrkeskompetens har främst berört yrkesgruppen undersköterskor.
Definition av arbetet
Med hälso- och sjukvård avses enligt hälso- och sjukvårdslagen (SFS
1982:763) åtgärder för att medicinskt förebygga, utreda och behandla sjukdomar och skador (1 §).
Basen för omvårdnadspersonalens arbete är omvårdnad. Syftet med omvårdnadsarbetet i arbetet inom hälso- och sjukvård är enligt Johansson
(1996;10) att ”försätta den vårdsökande i ett sådant tillstånd att medicinsk
vård ger maximal utdelning och att alltid oavsett den medicinska vården
underlätta den sjukes situation vad gäller sjukdom, svaghet, handikapp och
understödja honom fysiskt, psykiskt, socialt och emotionellt”.
Arbetsuppgifter – vad man gör
Resultaten i de olika studierna visar att det inte finns en specifik omvårdnadspersonalroll inom hälso- och sjukvården utan att det finns en stor
spännvidd mellan de arbetsuppgifter som utförs. Sjukvården är organiserad
på olika sätt och utifrån den vårdform som studeras kan därför olika arbetsbeskrivningar identifieras. Johansson (1989; 1996) menar att det är ramarna
och inte arbetsuppgifternas innehåll som avgör hur omvårdnaden ska
genomföras. Till exempel så har Nyman (2001) identifierat tre organisationsmodeller: parvårdsmodellen som är mest förekommande inom akutsjukvården, vårdlagsmodellen på vårdavdelningar och mottagningar och
kontaktmannamodellen som mest förekommer inom psykiatrin.
Omvårdnadspersonal som arbetar på en vårdavdelning finner att deras
huvuduppgift ligger i omvårdnadsarbetet. Det är de patientnära arbetsuppgifterna som ses som viktiga. Omvårdnadspersonalens arbete med den sjuke
innebär sysslor som bäddning och städning, hjälp med personlig hygien, att
förbereda och hjälpa den sjuke vid måltider och att utföra matning, samt att
sitta ned och prata med den sjuke som är i behov av det. Andra viktiga ar-
21
betsuppgifter är kontakt med anhöriga och att få patienten att känna trygghet, vilket innebär att omvårdnadspersonalen skapar en relation till den sjuke. Kommunikation med den sjuke och anhöriga anses som centralt i omvårdnadsarbetet (Johansson 1996; Thunborg 1999; Nyman 2001).
I omvårdnadspersonalens arbete ingår också medicintekniska arbetsuppgifter som att ta blodtryck, ta puls, kontrollera temperatur, ansvara för vätskelistor och se till mätning av urin-, faeces- och sputumprov. Omvårdnadspersonalen kan också utföra omläggningar och ta bort suturer, utföra spolningar och sköljningar. På medicinmottagning kan de till exempel utföra
EKG-undersökningar efter ordination. Andra medicintekniska uppgifter är
att ta blodprover, sondmata och ge insulin (Fröberg 2000).
Här tillägger Nyman (2001;13) att behov av kompetens och kunnande
växlar med omständigheterna i det enskilda fallet. Vissa medicintekniska
uppgifter, som kateterbyte, som normalt kan utföras av en undersköterska,
skulle i enkla fall kunna anförtros åt ett sjukvårdsbiträde. I andra fall kanske
den sjukes tillstånd, kondition och förutsättningar i övrigt är sådana, att en
sjuksköterska eller läkare måste utföra kateterbytet.
På anestesikliniken består omvårdnadspersonalens arbete främst av övervakning. Att övervaka innebär kontinuerlig kontroll och att ge den sjuke
omvårdnad. I övervakningsarbetet är den medicinsk-tekniska apparaturen
viktig.
Den omvårdnadspersonal som arbetar med psykiskt sjuka menar att hon
själv är det viktigaste instrumentet i vården av den psykiskt sjuke och att
omvårdnadspersonalens arbete syftar till att tillvarata och utveckla den sjukes egna krafter och förmågor, allt för att göra henne så oberoende som
möjligt. Omvårdnadspersonalen arbetar utifrån ett psykopedagogiskt förhållningssätt, vilket enkelt uttryckt innebär att den goda relationen är en
grundförutsättning för behandlingsarbetet. Grundtanken är att den sjuke
själv ska reflektera över sin situation, både kring medicinering och kring hur
han eller hon reagerar i olika situationer och vad som kan tänkas få honom
eller henne att må dåligt (Nyman 2001).
Att arbeta som kontaktman, inom psykiatrin, innebär att omvårdnadspersonalen upprättar en övergripande vårdplan. De arbetar också med rent kurativa arbetsuppgifter som att samtala och att vid behov stötta den sjuke i
kontakt med hans sociala nätverk, med öppen psykiatrisk vård, arbetsförmedling och försäkringskassa.
På mottagning ingår för kontaktmannen att assistera läkare, duka upp instrument, plocka undan och vara med vid undersökningar eller ingrepp och
därmed ta hand om den sjuke.
Dessutom ingår för all omvårdnadspersonal inom hälso- och sjukvård,
oavsett vårdform, att arbeta med serviceuppgifter vilket innebär att beställa
och ta hand om mat och specerier, tvätt, sterilförråd, förbands- och kontorsmaterial och så vidare. Dessutom ingår att damma och hålla snyggt i
patientrum, att städa kök, köksskåp, sköljrummets golv, kakel, bänkar, skåp
samt att städa behandlingsrummen och skåpen. I arbetsuppgifterna ingår
också att hålla snyggt i linne- och materialförråd, sköta om blommor och att
byta dukar och gardiner. Att koka kaffe till personal och till väntrum och
korridor samt för- och efterarbete när den sjuke skrivs in eller ut och så vidare ingår också (Thunborg 1999; Nyman 2001).
22
Tyngdpunkten i vården av sjuka ligger i omvårdnadsuppgifter och i medicintekniska uppgifter (Thunborg 1999; Fröberg 2000; Nyman 2001).
Hur man ska vara
Omvårdnad är att visa omtanke, respekt, empati, humanism och medmänsklighet. Den sjukes integritet, individualitet, trygghet och säkerhet är viktig
(Johansson 1996). I de avhandlingar som tar upp omvårdnadspersonalens
arbete eller utbildning (Franssén 1997; Eriksson & Gunnarsson 1997; Herrman 1998; Thunborg 1999; Alsterdal 2001; Rönnqvist 2001) tas den personliga kompetensen upp som ett redskap för omvårdnadspersonalen att skapa
den goda relationen. Men än viktigare är den rätta känslan att se när något
inte är som det ska (Josefsson 1991; Alsterdal 2001). Tvivlar omvårdnadspersonalen på den egna bedömningen får de inte visa sin ambivalens, ”i varje fall inte på ett sätt som sprider osäkerhet till patienter eller anhöriga”
(Alsterdal 2001;153).
Vad man ska kunna – utbildningsinnehåll
Grunden för omvårdnadspersonalens yrkeskompetens är enligt Johansson
(1996) den allmänmänskliga kompetensen vilken innehåller de komponenter
som gör att den sjuke kan känna sitt egenvärde, ha en tilltro till sin egen
kapacitet och få omvårdnadspersonalens stöd därtill, känna att han eller hon
behärskar sin situation och att trots sjukdom och svaghet vara fast övertygad
om att personligheten är något annat och förmer än sjukdomen. Den allmänna omvårdnaden ligger som bas från vilken den specifika omvårdnaden
utvecklas. Den specifika omvårdnaden bygger på kunskaper från medicin,
naturvetenskap, samhällsvetenskap och teknik tillsammans med erfarenhetsbaserad kunskap. Johansson finner att en god omvårdnad förutsätter
bådas förekomst.
Den allmänna omvårdnaden förutsätts ha sin utgångspunkt i den sjukes
personlighet, livsstil och intresseinriktning, medan den specifika omvårdnaden tar sin utgångspunkt i den sjukes medicinska tillstånd och hälsostatus.
Johansson (1996) finner att utbildningen ska innehålla kunskaper om människan fysiskt, psykiskt, socialt och kulturellt vid hälsa och ohälsa. Dessutom behövs kunskaper om samarbete och kommunikation, lagar, författningar och administration.
I studier av Franssén (1997) och Alsterdal (2001) synliggörs att det finns
en diskrepans mellan utbildning och verksamhet. I utbildningssammanhang
läggs en stor vikt vid det känslomässiga bemötandet av den sjuke och betydelse av empati, närhet, tillit, meningsfullhet och aktivitet. Omvårdnadsansvaret för den sjukes totala situation intar en central plats i utbildningen och
omvårdnadspersonalen beskrivs som patientorienterad. Därmed förmedlas
enligt författarna en bild av att det är den nära patientkontakten som är kärnan i omvårdnadspersonalens arbete, medan arbetet i hög grad är riktat mot
medicintekniska arbetsuppgifter och att det är angeläget att klara dessa uppgifter snabbt, effektivt och felfritt. Först efter att man har förstått och har
23
den tekniska färdigheten samt klarar av akuta vårdsituationer så klarar omvårdnadspersonalen av att uppmärksamma relationen till den sjuka. 5
I Walldals (1986) och Herrmans (1998) studier av undersköterskeutbildning finner de att undersköterskor ser det praktiska arbetet som viktigare än
utbildning som yrkesförberedelse. Undersköterskorna betonar det praktiska
arbetet och det dagliga samspelet som det mest betydelsefulla sättet att lära
sig arbetet. Grundutbildningen beskrivs enbart som en inträdesbiljett till
vården. Undersköterskorna menar att de lär sig genom att fråga sig fram,
genom arbetets rutiner och att lösa specifika problem som de möter i vardagen. Mest betydelsefullt för att utvecklas i arbetet, enligt Thunborg (1999),
tycks vara arbetets innehåll och framförallt sjuksköterskans förmåga att delegera (se även Rönnqvist 2001).
Vilka färdigheter är viktigast?
Vi har sett utifrån de refererade studierna att omvårdnadspersonalen inom
hälso- och sjukvård behöver omvårdnadskunskaper, medicintekniska kunskaper och serviceuppgiftskunskaper. Dessutom behöver de som arbetar
inom omsorger om psykiskt sjuka sociala kunskaper. Tyngdpunkten i arbetet ligger i att ha kunskaper och färdigheter för att klara av omvårdnadsuppgifter och medicintekniska uppgifter. De nyckelkvalifikationer som främst
har synliggjorts är sociala och interpersonella relationsfärdigheter och
kommunikativa färdigheter. Den värdegrund som ska genomsyra arbetet är
att omvårdnadspersonalen ska underlätta för den sjuke så att han eller hon
bli frisk.
Nu har vi sett hur omvårdnadspersonalens yrkeskompetens beskrivs ur
perspektivet från en omsorgsverksamhet. Hur ser då utbildningsanordnaren
på omvårdnadspersonalens yrkeskompetens?
Valideringsdokument
Validering är enligt Skolverket (2004) en värdering av kunskaper och färdigheter som en person har skaffat sig genom studier, i samhällsliv och arbetsliv, dvs. både formellt och informellt. Validering av en yrkesutbildning
som utgår från arbetslivet och dess utvecklingsbehov kännetecknas av att i
examina förenas arbete med den teoretiska bakgrunden. Varje del av en examen utgör ett delområde av yrkeskompetensen, som kan lyftas ut ur den
naturliga arbetsprocessen och bilda en självständig helhet som kan bedömas
(valideringsinstrument från Finland). Examen genomförs vanligtvis genom
ett muntligt eller skriftligt prov, eller att praktiska övningar genomförs. Efter genomfört prov sätts ett betyg. I en enkätstudie genomförd av Valideringsdelegationen (2004) synliggörs att 96 procent av utbildningsanordnarna
validerar mot omvårdnadsprogrammet (Gy2000:15). 6
5
Se även liknande studier av sjuksköterskeyrket av Pilhammar Andersson (1991); Mogensen (1994).
6
Som bilaga finns en sammanställning av svenska omvårdnadsprogrammets kurser och av
finska social- och hälsovårdsutbildningskurser. Utbildningarna kan också ses som ett exempel på en yrkesförberedande utbildning och en yrkesutbildning.
24
Jag har tagit del av valideringsinstrument från Danmark, Finland, Norge
och Sverige. Samtliga valideringsinstrument är mycket omfattande och detaljerade, till exempel är det finländska valideringsinstrumentet på sammanlagt 52 sidor. Jag ska här nedan mycket kort sammanföra de olika valideringsinstrumenten för att åskådliggöra den gemensamma kunskapssynen
som finns i de nordiska länderna. Jag utgår även här från uttrycken värdegrund, yrkeskunskaper och nyckelkvalifikationer.
Danmark
Mål: Omvårdnadspersonalen ska på ett självständigt sätt och i samarbete
med andra och med förståelse och respekt för den enskilda människan utföra
omsorgsarbetet.
Värdegrund:
• kunna arbeta etiskt i förhållande till andra människor och ha förståelse
och respekt för den enskilda människan
• bidra till en god arbetsmiljö
• aktivt ingå i demokratiska processer.
Yrkeskunskaper:
• ge praktisk och personlig hjälp i den dagliga livsföringen
• hjälpa till med aktivering i syfte att upprätthålla de normala livsfunktionerna
• kunna utföra omsorgsuppgifter och elementära sjukvårdsuppgifter.
Nyckelkvalifikationer:
• att besitta en social kompetens och en lärande kompetens
I den sociala kompetensen ingår att kunna samarbeta med andra och kritiskt reflektera över egna och andras insatser i arbetsprocessen.
I den lärande kompetensen ingår att kunna hantera förändringsprocesser
och använda självvärdering som redskap i den personliga utvecklingsprocessen.
Hit hör även att kunna arbeta självständigt.
(Valideringsinstrument från Danmark 2003.)
Finland
Mål: Omvårdnadspersonalen ska stödja starka sidor och funktionsförmågor
hos människor i olika åldrar med beaktande av deras kultur och värderingar.
Vid sidan av vård och omsorgsfärdigheter ska de känna till värden, yrkesetik, tolerans och problemlösning inom branschen.
I valideringsinstrumenten finns det två kunskapsområden: ett samhällsoch arbetsplatsperspektiv och ett äldreperspektiv. I samhällsperspektivet
ligger tyngden på utveckling av individen och gruppen och på värdegrunds-
25
frågor (etiska principer, självbestämmande och värdighet gentemot den äldre).
Här ska omvårdnadspersonalen kunna
• utvecklingshistoria
• lagar, författningar, rekommendationer,
• den äldres samhällsställning
• målsättning och verksamhetsprinciper för äldreomsorgen
• samverkan med andra myndigheter
• serviceplaner, målsättning och den äldres rättigheter.
I äldreperspektivet ligger tyngdpunkten på att omvårdnadspersonalen har en
stödjande funktion och ett rehabiliterande förhållningssätt. Omvårdnadspersonalen ska ha ett pedagogiskt förhållningssätt i allt arbete.
Yrkeskunskaper:
• hälsoproblem hos åldringar
• rehabilitering och terapimetoder
• vård- och omsorgsarbete
• främja välmående (social, fysisk och psykisk hälsa)
• arbeta med åldringar med minnesrubbningar, missbruk och handikapp
• krisfrågor hos åldringar
• vård i livets slutskede.
Nyckelkvalifikationer:
• kunna arbeta i och utveckla ett arbetslag
• kunna använda IT
• kunna handleda
• kunna utveckla den personliga kompetensen.
(Valideringsinstrument från Finland 2002.)
Norge
Mål: Omvårdnadspersonalen ska kunna identifiera den sjukes, äldres eller
den funktionshindrades behov, föreslå åtgärder, planlägga och genomföra
arbetet, samt utvärdera resultatet.
Värdegrund:
• möta den sjuke, äldre och den funktionshindrade utifrån dennes premisser
• den sjuke, äldre eller den funktionshindrade ska få möjlighet att påverka
sin egen situation
26
• respektera den sjuke, äldre eller den funktionshindrade och arbeta utifrån
etiska principer och riktlinjer
• förståelse och respekt för andra kulturer.
Yrkeskunskaper:
• observera och rapportera om fysiska, psykiska och sociala förändringar
och i samråd med andra yrkesgrupper kunna individanpassa hjälpen
• delta i habilitering och rehabilitering, kunna använda tekniska hjälpmedel, bistå i ADL-träning
• utföra, tillsammans med den sjuke, äldre eller den funktionshindrade arbetsuppgifter som främjar trivsel och trygghet
• utföra vårduppgifter, bland annat hjälpa till med personlig hygien
• arbeta förebyggande och planlägga och genomföra pedagogiska aktiviteter
• ha kunskaper om kost och matlagning.
Nyckelkvalifikationer:
• var bra på muntlig och skriftlig framställning, vara tydlig i sina formuleringar, använda tillgänglig informationsteknik
• kunna kommunicera och ha kunskap om vägledningsmetodik
• kunna sätta gränser, uppträda hänsynsfullt och kunna samarbeta.
(Valideringsinstrument från Norge 1997.)
Sverige
Mål: Omvårdnadspersonalen ska ha en bred kompetens för arbete inom
människovårdande yrken. Kärnan i yrket är att arbeta nära människor och
med människor som är i behov av vård och omsorg.
Kontakt och samspel:
• bekräfta vårdtagarens värde som individ (värdegrund)
• personlig omvårdnad, vardagskontakt
• kommunicera via kropp, tecken och beröring (nyckelkvalifikationer)
• förstå behov och känslotillstånd
• förstå och reflektera kring egna känslor och beteendemönster
• aktivitets- och relationsskapande.
Servicegivande (praktiskt stöd som städning och tvätt)
Hälsobefrämjande
• stärka hälsa och lindra sjukdomar, observera hälso- och sjukdomstillstånd
Planering och administration
Aktivt delta i utveckling av arbetsplatsen
27
Kunskapsblock – handikappomsorg
• omvårdnad – pedagogik
• läran om olika handikapp
• socialpsykologi och organisationslära
• hälsa och sjukdomslära
Kunskapsblock – äldreomsorg
• omvårdnadspedagogik
• hälso- och sjukdomslära
• socialpsykologi och organisationslära
(Valideringsinstrument från Sverige 2004.)
Vilka färdigheter är viktigast?
Av ovanstående sammanställning av valideringsinstrumenten tydliggörs att
yrkeskompetensen består av yrkeskunskaper i främst omvårdnad. Därefter
kommer yrkeskunskaper i socialt arbete och i rehabilitering. Det medicinska
kunskapsområdet och hushållskunskaperna nämns knappt. Här vill jag påpeka att de olika rubrikerna i sammanställningen är huvudrubriker i valideringsinstrumenten och först i en noggrannare läsning synliggörs det medicinska kunskapsinnehållet, däremot synliggörs inte hushållskunskaper.
Av nyckelkvalifikationerna är samtliga områden uppräknade, men det är
främst den kognitiva färdigheten som synliggörs.
Varför ska man ha utbildning?
I mitt sökande efter hur man resonerar om kompetens och utbildning har jag
funnit forskningsrapporter som satt upp ett mål med utbildningen och därefter utvärderat effekten. Dessa rapporter visar inte enbart på utbildningsinsatser utan också på vilka kunskaper som är prioriterade (alternativt vad omvårdnadspersonalen har brister i). Flertalet av dessa rapporter är redovisade i
internationella tidskrifter eller på lokala FoU-byråer. Här nedan har jag tematiserat dessa i: rekrytera och behålla personal genom utbildning, utbildning höjer statusen på yrket och utan utbildning görs inte ett bra arbete.
Dessutom tar artiklarna upp vilka kunskaper som behövs utifrån nyckelkvalifikationerna: kommunikation, sociala färdigheter och interpersonella relationsfärdigheter och vilken kunskap som behöver utvecklas: den medicinska
kunskapen.
Att rekrytera och behålla personal genom utbildning
I Boston har äldrevården (sjukhem och hemtjänst) precis som här, haft problem med att rekrytera och behålla personal och i olika studier har tydliggjorts att genom att erbjuda stegvis utbildning så har äldrevården haft betydligt lättare att både rekrytera och behålla sin personal (Packer-Tursman
1996; Wilner 1999; Remsburg m.fl. 2001; Harris & Maier 2001; Maier
28
2002). Den grundläggande kunskap som artiklarna tar upp är främst kommunikation, problemlösning, psykologisk utveckling och kritiskt tänkande.
Detta är kunskap som utvecklar omvårdnadspersonalens förhållningssätt till
den äldre. Dessutom ingår kliniska färdigheter som relaterar till hur det
praktiska arbetet ska utföras. Detta utbildningsinnehåll är baserat på fyra
veckors teoretiska och praktiska studier (Wilner 1999).
Kunskapen ska i sin tur ses som en del i en karriärsstege.7 Utbildningsprogrammet i form av karriärstegen är uppdelat i tre nivåer. Den grundläggande kunskap som nämns ovan är den första nivån. Efter sex månaders
arbete och när han eller hon kan arbeta i grupp är han eller hon behörig till
nivå två. Nivå två är två veckor lång och tar bland annat upp kunskaper som
att kunna ta kapillärprover, puls och blodtryck. Dessutom ingår att kunna
arbeta med ADL-funktioner. Utbildningen på nivå två pågår främst i det direkta arbetet under handledning. Efter ytterligare ett års arbete 8 och med
goda vitsord från arbetsledningen är omvårdnadspersonalen behörig till nivå
tre. Utbildningen på denna nivå är 120 timmar i teori och 120 timmar i praktik. De sista två veckorna används till fördjupade studier om en speciell ”patientgrupp”. Kunskaper som tas upp är bland andra olika neurologiska sjukdomar, demenssjukdomar och psykiska sjukdomar. Målsättningen är att
självständigt kunna utföra arbetsuppgifter på delegation av sjuksköterskan
(Remsburg 2002). Sammanfattningsvis kan utifrån ”karriärstegens” olika
nivåer sägas att basen för omvårdnadspersonalens kompetens är – att kunna
kommunicera. Därefter kommer de rent medicintekniska kunskaperna och
högst på stegen är kunskapen och förståelsen av sjukdomen.
Utbildning höjer statusen på omvårdnadsyrket
I undersökningar där författare har analyserat effekten på utbildning (föreefter) har de funnit att förutom direkta kunskaper och därmed en ökad kompetens i utförandet av arbetet så höjer utbildningen yrkets status. Omvårdnadspersonalen blir mer motiverad att lyckas i sitt arbete och det utförda
arbetet blir av en högre kvalitet och utmynnar i högre tillfredsställelse. Utbildning är enligt ett flertal studier den enskilt största kvalitetshöjande faktorn. Sammanfattningsvis kan två effekter av utbildningen ses: arbetet blir
bättre utfört och omvårdnadspersonalen blir stolta över sitt yrke. Främst
synliggörs att personalen blir bättre i sina patientrelationer (Bower & Becker 1992; Bauer & Annerstedt 1994; Petterson 2002).
Utbildning är ett måste i kommunikation, relationer och medicin
En röd tråd genom alla artiklar som jag läst om kompetens hos omvårdnadspersonal oavsett om han eller hon arbetar inom omsorgen om funktionshindrade, sjuka eller äldre är behovet av att kunna kommunicera. Vad
ger då kunskaper i kommunikation? Främst får omvårdnadspersonalen ett
redskap i mötet med den som hon eller han ska möta. Kunskaper i kommu7
Karriärstege i Sverige används främst inom sjuksköterskeyrket och har sin grund i bröderna Dreyfus och Dreyfus (1986) och Benners (1993) lärandemodell, där kunskapsutveckling
i arbetet sker i fem steg från novis till expert.
8
Tiden mellan varje stege varierar mellan olika dokument.
29
nikation ska främst leda till ett empatiskt förhållningssätt och en ökad förståelse för den som behöver omsorg (Winchester 2000; Coogle m.fl. 2004).
Enligt Winchester (2000) är kunskaper i kommunikation en ”färskvara” och
hon finner att omvårdnadspersonalen kontinuerligt behöver påfyllnad. Hur
man möter den som får omsorg ska med andra ord alltid hållas levande i
form av handledning och reflektion.
I omsorgen om funktionshindrade eller i omsorgen om en demenssjuk kan
också kunskaper om kommunikation vara en pedagogisk metod. Till exempel visar Bourgeois (2004) hur kommunikation kan användas i arbetet med
demenssjuka och då som ett redskap (metod) för att de äldre inte ska försämras i en allt för snabb takt.
Ett övrigt utbildningsområde är hur man ska vara gentemot de som behöver omsorg. Att utveckla den emotionella kompetensen menar författarna är
en förutsättning för att kunna utföra ett omsorgsarbete. Ekman (2001) använder sig av uttrycken självkänsla, självkännedom, empati, ansvar, kommunikation och konflikthantering som redskap och kunskapsområden för att
utveckla den emotionella kompetensen. Liknande uttryck eller förmågor
använder Garland & Schirm (1998) och Bull & Halligan (2002). Dessutom
för de in ansvarstagande som uttryck gentemot arbetslag och arbetsgivare.
Emotionell kompetens och ansvarskompetens är enligt författarna en förutsättning för en god vård och en process eller utveckling som alltid är pågående.
Förutom kunskaper i kommunikation och interpersonella relationer påtalas också att vissa kunskaper alltid måste förankras i teoretiska studier.
Woolfork (1989) menar att den teoretiska och den praktiska kunskapen är
varandras förutsättningar och såg i sin studie att den som aldrig teoretiskt
hade läst om hur man tar ett blodtryck kunde heller inte ta ett blodtryck på
ett tillfredställande sätt. Woolfork menade att längden av anställning inte
garanterade bättre medicinska kunskaper. En liknande undersökning har
gjorts i Sverige av Axelsson & Elmestål (2002) där de sett att 96 procent av
personalen inom den öppna hemtjänsten hanterar läkemedel i arbetet, dock
med stora kunskapsbrister. De i personalen som fått utbildning hade, som
förväntat, ett bättre resultat i kunskapstesten, men inte tillfredsställande.
Slutsatsen i studien är att omvårdnadspersonalen behöver ytterligare kunskaper i läkemedelshantering.
Slutsatser
Utifrån litteraturgenomgången drar jag slutsatsen att det är det nära dagliga
arbetet med den äldre, den funktionshindrade eller den sjuke som är grunden
i omvårdnadspersonalens arbete. Omvårdnadspersonalen är därmed expert
på det nära dagliga arbetet. De olika yrkesföreträdarna har olika syn på sitt
omvårdnadsarbete och företräder därmed en värdegrund som går att förklara
utifrån kontexten (se Wærness 1983). Jag menar att omvårdnadspersonalen
som arbetar inom hälso- och sjukvård i sitt arbete utgår från utgångspunkten
att den sjuke ska behandlas för att bli frisk alternativt skrivas ut från avdelningen. Vården av sjuka styrs därmed av en behandlande ideologi. Där värden som effektivitet och teknisk rationalitet hör hemma.
30
Den omvårdnadspersonal som arbetar i omsorgen om funktionshindrade
arbetar utifrån ett bevarande av den funktionshindrades funktioner och arbetet utgår från ett socialpedagogiskt synsätt och en ideologi som handlar om
att den funktionshindrade ska kunna leva ett så normalt liv som möjligt utifrån individens förutsättningar. Omsorgen om funktionshindrade styrs därmed av en normaliseringsideologi och en bevarande ideologi.
Omvårdnadspersonalen som arbetar med äldre utgår från en vetskap om
att det arbete som utförs av både behandlande och bevarande karaktär i nästa stund kan vara ogjort. Arbetet präglas av tillbakagång och siktar till att
göra det så bra som möjligt för den äldre i hans eller hennes ”här och nusituation”. Omvårdnadspersonalens arbete handlar om att hjälpa till med de
sysslor som den äldre inte klarar av. Det primära målet för arbetet blir att ta
hand om den äldres välbefinnande. Omsorgen om äldre styrs därmed av en
tillbakagångsideologi.
I Sverige har vi en lång tradition av att omvårdnadsutbildning är en generalistutbildning där den studerande ska ha kunskaper för ett arbete inom
omsorger om äldre, funktionshindrade och sjuka. Vi kan också dra slutsatsen utifrån litteraturgenomgången att inom dessa omsorgsområden har man
likartade arbetsuppgifter som kräver samma slags yrkeskunskaper. I litteraturgenomgången identifieras fyra gemensamma uppgifter: omsorgs-/omvårdnadsuppgifter, sociala uppgifter, hushålls/serviceuppgifter och medicinska/medicintekniska uppgifter. Skillnaden mellan de olika omsorgsyrkena ligger därmed inte i vilka yrkeskunskaper de ska behärska utan i hur
mycket man använder dessa yrkeskunskaper. Om vi tar omsorgs-/omvårdnadsuppgifterna så definieras det som det nära dagliga arbetet med den äldre, funktionshindrade eller den sjuke. Detta kunskapsområde ska ses som
kärnan i yrkeskunskapen. Men ändå blir det stora skillnader i användandet
av kärnkunskapen. En äldre multisjuk person och en psykisk sjuk person
kräver mer eller mindre utnyttjande av omvårdnadskunskaperna. Här nedan
ska jag försöka illustrera dessa samband utifrån det som framkom i litteraturgenomgången.
Omvårdnadskunskaper I-----ps-----u------------------hk----------------sj ä------I
lite
mycket
Hushållskunskaper
I------sj------------------------------------hk ä-------------I
lite
mycket
Medicinska uppgifter I---------hk-----ä-------------------------------sj-----------I
lite
mycket
Sociala uppgifter
I-----sj--------------------ä-------------------------hk------I
lite
mycket
Figuren visar vilken omfattning olika kunskaper och uppgifter har inom olika verksamhetsområden. Med ps avses psykiatri, hk handikappomsorg, ä äldreomsorg, s
sjukvård och u utvecklingsstörda.
31
Självklart så gör jag inga anspråk på att ha vetenskapliga belägg för detta
samband utan ovanstående figur ska ses som en illustration av ett tänkbart
samband.
Andra kunskapsområden som framkom var socialpedagogiska och administrativa arbetsuppgifter. Dessutom synliggörs de rehabiliterande arbetsuppgifterna i valideringsdokumenten. Kanske är det ett kunskapsområde
som har tillkommit på senare tid på grund av organisatoriska förändringar
med en kommunal rehabiliteringsverksamhet, eller så beror det på ideologiska förändringar som baserar sig på en ”klara sig själv”-ideologi.
En tredje slutsats som vi kan dra utifrån litteraturgenomgången är behovet
av att ha nyckelkvalifikationer som kommunikativa färdigheter och sociala
och interpersonella relationsfärdigheter. Dessa kompetenser tolkar jag som
de viktigaste färdigheterna och därmed kärnan i omvårdnadspersonalens
yrkeskompetens. I utbildningssammanhang prioriteras däremot de kognitiva
färdigheterna.
Behovet av att definiera yrkeskompetens i form av olika nyckelkvalifikationer beror förmodligen på ett generellt nationellt och internationellt krav
på att yrkesverksamma ska ha dessa kompetenser. I en allt större utsträckning ser vi idag en tendens till att det kommer att krävas en förmåga att
identifiera och analysera problem samt förmåga till planering, problemlösning och beslutsfattande. På grund av att arbetet i allt större utsträckning
organiseras i arbetslag ökar också kraven på sociala färdigheter och kommunikationsförmåga. Vidare kommer det att krävas av de yrkesverksamma
en förmåga att utveckla den egna personen, vilket bland annat innebär en
förmåga till reflektion över den egna arbetsinsatsen. Dessa generella krav
omfattar naturligtvis även omvårdnadspersonalen.
Avslutningsvis återgår jag till litteraturgenomgångens inledande sidor där
jag listade vilka yrkeskompetenser som ”Investera nu” (Socialstyrelsen
2004) hade sett som grundläggande för omvårdnadspersonalen. Stämmer
denna listning? Är det något som vi kan dra ifrån eller lägga till? Ja vi har
sett att rehabiliteringsarbete, muntlig och skriftlig färdighet i det svenska
språket samt teknisk kompetens inte är framträdande i litteraturgenomgången. Vi har också sett att i litteraturgenomgången framhålls hushållskunskaper och medicinska/medicintekniska kunskaper. Dessutom är litteraturgenomgången impregnerad av interpersonell bemötande färdighet.
32
Referenser
Ahlström G, Sundmark G & Wetterstrand J (2001) Upplevelser av att arbeta
som personlig assistent. Scriptum. Rapportserie från Habiliteringens forskningscentrum. Örebro landsting.
Alsterdal L (2001) Hertig av oviss – aspekter på yrkeskunnande. Stockholm:
Kungliga Tekniska Högskolan.
Astvik W (2003) Relationer som arbete. Förutsättningar för omsorgsfulla
möten i hemtjänsten. Pedagogiska institutionen vid Stockholms Universitet.
Solna: Arbetslivsinstitutet.
Axelsson J & Elmståhl S (2002) Outbildad personal i hemtjänsten utsätter
vårdtagarna för risk. I: Läkartidningen, nr 11:1178–1183.
Bauer B & Annerstedt L (1994) Staff attitudes and job satisfaction in the
care of demented elderly people: group living compared with long-term care
institutions. I: Journal of Advance Nursing. No 20:964–974.
Benner P (1993) Från novis till expert. Mästererskap och talang i omvårdnadsarbete. Lund: Studentlitteratur.
Berg E (1994) Det ojämlika mötet. En studie av samverkan i hemvården.
148D. Högskolan i Luleå: Institutionen för arbetsvetenskap.
Blomdal Frej G (1993) Social omsorg och mänskliga relationer. I: Social
omsorg. Några perspektiv och illustrationer. Vårdhögskolan i Vänersborg:
Västsvenska arbetsgruppen för utveckling av kunskapsområdet social omsorg.
Bourgeois M m.fl. (2004) Communication skills training for nursing aides
of residents with dementia. Clinical gerontologist. No 27 (1–2):119–138.
Bowers B & Becker M (1992) Nurse´s Aides in Nursing Homes: The Relationship Between Organization and Quality. The Gerontologist.
Vol 32:3:360–366.
Bull P & Halligan CM (2002) Growing Your Own CAN:s It´s Worth the
Effort. Home Healthcare Nurse. No 20:1:18–21.
Christensen K (1997) Omsorg og arbejde. En sociologisk studie af ændringer i den hjemmebaserede omsorg. Universitetet i Bergen: Sociologiskt institutt.
Coogle C m.fl. (2004) Person-Centered care and the workforce crisis: A
statewide professional development initiative. Educational Gerontology. No
30:1–20.
33
Daatland SO (1993) Hemmehjelper i eldreomsorgen. Oslo: Norsk
Gerontologisk institutt.
Dehlin A-M (1997) Personlig assistent – en rättighet, ett yrke. Lund:
Studentlitteratur.
Dreyfus H & Dreyfus S (1986) Mind over the machine. New York: The
Free Press.
Drugge C (2003) Omsorgsinriktat lärande. En studie av lärande i hemtjänsten. Luleå Tekniska Universitet: Institutionen för lärarutbildning.
Ekmark B (2003) Trappa upp din kompetens. Äldreomsorg. Nr 2:40–42.
Eliasson R (1992) red.: Om synen på kunskap och förhållande till teori –
praktik. I: Egenheter och allmänheter. En antologi om omsorg och omsorgens villkor. Lund: Arkiv förlag.
Ellström E och Ekholm B (2001) Lärande i omsorgsarbete. En studie av
hemtjänst som lärandemiljö. Linköpings Universitet: Filosofiska fakulteten.
Engbom K & Hellberg Å (2004) Den undanskymda vrån. Mötet mellan
vårdbiträdet i hemtjänsten och pensionären. Älvsjö: Kompetenscentrum.
Ericsson I (2003) Kunskap är inte bara sunt förnuft – en utvärdering av demensutbildning i Aneby kommun. Skriftserie för Äldreomsorg och äldrevård nr 1/2003 Luppens kunskapscenter. Jönköping: Institutet för gerontologi.
Eriksson H & Gunnarsson E (1997) På tröskeln till omvårdnadsvärlden.
Doctoral theses at the Department of Sociology Nr 4. Umeå Universitet:
Sociologiska institutionen.
Fagerlund B och Frisk K (2003) Att arbeta som personlig assistent. Stockholm: Liber.
Franssén A (1997) Omsorg i tanke och handling. En studie av kvinnors arbete i vården. Lund: Arkiv förlag.
Fröberg UH (2000) Undersköterskekompetenser och arbetsuppgifter. Lidingö: IMR Institutet för Medicinsk Rätt AB.
Forsgärde M & Westman B (2002) Att skapa rum för reflektion. Systematiska diskussionsgrupper med socialomsorgs- och vårdpersonal inom särskilda boendeformer. Nr 37. Umeå Universitet: Studier i socialt arbete.
Garland N & Schirm V (1997) Nurses´ Perceptions of the Nurse Assistant
Role in Providing Quality Care in the Nursing Home. Gerontology & Geriatrics Education. No 18 (4):71–83.
Grundexamen inom social- och hälsovårdsbranschen (2001) Grunder för
läroplanen och för fristående examen inom den yrkesinriktade utbildningen.
Föreskrift 7/011/2001. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen.
34
Gustafsson G (1999) En omsorgstriad. Om relationer mellan omsorgsmottagare, vårdbiträden och hemtjänstassistenter. Skriftserie 1999:2. Göteborgs
Universitet: Institutionen för socialt arbete.
Gustafsson RÅ & Szebehely M (2001) Arbetsvillkor och välfärdsopinion
inom äldreomsorgen – en enkätbaserad fallstudie bland personal och politiker. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.
Gough R och Modig M (1996) Leva med personlig assistent. Centrum för
utvärdering av socialt arbete. Stockholm: Liber Utbildning.
Gough R och Bennsäter L (2001) Boendestöd – och vad det kan bli. FokusRapport 2001:7. Kalmar: Fokus.
Gy 2000:15 Omvårdnadsprogrammet. Programmål, kursplaner, betygskriterium och kommentarer. Stockholm: Skolverket och Fritzes.
Harris AL & Maier G (2001) Give CNAs A Career Ladder To Climb. Provider. Feb; No 27 (2):39–40.
Herrman M (1998) Förändring med hinder. Omvårdnadselevers beskrivning
av sin yrkesförberedande utbildning. Göteborg: Etnologiska föreningen i
Västsverige.
Hugemark A & Wahlström K (2002) Personlig assistans i olika former –
mål, resurser och organisatoriska gränser. FoU-rapport 2002:4. Stockholm:
Socialtjänstförvaltningen.
Ingvad B (2003) Omsorg och relationer. Om det känslomässiga samspelet i
hemtjänsten. Lund Dissertations in Social Work 15. Lunds Universitet: Socialhögskolan.
Jedeskog B Personliga assistenters arbetsförhållanden. Mimer centrum för
verksamhets- och kompetensutveckling. Norrköpings kommun.
Jedeskog B & Lövin S (2000) Utveckling av personlig assistent i Norrköpings kommun 5/2000: Stiftelsen Trygghetsfonden för kommun och landsting.
Jensen K (1992) Hjemlig omsorg i offentlig regi. En studie av
kunnskapsutvikling i omsorgsarrbeidet. Oslo:Universitetsforlaget.
Johansson B (1989) Omvårdnaden och dess villkor. En studie av kunskapsanvändningen i förhållande till determinerande faktorer. Rapport 1989:1.
Göteborgs Universitet: Institutionen för vårdlärarutbildningen.
Johansson B (1996) Från allmänmänsklig kompetens till omvårdnadskompetens. Rapport 1996:1. Göteborgs Universitet: Institutionen för vårdlärarutbildning.
Josefsson I (1991) Kunskapens former. Det reflekterande yrkeskunnandet.
Stockholm: Carlssons.
35
Kommunal (2003) Äldreomsorgen – en lägesbeskrivning.
Larsson M & Larsson S (2003) Att vara ett mänskligt hjälpmedel. En studie
om att arbeta som personlig assistent. Malmö: Samhällsmedicinska institutionen, Universitetssjukhuset MAS.
Nijhof WJ & Streumer JN (1998) Key Qualifications in Work and Education. Dordrecht: Kluwer Academic Publicher.
Maier G (2002) Career Ladders: An Important Element in CNA Retention.
I: Geriatric nursing: American journal of care for the aging New York. No
23;4:217–219.
Melin Emilsson U (1998) Vardag i olika världar. Om dementa och vårdbiträden i tre gruppbostäder. Lund studies in social welfare XVIII. Lund:
Arkiv förlag.
Mogensen E (1995) Lära i praktiken. En studie av sjuksköterskeutbildningens kliniska avsnitt. Stockholms Universitet: Pedagogiska institutionen.
Nyman U-B (2001) 2000-talets undersköterska. Undersköterskans yrkesroll
inom NU-sjukvården i Västra Götalandsregionen. FoU-enhetens rapportserie 2001:4. Trygghetsfonden.
Packer-Tursman J (1996) Reversing The Revolving Door Syndrom. How to
Find And Keep. Provider, feb; No 22(2):50–54.
Pihlhammar Andersson E (1991) Det är vi som är dom. Sjuksköterskestuderandes föreställningar och perspektiv under utbildningstiden. Göteborgs
Studies in Educational Sciences 83. Göteborgs Universitet.
Petterson I-L (2002) Ökat inflytande genom empowerment. Utvärdering av
ett program för medarbetarutveckling inom Solna stads äldreomsorg. Rapport från Arbets- och miljömedicin 2002:4 Stockholm: Norrbacka.
Proposition 1997/98:113 Nationell handlingsplan för äldrepolitik. Socialdepartementet.
Remsburg Robin E (2001) Creating a Career Ladder for Nursing Assistants
in Long-Term Care. I: Geriatric nursing: American journal of care for the
aging New York. No 22;6: 318–325.
Runesson I & Eliasson-Lappalainen R (2000) Att sörja för äldre. En översikt. Stockholm: Svenska Kommunförbundet.
Rönnqvist D (2001) Kompetensutveckling i praktiken, ett samspel mellan
ledning, yrkesgrupper och omvärld. En studie i strategier för kompetensutveckling inom hälso- och sjukvården. Linköpings Universitet: Filosofiska
fakulteten.
SCB (1999) Sysselsättningsregistret.
SFS 1982:763 Hälso- och sjukvårdslagen.
36
SFS 1993:387 Lag om stöd och service för vissa funktionshindrade.
Silfverberg G (1996) Att vara god eller göra rätt. En studie i yrkesetik och
praktik. Nora: Nya Doxa.
Skolverket (2000) Reformering av gymnasieskolan. En sammanfattande
analys. Rapport 190. Stockholm: Skolverket.
Skolverket (2002) Efter skolan. En utvärdering av gymnasieutbildning.
Rapport 223. Stockholm: Skolverket.
Skolverket (2003) Barnomsorg, skola och vuxenutbildning i siffror. Del I.
Betyg och utbildningsresultat. Rapport 226. Stockholm: Skolverket.
Skolverket (2004) Validering. (2004-11-20) http://www2.skolverket.se
Socialstyrelsen (1997) Personlig assistent yrke med speciella förutsättningar.
Socialstyrelsen (1997b) Äldreuppdraget 1997. Socialstyrelsen följer upp och
utvärderar 1997:9.
Socialstyrelsen (2001) Vad är särskilt i särskilt boende för äldre? En kartläggning.
Socialstyrelsen (2003) Kompetensförsörjning inom vård och omsorg om
äldre och funktionshindrade. Del I – Överväganden och bedömning och Del
II – Faktabakgrund och beräkningar. Lägesbeskrivning.
Socialstyrelsen (2003b) Yrkeskunnande, lärande och utveckling inom vård
och omsorg – Två studier om omvårdnadspersonalen i kommunerna. En
lägesbeskrivning.
Socialstyrelsen (2004) Investera Nu! Handlingsplan för kompetensförsörjning inom vård och omsorg.
Ström P (1997) Förändringsarbete och lärande. Om utveckling av förändringspraktik av vårdbiträdena inom hemtjänsten. Lund studies in education
4. Lund: University Press.
Svenska Kommunförbundet (1999) Vår framtid. Äldres vård och omsorg
inför 2000-talet. Slutrapport från Äldreberedningen.
Svenska Kommunförbundet (2003) Aktuellt om äldreomsorgen.
Svenska Kommunförbundet (2004) Aktuellt om äldreomsorgen.
Szebehely M (1995) Vardagens organisation. Om vårdbiträden och gamla i
hemtjänsten. Lunds studies in social welfare IX. Lund: Arkiv.
Thunborg C (1999) Lärande av yrkesidentiteter. En studie av läkare, sjuksköterskor och undersköterskor. Linköpings universitet: Filosofiska fakulteten.
37
Törnquist A (2001) Kommunal äldreomsorg kräver också utbildning. I:
Villkor och vägar för grundläggande utbildning. Några forskarperspektiv.
Stockholm: Skolverket.
Törnquist A (2004) Vad man ska kunna och hur man ska vara. En studie om
enhetschefers och vårdbiträdens yrkeskompetens inom äldreomsorgens särskilda boendeformer. Studies in Educational Sciences 73. Lärarhögskolan i
Stockholm. Institutionen för Samhälle, kultur och lärande. Stockholm: HLS
Förlag.
Valideringsdelegationen, Kommunförbundet, Landstingsförbundet och
Vårdföretagarna (2004) Sammanställning av enkät/kartläggning av validering inom vård och omsorg hösten -04. (Stencil).
Valideringsinstrument från Danmark (2003) Vibeke Nielsen, Evaluering af
personlige kompetencer i sous – de grundlæggende social- og
sundhedsannelser. Uddannelsesstyrelsens håndbogsserie nr 8 – 2003.
København: Undervisningsministeriet.
Valideringsinstrument från Finland (2002) Specialyrkesexamen i äldreomsorg. Grunder för fristående examen. Föreskrift 36/011/2002. Helsingfors:
Utbildningsstyrelsen.
Valideringsinstrument från Norge (1997) Retningslinjer for den praktiske
delen av fagprøven OMSORGSARBEDERFAGET. Oslo: Kirke-,
utdannings- og forskningsdepartementet.
Valideringsinstrument från Sverige (2004) Modellarbetsplatser ett Mål3projekt. Växa-Huset Modellarbetsplatser. Stockholm: Kommunförbundet
Stockholms län
Wahlgren I (1996) Vem tröstar Ruth? En studie av alternativa driftsformer i
hemtjänsten. School of business´ Research report NO 1996:6. Stockholms
Universitet: Företagsekonomiska institutionen.
Walldal E (1986) Studerade vid gymnasieskolans vårdlinje. Förväntade yrkesposition, rollpåverkan, självuppfattning. Göteborg: Pedagogiska institutionen.
Wilner MA (1999) Recruiting Qualified Home Care Aides: New Candidate
Pools. Caring Magazine. Apr/I;4:44–45.
Winchester TA (2000) Teaching Communication Skills to Nursing Home
Certified Nursing Assistants. Geriatric Nursing. No 24;3: 178–181.
Woolfork CH (1989) When nursing assistants are grandfathered into certification, how confident can you be of their skills? Is experience as good a
teacher as a textbook? Geriatric Nursing. Jul–Aug/I;4:178–180.
Wærness K (1983) Kvinnor och omsorgsarbete. Ett kvinnoperspektiv på
människovård och professionalisering. Stockholm: Prisma.
38
Zingmark D (1991) Att ha blick för… Kunskapsbehov hos vårdbiträden för
att tillgodose omsorg. Studier i socialt arbete vid Umeå Universitet 13.
Umeå Universitet: Institutionen för socialt arbete. Institutionen för vårdlärarutbildning.
39
Bilaga 1
Bilaga –
Svensk och finsk omvårdnadsutbildning
Svensk vård- och omsorgsutbildning
Omvårdnadsprogrammet (Gy2000:15)
Omvårdnadsprogrammet ger en bred kompetens för
arbete inom människovårdande yrken. Kärnan i
utbildningen är att arbeta nära människor och med
människor som är i behov av vård och omsorg.
Programmet syftar även till att ge en grund för fortsatt lärande i arbetslivet och för vidare studier.
9
Programmet består av kärnämnen (750p), karaktärsämnen (650p) och valbara kurser (700p)
KARAKTÄRSÄMNEN:
Arbetsmiljö och säkerhet
Datorkunskap
Etik och livsfrågor
Medicinsk grundkurs
Människan socialt och kulturellt
Psykologi
Vård och omsorgsarbete
Finsk social- och hälsovårdsutbildning
Grundexamen inom social- och hälsovårdsbranschen
(7/001/2001).
Utbildningen ger kompetens för arbeten med och för människor. Vid avlagd examen ska eleverna ha sociala och kommunikativa färdigheter. De ska dessutom inneha förhandlingsfärdigheter, förmåga till team och projektarbete, språkkunskaper och kompetenta att arbeta med vård, omsorg och
fostran inom social- och hälsobranschen.
11
Utbildningen består av gemensamma studier (20 v.), gemensamma yrkesinriktade studier (50 v.) och differentierade
yrkesinriktade studier (40 v.),
valfria studier (10 v.).
GEMENSAMMA YRKESINRIKTADE
STUDIER:
Stöd för utveckling och handledning
Vård och omsorg
Stöd för rehabilitering
10
DIFFERENTIERADE YRKESINRIKTADE STUDIER:
12
eleven inom utbildn. kan välja på nio inriktningar.
Utbildningsprogram för sjukvård och omsorg
Vård- o omsorgsprocess o rehabilitering (4 v.)
Sjukvård och hemsjukvård (36 v.)
Valfria studier (2–10 v.)
Utbildningsprogram för handikappomsorg
De etiska och samhälliga utgångspunkterna för handikapparbete (4 p.)
Bemötande av handikappade personer (10 v.)
Individuellt handikapparbete (26 v.)
Valfria studier (2–10 v.)
Utbildningsprogram för äldreomsorg
De etiska och samhälliga utgångspunkterna för äldreomsorg
(4 p.)
Bemötande av åldringar (8 v.)
Individuell äldreomsorg (28 v.)
Valfria studier (2–10 v.)
VALBARA KURSER
Alternativ medicin
Barn- och ungdomssjukvård
Folkhälsokunskap
Geriatrik
Handledning
Psykiatri
Hemsjukvård
Idrott och hälsa
Lindrande vård
Omvårdnad
Organisation och
Rehabilitering och
ledarskap
habilitering
Sjukvård
Social omsorg
Socialpsykiatri
Socialt behandlingsarbete
Tandvård
Utvecklingsstörning/
funktionshinder
Vårdpedagogik
Dessutom matematik B och C, engelska B,
historia A
9
Svenska, engelska A, matematik A, estetisk verksamhet, idrott och hälsa A, naturkunskap,
religionskunskap och samhällskunskap.
10
De kursiverade är de mest frekventa valbara kurserna (Törnquist 2004).
11
Modersmål, det andra inhemska språket, ett främmande språk, matematik, fysik och
kemi, samhälls-, företags- arbetslivskunskap, gymnastik och hälsokunskap, konst och kultur.
12
A) akutsjukvård, b) rehabilitering, c) vård och fostran av barn, d) mentalhälsoarbete och
missbruksvård, e) sjukvård och omsorg, f) mun- och tandvård, g) handikappomsorg, h)
äldreomsorg, i) kundbetjäning och informationshantering.
41
42
Download PDF
Similar pages