’’

’’
Södertörns högskola | Institutionen för kultur och lärande
’’
Kandidatuppsats 15 hp | Filosofi | Höstterminen 2013
(Frivilligt: Programmet för xxx)
Abstract
Det tragiskas hemvist
– En uppsats om relationen mellan plats och
sanning i Heideggers tänkande
Av: Mikael Kjell
Handledare: Professor Sven-Olov Wallenstein
0
Abstract
In the 1969 Le Thor seminar, Heidegger stated that his philosophical journey could be characterized
by three different themes: meaning, truth, place. The first two of these have been the subject of
countless studies and discussions, but the question of place is still relatively unexplored in
Heidegger’s thought, despite the increased interest for this topic in his writings. Even though
scholars like Jeff Malpas, Edward Casey, Stuart Elden and Miguel de Beistegui have written books
and essays on the importance of the conception of place in Heidegger’s thinking, there are still many
important aspects of this theme to be discussed, given the importance Heidegger himself ascribed to
this topic.
In this essay, I therefore wish to pose the question of how one can understand the relation between
place and the role of tragedy in Heidegger’s conception of truth. My bearing thesis will be that these
three concepts: place, truth and tragedy stand in a symbiotic relationship to each other and thus form
the foundation of the Heideggerian thinking of place, or topological thinking.
For this reason, the purpose of this paper is to present an interpretation of how the tragic is grasped
in its relation to place. This I will do by turning to three texts from the period in Heidegger’s thought
which has come to be known as ‘the turn’, a period which usually is understood to have occurred in
the 1930s and the early 1940s. The texts I have in mind are for one the aesthetic essay The Origin of
the Work of Art, and secondly the two interpretations of the first chorus from Antigone, found in
Introduction to Metaphysics and Hölderlin’s Hymn ‘The Ister’.
The Origin of the Work of Art can thus be said to serve as a theoretical introduction or framework
to Heidegger’s conception of truth, whereas my analysis of the two interpretations from Antigone
will look closer into how truth explicitly can be said to stand in a dependent relationship to place and
tragedy. This becomes particularly relevant in the part of the interpretation where Heidegger puts
emphasis on the word polis, a word he understands as the place or the There where truth resides.
However, one cannot write on this topic without mentioning the political problems this gives rise
to, considering the time and place and by whom the texts were written. Therefore I will have an
ongoing discussion of this problematic aspect in the topological thinking of Heidegger, which I will
intertwine in the text. This is not to say that my sole ambition is to point out the despicable in
Heidegger’s political engagement (which should be obvious), but rather to try to give a foundation
for discussion on whether it’s possible to find a way to think productively on the theme of place,
truth and tragedy.
Keywords: Heidegger, topology, tragedy, place, phenomenology
1
Innehållsförteckning
I. Inledning .........................................................................................................................
Introduktion ......................................................................................................................
Filosofisk bakgrund ..........................................................................................................
Syfte ................................................................................................................................
Litteratur och avgränsning ...............................................................................................
Tidigare forskning ............................................................................................................
Disposition .......................................................................................................................
s. 3
s. 3
s. 4
s. 6
s. 7
s. 8
s. 9
II. Huvuddel .......................................................................................................................
A. Konstverkets ursprung och sanningen förstådd som strid ...........................................
B. Einführung in die Metaphysik och πόλις som scenen för das Unheimliche ................
C. En andra läsning och en ny förståelse av das Unheimliche .........................................
s. 10
s. 10
s. 17
s. 26
III. Sammanfattande diskussion ...................................................................................... s. 29
IV. Litteratur ..................................................................................................................... s. 34
V. Översättningar av citat ................................................................................................ s. 35
2
I. Inledning
Introduktion
Under en föreläsning i Le Thor 1969 menade Heidegger att hans tänkande hade präglats av tre
faser, ett påstående han grundade i de olika angreppssätt han hade försökt ta sig an varafrågan
med. Den första av dessa faser utgjordes av tiden kring publiceringen av Vara och tid1 då frågan
efter varats mening (Sinn des Seins) stod i centrum. Efter vändningen skedde dock en
förskjutning och fokus låg nu istället på att hitta ett sätt att närma sig varats sanning. Sanning
skulle även i fortsättningen vara ett vara ett viktigt tema i Heideggers tänkande, men i hans senare
texter framhävde Heidegger ortens betydelse för sitt tänkande. Med andra ord kan man säga att
han ville belysa sanningens relation till dess plats, något Heidegger sammanfattar med orden:
”Drei Worte, die, indem sie einander ablösen, gleichzeitig drei Schritte auf dem Weg des
Denkens abzeichnen: SINN – WAHRHEIT – ORT (topos)”.2
Som citatet visar skall dessa faser alltså inte betraktas som väsensskilda utan tillsammans utgör
de en enhetlig triptyk där den problematik som en gång uppställdes i VT reflekteras från nya
perspektiv i de andra två faserna. Av den anledningen menar jag att försöket att tänka platsens
väsen är ett tema som genomsyrar hela Heideggers författarskap, från publiceringen av VT 1927
till de sista texterna från 60- och 70-talen. I denna uppsats önskar jag därför gå djupare in på hur
Heidegger tänker sig plats under en specifik tid av sin filosofiska gärning.
Perioden jag har i åtanke berör de texter som uppkom i samband med hans så kallade vändning,
vilken brukar sägas inträffa under 1930-talet. I flera av dessa texter menar jag att Heidegger
väldigt tydligt försöker tänka sanningens väsen utifrån hur han tänker sig plats. I min läsning kan
de två kan inte särskiljas utan jag menar att deras väsen förklaras genom att de vävs in i varandra
och ställs i ett symbiotiskt förhållande. Jag vill således i följande uppsats argumentera för att
sanningen alltid står i relation till dess plats, en relation Heidegger själv betecknar som sökandet
efter varats topologi.3
Om så är fallet att sanning alltid står i relation till plats är det alldeles uppenbart att det
topologiska tänkandet för Heidegger utgör en fundamental filosofisk kategori, vilken förtjänar att
ges större uppmärksamhet än vad som idag är fallet. Förvisso har vi de senaste åren kunnat se ett
ökat intresse för platsens enigmatiska problematik från forskare som till exempel Edward Casey,
1
Hädanefter refererad till som VT
Martin Heidegger, GA: Bd.15, s. 344
3
Heideggers användning av begreppet topologi har alltså ingenting med den geometriska grenen att göra utan
skall förstås utifrån hur han tänker sig relationen mellan sanning och plats.
2
3
Stuart Elden och Jeff Malpas; men trots detta menar jag att platsen ännu inte fått det erkännande
som den förtjänar inom det filosofiska samtalet. Därför är det min förhoppning att jag i följande
uppsats skall kunna visa på hur plats ännu har en viktig betydelse för tänkandet.
Filosofisk bakgrund
Trots att denna uppsats skall fokusera på hur Heideggers tänkande av platsen gestaltas utifrån
tiden efter vändningen menar jag att detta än tydligare kan framträda om man har en viss
bakgrundsförståelse av de topologiska tankegångar som ges uttryck för i VT. Därav vill jag i en
kort redogörelse över några huvudteman från detta verk visa hur Heidegger redan 1927 tänkte att
plats och sanning stod i ett symbiotiskt förhållande till varandra. Därigenom underlättas min
presentation av det topologiska tragiska tänkande som framkommer i de senare texter jag önskar
uppehålla mig vid.4
De paragrafer jag primärt kommer att titta närmare på är §29 och 44, i vilka plats respektive
sanning görs till tema. Dessvärre kommer jag ej kunna gå in i en djupare analys av de två
begreppen. Detta beror på att en detaljerad redogörelse för förståelsen av plats och sanning i VT
faller utanför ramarna för uppsatsen och är i mitt tycke inte nödvändig för att kunna tillägna sig
resonemangen kring dessa teman från senare texter. Däremot kan det vara till hjälp om man
känner till det sanningsbegrepp som Heidegger polemiserar mot, för att visa på hur Heidegger
bryter med traditionen och därigenom banar vägen för någonting annat.
När Heidegger år 1927 lät publicera VT innebar det en radikal omtolkning av vad filosofi kunde
och skulle vara. Verket kretsar kring frågan om varats mening, en fråga Heidegger menade hade
råkat i glömska sedan den antika filosofin och av den anledningen behövde ställas på nytt. Detta
skedde genom att utfråga ett specifikt priviligierat varande om dess egna vara, det varande som i
VT kallas för tillvaro (Dasein).5 Därigenom kunde de filosofiska frågorna ställas på nytt, men nu
utifrån Daseins ändlighet och historicitet och på så sätt laddades de åter upp samt gavs en ny
pregnans.
4
Detta innebär naturligtvis att de texter som kommer att avhandlas i detta arbete är präglade av de frågor som
gavs uttryck för i VT och på så sätt kan ses i ljuset av Heideggers verk från 1927. Flera begrepp och
problemställningar från VT återkommer i texterna från perioden efter vändningen, med den skillnaden att de
måste betraktas ur ett nytt ljus på grund av den förskjutning som har skett i Heideggers tänkande. Därmed inte
sagt att en ingående kunskap i VT:s tankevärld och begreppsapparat är nödvändig för att kunna sätta sig in i de
tankar som framkommer i senare texter. Med detta i åtanke kommer jag inte att göra en längre redogörelse för
hur tankeförskjutningen mellan VT och vändingen gestaltade sig utan endast ge en kort introduktion av några av
de i mitt tycke viktigaste spatiala begrepp som återfinns i såväl VT som i de senare texterna
5
Då Dasein i Jim Jakobssons svenska språkdräkt översätts som såväl tillvaro som därvaro kommer jag
hädanefter att använda mig av det tyska ursprungsbegreppet för att undvika förvirring. Jag vill dock göra tydligt
att jag i min läsning vill lägga emfas på den senare innebörden av Dasein, det vill säga att den är ett ’där’.
4
I begreppet Dasein finns således flera betydelser att hämta, men i min läsning vill jag lägga
emfas på den rumsliga innebörden, det vill säga att Dasein är ett varande som befinner sig ’där’,
det vill säga intar en specifik plats (se fotnot 4). Heidegger skriver själv att Dasein alltid är sitt
Där, något han även beskriver i termer av att Dasein är en ljusning, en Lichtung, ett begrepp som
på tyska utöver den ljusliga även har en rumslig innebörd och om vilket Heidegger skriver: ”Bara
för ett på detta sätt existentialt genomlyst varande blir förhandenvarande tillgängligt i ljuset och
fördolt i mörkret. Tillvaron bär redan från början med sig sitt där; i avsaknad av detta finns den
inte bara faktiskt inte till, utan är överhuvudtaget inte ett varande med detta väsen.”6
Men vad som är än viktigare är att se hur Däret såsom Lichtung står i symbios med sanningens
framträdelse, med andra ord är sanningens plats. I citatet ovan ges endast en indikation på vad
som i §44 görs till ett explicit tema, då Heidegger menar att han i Daseins upplåtenhet såsom Da
ser sanningens mest ursprungliga fenomen: ”Det som tidigare uppvisades med avseende på
’därets’ existentiala konstitution och i fråga om ’därets’ vardagliga vara gällde ingenting annat än
det ursprungligaste fenomenet sanning (betraf nichts anderes als das ursprünglichste Phänomen
der Wahrheit).”7
Sanning kan med andra ord inte betraktas som ett universellt och evigt fenomen utan som
topologiskt bundet. Heidegger vänder sig i §44 följaktligen mot den traditionella synen på
sanning, vilken, uttryckt i ytterst rudimentära termer, brukar definieras som att en utsaga skall
överensstämma med sitt föremål, att den språkliga handlingen skall beskriva verkligheten så
adekvat som möjligt. I polemik mot denna uppfattning argumenterar istället Heidegger för att
sanningen måste sökas i Daseins avtäckande och upptäckande omsorg och dess framträdelse i
Daseins Där. Men än viktigare är att Heidegger menar att sanningen aldrig kan komma fram till
säg själv utan alltid innehåller sin egen motsats. Det som upptäcks visar sig alltså inte som sig
själv utan som sken: ”Det varande är inte fullständigt förborgat, utan just upptäckt, men samtidigt
förställt; det visar sig – men i skenets modus.”8 Annorlunda uttryckt betyder det att sanningen till
sitt väsen är osanning, att varje positiv framträdelse döljer något annat. I VT figurerar alltså ett
sanningsbegrepp som skall förstås i dess dubbelhet av visande och döljande och som i hög grad
grundar sig i ett topologiskt tänkande. Att dessa tankegångar således återkommer i senare texter
är inget att förvånas över, men det kan vara viktigt att förstå varför de gör det.
En huvudorsak till detta kan sägas bero på hur rumsligheten sägs stå i relation till tidsligheten i
VT, då det föreligger flera problem med hur denna relation tänks. En av de viktigaste
6
Heidegger, Martin – Vara och tid, s. 156
Heidegger, Martin – Vara och tid, s. 248
8
Heidegger, Martin – Vara och tid, s. 249 f.
7
5
indikationerna på detta finns i §70, där Heidegger skriver att rumsligheten måste ses som grundad
i och därmed underordnad temporaliteten. Däremot redogör han inte närmare för varför så skulle
vara fallet, med undantag för några kortare kommentarer om tidslighetens överordning.
Argumentationen för den hierarkiska relationen mellan rumslighet och tidslighet i VT måste alltså
ses som tämligen bristfällig och har varit föremål för mycket kritik. Heidegger skulle till och med
själv i föredraget Tid och vara från 1962 komma att erkänna det bristfälliga i denna tanke i en
kort kommentar: ”Försöket i ’Varat och Tiden’ § 70 att föra tillbaka tillvarons rumslighet på
tidsligheten är inte hållbart.”9
Under 1930-talet skulle dock Heidegger vända sig bort från vissa av de tankar som han gav
uttryck för i VT, i vad som bekant senare har blivit känt som hans vändning. Detta innebar inte att
Heidegger kastade sitt tidigare tänkande överbord utan vändningen var snarare ett uttryck för en
perspektivförskjutning. Denna förskjutning kan tydligt spåras i det att Heidegger i sina texter från
denna tid lägger fokus på områden som tidigare primärt varit förbehållna de estetiska
vetenskaperna. Som exempel kan texterna om konstverkets ursprung, utläggningarna om
Hölderlin och Nietzsche samt tolkningen av körsången ur Antigone anföras. I dessa texter möts
läsaren inte av samma stringenta fenomenologiska analys som i VT utan av en mer poetisk
Heidegger som förvisso fortfarande ser ändlighet och historicitet som centrala teman, men nu
utifrån ett nytt perspektiv.
Vändningen innebar alltså ett mångfacetterat skifte i Heideggers tänkande där en multitud av
tankebanor vandrades, och att försöka ge en översiktlig sammanfattning av vad vändningen
innebar låter sig följaktligen svårligen genomföras. Men om vi lyssnar till Heideggers ord från
föreläsningen i Le Thor är det kanske just försöket att tänka sanningens väsen som fogar dessa
texter samman och med tanke på hur han i VT såg sanningens hemvist i Daseins Da ser jag i
platsen en möjlig väg till att kunna belysa hur sanningen framträder efter vändingen. Detta är en
uppfattning jag delar med flera kommentatorer till Heideggers vändning och kanske har Edward
Casey rätt när han skriver att vändningen egentligen bör ses som en (åter)vändning till att tänka
platsen och det topologiska.10
Syfte
Om sanningen så måste ses som stående i en relation till plats går det redan nu att se hur
Heidegger med sanning inte ser ett universellt och övertidsligt fenomen, utan som topologiskt och
historiskt bundet. Med andra ord kan man säga att sanningen måste förstås utifrån dess
9
Martin Heidegger, Till tänkandets sak, s. 41
Edward Casey, The Fate of Place, s. 259
10
6
ödesmässighet, det vill säga att människan redan är inbegripen i ett sanningsskeende som hon inte
är herre över men som hon samtidigt kan bemöta aktivt. Kort sagt kan man säga att människan
står i ett tragiskt förhållande till sanningen, bunden som hon är av sin plats och historiska
situation. Frågan är dock vad detta betyder mer i detalj och syftet med min uppsats är därför att
försöka fånga och synliggöra detta tragiska skeende som Heidegger vill förmedla och hur det står
i symbios med plats.
Vad som dock skall nämnas, och vad som kommer att utgöra en svårighet i uppsatsen, är de
politiska implikationer – för att inte tala om historiska realiteter – som måste tas i beaktning vid
en sådan läsning. Jag är medveten om att jag rör mig ute på ett minerat fält där risken att likt
Heidegger själv trampa fel hela tiden överskuggar skrivandet. Detta betyder dock inte att jag vill
göra en ingående undersökning av det politiska hos Heidegger. Däremot vill jag klargöra att jag
är medveten om att det politiska inte kan negligeras om man vill göra en läsning av hur plats och
dess relation till ett tragiskt sanningsbegrepp tänks hos Heidegger under 1930-talet. Av den
anledningen är det av fundamental vikt att ta sig fram med små steg och att med största
varsamhet gräva i denna minerade jord för att på så sätt kunna finna det produktiva i Heideggers
tragiska tänkande.
Å andra sidan innebär kanske tendensen att tänka sanningen som innehållande ett element av
tragik redan i sin ansats att vara ute på tunn is. Huruvida detta är fallet är något jag i följande
arbete inte kommer att diskutera mer ingående, utan låter det endast vara sagt att jag vid arbetets
slutfas hoppas kunna ge ett potentiellt underlag för vidare diskussion om det tragiskas roll i det
samtida tänkandet.
Litteratur och avgränsning
Att endast välja ut ett fåtal texter ur Heideggers tänkande från 1930-talet för att belysa
platsbegreppet är naturligtvis vanskligt, dels på grund av den omfattning av texter som finns från
denna tid och dels på grund av att detta begrepps betydelse inte på något sätt kan betraktas som
fast. Tvärtom är plats en filosofisk kategori som ständigt laboreras med från olika perspektiv hos
Heidegger och bör således ses som en viktig men enigmatisk komponent i hans tänkande. Av den
anledningen menar jag att en tydlig avgränsning i urvalet av texter snarare kan ge upphov till en
produktiv läsning av platsen än vice versa, då ett alltför omfattande källmaterial riskerar att låta
det eftersökta hamna ur fokus och att uppsatsen blir allt för spretig.
Med detta i åtanke har jag valt att begränsa mig till tre texter, där i min mening temat om plats
och sanning är centrala. Texterna i fråga är dels Konstverkets ursprung från 1935 samt de två
7
tolkningarna av den första körsången från Antigone ur Einführung in die Metaphysik11 från 1935
och Hölderlins Hymne ’Der Ister’ från 1942.
Att jag inte valt att inkludera t.ex. Hölderlintolkningarna12, föreläsningarna om Nietzsche eller
Beiträge zur Philosophie: Vom Ereignis beror på att plats ej utgör ett lika explicit tema som i de
andra två. Därmed inte sagt att de frågor som behandlas i dessa skulle vara väsensskilda från hur
Heidegger tänker sig plats, vilket naturligtvis innebär en svaghet i det övergripande
resonemanget. Trots detta bör ändå den produktiva aspekten av en sådan avgränsning framhävas.
Då plats är ett så pass centralt begrepp för Heidegger kan i min mening en närmare förståelse av
detta bana för en djupare läsning av hela hans tänkande, särskilt om man håller i åtanke hur nära
det hänger ihop med Heideggers förståelse av sanning.
Att valet slutligen föll på dessa texter beror huvudsakligen på att plats utgör ett centralt tema
samt hur Heidegger i dessa texter enligt min tolkning kopplar ihop platsen med en viss förståelse
av det tragiska. Att läsningarna av Antigone vill fånga detta behöver jag nog inte argumentera
närmre för av uppenbara skäl, men även KU kretsar enligt min tolkning i hög utsträckning kring
en viss förståelse av det tragiska, men mer om detta senare.
Tidigare forskning
Att göra en allmän översikt över kommentarslitteraturen till Heidegger är ett omöjligt projekt,
men om man begränsar sig till den litteratur som behandlar plats blir det betydligt mer
överskådligt. Den som bör nämnas först är Jeff Malpas som i ett flertal verk har skrivit om plats i
allmänhet och Heideggers förståelse av detta i synnerhet, där ett centralt verk är Heidegger and
the Thinking of Place: Explorations in the Topology of Being. Ett annat viktigt namn är Edward
Casey som har skrivit om plats i det historiska översiktsverket The Fate of Place: A
Philosophical History och där Heideggers tänkande kring plats utgör ett eget kapitel. Miguel de
Beistegui behandlar dessa teman i sin Thinking with Heidegger: Displacements, där två kapitel
vigs åt konstverket respektive arkitektur. Ett annat verk skrivet av Stuart Elden under titeln
Mapping the Present: Heidegger, Foucault and the Thinking of a Spatial History, diskuterar hur
man i Heideggers tänkande kan se ett förrumsligande av historien, och inte en historisering av
rummet, samt hur detta i hög grad övertas av Foucault. Utöver dessa kommer jag även använda
mig av några andra kortare texter, däribland Maria Velilla-Petits essä ”Heidegger’s Conception of
Space” från Christopher Macanns antologi Martin Heidegger: Critical Assessments.
11
Dessa två texter kommer hädanefter att betecknas som KU respektive EM.
Heideggers andra tolkning av Antigone förekommer visserligen inom en föreläsning om Hölderlin, men han
figurerar endast i periferin i den del jag kommer att lägga fokus vid.
12
8
Två viktiga svenska namn inom rums- och heideggerforskningen utgörs av Sven-Olov
Wallenstein och Hans Ruin. Wallenstein har bland annat skrivit om förståelsen av såväl
konstverket som arkitektur och det tekniska hos Heidegger och hur dessa relaterar till plats i
Essays, Lectures. Även Ruin har skrivit om dessa teman hos Heidegger i Frihet, ändlighet,
historicitet: Essäer om Heideggers filosofi, bland annat i essän ”Om konstverkets sanning”.
Angående det politiska hos Heidegger har det skrivits otaliga böcker, men de jag kommer att
förhålla mig till i denna uppsats är främst de Beisteguis Heidegger and the Political: Dystopias
samt James Wards Heidegger’s Political Thinking.
Disposition
Då som bekant Heideggers förståelse av plats kan relateras till flera andra domäner av hans
tänkande är det av yttersta vikt att inte falla utanför ramarna utan låta plats och dess relation till
sanning vara navet i uppsatsen, även om en sådan läsning medför vissa metodologiska
svårigheter. Framför allt måste jag förhålla mig till det faktum att Heidegger själv varken i KU
eller EM behandlar plats och sanning under två separata paragrafer på samma systematiska sätt
som han gör i VT, utan väver in dem i texternas helhetliga rörelse och låter dem så belysa
varandra. Med detta i åtanke bör man därför fråga sig hur uppsatsens huvuddel skall disponeras,
då det ej är möjligt att behandla temat sanning respektive temat plats som två separata entiteter.
Heidegger säger själv uttryckligen i öppningen till KU att han följer en hermeneutisk
cirkelrörelse, vilket enligt honom inte är att betrakta som en brist eller som ett nödvändigt ont
utan som tänkandets styrka. Vill man så göra en utläggning om denna rörelse är det således klokt
att försöka följa den istället för att reifiera dess anspråk. För uppsatsen betyder det rent praktiskt
att jag inte kommer att dissekera texterna från A till Ö i syftet att syna argument och slutsatser
utan snarare försöka identifiera det helhetsanspråk som presenteras och på så sätt belysa hur
relationen mellan sanning och plats förstås.
Huvuddelens disposition kan av den anledningen skissartat ses som indelad i tre partier. I första
delen vill jag vända mig till KU för att i korthet diskutera den definition av sanning som här står
att finna samt argumentera för att denna ytterst står i relation till plats. Tyngdpunkten kommer
dock att ligga på de övriga två delarna, i vilka jag kommer att vända mig till de två tolkningarna
av Antigone för att undersöka hur Heidegger förstår begreppet polis (πόλις). Med andra ord kan
man alltså säga att den första delen behandlar temat sanning och de andra två temat plats, vilket
dock inte betyder att jag uppfattar begreppen som väsensskilda från varandra. Snarare kan man
säga att del ett utgör ett slags teoretiskt ramverk till de övriga två, med syftet att belysa
förståelsen av πόλις utifrån den sanningsdefinition som har diskuterats tidigare. Emellertid måste
9
även något sägas om det politiska i tolkningarna av Antigone, då detta som sagt utgör en mycket
problematisk aspekt av Heideggers förståelse av plats. I mina läsningar av de två utläggningarna
kommer jag därför att väva in en löpande diskussion av hur detta kan förstås politiskt, såväl
produktivt som destruktivt.
I den tredje och avslutande delen kommer så en kortare sammanfattning att företas samt en kort
avslutande diskussion huruvida det tragiska tänkandet kring plats och sanning kan sägas ha en
roll inom det samtida filosofiska klimatet. Med detta hoppas jag kunna öppna upp för en djupare
förståelse för det topologiska hos Heidegger och därigenom ge ett underlag för vidare samtal
kring platsens gåtfulla problematik.
II. Huvuddel
A. Konstverkets ursprung och sanningen förstådd som strid
Konstverkets ursprung utkom i tryckt version 1950 i samlingsvolymen Holzwege, men hade
dessförinnan givits som föredrag under mitten av 1930-talet i bland annat Frankfurt am Main och
Freiburg im Breisgau. Verket betraktas idag som en av Heideggers viktigaste texter från
vändningen och utgör ett utmärkt bevis på det skifte som uppstått i hans tänkande. För att lyfta
fram ett exempel på denna förskjutning utgör förhållandet till fenomenologin ett bra exempel. I
VT gör Heidegger ingen hemlighet av att han är starkt inspirerad av Husserl och hans
fenomenologiska metod, även om denna omgestaltas och av Heidegger ges en personlig prägel.13
När Heidegger så skriver KU är det utifrån en helt annan hållning. Även om det fortfarande går
att se vissa drag av den fenomenologiska metod som var så central 1927 slås man snarare av det
mer personliga tilltalet från Heideggers håll. Även valet av ämne kan framstå som en aning
häpnadsväckande i kontrast till den rigida systematik som företogs i huvudverket. Som det går att
utläsa av titeln är KU en text som vill ställa frågan om konstverkets vara, eller helt enkelt: vad är
konstens väsen?
I inledningen till sitt föredrag diskuterar Heidegger estetikens klassiska definition om konstens
väsen, vilken säger att ett konstverk är det som gestaltas genom dess form och dess materia. Men
kan denna definition verkligen täcka in konstens väsen? Heidegger invänder med att det ligger
något för allmängiltigt i en sådan beskrivning, då den inte endast kan tillskrivas konstverkets
väsen, utan i princip vilket ting som helst. Dessa kategorier har genom historien blivit så pass
vedertagna att de för Heidegger inte kan sägas vara begränsade till konstens domän, utan de
används för att beteckna det varande som sådant. På grund av begreppens allmängiltighet är det
13
§7 i VT har som titel ”Undersökningens fenomenologiska metod”
10
således omöjligt att komma åt vad ett konstverk verkligen är. Istället för att förtydliga har de
enligt Heidegger snarare en fördöljande verkan.14 Så trots att form och materia förvisso utgör två
viktiga aspekter av konstverkets vara måste konstens väsen följaktligen ligga bortom dessa
kategorier. Vad är då konst för Heidegger?
I och med att texten vecklar ut sig och den cirkulära helhetsbildens konturer börjar bli synliga
presenteras ett överraskande och, på sätt och vis, omtumlande förslag. Konst är nämligen inte
bara ett fält som berör och vill visa det sköna, framför allt är den för Heidegger ett
sanningsskeende. Denna tanke presenteras för läsaren i samband med en kort utläggning över en
tavla av Vincent van Gogh föreställandes ett par bondeskor. I betraktandet av van Goghs målning
menar Heidegger att vi inte bara ser blotta avbildningen av ett i verkligheten existerande par skor,
utan att vi konfronteras med ett sanningsskeende. Genom tavlan får vi tillgång till vad skorna i
sanning är (in Wahrheit ist), det vill säga den visar fram – med två fundamentala begrepp vilka
kommer att belysas närmare nedan – den värld där skorna hör hemma och den jord de tillhör15:
”Till jorden hör detta don, och i bondkvinnans värld bevaras det.”16
Dessa begrepp kan tyckas vara en aning märkliga, givet de vidlyftiga konnotationer som de kan
associeras till. Jord och värld skall dock inte tolkas utifrån deras vardagliga mening, utan utifrån
den väldigt specifika innebörd som de ges av Heidegger. Därmed inte sagt att de skall betraktas
som banaliserade eller simplifierade. Tvärtom är det en invecklad tankegång Heidegger här ger
sig in på och där det skall visa sig att jord och värld har sin egen inneboende problematik.
Konstverket i form av van Goghs tavla var alltså det som uppenbarade vad skorna i sanning var.
Därigenom har läsaren givits en första inblick i hur Heidegger i konsten ser ett framträdande av
sanning, även om denna utläggning i hög utsträckning ännu är oklar. Det enda vi vet är att vi i
konstverket möts av ett sanningsskeende, ett fenomen Heidegger sammanfattar med definitionen
”det varandes sannings sig-sättande-i-verket”.17
14
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung, s 24 ff.
Det bör för övrigt nämnas att det tyska ord Heidegger använder är Erde, och inte det infekterade Boden, vilket
inte framgår i svensk översättning. Likväl betyder inte det att benägenheten – sett till den historiska situation då
texten skrevs – att tala om jord är oproblematisk, vilket definitivt kan tolkas in i det ovan anförda exemplet med
bondekorna. Heideggers svepande beskrivning av skornas värld och bondelivet präglas av ett patetiskt
romantiskt, eller om man så vill, kitschigt ordalag, med formuleringar om hur bondkvinnan efter en hård
arbetsdag kommer hem sent på kvällen och ställer undan skorna i en djup men sund trötthet, för att i
morgondagens mörka gryning åter sätta på sig dem. Men trots denna problematiska aspekt vore det ett misstag
att utan förbehåll koppla samman Heideggers tänkande kring jord och värld med nazismens idé om blod och
jord. Skall man vara rättvis mot Heidegger bör inte exemplet med van Goghs tavla ses som ett djuplodande
resonemang utan snarare som ett introducerande narrativ för tankegången om sanningen som sker i konstverket..
16
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung, s.28
17
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung, s. 30
15
11
I det att Heidegger vänder sig till konstverket för att närma sig sanningen märks en tydlig
skillnad mot VT, även om utgångspunkten på sätt och vis är den samma. I VT gjorde Heidegger
klart att han ville distansera sig från den traditionella definitionen av sanning, vilken bygger på att
en utsaga skall överensstämma med sitt föremål. Istället sökte Heidegger formulera ett annat sätt
att förstå sanningens väsen, vilket ledde till en diskussion om Daseins avtäckande och
upptäckande karaktär. Men kanske mest uppseendeväckande var att sanning även beskrevs i
termer av osanning, att den samtidigt är sin motsats. KU kan därför sägas ta vid där resonemanget
om sanningens problem från VT upphörde, men nu utifrån ett nytt perspektiv. Det är inte längre
genom en fenomenologisk analys av Daseins vara som sanningens ursprungligaste fenomen står
att finna, utan genom att vända sig till konsten. Men den fråga man därmed måste ställa blir
oundvikligen: vad menar Heidegger med sanning?
Lite senare i texten under rubriken ”Verket och sanningen” börjar så Heideggers resonemang
fördjupas och vad som endast indikerades i exemplet med van Goghs målning framträder nu
tydligare. Här återkommer de två fundamentala begreppen jord och värld, vilka här ges en vidare
och på en och samma gång mer tillspetsad betydelse. Detta sker i och med att Heidegger åter
vänder sig till ett konstverk för att beskriva sanningens skeende, men denna gång är det inte en
modern figurativ tavla som står i fråga utan ett antikt arkitektoniskt verk i form av ett grekiskt
tempel.
I början av detta exempel ges en utförligare förklaring till vad som menas med att konstverket
öppnar upp en värld. Heidegger tänker sig att i templets närhet kan det varande (das Seiende)
framträda i sitt egna vara, det vill säga i sitt eget väsen. Att templet öppnar upp en värld innebär,
med två viktiga begrepp, att det samlar och fogar samman de omgivande elementen och skänker
dem ett meningssammanhang där de blir synliga: ”Tempelverket är det som först fogar och runt
sig samlar enheten av de banor och relationer i vilka[…]låter människoväsendet vinna gestalten
hos sitt skick18.”
Värld betyder alltså det skeende som stiftas genom konstverket och som människan således
blir/är inbegripen i. Att inte ha en värld kan således likställas med att leva i ett odifferentierat vara
utan några som helst begrepp eller uppfattningar om någonting. Först genom öppnandet av denna
kan människan finna en väg till att förhålla sig till varat och andra varanden. Men i beskrivningen
av templet framgår en annan aspekt av sanningens skeende som inte togs upp i exemplet med van
Goghs tavla och det är rummets, eller snarare platsens, betydelse. Att öppna en värld kan därför
18
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung, s. 37
12
översättas som att skapa en specifik plats där det varande kan uppgå i en historisk situation och
där sanningen kan ske. Detta framgår bland annat av hur Heidegger på flera ställen lägger
betoning på templets topologiska karaktär: ”[E]tt grekiskt tempel, avbildar inget. Det står helt
enkelt där[…]I sitt stående där är det templet som först ger tingen deras anlete och människorna
en utsikt mot sig själva.”19
Som diskuterades i inledningen om sanningsbegreppet i VT visades att Heidegger 1927 i
Daseins ’där’ såg sanningens ursprungligaste fenomen. När begreppet så återvänder i KU och åter
associeras med sanningens skeende bör man som läsare naturligtvis vara uppmärksam. Som
framför allt det senare av de två ovanstående citaten visar, kopplas här templets ’stående där’
(Dastehen) samman med hur världen öppnas och så låter människorna framträda inför sig själva
såsom människor. Detta är dock inte det enda begrepp som Heidegger plockar upp från VT; minst
lika viktigt är att han återigen talar om ljusningen, die Lichtung.
Som nämndes i inledningen såg Heidegger i VT Dasein som varats ljusning eller kort sagt den
plats där sanningen upplåtes. I KU menar han förvisso essentiellt samma sak, att ljusningen är
sanningens plats, men skillnaden ligger i att denna inte längre står att finna i Dasein. Den
rumsliga konnotationen i ordet har alltså inte gått förlorad men det är en annan typ av rumslighet
Heidegger här föreställer sig, vilket belyses av ett långt citat som jag här återger i dess helhet:
”Mitt i det varande i dess helhet närvarar ett öppet ställe. En ljusning är. Tänkt utifrån det
varande är den mer varande än det varande. Denna öppna mitt är därför inte omsluten av
varande, utan den upplysande mitten kretsar själv, liksom intet, som vi knappast känner, runtom
det varande.”20
Förskjutningen från VT kan alltså sägas ligga däri att sanningens plats ej längre tillskrivs Daseins
Där, såsom ljusning. Istället är Dasein och alla andra varanden omgivna av ljusningen, genom
vilken de framträder i sina egna varanden: ”Det varande kan bara vara som det varande om det
står in i och ut ur det upplysta i denna ljusning.”21
Ljusningen, i likhet med en värld, öppnar upp för ett historiskt rum där människan kan bli
synlig för sig själv samt existera i sanningen. Den kan således sägas vara såväl en synonym till
som en topologisk specificering av begreppet värld. De två hänger samman med och utgör två
olika beteckningar för den ena sidan av Heideggers förståelse av sanning. Emellertid har vi sett
att sanning för Heidegger inte är så enkelt som att enbart beskriva den i positiva termer, något
19
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung s. 37/39
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung s. 50
21
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung s. 50
20
13
som stod att finna redan i huvudverket från 1927. Följande citat kommer därför inte som en
överraskning, där idén om ljusningen fördjupas och ytterligare kompliceras: ”[D]en öppna platsen
mitt bland det varande, ljusningen, är aldrig en statisk scen med ständigt uppdragen
ridå[…]Snarare sker ljusningen bara som detta tvåfaldiga förborgande”22
Sanningen som ljusningen vittnar om är med andra ord inte så enkel som att den endast visar
fram och öppnar upp. Samtidigt är ljusningens skeende ett undandragande, ett döljande, eller med
Heideggers ord ett tvåfaldigt förborgande. Vad vill Heidegger säga med detta? För att förstå vad
som därmed menas måste nu fokus riktas mot det andra begreppet som nämndes i exemplet med
van Goghs tavla, jorden, och hur det presenteras i fallet med det grekiska templet.
I och med att templet uppställes i sin därvaro och visar fram den värld som det stiftar sker även
någonting annat. Det beror på att templet inte endast uppenbarar en värld utan samtidigt gör den
jord som templet grundar sig på synlig, vilket kommer sig av att en värld i grund och botten har
sitt ursprung i jorden. Jorden är det som allting går tillbaka på och det som världen kommer ur.
Av den anledningen menar Heidegger att världen måste hämtas upp (heraufgeholt werden) ur det
som jorden innesluter och ges en gestalt för att kunna framträda. Jord eller värld kan därför inte
begripas endast i sig själva, utan den ena kan endast bli synlig genom den andra. De är två av
varandra avhängiga komponenter för att sanningen i ljusningen skall vara möjlig.
För att jorden skall bli synlig såsom jord måste detta alltså ske genom konstverket eller
öppnandet av en värld, med andra ord kräver jorden någon form av gestaltning för att kunna visa
sig. Men i detta visande ligger samtidigt dess motsats. Gestaltningen kan aldrig fånga vad jorden
är i sig utan utgör alltid en reduktion av det som jorden bär inom sig, varpå jorden endast kan
uppfattas i sin undandragande karaktär. Heidegger ser detta fenomen som att jorden alltid
framträder för oss som ”det framkommande-bärgande”23 och att framställandet av jorden innebär:
”att bringa den in i det öppna såsom det sig förslutande.”24
De motsatta kategorierna jord och värld med deras innebörder av döljande/förborgande
respektive framvisande/öppnande är två relativt dunkla begrepp, men ett möjligt sätt att förtydliga
dem är att ställa dem i ljuset av Nietzsches uppdelning av det dionysiska och det apolliniska.25 I
essän ”Konstverkets sanning” ur Frihet, ändlighet, historicitet visar Hans Ruin hur jorden kan ses
som besläktat med det dionysiska, vilka båda betecknar det odifferentierade i varat som skyr
22
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung s. 51
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung s. 42
24
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung s. 44
25
Jag har inte som intention att i detalj beskriva Nietzsches tänkande kring det apolliniska/dionysiska då detta
skulle spränga ramarna för arbetet. Detta skall endast tjäna som ett exempel för att förtydliga hur Heidegger
tänker sig jord och värld.
23
14
representation och drar sig undan, samt hur Heideggers idé om en värld bär många likheter med
det apolliniska skenet. Likväl betyder inte detta att de skulle vara två varianter av samma idé, då
de, som Ruin skriver, skiljer sig åt när det kommer till hur de definierar sanning. Nietzsche ser i
sina två ’konstdrifter’ inte ett sanningsskeende som sådant medan Heidegger utifrån kategorierna
jord och värld gör sanningen till textens faktiska tema.26
Men kanske framstår jämförelsen mellan KU och Nietzsches genombrottsverk som än mer
giltig om man ser hur de båda texterna – Nietzsche explicit, Heidegger mer subtilt – ger uttryck
för två olika förståelser av det tragiska. Förvisso nämns inte det tragiska som sådant i KU, men
med tanke på att Heidegger en kort tid därefter höll flera föreläsningar om tragiska teman – med
tolkningen av Antigone som emblematiskt exempel – är det inte orimligt att läsa in detta även i
den tidigare texten.
Framför allt menar jag att det tragiska temat blir tydligt när Heidegger ger sin definition av
sanning utifrån relationen mellan jord och värld, vilken är att förstå som en strid (Streit). När
sanning sker är det alltid inom denna dubbla rörelse av framträdelse och undandragande,
upplåtande och förborgande. Även om denna tanke kan framstå som ett närmande mot Hegel
menar jag att så inte är fallet eftersom Heideggers sanningsbegrepp inte utgörs av en dialektisk
negativ rörelse mot det absoluta vetandet. Annorlunda formulerat ligger sanningens hemvist inte
bortom motsättningarna i en högre syntes utan står just att finna i sammanflätandet av dessa, att
sanningen till sitt väsen är tragiskt i det att den till sitt väsen är båda sanning och osanning.
Heidegger menar således att det är en missuppfattning om man tror att världen motsvaras av
ljusningen och jorden av det förslutna. Dessa motsatspar blir begripliga först när de båda
tillsammans ingår i ett sanningsskeende, det vill säga att jorden förvandlas och ges gestalt i form
av en värld.27
Om sanningen inte kan sägas utgöra ett objektivt vetande eller betraktas som en fullkomlig
öppenhet förefaller det därför mer adekvat att se det sanna som en gräns eller kanske som en
dynamik mellan nödvändighet och frihet. Detta innebär att det är först genom uppställandet av en
värld, såsom ett perspektiv på verkligheten, som sanning över huvud taget kan ske. Världens
gräns betingar således vad som över huvud taget kan föreställas, den ger tänkandet ett ramverk att
förhålla sig till och utan vilken människan skulle famla i ett odifferentierat mörker. Om sanning
inte kan ses utifrån den klassiska definitionen som överensstämmelse mellan tecken och föremål
utan just som både sanning och o-sanning, framträdelse och förborgande, kan den inte heller ses
som universell eller evig. Tänker vi genom det traditionella sanningsbegreppet hamnar vi i en
26
27
Hans Ruin, Frihet, ändlighet, historicitet, s. 127 ff.
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung, s. 45 ff.
15
återvändsgränd när vi ska tänka det singulära och unika. Genom att subordinera det enskilda
tinget under universella kategorier etablerar vi ett oöverbryggligt avstånd mellan oss själva och
världen i tron på begreppens allmängiltighet. Gränsen skall med andra ord betraktas som en
positiv kraft, den upplåter genom konstverket ett historiskt rum eller en plats där människan kan
vistas i sanningens skeende.28
Om sanningen därför inte är universell förefaller det mer adekvat att hävda att sanningen måste
betraktas ur sin topologiska karaktär, det vill säga ur bundenheten till sin historicitet och plats.
Varje värld, och det är flera världar som åsyftas, utgör blott ett enskilt perspektiv eller en viss
tolkning av världens – bestämd såsom jord eller fysis – kaotiska framträdande. Att befinna sig i
en värld kan därför sägas innebära att vistas i ett särskilt historiskt sammanhang, varpå ens
förståelse av verkligheten befinner sig inom denna världs ramverk eller gränser. Men sanningen
kan som sagt aldrig framträda endast som öppning och avtäckande, eftersom det parallellt sker
som ett tvåfaldigt förborgande. Det som avtäcks i öppnandet av en värld är inte ett konstaterande
av vad något är i sig då detta ständigt drar sig undan och döljs i sanningsskeendets privativa
aspekt.29
Vad vi vet om tingen är således alltid begränsat. Trots att konstverket uppställer en värld och
samlar de omgivande elementen för att på så sätt skänka dem en gestalt är det aldrig en ren
sanning som är förhanden utan en tragisk sådan. Gränsen är således en nödvändig förutsättning
för att något över huvud taget skall kunna framträda, eller som Heidegger skriver i efterordet till
KU: ”Gränsen i grekisk mening stänger inte något, utan är vad som i egenskap av att själv vara
frambringad först bringar det närvarande till skinande.”30.
Det skeende som uppstår i och med konstverkets sättande av striden mellan jord och värld
måste därför förstås ur sin dubbelhet. Å ena sidan är uppställandet av en värld eller en gräns
nödvändig för att det varande skall kunna närvara i ljusningens sanning. Men eftersom detta
skeende inte kan tänkas bortom jordens undandragelse måste sanningen ses ur sitt
perspektivistiska och historiska väsen. Att vara inbegripen i ett historiskt sanningsskeende
innebär så att befinna sig i en tragisk gränssituation för vad som kan tänkas och inte kan tänkas,
det vill säga att faktiskt vara förlänad med en viss varaförståelse men därigenom också vara
fångad inom dess ramar: ”Det utkastande sägandet är det som i förberedandet av det sägbara
samtidigt bringar det osägbara som ett sådant in i världen.”31
28
Edward Casey, The Fate of Place, s. 262
Jeff Malpas, Heidegger and the Thinking of Place, s. 90 ff.
30
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung s. 86
31
Martin Heidegger, Konstverkets ursprung, s. 75
29
16
För att sammanfatta kan man säga att KU arbetar i en riktning mot att tänka det tragiska i hur
sanning sker. Men hur hänger detta samman med sanningens relation till plats? Ovan har jag
försökt visa hur Heidegger i sin text laborerar med flera spatiala begrepp för att visa på
sanningens topologiska natur. Framför allt blir detta tydligt i idén om ljusningen. Endast i denna
menar Heidegger att det varande kan bli synligt i sitt eget vara och skänkas en historisk gestalt,
den utgör den plats där sanning såsom framträdelse och förborgande kan ske. Men trots detta
förblir platsens betydelse för sanningen i KU outsagd. Så är dock inte fallet i tolkningarna av
Antigone, i vilka platsen, bestämd som πόλις, skall visa sig vara av fundamental vikt. Emellertid
betyder detta att den politiska problematik som togs upp i uppsatsens inledning inte längre kan
negligeras. I och med att Heidegger uttryckligen vänder sig till πόλις gäller det att vara vaksam
på hur detta kan associeras med hans politiska engagemang och vilka implikationer detta kan
medföra. Däremot vill jag redan nu klargöra att jag inte har som intention att omedelbart avfärda
texten som förkastlig utan min ambition är att försöka läsa den produktivt för att se om
Heideggers förståelse av sanning och plats kan tänkas bortom hans egen intellektuella katastrof.
B. Einführung in die Metaphysik och πόλις som scenen för das Unheimliche
Heideggers läsning av den första körsången från Antigone kan sägas vara en syskontext till KU.
Båda behandlar på ytan ett estetiskt ämne, vidrör liknande teman, uppkom vid ungefär samma tid
och de befattar sig i min mening med att tolka det tragiska. Om det sistnämnda temat var oklart i
den föregående texten behövs det knappast argumenteras för att detta är centralt i en läsning av
Antigone. Men om det tragiska temat i KU endast uttrycktes i subtila termer kan det samma sägas
om hur sanning behandlas i EM. Jag vill däremot hävda att den förståelse av det tragiska mycket
väl kan läsas ur perspektivet av det sanningsbegrepp som KU kretsar kring. Ovan har jag
argumenterat för att sanning, plats och det tragiska hos Heidegger inte kan särskiljas från
varandra utan skall ses som symbiotiska begrepp. Att sanning inte diskuteras uttryckligen i
Heideggers läsning av Antigone ser jag därför inte som ett problem. Snarare menar jag att
sanningens tragiska natur lyser genom texten som ett implicit tema, något som framför allt blir
tydligt i och med att Heidegger uppger att han med sin analys vill ge ett förslag på hur körsången
låter förstå vem människan är. Föremålet för följande avsnitt är följaktligen att analysera hur
Heidegger tolkar den första körsången ur Antigone, men innan jag påbörjar denna analys vill jag
dock ge en kort presentation av den grundläggande konflikten i Antigone.
17
Sofokles tragedi kretsar kring att Antigone går emot härskaren Kreons påbud om att Antigones
bror Polyneikes inte skall ges en värdig begravning, då denne betraktas som en fiende till staden
Thebe. Antigone menar däremot att Polyneikes enligt de gudomliga lagarna har rätt till att
jordsättas, då dessa står högre än de profana lagarna skapade av människan. Trots Kreons förbud
bestämmer sig alltså Antigone för att gå mot hans vilja och ge sin bror en begravning. När Kreon
sedan av en väktare får reda på att Polyneikes inte längre ligger exponerad för naturens grymheter
utan har förts till en sista vila blir han rasande och kräver att den som begått detta illdåd skall
föras till honom så att han kan straffa denna person. Efter att Kreon har ställt detta krav följer så
körsången, vilken som sagt är den del som Heidegger uppehåller sig vid.32
När så körsången skall analyseras av Heidegger, utgår han primärt från körsångens två första
rader och vad begreppet to deinon vill säga. Detta ord har en multitud av olika betydelser, varpå
det kan vara intressant att se hur den översätts i såväl Heideggers tyska som Jan Stolpes svenska
tolkning. I den svenska översättningen översätts de två första raderna med ”Märkliga är många
ting, märkligast av alla människan”33 medan de i Heideggers översättning istället tolkas som:
”Vielfältig das Unheimliche, nichts doch über den Menschen hinaus Unheimlicheres ragend sich
regt.”34
Även om das Unheimliche är kärnan i översättningen menar Heidegger att detta inte täcker in
hela innebörden av deinon, varpå han går in i en djupare diskussion om dess olika betydelser och
ger ordet ytterligare bestämningar. Men det är i samband med dessa bestämningar man som
läsare bör vara uppmärksam med tanke på den politiska problematik som nämndes tidigare i
uppsatsen, då deinon för Heidegger i en svåröversättlig passage även betyder:
”das Furchtbare im Sinne des überwältigenden Waltens[…]Das Gewaltige, das Überwältigende
ist der Wesenscharakter des Waltens selbst[…]das Gewaltige im Sinne dessen, der die Gewalt
braucht, nicht nur über Gewalt verfügt, sondern gewalt-tätig ist, insofern ihm das
Gewaltbrauchen der Grundzug seines Tuns nicht nur, sondern seines Daseins ist.”
35
Kärnan i översättningen kan sägas vara det tyska ordet Walten samt därtill besläktade ord som
Gewalt och Überwältigend. Det gemensamma för orden är hur de samtliga relaterar till någon
form av kraft, vilket framför allt det första citatet om das überwältigende Walten vittnar om.
32
Sofokles, Antigone, 1 - 310
Sofokles, Antigone, 332
34
Martin Heidegger, GA:Bd.40 s. 155
35
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 159
33
18
Detta är den första innebörden av deinon och kan ungefär översättas som den överväldigande
närvarande kraften. Mot denna första definition finner vi i människan även den andra aspekten av
deinon, vilken säger att hon är den varelse vars grunddrag är att bruka våld, den som befinner sig
mitt i varats överväldigande kraft och därför behöver tillämpa våld för att kontrollera det. Detta
tal om våld (Gewalt) är naturligtvis inte oproblematiskt sett till tiden när texten skrevs, men
Heidegger påpekar att ordet inte skall associeras med dess vanliga mening av att vara råhet och
skadegörelse. Precis som i fallet med jord och värld ges ordet en specifik innebörd som avviker
från hur ordet förstås annars.36 Definitionen i fråga har ett tydligt släktskap med vad Heidegger
skrev om templets funktion av att samla och foga samman, då han menar att människans
våldsamhet innebär att hon: ”versammelt das Waltende und läβt es in eine Offenheit ein.”37
Deinons två betydelser, i dess egenskap av att vara kraft, kan därför sägas vara att den ena
aspekten utgörs av den odifferentierade kaotiska kraften, fysis, i vilken allt varande befinner sig.
Mot denna ställs den andra aspekten, vilken vill belysa det varande som mot den överväldigande
kraften själv måste bruka våld för att samla och kontrollera detta kaotiska framträdande.
Relationen dem emellan kan kanske därför bäst beskrivas som ett spel mellan två oförenliga
krafter. Här går det att se en likhet med det resonemang som fördes i avsnittet om KU angående
de två motstridiga kraftbegreppen jord och värld, förstådda som undandragelse och framträdande,
vilkas inbördes relation beskrevs i termer av att befinna sig i en strid. 38 I EM används förvisso
inte ordet strid för att beskriva detta kraftspel men likväl kallar Heidegger det för
”gegenwändigen Bezug von dike und techne.”39
Dike och techne representerar således deinons två sidor av att vara överväldigande kraft samt
det våld mot utövas mot den överväldigande kraften. Däremot har Heidegger ännu inte yttrat
någonting om hur texten låter säga vem människan är, vilket ju i inledningen uppgavs vara ett av
syftena med tolkningen. Men faktum är att Heidegger på sätt och vis redan har låtit veta vari
människans väsen ligger, då han menar att även detta i grund och botten står att finna i deinon.
Dock är människan deinon på ett helt annat plan; hon är to deinotaton, den mest våldsamma (das
Gewaltigste) eller kort och gott das Unheimlichste, den mest hemlösa, den som saknar en plats i
varat.40
I egenskap av att vara hemlös och utsatt för den överväldigande kraften tillämpar människan
sitt eget våld mot denna och tvingar in det i sin egen värld. På så sätt kan man säga att hon
36
Vilket kanske inte legitimerar ordvalet, men i alla fall nyanserar det.
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 159
38
Miguel de Beistegui, Heidegger and the Political, s. 122
39
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 171
40
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 160
37
19
befinner sig mitt i deinons kraftspel och Heidegger skriver därför följaktligen att människan utgör
det mellan (der Zwischen-Fall) där fysis överväldigande kraft tar form. Detta beskrivs i termer av
hur människan kastar ut sina nät och fångar in sin omgivning för att foga in den i sin värld, för att
spärra in den bakom stängsel och lägga den under sitt ok. Genom hennes skapande våldsamhet
ges det överväldigande en gestalt i form av språk, byggande, förståelse eller – med en
formulering från KU – sätts i verket.41
Men precis som i det föregående verket kan detta skeende inte bara tolkas positivt utan kan
endast förstås ur den tragiska rörelse som detta våld innebär. För det är först i och med att något
avgränsas och fångas in som det kan öppnas upp och bli synligt: ”Dieses Ausbrechen,
Umbrechen, Einfangen und Niederzwingen ist in sich erst die Eröffnung des Seienden[…]”42
Med andra ord kan även i detta fall gränsen sägas vara fundamentet för att ett historiskt
sanningsskeende skall uppstå, förstådd i dess dubbelhet av att vara såväl uppöppnande som
tillförslutande. Den upplåter en historiskt existentiell möjlighet för människan att träda in i men
spärrar samtidigt in henne inom dess ramar.
Så långt stämmer det mesta i denna text överens med hur sanning förstods i det ovan behandlade
verket. Däremot framträder skillnaden texterna emellan tydligt när Heidegger sammanfogar
människans historiska möjlighet med dess hemhörighet i πόλις. I den traditionella översättningen
av πόλις brukar detta tolkas som stadsstat men i Heideggers ögon täcker detta inte in ordets
vidare betydelse. Istället skall πόλις betraktas som den plats, det Da, i vilken Da-sein kan existera
som sin existentiella möjlighet. Grundandet av πόλις innebär upplåtandet av ett rum där ett
historiskt varande kan framträda i sin närvaro. Möjligheten av att leva inom en historisk kontext
uppstår alltså först i och med att platsen, däret, upplåtes i πόλις. Πόλις är gränsen och
förutsättningen som betingar att det varande skall kunna träda fram inför sig självt som sitt
tragiska själv. Bortom denna gräns kan inget öppnas upp i sitt eget vara utan det förblir fångat i
deinons överväldigande kraft, varför människan inte kan tänkas bortom sin plats: ”Eher heiβt
πόλις die Stätte, das Da, worin und als welches das Da-sein als geschichtliches ist[...]Die πόλις ist
die Geschichtsstätte, das Da, in dem, aus dem und für das Geschichte geschieht.”43
Att platsens gräns för Heidegger är avgörande för öppnandet av en värld och är förutsättningen
för att människan skall kunna träda in i en historiskt given möjlighet kan inte betvivlas.
Tänkandet befinner sig ständigt inom ett begränsat men likväl produktivt ramverk som det går att
41
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 164 ff.
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 166
43
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 161
42
20
träda in i ett aktivt förhållande till och utan vilket vi inte skulle kunna tänka alls. Gränsen är alltså
synonym med platsen och skall förstås som en positiv kraft där det varande kan framträda. Men
samtidigt som Heidegger betonar gränsens betydelse finns det flera partier i EM som riskerar att
undergräva denna tanke och kanske är det på denna punkt som man måste ställa sig frågan hur
hans tänkande förhåller sig till hans politiska engagemang.
Denna problematik blir framför allt pregnant när Heidegger slutför sitt resonemang om πόλις
och hur vi skall förstå dess uppkomst. Bakgrunden till detta står att finna i den översättning av
raden ’hypsipolis apolis’ som förekommer i texten. Heidegger menar att man skall tolka denna
rad som att den betecknar de personer som reser sig ovan πόλις så som skapare men därigenom
blir apolis, hemlösa och utan plats.
”Hochragend in der Geschichtsstätte, werden sie zugleich apolis, ohne Stadt und Stätte, Einsame, Un-heimliche, ohne Ausweg inmitten des Seienden im Ganzen, zugleich ohne Satzung
und Grenze, ohne Bau und Fug, weil sie als Schaffende dies alles je erst gründen müssen.”44
Passagen i fråga är svårtolkad och ställer läsaren inför dilemmat av huruvida man kan läsa in den
i en större helhet sett till det övergripande resonemanget och därmed inta en mer välvillig
position gentemot Heidegger, eller huruvida man skall – som till exempel Edward Casey menar –
betrakta citatet som en paradox mot tanken om den produktiva gränsen och hur det kolliderar
med denna. 45
Om vi börjar i den senare änden upptäcker man fort att det finns mycket som pekar i en
problematisk riktning i Heideggers resonemang. Precis som Casey hävdar och som diskuterats
ovan ser Heidegger i gränsen en produktiv möjlighet men i detta stycke verkar han hävda
motsatsen då han appellerar till dem som han betraktar som skapare, diktare, statsmän, härskare
etc., vilka för att kunna vara just detta måste överskrida gränsen, gå utanför πόλις och bli
hemlösa. Resonemanget landar så i vad som förefaller vara en paradox, vilket även citatet ovan
visar med tanke på att de skapande såväl befinner sig inom πόλις men samtidigt utanför. Om
gränsen skall ses som förutsättningen för varaförståelse och möjligheten för människan att inta en
historisk plats måste man därför fråga sig hur detta kan överensstämma med att den skapande
saknar plats och gräns.
44
45
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 162
Edward Casey, The Fate of Place, s. 262
21
Caseys resonemang har sina poänger och bör definitivt tas i beaktning om man vill undersöka hur
Heideggers tänkande kan kopplas samman med hans politiska engagemang. Sätter man dessutom
in denna tanke i en samtida kontext framstår Heideggers text som än mer problematisk. Även om
jag inte som Casey skulle hävda att den utgör en ”barely veiled allusion to Hitler”46 kan jag trots
det instämma i att formuleringen ovan definitivt kan ifrågasättas och att den riskerar att
undergräva textens övriga innehåll. I en annan passage som Casey tar fasta på fördjupas det
ifrågasättbara i detta resonemang ytterligare, då Heidegger skriver att:
”Der Gewalt-tätige, der Schaffende[…]steht jederzeit im Wagnis[…]Indem er die Bewältigung
des Seins wagt, muβ er es dabei auf den Andrang des Un-seienden, me kalon, auf das
Auseinanderbrechen, die Un-ständigkeit, das Un-gefüge und den Unfug ankommen lassen. Je
ragender der Gipfel des geschichtlichen Daseins, um so gähnender der Abgrund für den
plötzlichen Absturz in das Ungeschichtliche, das nur noch in der ausweglosen und zugleich
stätte-losen Wirrnis dahintreibt.”47
Här uttrycks explicit hur den skapande ständigt riskerar att konfronteras med intet, oordning,
instabilitet samt att på ju högre historisk topp denne befinner sig på, desto större blir fallet ned i
det ohistoriska. Förutsättningen för ett kreativt skapande framstår således som att träda ur sin
historiska situation för att ge sig in på icke kartlagt territorium. Det är fascinerande hur Heidegger
– som kanske mer än någon annan tänkare under 1900-talet betonat Daseins historicitet som en
konstitutiv faktor för dess varaförståelse – plötsligt förfäktar tesen om att ett sant skapande sker i
det ögonblickliga utträdet ur historien, genom att lämna det historiska rum som πόλις utgör.
Utifrån detta perspektiv kan man hävda att Heidegger uppmanar till en skapande akt i hans
samtid som träder ut ur historien och låter något nytt framträda, vilket, sett till det politiska
klimatet i Tyskland 1935, självklart kan tolkas som en mycket problematisk tanke. Förvisso
behandlar texten i fråga ett antikt grekiskt drama och hur detta bestämmer människans väsen och
kan så sägas vara en tolkning av den grekiska världen. Men det vore naivt att tro att Heidegger
skulle skriva i ointresse för sin samtid och dess historiska situation, varför en tolkning som
bortser från detta måste ses som otillräcklig.
Följer man därför Caseys interpretation av Heideggers uppmaning blir det onekligen svårt, för
att inte säga omöjligt, att finna någon slags legitimitet i den våldsamma skapelseakten som sker
utanför historien. Denna tolknings logiska konsekvens blir att Heidegger här ger sitt medgivande
46
47
Edward Casey, The Fate of Place, s. 263
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 170
22
till den ’Sonderweg’ som Tyskland skulle inta under det nazistiska styret, i tron på att denna
rörelse och dess ledare skulle kunna vara de ohistoriska skaparna.
Å andra sidan behöver man inte ens vända sig till avancerade filosofiska utläggningar för att
finna tvivelaktigheter i Heideggers åsikter om Tysklands position och historiska roll. I EM
förekommer rent hiskliga formuleringar om den tyska kulturens särställning gentemot den
amerikanska och bolsjevikiska dekadensen. Ett av de mest kända exemplen utgörs av ett
påstående om att det tyska folket är det metafysiska folket och därmed har sitt givna historiska
öde som de skall förverkliga för att rädda västerlandet från den moderna teknologins andliga
förfall, ett förfall som framför allt har sitt ursprung i Amerika och Ryssland:
”Ruβland und Amerika sind beide, metaphysisch gesehen, dasselbe; dieselbe trostlose Raserei
der entfesselten Technik und der bodenlosen Organisation des Normalmenschen[…]Gerade
wenn die groβe Entscheidung über Europa nicht auf dem Wege der Vernichtung fallen soll,
dann kann sie nur fallen durch die Entfaltung neuer geschichtlich geistiger Kräfte aus der
Mitte.48
I en annan obehaglig passage senare i texten skall Heidegger även i direkta ordalag referera till
nationalsocialismen, där han nämner denna rörelses ”inre sanning och storhet”: ”Was heute
vollends als Philosophie des Nationalsozialismus herumgeboten wird, aber mit der inneren
Wahrheit und Gröβe dieser Bewegung (nämlich mit der Begegnung der planetarisch bestimmten
Technik und des neuzeitlichen Menschen) nicht das Geringste zu tun hat”.49
Casey tar även han fasta på dessa passager och det korrekta i hans kritik behöver knappast
påpekas. Mycket riktigt menar han att Heidegger här frångår ett filosofiskt tänkande kring plats
för att istället falla hän åt att göra geopolitisk metafysik av rena spekulationer. Dessa
spekulationer landar i hävdandet av att det tyska folket måste frigöra sin andliga kraft för att
hindra Europas förintelse, en kraft som alstras genom den nationalsocialistiska rörelsen.50
Men oavsett om dessa formuleringar är förkastliga och att de politiska paralleller som går att
härleda därur pekar hän mot en mycket obehaglig riktning i Heideggers tänkande vill jag trots det
härmed lämna dem därhän. Inte på grund av att de skulle vara av ringa betydelse för att förstå
Heideggers relation till nationalsocialismen utan på grund av två andra anledningar. Delvis för att
detta faller utanför uppsatsens avgränsning men framför allt för att jag inte anser dessa
geopolitiska utläggningar utgöra en relevant del av den filosofiska problematik som har att göra
48
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 40 f.
Martin Heidegger, GA:Bd.40, s. 208
50
Edward Casey, The Fate of Place, s.262 f.
49
23
med plats, sanning och dess relation till det tragiska. Av den anledningen vill jag nu återvända till
tolkningen av Antigone vid den punkt där den senast lämnades, det vill säga vid frågan om den
skapandes roll i förhållande till historien och huruvida detta kan läsas annorlunda än som en
affirmation av en samtida politisk rörelse.
Vill vi istället förstå Heideggers tanke om ett skapande som sker utanför historien och som
leder till nedstörtandet in i det ohistoriska utifrån ett filosofiskt perspektiv – utan att förbehållslöst
avfärda det som medlöperi – är frågan vart vi istället skall vända oss. Återigen menar jag att en
produktiv ingång är att framhäva Heideggers släktskap med Nietzsche. Detta blir särskilt slående
om man håller dennes otidsenliga betraktelse Om historiens nytta och skada för livet i åtanke, ett
verk Heidegger själv refererar till i positiva ordalag i VT.51
I sin text vill Nietzsche polemisera mot en historievetenskap som han menade hade blivit
främmande för livet på grund av dess antikvariska och livshämmande drag. Istället menar han att
historievetenskapen endast kan legitimeras om den kan inspirera till nya livsbejakande
handlingsmönster. Detta kan dock inte ske som ett innehållslöst upprepande utan måste ske i en
dubbel rörelse av att erkänna sin egen historicitet men samtidigt träda in i en aktiv relation därtill.
Nietzsches uppmaning kan därför sägas vara att människan inte skall duka under av den
historiska tyngd hon bär på, utan snarare att hon skall vilja överskrida och övervinna denna, att
hon låter sig inspireras av historien för att bereda vägen för det nya och livskraftiga.
Men kanske behöver vi inte ens gå till Nietzsche för att finna en potentiell ingång till hur detta
skall förstås, även om hans inflytande över Heidegger var och förblev enormt. Möjligtvis ligger
det närmare att istället vända sig till VT och idén om destruktion som där förfäktas, framför allt i
§6 där Heidegger argumenterarar för nödvändigheten i ”Uppgiften att destruera ontologins
historia”52. Detta är en central tanke för huvudverket som jag tyvärr inte kan göra en djupare
analys av här men som ändå förtjänar att nämnas i detta sammanhang.
Vad som är anmärkningsvärt är att vi återigen stöter på ett begrepp med våldsamma
konnotationer, ett begrepp Heidegger använde sig av redan 1927. Men även i detta fall skall det
inte förstås som simpel förstörelse eller som en underminering av tidigare filosofi. Tvärtom
erkänns omöjligheten i att frånsäga sig sin historicitet och sin inbegripenhet i ett visst historiskt
skeende, varpå destruktionen inte innebär att man skall rensa bordet och försöka finna en säker
cartesiansk utgångspunkt på vilken en ontologi kan byggas, utan att träda in i en levande och
omskapande relation till historien och traditionen: ”Lika lite har destruktionen den negativa
innebörden att skaka av sig den ontologiska traditionen. Tvärtom ska den staka ut denna i dess
51
52
Martin Heidegger, Vara och tid, s. 432 f.
Martin Heidegger, Vara och tid, s. 35
24
positiva möjligheter, och det innebär alltid inom dess gränser”53. Ser vi på tolkningen av
Antigone genom denna lins uppstår möjligtvis ett annat sätt att ta sig an Heideggers till synes
obehagliga text. Därmed inte sagt att problemen däri försvinner men däremot att en annan läsning
är möjlig.
Ställs idén om skaparen som störtar ned i det ohistoriska i ljuset av destruktionen går det att
tolka det som att skapandet sker genom att träda in i ett aktivt förhållningssätt till den nedärvda
traditionen och därigenom bana väg för någonting nytt och därmed för det ohistoriska. Snarare än
att alludera till Hitler – trots att denna tolkning inte är orimlig – anser jag det vara en mer adekvat
tolkning – vilket Casey förvisso också tar upp – att Heidegger refererar till sig själv och hur han
ville framställa sitt eget filosofiska projekt. Man kan emellertid fråga sig huruvida detta – så som
det framställes i EM – kan sägas skilja sig från Nietzsche. Ligger inte talet om hur den
våldsamma skaparen som bryter med – eller snarare övervinner – historien nära Nietzsches ideal
om övermänniskan i Så talade Zarathustra och hur han förespråkar viljan till makt i senare
texter?
Att sedan Nietzsche själv har fått agera som språngbräda för flera nationalsocialistiska uttolkare
för att legitimera deras våldsideologi ger ytterligare en dimension till hela denna problematik.
Även fast teorierna om viljan till makt och övermänniskan användes i högerextrema syften vore
det anakronistiskt och rent ut sagt infantilt att anklaga Nietzsche eller hans tänkande för att ha
någon som helst samhörighet med nazismen, oavsett hur receptionen av hans tänkande utföll
under 1930-talet. Det är heller ingen slump att Heidegger året efter publiceringen av EM ägnade
flera stora föreläsningar åt Nietzsche, i vilka han öppet polemiserade mot dem som ville göra
Nietzsche till en tänkare i nazismens namn.
Det finns med andra ord inget enkelt eller korrekt förhållningssätt till hur Heideggers tänkande
förhåller sig till nationalsocialismen och dess värderingar. Att Heidegger var inblandad i denna
rörelse och öppet gav den sitt stöd kan ingen betvivla, förnekar man detta är man inte bara
godtrogen mot Heidegger utan även blind för ett historiskt faktum. Men att hävda att hans
tänkande i dess innersta kärna skulle gå nazismens ärenden måste ses som ett uttryck för samma
blindhet och jag instämmer med Hans Ruin när han skriver att svårigheten i att förstå Heideggers
politiska engagemang är en del i den mer övergripande frågan om hur Tyskland – en av den
tidens främsta kulturnationer – kunde bejaka ett nationalsocialistiskt styre som skulle leda det ned
i en politisk, moralisk och intellektuell avgrund.54
53
54
Martin Heidegger, Vara och tid, s. 38 f.
Hans Ruin, Frihet, ändlighet, historicitet s. 153 ff.
25
Vill vi komma ifrån en position där vi pekar finger åt det förflutna och där vi förnekar att vi
själva är delaktiga i dess rörelse bör vi istället erkänna att de problem Heidegger brottades med i
lika hög grad är våra egna, varpå vi inte lakoniskt kan avfärda honom som nazist utan att lyssna
till de frågor han skickar till oss. Därav är det nödvändigt att se hur Heidegger själv väljer att
bemöta dessa och hur hans eget tänkande transformeras under hans levnads gång. Av den
anledningen skall uppsatsen nu vända sig till Heideggers andra tolkning av körversen från
Antigone, där platsen och dess relation till det tragiska sanningsbegreppet och människan
bestämd som Unheimlich/Unheimisch har tagit en tydlig vändning.
C. En andra läsning och en ny förståelse av das Unheimliche
Sju år efter EM och tolkningen av Antigone skulle Heidegger återvända till detta tema i
föreläsningen Hölderlins Hymn Der Ister, vilken även skulle bli den sista han höll över diktaren.
Trots att detta kan framstå som märkligt, givet det faktum att föreläsningen skulle handla om
Hölderlin och inte om Sofokles, uppger Heidegger att så inte är fallet. Tvärtom menar han att det
inte går att bortse från Hölderlins relation till grekerna, det vill säga hur hans diktning svarar mot
dem som en ”motklang” samt hur vi hos såväl Hölderlin som Sofokles finner ett diktande som
vill uttala det enhetliga mellan ”Ortschaft und Wanderschaft”55. Heidegger vill med dessa
begrepp beteckna ett skeende som kan beskrivas som den historiska relationen mellan rum och tid
eller mer adekvat uttryckt: den historisk-tragiska sanning som uppstår och sker i platsen.
Heidegger väljer alltså att återigen rikta sin uppmärksamhet mot körversen ur Antigone för att
på nytt försöka uttolka vad den vill säga oss och i takt med att texten öppnar upp sig blir det mer
och mer tydligt att det är en modifierad tolkning av den från EM som möter läsaren denna gång.
Detta betyder emellertid inte att texten för den sakens skull är radikalt annorlunda från läsningen
1935 utan har i grund och botten samma utgångspunkter, där förståelsen av begreppet deinon åter
utgör kärnan, kring vilken resten av texten cirkulerar. Precis som i den föregående tolkningen
översätter Heidegger deinon med das Unheimliche men vad som däremot är nytt 1942 är den mer
ingående definition av detta begrepp som läsaren nu ges; en definition som ligger nära det
sanningsbegrepp som vi mötte i KU.
Deinon anses av Heidegger beteckna tre saker: ”das Furchtbare, das Gewaltige, das
Ungewöhnliche.”56 Dessa bestämningar förefaller dock att fragmentisera det ursprungliga
begreppets klang och styrka, varpå det är mer adekvat att finna ett ord som kan samla dessa
55
56
Martin Heidegger, GA:Bd.53, s. 65 ff.
Martin Heidegger, GA:Bd.53, s. 78
26
betydelser och på så sätt bättre korrespondera mot deinon. Det är utifrån denna ståndpunkt
Heidegger menar att deinon bäst översätts med das Unheimliche. Detta är dock inte den enda
anledningen till att das Unheimliche uppges ha en priviligierad ställning gentemot andra
översättningar. Utöver att det samlar de tre definitionerna i ett ord lyckas det dessutom att fånga
den dubbelhet och den motstridighet som Heidegger menar ligger implicit i det grekiska
ursprungsbegreppet, vilket betyder att das Furchtbare, das Gewaltige och das Ungewöhnliche
endast representerar den ena sidan av deinon.57
För att begreppets fulla innebörd skall framträda måste det klargöras att de tre bestämningarna
hela tiden kan ses i sina motsatser. Det betyder inte att det är ett dialektiskt spel mellan
negativiteter som här avses utan tvärtom ett enhetligt fenomen. Heidegger skriver att
motstridigheten och konflikten – den tragiska naturen i det oförenliga – är det som utgör deinons
innersta väsen och det som utsäger vad människan är. Av den anledningen blir det begripligt att
deinon i tyskan bäst anses motsvaras av das Unheimliche då det lyckas fånga den konflikt som
ordet betecknar: att människan alltid präglas av hennes icke-hemmavaro, att hon endast kan finna
sin hemvist i hennes hemlöshet.58
Enligt Heidegger förstod grekerna innebörden i denna konflikt och den var därför inget de
försökte släta över utan var föremål för den högsta affirmation och det är utifrån detta perspektiv
som vi kan förstå den vikt Heidegger lägger vid πόλις. Πόλις är nämligen inte enbart den plats
där människan som historisk varelse kan vistas inom utan är själva scenen där hennes tragiska
väsen utspelar sig. Den svarar mot ”das inwendig gegenwendige Wesen der Unheimlichkeit.”59
Den nya tolkningen av πόλις och förståelsen av människan som den mest hemlösa av alla
varanden, das Unheimlichste, skall således ses i ljuset av hur sanning förstås som både
framträdande och förborgande, sanning och o-sanning. Grekerna visste att det sanningsskeende
som uppkommer i πόλις ständigt kan ifrågasättas eftersom sanningen till sitt väsen är ett spel
mellan mörker och ljus och inte ett fullständigt uttömmande av varats innebörd. Att därför som
moderna uttolkare likställa πόλις med det politiskas domän är att gravt missförstå dess väsen.
Πόλις är istället det som ständigt undandrar sig en fast definition och vad som alltid kan ställas i
fråga. Den är det frågans-värda och däri ligger även dess värdighet: ”daβ sie nämlich das Fragwürdige selbst ist und in dieser Würde gewahrt und bewahrt sein will.”60
Det vore emellertid ett misstag att tro att denna utsaga endast berör πόλις utan att säga något om
människan. Snarare handlar citatet om hur människan står i relation till den plats som πόλις utgör
57
Martin Heidegger, GA:Bd.53, s. 76 ff.
Martin Heidegger, GA:Bd.53, s. 92
59
Martin Heidegger, GA:Bd.53, s. 97
60
Martin Heidegger, GA:Bd.53, s.100
58
27
och att de inte kan tänkas bortom varandra. Som diskuterades i del A kan människan och det
varande endast framträda inför sig själv i sitt eget vara i och genom platsen, i ljusningen, men det
som visar sig är blott en aspektuell skepnad. Precis som platsen är människan – i sin egenskap av
att vara das Unheimlichste – den som ständigt kan ställas i fråga och betvivlas, den som själv är
en fråga och en hemlighet. Oberoende av hur djupt människan gräver inom sig kan hon aldrig
fullständigt utlägga sig själv utan förblir ständigt en gåta, ett kastat utkast eller som Heidegger
skriver i tolkningen av Antigone: ”Als der Überallhinausfahrende kommt der Mensch überallhin
und kommt dabei doch überall zum Nichts, sofern nämlich das, was er im Hinausfahren
bekommt, niemals zureicht, sein Wesen zu erfüllen und zu tragen.”61
Stående mitt i varat förmår människan inte att kontrollera och bemästra deinons och fysis
överväldigade kraft. I tron på att detta skulle vara möjligt alienerar hon sig från sig själv och
täcker över sitt öde av att vara das Unheimlichste, den som bara kan vara hemma i varat genom
att affirmera sin egen hemlöshet. Människan är den varelse som är given möjligheten att vinna en
förståelse av varat genom avtäckandet av det varande. Men denna kunskap är alltid bristfällig
eftersom den bär sin motsats inom sig samt döljer och förborgar essensen hos det som avtäcks,
eller som Miguel de Bestegui påpekar i Heidegger and the Political: att framträdande endast sker
som ett övertäckande av sitt eget väsen, att det varande endast visar sig i sin icke-essens.62
Denna mänskliga tragedi och hur den iscensätts i πόλις är enligt Heidegger vad som artikuleras
och bejakas i Antigone. Dess budskap är att göra den konflikt som där gestaltas till livets själva
grundstämning, att befinna sig i ett ständigt frågande inför varats överväldigande framträdande.
Πόλις är det frågans-värda eftersom den utgör den plats där varat genom det varande skänks en
historisk gestalt. Att likt andra uttolkare likställa πόλις med det politiskas sfär i den moderna
statens anda innebär för Heidegger att frånkänna den dess bestämning av att vara det som inte kan
definieras utan måste kunna ställas i fråga.
Som de Beistegui skriver kan detta läsas som en svidande kritik mot den moderna
uppfattningen av det politiskas roll. Till skillnad från Sofokles förståelse av πόλις som den
bräckliga scenen för människans icke-hemmavaro kan den moderna staten sägas fungera som
dess diametrala motsats. Den inser inte att den i sin iver att fullständigt avtäcka världen
förfrämligas inför varat och avlägsnar människan från sitt tragiska väsen. Strävandet efter total
kontroll av det varande, bortglömmandet av den undandragande aspekten av sanningen, kan sägas
utgöra ett signifikativt drag hos den moderna nihilismen; hur det varande upphöjer sig självt till
61
62
Martin Heidegger, GA:Bd.53, s. 104
Miguel de Beistegui, Heidegger and the Political, s. 132
28
alltings mått och förnekar sitt beroendeförhållande till sanningens framträdelse som visande och
döljande.63
Skillnaden gentemot den första läsningen från EM börjar framgå tydligt. Istället för att deinon
och das Unheimliche betecknar den skapandes våldsamma relation till traditionen och hur denne
träder ut ur historien för att bereda vägen för det kommande, vill Heidegger artikulera det tragiska
utifrån människans förhållande till sanningen. Men som diskuterats ovan måste sanningen ses i
sin dubbelhet och motstridighet i sin egenskap av framträdelse och förborgande. Vår kunskap och
självförståelse kan därmed endast förstås i termer av att vara perspektivistisk och bristfällig,
varpå den ständigt kan ställas i fråga. Människans Unheimlichkeit skall således snarare förstås
som Unheimischkeit, icke-hemmavaro, eftersom hon för att förstå varat måste förfrämliga sig
inför det och betrakta det på avstånd.
Det vore dock ett misstag att tro att Heidegger ser ett problem i detta och på så sätt vill finna ett
sätt att övervinna denna tragiska insikt. Faktum är att det förhåller sig på rakt motsatt vis.
Heidegger är tydlig med att fråga efter vem körversen säger att människan är, till sitt väsen. Med
andra ord efterfrågas inte ett speciellt karaktärsdrag utan hennes själva grundbestämning som
sådan. Människans väsen ligger i att hon är förlänad med en förståelse av varat och en förståelse
av sig själv, hennes vara är något som angår henne. Men eftersom hon är to deinotaton, das
Unheimlichste, kommer hon aldrig fram till sig själv och kan aldrig fylla sitt väsen. Människan
förblir alltid ett bristfälligt väsen och fången inom vissa gränser, varpå vi måste affirmera den
tragiska nödvändigheten i denna brist och denna gräns.
III. Sammanfattning och avslutande diskussion
En av de i min mening viktigaste passagerna från VT står att finna i §44 där Heidegger framhäver
betydelsen av de spatiala konnotationerna av ordet Da i Da-sein. I denna passage ges begreppet
en vidlyftigare innebörd bortom den vardagliga ombesörjande aspekten av att vara tillvaro, i det
att Heidegger skriver att tillvarons Där berör inte någonting annat än sanningens ursprungligaste
fenomen. Tidigare i verket har Däret även beskrivits i termer av att vara en ljusning, det vill säga
en öppen plats för något att framträda i ljuset av sig självt. Sanningsbegreppet i VT är med andra
ord inget universellt eller evigt fenomen utan just topologiskt – men även historiskt – bundet.
Att plats och sanning hos Heidegger så är symbiotiska begrepp står väldigt tydligt klart i VT.
Emellertid tillskrivs detta tema en underordnad betydelse gentemot hur tid uppfattas i
63
Miguel de Beistegui, Heidegger and the Political, s. 132 ff.
29
huvudverket från 1927. Den ek-statiska tidsligheten utgör den yttersta möjligheten för tillvaron
att leva egentligt och Heidegger går så långt som att säga att tillvarons rumslighet är att härleda ur
denna tidslighet. Att denna tanke förefaller problematisk kan inte undgå någon, vilket även
Heidegger själv senare skulle komma att erkänna och kanske är detta en av de viktigaste
orsakerna bakom den så kallade vändningen. Under 1930-talet rör sig Heidegger i riktning mot
ett starkare topologiskt tänkande där han lägger tydligare emfas på flera av de spatiala begrepp
som han laborerade med i VT. Vändningen hos Heidegger kan därför sägas markera ett
uppvärderande av rummet i allmänhet och platsen i synnerhet, varpå Edward Caseys påstående
om att vändningen kan betraktas som en återvändning till plats inte känns orimligt.
Med detta som bakgrund har jag i min uppsats velat belysa relationen mellan plats och sanning
utifrån hur detta gestaltar sig i Heideggers tänkande i tre texter mellan 1935 – 1942. Detta betyder
inte att jag endast har haft som avsikt att visa att så faktiskt är fallet utan mer specifikt att
genomföra en tolkning av hur Heidegger föreställer sig sanningens skeende och att detta alltid
sker inom topologiska ramar. Annorlunda uttryckt har min utgångspunkt varit att läsa texterna
som att de uttrycker en förståelse av sanningen såsom tragisk och därmed bunden till plats.
Frågan är bara vad detta betyder mer specifikt.
Till att börja vill jag säga att det är vanskligt att ge ett fast svar på frågan om hur Heidegger
tänker sig relationen mellan platsen och det tragiska sanningsskeendet. Detta beror delvis på att
jag har arbetat med tre olika verk, genom vilka Heideggers tänkande genomgår vissa
metamorfoser och perspektivförskjutningar. Men framför allt är det svårt att ge ett givet svar
eftersom det skulle motsäga allt vad Heidegger vill lyfta fram inom det topologiskas tematik.
Istället är det viktigt att betona den rörelse som Heidegger vill uttrycka, att sanningen inte är
någonting fast och givet utan just ett tragiskt skeende. I de texter jag har arbetat med använder
Heidegger olika begrepp för att beskriva detta skeende men gemensamt för samtliga är att
sanning förstås i termer av en konflikt mellan oförenliga krafter. Viktigt att nämna är dock att
krafternas inbördes relation inte får tolkas hegelianskt. Heidegger lägger emfas på att sanningen
inte sker som ett dialektiskt spel mellan två polariteter utan tvärtom alltid är ett enhetligt
fenomen. Det positiva och det negativa är således avhängiga varandra, de möjliggör och
omöjliggör varandras samexistens på en och samma gång.
I KU blir detta mycket tydligt i dess definition av sanning som en strid mellan jord och värld.
De två entiteterna kan endast framträda i förhållande till varandra men på två olika sätt. När
konstverket öppnar upp en värld för människan att vistas inom visar den samtidigt fram jorden i
dess undandragande och fördöljande väsen. Ett annat sätt att säga det är att uppställandet av en
värld alltid sker på bekostnad av att någonting annat går förlorat och faller i glömska. Kort och
30
koncist innebär det att sanning sker som en tragisk rörelse och endast kan ske inom denna. Att tro
på den mänskliga kunskapens förmåga att fullständigt kunna förstå fenomenen är att bortse från
det som drar sig undan och blir fördolt i och med att vi definierar dem. Vår tillgång till världen
kanske därför bäst kan beskrivas i termer av att befinna sig inom vissa produktiva men tragiska
gränser eftersom de i lika hög grad döljer som visar fram.
Men sanning kan inte heller befinna sig bortom dess specifika plats. På sätt och vis är begreppet
värld missvisande eftersom det associerar till något som är mer vidlyftigt och universellt jämfört
med de andra spatiala begrepp Heidegger laborerar med. Mer träffande är bilden av hur
sanningen som sker i konstverket öppnar upp ljusningen, die Lichtung, i vilken det varande kan
träda fram och bli synligt inför sig självt. Denna beskrivs även i termer av att vara ett Där och på
så sätt betonas den topologiska aspekten av sanningens skeende mycket tydligare.
Idén om sanningens topos är alltså ett tema som ofta figurerar i Heideggers tänkande efter
vändningen. Däremot är det inte särskilt vanligt att han gör detta till det uttalade föremålet för en
närmre analys i texterna från denna tid. Av den anledningen har det varit intressant att studera de
två tolkningarna av körversen från Antigone, med tanke på den betydelse Heidegger lägger vid
πόλις. Heidegger översätter πόλις som platsen (die Stätte) eller das Da, i vilken människan träder
in i öppenheten och kan existera historiskt.
Genom platsen kan med andra ord människans tragiska väsen ta vid och iscensättas, det vill
säga vara i sanningen. På denna punkt råder det ingen skillnad mellan de två olika läsningarna.
Πόλις är i bägge fallen uppehållsorten för det varande där människan existerar såsom das
Unheimlichste. Förskjutningen texterna emellan ligger istället i hur Heidegger definierar detta
begrepp.
Utgångspunkten för Heideggers förståelse av πόλις finns i avsnittet som säger att människan är
hypsipolis apolis: resande sig högt över platsen blir hon samtidigt utan plats. Som definitionen
säger drar människan i sin relation till platsen åt två olika håll och intar ett tvetydigt förhållande
gentemot den: i det som är hennes hem är hon samtidigt Un-heimlich, icke-hemma. I de två
läsningarna innebär detta emellertid två helt olika saker.
Den första läsningen menar att hemlösheten grundar sig i att människan för att vara skapande
måste våga utmana traditionen och lämna det invanda och hemtama. Men därigenom riskerar hon
att falla utanför historien och bli hemlös, bli utan plats. Heidegger betecknar detta med att den
skapande står ’im Wagnis’, den som vågar kliva ut i det okända för att bereda vägen för det
kommande. Kort sagt vill Heidegger säga att den som vill kunna skapa något nytt måste våga
31
sätta sin invanda förförståelse på spel, att inte ta sina förutfattade meningar för universella
sanningar utan våga utmana dessa genom att erkänna deras historiska karaktär.
Detta är en intressant tanke men som diskuterades i huvuddelen är det inte omöjligt att se hur
Heidegger riskerar att undergräva sig själv. Det är märkligt hur han i inledningen av sin analys
säger att han vill ge en bild av hur körversen låter säga vem människan är till sitt väsen för att
sedan endast beskriva de skapande. Om människan till sitt väsen är deinon, Unheimlich, varför är
det då endast diktarna, tänkarna, härskarna osv. som nämns? Utifrån texten framstår det som att
bara de som skapar och destruerar historien kan vara hemlösa i polis eller möjligtvis, med ett
begrepp från VT, kan vara egentliga.
Sätts denna tanke in i den dagspolitiska kontext Heidegger verkade i när texten skrevs bör man
förhålla sig än mer skeptisk, särskilt om man håller de mer svepande omdömena om Tysklands
ödesmässiga roll i åtanke. Emellertid menar jag att denna tanke kan avfjärma läsaren från den
faktiska filosofiska frågan Heidegger här vill ställa till oss: Vad innebär det att vara en historisk,
topologiskt bunden varelse med en tragisk förståelse av världen?
Att en sådan fråga inte enkelt låter sig besvaras utgör Heidegger ett utmärkt bevis på, men det
betyder inte att varje försök att närma sig den frågan måste leda till samma katastrofala följder
som det gjorde i Heideggers fall. Fast å andra sidan kanske det paradoxalt nog är möjligt att tänka
mot Heidegger genom honom själv, utifrån hans andra tolkning av Antigone.
Det är anmärkningsvärt att han väljer att gå tillbaka till samma text sju år efter den första
föreläsningen, samt att han låter översättningen förbli densamma och där syftet åter är att förstå
människans väsen enligt begreppet deinon. Det är som att han låter förstå att han inte är tillfreds
med den utläggning om människans Unheimlichkeit och dess koppling till πόλις han lät
presentera 1935 och därför ånyo tar upp detta tema. Följaktligen är det en radikalt annorlunda
interpretation av hemlösheten som möter läsaren 1942 och som enligt min tolkning står i en
närmre relation till Heideggers tragiska sanningsbegrepp.
I denna text finns det inga spår av att bara tillskriva de skapande hemlöshetens modus utan
detta menar Heidegger kännetecknar människosläktet som sådant. Utifrån Heideggers
sanningsbegrepp har det stått klart att sanning endast sker som en tvåfaldig rörelse av att öppna
upp och samtidigt tillsluta, varpå människans förståelse av världen aldrig kan sägas representera
ett objektivt vetande. Den värld eller den sanning i vilken hon befinner sig inom är i sina
grundvalar blott ett utkast eller en gräns som ständigt kan ställas i fråga och det är detta
Heidegger menar att πόλις står för. Han argumenterar för att πόλις för grekerna låg bortom alla
definitioner eftersom detta skulle motsäga begreppets innersta mening. Med andra ord utgör
πόλις den scen eller den plats där människans tragiska väsen utspelar sig och kan således inte
32
fångas i fasta definitioner. Tvärtom står den i symbios med uppkomsten av ljusningens öppning
där människan kan träda fram inför sig själv inom en historisk möjlighet.
Vad Heidegger så vill uppnå med sin andra tolkning är att åter kasta ljus på framträdandets och
sanningens dubbla natur och kontrastera denna mot vad han uppfattar som modernitetens blindhet
för undandragandet. Genom att ta allting för givet och tro på fenomenens och det varandes
universalitet glömmer vi bort att vi själva är ett pågående ändligt skeende som det går att träda in
i en aktiv relation till och som går att omvandla. Lyssnar vi därför till vad körversen i Antigone
har att säga oss är det att åter ställa oss undrande inför platsen och att åter göra oss själva till en
fråga.
33
IV. Litteratur

de Beistegui, Miguel – Thinking with Heidegger: Displacements, Bloomington (2003)

de Beistegui, Miguel – Heidegger & the Political: Dystopias, London (1998)

Casey, Edward – The Fate of Place: A Philosophical History, Berkeley (1997)

Elden, Stuart – Mapping the Present: Heidegger, Foucault and the Project of a Spatial
History, London (2001)

Heidegger, Martin – Sein und Zeit, Tübingen (2006)

Heidegger, Martin – Vara och tid, i översättning av Jim Jakobsson, Göteborg, (2013)

Heidegger, Martin – Der Ursprung des Kunstwerkes, Frankfurt am Main (2012)

Heidegger, Martin – Konstverkets ursprung, i översättning av Sven-Olov Wallenstein,
Göteborg (2005)

Heidegger, Martin – Till tänkandets sak, i översättning av Daniel Birnbaum och SvenOlov Wallenstein , Stockholm (1998)

Heidegger, Martin – Gesamtausgabe Band 15: Seminare, Frankfurt am Main (1986)

Heidegger, Martin – Gesamtausgabe Band 40: Einführung in die Metaphysik, Frankfurt
am Main (1983)

Heidegger, Martin – Gesamtausgabe Band 53: Hölderlins Hymne Der Ister, Frankfurt am
Main (1984)

Malpas, Jeff – Heidegger and the Thinking of Place: Explorations in the Topology of
Being, Cambridge, Massachusetts (2012)

Ruin, Hans – Frihet, ändlighet, historicitet: essäer om Heideggers filosofi, Stockholm
(2013)

Sofokles – Antigone, i översättning av Jan Stolpe, Lund (2003)

Villela-Petit, Maria – ”Heideggers Concetption of Space” ur Macann, Christopher (red):
Martin Heidegger: Critical Assessments, London (1992)

Wallenstein, Sven-Olov – Essays, Lectures, Stockholm (2007)

Ward, James – Heidegger’s Political Thinking, Amherst (1995)
34
V. Översättningar av citat
Då varken Einführung in die Metaphysik eller Hölderlins Hymne ’Der Ister’ finns i svensk
översättning bifogar jag här mina egna tolkningar av de tyska citat jag har använt mig av i
uppsatsen. Läsaren bör dock vara medveten om att dessa inte skall betraktas som
fackmannamässiga översättningar utan snarare som utkast för att underlätta för den som inte
läser tyska.
Not 2: Tre ord som, i det att de avlöser varandra, samtidigt återger tre steg på tänkandets väg:
MENING – SANNING – ORT
Not 35: det fruktansvärda i betydelsen av den överväldigande närvarande kraften[…]det våldsamma,
det överväldigande är den närvarande kraftens själva väsenskaraktär[…]det våldsamma i den
betydelsen av att beteckna den som behöver våldet, den som inte bara förfogar över våld, utan är
vålds-dådig, såtillvida att brukandet av våld inte endast utgör grunddraget av hans handlande, utan är
hans Dasein.
Not 37: församlar det kraftfulla närvarandet och låter det träda in i en öppenhet
Not 39: den motstridiga relationen mellan dike och techne
Not 42: Detta utbrytande och nedbrytande, infångande och nedtvingande är i sig först öppnandet av
det varande.
Not 43: Snarare betyder πόλις platsen, det Där, i vilken tillvaron är så som historisk[…]πόλις är den
historiska platsen, det Där, i vilken, ur vilken och för vilken historia sker.
Not 44: Sig högresande inom den historiska platsen blir de samtidigt apolis, utan stad och plats,
ensamma, icke-hemma, utan utväg mitt i det varande i dess helhet, samtidigt utan stadga och gräns,
utan struktur och fog, eftersom de såsom skapande först måste grunda allt detta
Not 47: Den vålds-dådige, den skapande[…]står hela tiden i vågskålen[…]I det att han vågar att
bemästra varat, måste han därmed låta det ske på tillströmningen av det icke-varande, me kalon, låta
det ske på itu-utbrytandet, på det icke-ståndfasta, på det o-fogade och på det otyglade. Ju högre toppen
för den historiska tillvaron reser sig, desto djupare gapar avgrunden för det plötsliga nedstörtandet i
det ohistoriska, vilket endast driver omkring i den utvägslösa och samtidigt plats-lösa förvirringen.
Not 48: Ryssland och Amerika är båda, metafysiskt sett, detsamma; samma tröstlösa raseri av den
frisläppta tekniken och normalmänniskans grundlösa organisation[…]Om det stora avgörandet över
Europa inte skall falla in på förintandets väg, då kan detta endast ske genom utvecklandet av nya
historiska andliga krafter från mitten.
Not 49: Vad som idag helt och hållet framställs som nationalsocialismens filosofi, men som inte har
något med denna rörelses inre sanning und styrka att göra (nämligen konfronterandet med den
planetariskt bestämda tekniken und den nutida människan.
Not 59: icke-hemmavarons inneboende motstridiga väsen
35
Not 60: att den nämligen är själva det frågans-värda och att den vill bli urskild och bevarad i denna
värdighet.
Not 61: I egenskap av den som färdas ut mot alltet kommer människan överallt och kommer därmed
ändock överallt till Intet, nämligen försåvitt att det som hon erhåller i utfarandet, aldrig förslår för att
fylla och bära hennes väsen.
36
Was this manual useful for you? yes no
Thank you for your participation!

* Your assessment is very important for improving the work of artificial intelligence, which forms the content of this project

Related manuals

Download PDF

advertisement