Det främmande i det egna Filosofiska essäer om bildning och person

Det främmande i det egna Filosofiska essäer om bildning och person
Det främmande i det egna
Filosofiska essäer om bildning och person
Jonna Bornemark (red.)
S Ö D E R T Ö R N PH I LO S O PH I C A L S T U D I E S
4
Det främmande i det egna
Filosofiska essäer om bildning och person
Redaktör: Jonna Bornemark
Södertörns högskola 2007
Södertörns högskola
S-141 89 Huddinge
2007
www.sh.se/publikationer
Södertörn Academic Studies 33
ISSN 1650-433X
Södertörn Philosophical Studies 4
ISSN 1651-6834
ISBN: 978-91-89315-74-7
Publikationskommittén vid Södertörns högskola vill uttrycka sin tacksamhet för det stöd från Stiftelsen för forskning inom områden med
anknytning till Östersjöregionen och Östeuropa (Östersjöstiftelsen),
vilket gjort det möjligt att publicera denna bok.
Innehåll
Inledning....................................................................................... 5
Sören Stenlund
Bildning och den kritiska uppgiften ................................................ 9
Hans Ruin
Frihet och underkastelse – anmärkningar om Nietzsches bildningsideal ........................................................................................... 23
Joakim Garff
Kierkegaards bildning .................................................................. 37
Marcel Quarfood
Kant om sensus communis och tänkandets maximer ....................... 67
James Risser
Minnets gemenskap i Gadamers hermeneutik ................................ 75
Sara Heinämaa
Personlighet, tidslighet och könsskillnad ....................................... 89
Marcia Sá Cavalcante Schuback
Person, personne, persona – anmärkningar om Heideggers kritik
av begreppet ”person” ................................................................ 107
Jean-François Courtine
Fundamentalontologin hos Levinas ............................................. 125
Jad Hatem
Gud som person i Schellings filosofi – en jämförelse mellan Svar
till Eschenmayer och Avhandling om friheten .............................. 147
Jonna Bornemark
Jaget som evighetens spegelbild – Spegelbild som central metafor
för relationen mellan människa och Gud hos Johannes Scotus
Eriugena ................................................................................... 175
Författarpresentationer ............................................................... 203
Inledning
”Bildning” är idag ett både positivt och negativt laddat begrepp. Som
sådant är det aktuellt inom alla humanistiska ämnen genom de pågående diskussionerna kring humanioras betydelse, roll och framtid. I
förhållande till dagens stora betoning på universitetsutbildningens
yrkesförberedande roll, uppfattas bildningsbegreppet som en motvikt i
och med att det betonar personens utveckling, kritiska tänkande och
medborgarskap. Bildningsbegreppets mer negativa associationer innebär att det många gånger uppfattas som ett dammigt och traditionalistiskt begrepp som stöper individerna i samma form och oreflekterat
bevarar kanon. Dessa negativa och positiva aspekter hänger samman
med en av spänningarna i bildningsbegreppet som ligger just i relationen mellan dess individuerande drag, varigenom självständiga och
nyskapande personer skapas, och dess organiska drag, varigenom
människan länkas samman med sin historia, sitt språk och sin kultur.
Laddningarna i bildningsbegreppet har formats av att vi idag värderar
en föränderlig och mångfacetterad kultur av starka individer över bevarandet av en homogen kultur. Men denna dubbelhet knyter också an till
bildning som en utveckling av det främmande i det egna, det välkända
som vi ständigt lever i, och som kan främmandegöras och därmed tillåtas framträda på ett nytt sätt. Till exempel den egna kulturen som i
mötet med en främmande kultur även blir främmande för sig själv och
får möjlighet att se sig själv på nytt. Men det främmande i det egna kan
också uttrycka en okänd betingelse för det egna.
I relation till personbegreppet kan vi se hur denna spänning ytterligare förstärks. ”Personen” måste dels förstås utifrån de gemensamma
utgångspunkterna, genom inhämtning av kulturens värderingar och
normer. Men förståelsen av en ”person” kräver också ett brott mot
detta och ett närmande till det personen är utöver kulturens påverkan.
Här uppstår dock genast en paradox: detta brott är både individuerande, när det relaterar till den egna existensen, och ett sätt att närma sig
just det som inte kan vara olika för olika personer, nämligen grund-
5
läggande förutsättningar för alla personer. Personbegreppet lyfter därmed fram spänningen mellan det specifika i personen och alla personers gemensamma logik och ursprung såsom en överskridande gemenskap – och därmed något främmande – i hjärtat av det egna.
”Bildning” och ”person” är också intimt sammanbundna begrepp:
personen bildas och i bildningen bildas en person. Det vill säga personen bildas kontinuerligt och utgör aldrig någon färdig produkt. Samtidigt är det just en person som bildas i varje bildningsprocess, vari ett
gemensamt arv assimileras, konkretiseras och förändras i en levande
personlighet. Bildningen är också personlig: ingen kan bilda sig i någon annans ställe.
Antologin kan sägas förena pågående studier av bildningens personifiering och hur personen bildas varigenom det främmande i det egna
tematiseras på olika sätt. Den första hälften studerar detta skeende med
begreppet ”bildning” i fokus, medan den senare betonar begreppet
”person”.
Sören Stenlunds inledande artikel presenterar en personlig reflektion över filosofins och humanioras ställning idag. Han vill lyfta fram
det kritiska tänkandet som ett centralt drag i bildningsbegreppet. Han
polemiserar därför mot vad han ser som Kants otillräckliga förnuftskritik och lyfter istället fram bland annat Nietzsches mer genomgripande
kritikbegrepp. Även Hans Ruin relaterar bildningsbegreppet till Nietzsche, bildningens tvetydighet visar sig här främst som spänningen mellan en enkel efterbildning och skapandet av en självständig människa.
Denna spänning relateras också till universitetens och gymnasiernas
verksamhet. En liknande ambivalens i bildningsbegreppet undersöker
Joakim Garff närmare i sina läsningar av Kierkegaard. Här framträder
en Kierkegaard som formas främst i sina försök att gå emot rådande
auktoriteter men som inte kan undgå att bildas genom sitt eget skrivande. Marcel Quarfood utgår från Martha Nussbaums diskussioner om
relationen mellan ett gemensamt förnuft och skönlitteratur. Han menar
dock att Kants estetiska begrepp sensus communis, ett gemensamt sinne som förutsätts för all gemensam förnuftsutövning, utgör en mer
mångfacetterad utgångspunkt för förståelsen av relationen mellan förnuft och smak. I James Rissers text fortsätter diskussionen om bildningens förutsättning i något gemensamt, men utgår istället från den
gemensamma historien, socialiteten och språken som en utveckling av
Vicos idé om ett sensus communis. Han påpekar därmed att ett gemensamt liv måste luta sig mot en gemensam ”intelligent” ordning. Bild-
6
ning innebär därmed att vår kommunicerbara kunskap om världen
ständigt formas och formas om.
Från och med Sara Heinämaas text förskjuts tematiken mot antologins andra huvudbegrepp: istället för frågan vad personens bildning är,
gäller frågan nu hur personen bildas och vilken det personligas roll i
människans konstitution är. Heinämaa lyfter fram Husserls begrepp
transcendental person som måste komplettera analysen av det transcendentala egot, som en tom pol för vilken världen framträder. Begreppet den transcendentala personen gör det också möjligt att lyfta
fram könsskillnaden som en transcendental förutsättning snarare än
som ett empiriskt objekt. Med hjälp av Merleau-Ponty utvidgar hon
begreppet subjektivitet till att också omfatta en anonym del och visar
därmed på relationen mellan aktivitet och passivitet i människans konstitution. Marcia Sá Cavalcante Schuback diskuterar Heideggers kritik
av Husserls och Schelers personbegrepp, som enligt henne inte i tillräcklig utsträckning frågat efter personens enhet. Heidegger betonar att
människan alltid måste förstås som ett skeende och därmed som sammanflätningen av vara och icke-vara. Därför är tillvaron den paradoxala erfarenheten av att självet drar sig undan när det strävar efter att
närma sig sig självt. Detta visar sig redan i tre semantiska variationer
kring ordet person som, förutom dess vedertagna moderna innebörd,
kan användas på franska i bemärkelse av ingen (personne) och därmed
peka mot den ursprungliga latinska innebörden av mask (persona) som
alltid visar genom att dölja och döljer det den visar. En vanlig kritik
mot Heidegger har också varit att han inte värderar den andre och det
personliga mötet i tillräcklig utsträckning, en kritik som bland annat
framförts av Emmanuel Levinas. Levinas kritik och bidrag till den
fenomenologiska traditionen har varit att utveckla denna etiska dimension som han menar saknas även hos Edmund Husserl. Jean-François
Courtine visar dock i sin artikel att Heideggers tänkande kring den
andre i termer av ”medvaro” inte är en reduktion av den andre utan
möjligheten för all intersubjektivitet, han visar också att det snarare är
Levinas som isolerar jaget från dess medvaro med andra och vara i
världen.
I Jad Hatems text diskuteras relationen mellan panteism och personbegreppet utifrån Schellings personliga gudsbegrepp. Här framträder bland annat en paradox varigenom både det specifika och det överpersonligas nödvändighet måste accepteras och Schelling menar därmed att denna motsättning är grundläggande för allt liv. Även Jonna
7
Bornemark lyfter fram en nödvändig motsättning och paradox i den
sista artikeln, som behandlar spegelbildens spegelvändning i Johannes
Scotus Eriugenas tänkande. Här blir det främmande, som också är det
mest gemensamma, till den centrala punkten i det egna – en punkt som
därmed samtidigt transcenderar det egna utan att därmed finnas någon
annanstans.
Såväl ”bildning” som ”person” är begrepp som är centrala i den
samtida samhällsdebatten men också värda en mer nyanserad filosofisk
analys. Föreliggande antologi är ett bidrag till båda dessa diskussioner.
Antologin har sitt ursprung i projektet ”Det egna och det främmande
– om bildningstankens utveckling och aktualitet” som bedrivits inom
filosofiämnet vid Södertörns högskola under åren 2004-2007 och finansierats av Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté och
Södertörns högskola. Vissa av artiklarna härstammar från en konferens
oktober 2004, andra från föreläsare som inbjudits inom ramen för bildningsprojektet. De flesta är dock specialskrivna för denna publikation.
Jad Hatems text har tidigare publicerats på franska.
Jonna Bornemark
8
Bildning och den kritiska uppgiften
Sören Stenlund
Låt mig först nämna några av de problem och omständigheter som har
fått mig att börja tänka på det här temat.
Jag har suttit i historisk-filosofiska fakultetsnämnden i Uppsala under några år och haft att ta ställning till inriktningen på forskningen
inom hela fakulteten. Ett genomgående intryck är då tyvärr en ganska
stor besvikelse över bristen på självtillit när det gäller vad man skulle
kunna uträtta inom humaniora. Vår förre utbildningsminister lär ha
sagt vid något tillfälle att humanister har en svag (eller om det var negativ) självbild. Det finns väl undantag, kan jag tro, men jag vill nog
hävda att det är en i hög grad korrekt iakttagelse. Det gäller även filosofiämnena. Den svaga tron på vikten av vad vi håller på med är något
som ofta kommer fram när humanister försöker profilera sig och visa
på motsatsen genom jippon av olika slag. Man tenderar då att nästan
bekräfta inställningen att humaniora (i jämförelse med andra vetenskaper) har väsentligen enbart en sorts dekorativ roll genom att man betonar den humanistiska bildningens underhållningsvärde; som om det
vore en finare form av underhållning. En ganska vanlig inställning är,
tycks det mig, att humanioras uppgift är att förmedla klassisk humanistisk bildning och den kan i vår tid enbart ha en sorts dekorativ eller
underhållande funktion, men då understryker man istället att även det
är något viktigt; något människor behöver, precis som vi behöver rekreation, förströelse och avkoppling.
För några år sedan gjordes det en målbeskrivning för Uppsala universitet, på rektors initiativ, och i den första versionen av den skriften
blev det uppenbart (även om det inte så att säga var explicit) att man
sammanförde humaniora med museerna, nationslivet, och de akademiska festligheterna och ceremonierna. Möjligen är det här draget tydligare vid Uppsala universitet än vid andra läroanstalter i landet. Men
jag tror inte att inställningen till humaniora är något unikt för Uppsala.
9
Det finns också en ovilja eller ett motstånd inom fakulteterna att ta
upp mer allmänna frågor om den humanistiska forskningens inriktning,
angelägenhet och syfte, som om det vore alltför känsliga frågor eller
också som om det inte är något som överhuvudtaget behöver diskuteras, som om det vore frågor som klarats ut för länge sedan och som
inte behöver tas upp igen annat än möjligen när man vänder sig till
utomstående. Ett undantag är möjligen i samband med tillsättningsärenden, men då får frågorna ofta en ensidig, och krampaktig ämnespolitisk innebörd.
***
En viktig uppgift, som jag menar att humaniora har, men som jag anser
att man försummar är den kritiska uppgiften. Den kritiska uppgiften
uppfattas ofta som något helt annat än uppgiften att förmedla bildning,
men jag vill hävda att dessa uppgifter måste hänga ihop. Strävan att
förmedla bildning måste vara förenad med kritisk reflektion för att den
skall kunna vara vital och angelägen.
För att försöka motivera uppfattningen att den kritiska uppgiften är
viktig för oss i vår tid vill jag först skilja mellan två olika kontexter
eller ramar inom vilka man fattar frågan om humanioras uppgift. För
det första har vi den mer interna diskussionen om våra ämnesinriktningar och uppgifter, som trots allt förekommer bland oss som arbetar
inom verksamheten eller bland de som skaffat sig utbildning inom
humaniora. För den kategori av människor som för den diskussionen är
naturligtvis humanioras bildande uppgift väsentlig. Men denna interna
diskussion blir ofta inte särskilt fri och öppen eftersom den i regel betingas av lojaliteter mot akademiska traditioner, karriärambitioner och
konkurrens mellan inriktningar och skolbildningar.
När man då i den interna diskussionen försöker höja sig över dessa
lojaliteter är det lätt att frågorna diskuteras i ett slags abstrakt, eller i
varje fall oklart, evighetsperspektiv; frågor om humanioras uppgift
övergår då gärna till frågor om humanioras idé eller den humanistiska
bildningens idé i ett nästan tidlöst perspektiv som blir frikoppat från
det som är problematiskt i vår tid. Det blir mycket som tas för givet, till
exempel om de humanistiska ämnenas traditionella ställning i förhållande till det omgivande samhället: att det är sedan lång tid etablerade
institutioner och respekterade traditioner som bör behålla sin ställning
och kanske återvinna den starkare ställning och de uppgifter som de
10
har haft tidigare, och som vi anser att de förtjänar, och för vilka de
borde få mera ekonomiska resurser, etc. Diskussionen förs då ofta i en
anda av förvissning om att våra ämnen självklart måste fortsätta och
kommer att fortsätta att finnas i evighet. Det är liksom inte förenligt
med den akademiska intressegemenskapen att på allvar ifrågasätta
deras fortlevnad.
Och då menar jag att man inte heller går till botten med frågan om
deras uppgifter och angelägenhet. Frågorna ställs inte på allvar.
Frågan blir något annorlunda när den ställs i ett vidare, externt perspektiv, det vill säga när det gäller de humanistiska ämnenas uppgift
och betydelse, inte bara för oss som har intressen och engagemang med
anknytning till humaniora, utan allmänt för vår samtid, för de människor som lever i vår tid.
Till dem som lever i vår tid hör ju också vi, och om vi försöker att
ställa oss frågan om humanioras uppgift i den egenskapen (och inte
bara som humanister eller akademiska filosofer) så får frågan en
mycket mer radikal innebörd.
I det perspektivet är det inte alls otänkbart att det kan komma förslag om att lägga ner våra ämnen. Inte mycket mindre otänkbart än det
var för några decennier sedan att någon skulle föreslå nedläggning av
till exempel postkontoren.
Det kan ju vara frestande att kalla detta externa perspektiv för ett
samhällsperspektiv, humaniora betraktat ur samhällsperspektiv. Men
där måste man vara försiktig. Det är inte oproblematiskt eftersom den
termen är så fast förankrad i politiska synsätt, det vill säga det blir alltför lätt som om frågor om vad som är bra för människor som lever i
samtiden, och vilka behov människor har etc., bara kan vara politiska
eller ideologiska frågor. Med den politiska bestämningen av termen
blir frågan om humanioras uppgifter inte radikal nog.
***
Alltnog, något väsentligt för min bedömning av den här frågan kommer fram om man i detta vida samtidsperspektiv frågar sig vilken roll
som humanistisk (inklusive filosofisk) bildning faktiskt spelar för
människors medvetna motiv eller skäl för deras handlingar, beslut, val,
etc. Jag är då benägen att säga att det spelar en tämligen obetydlig roll
– även för många som skaffat sig en formell humanistisk utbildning.
11
Och detta gäller inte bara bland vad man kunde kalla ”folk i allmänhet”. Jag är benägen att säga att för de personer i vår tid som har ledande och styrande roller, till exempel inom industri, affärsvärden,
inom politik, administration, media etc., så spelar den eventuella humanistiska bildning de har ingen väsentlig roll för de avgörande motiven och skälen för deras handlingar och beslut.
Jag är till och med benägen att säga att det är på samma sätt för
många av de personer som har ledande och styrande roller inom universiteten, ja även inom humaniora, utan att man upplever detta som en
brist eller som något otillfredsställande.
Den intressanta frågan är då: Borde det vara annorlunda? Ja, som
humanister och filosofer skulle många troligtvis spontant svara ja. Men
bara det då inte betyder att det borde vara som det var förr när humanistisk och klassisk bildning hade en starkare ställning inom de läroanstalter där många ledande personer fick sin utbildning. För i en viktig
mening kan det inte vara som förr.
Det är inte självklart vad det skulle innebära att humanistisk bildning skulle få en viktigare roll i vår tid – beroende på att omständigheterna har förändrats i så hög grad under de senaste 100 åren.
Någon gång kring mitten av 70-talet fungerade jag som tf professor
under en termin och i den egenskapen deltog jag i humanistiska fakultetens sammanträden vid några tillfällen. Det var på den tiden en församling bestående av alla professorer i de språkvetenskapliga och historisk-filosofiska sektionerna. Jag minns att man på remiss behandlade någon av de nya universitetsreformerna, det gällde bland annat införande av linjesystemet och förslaget att utbildningslinjerna skulle
vara yrkesförberedande. Det var klart att förändringarna skulle innebära en minskning av studiet av historia och klassisk litteratur. Det var
alltså en klar förskjutning av tyngdpunkten från humanistisk bildning
till yrkesförberedande utbildning. I församlingen satt flera av de äldre
respektingivande humanistprofessorerna som till exempel Sten Lindroth, Gunnar Brandell, Ingemar Hedenius, Sten Carlsson, med flera
och man uttryckte stark indignation och talade om kulturfara och så
vidare, men, så vitt jag minns resignerade man och lät saken ha sin
gång. Jag minns att jag förvånades över att ingen av dessa stora humanistprofessorer tog till orda och utförligt förklarade, utan indignation,
varför dessa reformer var i många avseenden misstag och grundade sig
i okunskap och missförstånd av de humanistiska studiernas uppgifter
och syfte.
12
Om jag idag tillåter mig att spekulera över innebörden av deras resignerade hållning till dessa reformer så skulle jag säga att man kände
att de i viss mening var oundvikliga, inte bara i meningen att man saknade något effektivt sätt att förhindra reformerna, utan på grund av att
de hade stöd i tidsandan, och att den var en enormt stark kraft. Många
drag i dessa reformer var i harmoni med den mer pragmatiska inställning och livshållning hos många människor i samtiden som blir mer
och mer naturlig och självklar kring mitten av 1900-talet. Ett viktigt
drag i den hållningen är det som Gadamer har kallat för den funktionärsmässiga inställningen.1 Vi blir primärt funktionärer. Det övergripande målet blir att fylla en funktion i en samhällsapparat, och all
undervisning anpassas därefter.
Man kanske kan säga att den inställningen får som följd att man
blandar ihop bildning och utbildning. Bildning underordnas idén om
utbildning. Man försöker göra bildning till något som förmedlas genom
effektiv utbildning (i detaljplanerade och reglerade kurser, med mera).
Ett sätt att skilja mellan begreppen bildning och utbildning är att
säga att utbildning syftar till att ge speciella kunskaper och färdigheter,
medan bildning vänder sig till ”hela människan”. Bildning innebär på
ett annat sätt än utbildning, ett arbete på en själv.
Den funktionärsmässiga andan utmärks, kunde man säga, av att utbildning för någon viss funktion ersätter bildning. Att vara utbildad för
någon viss funktion i någon i förväg reglerad verksamhet blir så att
säga vad som erbjuds ”hela människan.” Humanistisk bildning i den
traditionella meningen ter sig då som något ineffektivt och överflödigt,
om det inte är så att människan ifråga skall fylla en funktion som humanist och måste skaffa sig humanistisk utbildning. Även humaniora
inordnas i det funktionärsmässiga. (Men där har humaniora svårt att
komma till sin rätt i jämförelse med andra vetenskaper.)
Det är säkert mer komplicerat än så här, men jag har ett bestämt intryck av att den svaga självbilden bland många humanister beror på att
man känner det som om man, inte bara måste utan också vill vara med
sin tid och därför spelar med i det funktionärsmässiga spelet trots att
det begränsar och stympar värdet av det humanistiska vetandet.
I den andan får den klassiska humanistiska bildningsidén egentligen
inget utrymme alls. Resultatet blir en ytlig, formell idé om bildning
som är ganska vanlig. Åbofilosofen Joel Backström har formulerat det
1
Hans-Georg Gadamer, Förnuftet i vetenskapens tidsålder, övers. Thomas Olsson,
Göteborg: Daidalos, 1988, s. 45.
13
ungefär så här: en bildad människa är någon som känner till centrala
fakta i den politiska historien, och i kultur-, konst- och vetenskapshistorien. Han eller hon har läst vissa klassiska böcker, känner den klassiska musiken, har sett vissa berömda målningar, kan så kallade kulturspråk, har ett gott bordsskick, och allmänt goda manér.2
Men inte nog med det, den bildade människan har inte bara förvärvat allt detta som speciella kunskaper och färdigheter, som någon sorts
yttre egenskaper; utan hon vill fortfarande tro på att bildningsprocessen också har förädlat henne som människa, och särskiljer henne från
den obildade, vulgära människan.
Men med denna formella idé om bildning så kommer det att betyda
att bildningens syfte är att forma en viss bestämd människotyp; ett visst
slags människor.
Man inser omedelbart hur lätt det är att förena den idén om bildning
med politiska idéer och ideal, vilket också har gjorts. Det är ingen tillfällighet att denna borgerliga bildningsidé har varit vanlig kanske
framförallt inom den intellektuella medelklass, som betraktat universiteten som sin egen samhällsinstitution. Man kan fråga sig om det inte
är detta som är grunden till den så kallade sociala, etniska och könsmässiga snedrekryteringen vid universiteten, vilket framhålls som ett
så stort problem idag.
Jag vill alltså hävda att i den utsträckning som humanioras ställning
försvagats på grund av att man hållit fast vid denna idé om vad bildning är, så är det tveksamt om humaniora förtjänar någon starkare
ställning
Felet med denna idé om bildning är naturligtvis att det humanistiska
arvet görs till medel för ett annat syfte än det avsedda. Att läsa den
klassiska litteraturen i syfte att ”bli bildad”, ”att höra till de bildade
människorna”, det är att läsa den av ett annat skäl än den som avsågs
av de som skapade texterna. Det rätta sättet att läsa texterna är naturligtvis att läsa dem för vad de fortfarande har att säga till läsaren, för
att de talar till oss. Då läser man exempelvis Platon, Shakespeare eller
Kant, inte för att ”bilda sig”, utan för de tankar som finns i texterna
som stimulerar oss till att tänka själva i de omständigheter vi befinner
oss.
Hur ett sådant studium av klassiker förändrar oss och vad det leder
till i fråga om vilken typ av människor vi blir, det kan man inte säga
2
Joel Backström, Om universitetets idé, seminarieuppsats, Filosofiska institutionen,
Åbo Akademi, 2000.
14
något bestämt om, det måste lämnas öppet. Det beror på vem det är,
vilka omständigheter han eller hon befinner sig i, och kanske framför
allt vilka problem vi har. Det enda vi kan säga allmänt är att vi tror att
det kan påverka oss och förändra oss till det bättre, att vi kan få ut något av värde – men det betyder inte att vi blir en viss typ av människor,
som går att peka ut med några i förväg givna, yttre kriterier (som till
exempel yrke, karriär, formell utbildning, social ställning, samhällsklass, umgängeskrets, bostadsområde, etc.)
Klart är i varje fall att denna genuina mening av bildning inte ges
något utrymme i den officiella anda, i det management-tänkande, som
trängt in även på universiteten idag.
***
Mitt skäl för att hävda att den kritiska uppgiften är den mest angelägna
uppgiften för humaniora idag är den bedömning av läget som jag just
har skisserat, det vill säga att den kritiska reflektion som humaniora,
och särskilt filosofiämnena, kunde stimulera till inte har något
utrymme i de officiella sätten att tänka som är ledande och styrande.
Men samtidigt finns det en mängd problem och stor förvirring som i
många fall kan tolkas så att de beror på just detta förhållande.
En av de viktigaste uppgifterna för den kritiskt inriktade humanistiska forskningen – som jag föreställer mig den – måste bli att skapa
distans till politiseringen av allt möjligt i vår tid; att skapa distans till
de politiska diskursernas dominans, till totaliseringen av de politiska
perspektiven.
Att skapa distans till de politisk-administrativa diskurserna borde de
humanistiska ämnena vara särskilt lämpade för, eftersom de historiska,
estetiska och filosofiska perspektiven är både vidare och djupare än de
politiska, framför allt genom att de kan vara mer öppna för samhället
såsom mänsklig tillvaro. Jag tror att många av de frågor och problem
som idag behandlas inom samhällsvetenskaperna, egentligen borde
behandlas inom en friare humanistisk forskning, därför att samhällsvetenskaplig forskning är alltför begränsad av de politiska sammanhangen. Själva termen ”samhälle” används i regel med den begränsningen.
Det vill säga samhällsvetenskaperna är i hög grad det politiskadministrativt bestämda och styrda samhällets vetenskaper. Den begränsningen behöver inte den humanistiska forskningen ha.
15
Det kan ju förefalla som om jag här förespråkar en polariserad, defensiv hållning gentemot politiker, administratörer eller andra makthavare i etablissemanget. Men det är inte menat på det sättet. Det är inte
kritik som medel i någon maktkamp jag talar för. Det är inte fråga om
att göra humaniora eller filosofi till en ny politisk maktfaktor. Det
handlar inte om kritik i meningen att göra någon eller några ansvariga
för några fel eller misstag, utan om att skapa medvetenhet om tendenser och förhållningssätt som vi delar med de flesta andra i vår tid. I
den mån som det är felaktiga förhållningssätt så är vi själva inblandade
i eventuella misstag. Kritik utifrån det vidare perspektiv i vilket vi inte
är bara humanister och filosofer, utan människor som lever i dessa
dagar, är inte minst en form av självkritik och självrannsakan.
***
Våra nuvarande användningar av termen ”kritiskt tänkande” är i behov
av klargörande. I vetenskapsteoretisk kurslitteratur förknippas kritiskt
tänkande ofta med olika tekniker eller mer eller mindre formella metoder, till exempel argumentationsanalys, sannolikhetsteoretiska överväganden, hypotesprövning, beslutsteoretiska metoder, tekniker för
problemlösning, etc. Dessa verktyg kan naturligtvis vara användbara,
men ett ensidigt exercerande av dem kan leda till raka motsatsen till
kritiskt tänkande. Vad är det med kritiskt tänkande som inte låter sig
fångas i formella tekniker, i någon metodlära eller i metodregler? När
den frågan väcks vill man tala om ”kreativitet” och ”konstruktivitet”,
men är det så klart vad vi då menar (förutom att dessa ord signalerar
något önskvärt och positivt)? Det viktigaste ”redskapet” i kritiskt tänkande är (vill jag påstå) något vi alla har: vår okunskap och ovisshet.
Det svåra med kritiskt tänkande är att kunna använda ens ovisshet på
ett konstruktivt sätt.
Användningen av termen ”kritik” är idag starkt förknippad med
kamp mellan åsikts- eller intresseinriktningar. Ett kritiskt förhållningssätt blir ofta liktydigt med en avståndstagande, negativ eller destruktiv
inställning. ”Kritik” blir ofta synonymt med ”klander”, och inte med
ifrågasättande, det vill säga att sätta någonting i fråga, att vänta med att
ta ställning, för att nå en klarare, en mer genomtänkt grund för ställningstagande. Det är naturligtvis i den senare meningen som jag har
talat om ”den kritiska uppgiften” ovan. I den meningen har den ”kritiska uppgiften” inte ett negativt, utan ett positivt syfte.
16
Det är framförallt när det gäller begreppet kritik, kritisk undersökning, kritisk reflektion, och i synnerhet dess självkritiska sida, som jag
ibland kan inbilla mig att filosofin kunde ha något att tillföra den humanistiska forskningen, vilken skrider fram som ett tåg på en redan
nedlagd räls som inte får rubbas. Andra ämnen är i regel mera ”disciplinstyrda” än filosofiämnena och det kan därför vara svårare att i dessa ämnen inta en kritisk hållning ur det vidare externa perspektivet,
även om det är svårt nog i filosofiämnena.
Ibland kan jag tycka att det kritiska, ifrågasättande inslaget i de
klassiska filosofiska arbetena är en något underskattad sida av den
traditionella filosofin, i varje fall när det gäller den moderna filosofi
som börjar med Descartes och hans så kallade ”metodiska tvivel”. Man
kan nästan undra om inte de återkommande försöken till radikalt ifrågasättande är något säreget för just den filosofiska traditionen, till
skillnad från andra intellektuella traditioner, och där radikaliteten framförallt ligger i den självkritiska sidan av ifrågasättandet. Det motsägs
inte av att vi i efterhand kan se att många filosofer var mycket mindre
radikala och självkritiska än vad de själva trodde; deras arbeten präglas
ändå starkt av ambitionen att vara så radikala i sitt ifrågasättande som
de själva trodde att de var.
Jag har ibland försökt läsa vissa av de klassiska filosofiska texterna
uteslutande som kritiska undersökningar, och där jag då fattar de positiva teserna och doktrinerna mera som retoriska medel, som idiosynkrasier eller som framställningsmässiga ramar för att föra fram resultat
av kritiska undersökningar. I de akademiska kommentarerna och sekundärlitteraturen tenderar man ju att ha den rakt motsatta läsarten; där
tas ofta teser och lärosatser som det centrala. Finns det inga klart uttalade teser hos någon filosof så uppfinner man dem.
Jag tyckte till exempel att det var givande att läsa Descartes tidiga
skrifter på så sätt. Även de engelska empiristerna kan man med fördel
läsa på detta sättet. Humes filosofi är ju väsentligen kritiska undersökningar av flera traditionstyngda filosofiska begrepp. Och de flesta av
Nietzsches skrifter har jag aldrig kunnat läsa som något annat än resultat av kritiska reflektioner.
Men när man kommer in på kritikens roll och innebörd i den traditionella filosofin så måste man nämna Kant och hans kriticism. Kants
filosofi är, kan man väl säga, en referenspunkt för nästan all filosofi
under de senaste 200 åren. Jag är benägen att tro att det inflytandet
beror på att Kant träffade huvudet på spiken när han i förordet till den
17
första upplagan av Kritik der reinen Vernunft säger att ”Vår tid är kritikens egentliga tidsålder: man måste underkasta allt denna kritik.” Allt
måste underkastas förnuftets ”fria och öppna prövning”, som han uttrycker det.3 Och det framförs som ett motiv för hela hans förnuftskritiska filosofiska projekt.
Det finns ett drag i detta motiv som är försummat i senare tiders
versioner av Kants filosofi, och det är vad han anger som det yttersta
syftet med den förnuftskritiska undersökningen, nämligen Selbsterkenntnis, självkännedom eller självinsikt eller självmedvetenhet. Förnuftskritiken är en kritisk undersökning som måste närma sig förnuftets gränser inifrån just på grund av att det är en självkritisk undersökning. Personligen tycker jag att detta ger en bättre förståelse av själva
kärnan i termen ”transcendental” hos Kant än de mera kunskapsteoretiskt betonade förklaringarna.
Att detta drag försummats i senare Kanttolkningar beror, utan tvekan, på den sekulariserade vetenskapens dominans från senare delen av
1800-talet. Den har medfört att man velat läsa Kants förnuftskritik som
en kunskapsteori eller vetenskapsfilosofi. Och i linje med det har själva
innebörden av begreppet ”kritik” och ”kritisk undersökning” begränsats till ett internt vetenskapligt perspektiv, som inte underkastas ”förnuftets fria och öppna prövning”. Resultatet är i många fall (till exempel inom den analytiska traditionen) en mindre radikal mening av ”kritik” än den som man kan säga att Kant uttrycker som ideal. Och det
gäller framförallt i det avseendet att denna mer begränsade mening av
kritisk undersökning inte alls har haft självmedvetenhet eller självinsikt
som sitt syfte, utan snarare en motsatt strävan mot en sorts professionell objektivism.
Nu kan man ju hävda att Kant inte alls var särskilt radikal i sin
självkritik. Hans förnuftskritiska filosofi bygger på en fast övertygelse,
en dogm om människans natur som ren förnuftsvarelse som om detta
vore ett överhistoriskt och evigt faktum som inte kan ifrågasättas. Det
är i själva verket mot bakgrund av denna puristiska förnuftstro som han
bygger upp och utformar sin omständliga förnuftskritiska begreppsapparat och får den att framstå som trovärdig, och det är också bara i
ljuset av denna dogm som det tekniska språk han inför och använder
framstår som så transparent och oproblematiskt som Kant uppenbarligen menar att det är. Den systematiska arkitekturen i Kants skrifter
3
Immanuel Kant, Kritik av det rena förnuftet, övers. Jeanette Emt, Stockholm: Thales,
2004, s. 53.
18
speglar en puristisk förnuftstro som Kant aldrig kunde förhålla sig
kritisk till.
Kant levde i en tid då upplysningsidéerna var starka och levande
hos många. Det kan då förefalla orättvist att ur vårt historiska perspektiv ifrågasätta Kant på det här sättet. Men faktum är att Kant fick ta
emot denna typ av kritik i sin samtid, nämligen av sin vän Johann
Georg Hamann som läste Kritik der reinen Vernunft i manuskript och
som sammanfattar sina betänkligheter bland annat i en artikel med
titeln ”Metakritik av förnuftspurismen”.4 Hamann är ju en tämligen
ouppmärksammad filosof som säkert har utövat ett mycket större inflytande på filosofin under de senaste 150 åren, än vad som är allmänt
känt. Hamann är egentligen positiv till Kants grundidé om en förnuftskritik och till självkännedom som dess yttersta syfte, men han menar
att Kant misslyckats på grund av sin rationalistiska purism, som bland
annat innebär att han avskiljer och isolerar förnuftet från konkret erfarenhet, tradition och framförallt språk.
Gentemot detta säger Hamann bland annat att ”förnuftets instrument
och kriterium är språket, vars enda rättesnöre är tradition och funktion.” Och i ett brev till Jacobi skriver han:
För mig är det inte så mycket frågan: vad är förnuft? Utan långt mer:
vad är språk? Och detta antar jag är grunden för alla paralogismer och
antinomier som det förra är anklagat för. Därför händer det att man
misstar ord för begrepp, begrepp för tingen själva. Hos ord och begrepp är inga bevis möjliga.5
Som ett mer konkret exempel på Hamanns Kantkritik kan nämnas att
han påpekar att ord som ”ovan”, ”under”, ”bakom”, ”före”, ”efter”,
som Kant ofta använder, bland annat i förklaringar och utläggningar av
skillnaden a priori/a posteriori inte rimligen kan vara de vanliga spatiala eller temporala användningarna av dessa ord (som ju är de normala
användningar av dessa ord som vi alla har lärt oss). Om åskådningsformerna ”föregår” den sinnliga erfarenheten, vad är då detta för ett
”föregående”? Det är snarare lösa metaforiska användningar av dessa
ord, menar Hamann, trots att Kant ger sken av att det är något mycket
klart, bestämt och fundamentalt han talar om. Den transcendentala
4
Johann Georg Hamann, ”Metacritique of the Purism of Reason”., engelsk översättning i Johann Georg Hamann’s Relational Metacriticism, Gwen Griffith Dickson,
Berlin: De Gruyter, 1995.
5
Ibid., s. 311. Red. övers.
19
begreppsordning som Kant gör anspråk på att ha upptäckt, är en
ordning som Kant själv har infört.
I den här typen av filosofisk språkkritik kan man se Hamanns beroende av Berkeley och Hume, vilka han har höga tankar om. Man kan
säga att hans Kantkritik till stor del består i att han vänder Kants föregångare, Berkeley och Hume, emot Kant. Och vad han då framförallt
håller fram som Berkeleys stora insats (som han menar att Humes filosofi är en tillämpning av) är Berkeleys språkkritiska undersökning av
läran om allmänna abstrakta idéer, där de abstrakta idéerna framställs
som en sorts bestämda entiteter som de allmänna termerna står för.
Men denna stora upptäckt (som han kallar det) är precis vad Kant missar, och den blir, menar han, förödande för Kants egen puristiska filosofiska begreppsapparat.
Den här tendensen hos Hamann att ifrågasätta Kants förnuftskritiska
projekt där Kant avskiljer och isolerar förnuftet från konkret erfarenhet, tradition och språk, är ju en typ av kritik som återkommer i ännu
högre grad hos Nietzsche och som riktas också mot andra filosofer i
traditionen. Hos Nietzsche får den här kritiken ofta formen av ett ifrågasättande av självmedvetandets och självkännedomens vittnesbörd
hos filosoferna; han uppvisar många av självmedvetandets illusioner
och olika sätt på vilka man därigenom kan bedra sig själv och bli vilseledd till stora misstag i tänkandet.
Att det här var en radikalisering av den filosofiska kritiken och i
synnerhet av det självkritiska inslaget, det råder det enighet om, och
det är också en radikalisering som haft stort inflytande inte bara inom
filosofin utan även på andra områden. Men jag tycker ändå att det finns
en aspekt på den här nya formen av självkritik som finns hos Hamann
och framförallt hos Nietzsche som är – så vitt jag kan se – något försummad.
Jag är benägen att kalla det en moralisk aspekt, även om det kan
vara missvisande. Det har att göra med den plats som strävan efter
intellektuell hederlighet har i filosofin, inte bara som ett externt metaperspektiv eller som metodologisk föresats eller ideal, utan hederlighet
som en ständigt återkommande fråga i själva det filosofiska arbetet; en
fråga om att vara sann och rättvis i sitt tänkande som filosofen ständigt
på nytt måste ställa till sig själv. En fråga som han eller hon måste
ställa sig som individ, som människa, och inte som medlem i någon
tankegemenskap eller tradition, där man kanske ser ut att ha tagit ställning i frågan en gång för alla.
20
En stor del av Nietzsches kritik av filosofer och teologer innehåller
just anklagelser om att de har sviktat när det gäller intellektuell hederlighet. Han anklagar dem i många fall för att de låtit sig vilseledas eller
fallit för intellektuella frestelser som de borde ha kunnat genomskåda
och stå emot. Och han ger oss många exempel på hur dessa frestelser
och illusioner kan se ut. Många av dem gäller just vårt förhållande till
de språk vi använder, eftersom det filosofiska arbetet i så hög grad är
ett arbete med språket. Till exempel frågor av den typ som Hamann tar
upp i sin kritik av Kant.
Frågor om hederlighet i filosofin är naturligtvis inte något helt nytt,
men genom att de hos Nietzsche blir tematiserade så ingående och så
utförligt så ges de en ny plats i filosofin, i själva det filosofiska arbetet.
Men tyvärr tycker jag att just denna möjlighet till radikalisering och
fördjupning av den filosofiska kritiken är något som inte har utnyttjas
så mycket av Nietzsches efterföljare, exempelvis inom den hermeneutiska traditionen. Det förefaller mig vara en sida av Nietzsches tänkande som har fått stå tillbaka i strävan att göra hans tänkande akademiskt
rumsrent.
Det förefaller mig också som om det är den här fördjupningen av
den kritiska uppgiften som skall till för att vitalisera bildningsbegreppet. Jag vill avsluta med att citera en svensk filosof och folkbildare,
nämligen Alf Ahlberg, som, säkert inspirerad av Nietzsche, säger följande om begreppet bildning i boken Tankelivets frigörelse:
bildning … är förmågan att skilja det äkta från det falska, sak från
sken, och denna förmåga måste vara förbunden med en klar blick för
var det egna jagets begränsning går.6
6
Alf Ahlberg, Tankelivets frigörelse, (14:e uppl.), Stockholm: Samhällsgemenskapens
förlag, 1986, s. 145.
21
22
Frihet och underkastelse – anmärkningar
om Nietzsches bildningsideal
Hans Ruin
Och det är hemligheten med all bildning […] Det är befrielse den är
(Tredje otidsenliga betraktelsen: Schopenhauer som uppfostrare)
Vi saknar bildning, än mer vi är fördärvade vad gäller livet, oförmögna
att riktigt och enkelt se och höra eller på ett lyckligt sätt gripa tag i det
närmaste och naturliga… (Andra otidsenliga betraktelsen: Historiens
nytta och skada för livet)
Konstellationen Nietzsche och bildningstanken kan till att börja med te
sig främmande. Det är inte i första hand med frågan bildning som vi
förknippar namnet Nietzsche. Hans tänkande samlas vanligtvis i begrepp som det tragiska, perspektivismen, vilja till makt och nihilism. I
vilken mån är det rimligt att lyfta fram honom som en röst på detta
område över huvudtaget? I hans första bok, Tragediens födelse från
1872, ger han sig själv uppgiften att besvara en fråga om den grekiska
tragedin, hur den uppstod och hur den sedan försvagades och gick under.1 Att den gick under har enligt bokens argument att göra med hur
hela den tragiska anda ur vilken den föddes ersattes av en filosofiskt
inspirerad rationalism med Sokrates som förgrundsgestalt. I bokens
exalterade slutkapitel förutskickar dock den unge Nietzsche en
återuppståndelse av denna tragiska-estetiska anda, framför allt i
Wagners musikdrama. Detta historiskt-filologiska problem genomsyras
samtidigt av en djupgående polemik mot det sätt på vilket den grekiska
kulturen tolkats och förvaltats av den akademiska filologin. Under
dessa första år, då Nietzsches eget skrivande tar gestalt, är han i själva
1
I KSA bd 1, Berlin: De Gruyter, 1988, i svensk övers. av M. Tegen, Friedrich Nietzsche, Samlade skrifter bd 1, Stehag: Symposion, 2000.
23
verket djupt inbegripen i en uppgörelse med den akademiska bildninskultur inom vilken han själv också fostrats. För endast genom en kritik
av filologin och av det gängse sättet att lära ut och odla det antika arvet
är något sådant som ett återvändande till antiken möjligt, och därmed
ett fritt och skapande förhållande till en förebild. I denna mening utgör
bildningsfrågan, frågan om bildningens vad och hur, en återkommande
referenspunkt för allt han skriver under denna tid.
Uppgörelsen med den samtida akademiska bildningskulturen löper
med andra ord parallellt med ett försök att skriva sig fram till sin samtid, att erövra en kritisk, aktuell stämma. De så kallade ”Otidsenliga
betraktelserna” som skrivs omedelbart efter Tragedins födelse bildar
sammantaget ett kraftfullt angrepp på samtidens intellektuella atmosfär.2 Den förkroppsligas å ena sidan av de så kallade ”bildningsfilistrarna”, här representerade av den populäre skriftställaren David
Strauss, och å andra sidan av en till historicism förtorkad akademisk
bildningskultur som rannsakas i den andra Otidsenliga betraktelsen.
Samtidigt visar de på en öppning mot en annan kultur, en motkultur
som representeras i första hand av Schopenhauer och Wagner som är
föremål för den tredje respektive fjärde betraktelsen. Framför allt den
andra otidsenliga betraktelsen, Om historiens nytta och skada för livet,
är ett inlägg som riktar sig rakt in mot det sätt på vilket den rådande
bildningskulturen kan leda till en utarmning av individens skapande
förmåga, och rentav till ett slags andligt barbari.3
I vilken utsträckning dessa problem verkligen är riktade in mot något sådant som bildningens och utbildningssystemets villkor framträder dock allra tydligast i de föredrag som han skriver och framför vid
universitetet i Basel samma år, i början av 1872, under titeln ”Våra
bildningsanstalters framtid”.4 Detta material, som i sin publicerade
form i samlingsutgåvan omfattar omkring 100 sidor, hör inte till vad
som vanligtvis åberopas i diskussionen av Nietzsche, delvis på goda
grunder. Det är en text som i det akademiska anförandets lite högtra2
I KSA bd 1, Berlin: De Gruyter, 1988, i svensk övers. av N. Teratologen, Friedrich
Nietzsche, Samlade skrifter bd 2, Stehag: Symposion, 2005.
3
För en mer utförlig analys av denna text, se min ”Blinding Wisdom – Nietzsche’s
Superhistorical Gaze”, i The Past’s Presence – Essays on the Historicity of Philosophical Thought, red. Marcia sá Cavalcante Schuback och Hans Ruin, Stockholm:
Södertörn Philosophical Studies, vol. 3, 2005.
4
I KSA bd 1, Berlin: De Gruyter, 1988, s. 641-752, i svensk övers. av N. Teratologen i
Friedrich Nietzsche, Samlade skrifter bd 2, Stehag: Symposion, 2005, s. 383-468.
Sidhänvisningarna inom parentes refererar fortsättningsvis till detta verk.
24
vande ton på samma gång hovsamt och manande vänder sig till sin
publik i en tysknationell anda. I en både förtvivlad och fördömande
gest riktar de sig mot samtidens förfall på utbildnings tänkandets område, vilket tar sig uttryck i en utvidgad masskolning för nytta och
utkomst. I skarp polemik mot bildningens instrumentalisering riktar
den sin förhoppning mot något helt annat, en bildning med antiken som
förebild för ett utvalt fåtal individer, ämnade för genialitet, under geniets ledning. Bakom förklädnaden av ett akademiskt-politiskt inlägg
vittnar det om Nietzsches personligt genomlevda förhoppning om vad
ett äkta bildningsarbete kan innebära för den enskilde, ett växande in i
en fritt skapande hållning i Goethes och Schillers anda, genom en
sträng underkastelse under det bästa som mänskligheten har frambringat. I utgivaren Giorgio Collis korta kommentar i samlingsutgåvan
nämns det i förbigående som ett gripande personligt vittnesmål om den
unge Nietzsches uppjagade sinnestämning och naivitet, hans Erregung
und Naivität.
Även om den senare Nietzsche sannolikt torde ha betraktat dessa föredrag som ett lite genant utslag av det som han senare tar avstånd från
som sin ”romantiska” period, så har de likväl sin plats i den samtidskritik som utformas under denna period. Och även om det är lätt att avfärda dem som uttryck för en överspänd elitistisk idealism så öppnar de
sig också, i likhet med andra texter från denna tidiga period, för en mer
komplex läsart, inte bara i förhållande till hans egna senare texter, utan
också i förhållande till själva bildningsbegreppets utveckling. De som
studerat bildningstankens historiska utveckling brukar peka på en
genomgående motsättning mellan ett jämlikhetsideal och en elitism.5
Antingen ser man den högre bildningen som syftande till att urskilja
och forma eliter, eller så utgår man från vad som kan kallas ett demokratiskt, folkligt eller jämlikhetsorienterat perspektiv. Den senare tanken fick så småningom fäste framför allt i de nordiska länderna, där
olika former av ”folkbildnings”-ideal genom den framgångsrika arbetarrörelsen fick ett genomslag inom skolpolitiken. Nietzsches föredrag
besjälas på ett explicit plan av en långt driven elitism. Bildning i den
betydelse som utmejslas här är bara för de få, och rentav till skada för
de många. Men genom sin skarpa kritik mot varje försök att göra bildningen statsnyttig, och genom sitt konsekventa betonande av den personliga tillägnelsen och av att omvandla bildning till en ”nytta” för
5
Bernt Gustavsson har en bra diskussion om denna inre spänning i sin Bildning i vår
tid, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1996, s. 215ff.
25
livet, så öppnar de sig samtidigt mot en radikal kritik av det gängse
akademiska bildningsidealet.6 Vad som följer här är några nedslag och
anmärkningar kring de fem föredragen som bland annat med hänvisning till denna problematik syftar till att peka ut en läsart som låter oss
återhämta dem idag.
Till formen skiljer sig föredragen från Nietzsches andra texter, kanske med undantag i viss mån av Så talade Zarathustra. De är nämligen
utformade som en uppdiktad berättelse om hur Nietzsche i sällskap
med några vänner i en kulturförening samlas på en avlägsen plats i ett
skogsparti på ett berg för att fira sin gemenskap under bildningsarbetets tecken, med bland annat pistolskytte. Där överraskas de av två
personer, en äldre filosof och hans något yngre följeslagare, som för ett
samtal om bildningen och de tyska bildningsanstalternas uppgift och
möjliga framtid. Som en stilistisk förebild till denna gestaltning kan
man tydligt ana Platons dialoger, som ofta inleds med just en beskrivning av hur de samtalande kommer samman, och som ofta har formen
av återberättandet av ett avlyssnat samtal. ”Föredragens” egentliga
talesman är alltså inte Nietzsche, utan den namnlöse äldre ”filosofen”
som undervisar sin följeslagare och vars ord Nietzsche förmedlar till
sin publik. Denna fiktionalisering av tematiken gör det möjligt för
Nietzsche att både lyfta fram och själv inte behöva ställa sig helt bakom de, som han själv uppfattar dem, delvis förbjudna sanningar, som
kom till uttryck i samtalet mellan filosofen och följeslagaren/lärjungen.
Det förbjudna, eller hotande, i det som framförs handlar i första hand
om den långt drivna elitism i bildningsfrågan som här kommer till
uttryck, avvisandet av själva möjligheten av och meningen med något
sådant som en bildningsinstitution för de många, samtidigt som dessa
institutioner behövs för att odla fram det fåtal som kan tillgodogöra sig
deras lärdom.
I början av det återgivna samtalet mellan filosofen och hans lärjunge
säger den senare:
Jag minns, att ni brukar säga att ingen människa skulle sträva efter
bildning om hon visste hur otroligt litet de verkligt bildades antal när
allt kommer omkring är och överhuvudtaget kan vara. Och trots det är
6
Det är därför också intressant att se och förstå hur Nietzsche kunde bli en viktig
inspirationskälla för vissa centrala personer inom svensk folkbildningstanke, i synnerhet Ellen Key, Hans Larsson och Alf Ahlberg, den senare som först översatte den
andra Otidsenliga betraktelsen. Detta tema är inget jag utvecklar här, men det vore en
värdefull uppgift att undersöka.
26
inte ens detta lilla antal av verkligt bildade möjligt, om inte en stor
massa, i grunden mot sin egen natur och endast driven av ett lockande
bedrägeri, befattar sig med bildningen. Man borde därför inte offentligt
avslöja något om denna löjeväckande brist på proportion mellan de
verkligt bildades antal och den oerhört stora bildningsapparaten: här
döljer sig nämligen den egentliga bildningshemligheten: att nämligen
otaliga människor skenbart för sig, men i grunden endast för att göra
några få människor möjliga, bemödar sig om bildning, arbetar för bildningen. (402 f. )
Från andra sidan de stora beslut som fattades överallt i Europa under
denna tid och framöver, att skapa ett allmänt skolväsen och att bygga
upp gymnasier med tillträde för en större del av befolkningen, i syfte
att just skapa den moderna statstjänaren och medborgaren, argumenterar dessa föredrag för vad dessa institutioner än må ägna sig åt, så inte
är det åt bildning. För bildning är å ena sidan något som endast ett fåtal
är ämnade för, och å andra sidan något som staten på inga villkor kan
lägga under sig som sitt värv eller instrument. De politiska, eller snarare apolitiska, eller rentav antipolitiska implikationerna av de tankar
som framförs här, skall jag återkomma till. Men i första hand är det
värt att titta närmare på vad för slags idé om bildning – vad bildning är
– som ligger till grund för argumentationen.
I utbildningspolitiskt hänseende har moderniteten i sin fortsatta utveckling lämnat bakom sig de tankar som här kommer till uttryck.
Också den dåvarande utvidgningen av den högre utbildningen i Tyskland som dessa föredrag kritiserar är med dagens massuniversitets mått
redan en anakronism. Ingen ifrågasätter idag upprätthållandet av ett
allmänt gymnasium, eller utvidgningen av tillträdet till postgymnasiala
studier. Men just i denna situation blir det särskilt intressant att gå tillbaka och fråga efter innehållet i det bildningsideal som dessa institutioner vilar på, i synnerhet i en framställning som argumenterar för att
de står i principiell motsättning till varandra.
Samtidigt som de europeiska bildningsinstitutionerna rört sig i en
alltmer demokratisk riktning, med en stegvis utvidgning av student
rekryteringen, så kan man spåra en elitism som likt en kvardröjande
fantom hemsöker det högre utbildningsväsendet, där var och en kan
erfara sig som den hotade genialiteten i ett hav av mediokerhet. Det rör
sig om ett slags inherent misantropi som bottnar i den fortlöpande erfarenheten av att se sin ursprungliga uppgift spädas ut alltmer. Också i
förhållande till en sådan affekt blir Nietzsches framställning intressant
att hålla fram som ett djupt liggande korrelat, just för att den tvingar
27
misantropen att tänka över vilken den uppgift är vars förlust den sörjer,
och i vilken mån den alls har rätt att sörja den som den gör. Därför blir
filosofens svar till följeslagarens nyss citerade hemlighet väsentligt.
Han svarar att lärjungen glömt satsens egentliga innebörd så till den
grad att han tagit sig själv för en av de fåtaliga. Ty detta tillhör vår
bildade samtids ovärdiga kännetecken, säger han, att man ”demokratiserar geniets rättigheter”, och detta på så vis att man höjer sig över det
egna bildningsarbetets krav och den egna ”bildningsnöden” (403).
Bortom elitismens stelnade poser, öppnar texten här mot en fråga av
oavvislig aktualitet, bildningen som personlig uppgift och utmaning,
som i sista hand ställer oss inför en fråga om vår historiska och mänskliga belägenhet. Denna fråga koncentreras här till vad bildning egentligen är. Detta är inte föredragens uttryckliga ärende, som istället berör
bildningsanstalternas ställning och framtid, men den underliggande
frågan som bär upp hela dess kritiska analys, gäller oundvikligen vad
som överhuvudtaget ligger i detta ideal. Men för att synliggöra hur
Nietzsche tänker kring detta är det rimligt att först följa honom i skildringens fortsatta utformning.
I anknytning till denna vändning i samtalet presenteras via lärjungens gestalt, vad Nietzsche också själv i ett förord till texten ser som
dess centrala diagnos av problemet om bildningens ställning i samtiden. Han ser två motstridiga men samtidigt samverkande tendenser,
som var för sig är symptom på ett problem: å ena sidan största möjliga
utvidgning och utbredning av bildningen, å andra sidan förminskning
och försvagning av bildningen. Bakom den första tendensen döljer sig
vad han kallar en ”omtyckt dogm”, som i den vidast möjliga spridningen av bildning, i betydelsen kunskap, ser främjandet av mänsklig lycka
och välgång. För kritikern är detta dock detsamma som ett verktyg för
att skapa så ”gångbara” människor som möjligt, att skapa människor
ämnade för lycka och vinning, i sista hand för att tjäna pengar. Det
kräver en snabb bildning, för att så snabbt som möjligt kunna tjäna så
mycket pengar som möjligt. Det som inte finner plats i en sådan förhoppning är den bildning som ”gör ensam, som sätter upp mål bortom
pengar och förtjänster, som kräver mycket tid” (405). Kritikern ser tre
huvudsakliga motiv bakom en sådan rörelse: en strävan hos folklagren
efter förvärv och egendom, kampen mot en förtryckande religiositet
eller en statsnytta som ser utbildade tjänstemän som ett led i den mellanstatliga konkurrensen.
28
Den sista aspekten förbinder denna utvidgning av bildningen med
tesen om dess förminskning, nämligen att det ligger i statsnyttans intresse att odla fram specialiserade individer som inte längre uppbär
eller gör anspråk på en allmän bildning. Det som uttrycks här är vetenskapernas utveckling mot specialisering, där idealet om den lärde upphör att gälla. I dess ställe träder en annan samhällsfunktion, vad som
hos Nietzsche omtalas som ett ”klibbigt förmedlande skikt” – nämligen
journalistiken, som i en nyare tid ersätter lärdomen (407). I journalistiken, säger lärjungen, sammansmälter de två tendenserna, utvidgning
och förminskning av bildning. Vad som går förlorat i båda tendenserna
är ett mer äkta bildningsideal som vid denna punkt i utläggningen omnämns i termer av möjligheten att återknyta till den grekiska antiken,
som en bildningshembygd.
Åhöraren lämnas därmed i föreställningen att det är genom en viss
sorts historisk skolning som bildningen befordras. Men detta följs dock
av en lång utläggning om gymnasiets roll, som den egentliga plats där
kampen om bildningen skall avgöras. Gymnasiets främsta uppgift
framställs här till att börja med inte i termer av någon historisk lärdom,
snarare tvärtom. För det är i språket, i förhållandet till det levande modersmålet som bildningsarbetet först skall bedrivas. Bakom ytterligare
utfall mot journalistikens förstörelse av språket avtecknar sig här ett
genuint problem. Nietzsche låter filosofen polemisera mot att modersmålet blivit föremål för ett historiskt studium, en ”lärdomshistorisk
behandling av modersmålet” (s. 412). Men det är just det ”historiska
intresset” som måste dämpas överlag. Här antyds ett argument som
liknar det som utvecklas i större detalj i Den andra otidsenliga betraktelsen, där det historiska medvetandet självt leder till en förkrympning
av nuets egen skapande kraft. Vad som antyds här är därmed ett argument som skall växa sig starkare genom resten av texten, varigenom
äkta bildning å ena sidan handlar om att fostras in i självständighet,
rentav en ensamvaro, men att detta bara kan ske genom en speciell
sorts underkastelse under en auktoritet.
När filosofen strax därefter klagar på att ”tyskauppsatsen”, det stora
avslutande examensprovet bedrivs på ett alltför frisläppt sätt, så kan
det först förvåna. Han beklagar sig över att studenterna förväntas uppträda som fullvuxna litteraturkritiker i analysen av stora verk ur det
förflutna, vid en tidpunkt i livet och i utbildningen då man ännu är
omogen en sådan uppgift.
29
[H]är betraktas var och en utan vidare som ett till litteratur dugligt väsen, som borde ha egna åsikter om de allvarligaste företeelser och personer, medan en riktig utbildning endast kommer att med all iver sträva
efter att dämpa de löjliga anspråken på självständighet i omdömet och
vänja de unga människorna vid en sträng lydnad under geniets spira.
(414)
Å ena sidan finner vi alltså inom bildningsanstalterna en alltför stor
betoning på historisk lärdom och å andra sidan en alltför stor och tidig
tillit till något sådant som ett eget omdöme. Äkta bildning handlar
istället om att låta sig fostras och ledas av det bästa och att i de flesta
fall lära sig att förbli ödmjuk inför dess bedrifter. Lite längre fram talas
det om ”den fria personligenhetens absoluta godtycke, det vill säga
barbari och anarki” (416). I denna motsättning och delvis motsatsställning mellan auktoritet och frihet ligger den mest tankeuppfodrande tematiken i hela denna text, som också gör den märkligt
svävande i sin yttersta syftning. Den pekar fram emot den diskussion
om auktoritet som genom den filosofiska hermeneutiken under senare
delen av nittonhundratalet kommit att aktualiserats i en ny skepnad.
Om upplysningsfilosofin präglas av målsättningen att skapa självständiga, tänkande individer, som kan använda sitt förnuft på ett förutsättningslöst och icke fördomsfullt sätt, så har inte minst Hans Georg
Gadamers arbete visat att frågan om självständighet och underkastelse
i förhållande till traditionen inte låter sig lösas genom att helt avvisa
det senare till förmån för det förra. En central tanke i hans huvudverk
Sanning och metod från 1960 är ju att moderniteten präglas av en ”fördom mot fördomen”.7 I en senare uppsats följer han upp detta problem
och den efterföljande debatten genom att lyfta fram distinktionen mellan ”auktoritär” och ”auktoritativ”. Det senare gör det tydligt att ordet
bär på en betydelse inte bara av härskande och underordnande, utan på
gällande erfarenhet. Gadamer avvisar därför den absoluta motsatsställningen mellan auktoritet och frihet som missvisande. På samma sätt som auktoritet kan missbrukas som maktfullkomlighet, så kan
en alltför långt driven frihetsideologi bli dogmatisk och en för-klädnad
för härsklystnad.8 Vad Nietzsche tar upp här genom sina diktade filoso-
7
Hans-Georg Gadamer, Wahrheit und Methode, Tübingen: Mohr, 1960, s. 275, utelämnat i den svenska övers. av Arne Mellberg Göteborg: Daidalos, 1997.
8
Uppsatsen ”Auktoritet och kritisk frihet”, finns i uppsatssamlingen Den gåtfulla
hälsan, övers. Jim Jakobsson, Ludvika: Dualis, 2003, på tyska som Über die Verborgenheit der Gesundheit, Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1993. För en vidare analys av
30
fer är i grund och botten en diskussion om auktoritetens problems, men
inte bara för att återföra utbildningen till ett färdig mönster, vilket blir
särskilt tydligt i frågan om språket.
Varför då denna tonvikt på språket? Vad är det som gör att han kan
säga att varje så kallad klassisk bildning har som sin enda sunda och
naturliga utgångspunkt, det konstnärligt allvarliga och stränga tillvänjandet i bruket av modersmålet? Språket är inte bara ett komplement
till studiet av antiken, utan på något sätt vägen dit. I en hätsk och bitvis
satirisk uppgörelse med samtidens filologer och deras anspråk på att ha
bemästrat den grekiska världen och dess uttrycksmedel, insisterar Nietzsche på att det endast är den egna litteraturen och filosofin som kan
öppna en väg tillbaka till det förflutna. Det är via de stora egna diktarna som antiken blir läsbar och hörbar på nytt. Den som inte förmår
införas i ett lyssnande till det stora blir stundens tjänare. Med andra
ord, en skenbar frihet visar sig som underkastelse, medan underkastelse är den enda vägen till en sannare frihet.
Denna dubbelhet framkommer också i textens delvis pastischartade
rörelser kring den grekiska antiken, denna bildningens hembygd, som
sägs stå i ett hemlighetsfullt och svårgripbart förhållande till det tyska
(423). Den tyska anden måste gripa efter dess genius, i Goethes och
Schillers anda. Vad är det för klassicitet som här kommer till uttryck?
Vilket löfte är det den bär på? Hur kan detta möte med resterna av ett
förflutet möjliggöra en framtid, och ett nu? Det är kärnfrågan bakom
själva idén om en ”klassisk bildning”. Nietzsche talar om det som en
fjärrblick mot en grekisk hembygd (415), men hur skall en blick rädda
oss? Problemet som han upprepade gånger återkommer till är ju att
filologerna med deras historiska och grammatikaliska kunskaper inte
förmår leva i denna blick. De inrättar sig, skriver han, behagligt bland
dessa ruiner, och tar med sig sina moderna bekvämligheter (430). På
något sätt är de blott skenbart hemma i den värld som de menar sig
förmedla, men utan beröring med dess verklighet. Han hånar dem
bland annat för att de blandar in sin egen upplysningsanda i tolkningen
av det förflutnas tänkare, som när någon glatt lyfter fram Pythagoras
som en ”hygglig medbroder i upplysningspolitiken” (431). Det ser ut
som ett kritiskt-historiskt argument, som förebrår dem en ohistorisk
hållning till materialet. Men samtidigt är det den utvecklade historiska
andan som ligger i vägen för en sann bildning. Så ser den paradoxala
detta begreppspar, se min ”Frihetens hemlighet och bildningens uppgift” i antologin
Bildningens förvandlingar, red. Bengt Gustavsson, Göteborg: Daidalos, 2007.
31
situation ut som han brottas med i flera texter från denna period. Hur
kan ett äkta, skapande förhållande till den förebildliga antiken bli möjlig?
Problemet illustreras här med bilden av antikvetenskapen som försöker uppresa de fallna pelarna i en antik värld, men utan tillräckliga
krafter, och som därför krossas av dem. Men i denna misslyckade
brottning slås också pelarna i stycken. Antiken krossar dem som försöker närma sig den, samtidigt som dessa lärdomsfigurer själva fördärvar antiken (431). Men bildningslärarens uppgift är att bevara antiken
som exemplariskt förebildlig, som något att efterbilda, inte att låta den
försvinna i komparationer. Vad är då den äkta formen för ett bildat
förhållande till antiken? Den skall inte studeras som ett objektivthistoriskt fenomen, vilket är vad som sker i den massutbildning som är
på väg att ta gestalt, där en kader av filologutbildade lärare förmedlar
en kunskap om antiken. Den skall ha karaktär av förebildlighet, men
samtidigt inte som något som bara skall efterbildas, vilket vore en
orimlighet. För ett viktigt inslag i detta antikförhållande är också en
aktning för dess ouppnåelighet; bara därigenom bevaras dess exemplariska karaktär.
Frågan om bild, förebild och efterbild blir här till en på samma gång
svårfångad och rikhaltig problematik. Bildning handlar i ett viktigt
avseende om förhållandet till det förebildliga. Historiskt kan vi följa,
framför allt inom nittonhundratalets skol- och utbildningsdebatt, en
polemik mellan ett förebildligt och ett mer ”frihetligt” pedagogiskt
ideal. Enligt det förra handlar bildning i första hand om att efterbilda,
att formas efter en bild eller mönster. Enligt det andra handlar det, i
mer eller mindre vaga termer, om ett fritt växande i en ickeförutbestämd rörelse. Genom sin starka tonvikt på den antika förebilden hamnar Nietzsche och hans talesman i dialogen, som vi redan
såg, i vad som först kan ses som ett utpräglat auktoritärt bildningsideal,
där tonvikten ligger just på ”underkastelse”. Men samtidigt dementerar
texten, gång efter annan, en sådan enkel slutsats, då den också framhåller att återförandet av individen under antikens förebild handlar om
att befria henne från att bli samtidens tjänare. Mötet med förebilden
ska inte vara att uppslukas av denna bild, att bli dess avbild, utan att
genom denna fostran träda sin egen samtid till mötes i en friare, skapande hållning.
För att förstå grundmotiven i det bildningsideal som utvecklas här,
är det också viktigt att beakta Nietzsches förhållande till staten. Själva
32
frågeställningen om bildningsanstalternas organisering kan implicit
sägas ha en statsorienterad utgångspunkt. Det handlar ju om hur ett
utbildningsväsende skall utformas. I detta perspektiv ligger det något
paradoxalt i Nietzsches bestämda avvisande av statsperspektivet och
dess moderna filosofiska grundval, den hegelska filosofin. Själva problemet med bildningsidealets utarmning handlar väsentligen om hur
staten blivit bildningstankens förvaltare. Mot det av honom själv framförda argumentet att detta på sätt och vis kan ses som en mycket grekisk föreställning, eftersom statens väl var den grekiska människans
ledstjärna, låter Nietzsche filosofen svara att staten för greken inte var
inställd på att utnyttja kulturen som nyttomedel, och att den grekiska
människan inte såg den som yttre gränsvakt, utan snarare som en
bundsförvant, som lät den egna kulturen leva. Argumentet är pressat
och ganska förenklat. Det är svårt att sammanlänka med det förhållande mellan stat och bildning som framförs i den främsta antika text om
detta som vi äger, Platons Staten. Men den samtida syftningen är klar:
så snart kultur och bildning tas på entreprenad av staten så förfalskas
den och görs till något den inte är i sin enskildhet. I förhållande till den
stat som tror sig förvalta den tyska kulturen i sina gymnasier, som lär
ut ett umgänge med dess klassiker, så beskrivs den bakomliggande
tyska anden av filosofen som en ”ädel landsflyktig” (436). Staten måste förtrycka vad som här kallas den sanna bildningens ”aristokratiska”
natur. Men Hegels filosofi har frestat staten att betrakta sig själv som
det etiska livets sanna natur och fullbordan, vilket gör en statlig organiserad bildning till en naturlig förlängning av dess uppgift. Men det är
Nietzsches, här ännu av Schopenhauer uppeldade, antihegelianism som
driver honom att låta denna statsnyttiga bildning framställas som en
orimlighet.
Ett skäl till att denna nyttoaspekt fördärvar bildningen är att bildning som det framställs här står i ett inre motsatsförhållande till det
nyttiga. Utbildning i vanlig mening, förvärvandet av nödvändiga kunskaper, såväl inom hantverk, som inom medicin eller juridik, syftar alla
på olika sätt till att göra individen mer livsduglig. Det är ett helt legitimt syfte, men det har därmed inte med bildning att göra, för bildning
i sann mening:
avstår från att orena sig med den behövande och begärande individen:
den förstår sig på att undfly den som vill försäkra sig om den som ett
medel för egoistiska syften: och när någon rentav tror sig kunna hålla
den fast, för att nu kanske göra sig en förtjänst på den och genom dess
33
utnyttjande dämpa sin livsnöd, då springer den plötsligt med ohörbara
steg och hånfull min iväg. […] [För] varje utbildning som uppställer ett
ämbete eller ett näringsfång som sitt slutmål är ingen utbildning till
bildning, i den bemärkelse vi förstår den, utan endast en anvisning om
på vilken väg man räddar och skyddar sitt subjekt i kampen om tillvaron (440).
Dessa citat förmedlar på många sätt kärnan i hela textens argument,
och ger nycklar till dess många förbryllande slutsatser. Vi måste skilja
mellan institutioner som läker livsnöden, vad som också kallas brödfödeanstalter, och de sanna bildningsanstalterna.
Man kan med rätta fråga sig om de behov som en bildningsanstalt i
Nietzsches mening skall tillfredsställa egentligen går att förvalta i en
institution. Han låter också såväl följeslagaren som han själv och vännerna i berättelsen framföra denna invändning till filosofen: att de till
genier ämnade egentligen klarar sig bäst på egen hand, då de i alla fall
måste finna sin väg. På detta svarar filosofen indignerat att just denna
aningslösa dyrkan av de enskilda är ett led i deras fördärvande. För
dessa personer måste tvärtom ges ett skydd, en miljö i vilken de kan
blomstra, en gemenskapsinstitution, ”renat från subjektets spår, och
lyft över tidevarvets växlingar” (451). I detta avseende utmynnar resonemanget trots allt i ett försvar för ett slags institutioner, men oklart
vilka och under vems ledning. Föredragshållaren har från början frisvurit sig från att vilja framställa läroplaner och praktiska förslag. Den
övergripande ambitionen, som den framställs i en kort inledning till
hela föredragsserien är att mot tendensen till utvidgning och förminskning vilja verka för bildningens koncentration och självtillräcklighet
(388).
Det är först i det sista av de fem föredragen som Nietzsche beskriver
hur filosofen av sin följeslagare uppmanas att explicit ta sig an universitetet, efter att hittills framför allt ha ägnat sig åt gymnasiet. Också i
fråga om universitetet framförs en liknande kritik, om hur en urholkad
bildningsambition ersatts av historiska studier, vilket gör allt verkligt
filosofiskt arbete omöjligt. I sin slutplädering återkommer han till tanken om hur all bildning kräver en form av underkastelse och lydnad,
att man låter sig ledas. För endast ur en sådan skolning växer förmågan
att leda sig själv. ”All bildning tar sin början med lydnad” (467). Men
hur ser då denna lydnad ut på universitetet? Vad innebär underkastelse
här? Till skillnad från det militära livet eller livet inom ett ämbetsverk,
så handlar det ju om fria individer som inhämtar kunskaper. I vilken
34
form ska då en anpassning verkställas? Texten blir på denna punkt
ytterst obestämd. I en utvikning diskuteras hur lärandet går till vid
universitetet, genom studentens lyssnande (459). På universitetet är
studenten ett öra, som tar in vad han behagar från det tal som levereras.
Den akademiska friheten består i att förvalta denna hörsel. Nietzsche
menar att studenten lämnas ensam med sitt lyssnande, att han kan
stänga sitt lyssnande efter eget huvud. Hela resonemanget mynnar på
så vis också ut i försvaret för en mer bestämd inskolning, som till sist
är det enda som kan ge eleven själv en solid grund för att fortsätta
bildningsarbetet på och i sig själv.
I striden mellan olika pedagogiska grundideal, mellan fostran som
förmedling eller som reform, tycks den unge Nietzsche hamna i en
långt driven förmedlingspedagogik, och därtill av ett extremt elitistiskt
slag. Skolan ska med stränga medel inskärpa ett visst arv, i första hand
det klassiskt humanistiska, med språk, historia och konst i centrum.
Målet är dock inte ens att därmed av de utvalda eleverna skapa människor bättre lämpade för sin samhälleliga livsuppgift, utan att förhoppningsvis i några enstaka få inplantera den sanna bildningen som till sin
natur är nyttolös. Som ett utbildningspolitiskt mål framstår detta som
en ytterst marginell angelägenhet. Spontant kan det också förefalla
svårt att sammanlänka den tänkare som formulerat detta med den Nietzsche som talar redan i de otidsenliga betraktelserna, och än mindre
med fritänkaren och författaren till Mänskligt, alltför mänskligt några
år senare.
Läser man dessa föredrag historiskt inom ramen för Nietzsches författarskap så kan man tydligt peka på vad som är stickspår och återvändsgränder i förhållande till en senare utveckling. Hela det tysknationella ramverket för dessa föreläsningar, med dess förhoppningar
om den ”tyska anden”, är något som också präglar Tragedins födelse,
men som redan i Mänskligt, alltför mänskligt, med dess mer europeiskt-kosmopolitiska tilltal ter sig främmande. När det gäller innehållet
och i viss mån kärnan i det utbildningsideal som här gestaltas, nämligen antiken, grekerna, deras konst och filosofi, så är det en gåta som
aldrig upphör att fascinera Nietzsche, men vars innebörd och tillgänglighet ter sig alltmer svårfångad ju längre fram vi följer honom. Vari
består egentligen den antika förebilden? En förebild i vad? Hur kan
dessa människor och deras konst bli till ett motiv för en samtid? I föredragen sägs ingenting om detta, som dock i Tragedins födelse uttryckligen hänger samman med en viss för-vetenskaplig, estetisk-tragisk
35
grundsyn. Om den unge Nietzsche talar ur en förvissning om att ha
”hört” eller lyssnat sig till denna anda genom förmedlingen av Wagners musik, så är den äldre lika övertygad om att denna musik inte
erbjuder någon bro tillbaka.9 Likväl är det genom en bearbetning av
detta arv och dess förvandling som en självkritisk prövning av den
egna samtiden måste ta gestalt. Grekerna fortsätter att för Nietzsche
vara detta främmande i det egna, en hägrande utgångspunkt för att
förstå oss själva. För att kunna komma till tals med sig själv behöver
den moderna människan ha gjort denna erfarenhet av sitt förflutna, hon
måste ha gjort sig hörande för den klang som utgår från detta undflyende ursprung.
Vad föredragen riktar som sin mest provocerande fråga till en efterföljande tid är kanske vad som egentligen inbegrips i föreställningen
om den bildade, med vilka medel, vilken ansträngning och kanske
slumpmässighet en sådan förmåga kan komma till stånd. Om bildningen är förmågan att finna ett fritt, skapande livsmodus i förhållande till
kulturens källor, så räcker det inte med historiska studier och ett gott
huvud, inte heller med ett fritt och kritiskt sinne. Det handlar om att
under gynnsamma betingelser låta sig formas av en tradition på ett
sådant sätt att denna tradition kan bli levande i en själv. Det handlar
om att finna måttet, och i sista hand att låta måttet växa i en själv, att i
sin brottning på detta det förflutnas ruinfält kunna uppresa pelarna på
ett sådant sätt att man själv inte krossas av dem, men inte heller slår
sönder dem. Detta gåtfulla växande av det egna i ett möte med ursprunget, som präglas av på samma gång aktning och kamp, är vad
föredragen ytterst sett kretsar kring. Och ur detta växer dess egenartat
otidsenliga och högtravande pedagogiska vision. När denna djupt existentiellt rotade problematik reduceras till ett utportionerbart lärdomsstoff och till en överideologi för en massutbildning, så förskingras dess
innebörd. Och de som utsätts för dess praktik förblir ovetande och
okunniga om vilka motiv som egentligen är verksamma där bakom.
9
En viktig text i detta sammanhang är det självkritiska förord som han skriver till
Tragedins födelse 1886, ”Ett självkritiskt försök”, på svenska tryckt i Samlade skrifter,
bd 1.
36
Kierkegaards bildning
1
Joakim Garff
Den som bildas av ångesten, bildas av möjligheten, och först den som
bildas av möjligheten, bildas efter sin oändlighet. (Begreppet ångest)
Etymologiska ansatser
Man är knappast bildad om man inte vet att man på andra platser i
världen, inte alls är bildad – när man är bildad. Den etymologi och de
konnotationer som knyts till ordet ”bildning” varierar nämligen ganska
markant från ett språkområde till ett annat. Medan danskarna talar om
”dannelse” talar svenskarna om ”bildning”, tyskarna om ”Bildung”,
fransmännen om ”formation” eller ”culture générale”, engelsmännen
om ”self-formation” eller ”self-cultivation”, italienarna om ”creazione”
och ”educazione”, på latin finner man fenomenet under beteckningar
som ”eruditio” och ”humanitas” och på grekiska ligger det komprimerat i det komplexa begreppet ”paideia”. Är ordets utbredning obestrid-
1
Denna text är en reviderad och utvidgad version av en föreläsninng jag höll vid
Södertörns Högskola i Stockholm, 14 maj 2004. Hänvisningar är till Søren
Kierkegaards Skrifter, utg. av Niels Jørgen Cappelørn, Joakim Garff, Anne Mette
Hansen och Johnny Kondrup, band. 1-55, Köpenhamn. 1997ff. Denna utgåva förkortas
SKS. I möjlig mån ges parallellhänvisningar till Søren Kierkegaards Samlede værker,
utg. av P.P. Rohde, 3. utgåvan. band. 1-20, Köpenhamn. 1962-64, förkortad SV3, på
samma sätt med band och sida. När det citeras från Kierkegaards dagböcker (journaler)
senare än 1846 eller ännu inte utgivna dagböcker från tiden före 1846, gäller hänvisningarna Søren Kierkegaards Papirer, utg. av P.A. Heiberg, V. Kuhr och E. Torsting,
band. I-XI, Köpenhamn. 1909-48; 2. ökade utg. av N. Thulstrup, band. I-XVI,
Köpenhamn. 1968-78, förkortas Pap. Där hänvisas till band, grupp (A, – eller C) och
anteckningens nummer. [I de fall jag använt mig av en föreliggande svensk
Kierkegaardöversättning hänvisas till detta, i övriga fall är översättningarna mina,
övers. anm.]
37
lig är det dock långt ifrån givet att man talar om samma sak när man
säger ”self-formation” och ”creazione”.2
När danskarna talar om ”dannelse” använder de ett ord som egentligen betecknar en fysisk aktivitet eftersom verbet ”danne” ursprungligen betydde framställa, ordna eller forma, och först på 1700-talet börjar uppträda i en mer överförd eller andlig betydelse. När tyskarna
däremot talar om ”Bildung” och svenskarna om ”bildning” aktiverar de
ett annat och bredare associationsregister. ”Bildung”, och därmed även
”bildning”, härstammar från verbet ”bilden” som betyder ”forma” eller
”gestalta” och i detta hänseende är ”Bildung” tämligen likt det danska
”dannelse”. Etymologiskt står emellertid ”Bildung” i förbindelse med
”Bild” – vilket det också rent bokstavligt har inskrivet i sig – och
rymmer därmed en bildlig betydelse. När man under medeltiden skulle
återge de latinska orden ”imago”, ”forma”, ”imitatio” och ”formatio” –
som motsvaras av bild, form, imiterande och formande – så tar man till
”Bildung” som därigenom infogas i nyplatonska föreställningar om
frambringande som en imitation eller återgivning av former som är
eviga och förebildliga. ”Bildung” förenar tanken om skapande med
förställningen om bildlighet: ”Bildung” är människans eller människosjälens bildande, men bildande till en bild genom avbildande av en
förebild, bildning i ljuset av ett ideal.3 4
Till karakteristiken av ordet hör också att det är transitivt. Man kan
alltså inte bara bilda ut i den blå, man måste bilda något eller någon.
Skulle man om ett bergsmassiv hävda att det var bildat, låter det konstigt om man inte säger något ytterligare, men om man tillfogar en tidsangivelse blir utsagan mer hanterlig. Däremot ger det ingen mening att
tala om ett obildat bergsmassiv, även om det (geo)logiskt har funnits
en tidsrymd då bergsmassivet i fråga ännu inte hade blivit till. Ordet
har, så att säga, kommit till världen med ett behov av en preciserande
2
Jmf. Hans Fink, ”Dannelse, filosofi og Studium Generale” i Dannelse, Uddannelse,
Universiteter. Festskrift til Henning Lehmann den 31. januar 2002, red. Carsten BachNielsen, Århus: Aarhus Universitetsforlag, 2002, s. 5.
3
Ibid., s. 65.
4
Det danska ”dannelse” blir på sätt och vis lite olyckligt just ”bildning” i svensk översättning. Ordet har därför översatts förutom utom i de fall Garff explicit uttalar sig om
det danska ordets etymologiska eller språkliga egenheter. Detta innebär att Garffs
poäng, att ”dannelse” starkare framhäver tanken på ett något som formas till skillnad
från ”bildning” som snarare uttrycker en strävan mot ett ideal, tenderar att försvagas.
Det blir därför upp till läsaren att hålla i åtanke att det är ”dannelse” Garff talar om.
Övers. anm.
38
avgränsning, ordet kräver – jag var på väg att säga: helt teologiskt – ett
föremål, en motpart, för att ge mening.
Ordet ”dannelse” har dessutom flera familjära relationer – ”dannet”
och ”Uddannelse” – men även det nu inte längre brukliga adjektivet
”dannelig”, som enligt Ordbog over Det danske Sprog betecknar det
som ”(lätt) kan tildannes” eller det som ”(lätt) låter sig formas eller
böjas”. H.C. Ørsted talar handfast om en ”dannelig materia” medan
Georg Brandes å sin sida andligt betonar att vi endast kan komma till
en ”levande åskådning av naturen” om vi ser till att ”själva bli och
förbli lika rörliga, lika ”dannelige” och böjliga som den”. Att ”dannelig” inte längre uppträder i nutidsdanskan är inte enbart beklagligt
utan egentligen också ganska besynnerligt eftersom det verkligen är
oundgängligt och spelar en avgörande roll i varje bildningsprocess. Att
vara ”dannelig” är nämligen den nödvändiga förutsättningen för att en
sådan process överhuvudtaget skulle kunna äga rum, ”dannelig” anger
den enskildes disposition till bildning, alltså det förhållande att man
innehar de nödvändiga förutsättningarna för att kunna ta emot, göra sig
mottaglig, öppna sig för den andre eller det andra, med andra ord att
man mäktar göra avkall på sin mer eller mindre illusoriska suveränitet,
sin föreställning om autonomi, sig själv.
Och via dessa etymologiska omvägar har jag närmat mig Kierkegaard.
Af en endnu Levendes Papirer
När en 25-årig student, den 7 september 1838 utgav Af en endnu
Levendes Papirer. Udgivet mod hans Villie af S. Kjerkegaard, handlade detta inte endast om en ovanlig debut, utan också, retrospektivt,
om ett mirakulöst möte mellan epokens två sanna genier. Den kryptiska titeln döljer nämligen en över 79 sidor lång in- och närgående analys av H.C. Andersen ”som romanförfattare”. Det finns åtminstone tre
orsaker till att inte låta sig förundras alltför mycket över att den första
boken av Kierkegaard och den första boken om Andersen skulle råka
bli samma bok.5 För det första var Andersen som romanförfattare redan
en guldkantad publiksuccé med internationell genomslagskraft – bara
under loppet av 1838 utkom Kun en Spillemand i tysk, holländsk och
svensk översättning, varför det knappast är en nullitet som Kierkegaard
har gjort till föremål för sin kritik. För det andra befann sig Andersen i
5
Jmf. Villy Sørensen, Digtere og Dæmoner, Köpenhamn: Gyldendal, 1959, s. 10.
39
ett prekärt förhållande till etablissemanget, i synnerhet till kretsen
kring den omåttligt inflytelserike Johan Ludvig Heiberg vars erkänsla
Kierkegaard troligen har hoppats på då han gav sig in i sågandet av
Andersen – ursprungligen var recensionen av Kun en Spillemand
tilltänkt tidskriften Perseus, vilken Heiberg redigerade. För det tredje
och avgörande bryter Kun en Spillemand med dåtidens krav och
förväntningar på en roman. Man kunde inte acceptera bokens negativa
slut, tvärtom var det författarens uppgift att försvara tillvarons inneboende harmoni. Andersen gör inte detta. Hans roman är full av splittring och han ger i stor utsträckning det omgivande samhället skulden
för hjältens, Christians, tragiska slut.
Som roman var Kun en Spillemand alltså udda och borde följaktligen näpsas, och detta näpsande har Kierkegaard åtagit sig. Det säregna
ligger i att romanen varken är en bildningsroman eller en ickebildningsroman, den placerar sig istället mitt emellan dessa varifrån
den inte förmår bekräfta den litterära metafysik utan vilken genren
förfaller och verket vanartas. Om den ambivalens som kännetecknar
Andersens roman använder Kierkegaard en bild som är upplysande i
dubbel mening och i vars mitt en mild dekonstruktion synliggörs:
varje uppmärksam läsare av Andersens noveller kommer på ett underligt sätt att känna sig störd av den dubbla belysning (Zwielicht), som,
liksom i Sommarföreställningarna på vår teater, härskar i alla Andersens romaner. (SKS 1,30; SV3 1,33)
Jag vill hävda att denna dubbla belysning som man möter i Andersens
roman, dess ”Zwielicht”, kommer sig av den omständighet att romanen
har hamnat på kant med bildningsromanens förloppsstruktur samtidigt
som den försöker fasthålla och utveckla flera av bildningstänkandets
axiom.6 Denna dubbelhet förargar Kierkegaard som, vad det gäller
genren, har tämligen konservativa förväntningar på Kun en Spillemand
och uppenbarligen recenserar verket som om det vore en bildningsroman. Huruvida och i vilken utsträckning Andersens avsikt var att
skriva en bildningsroman av mer traditionellt snitt förblir ett öppet
spörsmål men att han kunde infria genrens krav hade han redan de-
6
Jmf. Johan de Mylius, Myte og roman. H.C. Andersens romaner mellem romantik og
realisme. En traditionshistorisk undersøgelse, Köpenhamn: Gyldendal, 1981, s. 238.
40
monstrerat med bildningsromanen Improvisatoren från 1835 och delvis
också med O.T. från 1836.7
Utifrån dessa förutsättningar är det inte överraskande att Kierkegaard tidigt i sin recension framhäver den harmoni och glädje man
finner i Fru Gyllembourgs och St. Blichers verk. Även om Fru Gyllembourgs ”Cyclus af Noveller” inte kan betecknas som bildningsromaner,
inte ens i miniatyr,8 så är det uppenbart att Kierkegaard med sin karakteristik av hennes berättelser så att säga ifyller bildningsromanens paradigm inifrån. Förmågan att dra ut och fasthålla livsglädjens sublimat,
den återvunna omedelbarheten och förnyade tilliten till världen, föreställningen om en Gudomlig gnista, som med den nödvändiga omsorgen kan genomglöda hela tillvaron, samt slutligen föreställningen om
den ”den verifierade kongruensen” (SKS 1,21; SV3 1,25) mellan ungdomens fladdrande fantasier och mandomens så annorledes lugna realia – allt detta är skrivet som vore det taget ur en manual till bildningsromanen. Det slutar, allt annat lika och trots allt, gott. Hos Andersen
däremot går det annorlunda, det slutar illa, och det gör det för att
Anderson börjar illa, han börjar nämligen utan ”livsåskådning”.
Med denna term, livsåskådning, har Kierkegaard introducerat recensionens centrala begrepp, den existentiella formprincip som reglerar
allt och vars frånvaro följaktligen förklarar förekomsten av de defekter
och skavanker som Kierkegaard i så fulla mått kan påpeka i Andersens
verk. Kierkegaard introducerar termen med följande kraftansträngning
till definition:
En livsåskådning är nämligen mer än ett inbegrepp eller en uppsättning
satser, fasthållna i sin abstrakta varkenhet; den är mer än erfarenheten,
vilken som sådan alltid är atomistisk, den är nämligen erfarenhetens
transubstantiation, den är en tillkämpad av all empiri opåverkbar säkerhet i sig själv, vare sig den endast har orienterat sig i alla världs-liga
förhållanden (en blott human ståndpunkt, till exempel stoicism) och
7
Johan de Mylius gör alltså gällande om Improvisatoren, att den formellt betraktad är
en ”genuin dannelsesroman”, (s. 244) och betecknar den som ”dansk litteraturs første
dannelsesroman, eller i hvert fald tilløb til en dannelsesroman”, Myte og roman, s. 246.
8
Som Johan de Mylius påpekar gäller det om Fru Gyllembourgs ”Extremerne” liksom
om ”andre af hendes langstrakte fortællinger” att detta verk ”formalt placerer sig i
confiniet til novellen” och redan av den andledningen kan den knappast betecknas som
en bildningsroman; än mer avgörande är det dock att inte heller ”Extremerne” i sin
förloppsstruktur är en bildningsfoman: ”Overhovedet er baggrunden for fru
Gyllembourgs dannelsesromanlignende fortællinger [...] snarere den i tiden udbredte
Goethe-kultur, eller om man vil: dannelseskulturen, end den egentlige dannelsesroman”. Myte og roman, s. 244.
41
håller sig därigenom bortom beröring med en djupare empiri – eller
den har, i sin riktning mot himlen (det religiösa), funnit det centrala
både för sin himmelska och jordiska existens, vunnit den sanna kristliga förvissningen […]. (SKS 1,32; SV3 1,34f)
Det är anmärkningsvärt att Kierkegaards definition ganska precist
skisserar strukturen av det medvetande som är bildningsromanens
konstnärliga förutsättning och styrande princip. ”Erfarenhetens transsubstantiation” kan alltså läsas som Kierkegaards beteckning för den
selektiva och reflexiva aktivitet som utövas av ett sådant medvetande
när det transformerar rå empiri till poetisk realism och därigenom säkerställer verket gentemot kontingent prosaism och inre upplösning.
Den Kierkegaardska ”livsåskådningen” prenumererar alltså lika lite på
abstrakt vetande utan förbindelse med erfarenheten som på erfarenheter som inte beledsagas av reflektion. Där Kierkegaard skriver
”livsåskådning” kunde han alltså, enligt min mening, ha skrivit
”bildning” – väl att märka existentiell bildning, individuation.
Nu står emellertid den kristna metafysiken, som i citatet likt en katedral välver sig över den kierkegaardska livsåskådningen, inte i ett
oproblematiskt förhållande till bildningsromanens övervägande immanenta förloppsstruktur. Denna avgränsar sig vanligtvis gentemot transcendenta tilldragelser och tillerkänner alltså sällan Gud någon avgörande roll i hjältens historia. Liksom i ett säreget föregripande av denna
konflikt tar Kierkegaard till en teologisk terminologi när han skall karakterisera den lyckade (bildnings)romanen och dess skapande upphov:
En livsåskådning är egentligen försynen i romanen, den är dess djupare
enhet, som ger den tyngdpunkten inom sig, den befriar denna från att
bli villkorlig eller i avsaknad av avsikt, eftersom avsikten därmed
överallt är immanent närvarande i konstverket. (SKS 1,36; SV3 1,39)
Genom att använda sig av försynen i sin karakteristik tillkännager
Kierkegaard att han tänker sig den lyckade romanen som en mer eller
mindre sekulariserad transformation av den kristna frälsningshistorien.
Litterärt svarar Guds ogenomskinlighet med andra ord till författarens
allestädesnärvarande intentionalitet. ”Det måste i romanen” står det
också helt karakteristiskt, ”finnas en odödlig ande, som överlever det
hela” (SKS 1,38; SV3 1,40).
Att den teologiska terminologin inte bara är en dekorativ metaforik,
utan anger en djupt problematisk förbindelse mellan den kristna
frälsningshistorien och bildningsromanens förloppsstruktur, framgår av
42
Kierkegaards första större nedteckning om Goethes Wilhelm Meister, i
vilken han i mars 1836 noterar:
Om jag med få ord skulle säga, vad jag egentligen betraktar som det
mästerliga med Goethes Wilhelm Meister, skulle jag säga, att det är den
avrundade styrningen [Styrelse], den som genomgår det hela, hela den
fichteska moraliska världsordningen, som i själva romanen utvecklas
mer doktrinärt, den som är immanent närvarande i det hela och som efterhand leder Wilhelm till den punkt som i teorin, om jag må så säga,
är given på så vis att den världsåskådning som diktaren gjort gällande,
liksom den tidigare existerade utanför Wilhelm, nu vid romanens slut
är levande införlivad i honom och därav det fulländade totalintryck
denna roman utövar troligen framför varje annan, det är verkligen hela
denna värld uppfattad i en spegel, ett sant mikrokosmos. (SKS 19 Not
3:5; Pap. I C 73)
Med dessa ”få ord” lyckas faktiskt Kierkegaard presentera en kvalificerad definition av bildningsromanen, som visserligen inte är någon
entydig storhet, men ändå något som genremässigt någorlunda låter sig
inringas. Bildningsromanen skildrar den process som äger rum när
huvudpersonen realiserar sina anlag och successivt försätter sig i ett
avpassat förhållande till sin omvärld. Vad som till en början framstår
som formlöst och fragmenterat, avslöjar sig som det motsatta: en helhets gradvisa uppdykande. Bildningsromanen beskriver detta förlopp
som en vanligtvis smärtsam metamorfos, som leder till en desillusionering av romanhjälten, vars något fantastiska förståelse av sig själv och
omvärlden, medelst olika erfarenheter modifieras och på så sätt får
konkretion och substans. Även om bildningsromanen varken bestrider
det tillfälligas realitet i tillvaron eller styrs av en egentlig determinism
så uppbärs den av en grundläggande tillit till att livet utvecklar sig
enligt lagar och anlag som ligger djupt inskrivna i den enskilda individen.9 Så till vida bevarar bildningsromanen en ”principiell optimism”.10
Den berättelse, vari den individuerande rörelsen fullbordas, är som
regel ett kalejdoskopiskt och folkloristiskt företagande som låter huvudpersonen (och läsaren) stifta bekantskap med ett vidsträckt persongalleri. De otaliga figurerna är dock sällan vidare intressanta i sig
själva utan fungerar som psykologiska potemkinkulisser längs huvudpersonens historia. Figurerna är centripetala i förhållande till huvud9
Johnny Kondrup, Levned og tolkninger. Studier i nordisk selvbiografi, Odense:
Odense Universitetsforlag, 1982, s. 85.
10
Ibid., s. 79.
43
personen och det är i hans personlighet som de finner sin ”försvinnande punkt”.11 En besläktad rörelse fullföljs också på ett annat plan.
Bildningsromanen låter nämligen en tilltagande interferens mellan den
berättade figuren och berättaren synliggöras för läsaren. ”Bildningsromanens handling”, skriver Johnny Kondrup:
försiggår i ett spänningsfält mellan två medvetanden: Dels ett
genomskådande berättarmedvetande som organiserar handlingen utan
att själv ta del i den, dels en huvudperson som är engagerad, men också
desorienterad, i handlingen. Romanen är finaldeterministiskt riktad mot
den punkt där spänningen kan upplösas. Dess mål är uppnått i det
ögonblick då huvudpersonen kan tillägna sig berättarens medvetande
och överblicka sitt livs kompositionsschema.12
Kierkegaards karakteristik av Wilhelm Meister är alltså inte endast, led
för led, en precis beskrivning av förhållandet mellan berättaren och den
berättade i bildningsromanens finaldeterministiska dramaturgi utan
anger dessutom, med sin teologiska terminologi, att författaren har
övertagit det panoptiska privilegium som tidigare var förbehållet Gud.
En författares konstnärliga kvalifikationer beror därför inte minst på
den förmåga med vilken han förmår administrera privilegiet, vilket
Andersen, enligt Kierkegaard, uppenbarligen inte förmår – tvärtom är
det en ofta framförd invändning att Andersen inte förmår styra
romanhjälten Christian säkert genom romanens farofyllda faser utan
snarare låter honom vandra in i såväl mental som moralisk upplösning.
Andersens bristfälliga administrering av sin romanhjälte motsvarar
hans brist på distans till verket varför han ofta, och utan att själv veta
om det, pressas djupt in i sin egen text. Med den fräckhet, som är så
typisk för recensioner, förklarar Kierkegaard att Andersens ”romaner
står i ett så fysiskt förhållande till honom själv, att deras tillblivelse
inte främst är att betrakta som en produktion utan snarare som en amputation av honom själv” (SKS 1,39; SV3 1,41). Andersens egen person, heter det vid ett annat tillfälle, ”förflyktigar sig så till dikt, att man
i enskilda ögonblick faktiskt frestas att tro att Andersen är en figur som
har sprungit bort från en, av en diktare komponerad, ännu inte färdig
grupp” (SKS 1,31; SV3 1,34).
Om man som författare inte förmår att låta sina prosaiska erfarenheter och intryck brytas i en poetisk förfinande prisma utsätter man sin
11
12
Ibid., s. 85.
Ibid., s. 86.
44
roman för nedslag av tillfälliga associationer och riskerar att bli obehagligt privat. Kierkegaards poäng, och Andersens problem, är alltså,
för att uttrycka det kortfattat, att Andersen inte kan skilja mellan ett
berättarjag och sitt eget författarjag. Kierkegaard har ovänligheten att
förklara detta rätt utförligt:
I vilken stor utsträckning Andersens romaner står i ett oriktigt förhållande till hans person, kan man bäst överbevisa sig om genom att reproducera det total-intryck hans romaner efterlämnar. Vi menar ingalunda att det skulle vara oriktigt att den enskilda individen går under i
romanen; […] vi erkänner hans fulla rätt att låta dem, om så illa vore,
bli vansinniga, men det får inte ske på så vis, att en galenskap i tredje
person avlöses av en i första, att författaren själv tar över den galnes
roll. (SKS 1,38; SV3 1,40)
Utan att darra nämnvärt på handen sluter sig alltså Kierkegaard från
textens estetiska defekter till en grundläggande etisk brist hos Andersen; han skriver kaotiskt för att han själv inte är harmonisk. Men dessutom förekommer en motsatt slutledning, från mannen till texten, när
Kierkegaard i en regelrätt biografism deklarerar: ”Samma glädjelösa
kamp, som Andersen själv utkämpar i livet, upprepar sig nu i hans
poesi” (SKS 1,31; SV3 1,33).
Endast den sanna människan kan vara sann konstnär. Det är essensen av Kierkegaards poetik.
Att vilja dö bort är viljan till bildning
Kierkegaard är ungefär lika utförlig när det gäller vilken funktion
”livsåskådningen” skall fylla i verket som han är ordknapp när det
kommer till angivandet av de existentiella förutsättningarna för dess
etablerande. Detta kan han, som vi skall se, ha sina personliga grunder
till. Enstaka gånger berör han dock etablerandet direkt, till exempel när
han skriver:
Frågar vi nu, hur en sådan livsåskådning kommer till stånd, så svarar vi
att för den som inte alltför mycket tillåter sitt liv att sippra ut [at futte
ud], utan så vitt som möjligt försöker föra dess enskilda yttringar tillbaka till sig själv igen så måste det nödvändigtvis inträda ett ögonblick
i vilket det utbreder sig ett besynnerligt ljus över livet utan att man därför i största mån behöver ha förstått alla möjliga enskildheter. (SKS
1,33; SV3 1,35)
45
Den sanna ”livsåskådningen” etableras alltså dels genom övning i en
viss återhållsamhet i relation till livets omedelbara framåtskridande
utan vilken livet riskerar ”att sippra ut”, dels genom att låta de spontana livsyttringarna föras tillbaka till subjektet. Tack vare ett sådant tillbakaförande och den självreflektion som därmed följer, inträder nämligen ”nödvändigtvis” en förändring i subjektet som därigenom, steg för
steg, ser sitt liv i ett nytt ljus. Och den självreflektion som genom tämjandet av spontanitet och direkta begär framträder i subjektet är enligt
Kierkegaard själva den ofrånkomliga betingelsen för den konstnärliga
verksamhetens legitimitet. Konstnären måste alltså ”tillkämpa sig en
kapabel personlighet”, ty det är endast ”denna på så vis döda och förklarade personlighet som bör och kan producera, inte den egenartade,
jordiska, palpabla” (SKS 1,37; SV3 1,39).
Föreställningen om den döda personlighetens verksamhet leder ned
till det djupaste temat i den ”livsåskådning” vars nödvändighet recensionen förfäktar. Det är ett tema som utgör förhållandet mellan artistisk
spontanitet och etiskt självförvaltande, mellan självavyttring och
självövertagande, och som involverar övergången från en första till en
andra omedelbarhet. Att dö är att dö bort från denna värld för att
återuppstå i andens värld i en andra omedelbarhet. Beteckningen för
detta förlopp är bildning.
I detta perspektiv kan recensionens titel – som alltid gäckat uttolkarna13 – läsas som Kierkegaards indirekta erkännande av att inte heller
han vågar kalla sig avdöd. Också han är en av de ännu levande, en som
lika lite som Andersen besitter den eftertraktade livsåskådningen. Ingen av dem tillhör de döda poeternas sällskap. Kierkegaards kritik av
Andersens självbiografiska verk är i så mån av självbiografisk karaktär. Titeln är inte ett trotsigt triumferande, utan antyder snarare ett slags
solidaritet, de ofullkomligas gemenskap. Mot bokens slut tillkännager
också Kierkegaard att han som läsare värderar Andersen helt annorlunda än han gör som kritiker. Med ett vemodigt leende minns han sitt
första intryck av boken och fylls med en sådan tacksamhet gentemot
den författare ”som jag är skyldig allt”, att han inte önskar anförtro sig
åt pappret. Istället föredrar han att, vid tillfälle, viska det i Andersens
öra. I anslutning härtill rekommenderas Andersen att hålla ”vad jag
med sympatetiskt bläck har skrivit, mot det ljus som är det enda som
gör skriften läslig och meningen tydlig” (SKS 1,57; SV3 1,57).
13
Jmf. Bonde Jensen, Jeg er kun en digter. Om Søren Kierkegaard som skribent,
Köpenhamn: Babette, 1996, s. 56 ff.
46
”till mods som en bokstav som tryckts bakvänd på raden”
Huruvida Andersen någonsin hörsammade Kierkegaards metaforiska
rekommendation vet man inte, men att Heiberg har hållit Kierkegaards
manuskript upp mot den förklarande ljuskälla, ”som är det enda som
gör skriften läslig och meningen tydlig”, tycks vara utom allt tvivel.
Därmed har han fått sin förmodan bekräftad, att skriften, det retoriska,
”stilen” rymmer uttalanden som underminerar de normativa kriterier
utifrån vilka recensionen så drakoniskt bedömer Andersen. Om
Heiberg hade fått möjligheten att kasta en blick i Kierkegaards journaler från denna period så skulle han ha sett sin misstanke om recensentens bristfälliga ”livsåskådning” bekräftad. När Kierkegaard skall
skildra sitt existentiella tillstånd tillgriper han ofta liknelser som involverar syntax, modus och aspekt, vilket innebär att man långt ner på
grammatisk nivå kan spåra hur icke-konsoliderad han är i sin egen
livsåskådning. Den 24 augusti 1839, alltså kring ettårsdagen av recensionen av Andersen, noterar han:
Jag är modfälld som ett schva14, svag och förbisedd som ett dagesh
lene15, till mods som en bokstav som tryckts bakvänd på raden […] på
min vakt mot mig själv och mina skriverier […] överhuvudtaget så reflexiv som någonsin ett pronomen. (SKS 18 EE:163; Pap. II A 540)
Detta psykogram – som så småningom, i förädlad form, kom att tillskrivas estetiker A (Jmf. SKS 2,30; SV3 2,26) – anger den instabilitet i
subjektet till vilken fragmentet är en formmässig ekvivalent. Denna
instabilitet utvecklas till fullo i en nedteckning från 17 januari 1839:
Det är det sorgliga med mig, att mitt liv, mina självtillstånd, ständigt
går efter två deklinationer, varför inte blott ändelserna blir olika, utan
hela ordet förändras. (SKS 17 DD 197; Pap. II A 328)
Där det av Andersen fordrades en ”livsåskådning” som manifesterade
sig som ”försynen i romanen” och därför allestädes närvarande var
”immanent närvarande i konstverket”, (SKS 1,36; SV3 1,39) kan Kierkegaard själv inte överskåda sitt subjekt ens på satsnivå. Den kritik,
som recensenten Kierkegaard framför, motsvarar inte en existentiell
14
Benämning på ett hebreiskt skrivtecken betecknande vokallöshet eller reducerat
vokalljud. Övers. anm.
15
Benämning på ett hebreiskt skrivtecken som används för att markera att konsonanten
skall uttalas hårt. Övers. anm.
47
transparens i den unge mannen med samma namn. Detta har Heiberg,
som gott kunde läsa innantill, kunnat förnimma och därför tackat nej
till Kierkegaard, vilket han först muntligt och därnäst skriftligt meddelade den förhoppningsfulla människan.
Epokal kontextualisering: Det heibergska huset
Bildning betecknar en existentiell process, subjektets tillblivelse, dess
individuation; men bildning indikerar även sedlighet, dekorum, goda
manér, hövlighet, takt och ton, bildning är också att kunna behärska ett
stort socialt register.
Detta erfor Kierkegaard till fullo, när han avlade visit på Brogade 3
ute i Christianshavn. Brogade 3 var nämligen inte vilken adress som
helst, det var här herr och fru Heiberg höll till. En inbjudan till detta
hem var för de äldre en ära och för de yngre ett slags passersedel till
den köpenhamnska parnassen. Heiberg var inte bara diktare, kritiker,
översättare, tidskriftsredaktör, pjäsförfattare och senare direktör för
Det kongelige Teater, inte bara personifikationen av det eleganta och
slagfärdigheten, ironi och urbanitet, de goda manéren och aristokratens
spirituella färdighet när den är som bäst och värst. Han tycks med
avsikt praktisera ett slags förbehållsamhetens konst, vari han efter hegelskt recept medierar motsättningarna och tempererar lidelserna så att
de når ner till en viss affektlöshet; det räcker med en gnutta överdrift
för att de goda manéren bara blir till manér och affektlösheten till affekterad konstlad snobbism. Heiberg var någon man inte kunde bortse
ifrån, han var en institution, en estetisk högsta domstol vars domar
kanske inte alltid var rättvisa men oomkullrunkeliga och därför ödesdigra. Och därtill var han gift med Johanne Luise Pätges, det gudomliga proletärbarnet som vid 13 års ålder blev föremål för hans
distingerade, erotiska begär och nu var Danmarks obestridda primadonna som alla beundrade och tillbad och förälskade sig i, flera av
dem så bullrande liderligt att det ledde till djupa depressioner eller
slutade i självmord i tidens tragiska stil.
Heiberg är en modern människa som inte gör sig några illusoriska
föreställningar om religionens framtid, istället gör han oförfärat gällande – och här bör nog teologerna ha sitt luktsalt inom räckhåll:
Det tjänar intet till, att vi skulle vilja dölja eller besmycka sanningen:
vi måste tillstå att religionen i vår tid mestadels är en sak för de obil-
48
dade, medan den för den bildade världen hör till det förgångna, till det
tillryggalagda.16
Synpunkten är en filosofisk programförklaring vars yttersta garant är
självaste världsanden men Heiberg har samtidigt också en blick för den
mer jordnära dimensionen i bildningsbegreppet. I de första numren av
tidskriften Flyveposten, vilken han själv redigerade, skrev han artiklar
om bildningens betydelse i det individuella och sociala livet, och då
dessa artiklar senare kom att ingå i hans Prosaiske Skrifter var det betecknande nog under rubriken ”Bidrag till en estetisk moral” (detta är
en klart hybrid bestämning, vilken kandiderar som ett tankeväckande
notabene till Kierkegaards åtskillnad mellan det estetiska och det etiska). Den första av dessa artiklar heter ”Om den i det offentliga livet
härskande tonen” och Heiberg skriver den under den välvalda pseudonymen ”Urbanus”, vilket ju betyder den urbane, vilket i sin tur vill
säga: den som kommer från och hör till staden. Emellertid är Heibergs
intresse socialt i så mån att han önskar bibringa sin formlöst flytande
samtid ett fast begrepp om hövligt skick i offentliga och sociala rum,
till exempel under besök av läsesalar, konditorier, restauranger och
naturligtvis på teatern, ett skick som väl att märka sträcker sig utöver
de konventioner som gällande mode dikterar:
Galanteri och levnadssätt betraktas som yttre egenskaper som måste
iakttagas eftersom de nu en gång för alla hör till modet: men [allt för]
få betänker att den hos vilken dessa inte bor i hjärtat, är som den som
bär en pyntad dräkt på smutsigt linne17.
Den pragmatiska poängen är att bildningen kan och skall läras in, övas
in i den enskilde, vilket sker genom bemödandet att ta efter ett bildat
uppträdande. En sådan möda är nämligen i sig själv bildande och förlänar följaktligen den enskilde moraliska kvaliteter, ja Heiberg hävdar
explicit, att ”moral och bildning är oskiljbara, och den ena tilltar i
samma förhållanden som den andra”.18
Heibergs fälttåg mot den dåliga smaken vilket, veterligen, är det
mest utbredda i sitt slag, förs snart på alla nivåer och innefattar även
praktiken i hemmet vilken i Heibergs estetiska moral är ett kapitel för
sig. Här raljerar han över att det finaste rummet, ”salen”, dagligdags
16
Johan Ludvig Heiberg, Prosaiske Skrifter, bd. 1-11, Köpenhamn, 1861; bd. 1, s. 396.
Johan Ludvig Heiberg, Prosaiske Skrifter, bd. 8, s. 456.
18
Ibid., s. 444.
17
49
står tom medan familjen tränger ihop sig i en liten kammare. Till och
med tjänsteflickan sitter i vardagsrummet med herrskapet vilket leder
till att familjen kommer till att föra en rent ut sagt ”djurisk tillvaro”.19
Det är också något djuriskt över den föda som man under namnet av
middagsmål sitter och häller i sig själv och andra gröthuvuden:
Vi har väl enstaka nationella rätter som inte är att förakta, men den stora mängden av mjölkrätter, söta soppor och söta sallader, mjöliga såser
etc. är sådant, som man i de flesta civiliserade länder skulle akta sig för
att ställa på ett middagsbord. [...] Tillika härskar många fördomar, till
exempel att varje rätt som framsätts på middagsbordet måste vara
varm, så att man hellre äter någon uppvärmd och hoprörd plockmat,
istället för en kall om dock saftig och närande kötträtt. Man ser också
hellre till kvantiteten än kvaliteten; man äter hellre två eller tre portioner av den välkända tunna söndagssoppan än låter sig nöjas med en
portion stark och kraftig buljong.20
Heibergs näsrynkningar åt den danska husmanskostens kaotiska hopkok berodde inte bara på att hans gastronomiska förebilder är franska
utan också på att sinnet för måltidens rituella och gemenskapsstiftande
karaktär fördunstar helt och hållet om man bara glupskt förknippar
måltiden med mat. Häröver uttalar han sig provokativt såväl som profetiskt:
Middagsmålet är av en djupgående betydelse i familjens husliga liv.
Om detta föremål behandlas utan takt, ordning och sinne för skönhet
kan man drista sig till att antaga att nämnda egenskaper saknas också i
familjens alla övriga förhållanden. Vem har inte varit vittne till de så
vanliga familjemåltiderna som påminner mer om tillfredsställandet av
en djurisk nödvändighet än en behaglig sammankomst [...]. Den dåligt
uträknade besparingen att hålla sig med knappt och odugligt tjänstefolk
gör att betjäningen till största delen måste ombesörjas av husmodern
och de vuxna döttrarna, vilka därför ideligen reser sig från bordet och
springer ut och in, varmed konversationen tillintetgörs och det så välgörande lugnet försvinner. Små barn sitter till bords med de vuxna, äter
och dricker på ett sätt som fråntar dessa aptiten och bidrar med sitt
pladder till att störa lugnet och samtalen. Slutligen reser man sig från
bordet med en tom och förvirrad förnimmelse såsom efter ljudet av en
stampkvarn eller från en kopparsmeds upprepade hamrande och är liksom döv i själen.21
19
Ibid., s. 483.
Ibid., s. 487 f.
21
Ibid., s. 489 f.
20
50
Det heibergska äktenskapet förblev barnlöst varför fruktan för småbarnens osaliga pladdrande vid middagsbordet i detta hänseende var
ogrundad. Det är i bokstavlig mening en smaksak huruvida man vill
tolka Heibergs försök att förädla människors livsföring som ett uttryck
för estetisk totalitarism eller ett välgörande korrektiv till den formlöshetens tyranni som i nyare tid har bemäktigat sig snart sagt varje
samvaro och gjort ett riktigt samtal omöjligt. Under alla omständigheter kan man dock knappast kalla Heiberg för hycklare eftersom han omsatte sina estetiska teorier i praktiken både i sitt hem och i
det offentliga, och hade alltså i detta avseende just den idé som
Kierkegaard därefter specialiserade sig på att anklaga honom för att
sakna.
Enten-eller
Om man intar ett helt överordnat perspektiv på Enten-eller skulle
verket förmodligen kunna komma undan genom att liknas vid en
bildningsroman. Mellan de två figurerna, estetiker A och etiker B,
spänner nämligen ett individuerande kontinuum som formellt upprepar
det kompositionsschema (hemma – hemlös – hem) genom vilket
bildningsromanen låter sin huvudperson komma till klarhet över sig
själv och sin bestämning i världen. Detta får sin motsvarighet i att dialogformen, som praktiseras i verkets andra del, ger läsaren intrycket av
en progressiv utveckling från den unge A till den äldre B som med sina
mogna och myndiga kommentarer till A:s villfarelser och felsteg anvisar de sista och avgörande faserna i det kompositionsschema som A i
framtiden kan orientera sig efter. Enten-ellers affinitet till bildningsromanen uttrycks också av utgivaren Victor Eremita som i sitt förord
berättar hur han under arbetet med de funna anteckningarna plötsligt
fick infallet ”att man skulle kunna utvinna en ny sida av dem genom att
betrakta dem som om de tillhörde en enda människa” (SKS 2,20f.; SV3
2,19, Enten-eller, s 18. svensk övers. Stefan Borg). Knappt har Victor
Eremita delgett läsaren sitt infall förrän han anför en hel rad utmärkta
grunder emot det plausibla i ett sådant antagande – för att blott resignerat kunna konstatera: ”Jag har dock inte kunnat avstå från det. Det
skulle alltså vara någon som i sitt liv hade genomgått båda rörelserna,
eller övervägt båda rörelserna.” (SKS 2,20f.; SV3 2,19, Enten-eller, s
19, svensk övers. Stefan Borg).
51
Utvecklar man implikationerna i Victor Eremitas antagande skulle
den historia som B har lagt bakom sig alltså vara identisk med A:s
historia. Verkets andra del kan följaktligen läsas som en fullbordad
fortsättning av den fragmentariska första delen, i en sådan läsning
skulle det individuerande utvecklingsförlopp som verket då beskriver
bli både deskriptivt och normativt. Rörelselagen skulle då uppvisa
följande: Var A är, har B varit, och där B är, borde A hamna. Verket
ställer med andra ord inte två principiellt divergerande livsformer mot
varandra, exponerar inte två i grunden skilda existensmodaliteter, utan
skildrar en kontinuerlig process, ett liv i växande, en utveckling. Enten-ellers nominella likhet med bildningsromanen bekräftas för den
delen även av den demonstrativa omständighet att det bakom den figur
som Victor Eremita i sitt förord betecknade med bokstaven B befinner
sig en assessor vars borgerliga namn är Wilhelm – och som alltså delar
förnamn med huvudpersonen i Goethes Wilhelm Meister, bildningsromanen vor allem. Detta liknar obestridligen en tanke.
Det är påfallande att Enten-eller, som troligen är den av Kierkegaards alla skrifter som har haft den mest vittgående verkningshistorien, i så ringa grad har fått sina uttolkare att försöka genrebestämma
den. Johan de Mylius hör till undantagen. Han anför nämligen Enteneller som ett av de tämligen få danska verk från 1840-talet som skulle
kunna kvalificera sig till benämningen bildningsroman. De andra kandidaterna från detta, i så hänseende ganska magra, årtionde är Andersens De to Baronesser och Paludan-Müllers Adam Homo, om vilka det
dock, enligt Mylius, gäller att man genom att kalla dem bildningsromaner ”avsevärt tänjer på begreppet”. Detta visar sig i Andersens
avslutning, som inte är mindre atypisk för genren än Paludan Müllers
val av strofformen, som till och med tenderar att ”sluta sig om sig
själv” och således försummar det individuella till förmån för det
allmänna22. Liknande förbehåll gäller Enten-eller som endast ytligt
liknar en bildningsroman:
Boken skildrar en livsform i kris utan sammanhang och mening (A:s
anteckningar) och pedagogiskt ställs häremot en livsform i harmoni,
vilken rymmer delar av den första skildrade livsformen, men som nu,
insatta i en högre förståelse, säkrar kontinuitet och varaktig tillfredsställelse (B:s anteckningar). Andra delen rymmer ett regelrätt
22
Johan de Mylius, Myte og roman, s. 250.
52
bildningstänkande, det mest omfattande och genomarbetade inom den
danska traditionen.23
Efter dessa kvalifikationer tar modifikationerna fart:
Lika fullt är det ju inte en roman, i varje fall inte en bildningsroman.
Det som saknas är föreställningen om en utveckling, om ett förlopp.
Om man överhuvudtaget skall föreställa sig att det är någon som förflyttar sig någonstans, att det hela inte är ett typgalleri där var och en
talar i egen sak, så är övergångarna plötsliga, oförklarliga språng. Den
enda som genomgår en process är Kierkegaards läsare.24
Genremässigt tycks Enten-eller alltså främst vara ett varken–eller,
varken bildningsroman eller icke-bildningsroman. Det är också just
denna ambivalens som intar en central plats i den karakteristik som
Jørgen Dehs ansluter sig till. Enligt Dehs använder sig Enten-eller
nämligen av ”romanen som orienteringssystem” samtidigt som den
dock underminerar detta ”orienteringssystem” och på så sätt utövar en
slags ”dekonstruktion” av sig själv. Denna dekonstruktion är av operationell karaktär eftersom som den utgör ”en kritisk manöver som själv
inte kan svära sig fri från det orienteringsmönster som den vill misstänkliggöra”. Manöverns oundvikliga förutsättning är ”att situationen
uppenbarligen inte rymmer någon möjlighet till ett trovärdigt alternativ”. Enligt Dehs hanterar Enten-eller således ”bildningsromanen
ironiskt, det vill säga som ett misstänkt, men lika fullt oundgängligt,
orienteringsmönster”.25
Att verket inte kan fullborda sig själv som en bildningsroman beror
främst på huvudpersonernas problematiska relation till den försoning
som är dynamiken i bildningsromanens finaldeterministiska strävan.
Med sin episodiska och fragmenterade livsföring motarbetar estetikern
varje möjlighet till försoning med sig själv och den omgivande världen, och förspiller därigenom sin ”kandidatur till hjälterollen i tidens
roman”.26 Estetikern har alltså, enligt Dehs, ”tagit avsked från det principiella och till följd därav också från varje form av bindande beslut,
som skulle kunna föra hans liv in under romanens form-princip”.27 Att
23
Ibid., s. 252 f.
Ibid., s. 252.
25
Jørgen Dehs, ”Den tabte verden”, Poul Erik Tøjner, red. Joakim Garff & Jørgen
Dehs, Kierkegaards æstetik, København: Gyldendal, 1995, s. 136.
26
Ibid.
27
Ibid.
24
53
estetikern förskingrar sina möjligheter att inträda i bildningsromanens
dramaturgi beror på hans styvnackade inställning till att förflytta sig
existentiellt överhuvudtaget. Kort sagt, estetikern disponerar inte över
vad Dehs betecknar som ”den uppbyggliga fortsättningen”.28
Med sitt uttalade sinne för att hitta hem kunde man tycka att etikern
å andra sidan tämligen obesvärat kunde ha skaffat sig tillträde till
bildningsromanen. Men just för att han, i verket, redan har förverkligat
de uppbyggliga möjligheter som estetikern avsvär sig, har också han
diskvalificerat sig för en plats i bildningsromanen. I motsats till hjälten
i en bildningsroman är han inte längre på väg, han har nått fram, varför
hans självframställning överskrider bildningsromanen ”som en påhängd omständlig epilog”.29
Estetikern och etikern befinner sig med andra ord i varsin ände av
bildningsromanen utan möjlighet att kunna nå fram till varandra över
romanens mitt. Tvärtom är de ”till den grad åtskilda att det – trots assessorns löften om en möjlig harmoni – kommer att handla om helt
inkongruenta värdesfärer”.30 Mellan de två, estetikern och etikern, uppstår följaktligen en markant asymmetri som får själva det schema utifrån vilket bildningsromanen orienterar sig och önskar fullbordas, att
bryta samman:
Kierkegaards konfrontation mellan estetikern och assessorn kommenterar bildningsromanen genom att försätta dess estetiska och dess uppbyggliga komponent i en utsiktslös dialog. Därmed slås romanen i
spillror: den mitt, i vilken utvecklingen skulle ha ägt rum, det vill säga
i vilken verkligheten i stigande grad skulle fånga hjälten, är utelämnad.
Genom detta ingrepp sätter Kierkegaard själva det förlösande i en sådan roman inom parantes: övergången från den förlorade till den återvunna världen.31
Med andra ord: den fallna och hemlösa estetikern A restitueras aldrig
som den hemkomne assessor Wilhelm.
Kritikens emancipatoriska möjligheter
Kierkegaard uttrycker inte någonstans hur han trivdes i de heibergska
kretsarna men kontrasten mellan fadershemmets mörka, herrnhutiska
28
Ibid.
Ibid., s. 134.
30
Ibid., s. 135.
31
Ibid.
29
54
nöjsamhet och den lätta kristalliserade sällskapligheten torde ha varit
så våldsam att det måste ha avkrävt Kierkegaard en extraordinär intellektuell insats för att kunna hålla sig upprätt. Ett bland flera tänkbara
motiv till det litterära mordet på Andersen har troligen varit att vinna
Heibergs gunst och denne kunde varken fatta Andersens genialitet eller
uthärda hans framgångar. Kierkegaard fortsätter med sina heibergska
inviter i magisteravhandlingen Om Begrebet Ironi och den i dubbel
mening stora debutboken Enten-eller. Heiberg behandlas där med en
omfattande artighet som annars var Kierkegaard främmande och som
visserligen skulle kunna förklaras av novisens nervositet för att inte
behaga tillräckligt. Betecknande nog blir då även Heibergs geniala
gemål samt hela nationalscenen inkluderade i lovprisningen. Heiberg
kunde inte ha varit annat än nöjd, Heibergs stöd skulle Kierkegaard
kunna räkna med, han ville inte göra honom besviken.
Det var inte desto mindre just vad han gjorde och med råge. Den
första mars 1843, alltså endast tio dagar efter utgivningen av Enteneller, ger han boken ett preliminärt omnämnande i ett av sina Intelligensblade, i artikeln ”Litterär vintersäd”, där han elegant kåserar över
de böcker som utkommit under det nya året. Och han fortsätter:
Vidare har det i dessa dagar, liksom en blixt från klar himmel, plötsligt
slagit ned ett monster till bok i vår läsekrets. [...]. Det är därför närmast
med hänsyn till volymen som boken kan kallas ett monster, ty den imponerar redan genom sin massa, innan man ens vet vilken ande som
bebor den, och jag tvivlar inte på att författaren skulle få in lika mycket
på att låta den ses för pengar som att låta den läsas för pengar. Dess
stora massa är en inledande obehaglighet som man får sätta sig över.
Man tänker: ”Har jag tid att läsa en sådan bok, och har jag någon garanti för att uppoffringen kommer att löna sig?” Man känner sig underligt gripen av själva titeln när man applicerar den på sitt eget förhållande till boken och frågar sig själv: ”Skall jag antingen läsa den, eller
skall jag låta bli?” Vi lever inte längre i Guldåldern, utan, som bekant, i
järnåldern, och än bestämdare uttryckt, i Järnvägs-åldern: vad är det då
för en besynnerlig anakronism att komma med en dylik farrago [virrvarr, röra] i en tidsålder vars uppgift är att behärska de längsta avstånden med den kortaste tiden”32
Heiberg är vansinnigt arg och fortsätter sina kultiverade förnärmelser
sida upp och sida ner till stor munterhet för den bildade läsekretsen,
där alla – med undantag för en enskild – säkerligen kände sig väl un32
Johan Ludvig Heiberg, Intelligensblade, nr. 24, København, 1843, s. 285-292.
55
derhållna. Biografiskt sett markerar omnämnandet en kulminationspunkt i det problematiska förhållandet mellan den erfarne trollkarlen
och hans geniale lärling,33 men i föreliggande sammanhang är den intressant också av två andra orsaker. För det första: Om man kan sätta
sig över Heibergs moraliska indignation och hegelska smakdomar är
substansen i hans litterära kritik uppenbarligen att Enten-eller inte artar
sig som den bildningsroman Heiberg hade önskat från Kierkegaards
hand. Heiberg recenserar verket som om det vore en bildningsroman –
liksom Kierkegaard gjorde med Andersens verk fem år tidigare. För
det andra: Hur sårande omnämnandet än måste ha varit för Kierkegaards fåfänga, frigör den också honom från varje vidare förpliktelse
gentemot epokens bildningsparadigm och genreförväntningar. Trots att
man knappast kan förklara Kierkegaards enorma produktion från Enten-eller till och med Efterskriften som en enda lång protest mot heibergianernas bristande uppskattning,34 så är och förblir det anmärkningsvärt att Kierkegaard inom loppet av en förhållandevis kort tidsrymd lägger om sin produktion så att den i ringaktning för Goethe och
Hegel går stick i stäv mot allt vad Heiberg och hans krets älskade och
beundrade. Den harmoniske Wilhelm avlöses snart av marginella
skepnader, undantag såsom Abraham, Job och Sokrates, vilka är till
den grad dunkla, diskontinuerliga, och konfliktfyllda att deras liv
kommer att bero på ett utifrån kommande ingripande och därför endast, om ens möjligt överhuvudtaget, kan lyckas i kraft av det absurda.
Om det som Kierkegaard skriver är romaner så är det inte bildningsromaner utan anti-bildningsromaner, inte utvecklingsromaner utan
avvecklingsromaner, eller kanske snarare invecklings- och avvecklingsromaner eftersom individen i dessa romaner vecklas in i sig själv i
takt med att sociala, kulturella och konventionella religiösa normer
avvecklas.
Gjentagelsen – en dekonstruktiv bildningsroman?
Ett smärre intryck av allt detta kan man bilda sig genom att (än en
gång) läsa Gjentagelsen. Verket mimerar nämligen bildningsromanens
förlopp, det imiterar det en aning, men parodiskt, trotsigt, det är en
33
Joakim Garff, SAK. Søren Aabye Kierkegaard. En biografi, Köpenhamn: GAD,
2000, s. 61ff., s. 190 ff. Finns även i svensk översättning: Søren Aabye Kierkegaard.
SAK. En biografi, Nora: Nya Doxa, 2002.
34
Jmf. Henning Fenger, Kierkegaard-Myter og Kierkegaard-Kilder, Odense: Odense
Universitetsforlag, 1976, s. 121.
56
näsvis bok. Och den är inte skildringen av hur ett nu grundligare förklarat subjekt når fram till sig själv, utan tvärtom en rad misslyckade
försök att återvända till mer användbara utgångspunkter. Parallellt med
denna vanartiga verksamhet oroar Gjentagelsen också något så vitalt
som bildningsromanens finaldeterministiska strävan, den tar slut genom att upplösa sig i en diffus gest ut mot en desorienterad läsare. Den
unga människans försök att upprepa berättelsen om Job får ett lätt
forcerat och något flimrande utfall och reser ytterligare en intrikat
fråga för bildningsromanen: huruvida en (annans) historia överhuvudtaget kan upprepas.
Å andra sidan uppvisar verket en direkt bildningskritik i Constantin
Constantius’ hänförda kommentarer till uppsättningen Der Talisman,
en fars som uppförs på Köningsstädter Theater. Redan den verbala
gestik med vilken Constantin Constantius banar väg genom texten för
att kunna utpeka Köningsstädter Theater, röjer hans stora svaghet för
det opretentiösa och icke-etablerade:
Berlin har tre teatrar. Vad som i Operan presteras som opera och ballet,
skall vara storartat, vad som presteras i Skådespelshuset, skall vara
lärorikt, bildande blott inte lustfyllt. Jag vet inte det. Däremot vet jag,
att det finns en teater i Berlin som heter Köningsstädter Theater. (SKS
4,29; SV3 5,135)
Flera sidor framåt framhäver Constantin Constantius hur farsen med
sin planlösa plötslighet förskjuter de genreförväntningar som den bildade teaterpubliken möter upp med och hur föreställningen skiljer sig
från det mer välbekanta genom att involvera den enskilda teaterbesökaren rent fysiskt. Farsen lever nämligen på publikens skratt och blir
därigenom en synnerligen kroppslig kommentar till den bildade publikens själsligt förädlade applåder. Som en hojtande totalteater som
bryter ned gränsen mellan scen och publik, blir farsen en påminnelse
om otillbörligheternas primat och periodiska dominans, ett veritabelt
och potenserat ”lustspel” (SKS 4,34; SV3 5,139). Tack vare sin frapperande brist på egentlig handling och episk utveckling är farsen, kort
sagt, ett stycke teatraliserat anti-bildning och kan därmed betraktas
som verkets kommentar till sig själv, för inte heller Gjentagelsen låter
sig episkt fastställas, och den uppför sig, betraktad på rätt sätt, lika
oförutsägligt som det geniala skådespelarparet Beckmann & Grobecker
skall ha gjort i farsen.
57
Denna oförutsägbarhet är verkets väsen och avgränsar det genremässigt gentemot bildningsromanen. Poängen är naturligtvis inte att
Gjentagelsen inte skulle likna en bildningsroman, det är det så många
andra romaner som inte gör, nej, poängen är att Gjentagelsen rymmer
en lång rad klassiska bildningsfaktorer som demonteras en efter en:
Constantin Constantius resa till Berlin är just inte en bildningsresa utan
ett tvivelaktigt experiment som föregiver att nära ett upphöjt kunskapsteoretiskt intresse i upprepningens möjlighet men som efterhand
avslöjar sina mindre ädla motiv och slutar med att sjunka samman i
regelrätt absurditet. När den misströstande Constantin Constantius
återvänder hem från sin berlinska hemlöshet är det inte till en större
insikt utan till en bostad som befinner sig i samma kaos som han själv
psykiskt är kastad ut i. Likaså flyr den unge mannen till Stockholm
men i berättelsen återvänder han aldrig hem. Och hela frågan om äktenskapet, vilken Wilhelm i den andra delen av Enten-eller tematiserade som bildningsfaktorn par exellence, slutar likt en slapp och tom
parantes som virvlar runt långt bakom i det individuerande utvecklingsförloppet. Den kontinuitet som vanligtvis är en verksam princip i
bildningsromanen bryts upp gång på gång och tolkas i en rad episodiska förlopp och tillfälliga småberättelser. På ett motsvarande sätt blir
också den tidsaxel som vanligtvis avtäcker sig i en bildningsroman
uppklippt och spretar slutligen i åtskilliga riktningar. Och sist men inte
minst har förhållandet mellan berättare och författare genomgående i
hela boken utsatts för så många omvändningar, demonteringar och
remonteringar att själva identitetsproblemet framstår som betydligt
större vid bokens slut än vid dess början. Gjentagelsen är kort sagt en
dekonstruktiv bildningsroman, periodens obestridligt första och alldeles säkert den mest kuriösa i sitt slag. Att Kierkegaard skulle ha tolkat
Gjentagelsen annorlunda och provocerad av en nog så negativ recension från Heibergs hand också försökte sig på ett försvar av konsistensen i sitt verk (Jmf. Pap. IV – 108-124), vet jag mycket väl, det
enda (men också det absolut bästa) argument jag har är att i detta hänseende säger Kierkegaards text högröstat emot sin författare.35
35
Jmf. Joakim Garff, Den Søvnløse. Kierkegaard læst æstetisk/biografisk,
Köpenhamn: Reitzel, 1995, s. 115-156.
58
Frygt og Bæven – att återvända till sin ”Primitivitet”
Bildningsromanens dekonstruktion förs vidare i Frygt og Bæven
vilken, som bekant, är ett modernt teologiskt och psykologiskt återberättande av den ursprungliga berättelsen från den första Mosebokens
22 kapitel om Abraham som begav sig till Moriaberget för att offra sin
son Isak. Denna berättelse är långt ifrån verkets enda, snarare är den ett
slags narrativ folie under flera andra berättelser som vad det gäller
fatalitet och etiska konflikter påminner om Abrahams. Det handlar om
ett ganska omfattande persongalleri, riddare av olika rang och ordnar,
hjältar som Agamemnon, Jefta och Brutus, besjälade med större eller
mindre hjältemod, flera köpenhamnska borgare av den mer anonyma
sorten samt en räcka par, havstrollet och Agnete, Tobias och Sara,
Faust och Margareta, vilka bildar par i historien just för att de aldrig
blev det i verkligheten.
Inte någon av dessa berättelser förbinder sig till bildningsromanens
kompositionsschema, tvärtom. Redan genom själva temat – Abrahams
offer av Isak – och den därmed förbundna frågan om den teologiska
suspensionen av det etiska, har Frygt og Bæven överskridit bildningsromanens ramar och placerat sig nästan trotsigt utanför dess vanliga
motivsfär. Bildningskritiken formuleras också direkt när boken på
halva vägen stannar upp och frågar:
Vad är då bildning? Jag trodde att det var den kurs som den enskilde
fick genomgå för att hinna upp sig själv; och den som inte vill genomgå denna kurs, honom hjälper det föga att han är född även i det
mest upplysta tidevarv. (SKS 4,140; SV3 5,43, Fruktan och bävan, s
45. svensk övers. Richard Hejll)
Den säregna formuleringen ”att hinna upp sig själv” anger att bildning
inte består i att överta eller införliva (bildnings)kulturens värderingar
och normer, assessorns allmänhet, utan omvänt, i att besinna sig över
det jag var redan innan kulturens djupgående präglingar av mitt liv. Att
man skall ”hinna upp sig själv” är med andra ord att man skall börja
om från början i sig själv, vilket i sin tur vill säga, jag skall förhålla
mig till det elementära och sant betydelsebärande i mig själv, mina
passioner, mina prekulturella förutsättningar. Bildning är att med passion byta plats i sig själv.
Att hinna upp sig själv är emellertid inte endast att röra sig rakt
bakåt i sig själv. Det är dessutom, och inte minst, att åter beträda de
omvägar som man mer eller mindre avsiktligt beträdde tidigare i livet
59
och alltså beträdde innan man inledde sin bildnings-”kurs” på allvar.
Människan blir uppenbarligen sig själv på omvägar, ty det är endast på
dessa som man kan komma tillbaka till de ”fundamentala frågorna”
(Pap. VIII 2 – 89, 186). Av samma orsak intar omvägens nödvändighet
en prominent ställning i den kierkegaardska bildningens kurs. Låt mig
förklara detta lite närmare.
Omvägens nödvändighet motsvaras av tanken på det brutna självet.
Det etiska siktet med bildningens kurs är att göra varje människa till
”den sanna, den hela Människan”, (SKS 4,325; SV3 6,117, Begreppet
ångest, s 35, svensk övers. Stefan Borg) som det heter i Begrebet Angest, vilket återigen beror på en dubbel förutsättning. För det första att
individen inte redan, och på förhand, är vad den skall vara; för det
andra att individen endast kan bli sig själv genom att dess självförståelse förskjuts eller bryts så att det kommer att överskrida den mer eller
mindre rousseauska föreställningen om självutveckling som ett kontinuerligt och harmoniskt växande. ”Självet måste brytas för att bli
själv” (SV1 11,177; SV3 15,120) heter det programmatiskt i Sygdommen til Døden. Genom sådana brytningar blir människan till ”ande”,
alltså till ett väsen som förhåller sig till sig själv och som genom detta
självförhållande förhåller sig till Gud – för att nu parafrasera lite av det
kompakta syntesbestämmandet i Sygdommen til Døden.
Föreställningen om människans prekulturella förutsättningar återupptar Kierkegaard 1847 i skisserandet av sina (aldrig hållna) föreläsningar om ”Den ethiske og den ethisk-religieuse Meddelelses Dialektik”, vari en återupptagen betecknelse är betecknelsen ”Primitivitet”
(Pap. VIII 2 – 86, 187) som skall visa sig vara ett essentiellt element i
den kierkegaardska bildningens kurs. Kierkegaard kan då också hävda
att var och en bör ha ”sitt primitiva intryck av tillvaron – för att vara
människa.” (Pap. VIII 2 – 86, 197 f) Ontologiskt betecknar ”primitiviteten” nämligen det som gör sig gällande i individen innan den påbörjar den ”kurs” som är möjlighetsbetingelserna för ”att hinna upp sig
själv”. Eller som Arne Grøn formulerar det:
Bildning som sann uppfostran kräver att det avgörande inte blir till
först genom bildningen, utan finns utanför bildningen. Primitivitet
handlar om detta ”utanför” som bildningens betingelse.36
36
Arne Grøn, ”Dannelse og karakter”, Kritisk forum for praktisk teologi, nr. 58, s. 1935, Århus, s. 34.
60
Om detta subjektets autentiska förhållande till sig själv använder Kierkegaard bland annat uttrycket ”primitivitet” och kan rakt ut beteckna
sig själv som en primitiv tänkare som inte har nått fram till sina existentiella insikter på litterära omvägar eller genom banalt efterapande
utan däremot har hämtat fram dem ur sig själv:
Min förtjänst av litteratur blir alltid att ha framsatt hela det existentiella
omfångets avgörande bestämningar så dialektiskt skarpt och så primitivt som åtminstone mig veterligt inte är gjort i någon litteratur, och
inte heller har jag haft skrifter att rådgöra med”. (Pap. VII 1 A 127)
Det är just denna ”primitivitet” som i synnerhet den sene Kierkegaard
sätter i förbindelse med sin radikaliserande framställning av kristendomen. ”Människorna är perfectibla”, heter det sarkastiskt, ”man kan
lika väl få dem till det ena som till det andra, lika väl till att fasta som
till att leva i världslig njutning – endast ett är dem av betydelse, att de
är på samma sätt som alla andra […]. Men det Gud vill ha är varken
det ena eller det andra – utan primitiviteten” (Pap. XI 1 A 62).
En antropologisk ekvivalens till ”primitivitet” är begreppet ”egendomlighet” om vilket Kierkegaard året innan sin död, i en dagboksanteckning med titeln ”Mänsklig Bildning”, meddelar:
Av styrelsen är varje människa förlänad egendomlighet. / Livets betydelse skulle då vara just att genomföra denna egendomlighet, stärkas
och mogna i de kollisioner som den kan frambringa med omvärlden. /
Den mänskliga bildningen däremot är demoraliserande, beräknad på att
lära en människa konststycket att inte göra en min, inte yppa ett ord,
inte företaga sig det minsta utan att ha den garantin att innan henne är
det många andra som har burit sig likadant åt. Därigenom menar man
sig uppnå att undgå alla faror, alla kollisioner, all den ansträngning,
som är förbunden med att vara egendomlighet. […] All frälsning för en
sådan människa ligger i att bli en personlighet – men det finns inte något större avstånd från personlighet än en sådan bildad. Det är sant,
hon är vanligtvis fritagen från allt det som kan vederfaras egendomlighet, att komma att stå ensam, att ansträngas i primitivitet, […] men i
sin djupaste grund är hon demoraliserad, en omänniska, en vanskapelse, hon har på ett sätt upphört att vara en Guds skapelse och har blivit
en skapelse, som – motbjudande! – har människosläkten till skapare.
[…] Endast Gud kan skapande ge egendomlighet, när människan skall
stå Gud efter i detta konststycke, består det i: att ta bort egendomligheten. En sådan bildad är således omskapad till en människoskapelse […]
ja det ringaste djurs vara är mer värt än ett sådant vara, vilket ju därför
inte heller står i skuld till Gud men som genom skuld är människans
egna verk. (Pap. XI 2 A 177)
61
Kierkegaard förutsätter uppenbarligen att en människa alltid, medvetet
eller omedvetet, bildas. Den som inte vill bildas av Gud och således
vara Guds skapelse blir istället bildad av det omgivande samhällets
gällande normer och sociala föreskrifter och riskerar därmed att bli en
produkt av dessa – för att på så vis sluta som den figur som Kierkegaard kallar kälkborgare. Kälkborgaren är inte en sociologisk utan en
existentiell beteckning för var och en som gör så som ”man” gör och
härmed obemärkt sjunker in i tidens strömningar. Därför pågår det
alltid en mer eller mindre synlig kamp om rätten till att bilda den andre
eller de andre, varför bildning oundvikligen knyts till en maktens
diskurs, socialt såväl som individuellt, etiskt såväl som religiöst. Betraktat med Kierkegaards ögon skulle förhållandet mellan bildning och
kristendom således alltid vara oförsonligt. Detta uttalar han sig om i en
anteckning från 1850:
Mynster menar väl ungefär (och detta är det moderna överhuvudtaget)
att det kristna är: bildning. Men detta begrepp, bildning, utan vidare
bestämning, är ytterst tvivelaktigt, och kanske till och med stick i stäv
mot kristendomen, nämligen då det blir njutning, förädling, blott
mänsklig bildning. Skulle det kristliga vara bildning så måste det vara
en karaktärs-bildning, eller bildning till att vara karaktär.” (Pap. X 3 A
588)
I ett hypotetiskt konjunktiv, som mer än antyder, hur kritisk Kierkegaard förhåller sig till möjligheten av en förbindelse mellan bildning
och kristendom, kan han med nöd och näppe tolerera tanken på en
”karaktärs-bildning”. En sådan ”karaktärs-bildning” under kristna
förtecken betyder för den sene Kierkegaard att man låter sin existentiella praxis regleras av en imitatio Christi vars objektiva och synliga
korrelat är martyrskapet. Och martyrskapet är inte en metafor utan
tvärtom en manifestation, en direkt kommensurabilitet i form av en
synlig och utvärtes handling som springer ur det teologiska förhållandet att den kristne är förpliktad att träda i karaktär för att gestalta sin
distinkta åtskillnad från världen. ”Gud önskar inte dessa exemplarmänniskor som slösar bort livet”, förklarar Kierkegaard, ”ty varje
människa är bestämd till att bli individ det vill säga som primitivt
förhållande sig till Gud, inte deltagande i million-pladdret”. Att
förhålla sig primitivt till Gud är också att förhålla sig direkt och bokstavligt omodifierande till Nya testamentet. Därigenom blir samman-
62
stötningen med gällande sociala och etiska normer oundviklig, ty ”så
snart en individ sålunda förhåller sig primitivt till Gud per [genom]
Nya testamentet, och nu förstår det på sitt vis kommer hon också, när
hon inte släpper det, att kollidera” (Pap. XI 1 A 155).
Det är en sådan kollision som högljutt och spektakulärt inträffar i
den så kallade kyrkokampen eller kyrkostormen. Denna uppfyllde
Kierkegaards sista levnadsår men hade länge varit under förberedande
i hans verk och dagböcker och man kan finna dess polemiska parallellogram i Afsluttende uvidenskablig efterskrift där följande ultraradikala maxim lanseras: ”ju mer bildning och vetande – ju svårare är
det att bli en kristen” (SKS 7,349; SV3 10,79). Om den tidige Kierkegaard, vilket hävdats av Johannes Sløk,37 skulle vara en humanismens
tänkare, så liknar den sene Kierkegaard snarare en anti-humanismens
teolog som i den radikaliserande kristendomens namn inte bara proklamerar utan dessutom bidrar till att verkställa sin välkända tes: att
kristendomen helt enkelt inte finns.
Den oundvikliga bildningen eller: författarskapet som författarens bildningsroman
Jag måste sluta nu, det vet jag mycket väl, men jag skulle först vilja
komma fram till ett sista påstående som har att göra med själva den
observation som väckte mitt intresse för det kierkegaardska bildningskomplexet. Låt mig därför mycket kort skissera: som den första i
raden av sina biografer reflekterar Kierkegaard själv ingående över
transaktionen eller utväxlingen mellan liv och skrift. Detta sker sporadiskt i hans dagböcker men tematiseras storstilat i Synspunktet for
min Forfatter-Virksomhed där han gör sig all möjlig möda för att
forma kapitlen och styra förloppet i den berättelse som eftervärlden
inte enbart skall godtaga utan också gärna upprepa och skriva vidare
på, varvid Synspunktet blir en fiktiv dokumentation, en dokumentafiktion som näst intill tigger om att få bli dekonstruerat.
Samtidigt är Synspunktet kanske något av det närmaste Kierkegaard
kommer att skriva en självbiografi som, väl att märka, är speciell på så
vis att när Kierkegaard ser tillbaka på sitt liv ser han just inte något liv
utan han ser skrift, massor av skrift. Någonstans mitt i Synspunktet
bekänner också Kierkegaard beredvilligt att han ”under långa perioder
37
Jmf. Johannes Sløk, Kierkegaard – humanismens tænker, Köpenhamn: Reitzel,
1978.
63
[inte] sysslade med någonting annat än att göra dialektiska övningar
spetsade med fantasi, prövande min ande liksom man stämmer ett instrument: men jag levde egentligen inte” (SV3 18,129). Om det nu inte
är uppenbart vilket ”jag” det är som inte har levt, så är det i alla fall
tydligt att jaget i fråga har tvingats viga plats åt skriften som å sin sida
så att säga har utnyttjat sin skribent i en högre saks tjänst. Detta betyder bland annat, tänker Kierkegaard, att han stricte dictu helt enkelt
inte har varit författarskapets egentliga författare, han har snarare fungerat som medförfattare, som ett slags spökskrivare, varför han heller
inte med auktoritet kan uttala sig om det skrivnas innersta mening –
”och dock är jag ju den som har utfört det och med reflektion gjort vart
enda steg” (SV3 18, 124f).
Kierkegaard förvånar sig över den främmande insatsen i författarskapet men kommer inte till den tanken att texternas semantiska
mervärde, detta medskrivande, skulle kunna springa ur språket som ju
alltid är större än sin skribent och som redan i kraft av sina grammatiska regler tvingar den skrivande in i särskilda spår, ja kanske till och
med leder den skrivande i en bestämd riktning. Eller som det heter i en
av de utelämnade passagerna i Efterskriftens manuskript: ”Den talandes röst kommer från mig, men det är inte min röst, den skrivande
handen är min, men det är inte min handskrift” (Pap. VII – 80,2).
Kierkegaard kom aldrig att få läsa Wittgenstein. Det föll heller inte
honom in att själva skrivprocessen kan aktivera omedvetna krafter i
den skrivande som till sin förvåning kan se sig själv beröra ämnen som
normalt hålls tillbaka av effektiva förträngningar. När man därför vid
flera tillfällen uppehåller sig vid ”ett oförklarligt något, som tyder på
att jag liksom är hjälpt av någon annan, [på så vis] att jag kom att utföra och säga något, vars fulla betydelse jag stundom förstår först i
efterhand”, (Pap. X 5 – 168, s. 362) så skulle ett sådant ”oförklarligt
något” kunna läsas som det omedvetnas verksamhet i texten. Kierkegaard, kom heller aldrig – för att nu framhärda i anakronismer – att
läsa Freud. Däremot tolkar Kierkegaard sin erfarenhet religiöst och
betecknar den främmande insatsen i författarskapet som ”Styrelsens
roll”. Det är, förklarar han, ”så kategoriskt bestämt som möjligt […]
Styrelsen som har uppfostrat mig, och uppfostran är reflekterad i produktivitetens process” (SV1 13,562).
Denna föreställning om ”Styrelsens roll” är inte ett stycke galopperande megalomani utan istället snarare dess motsats, ett erkännande om
en begränsad autonomi: skribenten är inte endast den som skriver, han
64
är även den som blir skriven när han skriver. Passionen går därför inte
bara från mannen in i verket utan även från verket över i mannen. Och
därigenom blir författarskapet – förutom allt annat – en personlig
tillblivelseprocess, ett slags utvecklings- eller bildningsroman vari
skriften själv står i ett befruktande och förlösande, majeutiskt förhållande till sin skribent som kan se tillbaka på sin produktion som sin
egen ”uppfostran” och ”utveckling”, som det heter med två av de mest
emblematiska termerna från bildningsromanen. Kierkegaard är inte
enbart, som det så ofta hävdats, ett barn av sin tid, han är dessutom, vill
jag påstå, ett barn av sina skrifter, han är skriven eller – all bildningskritik till trots – bildad av dem.
Översättning från danska av Jonna Lappalainen
65
66
Kant om sensus communis och tänkandets
maximer
Marcel Quarfood
Martha Nussbaums Cultivating Humanity utgör en försvarsskrift för
förenligheten av ett klassiskt grekiskt bildningsideal och en modern
pluralistisk humanistisk utbildning av det slag som ges på många
amerikanska liberal arts colleges.1 Utifrån Sokrates och stoikerna utvecklar Nussbaum en syn på ”sokratiskt förnuft” och ”sokratisk utbildning” som innefattar tillgänglighet för alla, anpassning till studentens individuella situation, öppenhet för en mångfald av traditioner och
perspektiv, och uppmuntran till egen rationell tankeverksamhet hellre
än upphöjandet av boken till auktoritet.2 Detta ideal anser Nussbaum
står under hot från två motsatta håll, dels från en konservativ falang
som ängslas över att uppmuntran till självständigt argumenterande
riskerar att urholka alla traditionella värden, och dels från en modefilosofisk relativism som ifrågasätter allt tal om förnuft, logik och sanning.3
Nussbaum åberopar sig på Sokrates, men det är främst ifrån stoikerna som hon hämtar inspiration och då särskilt de romerska stoikerna
Seneca, Cicero och Marcus Aurelius. Hos dem finner hon en förnuftsetik och en konsekvent kosmopolitanism som leder till ett utvidgat
perspektiv och som möjliggör en pluralistisk öppenhet. En viktig plats
i hennes program för en humanistisk och kosmopolitisk utbildning
spelar också skönlitteraturen som ger oss möjlighet att i fantasin försät1
Martha C. Nussbaum, Cultivating Humanity. A Classical Defense of Reform in Liberal Education, Cambridge: Harvard University Press 1997. Denna artikel bygger på
en presentation vid ett arbetsseminarium våren 2005 i projektet ”Det egna och det
främmande – om bildningsbegreppets aktualitet” inom filosofiämnet på Södertörns
högskola.
2
Ibid., s. 30 ff.
3
Ibid., s. 37 ff.
67
ta oss i nya situationer där vi kan träna vårt moraliska omdöme. Min
avsikt i det följande är emellertid varken att diskutera stoikerna eller
Nussbaums förhållande till dem, utan istället att uppehålla mig vid en
etapp på vägen mellan dem, nämligen upplysningsfilosofin hos Immanuel Kant (som i många avseenden delar stoikernas vision4). Närmare
bestämt kommer jag att rikta uppmärksamheten på de maximer för ett
förnuftigt tänkesätt som Kant presenterar i Kritik av omdömeskraften
från 1790, och deras förhållande till den analys av ett gemensamt ”sinne” för smak (sensus communis aestheticus) som utgör bakgrunden för
Kants diskussion. Avslutningsvis kommer jag att antyda en skillnad
mellan Kant och Nussbaum i synen på hur det estetiska sammanhänger
med förnuftet: medan Nussbaum ser estetiska aktiviteter, i synnerhet
läsning av skönlitteratur, som ett värdefullt sätt att stärka den moraliska fantasi som behövs för en förnuftig livshållning, så tycks det hos
Kant finnas en intimare, icke-instrumentell relation mellan estetisk
smak och förnuftets grundprinciper.5
I § 40 av Kritik av omdömeskraften diskuterar Kant olika bemärkelser i vilka man kan tala om ett gemensamt mänskligt förstånd. I samband med detta presenterar han ett ”mellanspel” (Episode)6 som avviker från hans estetiska huvudtema om betingelserna för smakomdömet
och snarast formar sig till ett program för det upplysta tänkandet. De
tre maximer Kant lägger fram uppmanar envar att: 1) tänka själv;
2) tänka i envars ställe; och 3) alltid tänka i samklang med sig själv
(294). Låt oss titta lite närmare på dem, i tur och ordning.7
Den första maximen karakteriserar enligt Kant ”ett förnuft som aldrig är passivt” (294). En sådan passivitet skulle utmärka ett heteronomt
förnuft, det vill säga ett förnuft som inte autonomt följer sin egen lag
utan låter sig underkastas yttre styrning.8 Det passiva förnuftet är offer
4
För en jämförelse mellan stoikerna och Kant ifråga om politik och etik, se Martha C.
Nussbaum, ”Kant and Stoic Cosmopolitanism”, Journal of Political Philosophy, (5),
1997, s. 1-25.
5
Det bör påpekas att jag inte beaktat Nussbaums diskussion av ämnet i andra texter än
Cultivating Humanity.
6
Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, övers. Sven-Olov Wallenstein, Stockholm: Thales 2003, s. 154. Detta motsvarar s. 295 i Preussiska Akademins standardutgåva, Kants gesammelte Schriften, Band 5, Berlin: Georg Reimer, 1908. I fortsättningen kommer jag att hänvisa till denna bok enbart med akademiutgåvans sidnummer som
också återfinns i marginalen till den svenska utgåvan.
7
I tolkningen av maximerna har jag haft nytta av Onora O´Neill, Constructions of
Reason, Cambridge: Cambridge University Press, 1989, s. 24 ff och 45 ff.
8
För distinktionen heteronomi/autonomi, se Immanuel Kant, Grundläggning av sedernas metafysik, övers. Joachim Retzlaff, Göteborg: Daidalos, 1997, s. 67 f.
68
för fördomar, vilket i sin värsta form innebär fallenhet för vidskepelse.
Vidskepelse medför att vi låter oss ledas av andra, botemedlet blir upplysning definierat som ”befrielse från vidskepelse” (294). Maximen
”tänk själv” blir därför upplysningens maxim, vilket vi känner igen
från essän Vad är upplysning (1784), där Kant i liknande ordalag talar
om upplysning som ett uppbrott från den omyndighet som gör en
oförmögen att använda sitt förstånd utan någon annans ledning.9 Där
presenteras också ett upplysningens valspråk: ”Ha mod att använda dig
av ditt eget förstånd!”10 Ytterligare diskussion av denna maxim finner
vi i Kants essä Vad innebär orientering i tänkandet? (1786), där den
beskrivs som maxim för ”förnuftets självbevarelse”.11
Den andra maximen säger att vi ska tänka i envars ställe. Kant kallar den för det vidsynta tänkesättets maxim, som uppvisas hos den som
höjer sig över sina privata betingelser och ”reflekterar över sitt omdöme från en allmän ståndpunkt” (295). En dylik allmän ståndpunkt kan
bara nås genom att man intar ”andras ståndpunkt” (295). Detta låter i
förstone som en uppmaning till inlevelse, tänkt efter modellen att man
lever sig in i en annan persons inre och försöker inta dennes perspektiv. Även om det kan finnas en sådan sida i Kants tankegång, så tror
jag att vi snarare ska lägga tonvikten vid den förklaring han ger strax
före presentationen av maximerna, att det rör sig om ”att man jämför
sitt omdöme med andras omdömen, inte bara verkliga utan också möjliga sådana” (294). Om vi inskränkte oss till att försöka inta andras
faktiska perspektiv skulle vi inte komma utöver en gruppståndpunkt.
Vi skulle därmed inte kunna utöva kritik mot kollektivets uppfattningar. Att den andre inte främst är en konkret annan, utan en möjlig annan
(vem som helst), innebär att det inte så mycket handlar om psykologisk
inlevelse utan om ett negativt fattat bortseende från begränsningar i det
egna perspektivet. Denna tankefigur erinrar om Kants moralfilosofi,
vars grundläggande idé går ut på att vi ska höja oss över våra privata
bevekelsegrunder och betrakta våra handlingsprinciper från en allmän
och opersonlig ståndpunkt som inte tillåter undantag som gynnar en
själv eller en utvald grupp. Även till denna maxim finner vi paralleller
i Vad är upplysning? med dess distinktion mellan privat och offentligt
bruk av förnuftet, som i stort sett går ut på samma sak. Det privata
9
Immanuel Kant, ”Svar på frågan: Vad är upplysning?”, i red. Bruno Östling, Vad är
upplysning?, Stockholm: Symposion, 1992, s. 27.
10
Ibid.
11
Immanuel Kant, ”Was heisst: sich im Denken orientieren?”, Kants gesammelte
Schriften, Band 8, Berlin: Walter de Gruyter, 1968, s. 147.
69
förnuftsbruket förstås här emellertid inte som den enskilda individens,
utan istället som ståndpunkten hos den som är begränsad av sina skyldigheter till en organisation, såsom prästen till sin kyrka eller ämbetsmannen till staten. Att ett sådant förnuft är privat betyder inte att det är
individuellt, utan att det står under en restriktion genom bundenheten
till organisationen och därmed är berövat sitt oberoende (jmf. latinets
privo, beröva). Emot detta står ett offentligt förnuft, till vilket Kant
knyter idealet om den obundna forskaren som vänder sig till envar och
kan använda sitt förnuft utan begränsningar.12 Det vidsynta tänkesättets
maxim i Kritik av omdömeskraften belyser detta fria förnuft från ett
annat håll: genom att ”tänka i envars ställe” befrias förnuftet från sin
bundenhet till individuella begränsningar (privata i vanlig mening)
likväl som från de begränsningar som beror på lojaliteter till grupper
och organisationer (privata i den mening som definieras i ”Vad är upplysning?”).
Den tredje maximen uppmanar oss att tänka i samklang med oss
själva, det vill säga konsekvent. Detta kan tyckas vara ganska enkelt i
jämförelse med vad de båda andra maximerna begär av oss. Men enligt
Kant är konsekvens det svåraste att uppnå, ett mål man bara kan närma
sig genom att vänja sig vid att följa de andra maximerna.
Den första maximen förbinds av Kant med förståndet, den andra
med omdömeskraften och den tredje med förnuftet (295). Dessa förmågor kan alla ses som aspekter av förnuftet i vid mening, och de hålls
inte alltid strikt isär (vilket kan ses exempelvis i att den första maximen
som relateras till förståndet också sägs utmärka ett ”aldrig passivt förnuft”), men när Kant skiljer dem åt så betonar han olika aspekter av
denna förnuftsverksamhet: förståndet står för ett aktivt bruk av begrepp, omdömeskraften är kapaciteten att applicera begrepp på sinnesåskådningen och förnuftet är förmågan att dra slutsatser och relatera
dem till en ändamålsenlig helhet.
Kant är noga med att påpeka att dessa maximer utgör något mer än
”sunt förnuft”, som han kallar för det ”gemena”, ännu inte kultiverade
förståndet (293). Detta finns som en självklarhet hos varje människa,
och Kant har för det mesta inget gott att säga om det utöver att det
fullgör sin uppgift i vardagssammanhang. I Prolegomena (1783) går
han till hårt angrepp mot de filosofer som hade åberopat sig på det
sunda förnuftet som rättesnöre för metafysiken; Kant menar att sunt
förnuft bara är tillämpbart i vardaglig erfarenhet men står handfallet
12
Jmf. Vad är upplysning?, s. 29.
70
inför filosofiska frågor.13 Men då maximerna i § 40 i Kritik av omdömeskraften ändå presenteras som ”maximer för det gemena mänskliga
förståndet” (294), kan man heller inte se det som att de skulle handla
om någon helt väsensskild förmåga; snarast är de att betrakta som
principer för att kultivera förnuftet, alltså utträda ur ett okultiverat sunt
förnufts ”självförvållade omyndighet”.14
Maximerna hänförs till ett allmänt mänskligt förstånd, och Kant sätter dem under den traditionella beteckningen sensus communis. Han
påpekar att sensus communis inte är något sinne i egentlig mening,
eftersom det inte är mottagare av intryck. Snarare är det ett sinne i
samma bemärkelse som när man talar om ett ”sinne för rättvisa” och
liknande (293). Sensus communis utlägger han som förutsättningen för
kommunicerbarhet. Detta har dels en allmän aspekt, dels en specifikt
estetisk. I sin mest allmänna form är sensus communis en känsla som
ligger till grund för möjligheten av att meddela sig om något överhuvudtaget. I Kritik av omdömeskraften § 21 argumenterar Kant för
existensen av ett sådant gemensamt ”sinne”. Starkt förenklat går argumentet ungefär som följer.15 Om vi inte är skeptiker utan antar att objektiv kunskap är möjlig, så måste vi också anta att den kan kommuniceras till andra. För annars vore ingen referens till objekt möjlig och
utan sådan referens saknas den allmängiltighet som objektet erbjuder
genom sin tillgänglighet för var och en och som utgör själva objektiviteten. I så fall måste också de subjektiva förutsättningar som möjliggör
kunskap hos det enskilda subjektet vara kommunicerbara. Till dessa
förutsättningar hör förmågan att känna igen den rätta balansen i förhållandet mellan inbillningskraften (dit Kant räknar hanterandet av sinnenas åskådningar) och begreppsförmågan (som identifieras med förståndet). Argumentet utgår från Kants komplexa teori om den mänskliga kunskapsförmågans struktur och det går inte att här ta ställning till
dess hållbarhet, men det är intressant att notera att det Kant söker etablera är att möjligheten av objektiv kunskap förutsätter en gemensam
”känsla”, som helt enkelt är förmågan att känna igen att ett begrepp
passar på den åskådning som det ska tillämpas på (vilket för Kant
13
Immanuel Kant, Prolegomena till varje kommande metafysik som skall kunna uppträda som vetenskap, övers. Marcel Quarfood, Stockholm: Thales, 2002, s. 16 ff och
132 ff.
14
Vad är upplysning?, s. 27.
15
Min sammanfattning av argumentet bygger på den rekonstruktion som ges i Henry
Allison, Kant´s Theory of Taste, Cambridge: Cambridge University Press, 2001, kap.
7.
71
kommer på ett ut med att kunna avgöra en regels rätta tillämpning). I
Kritik av det rena förnuftet hade Kant argumenterat för att en sådan
förmåga inte kan förklaras med hänvisning till ytterligare en regel för
regelns användning, för det skulle bara skjuta tillbaka frågan om hur
man känner igen fallen för regelns applicerbarhet ett steg utan att besvara den – ett påpekande som föregriper en av poängerna i Wittgensteins diskussion om regelföljande.16 Denna gemensamma känsla (i
Kritik av det rena förnuftet identifierad med omdömeskraften) som
”förutsätts i varje logik och varje princip om kunskapen som inte är
skeptisk” (239) betecknas nu som sensus communis (238).
Vad har nu allt detta med omdömeskraftens koppling till vidgade
vyer i § 40 att göra? Det är ju inte omedelbart klart att dessa båda utläggningar av sensus communis eller omdömeskraft kommer på ett ut.
Men på samma sätt som § 21 kopplar förmågan till kunskap till rätten
att förutsätta att andra har samma förmåga, så kanske maximerna i § 40
(och då särskilt den om det vidgade tänkesättet som speciellt hänförs
till omdömeskraften) också kan förstås som ett berättigande av antagandet att en allmän förnuftsförmåga är gemensam med min, så att det
är meningsfullt för mig att försöka höja mig över mina egna begränsningar och inta den andres ståndpunkt.
Den estetiska formen av sensus communis utgör en ytterligare komplikation. Det som hittills har berörts är mest utvikningar till den
grundläggande frågeställning Kant behandlar i början av Kritik av omdömeskraften, frågan om smakomdömets karaktär och dess koppling
till ett sensus communis aestheticus. Smakomdömet, som säger att
”detta x är skönt”, är enligt Kant subjektivt, det kan inte återföras på
egenskaper som tillhör det sköna objektet självt, men ändå finns där en
normativ hänvisning som saknas i ett rent subjektivt omdöme om att
”detta x är angenämt”, där inget anspråk på allmängiltighet finns. Att
förklara möjligheten av denna paradoxala kombination av subjektivitet
och normativt anspråk på att envar bör uppfatta exempelvis ett skönt
konstverk som skönt (medan det inte tycks finnas något för andra normerande i att kaffet smakar angenämt för mig) är vad Kant behöver
idén om sensus communis till. Argumentet i § 21 om att all kunskap
förutsätter ett grundläggande sensus communis blir ett första steg för
att göra det plausibelt att tänka sig att det också finns ett specifikt este16
Se Immanuel Kant, Kritik av det rena förnuftet, övers. Jeanette Emt, Stockholm:
Thales, 2004, A133/B172 och Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar,
övers. Anders Wedberg, Stockholm: Bonnier 1978, § 86 samt sidorna runt § 200.
72
tiskt sensus communis, vilket innebär att det harmoniska fria spel mellan begreppsförmågan och inbillningskraften som enligt Kant utgör
den egentliga grunden för smakomdömets giltighet är något som vi har
rätt att anta att också andra har vid åsynen av det sköna objektet.17
Denna skiss ger naturligtvis bara en mycket grov antydan om Kants
estetik och den roll sensus communis där spelar.18 Av intresse för mig i
detta sammanhang är parallellen mellan smakens och kunskapens förutsättningar. En aspekt av omdömeskraften är att den möjliggör smakomdömet, men omdömeskraften är mer allmänt också betingelsen för
att alla omdömen, det vill säga även de som utgör kunskap, överhuvudtaget ska vara möjliga. Det exakta förhållandet mellan dessa aspekter
förblir dunkelt i Kritik av omdömeskraften, men kopplingen mellan
smak och kognitiv förmåga är suggestiv.
Låt oss nu avsluta med att återgå till Nussbaum. Vi kan relativt väl
likställa hennes hänvisning till egen tankeverksamhet med Kants första
maxim (”tänk själv”), och också se hennes stoiska ideal om ett kosmopolitiskt tänkande med det intagande av den andres position som det
medför som närbesläktat med Kants omdömeskraftsmaxim för det
vidsynta tänkesättet. Därtill försvarar både hon och Kant idén om möjligheten och betydelsen av konsekvent logiskt tänkande. Man kan dock
tycka att en dimension i Nussbaums program för mänsklig bildning
saknas i Kants maximer, nämligen skönlitteraturens (och särskilt romanens) roll för uppövandet av vidsyntheten. Nussbaum lägger stor
vikt vid läsandet av romaner för en kosmopolitisk utbildning: romanen
17
Tolkningen av § 21 som ett preliminärt steg på vägen till ett rättfärdigande av smakomdömets normativa giltighet har jag lånat från Allison, Kant´s Theory of Taste, s. 154
f.
18
I förbigående kan nämnas att Hans-Georg Gadamer har kritiserat Kants begrepp om
sensus communis för att det saknar en social och etisk dimension som finns i det klassiska begreppet om sensus communis hos till exempel Vico. Enligt denna tradition är
sensus communis en förmåga till takt som hänger ihop med den etik som råder i en
samhällsgemenskap. När Kant begränsar sensus communis till de subjektiva förutsättningarna för smakomdömet går enligt Gadamer allt detta förlorat. Men även om denna
skillnad finns mellan Kants begrepp och det traditionella, så kan man inte som Gadamer gör frånkänna Kants begrepp den intersubjektiva dimension det har som förutsättning för möjligheten av att inta en annans ståndpunkt (något som i förlängningen också
möjliggör universaliseringsidén i etiken). Ur Kants synvinkel vore Gadamers socialt
bestämda sensus communis ett sekundärt faktum vars transcendentala grund återstår att
ange, och dess etiska anspråk vore heteronomt. Jmf. Hans-Georg Gadamer, Sanning
och metod, övers. Arne Mellberg, Göteborg: Daidalos, 1997, s. 47 ff och den kritik
mot Gadamer som ges i Rudolf Makkreel, Imagination and Interpretation in Kant,
Chicago: University of Chicago Press, 1990, s. 157 f.
73
visar oss situationer vi annars inte skulle fått se och hjälper oss därmed
att öva upp fantasin och omdömet så att vi lättare kan komma utöver
våra trånga horisonter och fatta välgrundade beslut. Samtidigt avvisar
hon en formalistisk estetisk teori som vill förbjuda att man använder
konsten som rättfärdigande för etiska och politiska slutsatser (en formalism som hon hänför till Kant, dock med tillägget att Kants uppfattning på denna punkt är ”komplex och tillåter mångfaldiga tolkningar”19). Man kan nu undra om inte Kants estetiska sensus communis och
dess nära koppling till omdömeskraftens allmänna roll som betingelse
för ett vidsynt tänkande och därmed också för möjligheten av ett förnuft (de båda första maximerna var ju grunden för möjligheten av att
nå den tredje maximens mål) visar på en estetisk dimension i Kants
förnuftssyn, alldeles bortsett från frågan om formalism i estetiken. För
oavsett vad konsten och litteraturen kan ha att lära oss, så låter Kant
själva tänkandet ha en nära relation till smaken – en position som förefaller mer radikal i sina implikationer än den något pragmatiska syn på
litteratur (som lite krasst formulerad innebär att litteratur är bra för att
den lär oss något praktiskt nyttigt) som man möjligtvis kan spåra hos
Nussbaum. Lite tillspetsat kunde man säga att förnuftet enligt Kant är
besläktat med smaken, snarare än att det bara gynnas av den.
19
Cultivating Humanity, s. 102.
74
Minnets gemenskap i Gadamers
hermeneutik
James Risser
När Gadamer i Sanning och metod utvecklar sin filosofiska hermeneutik i förhållande till de historiska humanvetenskaperna ställer han
omedelbart frågan om förståelsen i anslutning till det metodproblem
som dominerade 1800-talets humanvetenskaper. Detta metodproblem
är i allt väsentligt problemet om humanvetenskapernas självförståelse
som vetenskap, det vill säga som giltig kunskap. Medan vissa inom
humanvetenskaperna argumenterade för att naturvetenskapernas paradigm borde införlivas i humanvetenskaperna sökte andra (och här
tänker man omedelbart på Dilthey) en särskild metodologi för humanvetenskaperna. I motsättning till detta hävdar Gadamer att humanvetenskaperna för sin självförståelse måste söka bortom metodproblemet. Förståelseerfarenheten, vilken han uppfattar som det väsentliga
sättet att uppnå kunskap inom humanvetenskaperna, är i själva verket
inte begränsad till det som kan garanteras av en metod. Allt detta är
bekant för varje läsare av Sanning och metod. Vad som kanske också
är bekant är att Gadamers ursprungliga förhållningssätt till detta
påstående består av att peka på den tidigare humanistiska traditionens
relevans för humanvetenskaperna, eftersom denna tradition inte tyngdes av något ideal om giltig kunskap, det vill säga kunskap om regelbundenhet, och inte heller begränsade kunskapserfarenheten till vad
som kan tillåtas i enlighet med den metodologiska exakthetens krav.
Gadamer ser att den tidigare humanistiska traditionen var anhängare av
ett sätt att uppnå kunskap som i hög grad står i överensstämmelse med
den förståelseerfarenhet som hans filosofiska hermeneutik försöker
formulera. Gadamer avgränsar detta sätt att uppnå kunskap genom en
analys av de viktigaste begreppen i den humanistiska traditionen, och
betonar i detta avseende särskilt begreppet bildning (Bildung).
75
Men Gadamers analys är vid detta särskilda steg i utvecklingen av
hans position i Sanning och metod i själva verket bara en del av en
undersökning av ett problem som är specifikt för hans teori om förståelse, nämligen problemet om sanningen i konsten. I förhållande till
detta problem orienteras analysen av den humanistiska traditionens
begrepp (bildning, sensus communis, omdöme och smak) mot det sätt
på vilket dessa begrepp i sista hand införlivas i estetikens diskurs, där
de inte längre är kopplade till en erfarenhet av sanning. I synnerhet
Kant blir det centrala fokuset för dessa begrepps förvandling.
Genom att ge analysen av den humanistiska traditionens centrala
begrepp denna inramning misslyckas Gadamer vid denna tidpunkt att
demonstrera hur betydelsefulla dessa begrepp i själva verket är för
förståelseerfarenheten såsom han utvecklar den bortom Sanning och
metod. I de följande anmärkningarna avser jag att ytterligare utforska
den humanistiska traditionens betydelse för Gadamers hermeneutik.
Jag kommer i synnerhet att hävda att Gadamers hermeneutik i allt väsentligt kan uppfattas som en ny teori om bildning. För att belägga
detta påstående och antyda vad det kan medföra tänker jag dela upp
mina anmärkningar i tre delar. För det första vill jag genom en summarisk analys peka ut vad som står på spel i begreppet bildning och relaterade begrepp såsom Gadamer presenterar dem i Sanning och metod.
För det andra vill jag följa implikationerna av hur dessa begrepp behandlas inom ramen för Gadamers intention att förstå sin hermeneutik
som praktisk filosofi. Och för det tredje vill jag tolka denna förståelse
av hermeneutiken i enlighet med det som jag kallar en minnets gemenskap.
***
I Sanning och metod introducerar Gadamer begreppet bildning i en
diskussion om hur detta begrepp kommer till uttryck hos Herder. För
Herder hänvisar bildning till bildnings- och kultiveringsprocessen, och
är specifikt för vad det innebär att vara en människa, det vill säga: att
vara en människa är att utforma ett liv.1 I dess vardagsbruk under
1700-talet betecknade begreppet idén om kulturen som det verkligt
1
Se Hans-Georg Gadamer Wahrheit und Methode, Gesammelte Werke, Bd. 1, Tübingen: Mohr/Siebeck, 1990, 14 f; svensk översättning, Sanning och metod i urval,
Göteborg: Daidalos, 1997, s. 23. Hädanefter hänvisar jag till den svenska översättningen som SM.
76
mänskliga sättet att utveckla sina naturliga talanger och förmågor. Men
ordets historia visar att det inte är identiskt med kulturell kunskap som
sådan. Det beskriver nämligen i lika hög grad den tillblivelseprocess
som inte enbart förblir i ett konstant tillstånd av vidareutveckling, utan
kan tillskrivas någon som är beredd att erkänna andras tankar som
godtagbara.2 Idén här är inte helt olik idén om den sokratiska okunskapen, i vilken man är medveten om sina egna begränsningar, och
Gadamer anser att man kan finna en variation av denna idé även hos
Hegel. Att vara bildad (gebildet), är i den hegelianska redogörelsen att
upphöjas till den universella nivå där man tar avstånd från sin egen
särskildhet och lär sig att bekräfta det som är annorlunda än en själv –
genom att finna fler universella synsätt transformerar man också sig
själv.3 Gadamer påpekar snabbt att denna upphöjelse till det universella
inte enbart är en fråga för den teoretiska hållningen, ”utan är en täckande väsens-bestämning av det mänskliga förnuftet i dess helhet” (SM
26). Detta innebär att även för Hegel finns det en praktisk bildning som
består i att man tar på sig det universella i vilket man förblir öppen för
det som är nödvändigt samtidigt som man tar hänsyn till den individuella situationen. Gadamer ser denna idé som överensstämmande med
den historiska andens grundläggande karaktärsdrag – att känna igen sig
själv i en annan existens.
Men även för de historiska vetenskaper som utgår från Hegel finns
det ett element av bildning, och Gadamer demonstrerar denna poäng
genom att notera betydelsen i Helmholtz beskrivning av humanvetenskapernas sätt att verka såsom ”taktfullhet”. För Helmholtz är taktfullhet ”en viss känslighet och förmåga till förnimmelse för situationer och
hur man förhåller sig i dessa, en kunskap som vi inte kan härleda ur
allmänna principer.” (SM 30) Taktfullhet kan inte formuleras genom
en regellogik eftersom den medför en outtaladhet och en outtryckbarhet, och likväl är den för Helmholtz ett sätt att uppnå kunskap som
förts över till ett format minne. En taktfull människa har förmågan att
göra distinktioner och utvärderingar i det individuella fallet, utan att
kunna ge tillräckliga, explicita skäl för dem. Någon med en taktfullhet
inom estetiken kan exempelvis skilja mellan det sköna och det fula på
2
Jmf. Jean Grondins transkribering av en anmärkning Gadamer gjorde vid Hermeneutiksymposiets årliga möte i Heidelberg. Jean Grondin, The Philosophy of Gadamer,
övers. Kathryn Plant, Montreal: McGill-Queen’s University Press, 2003, s. 25.
3
Denna idé kommer klarast till uttryck i kapitlet ”Sanningen hos vissheten om sig
själv” i Andens fenomenologi, i vilket Hegel beskriver herre-slav-dialektikens grundläggande kännetecken.
77
informerad grund, men inte utifrån en teoretisk kunskap. Ett sådant
påstående skulle förbli ohjälpsamt utan elementet av bildning, vilket
vill få oss att se på ting på det sätt som andra ser ting, det vill säga, att
höja sig själv över sig själv, till det universella. Det universella är här
inte begreppets universalitet, utan helt enkelt den mer universella synvinkel som enbart är närvarande när man håller sig själv öppen för
andras synsätt. Detta kultiverade medvetande, förklarar Gadamer, tar
formen av sinne snarare än begrepp; och i den mån som detta sinne är
”aktivt i alla riktningar” så kan det kallas ett universellt (allgemeiner)
sinne.
Idén om ett universellt eller gemensamt sinne, en sensus communis,
är ett humanistiskt begrepp som Gadamer uppfattar som särskilt betydelsefullt i Vicos verk, vars humanism är knuten till det humanistiska
idealet om eloquentia (vältalighet). Vico ser inte i idén om det gemensamma sinnet detsamma som Descartes skulle komma att se, nämligen
en pseudosanning som saknar grundval av klarhet och tydlighet. För
Vico är det gemensamma sinnet snarare det allmänna sinne för det som
är sant och det som är rätt vilket ligger till grund för en gemenskap.
”Det som den mänskliga viljan måste rätta sig efter är, enligt Vico, inte
förnuftets abstrakta allmänna utan det konkret allmänna, som det framställs av en grupps, ett folks, en nations eller hela människosläktets
gemenskap” (SM 36). Denna idé står i själva verket att finna i den
antika retoriska traditionen, men Gadamer påpekar att Vico avser mer
än att försvara den retoriska övertalningen. Sensus communis liknar
fronesis, den praktiska vishetens intellektuella dygd: de är båda riktade
mot den konkreta situationen. Likheten är rentav ännu viktigare på
grund av det etiska elementet i fronesis, som förs vidare i den romerska, stoiska läran om sensus communis. För Vico är sensus communis
alltså inte den gemensamma roten för det yttre sinnet, som det är för
skolastiken, utan det sinne för det rätta och allmänna goda som man
erhåller genom att leva i en gemenskap.
Detta moraliska och politiska element i begreppet sensus communis
fortsätter att associeras med begreppet i de flesta av dess historiska
uttryck.4 Men i Tyskland övertogs begreppet sensus communis utan
dess moraliska och politiska dimension.5 Det kopplas nu nära samman
4
Man kan rentav finna det, noterar Gadamer, i en föreläsning av Bergson från 1895
om le bon sens. Se SM s. 41.
5
Gadamer finner ett undantag från denna regel hos den schwabiske pietisten Oetinger.
Oetinger framhåller sensus communis mot ”skolans” rationalism. Se SM s. 43 ff.
78
med omdömesbegreppet och ytterst med den estetiska smaken, där det
likställs med subjektiv erfarenhet. Till en början förmedlade omdömesbegreppet ett ideal om judicium, en grundläggande intellektuell
dygd i vilken man har förmågan att korrekt tillämpa vad man har lärt
sig. Men såsom dygd kan denna tillämpning inte utföras av regler.
Gadamer kommer åtminstone att ge Kant äran för att ha uppmärksammat att det till skillnad från det egentliga förnuftet inte finns några
regler för omdömets arbete. I föreställningen om det reflexiva omdömet, vilket kännetecknar det estetiska omdömet, uppmärksammar Kant
att det är en upplevd erfarenhet att underkasta det singulära under det
universella (”Detta är vackert”), som inte kan genomföras av en regel.
Men vi ser redan att omdömet, som i Kritik av omdömeskraften förblir
knutet till en föreställning om gemensamt sinne, åtminstone i Gadamers läsning av Kant inte längre behåller begreppets starka moraliska
och politiska innebörd. Om omdömet fortfarande stöder en föreställning om gemensamt sinne, är detta gemensamma sinne enbart en ”obestämd norm” för att grundlägga en universell överensstämmelse med
avseende på smaken. Det avgörande för Kant är att smakpåståenden
har sin egen autonomi som hör till estetiken, och att smak inte längre i
första hand är en moralisk term. Även om det är sant att smakomdömet
för Kant är relaterat till ”intensifieringen av livskänslan”, en idé som i
sista hand syftar till främjande av moral och kultur, tycks den humanistiska traditionens nyckelbegrepp i Kants händer ha lite att göra med de
bildningens sanningar inom vilka vi lever våra liv.
***
Vi behöver inte söka länge för att se hur dessa centrala begrepp i den
humanistiska traditionen tränger in i Gadamers projekt. Bildningsprocessen, i synnerhet såsom man påträffar den hos Hegel, där att vara
bildad innebär att en person ställer sig själv inför sig själv genom att se
den högre synvinkeln, är en mer än adekvat beskrivning av den hermeneutiska förståelsen som självförståelse. Om förståelseerfarenheten för
Gadamer är att ta tag i vad den andra har att säga, vet vi att denna förståelse på ett sätt som liknar själva erfarenhetens natur kommer att
göra det möjligt för den som söker förståelse att se någonting av sig
själv och att transformeras i denna process. Självförståelsens modus i
erfarenheten av konsten är ett tydligt exempel. Vi lär oss att förstå oss
själva i och genom den eftersom konstverket inte är en tidlös närvaro
79
för ett rent estetiskt medvetande – det vill säga ett möte med ett objekt
som beskrivs i termer av en känsla av njutning – utan ett verkligt möte
med en värld som presenterar sig själv historiskt. Den självförståelse
som äger rum i förhållande till erfarenheten av konsten, förklarar
Gadamer, är bara möjlig när vår erfarenhet inte är diskontinuerlig med
”den andras enhet och integritet”.6
Lika viktigt för Gadamers hermeneutik är begreppet sensus communis. I den mån hermeneutisk förståelse är oskiljbar från någon form av
gemensamt liv – ett kännetecken som låter oss beskriva verkställandet
av den hermeneutiska förståelsen som en process med vilken man letar
sig fram i livet – kan detta livs intelligenta ordning enbart vila på någonting i stil med en sensus communis. I själva verket kan man hävda
att den form av förståelse som äger rum genom det som Gadamer kallar tradition (Überlieferung) är en återinskrivning av begreppet sensus
communis inom ramen för en fakticitetens hermeneutik, det vill säga
inom ramen för en tolkande rörelse som ständigt får tillgång till ämnet
från insidan av en konkret (faktisk) situation i det historiska livet. För
hermeneutiken är en sådan tillgång aldrig en fråga om korrekt bestämning, utan om det passande och lämpliga med hänsyn till det sätt på
vilket ämnet ”kommer ut”. Dessa termer påminner oss snabbt om den
praktisk-filosofiska dimension som Vicos idé om sensus communis
innefattar och de kännetecknar på ett väsentligt sätt Gadamers hermeneutik. Vid fler än ett tillfälle har Gadamer hävdat att hans filosofiska
hermeneutik är en efterföljare till den praktiska filosofins klassiska
tradition. Den filosofiska hermeneutiken, förklarar han, tillhandahåller
”en orientering för vetenskaplig och kritisk ansträngning som delar det
moderna metodidealet men samtidigt inte går miste om villkoret för
solidaritet med och berättigande av vårt praktiska liv”.7 För att vara
mer precis är inte den filosofiska hermeneutiken intresserad av det
praktiska livet som ett ämne för undersökning i samhällsvetenskaplig
forskning, utan den uppfattar sig själv i termer av en praktisk uppgift,
som det verkliga arbetet med ethos, med ett själv-förhållande (SichVerhalten) och en hållning (Haltung) inom livet som har förmågan att
tala om sig själv och ta ansvar för sig själv.8
6
Saknas i den svenska översättningen, Wahrheit und Methode, s. 103.
Hans-Georg Gadamer, ”Hermeneutics and Social Science”, i Cultural Hermeneutics
2, 1975, s. 311.
8
Se Hans-Georg Gadamer, ”Die Kultur und das Wort”, i Lob der Theorie, Frankfurt:
Suhrkamp, 1983, 17; engelsk övers., ”Culture and the Word”, i Praise of Theory,
7
80
Genom att karaktärisera hermeneutiken på detta sätt kommer Gadamer att föredra den aristoteliska dygden fronesis som en modell för
hermeneutisk förståelse, och ett bra ord för fronesis är, som Gadamer
en gång sade, ”omdöme”. Det viktigaste i detta avseende är att Gadamer menar att fronesis för Aristoteles inte bara är ett omdöme med
hänsyn till den särskilda situationen; det är ett med-omdöme, ett omdöme som är informerat av vad som uppfattas som gemensamt. Vad
som uppfattas som gemensamt är en funktion av logos, av att vi talar
om saker, där ord inte bara redan är riktade mot en betydelses enhet,
utan också mot kommunikation och gemensam giltighet: vi talar till
någon och samtidigt försöker vi höra vad den andra har att säga. Ordet
(logos) är, som Herakleitos förklarar, gemensamt för alla, och Gadamer uppfattar det som att vi växer in i ett språk som ett sätt att uppnå
kunskap om världen. Allt detta innebär att i den erfarenhet av förståelse för vilken det språkliga är väsentligt ser Gadamer i Aristoteles efterföljd en mer grundläggande koppling mellan språk och gemenskap. I
det mänskliga språket (logos) gör vi mer än att kommunicera tidigare
upptäcker – vi engagerar oss i en ansträngning att dela någonting, vilket är väsentligt för kommunikationen, och som sådant pekar språket
ut en grundläggande socialitet inom det mänskliga livet. För Gadamer
är den hermeneutiska förståelsen denna kommunikativa händelse, en
händelse som i förhållande till en fakticitetens hermeneutik förblir ett
tolkande utförande av livet. Det är i denna kontext som man om Gadamers hermeneutik kan säga att den rör öppnandet av det delade liv i
vilket man kan höra den andras röst.
Från dessa väsentliga aspekter av Gadamers hermeneutik är det rimligt att dra slutsatsen att hans filosofiska hermeneutik utgör någonting i
stil med en ny teori om bildning. Den bör uppfattas som ny i det avseendet att Gadamer uttrycker sin version av formandet av ett liv genom
språk och socialitet på ett distinkt sätt. Vi kan skaffa oss en klar idé om
denna distinkthet genom att titta på den publicerade versionen av en
föreläsning som Gadamer gav i Salzburg 1980, kallad ”Die Kultur und
das Wort”. I denna föreläsning visar Gadamer den historiska kontexten
för idén om kultur, men vänder sig snart till en filosofisk betraktelse
över denna idé. Kulturens ursprungliga uttryck, förklarar han, är ordet,
vilket bör förstås som logos. Förstått på detta sätt finns det aldrig ett
ord, eftersom ”logos består av ord som tenderar mot en menings enhet”
övers. Chris Dawson New Haven: Yale University Press, 1998, s. 8. Jag hänvisar
hädanefter till denna text som PT.
81
(PT 4). En sådan enhet, insisterar Gadamer, kan aldrig fångas i enheten
av en fras och det är därför mer passande att karaktärisera logos som
tal. Talet är i sin tur aldrig en ren monolog, utan snarare ett ord uttalat
till någon, på vilket man måste svara (PT 5). Och vad gäller förståelsen
kommer Gadamer också att insistera på att svaret på talandet effektivt
införlivas i frågans och svarets dynamik, där ordet egentligen bara
finns i svaret. Men detta innebär att ordet är riktat mot kommunikation,
vilket som vi kan se i det tyska ordet Mitteilung (liksom i det svenska
”meddela”, övers. anm.) i sin tur innebär att dela och ta del, i den bemärkelsen att det som delas inte blir mindre men kanske mer. Kulturen, fortsätter Gadamer, är domänen för allt som blir mer genom att
man delar det (PT 6). Det är nu just som en domän för det som blir mer
som vi kan begripa den ursprungliga innebörden av kultur som utveckling och kultivering, och därmed innebörden i att skapa sin väg i världen genom andra. Kultur är alltså för Gadamer inte avkoppling eller
fritid, utan, i ett avseende man bara kan förstå från delandets kontext,
det som ”hindrar människor från att attackera varandra” (PT 10).
Men Gadamers grundläggande poäng är att det är våra ord som konstituerar vår kultur, och han ser tre specifika former av ord som definierar den västerländska kulturen: det frågande ordet, det sägande ordet
(Sage) och löftets ord. Det frågande ordet är det rastlösa ord som alltid
överlever sig självt, och ständigt söker efter nya svar. Det sägande
ordet hänvisar till den autonomi som hör till ordens anspråk på att uppfylla sig själva. Att tala om autonomi innebär här att denna form av ord
inte har behov av någonting utanför sig själv för att bekräftas. Gadamer
säger att detta är den ursprungliga innebörden i mythos: ett sägande
som vecklar ut sin sannings verkliga kraft enbart genom att genomföras ensamt (PT 13). Detta sägandets ord är också det poetiska ordet,
där ord är meningsbärande i sin självpresentation. Vad gäller löftets
ord finns det två erfarenheter av detta: det förlåtande ordet och det
återförenande ordet. Det förlåtande ordet är erfarenheten av att övervinna den orättvisans oenighet som kan uppstå mellan en och en annan.
Det återförenande ordet är för Gadamer särskilt betydelsefullt, eftersom man i en erfarenhet av återförening finner ”någonting som är relaterat till människans sanna, inre historicitet” och som talar till den
”förhöjning i existensen” – det som ”blir mer” – som utförs av den
hermeneutiska förståelsen. Enbart genom att återförenas, förklarar
Gadamer, ”lyfts den annanhet som inte kan assimileras upp till den
aktualitet som hör till levandet och tänkandet i gemenskap och solidari-
82
tet” (PT 15). Gadamer avslutar sitt anförande genom att påminna sina
lyssnare om att deras uppgift – kanske, skulle man kunna säga, deras
utbildning i mänsklighet – består i att vårda dessa tre former av ord.
***
Det är intressant att notera att dessa tre former av ord, som Gadamer
själv säger hör samman med varandra, alla pekar mot idén om den
hermeneutiska förståelsen som en erfarenhet av ett delat liv. Med detta
i åtanke finns det god anledning att karaktärisera hermeneutikens
bildning som en minnets gemenskap. Frågan är här hur vi bör förstå
denna idé. Vad vi hittills har sett, om än bara i anmärkningar som i
sista hand behöver utvecklas vidare, är att hermeneutisk förståelse är
någonting mer än att uppnå överensstämmelse i förståelse (Verständigung). Som en form av bildning sysslar den hermeneutiska förståelsen med att skapa ens väg genom livet, där detta liv på ett
grundläggande plan är sammankopplat med andra, vilka inte bör assimileras till den egna vägen. Förståelsens hermeneutiska händelse,
som vi här beskriver som att skapa sin väg, förutsätter att man deltar
med den andra utan att likställa denna andra – annars skulle ingenting
delas. Gadamer ger oss en koncis beskrivning av denna hermeneutiska
bildning i slutet av sin essä ”Europas mångfald”. Där skriver han: ”vi
skulle möjligtvis kunna överleva som mänsklighet … om vi skulle ha
förmågan att lära oss att erfara den andra och de andra, som vårt självs
andra, för att delta med varandra”.9 Denna idé om ett deltagande som
inte raderar skillnaden i den andras röst strukturerar nödvändigtvis
hermeneutikens bildning i termer av en idé om gemenskap – inte som
en gemensamhet under ett begrepp om identitet som uppstår med utformandet av ett ”vi”, utan som ett prövande eller utövande av livet
tillsammans. Det är en gemenskap som varken definieras av intersubjektivitet, vilket är fördubblingen av det som redan är ens eget, eller av
överensstämmelse, här uppfattat kort och gott som assimilation, utan
av det svar och det ansvar som medföljer de ord som riktas från en till
en annan. I denna kontext är hermeneutisk förståelse bildning ”som
den ständigt utvecklande bildningen av vår kommunikativa kunskap
om världen”.
9
Hans-Georg Gadamer, ”The Diversity of Europe”, i Hans-Georg Gadamer on Education, Poetry, and History, red. Dieter Misgeld och Graeme Nicholson, Albany: SUNY
Press, 1982, s. 235 f.
83
Låt oss alltså godta att hermeneutisk bildning på ett grundläggande
plan hör till den gemenskap i logos som förenar en med en annan i sitt
utövande. Men varför kalla denna gemenskap en minnets gemenskap?
Vi har i själva verket redan introducerat idén om minnet som en komponent i bildning i relation till Helmholtz idé om taktfullheten. Vi
minns att taktfullheten enligt denna idé inbegriper en känslighet inför
situationer för vilken kunskap från generella principer inte är tillräcklig. Taktfullhet medför en bildning i relation till en fri rörlighet. Om
detta formande faktiskt, som Helmholtz idé om taktfullheten antyder,
hör till minnet såsom kvarhållande i medvetandet, vill Gadamer hävda
att vi i sista hand inte kan förstå ett sådant minne psykologiskt. För
Gadamer hör kvarhållande i medvetandet och åminnelse – egenskaper
som tycks beskriva minnets operationer – till den mänskliga erfarenhetens historiska karaktär. När idén om minnet vidgas på detta sätt är det
enkelt att se hur gemenskapen i logos är en minnets gemenskap. Det
delade liv som konstituerar en gemenskap är oskiljbart från den historiska karaktären hos den mänskliga erfarenhet som är underkastad
bildning och de element av glömska och förlust som all bildning tar del
i. I förhållande till detta hör det delade livet alltid till minnet.
Denna idé kan på det enklaste och mest dramatiska sättet begripas
genom insikten att med hänsyn till det historiska livet så är inte alla
medlemmar av en gemenskap inom hörhåll, ett tillstånd som kräver
minne. Minnet är trots allt det fenomen i det mänskliga livet som bär
vittne om frånvarons och icke-närvarons verklighet med hänsyn till
den gemensamma existensen. En gemenskap som är konstituerad i ett
delat liv bör inbegripa det förflutnas frånvarande och mångfaldiga
röster såsom det väsentliga innehållet i traditionen (Überlieferung) –
en term som vi här vill förstå helt enkelt som historisk överföring. Och
i relation till erfarenhetens historicitet, som ger upphov till en unik
form av återvinnande av dessa röster, vet vi att det hermeneutiska minnets dynamik inte bör likställas med en enkel psykologisk version av
minnet som ett återvinnande av det glömda. Om det stämmer, som
Gadamer säger, att överallt där filosofi utövas ”äger en åminnelse av
vara rum”,10 så vet vi att denna åminnelse inte är det enkla återvinnandet av ett förlorat föremål – något som först var närvarande och sedan
gått förlorat bara för att återfinnas igen, som ett faktum man kommer
ihåg vid en tentamen. Snarare hör åminnelsen till ett övervinnande av
10
Jmf. Hans-Georg Gadamer, ”Reflections on My Philosophical Journey”, i The Philosophy of Hans-Georg Gadamer, red. Lewis Hahn, Chicago: Open court, 1997, s. 35.
84
det element av glömska som är inneboende i sedimenteringen, men
även av den spridning som hemsöker alla mänskliga ansträngningar för
att forma ett liv i relation till andra. Och vad en sådan åminnelse uppnår är aldrig blott en repetition av det tidigare, utan en utvidgning av
dessa mänskliga möten mot en framtid. När den historiska texten
bringas att tala igen, talar den till en närvarande situation där den har
blivit någonting annat än sig själv. Eller för att uttrycka detta i något
annorlunda termer: den andre vars röst man kommer för att höra är en
annan röst som öppnar lyssnaren för fullheten hos ett större liv. I den
utsträckning som denna hermeneutiska förståelse är en minnesoperation måste vi förstå detta minne som Platon förstår det, nämligen precis
som ett väntande kvarhållande i medvetandet – vaksamheten hos ett liv
som känner sig självt enbart i sin vaksamhet mot det som drar det mot
livets mörker.
Om det hermeneutiska minnet alltså samtidigt är en viss bildning
och en vaksamhet, så förblir det nödvändigtvis så eftersom elementet
av förlust, som i själva verket har en prioritet i minnets operationer,
också kvarstår. Denna förlust som kvarstår – en förlust vi i och med
tidens enkla gång upplever varje dag – fungerar som ett element av
motstånd mot all bildning. I detta avseende bör det hermeneutiska
minnet åtskiljas från en hegeliansk Erinnerung i vilken all förlust, likt
historiens sår som inte lämnar några ärr, kan återvinnas. Dessutom är
denna förlust dubblerad i hermeneutiken, eftersom det inte bara är
operationen själv som äger rum i förlusten: det finns också en förlust
som hör till själva minnets objekt. För en hermeneutik som inte bara
följer en fakticitetshermeneutiks ramverk, utan även den platonska
åminnelsens grundläggande insikt, är objektet aldrig först fullt närvarande över huvud taget. Det som finns i ordet – det logos kring vilket
minnets gemenskap formas – kan aldrig säga allt det vill säga, som om
det måste förbli oåterkalleligt i minnet, eftersom dess enhet är utlämnad till dess framtid som den enda plats där det kunde uppnås.
Slutligen, om man säger att hermeneutisk bildning såsom delat liv
uteslutande är knuten till ett återvinnande av ord som ett sorts minne,
blir hermeneutisk bildning knuten till idén om ett löfte. Om minnet på
ett fundamentalt sätt hör till återvinnandet av frånvaro i relation till
livets tidslighet, så förblir det samstämmigt med en struktur som möjliggör återkomsten, om inte uppfyllandet, av det som äger rum i det
historiska livet. Detta är löftets kännetecken, nämligen att vara den del
av en förkunnelse som tillkännager en kommande verklighet. Löftet
85
träder in i det historiska livet som en länk till en framtid. Det är enkelt
att se att all utbildning som inte är teknisk, där ändamålet alltid finns
inom synhåll i förhållande till medlen – och det är en sådan icketeknisk utbildning som kommer ifråga inom humaniora – bär med sig
ett löfte.
Hur bör vi då förstå löftets kännetecken i förhållande till den specifika idén om en minnets gemenskap? Gadamer har själv faktiskt uppmärksammat oss på detta förhållande i sin essä om kulturen. Men när
Gadamer gör sina anmärkningar om löftets ord i sin essä visar han inte
upp den fulla betydelsen hos ett ord av detta slag. Även om det är sant
att löftets ord är riktat mot övervinnandet av separationen, skulle det
vara riktigare att betona att talandets allmänna kännetecken är att inom
sig bära löftets natur. Varje talande som träder in i dialogens liv är ett
svar på ett redan uttalat ord, och medför ett löfte i det avseendet att det
ord som riktats till den andra kommer att besvaras. Löftet träder in i
språket som våra ords framtid, där vi förväntar oss att höra från den
andra som ett svar på vårt tal. Det innebär att ett talande i förhållande
till ett delat liv ständigt överskrider sig självt, vilket resulterar i en rest
som i själva verket är ett framtida ord. Varje hermeneutiskt talande
rymmer ett löfte som utgör bekräftelsen av en framtid som är beroende
av dess uppfyllande.
För att följa denna idé ett steg längre så bygger ett löfte i den vanliga bemärkelsen på någon form av överenskommelse. Löftet avser sedan att uppfylla överenskommelsen, och den bindande karaktären hos
ett löfte bygger på det tvingande i överenskommelsen. Vi tillämpar
denna idé på ett vardagligt sätt när vi lånar pengar av en vän och tillkännager ett löfte om att betala tillbaka. Men löftet inom minnets gemenskap tycks inte ha exakt denna struktur, eftersom det inte finns
något explicit kontrakt eller någon tidigare överenskommelse som
bestämmer löftets villkor. Även om det finns en känsla av ett kontrakt i
den allmänna idén om att ge sitt ord – en egenskap hos talandet som
följer Gadamers orientering mot ordens trovärdighet – så påverkas
naturen hos löftet i det delade livet mer eller mindre av den sanningskapacitet som leder all önskan att tala till dess destination. Detta är inte
helt olikt vad Heidegger beskriver i svar på sin fråga ”Vad är (heißt)
tänkandet?” Heidegger förvandlar denna fråga till frågan: ”Vad framkallar tänkande?” och han besvarar sin egen fråga på följande sätt:
’Att kalla’ (heissen) betyder i korthet ’att beordra’, förutsatt att vi lyssnar även till detta ord i dess ursprungliga bemärkelse. För i slutändan
86
betyder inte ’att beordra’: att ställa ett krav eller ge en order, utan: att
lämna över, att anförtro, att ge i någons beskydd, att bevara säkert (einer Geborgenheit anheimgeben, bergen). Att kalla är att kalla ut i form
av ett anförtroende, att kalla till ankomst genom att hänvisa. … Ett löfte (Verheissung) betyder: ett ord som kallar och försäkrar på ett sådant
sätt att det som uttalas här är en förbindelse, ett givet ’ord’ (ein Versprochenes).11
För Heidegger är att kalla det samma som att bringa till ord, vilket inte
är något annat än varats kall; det är en ankomst som fungerar som ett
löfte. Denna idé om ett löfte, som befinner sig i hjärtat av minnets gemenskap, är alltså riktad mot fullbordan, inte utbyte (där alla löften
existerar i förhållande till uppfyllandet av ett kontrakt). Vilket innebär
att i det sammanhang som utgörs av en minnets gemenskap har löftet
en performativ karaktär i den mån det bringar någonting till existens
som inte tidigare existerade. Alltså medför varje minnets gemenskap
löftet om ett uppfyllande, vilket också gäller bildningen av vår
mänsklighet.
Översättning från engelska av Kim West
11
Martin Heidegger, What is Called Thinking, engelsk övers. J. Glenn Gray, New
York: Harper & Row, 1968, s. 118. Was heisst Denken? Tübingen: Max Niemeyer
Verlag, 1971.
87
88
Personlighet, tidslighet och könsskillnad
Sara Heinämaa
I sina 20-talsmanuskript introducerar Edmund Husserl begreppet transcendental person, vilket kontrasteras mot begreppet empirisk person.
Han gör en mycket fruktbar distinktion mellan självet i två olika bemärkelser – å ena sidan den transcendentala personen, å andra sidan
jagpolen – utifrån vilken han diskuterar personliga stilar, handlingstyper och objektsintentioner.
Huvudtesen i min artikel är att Husserls begrepp om den transcendentala personen tillåter oss att utveckla en transcendentalfilosofisk
förståelse av könsskillnaden. Förstådd på detta sätt skulle frågan kring
sexuell identitet och skillnad inte bli ett undersökningsämne endast för
de empiriska humanvetenskaperna och för livsvetenskaper som antropologi, psykologi, biologi och fysiologi, utan den skulle, på ett mer
fundamentalt plan, påkalla ett fenomenologisk tolkningsarbete. Detta
tolkningsarbete skulle, menar jag, inte höra till fenomenologins marginal – den fenomenologiska psykologin eller eidetiska antropologin –
utan till själva kärnan av dess filosofiska projekt, det vill säga till det
transcendentala och eidetiska studiet av våra erfarenheter.
Jag kommer att inleda min argumentation för detta påstående genom en presentation av Husserls begrepp om den transcendentala personen och dess ställning bland de former av självhet som Husserl särskiljer. Min huvudtes i detta sammanhang är att den transcendentala
personen är ett centralt begrepp i hans genetiska fenomenologi, det vill
säga i den del av fenomenologin som försöker tydliggöra det inre livets
meningar och erfarenheter i termer av habituering och sedimentering.
Detta innebär att när könsskillnaden förstås utifrån begreppet transcendental person, så blir den ett ämne för den genetiska transcendentalfenomenologin, och kommer därmed att ta plats i kärnan av den filosofiska undersökningen.
89
I artikelns andra del kommer jag att diskutera en uppenbar invändning mot min rambeskrivning och definition av könsskillnaden. Det
kritiska argumentet utgörs av att Husserls attityd leder till en voluntaristisk, intellektualistisk eller spiritualistisk teori om subjektiviteten,
som omöjliggör varje adekvat förståelse av könsskillnaden eftersom
den överbetonar medvetandets aktiviteter på bekostnad av begäret,
driften och instinkterna. Jag kommer att fokusera på en särskild version av denna kritik, som går ut på att Merleau-Ponty förkastar Husserls beskrivning av den personliga subjektiviteten som egocentrisk
och intellektualistisk och erbjuder en alternativ teori baserad på den
anonyma subjektivitet som är verksam i perception, känsloliv och rörlighet.
Detta leder till en undersökning av anynomitetsbegreppet såsom
Merleau-Ponty definierade och använde det i Phénoménologie de la
perception. Jag kommer att svara på kritiken mot Husserl genom att
hävda att Merleau-Pontys anonymitetsbegrepp inte uppstår i motsättning till Husserls teori om den personliga subjektiviteten, utan som en
utveckling och omformulering av Husserls genetiska teori om sedimentering. Vad jag menar är inte att Merleau-Ponty helt enkelt skulle
upprepa vad Husserl redan hade sagt; det finns uppenbara skillnader
mellan dem. Enligt Husserl formas den transcendentala personen genom akternas habitus, medan Merleau-Ponty argumenterar för att vissa
perceptiva operationer är sedimenterade följdverkningar av tidigare
medvetandeformer. Enligt honom formas vi av våra egna aktiviteter,
men också av avlagringar från våra föregångares aktiviteter, såväl
bland djuren som bland människorna. Det ”personliga” är för MerleauPonty den nivå av subjektivitet som baseras på våra beslut, önskningar
och omdömen, medan den ”anonyma” nivån utgörs av perceptioner,
rörelser och känslor. Min åsikt är att båda dessa nivåer – både nivån av
explicita egologiska beslut och viljeakter och nivån av anonyma operationer – innefattas av den gestaltning som enligt Husserl utgör den
”transcendentala personen”.
Min avsikt är alltså att visa att skillnaden mellan Merleau-Pontys
och Husserls redogörelser för subjektiviteten inte utmynnar i en grundläggande metodologisk eller begreppslig konflikt, och att MerleauPonty inte alls förkastar Husserls egocentriska eller personalistiska
analys. Snarare än att överge Husserls begrepp eller hans metod kompletterar han Husserls analys med sin utläggning om subjektivitetens
anonyma aspekter.
90
Personens lekamen
Min fenomenologiska tolkning av ”könsskillnadens problem” utgår
från Husserls beskrivning av de ontiska meningar som den levande
kroppen eller lekamen [Leib] har i våra erfarenheter. Som vi vet hävdar
han att det primära givenhetsmoduset för lekamen är personalistiskt
och expressivt.1 Vi uppfattar inte primärt våra eller andras kroppar
(djurs eller människors) som biologiska maskiner eller kulturella artefakter – snarare ser vi dem som personliga egendomar, uttryck för personers känslor och upplevelser, som sätts igång och styrs av deras avsikter och målsättningar, och som svarar på andra personers närmanden
och bortstötningar. På ett mer fundamentalt plan ges min kropp som ett
fält av sinnesintryck och som orienteringens och rörelsens nollpunkt.
Den skiljer sig från alla andra ting i det att den är det enda ”ting” som
jag kan förflytta spontant och omedelbart. Andras kroppar liknar min,
men samtidigt uttrycker de känslor, upplevelser, begär och önskningar
som ständigt ligger bortanför min räckvidd. I denna bemärkelse är
lekamen aldrig något fullt ut konstituerat ting, utan, som Simone de
Beauvoir säger: ”vårt grepp om världen och konturen hos våra projekt.”2
Kroppens expressivitet har två aspekter. Å ena sidan framträder lekamen som ett uttryck för en person, det vill säga för dess medvetna liv
och dess ström av upplevelser. Å andra sidan binder denna expressiva
grundrelation samman kroppens olika delar, rörelser och sektioner till
en enda odelbar enhet. Och på samma sätt är det med könsidentiteten:
den ges oss varken som en egenskap eller en del av en biologisk organism (könet), eller som en kulturell artefakt (genus), utan de hör till en
persons expressiva lekamen.3 På detta sätt erbjuder den fenomenolo1
För en närmare redogörelse av detta se Sara Heinämaa, Toward a Phenomenology of
Sexual Difference: Husserl, Merleau-Ponty, Beauvoir, New York: Lanhan, Boulder,
2003; London: Rowman & Littlefield, 2003. För en upplysande och mycket vacker
introduktion till den fenomenologiska synen på förkroppsligande, se Edith Steins Zum
Problem der Einfühlung, Halle: Dio, 1917 eller Waltraut Steins engelska översättning:
On the Problem of Empathy Haag: Martinus Nijhoff, 1964.
2
Simone de Beauvoir, Le deuxième sexe I-II, Paris: Gallimard, 1949, s. 73. Svensk
översättning: Det andra könet, övers. Adam Inczèdy-Gombos och Åsa Moberg i samarbete med Eva Gothlin, Stockholm: Norstedt, 2002.
3
För en detaljerad diskussion kring problemet med hela ramverket ”kön/genus”, se
Sara Heinämaa, ”Woman – nature, product, style?”, i Feminism, Science and the Philosophy of Science, red. Jack Nelson & Lynn Hankinson Nelson, Dordrecht/Boston/London: Kluwer Verlag, 1996.
91
giska förståelsen av könsskillnaden ett alternativ till naturalistiska och
historiserande teorier om kön och genus, från biologisk reduktionism
till social, historisk och diskursiv konstruktivism.
Husserls personalistiska redogörelse av kroppen utgår uppenbarligen från själva begreppet person. Men genom att utveckla det faller
han inte tillbaka på ett empiriskt personbegrepp. Redan i Idéers andra
bok börjar han skissera en genetisk undersökning av erfarenhetens
transcendentala ursprung och historia. Det är i detta sammanhang han
introducerar begreppet om den transcendentala personen, för att berika
och precisera analysen av självets olika nivåer och innebörder. I ett
manuskript från 1921 skriver han:
Det konkreta självet är ett identiskt [enda] som sträcker ut sig genom
den immanenta tiden, ett genom sitt "andligt" bestämmande innehåll,
ett som förändras genom akter och situationer, och som alltid bär inom
sig den absolut identiska jagpolen [...] [Marginalanteckning:] Men hela
denna undersökning ger oss ingen konkretion, så som jag har kommit
att se på saken. ”Självet” konstitueras alltid (konstitueras på ett fullständigt unikt sätt) som ett personligt själv, som vanornas, förmågornas
och karaktärens själv.4
I ett annat manuskript skriver han:
Jag, människan i världen, som på ett naturligt sätt endast lever i egenskap av denna människa, och i den personliga attityden finner mig
själv som ’en viss mänsklig person’ - är alltså inte ett annat ego än det
som jag uppfattar i den transcendentala attityden [...] Det transcendentala egot som pol och underskikt till möjligheternas totalitet är således
den transcendentala personen, som primärt kommer att befästas genom
den fenomenologiska reduktionen. Detta ego uppgår nu i det konkret
transcendentalas universalitet, och tar på sig det allt omfamnande liv
som aktiverar alla möjligheter och som hädanefter förmår aktualisera
alla möjliga modus av självupprätthållande.5
Den kritiska fråga jag vill ställa till traditionen utifrån dessa fragment
lyder som följer: Vad händer om vi byter ut det abstrakta ”mänsklig
person” mot det konkretare ”man”, eller ”kvinna”, och sedan tänker
4
Husserl, Zur Phänomenologie der Intersubjektivität. Texte aus dem Nachlass. Zweiter Teil: 1921-1928. Husserliana, bd 14, Haag : Nijhoff, 1973, s. 42 ff.
5
Husserl, Zur phänomenologischen Reduktion. Texte aus dem Nachlass (1926-1935).
Husserliana, bd 34, Haag : Nijhoff, 1973, s. 200 f, min kursivering.
92
igenom Husserls formuleringar? Vad händer om vi skriver och tänker
på följande sätt:
Jag, mannen i världen, som på ett naturligt sätt endast lever i egenskap
av denne man, och i den personliga attityden finner mig själv som ’en
viss man’ – är alltså inte ett annat ego än det som jag uppfattar i den
transcendentala attityden?
Och, vilket är ännu mer intressant, vad händer när vi skriver och
tänker:
Jag, kvinnan i världen, som på ett naturligt sätt endast lever i egenskap
av denne kvinna, och i den personliga attityden finner mig själv som
’en viss kvinna’ – är alltså inte ett annat ego än det som jag uppfattar i
den transcendentala attityden?
För att börja svara på denna fråga behöver vi titta närmare på Husserls
begrepp om det transcendentala självet. Detta är uppgiften för den
första delen av artikeln.
Personens gestaltning
Redan på 20-talet nyanserade Husserl sitt begrepp om självet, egot
eller jaget genom att särskilja mellan tre aspekter av självheten: först
och främst egot som aktpol, eller jagpol, som han också kallar det (Ich
Pol, Ego Pol); sedan det personliga egot (personales Ich, Person); och
så slutligen egot i dess fulla konkretion som monad.
För Husserl är detta tredelade, begreppsliga ramverk transcendentalt. Termerna ”aktpol”, ”person” och ”monad” hänvisar till olika
strukturer hos det transcendentala medvetandet som det är givet efter
den transcendental-fenomenologiska reduktionen; och således tänks
beskrivningarna och utläggningarna vara renade från alla existentiella
teser. Vad som står på spel är alltså inte något inomvärldsligt varande,
eller några delar, nivåer eller egenskaper av sådant varande, utan snarare medvetandets struktur i dess konstitutiva bearbetning av varat. För
denna artikels syften kommer jag att fokusera på Husserls distinktion
mellan subjektet förstått som transcendental person och subjektet förstått som jagpol.6
6
För en fullständig beskrivning av de transcendental-fenomenologiska begreppen
jagpol, person och monad, se Sara Heinämaa, ”Selfhood, consciousness and embodi-
93
I Husserls beskrivning är egot som aktpol eller jagpol de intentionala akternas subjekt, det vill säga egot studerat endast såsom utförare av
akter. Husserl menar att varje akt som blir möjlig att urskilja i strömmen av erfarenheter radierar eller emanerar från ett identiskt centrum;
varje akt är given oss som en sådan utstrålning. Så till att börja med är
egot den syntetiskt konstituerade pol som innefattar alla akter (faktiska
och möjliga) som framträder ur medvetandets kontinuerliga ström.
Å andra sidan argumenterar Husserl, efter att ha gjort denna grundläggande poäng, för att det transcendentala egot inte endast är en aktpol eller en syntetisk enhet av alla tillfälliga akter. Egot, menar han,
bildas också tidsligt och hänvisar i denna bemärkelse tillbaka till sitt
eget förflutna. Denna idé om en tidslig daning av egot får i Cartesianska meditationer följande utformning:
Här bör vi lägga märke till att detta centrerande jag inte är en tom identitetspol (lika lite som ett föremål är det), utan att jaget, tack vare en
lagmässighet hos den ”transcendentala genesen”, med varje akt som
strålar ut från det med en ny föremålslig mening erhåller en ny förblivande egenhet.7
Husserl inför en terminologi baserad på begreppet ”habitus” [Habitus,
Habitualität] för att beskriva egots temporala konstitution som skilt
från dess rent akt-performativa funktion. Han avråder oss från att tolka
denna terminologi i dess vardagliga betydelse av rutiner och sedvänjor.
I stället handlar det här om vissa interna tidsprocesser, där akter
etableras och där nya akter sedimenteras på de föregående, så att ett
slags akt-form eller akt-gestalt genereras. Denna gestalt är unik för
varje individ, och vi kan därmed säga att varje ego har ett specifikt sätt
att fungera, eller en ”stil” om man så vill. Individernas unika stilar kan
klassificeras i allmänna typer, men kan inte indelas i några naturligt
bestämda klasser.
Vad Husserl kallar ”transcendental person” eller det transcendentala
egots ”personlighet” är den gestalt som formas genom akternas etablering och habitus i den inre tiden. För honom är egot aldrig en tillfällig
ment: A Husserlian Approach”, i Consciousness, red. Sara Heinämaa, Vili Lähtenmaaki och Pauliina Remes, New York, London: Springer, under utgivning.
7
Edmund Husserl, Cartesianische Meditationen und Pariser Vorträge, Husserliana
Bd. 1, red. Stephan Strasser, Haag: Martinus Nijhoff, 1950, s. 100; Cartesianska meditationer, Göteborg: Daidalos, 1992, övers. Daniel Birnbaum och Sven-Olov Wallenstein, s. 78, min kursivering.
94
aktör, som bara vill, åtnjuter och förutsätter vara, utan egot har alltid
redan velat, åtnjutit och förutsatt varat. Egot är aldrig blott en totalitet
av simultana akter, utan också konstituerat i tiden. Egot har, med andra
ord, en genes: ett eget förflutet och ett ursprung. Och man måste gå
ännu längre: egot är (också) sitt eget förflutna.
Husserl belyser denna akternas habitueringsprocess genom att studera exemplet med hur våra omdömen bildas. Varje gång vi fäller ett
omdöme, förklarar han, så blir omdömet vårt eget på ett specifikt sätt:
det blir till en del av vår transcendentala habitus. På detta sätt förblir
omdömet vårt eget tills vi förnekar det i en ny omdömesakt. Men även
efter detta förblir det vårt eget, som ett omdöme vi en gång höll fast
vid och agerade efter men sedan förnekade. Detta betyder inte att vi
repeterar omdömet i varje ögonblick fram tills vi förnekar det, utan att
vi från det specifika ögonblick då omdömet får fäste i oss är de som
fäller detta omdöme och tror på detta sätt.
Denna gestaltningsprocess gäller också för icke-tetiska och ej omdömesfällande akter, som till exempel praktiska och axiologiska akter.
Den transcendentala personen är alltså inte blott en stapel av habituerade omdömen, utan innefattar även ett habitus av affektiva intentioner
och målinriktade handlingar. Det bör också påpekas att Husserl menar
att allt detta grundar sig på sinnesförnimmelsernas passiva syntes (och
inte på kroppen som objektiv realitet).
Som en sammanfattning kan vi säga att Husserl med begreppet transcendental person inleder en ny diskussion kring det transcendentala
egots temporalitet: jagpolen eller aktpolen är handlingarnas ständigt
identiska centrum, medan det konkreta egot är en person konstituerad
som en helhet i en tidsström av erfarenheter, vilka är övergående som
handlingar men permanenta som resultat, och vilka dessutom sedimenteras ovanpå varandra. Aktpolen och personen är inte två separata delar, nivåer eller faser hos egot, utan de är essentiellt sammanbundna
och kan endast särskiljas genom analys.
Då den transcendentala personen till sitt väsen är ett tidsligt fenomen hör undersökningen av dess natur till den genetiska fenomenologin. I den fjärde Cartesianska meditationen förklarar Husserl:
Med läran om jaget som pol för sina akter och substrat för habitualiteter har vi redan berört den fenomenologiska genesens problematik på
95
en viktig punkt, och därmed befinner vi oss på den genetiska fenomenologins nivå.8
Den genetiska fenomenologin förklarar meningsbildningens tidsliga
ordning. Den begränsar sig inte till att undersöka individers historier,
utan syftar genom den eidetiska variationens metod, till att belysa de
väsentliga stegen och faserna i varje temporal meningskonstitution.
Den senare Husserl argumenterar för att den statiska analysen är en
nödvändig del av fenomenologin, men inte tillräcklig i sig själv eftersom fenomenologin strävar efter att redogöra för såväl meningens
strukturer som dess eidetiska genes och ursprung. Husserls begrepp
transcendental person berikar och konkretiserar hans beskrivning av
subjektiviteten genom att inkludera självets temporala utveckling.9
Vi kan dra flera viktiga slutsatser utifrån detta. Till att börja med inser vi att självet som pol endast är en abstraktion från egots konkreta
helhet, vilken konstitueras som en förändringsprocess och utveckling i
den inre tiden. Därmed är jagpolen inte icke-temporal, utan snarare
genom- eller alltidslig.10 För det andra inser vi att självet inte bör förstås som en universell princip, som alla människor eller rationella varelser har del av. Snarare är det en individ med individuella egenskaper, och med en individuell utvecklings- och förändringsstil. Varje
individ uppvisar dock vissa väsentliga strukturer, som till exempel inre
tidslighet och intentionalitet, men dessa strukturer har inget eget vara
eller existens skilt från strömmen av levda erfarenheter. Tvärtom: erfarenheternas väsentliga strukturer visar eller öppnar sig endast inom
denna ström.
Från dessa slutsatser kan vi dra vidare slutsatser som rör könsskillnaden. Den avgörande idén blir här att Husserls personalistiska begrepp om stil och typ ger oss en möjlighet att formulera könsidentite8
Edmund Husserl, Cartesianische Meditationen, s. 103; Cartesianska meditationer,
80, min kursivering.
9
Begreppet monad täcker in hela det transcendentala självet i dess fullständiga konkretion och rikedom: de intentionala akterna, deras habitualitet och sedimentering, men
också de intentionala objekten som de intentionala akternas korrelat. Bland de intentionala objekten finner vi klassen som består av andra själv, deras levande kroppar, och
själarna och andarna som ges tillsammans med kropparna. Således kan analysen av
relationen mellan självet och den andre utvecklas endast på basis av den fulla konkretion som uppnås med monadbegreppet, och inte på basis av begreppet transcendental
person. För en förklaring av Husserls monadbegrepp och relationen till dess bakgrund
hos Leibniz, se Sara Heinämaa, ”Selfhood”.
10
Jmf. Kortooms 2002, s. 212.
96
tens och könsskillnadens problem på ett radikalt filosofiskt sätt. Vi
behöver inte längre begränsa oss till att förklara sexuella identiteter och
skillnader utifrån empiriska realiteter: hormoner, gener, stimulus/respons-system, sociala roller eller historiska fakta. På ett mer
grundläggande plan blir i stället könsskillnaden möjlig att förstå utifrån
intentionala och tidsliga begrepp, närmare bestämt som en skillnad
mellan två typer av personlighet. Som karakteristika eller egenskaper
hos personliga identiteter är maskulinitet och femininitet, ”manlighet”
och ”kvinnlighet” (om man vill använda de termerna) inte förankrade i
några specifika aktiviteter eller objekt, utan givna som två olika sätt att
förhålla sig till objekt, agera gentemot dem och påverkas av dem.
Dessutom, eftersom förnimmelser, rörlighet och sinnesperception uppvisar specifika former av intentionalitet, så kan vi inkludera en beskrivning av den sexuella kroppen inom detta ramverk, och fråga på
vilket sätt dessa sinneserfarenheter är grundläggande för könslig identitet och könsskillnad. Förstådda på detta sätt konstitueras könsidentiteterna inte som ett tillägg till våra levande kroppar, utan tillsammans
med dem.
När den sexuella identiteten förstås som en stilistisk identitet, genomsyrar den hela livet som ett sätt för levda erfarenheter och handlingar att följa på varandra, sträcka ut sig i tiden och förändras. Och när
sådana förändringsmodus själva förändras – till exempel i barndom,
vuxenhet, sjukdom eller ålderdom – så ”gör de det på ett karakteristiskt
sätt, så att den övergripande stilen ännu en gång manifesteras.”11
Drifternas och instinkternas anonyma subjekt
Som jag antytt finns det ett uppenbart problem med detta sätt att se på
könsskillnad och könsidentitet: det verkar vara intellektualistiskt och
voluntaristiskt, eftersom det betonar de medvetna aktiviteternas roll i
konstitutionen på bekostnad av undermedvetna drifter och instinkter.
Begreppet transcendental person, som det utvecklas av Husserl, faller
tillbaka på aktbegreppet, vars paradigmatiska konstituenter är viljeoch omdömes-akterna. Således, så fortsätter detta kritiska argument,
kommer varje redogörelse för könsskillnaden som tar begreppet om
11
För en mer fullständig beskrivning av sådana ”sexuella stilar”, se Sara Heinämaa,
Toward.
97
den transcendentala personen som sin utgångspunkt att utmynna i en
tolkning som av nödvändighet blir abstrakt och idealiserad. Denna
misstanke uttrycks allra klarast av Judith Butler, när hon ifrågasätter
den existential-fenomenologiska traditionens cartesianska förutsättningar. Butler skriver:
Men så snart vi går med på att förstå detta bli-könstillhörig som grundat på ett slags aktivitet eller viljemässighet, […] så uppstår ett problem: vilken betydelse får då könstillhörigheten i en värld där relationen mellan könen sedan länge är etablerad och, på ett djupgående plan,
konsoliderad? Vilken sorts frihet handlar det om här?12
I Bodies That Matter omformulerar hon sin antivoluntaristiska
grundsyn på följande sätt:
Köns-blivandets ”aktivitet” kan inte i strikt mening vara en mänsklig
akt eller ett mänskligt uttryck, det vill säga en frivillig tillägnelse, och
handlar absolut inte om att vi tar på oss någon mask; snarare är den
matrisen genom vilken viljan själv ursprungligen görs möjlig […] i
denna bemärkelse är könsskillnadens matris primär i förhållande till
uppkomsten av ”människan”.13
Emellertid är inte – vilket Butler och andra också har betonat – fenomenologin försvuren åt en sådan ”cartesiansk inställning”; denna tradition ger oss flera andra alternativ. Särskilt har i detta sammanhang
hävdats att Merleau-Pontys anonymitetsbegrepp erbjuder oss en fundamentalt annorlunda redogörelse av sexualiteten. Enligt detta synsätt
konstitueras inte könsskillnaden på basis av medvetna aktiviteter och
erfarenhetens egologiska nivå, utan tillhör de mer fundamentala lager
av livet eller tillvaron som Merleau-Ponty kallar ”anonyma”, ”ickeegologiska” eller ”opersonliga”.
Vissa passager i Phénoménologie de la perception verkar rättfärdiga
uppfattningen att Merleau-Ponty såg sexualiteten som en del av en
generell anonymitet i motsättning till det personliga livet. I kapitlet om
sexualiteten skriver han till exempel:
12
Judith Butler, ”Gendering the Body: Beauvouir’s Philosophical Contribution”, i
Women, Knowledge and Reality: Explorations in Feminist Philosophy, red. Ann Garry
och Marilyn Pearsal, New York: Routledge, 1991, s. 255.
13
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of ”Sex”; New York:
Routledge, 1993, s. 7.
98
Således är inte synen, hörseln, sexualiteten eller kroppen bara den personliga tillvarons vägar, instrument och manifestationer, utan den personliga tillvaron tar också upp dessa sinnliga fakulteter och absorberar
dem såsom de gives den anonymt.14
Och i det föregående kapitlet, det som bär titeln ”Le corps comme objet
et la physiologie mechanistique”, förklarar han:
det verkar som att det kring vår personliga tillvaro finns en marginal av
nästan opersonlig existens, vilken tas för given, och vilken jag är beroende av för att hålla mig vid liv […] man skulle kunna säga att min organism, förstådd som en för-personlig klyvning i den generella formen
av ”en värld”, och i termer av en anonym och generell existens, spelar
en roll under mitt personliga liv: rollen av ett medfött komplex. (PP 99)
Många kommentatorer har hävdat att Merleau-Ponty, i och med anonymitetsbegreppet, bryter med den husserlska fenomenologin, som är,
om inte helt uppknuten till, så åtminstone baserad på det personliga
perspektivet. Kroppens anonyma liv såsom det beskrivs i Phénoménologie de la perception, och sättet på vilket Merleau-Ponty kontrasterar det mot egots personliga liv, anses innebära att han lämnar det
egocentriska förhållningssättet och inför eller antar en erfarenhetsnivå
där självet och den andre förenas.
Rosalyn Diprose, till exempel, hävdar att Merleau-Ponty förkastar
idén om det transcendentala medvetandet som grundläggande för all
meningskonstitution. Enligt henne visar Merleau-Pontys analyser att vi
inte existerar som enskilda kroppar som konstituerar en värld genom
objektiverande akter, utan som aspekter eller delar av en allmän tillvaro. Jag är inte en enskild kropp, skriver Diprose, eftersom ”jag är förmig bara i kraft av att först vara för och med andra levande kroppar”.
Detta innebär också att jag ”inte på något enkelt sätt kan skilja det som
jag själv genomlever från det som andra genomlever”.15
Jag kommer ägna resten av denna artikel åt att diskutera detta inflytelserika synsätt. Genom att studera avgörande passager från Phénoménologie de la perception kommer jag att visa att det som MerleauPonty menar med den anonyma perceptionen varken betecknar någon
helt själv-lös erfarenhet eller någon erfarenhet gjord av ett generellt
14
Maurice Merleau-Ponty, Phénoménologie de la perception, Paris: Éditions
Gallimard, [1945], 1993, s. 187. Hädanefter refererad till som PP.
15
Rosalyn Diprose, Corporeal Generosity: On Giving with Nietzsche, Merleau-Ponty,
Levinas, Albany: New York State University Press, s. 89.
99
eller kollektivt subjekt. Snarare än att teoretisera någon helt egolös
erfarenhet, strävar han efter att öppna nya vägar för att uttrycka vissa
dolda strukturer i den konkreta perceptionen, strukturer som impliceras
av den med nödvändighet kroppsliga karaktären hos det varseblivande
självet, och genom den perspektiviska presentationen av det varseblivna tinget. Bland dessa strukturer inkluderas sedimenterade resultat av
tidigare akter, av vilka några inte är våra egna akter, utan akter utförda
av våra okända föregångare. Förstått på detta sätt är det varseblivande
subjektet ”förpersonligt”, men inte så att det skulle vara något odifferentierat flöde eller kollektiv av ett antal samtidiga subjekt, utan i betydelsen att subjektet har en historia och en ”förhistoria” (PP 249).
Detta innebär att Merleau-Ponty inte uppfattar det personliga som
en övergripande struktur som skulle läggas ovanpå en generell anonymitet, inte heller att han ser det anonyma som en separat, konstant sfär
där könsskillnadens parametrar och inriktningar skulle vara fixerade.
För Merleau-Ponty är anonymiteten och det personliga inte alls två
skilda typer eller nivåer av subjektivitet, utan snarare, som han själv
säger i slutet av Phénoménologie de la perception: ”två aspekter av
den unika struktur som är det konkreta subjektet.” (PP 513 f.)
Dessa nyanser är avgörande för vår förståelse av könsskillnaden.
Könsskillnaden konstitueras inte av beslut och viljeakter, men inte
heller har den sin bas i eller uppstår från någon separat nivå av rena
instinkter och drifter. Snarare konstitueras den genom det konstanta
sammanflätandet av å ena sidan affektiva och sedimenterade perceptioner och å andra sida viljan och intellektet. Utifrån detta kan vi förstå
vad Merleau-Ponty menar när han karakteriserar sexualiteten som emblematisk för vårt sätt att vara relaterade till världen (PP 185).
Så låt oss börja med att gå till Merleau-Pontys Phénoménologie de
la perception. I kapitlet om andra själv och den mänskliga världen,
skriver han:
Genom den fenomenologiska reflektionen upptäcker jag seendet, inte
som ett ”tänkande om seendet”, som Descartes uttryckte det, utan som
en blick som bearbetar den synliga världen (…) När jag vänder uppmärksamheten mot min perception, och passerar från den direkta perceptionen till tanken på perceptionen, så återupprepar jag den och finner i mina perceptionsorgan verksamheten hos ett tänkande som är äldre än jag själv, och av vilket mitt eget tänkande blott är ett spår. (PP,
404, min kursivering.)
100
Denna paragraf, och andra liknande stycken, antyder att MerleauPontys fenomenologiska reflektioner avslöjar någon sorts samband
mellan subjekt: förutom det personliga jaget ingår också någon annan i
mina perceptioner.
Det blir dock avgörande att notera att det anonyma subjekt som
Merleau-Pontys reflektioner visar tillsammans med självet omtalas i
singularis och inte i pluralis. Ganska explicit och vid upprepade tillfällen konstaterar han att det är någon som ser i eller tillsammans med
mig. Det mest berömda uttrycket för detta finns i kapitlet om ”Sinneserfarenheten”, där han säger: ”Om jag skulle uttrycka den perceptiva
erfarenheten på striktast möjliga sätt, så skulle jag säga att någon varseblir i mig, inte att jag varseblir.” (PP 250, min kursivering.)
Det finns alltså ingen mångfald subjekt eller någon generaliserad
subjektivitet, utan snarare en tvåfald eller ett par, jag själv och en ospecificerad, namnlös någon, någon annan inuti mig. Och dessutom deltar
inte dessa två subjekt, det personliga och det anonyma, i perceptionen
på lika villkor, så att vi kunde beteckna deras gemensamma erfarenhet
med uttryck som ”de varseblir” eller ”vi varseblir”. Det är jag som
varseblir, men bara på grund av och i enlighet med någon annan. Det
finns en fundamental asymmetri eller brist på ömsesidighet mellan
dessa två subjekt: mina personliga akter etableras på grundval av de
anonyma akterna hos ”någon” (PP 241)16, och å andra sidan grundas
det anonyma subjektets mening, själva dess subjektivitet, på sinnet
självt som konstitueras tillsammans med mina personliga akter.17
Vad eller vem är då denna någon i mig, som varseblir tillsammans
med mig eller som hjälper mig att varsebli? Även om Merleau-Ponty
tycks vara något inkonsekvent på denna punkt och formulerar sin
ståndpunkt på olika sätt i olika kontexter, så uttrycker han sig i vissa
passager explicit och fullständigt klart. Den ”någon” som varseblir i
mig eller med mig är min egen levande och förnimmande kropp. Detta
är vad Merleau-Ponty gång på gång förklarar i Phénoménologie de la
perception, till exempel i följande passage:
Min personliga tillvaro måste vara ett återupptagande av en förpersonlig tradition. Således finns ett annat subjekt under mig, för vilket
16
Se även Edmund Husserl, Ideen zu einer reinen Phänomenologie und phänomenologischen Philosophie, Zweites Buch, Phänomenologische Untersuchungen zur Konstitution, Husserliana, Band IV, red. Marly Bimel, Haag: Maritnus Nijhoff, 1952, s. 213 ff.
17
Se t.ex. Maurice Merleau-Ponty, Signes, Éditions Paris: Gallimar, [1960], 1998, s.
201.
101
världen existerar innan jag blir till, och som markerar min plats i världen. Denna fångna eller naturliga ande är min kropp, och inte den
kropp som är medlet att förverkliga mina personliga val, och som finner fäste i den ena eller andra världen, utan den kropp som är systemet
för den anonyma ”funktionalitet” som involverar var och en av de partikulära koncentrationerna inom ett övergripande projekt. (PP 293 f)
Vad Merleau-Ponty menar är alltså inte att den som varseblir i eller
med mig är ett annat subjekt, skilt från mig i rum och tid, utan min
egen levande, förnimmande och rörliga kropp. Eller, för att uttrycka
det med hans egna ord: det är jag, mig själv, i den bemärkelsen att jag
har en kropp. Men detta är inte allt. Vi finner nämligen andra passager
som är ännu mer avslöjande, och som hjälper oss att förstå vad han
menar med anonymitet. Till exempel argumenterar han på följande
sätt:
Genom mina upplevelser uppfattar jag, liksom vid gränsen för mitt
personliga liv och mina egna akter, ett liv av givet medvetande från
vilket dessa härstammar, mina ögons, händers, örons liv, alla dessa
naturliga själv. Varje gång jag har en upplevelse känner jag att den inte
berör mitt eget vara, utan ett annat själv som redan har ställt sig på
världens sida. (PP 250, min kursivering, se även PP 399.)
Som denna passage indikerar är det inte bara min kropp som det upplevande och rörliga subjektet som verkar i min perception, utan också
kroppen som ett system av individuella organ. I varje varseblivning
deltar flera komponenter i min levande kropp: mina ögon, mina öron,
mitt huvud, mina händer och min hud. Perceptionen, min perception,
integrerar dessa komponenter och integrerar dem till helheten av mitt
personliga liv (PP 101).
I min alldagliga erfarenhet behåller dessa funktioner hos mina perceptionsorgan sin icke-tematiska karaktär, men de kan göras tillgängliga genom reflektion, och de ”kräver” eller ”påkallar” vår uppmärksamhet under onormala omständigheter som sjukdom eller trötthet.
Min perception riktas mot det externa tinget, men samtidigt involverar
det mitt icke-tematiska självmedvetande. Vad den fenomenologiska
reflektionen och analysen förmår visa oss, enligt Merleau-Ponty, är att
detta självmedvetande inte är någon enkel, formell struktur, utan en
komplex helhet där ett antal faktorer samverkar: jag ges till mig själv
som en förnimmande kropp och min förnimmande kropp inkorporerar
ett integrerat system av sinnesorgan och sinnesfunktioner (PP 253 ff).
102
Dessutom menar Merleau-Ponty att mina förnimmelser – det vill
säga ”de mest grundläggande perceptionerna” (PP 279), som han kallar
dem – ges mig på ett speciellt sätt: de framträder inte såsom mina egna
ursprungliga prestationer eller kreativa skapelser, utan tvärtom såsom
variationer på ett generellt förnimmelsemodus eller förnimmelsestil,
vilka påkallas av det förnumna och uppfattade tinget. Han säger till
exempel:
Mellan min förnimmelse och mig själv finns alltid trögheten hos ett ursprungligt förvärvande som förhindrar att min upplevelse klarnar för
mig. Jag upplever förnimmelsen som en variation på en generell tillvaro, vilken redan är uppknuten kring en fysisk värld och som strömmar
genom mig utan att jag har skapat den. (PP 250, se även 503)
Mina förnimmelser sker alltså inte i enlighet med mina vanor eller min
vilja, utan i enlighet med tinget. Det är som om tingets egna kvaliteter
skulle avkräva min kropp och dess organ dessa rörelser, eller som om
det skulle inbjuda kroppen att sättas i ett visst slags rörelse (PP 367).
Vad som koncentreras genom Merleau-Pontys anonymitetsbegrepp är
således idén att våra egna rörelser ges oss såsom variationer eller modifikationer på en allmän sensibilitet och rörlighet, implicerade av det
förnumna tinget.
Förstådda på detta sätt är perceptionen passiv och det iakttagna
tinget aktivt i en specifik bemärkelse. Det räcker inte med att säga att
min kropp och mina sinnesorgan reagerar och svarar på stimuli från
olika objekt, utan de får också sina funktioner – eller åtminstone sina
generella funktionsstilar – från tingen. Hur ska vi förstå detta? Merleau-Pontys svar är att beskriva det iakttagna tinget som ett upptrampat
spår. Vi måste skärskåda denna idé för att förstå vad han menar med
anonyma operationer och funktioner.
Merleau-Ponty menar att de iakttagna tinget är ett sediment av tidigare aktiviteter. Det framträder inte för oss som en oberoende objektiv
existens i sig själv, utan ges som ett upptrampat spår eller en relik av
förnimmelser och perceptioner som föregick våra egna aktiviteter.
Denna idé togs upp i citatet ovan, men låt mig lyfta fram ett annat relevant kapitel:
Medan jag varseblir […] är jag medveten om att jag integrerar ett frånvarande och skingrat ”medvetande”: syn, hörsel, känsel, med deras respektive erfarenhetsfält, som föregår och som förblir främmande för
103
mitt personliga liv. Det naturliga objektet är det spår som trampats upp
av denna generella tillvaro. (PP 399, min kursivering.)
Vi ser alltså att det varseblivna objektet är ett sediment eller spår som
trampats upp av tidigare perceptionsakter. Detta gäller såväl för de
kulturella objekten (instrument, redskap och konstverk) som för de
naturliga (berg, växter och djurs kroppar). Som objekt möjliga att
varsebli är alla dessa att förstå som resultat eller förvärvanden av motoriska intentioner som föregick våra egna akter. Och dessutom ges
mina sinnesorgan till mig som sådana reliker eller sediment. MerleauPonty uttrycker detta explicit i samma paragraf som den just citerade:
När jag vänder uppmärksamheten mot min perception, och passerar
från den direkta perceptionen till tanken på perceptionen, så återupprepar jag den och finner i mina perceptionsorgan verksamheten hos ett
tänkande som är äldre än jag själv, och av vilket mitt eget tänkande
blott är ett spår.” (PP 404)
Idén att betrakta tinget som ett upptrampat spår har två aspekter. För
det första innebär den att det som gives mig i mitt perceptiva liv inte är
någon subjektsoberoende objektivitet, utan ett resultat av någon aktivitet som föregått mig i tiden. Min egen kropp indikerar sensoriskmotoriska agenter eller andra levande kroppar, och en hel historia och
förhistoria som tillhör dem, det vill säga varseblivande subjekt som har
påverkat sina miljöer och konstituerat det som jag nu finner i det perceptiva fältet: det perspektiviska tinget och min egen rörliga och förnimmande kropp. För det andra innebär bilden av det upptrampade
spåret att vår egen perception är en samverkan snarare än en ursprunglig eller skapande aktivitet. Som bäst kan vi skapa modifikationer eller
varianter av tidigare perceptioner, och låta nya nivåer av objektivitet
bidra till grundläggandet av den varseblivna världen som den överlåtits
till oss av våra föregångare - människor såväl som djur. I kapitlet om
sinneserfarenheten skriver Merleau-Ponty:
Taget precis som jag ser det [synligheten synliggjord] är det ett moment i min individuella historia, och eftersom förnimmelsen är en rekonstruktion så förutsätter den sediment i mig som lämnats kvar genom en tidigare konstitution, vilket gör mig till ett förnimmande subjekt, ett förråd packat med naturkrafter vilket jag är den förste att förundras över. Jag är alltså inte, för att tala med Hegel, ett ”hål i varat”,
utan ett hålrum som har skapats och som kan förgöras. (PP 249)
104
Och i kapitlet om rumslighet lägger han till:
min första perception och mitt första grepp om världen måste framträda för mig såsom en händelse i överensstämmelse med en tidigare
överenskommelse mellan x och världen i allmänhet, min historia måste
vara fortsättningen på en förhistoria och måste använda dennas uppnådda resultat. (PP 293)
Allt detta för uppenbarligen in tidens och tidslighetens problematik. Vi
måste fråga hur det kan vara möjligt att den subjektiva tiden kan hänvisa till andra tider, före och efter mitt personliga liv: i vilken betydelse
kan vi tala om ett ”föregående” och om en ”succession”? I slutet av
kapitlet om ”Andra själv” avslutar Merleau-Ponty sina reflektioner om
perceptionens anonymitet genom att omformulera sin fråga igen. Han
frågar: ”hur kan min egen närvaro (die Urpräsenz), som etablerar mina
egna gränser och villkorar varje främmande närvaro, samtidigt vara det
försvinnande (die Entgegenwärtigung), som kastar mig utanför mig
själv” (PP 417). Om vi återupptäcker tiden nedanför subjektet, lovar
han, så kommer vi att förstå att bortom detta ”finns ingenting kvar att
förstå” (PP 419).
Slutsats
Här måste jag lämna den viktiga frågan om förhållandet till temporaliteten, det vill säga frågan om och hur min inre tid kan inkludera en
referens till andra erfarenheter före mitt liv, till en annan gång. Jag
avslutar helt enkelt genom att summera resultaten av min utläggning
kring de fenomenologiska teorierna om habituering och sedimentering.
För det första hoppas jag att min beskrivning av Husserls begrepp
om den transcendentala personen har skingrat åtminstone en del av
oron för voluntarism, intellektualism och spiritualism. Så länge vi betraktar den transcendentala personligheten som formad uteslutande
från eller genom omdömes- och viljeakter, så verkar det förvisso som
att Husserls filosofi är intellektualistisk och voluntaristisk, och som att
den knappast kan tjäna som en solid grund för en teori om könsskillnaden: här verkar det som om feminitet och maskulinitet borde tolkas
som resultat av olika uppsättningar sättande akter och viljeakter. Men
vad vi har sett är att den transcendentala personen för Husserl är den
gestalt som formas i livsprocessen, i övergången från en levande erfarenhet till en annan. Förstådd på detta sätt innefattar personen, åtmin105
stone potentiellt, alla slags erfarenheter: vilje- och omdömesakter, förvisso, men också affektiva erfarenheter och det sinnliga livet. Personen
omfattar det teoretiska medvetandets sättande akter, men också de
axiologiska och praktiska akter som tillhör njutningen, begäret och
viljandet. Och allt detta grundar sig på sinnesförnimmelsernas passiva
syntes. Personen är förändringens och transformationens tidsliga form
eller gestalt, vilken karaktäriserar medvetandeflödet i dess helhet.
För det andra hoppas jag att min läsning av Merleau-Ponty har visat
att våra könade kroppar utför operationer som har sin grund, inte bara i
våra egna handlingar, utan också i våra föregångares handlingar, kanske till och med bland djuren. Denna grund kan kanske kallas ”instinktsmässig” eller ”driftsbaserad”, men vi bör inte tro att kroppens
anonyma liv utgör ett autonomt system som fastställer våra könsidentiteter och könsskillnader oberoende av våra personliga vilje-, beslutsoch omdömesakter. Det anonyma är inte oberoende av våra egoaktiviteter: det varken bestämmer eller undergräver dessa aktiviteter.
Snarare bör vi se det som att det anonyma flätas samman med våra
kognitiva akter, viljeakter och beslutsakter, och att de tillsammans
formar en komplex, dynamisk struktur av ömsesidiga in-formationer.
Således bör inte erfarenhetens anonyma aspekter sättas i motsättning
till det som tar sin begynnelse med mina egna akter. Merleau-Ponty
använde aldrig dessa begrepp, det personliga och det anonyma, för att
hålla isär två former av erfarenhet eller två subjektivitetsbegrepp, utan
för att beteckna två aspekter hos den konkreta, mänskliga tillvaron.
Översättning från engelska av Johannes Flink
106
Person, personne, persona – anmärkningar
om Heideggers kritik av begreppet
”person”
Marcia Sá Cavalcante Schuback
Person, personne, persona: när dessa tre besläktade ord uttalas tillsammans på tre skilda språk så kan de också sägas peka på några centrala punkter i Heideggers kritik av begreppet ”person”. Det latinska
ordet persona betecknar masken som används inom teatern. Masken är
det som blottar karaktären såsom karaktär. Den blottar karaktären som
teatral händelse. Den visar själva visandet, och uppenbarar på så vis
uppenbarandets sätt att vara. Även om etymologin som härleder ordets
betydelse till verbet personare, att ”genljuda”, är omtvistad så skulle
man kunna säga att i detta ord genljuder två motsatta begrepp, nämligen begreppet ”någon” och begreppet ”ingen”, som det uttrycks i den
speciella negativa konstruktionen av det franska personne. I denna
begreppsliga resonans, kan vi lyssna till innebörden av såväl det som är
mest eget – personen – och det som är minst eget – ingen. Tonregistret
hos ordet persona låter oss tänka på såväl det som är mest konstitutivt
för självet och det som är minst konstitutivt för självet: det personliga
och det opersonliga, det karaktäristiska och det okaraktäristiska, det
anmärkningsvärda och det oanmärkningsvärda, det egna och det
främmande, det egentliga och det oegentliga. Denna etymologiska
motsatsställning kan semantiskt knytas till den tvetydighet som synliggörs av masken. Masken är ju vad som visar och döljer på samma
gång; den visar att den döljer och döljer vad den visar.
Denna komplexa situation angående uppenbarandets och visandets
paradoxer är helt central för att förstå Heideggers bild av den mänskliga existensen. Den utgör en erfarenhetshorisont utifrån vilken den
mänskliga existensen inte längre kan greppas som ett ”själv” i meningen av en substantialitet eller subjektivitet, inte heller som ”mänsklig” i
107
en gängse antropologisk, psykologisk, biologisk eller teologisk mening. Heideggers bild av det mänskliga ligger inte så långt ifrån Foucaults påstående att människans gestalt kan försvinna en dag ”comme à
la limite de la mer un visage de sable”,1 som ett ansikte av sand försvinner vid kanten av havet. Den mänskliga gestalten svarar inte nödvändigtvis mot den existentiella tilldragelse som frambringar dessa
gestalter. Men den gestalt eller det ansikte av sand som kan försvinna
utifrån Heideggers perspektiv är själva begreppet eller idén om ett
”själv”. Detta påstående kan tyckas konstigt med tanke på att en central
idé i Vara och tid just sammanfattas i tanken att Dasein existiert als es
selbst, att tillvaron existerar som sig själv.2 Den omfattande uppmärksamhet som ägnas frågan om tillvarons egentlighet, liksom dess samvete (Gewissen) tycks också motsäga ett sådant påstående. Men för att
förstå hur ”tillvaron (Dasein) existerar som sig själv” så är det helt
avgörande att diskutera vad detta ”som sig själv” innebär. Detta ”som”,
liksom det neutrala ”sig” pekar nämligen på ett helt avgörande sätt mot
den existentiella tilldragelse som i Vara och tid kallas ”själv”.3 Vad
som står på spel är nämligen inte ett själv som gradvis blir mer sig
självt, utan frambrytandet av existensens själva skeende eller tilldragelse (Ereignis). Heidegger lade senare till en viktig marginalanteckning till detta stycke i Vara och tid, där han skriver om självet att det
inte ska förstås som ”subjekt och individ, eller som person”.4 Hans
kritik av begreppet person kan därför hjälpa oss att förstå på vilket sätt
hans bild av den mänskliga existensen som Dasein också blir en bild
av den försvinnande sandfiguren vid kanten av varats hav. I det följande, kommer jag att diskutera några aspekter av Heideggers kritik mot
begreppet person, genom att skissera hans uppfattning om det existentiella skeende som traditionellt benämns den ”mänskliga varelsen”,
men, som med hans egna ord i en sen text, också kan ses som en ”varats mask”.5
1
Michel Foucault, Les Mots et les choses: une archéologie des sciences humaines,
Paris, Galimard, 1995, s. 398.
2
Martin Heidegger, Sein und Zeit (hädanefter SZ), Tübingen: Max Niemeyer Verlag,
1986, § 31, s. 146. Varat och tiden, svensk övers. Richard Matz, Göteborg: Daidalos,
1993, tysk paginering i marginalen.
3
Daseins neutralitet är en viktig fråga som utvecklas vidare i Derridas berömda artikel
”Geschlecht: sexual difference, ontological difference”, i Research in Phenomenology,
vol 13, s. 65-83, 1983.
4
SZ, s. 443.
5
Martin Heidegger, Was heisst Denken? Tübingen: Max Niemeyer Verlag, 1971, s.
28.
108
Redan i Heideggers tidigaste texter kan man hitta en uttalad kritik
mot begreppen person och personlighet. I en entusiastisk uppsats om
den danske symbolisten Johannes Jörgensen, framför allt hans Lebenslüge och Lebenwahrheit – som Heidegger för övrigt också kopplar till
Selma Lagerlöf – kritiserar han den kult som uppstått kring författarpersonligheter, som ska ha ersatt ett läsande med hjärtats hand med en
kult av falska gudar.6 Själva kärnan i hans kritik hittar man emellertid
framför allt i Vara och tid §10, som sedan upprepas i flera senare texter, bland annat i Prolegomena zur Geschichte des Zeitbegriffs
(GA20), Metaphysische Anfangsgründe der Logik im Ausgang von
Leibniz (GA 26), Kant und das Problem der Metaphysik (1929), Brev
om humanismen (1946) och Was heisst Denken? (1952)7. Utgångspunkten är att den mänskliga existensen varken låter sig förstås från ett
naturvetenskapligt eller från ett commonsense artat perspektiv. Inom
dessa perspektiv förstås människan enligt rent biologiskt-fysiologiska
modeller. Den antas då utgöra en fysisk-psykologisk sammansättning,
såsom sammansättningen av kropp och själ. Som en sammansättning
av kropp och själ uppfattas existensen som ett något som existerar, det
vill säga som ett ting vid sidan av andra ting som existerar i världen
(som kroppar), men som också existerar bortom världen (som själ).
Denna bestämning återfinns på olika artikulationsnivåer av antropologiska redogörelser för människan som rationellt djur, och inom den
teologiska bilden av människan som en guds avbild. Den grundläggande poängen i Heideggers diskussion är egentligen inte idén om ”människa”, utan istället om ”existens” i betydelsen av en förståelse av vad
mänsklig existens och mänskligt vara innebär. Om vi ger upp den rent
naturvetenskapliga blicken på den mänskliga existensen så inser vi
också att den inte kan förstås som bara Vorhandenheit, som ting, res,
eller quidditas, som något i sig själv slutet. Den naturvetenskapliga
definitionen av livet som blott fysisk-kemisk process må vara allmänt
erkänd, men dess begränsningar är likväl uppenbara. Men Heidegger
ifrågasätter framför allt många alternativa filosofiska försök att övervinna dessa naturalistiska perspektiv på den mänskliga existensen.
6
Se ”Per Mortem ad Vitam (Gedanken über Jörgensens ”Lebenslüge und
Lebenswahrheit”)” i Martin Heidegger, Reden und andere Zeugnisse eines
Lebensweges 1910-1976, GA 16, Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann, 2000 s. 3
f.
7
En viktig diskussion om Kants förståelse av person finns i Martin Heidegger, Die
Grundprobleme der Phänomenologie (GA 24), Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann, 1975, §13-14.
109
Såväl Diltheys livsfilosofi och hans försök att grunda en ”livsontologi”
och en ”social-historisk psykologi”, som Bergsons vitalism och ”personalism”, liksom deras respektive försök att skapa en filosofisk antropologi, återspeglar enligt Heidegger den metafysiska föreställningen
om existensen som Vorhandenheit, som ett i sig själv. Genom att hålla
fast vid idén om existensen som ett i sig själv, så kvarstår dessa olika
filosofiska antropologier under livsvetenskapens optik. Enligt Heidegger så lyckades inte ens fenomenologin, i Husserls och Schelers utformning att bryta med detta grundläggande ontologiska antagande vad
gäller existens och vara. Detta blir tydligt, menar han, just i det fenomenologiska begreppet ”person”, som det utvecklas av dem båda. Utifrån sin läsning av den vid det laget ännu opublicerade Ideen II, beskriver Heidegger Husserls fenomenologiska kamp mot naturalismen
som den tog sig uttryck i grundläggandet av en personalistisk psykologi.8 Han tolkar till och med Husserls personalistiska psykologi som en
utvidgning av Diltheys idéer om människan som person. Enligt Dilthey
så är människan primärt en levande person som är inbegripen i historien. Heidegger ser idén om personen, uppfattad som en fullständig och
handlande varelse, som den gemensamma och grundläggande utgångspunkten för såväl Husserls som Schelers personalistiska psykologier.
Men Heidegger visar också hur Husserl uppfattar denna personalistiska
attityd och erfarenhet på ett rationalistiskt sätt i så mån som han karaktäriserar den som ett inspectio sui, som en inre självbegrundan, som ett
intentionalitetens ego, det vill säga som subjektet bakom cogitationes.
För Heidegger leder därför ”själva den personalistiska attityden till att
man avskärmar frågan om akternas liksom det intentionalas sätt att
vara – vilket också gäller Diltheys position”.9 Heideggers huvudsakliga
kritik mot Husserls personbegrepp kan sammanfattas på följande sätt:
a) Husserls reflektion över personens sätt att vara förblir i skuggan av
frågan om konstitutionen av det verkliga och objektiva; b) sättet att få
tillgång till personen är ingen annan än den redan definierade immanenta reflektionen (inspectio sui) över den levda erfarenheten; c) den
fenomenologiska föreställningen om ett enhetligt erfarenhetssammanhang av ande och person förblir inramad av den traditionella definitionen av människan som homo animal rationale.10 Dessa tre kritiska
8
För denna läsning, se Martin Heidegger, Prolegomena zur Geschichte des Zeitbegriffs. GA 20. Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann, 1979, § 13 ff.
9
Ibid., s. 124.
10
Ibid., s. 124 f.
110
poänger bekräftar att för såväl Husserls som Schelers position så kvarstår subjektet i meningen av kunskapssubjektet som det viktigaste
sammanhanget för att bestämma deras respektive personbegrepp. Den
fråga som för Heidegger framstår som den mest angelägna, och mest
förbisedda, är därför frågan om ”människans fullständiga konkreta
vara”. Men för att närma sig denna fråga är det först nödvändigt att
beskriva vad man kan mena med den fullständiga personen. Enligt
Heidegger så löser inte Husserls personbegrepp detta problem på ett
fenomenologiskt sätt, eftersom det redan implicit antar idén om sammanställning och produkt i sin definition av personens fullständiga
enhet. I denna mening så har varken Husserl eller Scheler brutit med
den naturliga inställningen till idén om existens, eftersom de i sin diskussion av existensen som person aldrig tematiserar själva innebörden
av vad det är att vara en person. Detta blir enligt Heidegger särskilt
tydligt hos Scheler, eftersom han uttryckligen diskuterar ”personvarat”, Personsein, utan att beskriva den fenomenologiska innebörden
av detta varande. Även om Scheler kan tyckas avvika från Husserls
rationalistiska uppfattning genom att insistera på personens vara som
individuell person och inte som universell egoitet, så lämnar han likväl
frågan orörd om akt-utövandets och akt-utövarens varamodus.11 För
Scheler, liksom för Husserl, så kräver personens enhet en väsentligen
annorlunda konstitution än den som beskriver naturtingets enhet. Och
även om Scheler insisterar på att ”personen aldrig kan tänkas som ting
eller substans; utan att personen snarare är en upplevelseenhet, som
omedelbart erfars i och genom våra erfarenheter – inte ett ting blott
tänkt bakom och utanför det som omedelbart erfars”, att ”personen
väsentligen existerar bara i utövandet av intentionala akter, och därför
väsentligen inte som objekt”, att ”en person hursomhelst ges som utövaren av intentionala akter som binds samman av en meningsenhet”,
att ”psykiskt vara inte har något att göra med person-vara”, ja trots alla
dessa påpekanden så lyckas han inte fenomenologiskt grunda personens enhet.12 Konstitutionen av denna enhet såsom enhet förblir fenomenologiskt fördold. Den fråga som står på spel, enligt Heidegger, är
person-varat såsom vara, som enhet, som ett varats enhet. Hur ska denna enhet definieras?
Alltifrån Descartes och fram genom Kant och den tyska idealismen
så genljuder frågan om personens väsen, såsom enhet av kropp, själ
11
12
Ibid., s. 126 ff.
Alla dessa passager från Scheler citeras av Heidegger i SZ § 10, s. 47 f.
111
och ande. Om att vara person innebär att vara på samma gång kropp,
själ och ande, det vill säga som enhet, hur ska vi då förstå existensens
enhet, existensens vara som en och densamma genom existensens förvandlingar? Denna vara-enhet kan inte förstås som en samling av olika
delar. Genom Aristoteles så har idén om enhet utvecklats framför allt i
betydelsen av kontinuitet, och kontinuitet vidare utifrån idén om tiden
som följd. Aristoteles diskussion om enhet tillåter också enhet som en
artikulation och integration av delar.13 Idén om artikulation eller integration av delar, bitar eller medlemmar, leder också till det mer formella
begreppet om enhet som summan av delar. Det formella begreppet
enhet som summa når sin aporetiska gräns när det appliceras på den
mänskliga existensen, då den inte kan redogöra för vilken av delarna
som kan summera kropp och själ och ande. För Heidegger så kunde
som sagt varken Husserls eller Schelers fenomenologiska beskrivningar göra reda för enheten hos det personliga varat, just på grund av att
hela frågan om enhet från början behandlas alltför formellt i termer av
sammansättning, och därmed i termer av det naturligt varande. Om
Heidegger är kritisk mot Schelers, och därmed också mot Husserls
redogörelse för konstitutionen av det personliga, så är det som en förlängning av Husserls diskussion av totalitet i Logiska undersökningar i
avsnittet om helhet och del, där en viss lösning på detta problem hade
presenterats.14 Problemet med enheten hos den mänskliga existensen är
i själva verket problemet med existensens totalitet. Enheten av kropp,
själ och ande förutsätter idén om totalitet. Totaliteten av det personligas vara måste emellertid skiljas från idén om sammansättning, en idé
som snarare svarar mot konstitutionen av ting i naturen, av det som är
förhanden, som är i sig självt. Person-varats totalitet ska istället betraktas utifrån existensens totalitet, det vill säga från totalitet som helhet,
som Ganze. Husserls undersökningar av läran om helhet och del (Ganze und Teile) spelar en viktig roll i Heideggers diskussion om totalitet,
det vill säga om tillvarons helhet eller helvaro. I diskussionen kring
den citerade passagen om hur tillvaron ”existerar i sig själv” och ”som
sig själv”, så innebär detta just att den existerar på ett annorlunda sätt
än det som kallas subjekt, individ och ”person”. Detta ”som” är helt
avgörande eftersom det skiljer sig från ett ”i” sig självt. Tillvaron är
varken ett själv eller ett ”i” sig självt. ”Tillvarons väsen ligger i dess
13
14
Se Aristoteles, Metafysiken, bok Delta, 1015 b16-1017 a6.
Se hela § 48 i SZ, särskilt fotnot 1, s. 244.
112
existens”, som det står i Vara och tid.15 Existens innebär i denna mening något radikalt avvikande från ontologins historia och dess bestämning av existens som Vorhandenheit, det vill säga som det som är
i sig självt. I ett brott med den traditionella ontologin inifrån, vilket är
vad Heidegger eftersträvar med detta uttryck, så framträder tillvarons
varastruktur som ett vara ”utom sig självt i och för sig självt”, som existens och som ek-statisk temporalitet.16 Daseins ”väsen”, det vill säga
dess sätt att vara, dess vara-modus, är ex-centricitet, ek-stas. Bara så
som Da-sein, det vill säga som en där- eller tillvaro (fakticitet) som det
infinita infinitivet av en att-varo eller möjlighet till möjligheten (existentialitet), bara i dess vara utanför den själv i och för sig själv, blir det
möjligt att greppa eixstensens enhet i dess skeende, det vill säga i dess
totalitet. Totalitet betyder därför enheten av existensen som skeende, i
dess ekstatiska tidslighet och i dess ändlighet, kort sagt, i dess transcendens. Det är detta som Heidegger kallar omsorg, Sorge. Omsorg är
namnet på tillvarons varastruktur, vilket är tidslighetens sätt att ske,
och omvänt skeendets tidslighet, transcendens. Och som Heidegger
själv ofta påpekar, är Sorge en fenomenologisk självutläggning av
tillvaron, och inte en förvetenskaplig självuppfattning. Han skriver till
och med:
Denna tolkning av tillvaron i riktning mot fenomenet omsorg har jag
inte tänkt ut, inte heller har den vuxit ur någon specifik filosofisk
ståndpunkt – jag har överhuvudtaget ingen filosofi -, utan den följer
helt enkelt ur sakerna själva. Inget läses in i sakerna (i det här fallet
Dasein), utan allting dras ur dem (det vill säga ur den); Dasein är själv
ett självutläggande, sig-uttalande varande.17
Detta tillvarons själv-uttolkande och själv-uttryckande innebär inte att
den först är inne i sig själv, och sedan kommer ut i världen eller till
andra, och på så vis ”trycker ut” vad den har ”inom” sig. I sig själv är
tillvaron alltid redan ute och bortom sig själv (transcendens), då den
utgör vad vi kunde kalla en prepositionell struktur, snarare än en posi15
Ibid., §9, s. 42.
Ibid., §65, s. 329.
17
Martin Heidegger, Prolegomena zur Geschichte des Zeitbegriffs, GA 20, s. 417:
”Auch diese Interpretation des Daseins auf das Phänomen der Sorge hin habe ich mir
nicht ausgedacht, sie ist auch nicht aus einem bestimmten philosophische Standpunkt
erwachsen – ich habe überhaupt keine Philosophie -, sondern sie legt sich aus der
Analyse der Sachen einfach nahe. Nichts ist den Sachen, hier dem Dasein, aufgeredet,
sondern aus ihnen (bzw. ihm) selbst ist alles geschöpft; das Dasein selbst ist
sichauslegendes, sichaussprechendes Seiendes”.
16
113
tionell instans. ”I” sig själv är tillvaron omsorg, en ”redan-framför-sigvaro-i-en-värld”, som Heideggers egen definition lyder.18 Genom att
vara denna prepositionella struktur, det vill säga Sorge, är tillvaron
alltid redan också sitt ännu-icke, sin icke-varo.
Ännu-icke är redan från början inbegripet i dess egen vara, och det
ingalunda såsom någon godtycklig bestämning, utan såsom något konstitutivt för den. På motsvarande sätt är också varje tillvaro, så länge
den är, alltid redan sitt ännu-icke.19
Som en projektiv och förutskickande tilldragelse, som en redanframför-sig-varo, så är tillvaron i egenskap av Sorge i sitt väsen
”genomsyrad av intighet”.20 Men då detta ännu-icke, denna intighet,
redan är i modus av ett på-väg, så kan det inte förstås som en brist eller
avsaknad, som privation i betydelsen av något som borde vara där (ett
ideal). Den klassiska metafysiska vokabulären angående ändlighet och
tillblivelse räcker inte till för att gripa tillvaron som omsorg, det vill
säga i dess egen ändliga enhet. Begrepp såsom Hang, Drang, tendens,
vilja, begär, tillblivelse, potentialitet förutsätter alla tillvaron som ett
”själv” som ännu inte är tillräckligt utvecklat, som kan realiseras i
meningen av en komplettering eller av en intensifiering, av att bli
komplett när till sist det saknade bitarna eller delarna läggs till den.21
Frågan gäller hur detta något är givet, detta som redan i sig själv är sitt
ännu icke, sin intighet. Detta givenhetsmodus är tillvarons sätt att vara
som man-själv. För tillvaron är för det mesta just inte sig själv. Den är
som om den vore sig själv, existerande ur sig själv i och för sig själv.
Detta negativa givenhetsmodus är vad som bekräftar tillvaron som
omsorg, det vill säga som i-världen-varo. Förfallande, Verfallenheit, är
inte ett negativt moraliskt begrepp, som på något sätt syftar till att
avslöja det illusoriska hos såväl den naiva som det filosofiska synen på
existensen. Förfallandet är det sätt på vilket tillvarons ekstatiska temporalitet, varigenom den alltid redan är sitt ännu-icke, är given. Det är
därför som tillvarons hela struktur inte bara utgörs av kopplingen mellan fakticitet och existentialitet, mellan da och sein eller mellan
18
SZ, § 41, s. 192.
Ibid., § 48, s. 244: ”Das Noch-nicht ist schon in ihr eigenes Sein einbezogen und das
keineswegs als beliebige Bestimmung, sondern als Konstitutivum. Entsprechend ist
auch das Dasein, solange es ist, je schon sein Noch-nicht”.
20
Ibid., §58, s. 285.
21
Se ibid., §41, s. 195.
19
114
kastadhet och utkast (Geworfenheit, Entwurf). Hela strukturen utgörs
av fakticitet, existentialitet och förfallande, eftersom det är förfallandet
som binder samman fakticitet och existentialitet. Förfallandet, som
uppträder som likgiltighet, tvetydighet eller medelmåttighet, är ett
negativt givenhetsmodus som samtidigt håller samman fakticitet och
existentialitet såsom i-världen-varo. Vi skulle kunna beskriva det som
den formella indikationen av det bindestreck som håller samman Dasein. Det låter nämligen Dasein framträda som ett ”mellan”, som das
Zwischen.22 Det är, som jag nämnt ovan, ett negativt modus genom
vilket tillvarons ändlighet framträder som tidslig totalitet och inte som
det som saknas för att eventuellt bli helt någon gång i framtiden. Detta
negativa modus är därför inte negativt. Heidegger insisterar rätt igenom hela Vara och tid att detta negativa modus är en positiv varakaraktär som formellt indikeras av tillvaron.
Denna negativa karaktär innebär alltså inte ofullständighet eller
ofullbordadhet i betydelsen av att inte kunna fylla sin grund eller föra
den till fullkomning. Den innebär tvärtom en ”grund-varo”, Grundsein,
men i meningen av att des eigensten Seins von Grund aus nie mächtig
sein, det vill säga att ”aldrig behärska det egna varat från grunden och
uppåt”.23 Heideggers helt avgörande utläggning av tillvarons grundvaro är i detta fall mycket belysande. Han skriver att ”genom att utgöra
en grund så är tillvaron själv sin intighet”, Grund-seiend ist es selbst
eine Nichtighkeit seiner selbst.24 Betydelsen av förfallandet är central
för att förstå ändlighetens positiva negativitet, som längre fram i Vara
och tid diskuteras i termer av vara-till-döden och i hans senare arbeten
som ”de dödliga”. Dess betydelse ligger framför allt i att visa oklarheten i den ontologiska innebörden av intet och för att visa på det avgörande behovet av att utveckla en existentiell tolkning av negativitet
för att därigenom existentiellt kunna förstå ändlighetens egen tidslighet. Ontologin förstår det negativa i såväl en negativ som i en positiv
mening. I dess negativa mening, så innebär negativitet brist, själva
icke-ägandets ”synd”. I sin positiva mening så betyder det negativa
tvärtom förvandlingens och övergångens ”dygd” eller ”förmåga”. Vad
Heidegger försöker visa i sin analys av samvete (Gewissen) och skuld
(Schuld) och det återstående (Ausstand), är just det ofullständiga och
22
Ibid., §72, s. 374.
Ibid., §58, s. 284.
24
Ibid.
23
115
inadekvata i detta dialektiska sätt att närma sig negativiteteten, som
försöker övervinna smärtan i skillnaden mellan icke-besittande och
besittande, mellan frånvaro och närvaro, försvinnande och uppdykande, genom att bygga en syntes med hjälp av en tredje förenande entitet.
Så länge det negativa förstås antingen negativt eller positivt från perspektivet av vad det är i sig självt, det vill säga av något förhandenvarande, så förblir det omöjligt att gripa tillvarons intighet som ekstatisk tidslighet eller omsorg. Tillvaron kan aldrig gå från ett tillstånd
till ett annat, den kan aldrig gå från en position till en annan, eftersom
tillvaron i sig själv är detta mellan, själva övergången, ”intets platshållare”, Platzhalter des Nichts. Dess icke-varo blir mest tydlig i dess
förfallande, det vill säga i dess självförlust i mannet, då tillvaron framträder som en ingen, eller som man skulle säga på franska, som personne. Denna alldagliga indifferens och tvetydighet av att uppträda i
sig själv utan att kunna vara i sig själv, en ingen som uppträder som
alla och vem som helst, visar tillvarons vara-konstitution som sig själv.
Detta innebär att tillvaron aldrig är här eller där, utan måste bryta fram
inom existensen. Existens är just detta frambrytande i existens av dess
egen mening. I denna betydelse kan tillvaron bara uppträda som skeende då den drar sig undan som entitet. Att säga att tillvaron är låter
lika konstigt som att säga att blixten är. Med andra ord, blixten är bara
så länge den slår ner, på samma sätt som tillvaron bara är såsom varande, daseiend. Darför kan vi också säga att tillvaron döljer sig själv då
den visar sig själv, då den själv utgör den tvetydiga tilldragelsens av en
oförborgadhet, en sanning, och inte en tillblivelse av något den borde
vara, en teleologi. Det är därför som det blir möjligt att inom förfallandets, själv-döljandets och självförlustens tvetydiga domän grunda en
existentiell och icke-dialektisk förståelse av tillvarons intighet. Intigheten är inte vad som försvinner när den utfylls. Intighet är inte vad som
uppträder när något går sönder eller försvinner. Totaliteten såsom tidslighetens skeende är det som bryter fram genom att intigheten bryter
ner det bekanta hos tingen i världen och släpper substantialistiska föreställningar om saker och den mänskliga existensen. Intighet är således
inte frånvaron av tingmässighet, utan snarare sammanbrottet av existensen förstådd såsom tingmässighet. Det är därför som intigheten inte
är. Intet intigar. I intets intigande är det världen som totalitetens skeende som bryter fram.
Denna helt centrala punkt i Heideggers tänkande uttrycktes mycket
tydligt i hans installationsföreläsning vid Universitetet i Freiburg 1929,
116
under titeln ”Vad är metafysik”.25 När vi läser denna föreläsning är det
viktigt att understryka vad vi, i enlighet med flera av hans senare texter, kan tala om som intets ”tvetydighet”, Zweideutigkeit, genom vilken
världen som totalitet framträder emedan världen som summa eller ansamling av föremål faller samman eller förintas. Den avgörande poängen ligger i detta ”emedan” eller ”medan”, (während) världens framträdande som totalitet i själva försvinnandet av världen som ett något.
Totalitetens framträdande är därmed inte vad som följer på en period
eller ögonblick av försvinnande. Framträdande är försvinnande: denna
radikala paradox uttrycker framträdandet utifrån dess tilldragelse och
tidslighet och inte utifrån vad som framträder eller försvinner. Totaliteten ger sig själv som totalitet utifrån den paradoxala strukturen av ett
framträdande i försvinnande. Det är bara i och med sammanbrottet för
idén om ett ”i” sig självt som totaliteten bryter fram som transcendens,
som tidslighetens själva tilldragelse. Därför kan totaliteten inte heller
fattas som något som ligger bortom det tingmässiga. I egenskap av
tidslighetens egen tilldragelse, så kan totaliteten bara bryta fram då
intigheten undergräver vissheten angående världens tingmässiga karaktär. Med andra ord: totaliteten eller tidslighetens tilldragelse, dess ändlighet, kan bara själv ges som erfarenhet. Den ges när den mänskliga
existensen erfar sig själv som tillvaro, som ett varande utom sig själv i
och för sig själv. Som Heidegger visar i ”Vad är metafysik?”: sammanbrottet för den naiva attityden, som ligger till grund för såväl den
commonsense-artade som den vetenskapliga bilden av totaliteten som
sammansättning av delar, som ett komplement till det som fattas, och
som en intensifiering av det som redan finns, innebär inte bara en förvandling av en viss relation till världen och av en viss attityd. Om det
förekommer någon förvandling så skall den förstås som en tilldragelse,
som ett genombrott genom ett sammanbrott, ett framträdande i försvinnandet. Det är bekräftandet av ett Einbruch, ett inbrytande av den
mänskliga existensens irruptiva vara-karaktär som först visar det
mänskliga faktiska livet som tillvaro. Det är detta frambrytande genom
nedbrytandet, själva tidsligheten hos ett ”genom”, som visar tillvaron
som en öppenhetens tilldragelse och därför från en annan horisont än
25
Martin Heidegger, ”Was ist Metaphysik?” i Wegmarken, Frankfurt am Main:
Vittorio Klostermann Verlag, 1978, i svensk översättning av K. Marc-Wogau, i
Filosofin genom tiderna, band 5, Stockholm: Bonniers, 1981.
117
den som uppbär varje filosofisk antropologi, nämligen bilden av den
mänskliga existensen som sammansättning av kropp, själ och ande.
Denna tidsliga tilldragelse-karaktär definierar tillvaron i termer av
det som Heidegger kallar ”stämningar”, Stimmungen. Om dem skriver
han bland annat att ”det skall om stämningarna sägas att det inte är en
musik som åtföljer människans attityder, utan att de genomtränger
dessa i grunden”.26 Det är i själva verket just förståelsen av stämningarna som något som i grunden präglar och konstituerar människans
attityder till världen, som skiljer Heideggers förståelse av det mänskliga faktiska livet som tillvaro från andra alternativa filosofiska antropologiska teorier om människan.27 Stämningarna frilägger erfarenhetens
grund som den paradoxala händelsen av ett frambrytande genom ett
sammanbrott, som framträdande i försvinnande. De visar den mänskliga existensen som en tidslig öppenhets-struktur. Stämningar utgör en
öppenhet för just den paradoxala strukturen av ett ”emedan”, det vill
säga för varats karaktär av tilldragelse som ett framträdande i försvinnande. Det är bara när denna tidsliga struktur ger sig själv som sådan,
när tillvaron, som Heidegger säger, bryter fram i existensen, eller avtäcker sig själv som sådan, som världen som totalitet och totalitet som
icke-tingmässighet (som tidslighetens tilldragelse) kan ges som sådan.28 Det finns, som Heidegger skriver, en väsentlig skillnad mellan
uppfattandet av totaliteten av det varande och det varande mitt bland
det varande i dess totalitet. Denna distinktion måste bryta igenom som
erfarenhet för att kunna förstås. Heidegger har ingående beskrivit
stämningarna ångest (Angst) och leda (Langeweile) i vilka vi står inför
det samtida genombrottet av totaliteten och sammanbrottet för vår
grundläggande visshet angående tingens tingmässighet i världen, och
då existensens leda gör sig påmind som totalitetens tilldragelse, Langweile der Zeitlichkeit. Men som Heidegger också har upprepat i olika
arbeten, ångest och leda är inte de enda stämningar i vilka totaliteten
bryter fram och sker. Ångesten är, som han skriver, en utpräglad upp26
Martin Heidegger, Die Metaphysik des deutschen Idealismus, GA 29, Frankfurt-amMain: Vittorio Klostermann, 1991, s. 32: ”von den Stimmungen wird gesagt, dass sie
nicht eine Begleitmusik zum sonstigen Verhalten des Menschen seien, sonder dieses
von Grund aus durchherschen”.
27
För en diskussion om Heidegger och frågan om antropologin, jmf. Françoise Dastur,
Heidegger et la question anthropologique, Paris: Éditions Peeters, 2003. Jmf. även
Heideggers fotnot i ”Vom Wesen des Grundes”, i Wegmarken, op. cit., s. 160, not 59.
28
Se Martin Heidegger, Die Grundbegriffe der Metaphysik, Welt-EndlichkeitEinsamkeit, GA 29/30, Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann Verlag, 1992.
118
låtenhet av tillvaron, men inte den enda.29 Som vi kan läsa i ”Vad är
metafysik?” så är kan totaliteten också bryta fram, inte bara i ångest
och leda, utan också i kärlekens glädje:
En annan möjlighet av en sådan uppenbarelse framträder i glädjen inför det faktiska framträdandet av en tillvaro – inte av den blotta personen – av en älskad mänsklig varelse.30
Heidegger nämner här den glädje som återfinns i närvaron av tillvaron
– och inte bara av personen – en närvaro av en älskad mänsklig varelse. Men vad är glädje? Även om Heidegger aldrig på ett systematiskt
sätt diskuterar glädjens stämning så kan vi hitta olika utspridda antydningar i olika arbeten. Den citerade passagen erbjuder en central
utgångspunkt eftersom den uttryckligen kopplar samman glädje med
den närvarande närvaron av en tillvaro, av en älskad tillvaro som särskiljs från närvaron av personen. Det är i relation till stämningen
”glädje” och mer specifikt kärlekens glädje som distinktionen kan
göras mellan tillvaro och den ”blotta” personen, då intigheten bryter
fram. Detta blir tydligare då vi påminns om att totalitet som tidslighetens tilldragelse utgör enheten i den mänskliga existensen och
inte en abstrakt idé om en sammansättning av delar eller kompletterandet av felande delar och ytterligare om intensifieringen av det som
redan finns. I glädjen visar sig totaliteten som helhet. Glädjen inför den
närvarande närvaron av den älskades tillvaro avtäcker helhetens karaktär av tilldragelse såsom möjligheten av tillvarons helhet. I sitt skeende
är totaliteten såsom helhet själva spelet av detta mellan eller emedan,
där närhetens innersta avstånd och avståndets innersta närhet upplåts.
Vad glädjen i den närvarande närvaron av den älskades tillvaro avtäcker är totaliteten av världen som spelet mellan närhet och distans. I
hans Erläuterungen zu Hölderlins Dichtung och i hans läsningar av
Stefan George, finner vi några av Heideggers viktigaste tankar om
glädjens väsen. Till frågan om vad glädje är, skriver Heidegger: ”Vad
är glädje? Glädjens mest ursprungliga väsen är hemmavarandet i när-
29
SZ, § 40, s. 184.
Martin Heidegger, ”Was ist Metaphysik?”, s. 110: ”Eine andere Möglichkeit solcher
Offenbarung birgt die Freude an der Gegenwart des Daseins – nicht der bloßen Person
– eines geliebten Menschen.”
30
119
heten till ursprunget.”31 Den poetiska glädjen, eller diktarens glädje är
glädjen i att grunda vad som består eller mer exakt att grunda själva
uthärdandet (det mellanliggande) i avtäckandet av spelet mellan närhet
och avstånd. Vad som blir synligt är att närmande också är fjärmande,
en dubbel rörelse som inte kan separeras trots deras åtskillnad. Vad
glädjen avslöjar är den pulserande spänningen mellan närhetens
avstånd och avståndets närhet. I denna pulserande spänning blir det
tydligt hur tillvaron, just genom att alltid redan vara sitt ännu-icke, sitt
icke-vara, själv är skeendet av världens totalitet. Glädjens modus uppenbarar den närvarande närvaron – och inte bara den blotta personen
– av den älskade tillvaron. Det innebär att den uppenbarar tillvaron
som världens själva händelse eller tilldragelse. Vad som blir synligt då
är den mystiskt dubbla rörelse i vilken förverkligandet av totaliteten är
att bli förverkligad av totaliteten. Att totaliteten blir verklig i oss är på
samma gång vårt förverkligande av totaliteten. Vad som är egendomligt i denna samtidighet är dock att i förverkligandet av totaliteten så
döljs inte bara förverkligandet av totaliteten i oss, utan det är först i
detta döljande av totalitetens skeende i oss som det blir möjligt att
förverkliga totaliteten. Att inse denna undanglidande karaktär hos totalitetens skeende såsom vägen till att förverkliga totaliteten är något
som bara kan ske i en stämning, eftersom det kräver ett seende av det
som bara kan framträda emedan det försvinner. Denna, som vi kunde
kalla, glädjens gåva, ger oss vad som är mest angeläget att tänka.32
Heideggers beskrivning av glädjens stämning samlar inte bara totalitetens givenhet och erfarenheten av tillvarons enhet, och därmed
distinktionen mellan tillvaro och person, utan den knyter det också till
älskandet, till en älskad. I en essä från 1988, med titeln ”La passion de
la facticité”, diskuterar Giorgio Agamben begreppet kärlek hos Heidegger, och utvecklar flera intressanta synpunkter på detta tema.33 Han
definierar kärleken hos Heidegger som ”fakticitetens passion” i vilken
den mänskliga existensen uthärdar sin icke-tillhörighet och sin
31
Martin Heidegger, Erläuterungen zu Hölderlins Dichtung, GA 4, Frankfurt am
Main: Vittorio Klostermann, 1981, s. 25: ”Was ist Freude? Das ursprüngliche Wesen
der Freude ist das Heimischwerden in der Nähe zum Ursprung”.
32
Martin Heidegger, Was heisst Denken? ”Denn zu denken gibt uns auch das
Erfreuliche, auch das Schöne, auch das geheimnisvolle, auch das Huldreiche.
Vielleicht ist dies Genannte sogar bedenklicher denn alles Übrige, was wir sonst und
meist recht unbedenklich ‚das bedenkliche’ zu nennen pflegen”, s. 12.
33
Giorgio Agamben. L’ombre de l’amour. Le concept d’amour chez Heidegger, Paris:
Éditions Payot et Rivage, 2003. Texten publicerades först i Cahiers du college
international de Philosophie, no. 6, Paris, 1988.
120
ogenomskinlighet, och just på så vis införlivar dem.34 Att tillägna sig
eller appropriera något, skriver Agamben, innebär att bli egentligt
oegentlig och att därmed överlämna sig till det otillägneliga. I denna
mening, om vi fortsätter att tala med Agamben, så är kärleken
uppvisandet av fakticiteten, det är tillägnelsen av ens eget vara såsom
dess ännu-icke eller icke-varo. Agamben tolkar kärleken hos Heidegger i termer av att förmå oförmågan, som aktiv passivitet, som det
maktlösas makt.
Utifrån denna ytterst kortfattade och inledande diskussion av glädjens stämning och dess avtäckande, är det möjligt att visa hur Heideggers distinktion mellan tillvaro och den blotta personen handlar om det
sätt på vilket han förstår den mänskliga existensen som avtäckande
(sannings-skeende). I egenskap av upplåtenhet är tillvaron inte något
som blir ett själv genom att övervinna sitt förfallande, sin oegentlighet. Detta är i själva verket den huvudsakliga implikationen av
det moderna person-begreppet, och mer specifikt hur vi återfinner det
hos Kant. Tillvaron är ingen cantata till bristen och oegentlighet som
något som aldrig kan övervinnas, eftersom dessa utgör oavvislig vittnesbörd om den mänskliga existensens fakticitet. Distinktionen mellan
tillvaro och person har att göra med frambrytandet av det som aldrig
kan tillägnas eller införlivas, nämligen varat. Det oinförlivbara – varat
– är vad som slinter iväg i varje försök att införliva det, och som i själva verket bara kan gripas såsom omöjligt att införliva i själva försöket
att införliva det. Tillvaron innebär därför att kasta sig in i denna extrema paradox av att uppnå genomskinlighet i förhållande till sig själv
bara då den förlorar sig själv. Vad Heidegger kallar ”själv” i relation
till tillvaron kan inte förstås om vi upprätthåller idén om en övergång
från att inte vara sig själv till att bli sig själv. Tillvarons själv är varken
ett framsteg eller en plötslig osjälviskhet. Det är snarare paradoxen av
att bara upptäcka sig själv som icke-själv just då den eftersträvar att
blir sig själv. I denna mening skulle vi kunna säga att snarare än passion eller insiktsfull medvetenhet om fakticitet som en icke-tillhörighet
och ogenomskinlighet (Agamben), så är tillvaron den kusliga genomskinligheten av enheten av tillhörighet och icke-tillhörighet, av förmåga och oförmåga, av vara och icke-vara som en enhet av att bara fram34
Ibid., ”L’amour est la passion de la facticité, dans laquelle l’homme supporte cette
inappartenance et cette opacité et se les approprie (adsuefacit) en les gardent comme
telles”, s. 51.
121
träda i försvinnande. Tillvaron är i denna betydelse inte en rörelse från
avstånd till närhet, utan ett närmande till sitt eget avståndstagande.
Som en sådan genomskinlighet kan tillvaron bara vara som sig själv,
existerande utom och bortom sig själv i och för sig själv. På detta sätt
visar varat sig självt – då det drar sig undan. Tillvaron kan därför också
kallas varats mask, die Maske des Seins, då masken förstås som vad
den är, ett visande och synliggörande av framträdandet i dess egen
givenhet: som ger sig själv då den undandrar sig själv. Heideggers syn
på den mänskliga tillvaron som något som måste tänkas som helt skilt
från det moderna begreppet person följer ur en tragisk erfarenhet av
existensen som kusliga i att vara en varats mask. När han läser ”Odet
till människan” i Sofokles Antigone i Einführung in die Metaphysik, så
säger Heidegger att för den grekiska tragiska förståelsen av existensen,
kan den mänskliga varelsen aldrig ses som överhögheten hos en personlighet, eftersom grekerna inte kände till personligheten (och därför
inte över-personligheten), eftersom den mänskliga varelsen är to deinotaton, den mest kusliga eller oerhörda.35 Maskens kuslighet ligger i
genomskinligheten av framträdandets tilldragelse, som ett framträdande genom försvinnande. Denna grundläggande tanke hos Heidegger
finner en poetisk motsvarighet i framträdandets poetik hos Fernando
Pessoa. I en av Pessoas 35 English Poems, ursprungligen skrivna på
engelska, utsägs existensens mask på följande sätt:
How many masks wear we, and undermasks,
Upon our countenance of soul, and when,
If for self-sport the soul itself unmasks,
Knows it the last mask off and the face plain?
The true mask feels no inside to the mask
But looks out of the mask by co-masked eyes.
Whatever consciousness begins the task
The task’s accepted use to sleepness ties.
Like a child frighted by its mirrored faces,
Our souls, that children are, being thought-losing,
Foist otherness upon their seen grimaces
And get a whole world on their forgot(ten) causing;
And, when a thought would unmask our soul’s masking,
Itself goes not unmasked to the unmasking36.
35
Martin Heidegger, Einführung in die Metaphysik, Tübingen: Max Niemeyer Verlag,
1966, s. 114.
36
Fernando Pessoa, Obra Poética, Rio de Janeiro: Nova Aguilar, 1983, Poem VIII, s.
519.
122
Om självets gestalt en dag ska suddas ut vid kanten av varats hav, så
kanske det ska bli möjligt att erfara vår tillvaro, ”våra själar”, som
barn. Själens barndom, tillvarons barndom – denna tanke är i en viss
mening en av vår tids mest angelägna frågor, i en tid som uppbärs av
totalitetens cybernetik, där allt utom helheten har en plats. För att fördjupa denna tanke så tycks det angeläget att tänka utifrån en erfarenhet
av tillvarons helhet genom totalitetens skeende. För utmaningen ligger
i att förverkliga totaliteten emedan totaliteten förverkligar sig själv i
oss.
123
124
Fundamentalontologin hos Levinas
Jean-François Courtine
Levinas betonade, som vi vet, ofta sin skuld till Heidegger, närmare
bestämt till Sein und Zeit, och han gjorde det genom hela sitt verk. Så
noterade han till exempel i Autrement qu’être:
Dessa rader och de som följer står i stor skuld till Heidegger.1
Med tillägg av följande fråga (som jag inte vet om den är retorisk, men
som mycket väl kunde vara ironiskt riktad till Derrida, författare till
”Violence et métaphysique”):
Dessa rader och de som följer står i stor skuld till Heidegger. Förvanskad och missuppfattad? Denna förvanskning torde åtminstone inte vara
ett sätt att förneka skulden, och denna skuld inte heller ett sätt att
glömma.
Jag återkommer till denna ”förvanskning” och denna ”missuppfattning” – det är hela ämnet för denna uppsats – men först jag vill ge
ytterligare några exempel, förvisso utan anspråk på fullständighet, på
”erkännandet av skuld”. Så till exempel så sent som i en föreläsning
från mars 1987 vid Collège International de Philosophie: ”Mourir pour
…”:
Min egen forskning och i synnerhet begrundandet av Sein und Zeit ledde mig till tankar som aldrig förlorat detta fundamentala verk ur sikte,
trots att jag avlägsnade mig från dess tes om ontologins prioritet…2
1
Emmanuel Levinas, Autrement qu’etre ou au-delà de l’essence, Haag: Nijhoff, 1974,
s. 49, not 28.
2
Emmanuel Levinas, Entre nous. Essais sur le penser-à-l’autre, Paris: Grasset, 1991,
s. 227.
125
Men framför allt vill jag påminna om de inledande orden i Emmanuel
Levinas förord till den tyska översättningen av Totalité et infini, samma år 1987, vilken lyder som följer:
Denna bok, som avser och menar sig vara fenomenologiskt inspirerad,
härrör från ett långvarigt sysslande med Husserls texter och ett oupphörligt intresse för Sein und Zeit.
Jag skall här bortse helt från frågan om den fenomenologiska inspirationen, i bemärkelsen av ett sysslande med Husserls texter, och istället
hålla mig till det ”oupphörliga intresset” för Sein und Zeit. För här har
vi säkerligen en antydan som man inte kan ta allvarligt och bokstavligt
nog, särskilt som Levinas påpekade detta redan i sina första arbeten
efter kriget (De l’existence a l’existant och Le temps et l’autre), verk
som i en mening också förbereder hans första stora mästerverk från
1961.
Om inspirationen alltså är heideggeriansk, åtminstone ursprungligen
– Levinas talar här om inspiration, som han kommer att göra ännu
fyrtio år senare, apropå Husserl, i det förord jag nyss hänvisade till –,
så leder denna inspiration likväl, i frågan om ontologin (eller begreppet
ontologi, så som Levinas återupprättar det) och ifråga om människans
relation till varat, till något man vore frestad att karaktärisera som en
direkt, diametral motsats, punkt för punkt och helhet mot helhet, i förhållande till tänkaren från Freiburg.
Situationen är alltså ganska komplex, eftersom man måste:
– samtidigt ta hänsyn till det heideggerianska genombrottet, radikaliteten i dess förnyelse av den samtida filosofin: den har gjort
det möjligt, noterar Levinas på nytt (Entre nous, s. 18), att ”förnya den filosofiska problematiken”; vilket förvisso har sin betydelse, särskilt som förnyelsen är avgörande och det i princip inte
längre är möjligt att återvända till en nivå före problematiseringen: ”man kan inte utträda ur detta, i riktning mot en förheideggeriansk filosofi”, förklarar Levinas i den just citerade texten;
– men likväl måste man träda ut ur detta, åtminstone om man
skall göra rättvisa åt det ”djupa behovet av att frigöra sig från
detta filosofiska klimat”. Denna sista formulering får, som man
vet, många ekon i Levinas’ texter, från avslutningen på De
126
l’évasion från 1935 (”det handlar om att utträda ur varat längs
en ny väg, med risk för att kullkasta vissa begrepp som för det
sunda förnuftet och den folkliga visdomen framstår som de mest
uppenbara”), ända fram till en anmärkning från det sista seminarium han höll vid Sorbonne (La mort et le temps).
Levinas oupphörliga intresse för Sein und Zeit är alltså lika mycket
eller framför allt ett motsatsens intresse, vad Jacques Taminiaux i en
studie publicerad i le Cahier de l’Herne Levinas betecknade som Levinas’ replik eller ”repliker” på fundamentalontologin (man borde alltid
tillägga: det han menade med ”fundamentalontologi”, eller fundamentalontologi i Levinas’ bemärkelse, eftersom det inte har mycket att
göra med den Fundamentalontologie Heidegger inför i § 4 av Sein und
Zeit). Jag återkommer snart till detta.
Detta kritiska, rentav resolut kritiska intresse kan avläsas redan från
början, i de allra första texter som Levinas ägnar utläggningen av Heidegger, och detta alltså redan i uppsatsen från 1932, ”Martin Heidegger
et l’ontologie”, där det märkliga uttrycket ontologism redan används
för att karaktärisera Heideggers tänkande, eller ännu tydligare i den
utläggning Levinas presenterar 1940, på ett av Jean Wahl anordnat
seminarium vid Sorbonne (”L’ontologie de le temporel”), vars avslutande ord jag påminner om:
Genom att ställa frågan om varat, i vilken Heidegger med rätta ser det
väsentliga i sitt verk, har han låtit den ontiska sanningen, den som är
riktad mot den andre, underordnas den ontologiska fråga som ställs
inom det Samma, inom detta själv som genom sin existens har en relation till sitt eget vara. Denna relation till varat är den sanna, ursprungliga interioriteten. Heideggers filosofi är ett försök att uppställa människan som den plats där varaförståelsen äger rum, med avstående från
allt stöd i det eviga. I den ursprungliga tiden, eller i varat till döden, betingelsen för allt vara, upptäcker hon det intet i vilket hon har sin
grund, vilket samtidigt innebär att hon inte har någon annan grund än
sig själv.
En kunglig värdighet som vilar på vårt armod: den rymmer ingen triumf eller kompensation. Här framträder de mest tragiska aspekterna av
Heideggers ontologi, som blir vittnesbörd om en epok och en värld
som det imorgon kanske kommer att bli möjligt att överskrida.3
3
Emmanuel Levinas, En découvrant l’existence avec Husserl et Heidegger, 2:a
utökade utgåvan, Paris: Vrin, 1967, s. 89.
127
Men vari består då egentligen denna erkända skuld? På en sådan fråga
är det säkerligen inte möjligt att ge ett otvetydigt svar, redan i kraft av
Levinas dubbla karaktärisering av verket från 1927. Låt oss sammanfatta, med mycket raska steg:
– Heidegger är verkligen den som har förnyat den ontologiska frågan (poängen understryks redan 1932: ”Martin Heidegger et
l’ontologie”); han har lärt oss att höra, eller på nytt lyssna till, ordet
”vara” i dess verbalitet. I en not till Jean Wahls ”Petite histoire de
l’existentialisme” talade Levinas ännu efter kriget om ”den nya filosofiska rysning Heidegger framkallade”, och som bestod i att ”skilja
mellan vara och varande” och att ”till varat överföra den relation, rörelse och verkningsfullhet som fram till dess varit förlagd till det
varande”, med andra ord att tänka ”existensen – verbet vara – som ett
skeende”.4
– Det var likaså detta drag som tillät Levinas att redan 1932, i den
citerade uppsatsen, ”Martin Heidegger et l’ontologie”, lyfta fram ”det
heideggerianska tänkandets främsta bidrag: … människan är inte ett
substantiv, utan ursprungligen verb: i varats ekonomi är hon ”varats
upplåtande”, hon är inte Daseiendes, utan Dasein”;5 samtidigt strävar
Levinas i sina första texter från 1947-48 efter att ”beskriva” subjektivitetens tillblivelse, subjektiveringsprocessen som den genom vilken den
existerande (Dasein, om man så vill) blir substans, hypostas: just Daseiendes, ett varande; och han noterar, i en provocerande formulering,
som återfinns ord för ord i Totalité et infini, att ”det varande framför
andra är människan själv”.
Jag återkommer emellertid till skulden och dess märkliga kluvenhet:
Heidegger är:
– den som definitivt överskridit den klassiska idealismen (ett motiv
som utvecklas utförligt i början på studien ”L’ontologie dans le temporel”, den redan nämnda texten från ett inlägg vid ett seminarium lett av
Jean Wahl 1940);
– och den som öppnat för en kritisk tolkning av Husserl (en tolkning
som Levinas själv i praktiken är upptagen av redan i sin avhandling
4
Omtryckt i Emmanuel Levinas, Les imprévus de l’histoire, Fata Morgana 1994, s.
192 f.
5
En découvrant l’existence, s. 86.
128
från 1931, La théorie de l’intuition dans la phénoménologie de Husserl).
Men Heidegger är samtidigt:
– den som förlänger och avslutar (det vill säga fullbordar) en vördnadsbjudande tradition, som det likväl gäller att överskrida, som man
måste utträda ur (jag hänvisar återigen till De l’évasion);
– den som vittnar om ett klimat man hoppas kunna frigöra sig från;
– den som tydligast uttrycker varats tragik (det vill säga nihilismen:
ingen evighet);
– den som givit prov på en inte bara hednisk utan i grunden areligiös, rentav anti-religiös förståelse av existensen;6
– och slutligen är han den vars projekt kan sammanfattas under (den
märkliga) termen ontologism.
Redan i uppsatsen från 1932 finner man upprepade gånger uttrycket
ontologism.7 Redan 1932, alltså, vilket tycks mig visa att man inte utan
vidare kan upplösa det tvetydiga i skulden (erkännande av Heideggers
bidrag tillsammans med ett tydligt avståndstagande från hela det heideggerianska projektet) genom att åberopa något slags utveckling i
Levinas’ hållning: från en ursprunglig närhet till ett alltmer markerat
avstånd.
Det tycks mig som om -ismen i denna ”ontologism”, en term som
Levinas förmodligen återuppfann (men som man samtidigt kan hitta
hos Blondel), som om denna term måste vara avsedd att framlägga en
negativ, nedsättande version av varafrågan, för att denna skulle absorbera och försvaga den ontiska frågan; och att termen därmed är avsedd
6
En découvrant l’existence, s. 171: ”Heidegger sammanfattar inte bara en lång utveckling inom den västerländska filosofin. Han upphöjer den genom att ytterst lidelsefullt
uppvisa dess antireligiösa väsen, som blivit en religion mot strömmen.”
7
Termen härrör, som vi vet, från ”magisterium”, den katolska kyrkans läroämbete; den
förekommer i de 40 teser som Leo XIII fördömde 1887, samtidigt som han upprepade
och preciserade de fördömanden som formulerats redan 1861 av det Heliga Ämbetet,
och som riktades direkt mot Antonio Rosmini, i samband med en diskussion om bevisen för Guds existens och frågan om en åskådning av varat i allmänhet (varför Malebranche förekommer i bakgrunden!). Jag påminner om detta, eftersom man omöjligen
kunde hitta en mindre passande term, om man ser till dess historia, för att karaktärisera
den heideggerianska frågan, den ”Seinsfrage” som härrör från Aristoteles, närmare
bestämt via Brentano, och som gäller den flerfaldiga betydelsen av varat eller ”är”: här
finns i själva verket ingenting som på minsta sätt liknar en idé om varat eller en ursprunglig åskådning av varat i dess renhet och allmänhet!
129
att brännmärka ett tänkande i vilket frågan om varat betraktas som
”fundamental” eller ”grundläggande”.
En kort påminnelse är på sin plats: för Heidegger är ontologin förvisso inte fundamental – långt därifrån –, eftersom Heideggers hela
projekt, redan i Freiburgföreläsningarna vid början av 1920-talet (och
särskilt i föreläsningarna från 1923, ”Ontologie (Hermeneutik der Faktizität)”), är att destruera, dekonstruera ontologin inom den aristoteliska traditionen och utarbeta förutsättningarna för att på nytt (det är den
avgörande termen) ställa frågan om ”varat” eller ”är”, till att börja med
genom en reflexion över själva frågans formella struktur, i vilken man
kan urskilja det ”efterfrågade”, det som ”frågan frågar om”, dess Gefragtes; det som frågan förfrågar sig hos, det ”tillfrågade” (Befragtes),
som här är det varande självt eller hellre Dasein, i den mån som denna
har att svara för sitt vara; och slutligen det som egentligen åsyftas i
frågan, det genom vilket frågandet når sitt mål (das eigentlich intendierte, das Erfragte) (Sein und Zeit, § 2).
Det är realiteten och räckvidden av denna upprepning, dekonstruktion eller destruktion, det vill säga av denna brytning, som slutligen
ifrågasätts av Levinas. Om Heidegger alltså skulle tvingas besvara den
fråga som formuleras i uppsatsen från 1951: ”är ontologin fundamental?”, skulle hans svar uppenbarligen bli negativt, och detta långt före
föreläsningarna från 1935, publicerade 1953: Einführung in die Metaphysik.8
Missuppfattningen i Levinas’ kritik, även om denna missuppfattning
inte inverkar på kritiken i övrigt eller gör den helt uddlös, är att vad
8 Martin Heidegger, Einführung in die Metaphysik, Niemeyer, 1966, 3:e utg., s. 31.
Avsnittet förtjänar att citeras i sin helhet: ”Termen ’ontologi’ präglades först på 1600talet. Den betecknar utvecklingen av den traditionella läran om det varande till en
filosofisk disciplin och ett fack inom det filosofiska systemet. Den traditionella läran är
emellertid ett skolmässigt indelande och ordnande av det som för Platon och Aristoteles, och återigen för Kant, var en fråga, visserligen inte längre en ursprunglig sådan. Så
används ordet ”ontologi” ännu idag. Under denna rubrik bedriver filosofin alltid ett
uppställande och framställande av ett fack inom sitt system. Ordet ’ontologi’ kan man
emellertid också ta i ’vidaste mening’, ’utan anknytning till ontologiska riktningar och
tendenser’ (jmf. Sein und Zeit, 1927, s. 11). I detta fall betyder ’ontologi’ ett bemödande om att låta varat komma till tals [das Sein zum Wort zu bringen], och detta på vägen
över frågan om hur det förhåller sig med varat [wie es mit dem Sein … steht] (inte bara
med det varande som sådant). Men då denna fråga hittills varken vunnit anklang eller
återklang, utan till och med uttryckligen avvisas av den skolmässiga filosofiska lärdomens olika kretsar, vilka eftersträvar en ’ontologi’ i traditionell mening, kan det vara
bättre att hädanefter avstå från att använda termerna ’ontologi’, ’ontologisk’. En hel
värld skiljer dessa sätt att fråga … och där bör de heller inte bära samma namn.”
130
Heidegger menar med Fundamentalontologie inte alls är ontologi,
varafrågan eller ens utarbetandet av frågan om ”varats” mening, utan
istället tillvaroanalytiken.
När Heidegger skriver (Sein und Zeit, s. 14):
Påvisandet av varafrågans ontisk-ontologiska företräde grundar sig på
det preliminära indikerandet av tillvarons ontisk-ontologiska företräde.
eller också:
tillvaron visade sig därvid som det varande som först måste bli tillräckligt ontologiskt utarbetat, för att frågandet skall bli genomsynligt.
så lägger han helt enkelt fram programmet för det jag i positiv mening
skall kalla Levinas’ ”fundamentalontologi”, det vill säga den typ av
analys och beskrivning som Levinas utvecklar i De l’existence à
l’existant och i Le temps et l’autre, i syfte att redogöra för ”subjektets”
tillblivelse.
Detta bekräftas vidare i slutet av denna § 4 i Sein und Zeit, där Heidegger konkluderar, utan minsta tvetydighet:
Nu har det emellertid visat sig att den ontologiska tillvaroanalytiken
överhuvudtaget utgör fundamentalontologin, att tillvaron alltså fungerar som det varande som principiellt i första hand skall tillfrågas med
avseende på sitt vara.
Jag återkommer emellertid till min inledande fråga: i vilket avseende
finns här en skuld och varför detta erkännande av skuld?
Kanske i den mening som man står i skuld till en motståndare för de
grepp han kan tänkas erbjuda, medvetet eller mot sin vilja; i den mening som man i en kamp kan stödja sig på, det vill säga finns stöd i
motsatta ståndpunkter just för att kullkasta dem. Utan tvivel var det i
denna mening som Jacques Taminiaux, som jag hänvisade till ovan,
talade om Levinas’ ”replik” på Sein und Zeit och fundamentalontologin.
Samtidigt måste det också framhävas att det i denna Auseinandersetzung inte rör sig så mycket om en replik punkt för punkt, utan snarare om ett globalt svar, ett försök att ta ett enda kullkastande grepp eller
motgrepp. Vad skulle detta kullkastande, denna omstörtning bestå i?
Här kan det självfallet inte bli fråga om att skildra denna omstörtande
131
strategi i alla dess olika moment: på sin höjd kan jag försöka karaktärisera de mest allmänna dragen, eller snarare den centrala kärnan, i Levinas’ mot-projekt till Sein und Zeit.
För att på ett övergripande sätt karaktärisera omstörtningen tror jag
man kan framhäva två drag:
– Levinas’ vägran att på allvar beakta den i existentialanalytikens
struktur trots allt centrala idén om existentialernas ”likursprunglighet”
(gleichursprünglich, Gleichursprünglichkeit). Här måste man uttrycka
sig försiktigt: jag vill givetvis inte insinuera att Levinas inte skulle ha
förstått tesen om existentialernas likursprunglighet, som framgår tydligt av tillvaroanalytiken, eller att han skulle ha gjort sig skyldig till en
grov feltolkning! Jag vet inte riktigt hur jag här skall karaktärisera
denna läsart; jag tror att det vore klokare och mer rättvisande att tala
om en ”underskattning” eller en partisk underskattning, det vill säga
med syftet att framhäva andra konstitutiva drag i subjektets subjektivitet, drag som existentialanalytiken för sin del suddar ut eller riskerar att
underskatta;
– den andra punkt som kan klargöra den omstörtning Levinas syftar
till och genomför har att göra med att han nästan genomgående förtiger
kontrasten mellan ”egentligt” och ”oegentligt” (eigentlich, uneigentlich), även den strukturerande för tillvaroanalytiken i dess helhet.
Jag skall försöka förklara dessa två punkter närmare, genom en kort
återblick på Levinas’ mot-projekt eller mot-position: på det som
fungerar som fundamentalontologi hos Levinas (det som skall bjuda
den heideggerianska fundamentalontologin motstånd), nämligen vad
man kunde kalla en avgjort egologisk och för-etisk ontologi: subjektets
eller substansens ontologi.
I ett utmärkt arbete nyligen, Levinas et l’expérience du soi,9 har Rodolph Calin med all rätt framhävt den ”subjektets ontologi” som Levinas ställer mot ”i-världen-varons ontologi” (eller låt oss säga fundamentalontologin). Det är denna ”subjektets ontologi” som det tycks
mig berättigat att framställa som Levinas’ egen ”fundamentalontologi”.
Varför karaktärisera den på detta sätt? Inte alls som en ordlek, utan
för att denna mot-position, denna motsats tycks mig klargöra att Levinas’ analyser i hög grad är ”repliker” på projektet i Sein und Zeit och
dess centrala del: analytiken av tillvaron, till att börja med bestämd
som i-världen-varo.
9
Rodolph Calin, Levinas et l’expérience du soi, Paris: Puf, ”Épiméthée”, 2005.
132
En resolut hypostaserande subjektsontologi – en ”grundläggande”
ontologi, en ontologi om just ”grunden”, om det elementära eller snarare elementet, om materialiteten hos ”subjektet” såsom definierat av sin
”ontologiska egoism”: det är denna som skall göra det möjligt att redogöra för och/eller beskriva subjektivitetens första tillblivelse, som en
subjektiveringsprocess, som interioritetens och ”psykets” uppkomst,
som den första temporaliseringen, ännu primitiv och tentativ, av den
hypostatiska instansen, just i ögonblicket [l’instant], vid trötthetens,
ansträngningens, tröghetens och begynnelsesvårigheternas gränser. En
sådan fenomenell utgångspunkt blir så att säga ofrånkomlig så snart det
rör sig om att utarbeta en kompakt ontologi för ett ego som inte bara
betraktas i sin ensamhet, utan som konstitutivt är ensamt: ego solus
(Der Einzige und sein Eigentum, som Max Stirner sa), eftersom det
bara är genom kontrasten med denna solipsistiska egologi som den
etiska sfären eller snarare dimensionen kan friläggas i sin främmande
karaktär, sin radikala annanhet. Man ser redan tydligt vad det handlar
om i denna fundamentala mot-ontologi: att manifestera den bjudande
nödvändigheten av att utträda ur varat ”i eleatisk mening”, liksom varat i ego sum, inte för att öppna något slags ek-statisk dimension, ett
utanför-sig (heideggerianskt eller sartreskt) som med-varo, utan för att
säkerställa det som Levinas vid tiden för De l’existence à l’existant
kallar subjektets ”sanna substantialitet”, dess ”substantivitet”, substantialiteten hos den som erhåller och bär ett egennamn.
Denna subjektiveringsprocess karaktäriseras till att börja med som
en bortryckning från det finns [il y a], separation istället för deltagande;
sedan som själv-sättande, lokalisering, njutning;10 därefter uppskjuten
njutning, arbete, ägande; och slutligen hemmavaro, vara hos sig, samling, under boningens samlande och kvinnliga gestalt. Men denna subjektiveringsprocess, tillblivelsen av en ännu icke ipse-istisk (alltså
själv-lös) subjekt-substans, är också en väsentligen och strukturellt
ofullbordad process, en process som med nödvändighet kräver (även
om detta till stor del är en effekt av den arkeologiska rekonstruktionens
perspektiv) den brytning som markeras av mötet med den radikala
annanheten (närmare bestämt det kvinnliga), det man inte kan närma
sig enligt ”tillgångens” logik (Zugang), inom föreställandets lysande
horisont.
10
Levinas’ term jouissance, som här genomgående översatts som ”njutning”, åsyftar
inte enbart eller primärt en lustupplevelse, utan också det mer konkreta ”njutandet av”,
”åtnjutandet av” något. Övers. anm.
133
I De l’existence à l’existant talar Levinas om:
Händelser som bryter av mot världen, som mötet med den andre…11
Eller också, lite längre fram i samma verk:
… en händelse som innebär den mest radikala brytning med Jagets
själva kategorier, eftersom det för mig är att vara någon annanstans än i
sig…12
Den fullbordade subjektiveringen (sig-självet, ipseiteten), om den någonsin fullbordas, är alltså en av-subjektivering [dé-assujettissement] i
förhållande till världen såsom given, i förhållande till det hanterbara
och konsumerbara varande, och framför allt i förhållande till mig själv
och identiteten Jag = Jag, denna identitet som Levinas karaktäriserar
som ”det slutgiltiga i min existens”:
… denna omöjlighet för jaget att inte vara sig självt markerar jagets
grundläggande tragik, det faktum att det är fastnaglat vid sitt vara …
det slutgiltiga i min existens, det faktum att jag för alltid finns hos mig
själv. Detta slutgiltiga, det är ensamheten.13
Det handlar alltså, om man kan uttrycka det så, om att övergå från ett
subjektiveringssätt till ett annat, till denna andra form av subjektivering
som samtidigt är en ”subjektion” eller, i termens strikta bemärkelse,
”underkastelse” [assujettissement] under den Andre, i en ny relation
som yttrar sig som ansikte mot ansikte, i en dimension som är
”höghetens” och ”ordets”: inte en logos apophantikos, utsagan som
kan utbytas med andra, med de närstående, nästan, som utbyts i ett
samtal mellan jämlikar om ett eller annat – utan ordet som magistral
undervisning, tilltal, åkallan, bön.
Det tycks mig alltså som om man riskerar att förbise en viktig
aspekt av meningsskiljaktigheten mellan Levinas och Heidegger om
man enbart resonerar i termer av en arkitektonisk motsats mellan det
11
Emmanuel Levinas, De l’existence à l’existant, Paris: Éditions de la revue Fontaine,
1947, s. 59 f.
12
Ibid., s. 144.
13
Ibid., s. 143 f.
134
som vore, å ena sidan, det fundamentala (Fundamental) och, å andra
sidan, det ”första”, det ”högsta”; ingenting ”grundas”, ”byggs upp” på
det fundamentala (Heidegger förklarar någonstans rentav att fundamentet här inte är ett fundamentum inconcussum, utan snarare måste
karaktäriseras som concussum): det ”fundamentala” är det i vilket varje
grundläggningsprojekt kollapsar!
Om man förstår den verkliga innebörden av ”fundamental” i Heideggers fundamentalontologi, blir det helt omöjligt att programmatiskt
förklara, som Levinas gör i Totalité et infini (varvid jag bortser från
den generella beteckningen ”existensfilosofier”):
I motsats till existensfilosofierna skall vi inte grunda [min kursiv] relationen till det varande som respekteras i sitt vara – och som i denna
mening är absolut yttre, det vill säga metafysiskt – på [min kursiv] ivärlden-varon, på omsorgen, på den heideggerianska tillvarons görande.14
Relationen till det varande som respekteras i sitt vara är hos Heidegger
inte grundad på något, och säkerligen inte på Daseins ”omsorg” eller
”görande” (en omsorg som Levinas hela tiden förstår som ”självomsorg”, i bemärkelsen av en egoism eller rentav conatus!). Här finns
ingen relation mellan en grund och någon grundat, utan istället en likaursprunglighet mellan Dasein, In-der-Welt-sein, Rede, Sorge och Fürsorge; medan det hos Kant finns ett försök till ”deduktion” av kategorierna, finner man inget sådant hos Heidegger ifråga om existentialerna.
Utan tvivel kan man, vilket dock är en helt annan fråga, ifrågasätta
existentialanalytikens struktur och till exempel fråga sig i vilken mån
det är rimligt att utgå från det som framträder ”mestadels och i första
hand”; om det är rimligt att utgå från den alldagliga omvärlden och
från samvaron (det vill säga varat sida vid sida) inom ”mannets” offentliga sfär, med dess bestyr eller sysslor.
Heideggers tillvägagångssätt i Sein und Zeit är förvisso riskabelt,
genom att han i behandlingen av frågan om förhållandet till den andres
annanhet tycks privilegiera medvarandra-varon (Miteinandersein),
mötet mitt i den ombesörjande alldaglighetens omvärld; hans ”omväg”
via ångestens stämning och analysen av till-döden-varon som det som
uppenbarar eller rycker masken av ”självet” i dess egentliga vara, det
14
Emmanuel Levinas, Totalité et infini, Haag: Nijhoff, 1965, 2:a utg., s. 81.
135
samlande fenomenet ”omsorg” (Sorge), innan han tar upp Fürsorge.
Denna omväg handlar emellertid på intet sätt om att göra Mitsein till
något sekundärt; och konsekvenserna av denna omväg framstår också
som så mycket skadligare om man först har tolkat fenomenen Jemeinigkeit och Jeweligkeit i en ”egoistisk” bemärkelse, utan att tillräckligt
uppmärksamma att det här rör sig om Dasein som sådan, i allmänhet,
också när tillvaron utvecklar sig eller ”skingras” i en pluralitet av Dasein.
På samma sätt måste man ställa frågan om etikens ”prioritet” eller
”primat”, dess aprioritet. Här förstår jag etiken i enlighet Jacques
Rollands förslag i sin utmärkta föreläsning: etiken som första filosofi –
givetvis inte som en ”disciplin” på ett fält av vetandet indelat i fysik,
logik, etik (ordet böjt i femininum och som förkortning av ethike episteme), utan istället som neutrum: ”det etiska”, varigenom etiken definierar eller in-definierar en särskild ”dimension”: den transcendenta eller
metafysiska dimension inom vilken relationen till annanheten som den
Andres annanhet framträder i sin särart och absoluta ursprunglighet.
Jag närmar mig därmed den fråga som jag just försökte antyda en
utarbetning av, nämligen frågan om ”prioriteten” för denna etiska dimension, som likväl framträder som den ”första” först i ett visst efterhandsperspektiv; eller, närmare bestämt, fortfarande på grundval av
”ontologiska” överväganden, på basis av en fundamentalontologi eller
ett försök till en sådan, beträffande det existerande eller varande – när
denna ontologi i ett visst ögonblick avslöjar sin otillräcklighet, genom
att kollapsa eller splittras så snart det blir fråga om att redogöra för,
eller åtminstone hålla reda på, greppa fenomen som inte längre lyder
under den ontologiska undersökningen och dess krav: att greppa ”fenomen” som just precis inte fenomenaliseras – genom sitt väsentliga
främlingskap för den dimension som utgörs av erfarenheten, världen,
horisonten, ljuset, formen etc.… Sådana ”fenomen” om vilka den unge
Levinas tvingades notera, vid flera tillfällen och tydligt betonat, att den
deskriptiva uppgiften här inte längre kan karaktäriseras som i strikt
mening ”fenomenologisk” (jmf Entre nous och även Totalité et infini).
Kring 1947-48 tvekade Levinas för övrigt inte att karaktärisera den
väg som leder från den existerande eller varande till ”jaget” i dess primitiva eller djupaste skikt som dialektisk: njutningens intentionalitet,
jaget, som ego cogito – ego vivo; men levandet är här inte främst betraktat i sin transitivitet, med ett inre ackusativobjekt, utan snarare som
ett ”leva av…”: bröd, färskt vatten, etc…
136
I sin välkända uppsats från 1939, ”Une idée fondamentale de la
phénoménologie de Husserl: l’intentionnalité”, kritiserade Sartre briljant den franska idealismens näringsmässiga filosofi, dess matsmältnings-filosofi:
Vi har alla läst Brunschvicq, Lalande och Meyerson, vi har alla trott att
Andens Spindel drog in allt i sitt nät, täckte det med ett vitt slem för att
långsamt förtära det, reducera det till sin egen substans. … Assimilering, sade M. Lalande, av ting till idéer, av idéer sinsemellan och av
andar sinsemellan … assimilering, förening, identifiering.
Mot denna matsmältningsfilosofi ställde Sartre som bekant bilden av
ett uppsprickande: att förvärva kunskap är att frigöra sig från magens
fuktiga inre ”för att bege sig ut, utanför sig själv, i riktning mot det
som inte är jag”. Medvetandet, med utgångspunkt i en husserlsk intentionalitet omläst i ljuset av den heideggerianska i-världen-varon, ”har
ingen insida”, ”det är inget annat än sin egen utsida”: ”det är denna
absoluta flykt, denna vägran att vara substans, som konstituerar det
som medvetande”.
Märkligt nog, och i en mening mot Sartre, ställer sig Levinas (åtminstone strategiskt, och på nivån av sin ”fundamentalontologi”) på
näringsfilosofins sida – om än i en långt mindre akademisk inramning
än hos Lalande eller Brunschvicq! Det som i grunden definierar medvetandet, det är verkligen det ”inre livet”, det ”psyke” som Sartre menade att fenomenologin befriat oss från; det som i grunden definierar
medvetandet är assimilering, identifikation, introjektion, i enlighet med
denna andra paradigmatiska figur för intentionaliteten som utgörs av
njutningens intentionalitet! Medvetandet konstitueras till att börja med
som substans, som ”hypostas”.
Analysen av njutningen och av levandet av… syftar till att spränga
det heideggerianska ”schemat” medel-och-mål, knutet till det yttersta
målet, det hou heneka i form av Dasein som är det yttersta ”för-varsskull” (worumwillen). Detta är förvisso det schema som behärskar
analysen av i-världen-varon i den alldagliga och ombesörjda omvärlden, och Levinas’ analys inriktar sig på Dasein som hou heneka, det
för vilket det i dess vara rör sig om dess eget vara (som Levinas ibland
drastiskt reducerar till conatus essendi, som framhärdande i varat eller
i sitt vara!). Vad Levinas emellertid då glömmer är att den andra Dasein likaså är ett ”umwillen” och att den heideggerianska analysen här
avsiktligt avviker från den aristoteliska teleologin, just genom att
137
framhäva detta ”för-skull” (umwillen) som något annat än ”vartill”
(wozu)!
”Njutningens intentionalitet” (skild från föreställandets intentionalitet) är just karaktäriserad av att den inte är fångad i ett system av hänvisningar och en ”bevänthetshelhet” (Bewandtnisganzheit); häri består,
som Levinas säger, med en vid första anblicken något förvirrande terminologi, denna intentions ”uppriktighet”.
Det är också detta som ger ett första tillträde till exterioriteten (i
kontrast till ”psyket”): en exterioritet utan värld, en icke-världslig, icke
konstituerad exterioritet, ”före varje hävdande”, förklarar Levinas. Det
är kroppen, dess ”plats” på jorden – men det rör sig om den ”behövande och nakna kroppen”, väsentligen definierad genom sina behov –
som här anses möjliggöra ”omkastningen av konstitutionsprocessen”:
”konstitutionsprocessen kastas om genom levandet av…”:15
Det av vilket jag lever finns inte i mitt liv på samma sätt som det föreställda …. Om man här fortfarande kunde tala om konstitution, måste
man säga att det konstituerade, som reducerats till sin mening, här
överskrider sin mening, och mitt inne i konstitutionen blir betingelsen
för den konstituerande, eller rättare sagt den konstituerandes föda. Detta överskridande av meningen kan uttryckas genom termen näring
[alimentation].16
Näringen är ”det sätt på vilket jaget, den absoluta begynnelsen, finner
sig vara avhängigt icke-jaget”. Levinas talar i detta sammanhang också
om ”det konstituerades omvandling till betingelse”. Man vad betyder
här ”betingelse” eller ”betingande”, när det är fråga om ”det konstituerades omvandling till betingelse”, och på vilket sätt är detta betingande primärt?
Den värld där jag lever [av födan!] är inte bara en motpart till eller
samtidig med tänkandet och dess konstituerande frihet, utan något som
betingar och föregår detta.17
Prioriteten hos det elementära, eller snarare hos det element man alltid
redan omfattas av: ”man närmar sig inte omgivningen: den har inget
ansikte”; ”man omfattas av den”, tillägger Levinas.
15
”Det är själva konstitutionsrörelsen som slår om”, Totalité et infini, s. 102.
Ibid., s. 101.
17
Ibid., s. 102.
16
138
Detta njutningens jag tycks mig vara en konstprodukt, utan deskriptiv eller fenomenologisk nödvändighet. Den enda frågan är alltså vad
som är dess funktion, dess plats i argumentationen eller den argumentativa strategin. Det tycks mig som att karaktäriseringen av en sådan
torftig och elementär människogestalt redan från början är avsedd att
möjliggöra den inbrytande öppningen till högheten, transcendensen,
med ett ord den andra människans humanism:
Att njuta utan nytta, förgäves, godtyckligt, utan referens till något annat: det är det mänskliga. … I njutningen är jag absolut för mig. Egoist
utan referens till den andre – jag är ensam utan ensamhet, oskuldsfullt
egoistisk och ensam.18
Varför definiera det mänskliga på detta sätt (jag påminner om den redan citerade formeln: det varande framför andra är människan) – och
inte snarare det under-mänskliga, animaliteten hos människan? Varför
denna egoism utan referens till den andre, denna ensamma varelse utan
ensamhet (i en ensamhet som inte är brist eller saknad)? Handlar det
om att tränga djupare än Heideggers fundamentalontologi? Om att
återvända till det element som tillvaroanalytiken, ännu inte tillräckligt
konkret utan fortfarande ”idealistisk”, skulle ha undvikit eller hoppat
över? Levinas skriver:
Världen som en helhet av verktyg, vilken bildar ett system och är avhängig omsorgen hos en existens i ångest inför sitt vara, tolkad som
ontologi, vittnar om arbete, boende, hem och ekonomi…19
Därmed skulle Heideggers fundamentalontologi inte vara tillräckligt
fundamental, den skulle inte nå fram till den första, materiella och
empiriska grunden:
varje föremål erbjuder sig för njutningen – empirins universella kategori –, till och med om jag bemäktigar mig ett verktygs-föremål, om
jag hanterar det som Zeug.
Enligt detta synsätt har Heidegger, genom sin analys av alldagligheten
och omvärlden, förvisso gjort det möjligt att gå från ”förhandenhet” till
18
19
Ibid., s. 107.
Ibid., s. 107 f.
139
”tillhandshet”, men det rör sig här om en ofullbordad rörelse, utan
verklig konkretion, det vill säga konkretionen hos en första, icke konstituerbar instans (det icke konstituerbara nerifrån, om jag så får säga):
nämligen näringens instans!
Därav den motbild som Levinas framlägger, av en Dasein som till
att börja med är upptagen av att livnära sig (och av allt som följer av
detta: arbetet, egendomen, hemmet…)
Fortsättningen av texten är en smula förbryllande:
Världen som helheten av verktyg … vittnar vidare om en särskild organisation av arbetet, i vilken ”födan” får innebörden av bränsle i det
ekonomiska maskineriet. Det är intressant att notera att Heidegger inte
beaktar njutningsrelationen. Verktyget har helt och hållet dolt bruket
och uppnåendet av målet – tillfredsställelsen. Hos Heidegger är Dasein
aldrig hungrig. Bara i en värld av exploatering kan födan tolkas som ett
verktyg.
Låt oss välvilligt lämna produktionssättet därhän; den organisation av
arbetet som lär ha tjänat som omedveten ledtråd för Heideggers analys
av ”bevänthetshelheten” är närmast hantverket (som man också ofta
förebrått honom), snarare än den som är knuten till storkapitalet och
människans exploatering av människan, för vilken födan inte är något
annat än ”bränsle” i den ekonomiska maskinen. Men framför allt är
Dasein faktiskt ”aldrig hungrig”: Dasein har ingen mage, och inget
kön! Lika litet som hunger kommer ifråga, åtminstone såvitt jag vet,
för egot i det cartesianska ego cogito, för den leibnizianska monaden
(även om när den bestäms som nisus och appetitus), för Kants transcendentala ego, ”jaget” i ”jag tänker”, apperceptionens ursprungliga
syntetiska enhet, för Husserls ”rena jag”; etc.…
Dasein är inte den människa som känner hunger och kyla, lika litet
som den mätta och belåtna människan, vare sig hon sedan exploaterat
den andres arbete eller inte – även om Dasein finns hos människan:
”mer ursprunglig än människan är ändligheten hos tillvaron inom henne”, förklarade Heidegger i Kantboken från 1929.
Att säga att Dasein hos Heidegger aldrig känner hunger är måhända
ett lustigt skämt, men det utgör på intet sätt en invändning mot tillvaroanalytiken, som inte är en antropologi, lika litet som en Levinas’
utläggning av subjektiveringsprocessen är en antropologi.
Varför alltså på detta sätt betona anangkaia, livets ”nödvändigheter”, så snart det inte bara är, som Levinas själv förklarar, ”naken exi140
stens”?20 Dessa anangkaia, än en gång, som varken Aristoteles eller
Heidegger någonsin underskattat? Är motivet bara att uppnå större
”konkretion”, att bättre och mer fullständigt frilägga serien av betingelser eller betinganden?
Ett sådant svar tycks mig inte helt tillfredsställande, även när man
tar hänsyn till den samtida kontexten eller klimatet: att visa marxisterna att man inte ryggar tillbaka inför det materiella, behovens sfär, dimensionen av praxis. Vad beskrivningen av ”levandet av…” framför
allt gjorde det möjligt att betona, tycks det mig, ända till dess yttersta
gräns, alltså den punkt där en ”dialektisk” eller ”kvasi-dialektisk” omkastning blev möjlig eller nödvändig, var subjektiviteten i gestalt av en
egoistisk separation eller självtillräcklighet:
… subjektiviteten har sitt ursprung i njutningens oberoende och suveränitet…21
Njutningen fullbordar den ateistiska separationen: den avformaliserar
begreppet separation, som inte är ett abstrakt snitt utan ett infött jags
existens hemma hos sig [l’existence chez soi d’un moi autochthone].22
För att den andres annanhet skall framträda, för att den verkligen skall
framträda för mig i sin radikalitet, krävs det att jaget på nytt framträder
vid ursprunget, i sin egoism, sin njutning, sin självtillräcklighet, sin
ateism; endast då kan det ”konfrontera” denna annanhet:
… den radikala annanheten hos den andre, som jag inte bara uppfattar i
relation till mig själv, utan konfronterar utifrån min egoism.23
Här måste man emellertid påminna om kontexten och tillåta sig att mer
utförligt citera denna trots allt ganska märkliga passage, där Levinas,
efter att ha understrukit att ”brytningen av den totalitet som åstadkoms
genom njutningen” är ”radikal”, fortsätter (ibid.):
Självets framväxt utifrån njutningen, där jagets substantialitet inte uppfattas som subjekt för verbet vara, utan som inbäddat i lyckan (inte hörande till ontologin utan till axiologin), är upphöjandet av det varande
20
Ibid., s. 83
Ibid., s. 86.
22
Ibid., s. 88.
23
Ibid., s. 91.
21
141
som sådant. Det varande skulle då inte lyda under ”varaförståelsen” eller ontologin. Subjekt för varat blir man inte genom att åta sig varat,
utan genom att njuta av lyckan, genom en interiorisering av njutningen
som även den är ett upphöjande, något ”över varat”. Det ”varande” är
autonomt i förhållande till varat; det indikerar inte ett deltagande i varat, utan lyckan. Det varande framför andra är människan.
Men om detta är fallet, om det varande framför andra är människan,
måste man gå bortom varat, människan måste av-lägga sitt vara eller
åtminstone sin substantiella och hypostatiska ställning; hon måste
överge det ”givna” och den ”sekulära” värld som hittills varit hennes;
hon måste i ett slag upptäcka – men slaget är välsignelsebringande –
moralen och religionen, det eviga och det oändliga.
Men denna utgångspunkt – i det separerade, egoistiska, ateistiska
jaget – är i själva verket en falsk sådan: det finns ingen subjektiveringsprocess eller subjektsgenealogi; subjektets subjektivitet är i grunden varken ”jag” eller ”för sig”; subjektet är inte ”hos sig”, det är inte
”utanför Gud”, inte causa sui, inte själv-sättande; det är redan från
början ”för den andre”, ”för alla”, ”för alla andra”24; den metafysiska
relationen, som sattes inom parentes, är primär (”etiken som första
filosofi”); detta för-den-andre finns alltid redan där (se där! precis vad
Heidegger sa!).
Som det formuleras i Totalité et infini (s. 95):
Möjligheten att föreställa sig något … drar redan nytta av den metafysiska relationen och förhållandet till den absolut Andre, men vittnar om
separationen inom själva denna transcendens…
Jag upprepar alltså min fråga: vad har man vunnit på att gå tillbaka
från det föreställande jaget till det jag som njuter och lever av…?
Man har vunnit ett betonande av identiteten, identifikationen Jag =
Jag, en försvagning av annanheten hos icke-jaget som återförs till det
Samma; eller, mer brutalt, en förskjutning av världen, dess reduktion
till något givet för-mig, dess återförande på kroppsligheten.
Att hålla fast vid exterioriteten är inte detsamma som att bara bejaka
världen, utan att kroppsligt ta plats i den.25
24
25
Autrement qu’etre ou au-delà de l’essence, s. 148.
Totalité et infini, s. 100.
142
Var det inte så att en av de främsta måltavlorna för omstörtandet var
In-der-Welt-sein och allt som har att göra med i-världen-varon i Sein
und Zeit? Det vill säga nästan allting, förutom Mitsein!
I föreläsningar från 1921-1922 belyste Heidegger, på ett helt annat
sätt, men utan tvivel rikare och mer ”deskriptivt” (det vill säga mindre
dialektiskt), den irreducibla kopplingen: Leben – Welt, liv – värld. Jag
citerar:
Den intransitiva-verbala betydelsen ”leva” blir själv alltid, när den
konkret närvarandegörs, explikerad som att leva ”i” något, leva ”på”
något, leva ”för” något, leva ”med” något, leva ”mot”, ”i riktning mot”
något, ”av” något. Detta ”något”, som genom dessa skenbart slumpmässigt hopsamlade och uppräknade prepositionella uttryck indikerar
sin mångfald relationer till ”leva”, fixerar vi terminologiskt som
”värld”.26
”Levandet” är alltså, vilket jag insisterar på, väsentligen och i sig självt
”weltbezogen”, knutet till, hänvisat till världen: och världen är här
förvisso inte det givna, ”födans” element, utan redan från början den
gemensamma och delade världen, Mitwelt, utan att det vore möjligt
eller berättigat att isolera ett visst skikt, förment först och primitivt (de
icke transcendentala ”betingelserna”), nämligen skiktet av ”levande
av…”, med uteslutande av hela den uppsättning prepositioner som på
sätt och vis bildar ett system, och under alla förhållanden framträder
tillsammans och lika-ursprungligt.
Frågan blir då: är det möjligt, är det berättigat att isolera en livets
värld, världen av levande av…, uteslutande relaterad till ett solitärt och
separat ego? Eller leder det deskriptiva intresset för ”livets” fenomen
här inte snarare till framhävande av vad Heidegger kallade livets ”Bezugssinn”, dess egen mening som hör samman med dess Bezug, beziehen, förhållandet, relationen: denna relationella mening eller relation
som uppbär och öppnar meningen, och som Heidegger här (1921–
1922) karaktäriserar i termer av sorgen, att ”sörja för och bry sig om
något” (sorgen für und um etwas), ett ”sorgen” som ännu inte delats
upp i Sorge och besorgen.
26
Heidegger, Phänomenologische Interpretationen zu Aristoteles, Gesamtausgabe, Bd
61, Frankfurt: Klostermann, 1985, s. 85.
143
Omsorg om världen och om dess ”betydelse” eller ”betydelsefullhet” (Bedeutsamkeit), vilket är en ”kategorial bestämning av världen”;
denna värld som man, för det första, måste akta sig för att utesluta ”den
andre” från, den andres annanhet, som om en värld lät sig beskrivas
och fattas som ”själv-värld” (Selbstwelt), avskuren och lösgjord från en
Mitwelt. Mitwelt, med-värld, den gemensamma världen, varmed man
inte skall förstå en odifferentierad värld eller helhet av ”saker” eller
”icke-jag”, av andra (inte den Andre) som jag kan njuta och livnära
mig av (som jag behärskar, identifierar med mig själv, introjicerar …,
eller som jag föreställer mig, vilket är detsamma på teorins högre
nivå), en värld i vilken den Andres radikala annanhet redan från början
vore underskattad och missuppfattad.
Heidegger klargör att den Andre, om han är i-världen-varo (och hur
skulle han inte vara In-der-Welt-sein om han är Dasein, om han är till
som detta varats Där, med vilket den Dasein som jag är också är där:
Mitsein – Mit-dasein), Heidegger förklarar alltså att den Andre (som ivärlden-varo) inte är ”världslig”, i den mening som de inomvärldsliga
föremålen är det, utan markerar en definitiv och irreducibel brytning
med ”världslighetens” system.
Redan 1925 förklarade sig Heidegger tydligt på denna punkt:
På grundval av detta världsliga påträffande av de andra kunde man avgränsa dessa, till skillnad från världstingen i deras förhanden- och tillhandsvaro i omvärlden, som ”medvärld”, och förstå den egna tillvaron,
såtillvida som den påträffas omvärldsligt, som ”självvärlden”. I mina
tidigare föreläsningar såg jag sakerna så och förstod termerna i denna
mening. Detta är emellertid i grunden felaktigt. Terminologin visar att
fenomenen på detta sätt inte blir tillräckligt förstådda, eftersom de
andra, även om de påträffas världsligt, inte och aldrig någonsin har
världens varaart. Därför får de andra inte heller betecknas som ”medvärld”. Att tillvaron och medtillvaron kan påträffas världsligt är visserligen konstitutivt för tillvarons och därmed alla ”andras” i-världenvaro, men den blir för den skull aldrig något världsligt … Världen själv
däremot finns däremot aldrig till med oss [die Welt selbst ist nie mit
da], den är aldrig medtillvaro, utan den är det vari tillvaron vid varje
givet tillfälle är såsom ombesörjande [Besorgen].27
Klarare kan man inte avvisa idén att frågan om vad det mänskliga är
(”se människan!”) skulle kunna utgå från ett isolerat jag karaktäriserat
27
Martin Heidegger, Prolegomena zur Geschichte des Zeitbegriffs, Gesamtausgabe, Bd 20, Frankfurt: Klostermann, 1979, s. 333 f.
144
av en ”ontologisk egoism”, enligt modellen av en fundamentalontologi
som gör anspråk på att vara mer fundamental och ”grundläggande” än
existentialanalytiken.
Översättning från franska av Jim Jakobsson
145
146
Gud som person i Schellings filosofi – en
jämförelse mellan Svar till Eschenmayer
och Avhandling om friheten
1
Jad Hatem
Denna studie syftar till att förstå Schellings Svar till Eschenmayer i
förhållande till Schellings eget filosofiska system, vilket vid denna
tidpunkt var i full förvandling. Studien tolkar Svar till Eschenmayer
genom att jämföra det med Schellings avhandling om friheten, den text
som gav upphov till Eschenmayers reaktion.
1809 publicerar Schelling sina Filosofiska undersökningar om den
mänskliga frihetens väsen2, en ”djupt spekulativ avhandling” enligt
Hegel,3 ”den tyska idealismens metafysiska höjdpunkt”, säger Heidegger,4 ”den tyska idealismens mest titaniska verk”, menar Hans Urs von
Balthasar.5
Skriften vilar i den lugna genomskinligheten hos den absoluta identitetens system, skapat av Schelling, och den formulerar för första
gången idén om en Gud i vardande.
1
Denna artikel har tidigare publicerats på franska i Annales de Philosophie, Université
St Joseph, Beyrouth, 1986.
2
Philosophische Untersuchungen über das Wesen der menschlichen Freiheit und die
damit zusammenhängenden Gegenstände, Sämtliche Werke, Stuttgart, 1856-1860,
band VII. Refererar hädanefter till denna text som Avhandling om friheten. Sämtliche
Werke hädanefter citerad som SW med romerska siffror för band och arabiska för sida.
3
G.W.F. Hegel, Geschichte der Philosophie III, i Sämtliche Werke: Jubiläumsausgabe
in zwanzig Bänden XV, red. Hermann Glockner, Stuttgart, 1958, s. 682.
4
Martin Heidegger, Schellings Abhandlung über das Wesen der Menschlichen Freiheit, Tübingen: Max Niemeyer, 1995, s. 285. Hädanefter citerad som Schelling.
5
Hans Urs von Balthasar, Prometheus, Heidelberg, 1947, s. 285.
147
Gud som person
Det absoluta i identitetssystemet (1801-1806) uppstår på samma gång
som universum. Det absoluta är en fullkomlig opersonlighet, eftersom
personlighet förutsätter begränsning. Men redan i Filosofi och religion
(1804) finner man föreställningen om en distinktion mellan det Absoluta och Gud. Eschenmayer hade reagerat mot det Absoluta hos Schelling i ett verk med titeln Filosofin när den övergår till icke-filosofi,
genom att presentera en Gud som man uppnår i tron och som står
högre i rang än det Absoluta som förnuftet kan begripa. I ett brev till
Johann Jakob Wagner preciserar Eschenmayer roten till meningsskiljaktigheten:
Det är på denna punkt jag skiljer mig från Schelling. För honom är
Gud det Absoluta, för mig är förnuftets avbild det Absoluta, och Gud
är bortom denna avbild.6
Schelling svarar i Filosofi och religion genom att bekräfta att det inte
kan finnas någon högre kunskap än kunskapen om det Absoluta: förmågan att begripa Gud, det vill säga en begränsad existens (snarare än
det Absoluta, som är obegränsat), beror på en orenhet i kunskapsförmågan som framkallas av en differentiering i själva vetandets akt. En
begränsande intuition ger av nödvändighet upphov till ett begränsat
objekt (SW, VI, 19).
Icke desto mindre inrättar Schelling i Filosofi och religion en plats
för Gud som är åtskild från det Absoluta i egentlig bemärkelse. Gud
motsvarar det absolut ideala, medan det Absoluta är den absoluta identiteten mellan det ideala och det verkliga. Men trots denna bestämning
förblir Gud rent opersonlig eftersom Han förstås bortom varje relation
till tiden, i ett perfekt ekvilibrium. Det är idéerna, vilka härstammar
från det universellas formande av det enskilda, som bryter med det
Absoluta och skapar den tidsliga världen. Detta fall förblir yttre i förhållande till Gud, även om den process med vilken Han får kunskap
om sig själv drar nytta av detta fall.
En identitet mellan människan och Gud är säkerligen tänkbar, men
just i personlighetens modus är den det inte. Det är det opersonliga i
människan som är identiskt med Gud (SW, VI, 23, 27, 31). För att kunna tilldela det begränsade den positiva status som det rigida identitets6
Citerat i F W J Schelling, Briefe und Dokumente I, utgivet av Horst Fuhrmans, Bonn:
Bouvier, 1962, s. 320, not 49 (brevet är från den 5 april 1805).
148
systemet förnekade det, men även för att fördjupa frågan om det onda
och innebörden i den gudomliga uppenbarelsen – men dessutom, säger
Heidegger, för att svara på den kritik som Hegel i sitt förord till Andens
fenomenologi riktar mot det Absoluta hos Identiteten som en princip
för icke-differentiering av allt det åtskilda och som icke-organisk identitet (Schelling, s. 231) – leds Schelling till att sätta hela sin storslagna
konstruktion i gungning. Under påverkan av Böhme och hans lärjunge
Oetinger definierar han Gud som en dunkel och omedveten princip ur
vilken Han framträder. Det Absoluta återkastas till ursprungen. Tack
vare dialektiken mellan Gud och grunden kan Gud lösgöra sig från den
ursprungliga indifferensen och gradvis uppnå en personlighet, ända
tills Han uppvisar enhetens väsen: den kärlek som är den slutgiltiga
organiska identiteten, i motsats till ursprungets icke-organiska indifferens.
Människan spelar en väsentlig roll i denna process eftersom hon genom att visa fram det onda provocerar det goda till en handling som
står mot det onda och nu kan besegra det.
Temat om Guds personlighet utvecklas av Schelling på följande
sätt:
I det gudomliga förståndet finns ett system, men Gud själv är inte något system utan ett liv, och endast häri ligger svaret på frågan, för vars
skull detta var en förberedelse, frågan om det ondas möjlighet i förhållande till Gud. Varje existens kräver en viss betingelse för att kunna bli
verklig, det vill säga personlig. Inte heller guds existens kunde vara
personlig utan en sådan betingelse, den enda skillnaden är att Gud har
denna betingelse inom sig och inte utom sig. Han kan inte upphäva
denna betingelse eftersom Han i så fall måste upphäva sig själv, han
kan bara bemästra den genom kärlek och underordna sig den för att
därmed förhärliga den. Även i Gud funnes en dunkelhetens grund, om
han inte gjorde betingelsen till sig, förenade sig med den för att tillsammans med den forma en absolut personlighet. (SW, VII, 399)
Bland de många reaktioner som Avhandling om friheten framkallade
fanns det två som Schelling ägnade en särskild uppmärksamhet. Jacobi
besvarade han med en våldsam skrift, publicerad i en pamflett med
titeln Monument över skriften om de gudomliga tingen och deras uppenbarelse (1812). Eschenmayer besvarade han med en skrift som
1813 gavs ut tillsammans med motståndarens brev i Schellings nya
tidskrift Allgemeine Zeitschrift von Deutsche für Deutsche.
149
Tvistefrågorna är olika i de båda fallen, och argumenten utvecklas i
enlighet med detta. Jacobi och Eschenmayer står båda för en känslans,
trons och icke-vetandets filosofi. Men där Jacobi på ett inkonsekvent
sätt stödjer den gudomliga antropomorfismen,7 bestrider Eschenmayer
den samma i namn av en abstrakt rationalism. Schelling försvarar sin
teism mot den förra, sin antropomorfism mot den senare.
De två kontroverserna tillåter Schelling att insistera på sina nya idéer gentemot Jacobi, som blandar samman dem med de gamla, samt att
precisera dem gentemot Eschenmayer, eftersom förklaringen av deras
roll inom Schellings system hade varit reserverad för de utvalda åhörarna till Stuttgartföreläsningarna och inte hade offentliggjorts. Våldsamheten i Schellings diatrib tjänar även till att maskera det grovhuggna i hans transformation av sitt eget system. Jacobi visste inte vad han
skulle svara på denna Annihilationsschrift, som lämnade honom i ett
tillstånd av total förvirring, men han hade kunnat rada upp vissa påståenden från den absoluta identitetens system som han ville attackera,
bredvid vissa andra från Avhandling om friheten, som i synnerhet i
fråga om tillblivelsen i Gud motsäger de förra, vilket Schelling fåfängt
försöker att dölja.
Anti-Jacobi
Kontroversen med Jacobi gör det möjligt för Schelling att precisera
följande punkter:
1) Mot icke-vetandet, som redan förutsågs i Avhandling om friheten,
(SW, VII, 338) bekräftar Schelling på nytt rättigheterna hos det absoluta vetandet, som är ett vetande ”om” det Absoluta. Mot rättrogenheten
påstår han att ”mänsklighetens uppgift består i att förvandla denna tro
som fram till nu enbart har varit enkel tro, till vetenskapligt vetande”
(SW, VIII, 55).
2) Jacobi uppfattar det som att Schellings grund (men han syftar på
grunden för den absoluta identitetens system) implicerar panteism.
Men Schelling kunde på ett enligt Heidegger helt övertygande sätt
(Schelling, 25) visa att han tack vare föreställningen om en grund
övervinner spinozismen, genom att han gör alla varelser avhängiga
denna grund som är oberoende av Gud (SW, VII, 357, 410).
7
F. W. J. Schelling, Des choses divines et de leur révélation, i Œuvres philosophiques,
fransk övers. J J Anstett, Paris: Aubier, 1946, s. 443.
150
3) I sin introduktion till Avhandling om friheten hade Schelling länge
diskuterat panteismens problem och väsen. Han bestrider där det ödesdigra likställandet av panteismen, rationalismen, fatalismen och ateismen (SW, VII, 338, 349 och passim) genom vilken Jacobi vid slutet av
1700-talet hade inlett grälet om panteismen.8 Jacobis projekt bestod i
att bryta alliansen mellan rationalism och religion i upplysningens
teism. Han återförde på ett överdrivet sätt all rationalism på spinozismen, som på sitt sätt utgör panteismens fullbordade system. Exempelvis skulle Leibniz filosofi enligt Jacobi låta sig reduceras till Spinozas.
Schelling deltar inte i denna polemik, som ställer Jacobi mot upplysningstänkarna, senare försvarade av Kant. Efter att ha slumrat en
stund väcktes denna polemik upp av sin egen filosofi. Schelling hängav sig vid en viss tidpunkt rentav åt att återupprätta Spinoza (SW, IV,
372-374). Jacobi höjde en varnande röst mot den schellingianska neopanteismen, och väckte vissa motståndare till liv. Med publikationen
av Om de gudomliga tingen lanserade han på nytt sin polemik, för att
besegra den återuppståndna hydran. ”Man börjar än en gång”, skriver
Schelling till Windischmann, ”att till omvärlden predika ickekunskapens ödesdigra doktrin, med rättrogna förbannelser mot vår
panteisms och vår ateisms otrogenhet”.9 Kontroversen med Jacobi ger
alltså eko åt Pantheismusstreit, eller, i själva verket uttömmer den hela
denna strids innebörd. Vid samma tillfälle får Schelling bukt på ateismens och panteismens ekvation, och bidrar på ett originellt sätt till den
Atheismusstreit som precis som den förra provocerats fram av Jacobi,
men denna gång i polemik mot Fichte.
4) Schelling tematiserar för första gången den föreställning om en Gud
i vardande som läggs fram med vissa förbehåll i Avhandling om friheten och som han kämpade med i den första versionen av Världens tidsåldrar (Weltalter, SW VIII).
Jag sätter Gud som det första och det sista, som A och som Ÿ, men
som A är han inte vad han är som Ÿ, och för så vitt han enbart är Gud
sensu eminenti såsom det förra kan han inte i samma bemärkelse vara
Gud såsom det senare och inte heller i strikt mening benämnas Gud,
om det inte på ett explicit sätt uttalas att han är den outvecklade Guden,
8
Jacobi, Lettres à Moses Mendelssohn sur la doctrine de Spinoza, i Œuvres
philosophiques, s. 190 f.
9
Brev den 12 november 1811, i Aus Schellings Leben: In Briefen II, red. G L Plitt,
Leipzig, 1869-1870, s. 270.
151
Deus implicitus, som är Deus explicitus i egenskap av Ÿ. (SW, VIII,
81)
Deus implicitus motsvarar det som Schelling i sin Avhandling om friheten kallar icke-grund (Ungrund) (SW, VII, 406) och som han i AntiJacobi strävar efter att sätta i korrespondens med det Absoluta i Identitetssystemet.
I en not till Anti-Jacobi understryker Schelling att han i sin Redovisning av mitt filosofiska system undanhöll sig från att ge namnet
”Gud” åt den absoluta identiteten, eftersom den ännu inte nått fram till
den punkt som indikeras här, (SW, VIII, 81) det vill säga den personliga Gudens. Han befäster i detta avseende att ”den absoluta identiteten
redan är Gud implicit, eller snarare, den är samma väsen som förvandlar sig till personlig Gud” (SW, VIII, 81).
Inrättandet av en specifik yta på vilken det blir möjligt för begreppet
om en personlig Gud att veckla ut sig, blir den centrala uppgiften för
Schelling. Den personliga Guden som Jacobi tycks legitimera i form av
en antropomorfisk teism (Des choses divines, 440, 443) är bristfälligt
utformad. Jacobi kan inte ge upphov till någonting mer än (den inadekvata) idén om en sådan Gud. Men Schelling påstår att han i Avhandling om friheten presenterar den första totala formuleringen av Guds
personlighet (SW, VII, 412).
Icke-grundens framträdande i slutet av Avhandling om friheten, som
för vissa utgör en Deus ex machina som gör det möjligt att i hemlighet
återkoppla denna skrift till identitetssystemets armatur, är i själva verket kommenderad av hela Schellings reflektion. Det absoluta i identitetssystemet korresponderar mot Deus implicitus, och Gud i egentlig
bemärkelse mot den senares objektivering, det vill säga dess uppenbarelse (SW, VII, 424). Av denna anledning uppnår Schelling distinktionen mellan en personlig Gud och en opersonlig eller förpersonlig Gud.
Men i motsats till Shankara och Eckhardt, vilka hade arbetat med en
analog distinktion, så står Gud hos Schelling högre i rang än det Absoluta. Det gudomliga blivandet är en personaliseringsprocess vars möjlighetsbetingelse är grundpositionen.
5) Genom hela Om de gudomliga tingen ställer Jacobi teism mot naturalism. Men Schelling hade i Avhandling om friheten redan löst upp
denna systemens antinomi i ideal-realismens högre syntes, (SW, VII,
357) vilket gör det möjligt för honom att grundlägga Guds personlighet
bortom Fichtes idealism och Spinozas realism, vilka inte kan nå fram
till något annat än en opersonlig Gud (SW, VII, 394). Schelling påstår i
152
sin Anti-Jacobi att naturalismen, det vill säga det system som introducerar en natur i Gud, måste bli basen (Grundlage), det nödvändiga
fundamentet för teismens utveckling (SW, VIII, 70 och 69, där han
frammanar ”den levande föreningen av de två systemen”). Genom
teismen kräver Schelling för Gud ett medvetande, en intelligens och en
frihet, och genom naturalismen kräver han för Gud naturen, och alltså
livet, blivandet. Ideal-realismen (eller teo-naturalismen) är på sätt och
vis en produktion av det Absoluta själv, som strävar efter att lämna sitt
tillstånd av obestämdhet, därför att det är genom att ställa fram sitt vara
som skapelsens fundament som det Absoluta blir grunden för sig själv,
det vill säga en fri och personlig existens (SW, VIII, 71):
[F]öremålet för en verklig objektiv vetenskap är något verkligt och levande; dess fortskridande och utveckling är ett fortskridande och utveckling av föremålet självt. (SW, VIII, 59)
6) Med ens preciseras filosofins uppgift:
Men även Guds existens som personligt väsen är vetenskapens verkliga
föremål, men inte bara överhuvudtaget utan dess högsta och yttersta
föremål, målet för all dess strävan som den har strävat mot i alla tider
och som slutligen uppnåtts precis i den tid som Jacobi […] beskyllde
för ateism. (SW, VIII, 82)
Eschenmayer
Eschenmayer, läkare och självlärd filosof, befinner sig med sina välvilliga invändningar i utkanten av Schellings viktiga förändringar: 1797,
1801, 1804 och 1811. Han är en lärjunge till Kant och Schelling, och
undervisar i medicin och sedan i filosofi vid Tübingens universitet
(1812-1826). Han ägnar sig inom filosofin i huvudsak åt att utveckla
naturfilosofins resultat, och mot identitetssystemet försvarar han Guds
medvetande om sig själv, samt de begränsade och moraliska existensernas individualitet. Utan egentlig filosofisk kraft följer han
naturfilosofen Schelling, innan han separerar från honom till förmån
för Jacobis rättrogna icke-filosofi.10 Filosofin, skriver Eschenmayer till
Wagner är:
10
Jmf. i detta avseende Jean-François Marquets resonemang i Liberté et existence,
étude sur la formation de la philosophie de Schelling, Paris: Gallimard, 1973, s. 372 ff.
153
enligt mig en kopia av förnuftet, som är dess modell; det högsta uttrycket för denna kopia kallas på filosofens läppar det Absoluta. Och
därmed kommer vi till den slutgiltiga frågan: vad är det som inger kopian (filosofin) dess likhet med modellen (förnuftet)? Det är vad jag
kallar själen. Det är enbart där som vetandet och handlandet upphör,
det är där filosofin och det Absoluta inte längre har något värde, och
det är där riktningen leder mot det Osynliga och det Ovetbara och har
namnet fromhet.11
Eschenmayers kritiska reflektioner över Avhandling om friheten finns i
ett brev daterat den 18 oktober 1810. Schelling begravde det i en
byrålåda. Projektet att skapa en ny tidskrift gav honom ett tillfälle att
gräva fram det. Han föreslår Eschenmayer en publikation av brevet
med ett medföljande svar12 – vilket äger rum i april 1812. Om han här
visar sig artig på ett närmast nedlåtande sätt, till skillnad från den diaboliska sarkasm med vilken han behandlade Jacobi, så visar han samtidigt ingen hänsyn mot Eschenmayer, utan förser hans text med marginalanteckningar – likt en grundskolelärare, med Tilliettes uttryck
(Schelling une philosophie en devenir, I, s. 569). Schelling fick här
tillfälle att försvara sina föreställningar, att finslipa dem och att tilldela
icke-filosofin en sista nådastöt.
Hos både Jacobi och Eschenmayer är det känslan som faller. Det
enda som återstår är det kalla förnuftet, en hybridkonstruktion som till
samma grad beror på Jacobi som på identitetens Schelling, på den förres tro och amatörism, och på den senares rigida rationalism. Detta är
anledningen till att Svar till Eschenmayer bär vissa spår av beslöjad
självkritik. Inte långt tidigare hade Hegel kritiserat identitetens abstraktioner och gjort narr av ”det förnuft med vilket allt är framställt”, som
Schelling nu kritiserar Eschenmayer för (SW, VIII, 179). Eschenmayer
utgör för Schelling en karikatyr av den absoluta identitetens system,
och filosofen blir så mycket mer generad eftersom han tvingas känna
igen sig i denna karikatyr. Hur det än ligger till så illustrerar fallet
Eschenmayer vilka överdrifter Schellings lärjungar gjorde sig skyldiga
till och mer allmänt vilket oöverstigligt avstånd som skiljer en stor
filosof från den mest talangfyllda lärjunge. Det enda fruktbara är den
stora filosofens misstag.
11
Citerat i Xavier Tilliette, Schelling une philosophie en devenir, I, Vrin, Paris, 1970,
s. 483.
12
Brev den 21 februari 1812, Aus Schellings Leben II, s. 287 ff.
154
Det viktiga för Schelling är alltså att offentliggöra sin filosofis nya
riktning, som annars kunde ha passerat obemärkt med tanke på att Avhandling om friheten publicerades i en volym som till största delen
bestod av nyutgåvor av ungdomsverk. Han kan på ett lite billigt sätt
driva med den abstrakta rationalismen hos en av dem om vilka Hegel
sade att de stred i flankerna för att bli stora filosofer. Han ger åtminstone Eschenmayer äran av att dra de yttersta konsekvenserna av den
rörelse han representerar, vilket tvingar Eschenmayer att vara det han
verkligen är och på så vis att överskrida subjektivitetsfilosofin, (SW,
VIII, 167) men inte utan att falla tillbaka i den (SW, VIII, 178).
Eschenmayer tilldelar på sitt eget sätt Jacobis filosofi en annan nådastöt, men från insidan, därför att han avslöjar dennes förvirrade spiritualism och meningslösheten i en känsla som lämnats åt sina egna krafter. Den urvattnade doktrinen om en blandad antropomorfism och en
semi-personlig Gud håller inte längre (SW, VIII, 167). Detta är anledningen till att Schelling upprepar att Eschenmayers tänkande är konsekvent och uppriktigt (SW, VIII, 166, 177, 185).
Schelling skapar en motvikt till den skrämda naturalism som Jacobi
hänvisar till (Des choses divines, 421) genom att framhäva samma
Jacobis fega teism, som resulterar i ett misslyckande på det praktiska
planet (SW, VIII, 187). Det enda som återstår av denna doktrin är just
Eschenmayer, det vill säga en abstrakt (SW, VIII, 181) och kall (SW,
VIII, 178) rationalism, en formalism (SW, VIII, 175) i vilken Gud inte
är ett levande, personligt subjekt, (SW, VIII, 182) kort sagt en konstruktion som har gjort sig själv oförmögen att begripa det levande, och
känner en lust till tingens nattliga sida, till det irrationella, det onda
(SW, VIII, 182) och det fula (SW, VIII, 182).
Förstånd och förnuft
Eschenmayer gjorde misstaget att på ett exklusivt sätt privilegiera förnuftet på bekostnad av förståndet, och därigenom föll han offer för
förståndet i dess mest döda form (SW, VIII, 182) – ett utomordentligt
fall av enantiodromi, skulle man kunna säga med Jung. Faktum är att
Schelling sedan 1806 hade arbetat med att återupprätta förståndet, som
han själv hade bidragit till att diskreditera: under den absoluta identitetens rena period framhävs förnuftet (SW, IV, 118; V, 378; VI, 459) och
placeras ovanför förståndet (SW, IV, 299-301). Redan i Anti-Fichte
tilldelas förståndet rollen av ett instrument för förnuftet (SW, VII, 41-
155
45). Det griper det särskilda i dess rikedom (SW, VII, 146). Från och
med 1809 nedvärderar Schelling förnuftet, som endast har förmågan att
gripa det universella och alltså opersonliga, och han privilegierar det
personaliserande förståndet (SW, VII, 413-414, 516-517; jmf X, 254
och X, 173-174, med allusionen till Jacobis palinodi). Stuttgartföreläsningarna likställer förståndet och förnuftet: de utgör två aktiva och
passiva sidor av en och samma verklighet (SW, VII, 471-472; jmf SW,
VII, 415).
Man kan konstatera att återupprättandet av förståndet ackompanjerar och underbygger framhävandet av personligheten. Detta är vad som
understryks i Anti-Jacobi och Svar till Eschenmayer. Anti-Jacobi kritiserar förnuftet i Jacobis tappning för att det enbart kan gripa den opersonliga Guden. Förnuftets rena och omedelbara vetande, säger Schelling, kan:
bara vara ett vetande i kraft av dess absoluta lag – en kunskap om motsägelsen eller den absoluta identiteten mellan det oändliga och det
ändliga så som det högsta. (SW, VIII, 81, jmf VIII, 98, förnuftet som
opersonlig funktion.)
Mot detta ställer han ”det upplysta förståndet” som ”är ande och anden
är det personliga, det enda aktiva inom människan, det som ensamt kan
förstå även de andliga tingen” (SW, VIII, 99).13
Genom att anklaga det särskilda för tomhet och föredra det personliga attackerar Eschenmayer förståndet (SW, VIII, 180). Schelling avfärdar utan att dröja alltför länge det förhållande som Eschenmayer
upprättade mellan förnuft och förstånd, (SW, VIII, 169) och han går
rentav så långt att han driver med dennes sätt att argumentera med
hjälp av negationer (SW, VIII, 177).
Antropomorfism
Det centrala ordet i sitt svar hämtar Schelling med en trotsig handling
från Eschenmayer: Übertragung (transposition, överföring). Eschenmayer uppfattar det som att man inte har rätt att tillskriva Gud
mänskliga kategorier och beteenden. Han syftar på Avhandling om
friheten, som understryker den strukturella identiteten mellan det gu13
Jmf. brevet till Jacobi den 16 juni 1807, Briefe und Dokumente III, Bonn: Bouvier,
1975, s. 434 f.
156
domliga förståndet och det mänskliga förståndet, (SW, VII, 337) människans liv i Gud, (SW, VII, 339-340, 411) och framför allt Guds beteende i analogi med människans, till exempel i ett uttryck såsom:
Om vi vill bringa detta väsen närmare på ett mänskligt sätt så kunde vi
säga: han är längtan (SW, VII, 359)
Jämförelserna ökar i takt och den gudomliga psykologin är helt analog
med människans (SW, VII, 360 (wie wir), 408 (wie im Menschen), 433,
439). Tillvägagångssättet systematiseras i Stuttgartföreläsningarna
(SW, VII, 425, durch analogie mit uns, 432). Mot Eschenmayer predikar Schelling en Guds obegränsade antropomorfism – med ett enda
undantag, för varats nödvändighet (SW, VIII, 167). Framför sina åhörare i Stuttgart var Schelling djupare rotad i sin problemställning: människan skiljer sig från Gud genom sitt beroende (SW, VII, 432).
Man bör inte ta Heideggers påstående – människan ”är” Gud (Schelling, 205) – som ett uttryck för en ultra-antropomorfism som skulle
bortse från skillnaderna mellan Gud och människa. Ordet ”är” är här
spekulativt-dialektiskt och etablerar inte en jämlikhet, utan ger uttryck
för en manifestationsprocess.
Det är ingen slump att det är den första versionen av Världens tidsåldrar, just den som är under arbete när grälet äger rum, som är det
mest antropomorfiska av Schellings verk.14 Detta framstår som klart i
bokens tydligt affischerade vilja att uttala det Absoluta i ett mänskligt
språk:15 ”Allt som är gudomligt är mänskligt och allt mänskligt är gudomligt” (Weltalter, 158).16 Människan är ett mikrokosmos och Gud är
en makrantropos (Initia, 5; SW, VII, 411: ”Ordet som fullbordas i
människan”. SW, VII, 457; VIII, 207). Ännu hellre: Gud lider födslovåndor i sin process av uppenbarelse och frigörelse som människa
(Weltalter, 40; jmf SW, VII, 403).
14
Jmf. i synnerhet Weltalter: Fragmente, München, 1946, s. 19, 70 f
Marquet förklarar det utomordentligt: ”Den antropomorfism som systemet står för
har inget annat motiv än detta: i det absoluta måste allt uttalas i mänskliga termer, utan
att det för den skull är nödvändigt att hänvisa till en artificiell terminologi som alltid
skulle förbli signerad av en bestämd författare”. Liberté et existence, s. 450
16
Jmf. också Stuttgarter Privatvorlesungen, VII, s. 342, samt föreläsningarna i Erlangen, Initia philosophiæ universæ: Bonn, 1969, s. 5.
15
157
Sonen
Det är inte tillräckligt att Guds beteende följer mänskliga mönster.
Följdriktigt nog tillskriver Schelling människan en motsvarande teomorfism.17 På samma avstånd från varandra tillkännager Gud människan och människan Gud. ”Schellings bruk av psykologiska kategorier
med ontologiska ändamål”18 är sammanvävt med föreställningen om en
”bild och likhet” (Ebenbild). Denna i Svar återkommande Ebenbild bör
i första hand uppfattas i ”exoterisk”, biblisk mening: (SW, VIII, 183187. Jmf SW, XI, 417) människan är skapad som avbild av och för att
efterlikna Gud (Första Moseboken I: 26).
Bruket av Ebenbild i Avhandling om friheten blir mer komplicerad
när det talas om hur Gud ser sig själv i sin Ebenbild (SW, VII, 361). Å
ena sidan hänvisar denna Ebenbild snarare till Kristus som bilden av
den osynlige Guden (Kolosserbrevet I: 15) eller som ett spår av Hans
substans (Hebreerbrevet, I: 3) – så fruktbar är förståndets – Ordets kontext. Å andra sidan återknyter den till Schellings verkliga spekulationer
om bilden som det påtagliga resultatet av inbildningskraften (Einbildungskraft).19
Dessa två teman, men även de två bibliska innebörderna i tesen om
den gudomliga antropomorfismen och den mänskliga teomorfismen,
sammanfaller vid deras respektive höjdpunkter i föreställningen om
den arketypiska Människan:
Detta sker endast genom uppenbarelsen, i detta ords mest bestämda betydelse, vilken måste ha samma nivåer som den första manifestationen
i naturen, så att uppenbarelsens krön även här är människan, men den
arketypiska och gudomliga människan, den som i början var hos Gud
och i vilken alla andra ting, inklusive människan själv, skapades. (SW,
VII, 377.)20
17
Jmf. Vladimir Jankélévitch, L’Odyssée de la conscience dans la dernière
philosophie de Schelling, Paris, 1933, s. 339.
18
Paul Tillich, Systematic Theology I, London: SCM Press, 1978, s. 62.
19
Jmf. J-F Courtine, Le déploiment schellingien de l’unité, i Études philosophiques,
3/1978, s. 355-363.
20
De två bibliska innebörderna utgör en koppling mellan det gudomliga, logos och det
mänskliga som finner en motsvarighet hos Schelling, men vars spår leder till kyrkofäderna. Hos Klemens av Alexandria kan man läsa: ”Bilden av Gud är Faderns Logos;
och detta gudomliga Logos är nous verkliga Son, ett ljus som är urtypen för ljuset. Och
bilden av Logos är den verkliga människan, det nous som finns i människan och som
av denna anledning sägs vara skapat till bild och efterliknelse av Gud, och smälter
samman med det gudomliga Logos genom hans hjärtas intelligens och därigenom är
logikos.” (Protreptique, X, s. 98, 4, jmf. Origenes, Contre Celse, IV, s. 85).
158
Svar till Eschenmayer mynnar ut i en serie kristna betraktelser som
överträffar den abstrakta och sentimentala rättrogenheten. Den tid är
över då Eschenmayer kunde tillåta sig att återvända till Schellings resonemang om etikens frånvaro, vilket han gjorde i sin Filosofin när
den övergår i icke-filosofi, som citeras i Svar till Eschenmayer (SW,
VIII, 175).
Antropomorfismen leder nödvändigtvis till Kristendom och Kristendomen är nödvändigtvis antropomorfisk. Utsändandet av Sonen
implicerar en antropomorfisering, eller som Schelling säger en ”personalisering” av Gud (SW, VII, 433). Det är genom att ge upphov till
Sonen som Gud blir Fader och alltså en person, står det att läsa i den
första versionen av Världens tidsåldrar (Weltalter, 59).
På den fråga som ställs i det första utkastet – övervinner urväsendet21 i evighet motsättningen mellan de krafter som finns inom det, det
kaos som uppfyller det? – svarar Schelling att detta enbart är möjligt
genom en sönderdelning som får det varande att bryta fram bortom
varat (Weltalter, 36; jmf 61-63). För att undfly cirkelgången strävar
urväsendet efter att uttala det befriande Ordet (Weltalter, 57). Sonen är
Ordet i dess artikulation (Weltalter, 61). Han är Faderns befriare (Weltalter, 59) och ”personligheten” (Weltalter, 67). Han separerar naturen
från den andliga världen, vilka var odifferentierade i Fadern, för att på
nytt förena dem som subjekt i den andens figur (Weltalter, 67) som i
Avhandling om friheten kallas: Kärlek (SW, VII, 406). Skapelsen av
Sonen är som vi ser den verkliga början, (Weltalter, 77) den medverkar
till det gudomliga beslutet som ställer Fadern i det förflutna såsom
förflutet.
Huvuddragen för en teori om Ordet-förbindelsen-Sonen-Kristus kan
säkerligen återfinnas i skrifterna från perioden för den absoluta identitetens system,22 men det är först med utgångspunkt i Avhandling om
friheten som en sådan teori sammanfogar sig med utvecklingen i dess
helhet. I Avhandling om friheten är Ordet den ideella princip som do21
Urwesen: ett uttryck som för övrigt återkommer i Svar till Eschenmayer (SW, VIII,
165, 172) i stället för urgrunden (Urgrund) och icke-grunden (Ungrund), som används
i Avhandlingen och som man inte återfinner i Svar till Eschenmayer.
22
Exempelvis är Sonen i Bruno (SW, IV, 252, 327) symbolen för det ändliga; i Den
totala filosofins system (SW, VI, 355) är det levande Ordet Guds väsen. Kapitlet om
kristendomens historiska konstruktion i Metod för akademiska studier är inte föråldrat
enligt Schelling, som hänvisar till det i Avhandlingen. Vad gäller problemet om Sonen,
jmf. Miklos Vetö, Le Fondement selon Schelling, Beauchesne, Paris, 1977, s. 230, 549.
159
minerar den verkliga principen (SW, VII, 405)23 och alltså det personliga i handling – vilket gör det möjligt för den att bli människa för att
kunna rädda människan (SW, VII, 380).
I Stuttgartföreläsningarna finns en ansträngning för att tänka skapelsen av Sonen som en uppenbarelse för och en länk mellan det verkliga och det ideala i naturen: (SW, VII, 422, jmf Aus Schellings Leben
II, 222.)
Idén om en Gud som alstras från Gud är en nödvändig filosofisk idé.
Denna levande länk är det som hos Platon24 och i Bibeln kallas Logos,
Ordet är kopulan, alltså det som omedelbart skapar alla ting.25
Marquet skriver insiktsfullt att det system som Avhandlingen ger upphov till
inte är något annat än berättelsen om den andra personens förvandlingar, och frihetens filosofi framstår när dess verkliga objekt en gång har
begripits på så vis som e n kristen filosofi. (Liberté et existence, 429)
Identitetens och totaliseringens punkt i naturen är människan: (SW,
VII, 457)
Människan är det levande Ordet, som inträder mellan de båda världarna såsom mittpunkt. Hon är den punkt där naturen förklaras, i henne
länkas universums kedja så att säga samman (Stuttgarter privatvorlesungen, 165)
förklarar Schelling i Stuttgart. Kristus har såsom Sonens förkroppsligade figur till uppgift att återupprätta människan i rollen som förmedlare (SW, VII, 463).
Det är nästan onödigt att tillägga att om Schellings antropomorfism
mynnar ut i en kristologi, som vid detta stadium för övrigt bara är någ-
23
I Stuttgart skulle Schelling komma att tala om Ordet som fusionen av vokaler och
konsonanter (SW, VIII, 442 f).
24
Tilliette signalerar i Schelling une philosophie en devenir, I, s. 343n att användandet
av bilden av Sonen för att beteckna världen eller intellektet kommer från Platon (Timaios, 92c) och Plotinos. Schelling antog rentav att Timaios var ett senare skrivet och
kanske till och med kristet verk, se brev till Windischmann den 1 februari 1804, i
Briefe und Dokumente III, s. 46.
25
Stuttgarter privatvorlesungen, Torino, 1973, s. 143. Hädanefter citerad som Stuttgarter privatvorlesungen. [Texten finns även i SW VII, s. 417-486. Red. anm.]
160
ra första stamningar i väntan på de systematiska framställningarna i
Uppenbarelsens filosofi, så är denna kristologi blott spekulativ.
Guds nedsänkning
För övrigt likställer Schelling antropomorfiseringen och Inkarnationen.
Låt oss inte glömma att det Absoluta inte är personligt (SW, VII, 407408, 412). Man bör därför inte missta sig på innebörden i Guds nedsänkning.
Gud nedsjunker, och avsiktligen. Detta är vad Schelling tycks säga.
Gud, som är vad han vill vara, kan degradera sig genom att bli människa. Guds människo-blivande är inte bara begripligt i den kristna bemärkelsen, som Sonens Inkarnation, utan även i bred bemärkelse, som
Guds antropomorfism i den mån han är personlig. ”Det är han själv
som förödmjukar sig”, svarar Schelling till Eschenmayer (SW, VIII,
168). Redan i Anti-Jacobi citerades Hamanns uttryck angående skapelsen som ödmjukhet (Demuth), (VIII, 71)26 och innan dess citerades
Diskurs om de plastiska konsterna, med dess variant på förytterligande
(Entäusserung), (SW, VII, 305). Man kan också finna anspelningar på
Guds nedsänkning vid inkarnationen i vissa texter om den absoluta
identitetens System, (t.ex. SW, V, 292, 432) men allt de gör är att beskriva Kristendomens situation i idéernas värld och i historien, och de
kan knappast sägas vittna om ett fundamentalt karaktärsdrag hos systemet självt, eftersom Schelling ända till 1807 upprepade att det Absoluta inte kan träda ut ur sig själv.
Från och med 1809 blir nedsänkningen av Gud skapelsens ursprungliga handling:
skapelsens början är förvisso en nedvärdering av Gud: Gud sänker sig
ned till det reala, och drar sig helt samman i det. (SW, VII, 429)
Vilket betyder att Gud är i färd med att skapa grunden. Denna
nedsänkning är i själva verket en upphöjning. Och detta är anledningen
till att Schelling tillägger att det i denna nedsänkningen inte finns något
ovärdigt för Gud (SW, VII, 429). Särskiljandet av det Absoluta är ett
framvisande av dess innersta väsen, vilket är kärleken. Om det stämmer att omega-Gud står högre i rang än alfa-Gud, så är nedvärderingen
i så fall ett självgrundläggande, och den enda anledningen till att Gud
26
Hamann, Kleeblatt hellenisticher Briefe, S W II, Wien, 1951, s. 171.
161
ansluter sig till det lägre är att han därigenom – eftersom särskiljandet
är en personalisering (SW, VIII, 166) – kan överskrida sig själv, och
när han avlägsnar sig kan överordna sig. Verklighetens position (B) är
genom den gudomliga sammandragningen den första etappen i det
företag som syftar till upphöjandet av det gudomliga, och denna position består i ett herravälde över själva denna verklighet. Schelling insisterar på en definition av grunden som bas och fundament (SW, VIII,
173).27
Grunden är, som Schelling förklarar från och med Avhandling om
friheten, en princip för upphöjelse (SW, VII, 377, 389; jmf Aus Schellings Leben III, 67) – vilket man också bör förstå på ett genetiskt och
inte mekaniskt sätt, eftersom självgrundläggningen ansluter till den
metod för potentiering [potentiation] som Schelling definierar som ”en
succesiv objektivering av det som tidigare var subjektivt, och som
samtidigt medför en ständig upphöjning av subjektet” (Aus Schellings
Leben III, 67; jmf SW, VII, 350).
Vi befinner oss långt från den gudomliga Kenosis [Kénose] som i
Uppenbarelsens filosofi kommer att vara likvärdig med Inkarnationen,28 och som kommenteras med utgångspunkt i Paulus Filipperbrev
(SW, II, 6-8). Men man kan säga att Schelling tenderar mot den.
Den krökning in mot sig själv som följer på den expanderande rörelsen leder till ett berikande genom vilket Gud griper sig själv i sin
enhet i människan. Vi inbjuds att revidera Evdokimovs vackra påstående, enligt vilket Gud på Korset ”mot Gud tog ställning för människan”,29 och istället säga att Gud mot det Absoluta tog ställning för
Gud i människan. I vilket fall som helst likställer Schelling i Avhandling om friheten inkarnation (Guds människo- blivande) och personlighet: för att kunna strida mot det personliga i ond bemärkelse måste
ljuset (det gudomliga) anta formen av personlig och mänsklig gestalt:
eftersom bara det personliga kan hela det personliga, och Gud måste
bli människa för att människan ska kunna återvända till Gud. (SW, VII,
380)
27
Basis i Avhandling om friheten (SW, VII, 378 och 367n, Baader).
Jmf. SW, XIV, 157 ff, och Xavier Tilliette, Schelling une philosophie en devenir, II,
s. 456 f. Tillintetgörandet i Filipperbrevet II: 7 är det samma som en förnedring, säger
Calvin i sin kommentar till samma passage.
29
Paul Evdokimov, Les Ages de la vie, Paris: DDB, 1964, s. 44.
28
162
Jürgen Moltmanns ”kenotiska” variationer30 på Schellings princip
angående kunskapen genom motsatser (SW, VII, 373) är, hur intressanta de än är, inte acceptabla – åtminstone inte vad gäller tillintetgörelsen. Schelling tvekar inte att skriva under på en föreställning om
Guds uppenbarelse i icke-Guden. I själva verket tillintetgör inte Gud
sig själv genom självgrundläggandet och skapelsen, utan tvärtom gör
han sig varande / ontiserar han sig, eftersom B (den verkliga enheten)
är varat själv (SW, VII, 426).
För övrigt är Schellings argumentation och polemik riktad mot dem
som faktiskt ställer fram föreställningen om en nedvärdering av det
gudomliga genom en skapelse som går från högt till lågt, under det att
den genetiska filosofin gör gällande en upphöjelse av Gud från lågt till
högt, från icke-förståndet till förståndet. En passage i Stuttgartföreläsningarna sammanfattar alla problem och ger dem samtidigt en antropomorfiserande analogi:
Det högre i Gud håller så att säga det lägsta ifrån sig, från vilket det
fram till nu var odifferentierat eller sammanblandat med, och omvänt
så åtskiljer sig det lägsta från det högsta genom sin sammandragning –
och detta är i människan lika väl som i Gud begynnelsen av dess medvetande, dess personalisering.
Men på samma sätt som människan i den process i vilken hon bildas och blir självmedveten utesluter det dunkla och medvetslösa inom
sig själv, motsätter sig själv, inte för att för evigt lämna denna uteslutning i detta dunkel utan för att stegvis upphöja detta uteslutna, detta
dunkel själv till klarhet, för att bilda det så att det kan bli medvetet, så
utesluter även Gud det nedre i sitt väsen från det högre och tränger så
att säga bort det från sig själv, men inte för att lämna det i detta ickevara utan för att lyfta det upp ur det, och för att ur det från honom uteslutna icke-gudomliga – ur det som inte är han själv och som han just
därför skilt från sig själv för att ur detta uppfostra, forma och skapa det
som är likt honom och detsamma som honom. Skapelsen består därmed av att i det uteslutna frammana det högsta och det verkligt gudomliga. (SW, VII, 434)
Det reala placeras kronologiskt före det ideala. Därigenom beviljas det
ingen förtur. Värdigheten tillfaller det mest högtstående, vilket är Guden-det-varande (SW, VII, 427; jmf VII, 368; VIII, 173, 205).
Omvändningen av det gemensamma perspektivet blir nödvändig
därför att den gudomliga personlighetens måttstock är människan.
30
Jürgen Moltmann, Der gekreuzigte Gott, München, 1972, s. 32 f.
163
Schelling söker ständigt efter en bekräftelse för sin teologi i antropologin. Till exempel för att förklara den gudomliga egoismen (SW, VII,
438-439). ”Varje födelse är en födelse från mörker till ljus”; (SW, VII,
360) sådant är allt det levandes öde, vilket även en ”levande” Gud
måste lyda (SW, VII, 403).
Grunden
Det är inte tillräckligt att på ett idealiskt sätt överföra mänskliga attribut till Gud. Man måste också förse Honom med möjligheten att
acceptera dem. Denna roll tillfaller grunden. Föreställningen om grunden, som har en väsentlig roll i Schellings filosofi, ges i Svar till Eschenmayer en särskild behandling. Det är här som Schelling skiljer
mellan existensen och det existerande, (SW, VIII, 164) under det att
Avhandling om friheten enbart skilde mellan varat (Wesen) i den mån
det existerar och varat (Wesen) i den mån det utgör existensens fundament (SW, VII, 357).
Det existerande betecknar det uppenbarade varandet som har bekräftat sig självt: ”Det enda som existerar är det som uppenbarar sig”.
(SW, VII, 53) Guds själv-uppenbarelse är Hans existens, kunde Schelling säga i Anti-Fichte (SW, VII, 57). Svar till Eschenmayer har den
fördelen att det skiljer det existerande från existensen som sådan och
kallar Gud för det existerande (SW, VIII, 164. Jmf VII, 435). ”Subjekt”
uppfattas i Svar till Eschenmayer (SW, VIII, 164) inte i bemärkelsen
substans, vilket det kommer att göra senare hos Schelling (redan i
Världens tidsåldrar, SW, VIII, 230). Här är det tvärtom det grundade:
personen själv. Svar till Eschenmayer antar på denna punkt vokabulären från Stuttgartföreläsningarna. (Subjektet är det existerande, SW,
VII, 430.)
En annan precisering har att göra med grunden, som i Avhandling
om friheten definierades som det begär efter att frambringa sig själv
som den Ena upplever (SW, VII, 359, 395, bilden upprepas i Svar till
Eschenmayer, SW, VIII, 169). I Svar till Eschenmayer är grunden istället begäret som sådant (SW, VIII, 170). Schelling insisterar här på hur
grunden karaktäriseras av att expandera, sprida sig själv, snarare än på
dess sammandragande karaktär (trots att sammandragningen finns vid
horisonten för all Schellings spekulation vid denna period). I Avhandling om friheten är tvisten mellan viljan till sammandragning och viljan
till expansion en garant för gudomlighetens förmåga till fria beslut, och
164
alltså för dess personlighet (SW, VII, 396). Guds gradvisa sammandragning förklarar också skapelsens terassering (SW, VII, 361, 362;
jmf SW, XIII, 206-207) och är alltså en princip för uppenbarelsen i
handling; den sliter isär den enhet som ännu inte har uppnått perfektion
för att utifrån en ännu större splittring provocera fram en högre enhet
(SW, VII, 404). Den är alltså expansionens motsats och dess fruktbara
gräns. Slutligen, om det i Avhandling om friheten inte handlar om
grunden som egoism, så återfinns begreppet i den ”absoluta interioritet” som överträffas av kärleken (SW, VII, 402).
Det förblir trots allt fallet att tolkningen av grunden som begär implicerar en dubbel bestämning. För det första är grunden begär efter
uppenbarelse och alltså vilja till exteriorisering. För det andra är den
även begär efter sig själv och vilja till interiorisering. Dessa två riktningar ansluter till varandra på deras gemensamma yta, vilket är viljan
till självbekräftelse. För att exteriorisera sig måste varat i förväg ge sig
själv en grund, och för att vara måste det börja med att vilja sig själv.
”Det ursprungliga varat är vilja” (SW, VII, 350) – vilket innebär:
Att vilja sig själv, att ta emot sig själv, att sammanfatta sig själv, sätta
sig i sin helhet, allt detta är ett, och är allena den aktiva och sanna existensen. (Weltalter, 23)
Denna ursprungliga själv-bekräftelse är basen för självheten och den
självets position som utesluter de andra. (SW, VIII, 224) Det är med
denna dubbla rörelse som varat särskiljer sig. ”Grundens vilja”, menade Schelling i Avhandling om friheten, ”är att särskilja allt eller att göra
allt till skapelse” (SW, VII, 381) – och ännu bättre: ”det onda är inget
annat än arke-grunden för existensen” (SW, VII, 378: Urgrund zur
Existenz, i Svar till Eschenmayer: Grund zur Existenz, SW, VIII, 164).
Den rörlighet som kontrasteras i grunden och i Gud är principen för
själva individuationen, det vill säga vad som är positivt i djävulen (SW,
VII, 374).
Som den dubbla betydelsen av begreppet Sehnsucht – samtidigt begär och nostalgi – indikerar, så lyder grunden under två tendenser:
tendensen att utträda ur sig och tendensen att återvända till sig.31
31
Jmf. Martin Heidegger, Schelling, s. 150. Octavio Paz skriver: ”Querer kommer från
quarere (söka, fråga om), men det kommer snart att byta innebörd i spanskan, för att
istället betyda passionerad vilja, begär. Querer: passionerat, kärleksfullt sökande. ”
(Nouvelle Revue Française, april 1967, s. 606.)
165
Distinktionen mellan varat i den mån det existerar och varat i den
mån det är existensens fundament har Schelling i Avhandling om friheten kunnat använda för att förankra Guds personlighet i en verklig
princip och naturen inom Honom, för att ställa fram blivandet och alltså livet i Gud, samt för att i en irrationell och oberoende rot till Gud
finna förutsättningen för det ondas möjlighet. Men läsaren hade intrycket att Gud inte bara skapade utifrån sin grund, utan att han själv
var alstrad av denna grund (Jmf SW, VII, 359-360). Vilket betydde att
Gud skulle ha skapats av icke-förståndet eller att han vid ett visst
ögonblick var helt berövad förstånd. När Schelling tvingas tänka om
detta problem i Svar till Eschenmayer, anstränger han sig i själva verket för att förklara sig angående sin grundprincip (eller sin förnuftsprincip), som han redan innan tvisten med Eschenmayer skiljer från
identitetsprincipen (SW, VII, 346) och ställer mot kausalitetsprincipen
(SW, VIII, 173). Den 18 juli 1810 skriver han till Georgii:
Att jag med grund inte förstår orsak, tror jag att jag visat i tillräcklig
grad), jag benämner grund också fundament, underlag, grundval och
bas. (Aus Schellings Leben II, s. 221)
Identitetsprincipen och grundprincipen
Identitetsprincipen styr över det Absolutas väsen i den mån detta är en
position av indifferens. I Redogörelse för mitt filosofiska system 1801
var allt vara underkastat identitetens lag, och de andra lagarna, i synnerhet kausalitetslagen, var enbart av värde för reflektionen eller i fenomenet (SW, IV, 116-117). Men i Avhandling om friheten åtskiljer
Schelling identitetens position från indifferensens. Den förra betecknar
det absolutas tillstånd, den senare tillståndet hos föreningen av motsatserna i kärleken (SW, VII, 408). Den nya åsikten, där identiteten likställs med omega-Gud, är möjlig med utgångspunkt i en splittring i det
absoluta och alltså i en distinktion mellan indifferens och identitet som
inte bara är formell och statisk, vilket var fallet i Redogörelse för mitt
filosofiska system. I den mån identitetsprincipen dominerar kan skillnaden inte tänkas som effektiv. Detta är anledningen till att Schelling
släpper på identitetsprincipens betydelsemättade kraft genom en sorts
epoche som gör det möjligt för grundläggningsprincipen att utveckla
sig – med andra ord, som bryter sönder den ursprungliga likgiltighetens transcendens hos denna Ungrund som ”delar upp sig i två eviga
begynnelser” (SW, VII, 408) – till grund och existerande. Den nöd166
vändiga övergången, inte i spekulationen utan i Gud själv, från identitetslagen till grundläggningens princip, är i Världens tidsåldrar
föremål för en anmärkningsvärd analys. Det Ja och det Nej som det rör
sig om betecknar samtycket eller vägran till allt yttre vara. ”Det var
omöjligt att Gud skulle uppenbara sig som ett evigt Nej utan att samtidigt uppenbara sig som ett evigt Ja, och vice versa, och ändå är det
omöjligt för ett och samma Vara att vara samtidigt både Ja och Nej;
det är absolut nödvändigt att Gud bestämmer sig för att vara det ena
eller det andra, för att vara det ena utan att samtidigt vara det andra.
Vi befinner oss här i närvaro av den mest flagranta motsägelsen
man kan föreställa sig. Det är omöjligt att lösa upp den genom att säga
att Gud i själva sin natur redan är ett av de två (Ja eller Nej), vilket gör
det möjligt för honom att inför det andra inta en icke-aktiv hållning.
Detta beror på att Gud till samma grad av väsentlighet är det ena och
det andra och följaktligen måste vara lika aktiv såsom det ena likväl
såsom det andra.
Hur upplöser man alltså denna motsägelse? Genom att följa frågan
närmare. Om Gud är aktiv och varande (existerande) som ett evigt Nej,
kan han inte vara aktiv som ett evigt Ja, och för att på detta mycket
upphöjda fall tillämpa de beteckningar vi redan har använt oss av så
kan vi säga: om B är existerande kan inte A vara det, det vill säga det
kan inte existera som identiskt med B, såsom det samma som detta;
med andra ord, det kan inte vara existerande (i enlighet med det som vi
här ovan antar) samtidigt som föregående och som närvarande, vilket
inte hindrar att A skulle vara existerande som det följande och att, omvänt, när A är existerande (vilket ännu inte är säkert, utan bara tillåtet; i
det fall, följaktligen, där A är existerande) så kan B inte vara existerande till samma grad som det förra, det vill säga som existerande i första
hand och nu, vilket inte hindrar att det kan existera i det följande, i
framtiden.
Men det är inte heller tillräckligt att B eller A, när A eller B är existerande, kan vara existerande; men givet att de två till samma grad är
väsentliga för Guds natur så måste förhållandet vara sådant att Gud,
när han är definierad som ett av de två, med nödvändighet och av just
denna anledning samtidigt måste vara definierad som det andra, och att
existensen av det ena skulle vara orsaken till det andras existens. På ett
allmänt sätt låter sig det förhållande som impliceras av denna motsägelse reduceras till ett förhållande mellan grund (orsak) och grundlagt:
167
Gud är väl genomtänkt såsom både Ja och Nej, men det ena är det föregående (grund) och det andra det följande (det grundlagda).
Men det förblir trots allt fallet att när det ena är existerande kan det
andra inte vara existerande som om det var samma sak; det vill säga,
det förblir fallet att de två utesluter varandra ömsesidigt ur den tidsliga
synvinkeln, eller att Gud inte samtidigt, på samma gång, kan vara Nejets Gud och Jaets Gud. Det är med avsikt som vi uttrycker oss på
detta sätt, därför att det förhållande som det handlar om är inte ett förhållande där det följande, låt oss säga A, om det föregående, låt oss
säga B, är givet, skulle upphävas eller absolut skulle upphöra att vara
existerande; men B förblir ständigt och nödvändigtvis det existerande
som hör till sin egen tid, och om A är givet så måste B alltid bestå som
det föregående, på så vis att A och B existerar samtidigt men ändå vid
olika ögonblick. Därför att dessa olika ögonblick (ett begrepp som likt
så många andra har försvunnit från den moderna filosofin) kan samtidigt som de förblir olika vara samtidiga, rentav måste de vara samtidiga, för att uttrycka sig exakt. Den förflutna tiden är inte en upphävd
tid; förvisso kan inte det förflutna existera som om det vore närvarande, men det måste i egenskap av att vara förflutet samexistera med det
närvarande; det framtida är förvisso inte en närvarande existens, men
det måste samexistera med det närvarande i egenskap av att vara framtida, och det är fullkomligt absurt att tänka på varat-i-framtiden och
varat-i-det-förflutna på samma sätt som man tänker på något totalt
icke-existerande.
Så är det alltså endast motsägelsen i dess högsta stegring som bryter
upp evigheten och istället för den enda evigheten sätter en följd av
evigheter (eoner) eller tider. Men det är just denna följd av evigheter
som vi tillsammans kallar tid. Enligt denna lösning öppnar sig alltså
evigheten i tiden. (SW, VIII, 302)
Genom övergången från identitetsprincip till grundprincip temporaliseras evigheten och Gud blir till.
Schelling gör i Svar till Eschenmayer rätt i att vidhålla att han i Avhandling om friheten introducerar skillnaden mellan grunden och det
existerande. Detta visar sig för övrigt i den sista sektionen i detta verk,
där författaren insisterar på att anmärka att distinktionen inte bara är
logisk, utan verklig (SW, VII, 407). Och han talar just om grunden för
existensen å ena sidan, och om grunden till det existerande (det ideala/väsendet) å den andra (SW, VII, 408 f).
168
Splittringen i det Absoluta blir en princip för själv-uppenbarelse
(SW, VII, 373). Det är viktigt att tillägga att denna själv-uppenbarelse
blir möjlig genom upphöjandet av en princip ovanför den andra (SW,
VII, 439). Det är splittringen som, på ett visst sätt, grundlägger grunden, därför att den låter det existerande framträda som grundlagt på
varat.
Grunden verkar som uppenbarelsens medium, (SW, VII, 439) och
mer exakt som dess instrument (SW, VII, 361, 363; jmf VI, 371 f).
Grundläggandet är därigenom ett överträffande. Det vore helt korrekt
att tillägga att förståndet inte härstammar från icke-förståndet, utan
ställer fram sig ovanför det, det vill säga grundlägger sig på det. Det
finns ingen kausal följd, ingen direkt skapelse, utan ett möjliggörande
där den högre kraften tar stöd mot den lägre, som därmed blir dess
möjlighetsbetingelse (SW, XI, 387, Aus Schellings Leben II, 221:
”conditio sine qua non”. Jmf Faidon, 98b.).
Det är bara ett objekt som har ställts fram i ljuset som kan kasta en
skugga. Det är i denna bemärkelse som Schelling i Svar till Eschenmayer skriver att på samma sätt som mörkret är betingelse eller grund för
exterioriseringen, det vill säga för existerandet, så är ljuset såsom skapande orsak till ett vara-i-sig hos mörkret (SW, VIII, 174). Men samtidigt uttalas den ömsesidiga bestämningen av det existerande och grunden bättre än i Avhandlingen, där var och en i en sorts ontologisk cirkel
är den andres Prius (SW, VII, 358) – i bemärkelsen av conditio sine
qua non, genom vilken det existerandes informerande funktion förnekas.
För att uppnå en högre precision återvänder Schelling i Svar till
Eschenmayer till det Absoluta, som är ursprunget till grunden och det
existerande och som är ställt ovanför dem båda, (SW, VIII, 164, 172)
vilka uttalas om det Absoluta ”disjunktivt och var och en för sig”. I
denna återgång till det Absoluta finns det inga eftergifter från Schellings sida, inte heller något bluffartat tillgripande av föråldrade och
demoniserade begrepp. Han är förvisso mån om att återknyta till identitetssystemet och i synnerhet till Redogörelse för mitt filosofiska system, som han fortfarande åberopar sig på. I själva verket bevarar han
för identitetssystemet betraktandet av Gud såsom det Absoluta, det vill
169
säga såsom begripen sub specie æternitatis (SW, VII, 407; jmf SW, VI,
24; VII, 422).32
Uppgiften för Världens tidsåldrar kommer att bestå i att visa hur
gudinnan blir Gud, hur hon bryter med sin absoluta status. Alltsedan
Avhandling om friheten har den outgrundliga gudomliga friheten bekräftats av Gud (SW, VII, 396). Samtidigt anstränger sig Schelling inte
utan svårigheter och på olika sätt för att sträcka ut den till det Absoluta
(SW, VII, 429, etc.). Det är här viktigt, i det sammanhang som utgörs
av grälet om antropomorfismen, att den ursprungliga viljans första
sammandragning är besläktad med det beslut:
varigenom det mänskliga väsendet före alla enstaka eller tidsliga handlingar drar sig samman till ett inre bestämt väsen, eller ger sig själv det
som vi kallar karaktär. (Weltalter, 93; jmf SW, VII, 429)
Karaktären är inget annat än själv-grundläggandet.
Friheten
Enligt författaren till Avhandling om friheten är det den mänskliga
frihetens problem som ger upphov till en vederläggning av idealismens
totaliserande anspråk (SW, VII, 352). Det är på grund av att friheten i
all dess omätbarhet och otrolighet – såsom mänsklig – placerades i
centrum av systemet som detta förskjuts och omorganiseras.33 Om
Schelling insisterar så envist på förståndets ypperlighet som skillnadens organ, och om han favoriserar personligheten på bekostnad av det
opersonliga, så är det just därför att friheten själv garanterar det särskildas företräde, och om friheten nedvärderar det abstrakta universumet till det individuella så upphöjer den det därigenom till det personliga och alltså till en verklig, konkret universalitet.
Eftersom systemets mittpunkt har modifierats så ändrar det inriktning och färg. Och bestämningen av friheten såsom mänsklig återverkar på Guds själva natur, som förser sig med en liknande avgrundsdjup
frihet och alltså med en de motsattas makt (jaet och nejet). Mot den
nihilism som redan pekar mot horisonten för dem som säger: antingen
32
Dessutom förbereds denna icke-grundens doktrin i Avhandling om friheten med
påståenden som: ”Eftersom nu grunden också i sig innehåller hela det gudomliga
väsendet, bara inte som enhet”, SW, VII, 378.
33
Jmf. Paul Tillich, A History of Christian Thought, New York: Touchstone Book,
1972, s. 444.
170
Gud eller jag, eller: jag kan bara vara fri om Gud inte existerar,34 så
stärker Schelling den gudomliga personligheten genom den mänskliga
frihetens position.
Samtidigt är det genom denna position som vi träder in i det fördoldas och motsägelsens, isärslitningens och försoningens region. För att
kunna begripa den i dess effektiva och kontrasterade kraft måste filosofen beväpna sig med dialektiken.
Dialektiken
Alla invändningar som filosofen riktar till sin motståndare – feltolkning av Avhandling om friheten och icke-filosofins meningslöshet –
löper samman i oförmågan att förstå ”genetiken” och ”dialektiken”
(SW, VII, 177). Ordet uppträder en enda gång i Svar till Eschenmayer,
men inte mindre än nio gånger i Avhandling om friheten, vilket rent
proportionerligt är mer än i Hegels Andens fenomenologi (SW, VII,
342, 400, 401, 407, 414 (tre gånger), 415).
”Varje vetenskap måste passera genom dialektiken”, skriver Schelling i inledningen till Världens tidsåldrar (Weltalter, 8, 117; SW, VIII,
205). Men dialektiken är inte vetenskapen själv (Weltalter, 5, 114; SW,
VIII, 201) om den är nödvändig för den historiska framställningen om
det Absoluta.
Heidegger har på ett utomordentligt sätt beskrivit den dialektik som
Schelling förutsätter:
’Dialektisk’, dialegein, betyder här: att förstå den ena [termen] i dess
passage (dia) genom den andra i dess väsentliga relation till andra och
inte endast förstå den direkt. (Schelling, 140)
Den gäller samtidigt för reflektionen och för reflektionens objekt, på
ett knappt förmedlat sätt.
Att på objektets nivå tillskriva dialektiken till det som är, är att såsom effektiv princip godta den uppenbarelse i det motsatta som Avhandling om friheten hänvisar till (SW, VII, 373, 400) och som Stuttgartföreläsningarna kallar ”motsättningens fundamentala lag”. Det
handlar där inte om något annat än totalitetens inre struktur:
34
”De flesta skulle om de var ärliga tillstå att enligt deras föreställningar tycks den
individuella friheten för dem motsäga alla egenskaper hos ett högsta väsen, exempelvis
allsmäktighet. Genom friheten antas en enligt sin egen princip obetingad makt utom
och brevid den gudomliga” SW, VII, 339.
171
Det är säkert uppseendeväckande för det vanliga abstrakta betraktelsesättet att det i Gud skulle finnas en princip som inte är Gud, som är
utan medvetande och ringare än Gud själv. Den som föreställer sig
Gud som en tom identitet kommer uppenbarligen inte att kunna förstå
detta. Beviset för nödvändigheten av detta antagande ligger i motsatsens grundlag. Utan motsats inget liv. Motsatsen finns nämligen i
människan och i varje existens överhuvudtaget. Också i oss finns ett
rationellt och ett irrationellt. Varje ting behöver för att manifestera sig
något som i strikt bemärkelse inte är det självt. (SW, VII, 435)
Vi återkommer till föreställningen om en inre motsättning som är nödvändig för livet, en föreställning som går tillbaka till Herakleitos och
som man kan läsa om hos Platon (Faidon, 70d-71a). Schelling uppfattade grunden som en dynamiserande mot-princip. Dynamiken och
dialektiken sammanfaller i detta avseende, som Tillich påvisar.35
På reflektionens nivå utgör dialektiken den metod som gör det möjligt att gripa dialektikens dynamik, det vill säga det motsattas enhet:
Gud som par.
Sammanfattningen till Avhandling om friheten antyder vid vilken
punkt de två nivåerna har kontakt med varandra:
det är endast förståndet som lyfter fram och till actus upphöjer det som
är förborgat i denna grund och blott potentiellt. Detta kan endast ske
genom åtskillnad, alltså genom vetenskap och dialektik, om vilka vi är
35
Systematic Theology I, London: SCM Press, 1978, s. 246. ”Potentialiteten och aktualiteten framträder i den klassiska teologin i den berömda formeln att Gud är actus
purus, den rena form i vilken allt potentiellt är aktuellt och som är den gudomliga
fullhetens eviga självintuition. I denna formel absorberas den dynamiska sidan av
motsatsparet dynamik-form av formsidan. Ren aktualitet, det vill säga aktualitet fri
från varje element av potentialitet, är ett bestämt resultat; det är inte levande. Livet
inkluderar åtskillnaden mellan potentialitet och aktualitet. Livets natur är aktualisering,
inte aktualitet. Den Gud som är actus purus är inte den levande Guden. Det är intressant att även de teologer som har använt begreppet actus purus vanligen talar om Gud i
Gamla testamentet och den kristna erfarenhetens dynamiska symboler. Denna situation
har lett vissa tänkare – delvis under påverkan av Luthers dynamiska Gudsbegrepp, och
delvis under inflytande av det ondas problem – till att understryka det dynamiska
elementet i Gud och att nedvärdera stabiliseringen av dynamiken i den rena aktualiteten. De eftersträvar att åtskilja två element i Gud och de påstår att dessa två element, i
den mån Gud är en levande Gud, måste förbli i ett spänningsförhållande till varandra.
Vare sig det första elementet kallas Ungrund eller ”naturen i Gud” (Böhme), eller den
första kraften (Schelling), eller viljan (Schopenhauer), eller det ”givna” i Gud (Brightman), eller den meontiska friheten (Berdyaer), eller det kontingenta (Hartshorne) – alla
dessa fall är uttryck för det som vi har kallat ”dynamik”, och det är försök att förhindra
det dynamiska elementet i Gud från att förvandlas till ren aktualitet”.
172
övertygade att endast de är förmögna […] att fastställa och för alltid
föra detta system till kunskap. (SW, VII, 413-414, min kursivering)
Och om förståndet, som är själva den dialektiska principen (SW, VII,
415) finns både i människan såsom ett filosoferande om skillnaden,
och i Gud, såsom en individuations- och informeringsprincip, så finner
det mänskliga förnuftet på samma sätt sin garant i den gudomliga Sofia
(SW, VII, 415).
Översättning från franska av Kim West
173
174
Jaget som evighetens spegelbild –
Spegelbild som central metafor för
relationen mellan människa och Gud hos
Johannes Scotus Eriugena
Jonna Bornemark
I den kristna nyplatonska traditionen är bild och spegelbild centrala
metaforer för att förstå relationen mellan Gud och människa. Genom
att hävda att människan är Guds avbild poängterar man både att hon
har en gemensam identitet med Gud och att hon skiljer sig från Gud.
Avbilden har sitt innehåll och sin form från det den avbildar, men det
är ett innehåll som överförs till ett annat medium och därigenom skils
från sin förebild. Bilden tematiserar således en samtidighet av annanhet
och identitet. Allt sedan Platon har denna samtidighet av annanhet och
identitet, vara och icke-vara tematiserats under bland annat begreppen
likhet, mimesis och eikon.1 Även begreppet ”bildning” relaterar till
bildens likhet och olikhet och spelar även det sedan Platon en central
roll för vår syn på hur människan ”bildas”.2
Det finns också en obruten tradition från antiken till idag av spegelbildsmetaforer.3 Det finns en mångfald varianter av vad som speglar
sig i vad, det kan till exempel vara det fullkomliga som speglar sig i
människan, bibeln som speglar Gud, världen som speglar Gud, världen
1
Se tex Platons Sofisten.
Martin Heidegger argumenterar för att det grekiska begreppet ”Paideia”, som översättes med ”bildning”, innebär ett bildande genom en före-bild som präglar det som
bildas. Se Platons lära om sanningen, red. Carl Cederberg, Stockholm:Symposion,
2007. (Veröffentlichte Schriften 1914-1970, GA, Bd 9, Wegmarken, Frankfurt am
Main: Klostermann, 1976, s. 215).
3
En spegelbildens historia kan man hitta i Herbert Grabes Speculum, Mirror und
Looking-glass – Kontinuität und Originarität der Spiegelmetaphor in den Buchtiteln
des Mittelalters und der englchen Literatur des 13. bis 17. Jahrhundert, Tübingen:
Max Niemayer Verlag, 1973.
2
175
som speglar människan eller människan som speglar världen. Spegelbildsmetaforerna är ofta nära sammanbundna med föreställningen om
ett mikro- och ett makrokosmos där universum avspeglas i den enstaka
människan. Sådana idéer har även de funnits i den västerländska idétraditionen sedan försokratikerna. Spegelbilderna har en framträdande
position i den nyplatonska traditionen och är bland annat en utveckling
av skuggbilderna i Platons grottliknelse. Till skillnad från Platons
skuggor kan dock speglingarna spegla sig själva i oändliga serier av
speglingar av speglingar. Denna modell blev också central inom nyplatonismen. Inom kristendomen har dessa nyplatonska spegelbilden och
spegelförhållandet mellan människa och Gud ständigt återkommit och
utvecklats.
För att närmare undersöka en aspekt av spegelbildens filosofiska betydelse tar jag här utgångspunkten i Johannes Scotus Eriugenas filosofi. Han är en central länk mellan grekisk filosofi och kristen nyplatonism och mystik. För att förstå Eriugena och hans huvudverk Periphyseon måste vi dock börja med att i korthet undersöka förhållandet mellan identitet och annanhet inom den grekiska nyplatonismen. Därefter
görs en läsning av Periphyseon för att sedan titta lite närmare på detta
verks receptionshistoria. Avslutningsvis diskuteras den samtida filosofiska betydelsen av traditionen av nyplatonska spegelbilder.
Nyplatonsk bakgrund
Eriugena bör först och främst förstås utifrån den senare grekiska nyplatonismen, karakteriserad av tänkare som Porfyrio, Proklos, Damaskios
och Jamblichos.4 Följande korta sammanfattning av den icke-kristna
nyplatonismen bygger därmed främst på Proklos även om inte heller
Plotinos kan undvikas. I emanationsläran som präglat nyplatonismen är
annanhet ett centralt tema. Emanationsläran kan sammanfattas som en
rörelse i tre samtidiga steg, Proklos uttrycker det som att allt orsakat
förblir i, fortsätter från och återvänder till dess orsak.5 Det andra momentet, emanationen, innebär en excess hos det Ena, eller det Goda,
som flödar över och därigenom skapar världen. Samtidigt med detta
överflödande finns ett moment av att allt orsakat finns kvar i det Ena,
det vill säga ett moment av kvarblivande identitet. Slutligen finns
4
Stephan Gersh, From Iamblichus to Eriugena – An investigation of the Prehistory
and Evolution of the Pseudo-Dionysian Tradition, Leiden: E. J. Brill, 1978.
5
Proklos, Metaphysical Elements, Missouri, Osceola, 1909, XXXV.
176
också ett moment av det orsakades återvändande till det Ena. I denna
modell bör det Ena först och främst förstås som det helt differenslösa,
det som inte kan kontrasteras mot något annat. Det Ena karakteriseras
därmed av absolut transcendens över all differens. Emanationen ur det
Ena, varigenom en mångfald uppkommer, innebär således framträdelsen av differens och detta är således en central problematik inom nyplatonismen. Hur uppkommer differens och än mer grundläggande:
vad är differens?
Nyplatonikerna menar att varje distinktion måste förklaras ur en
högre förenande nivå vilket skulle leda till en infinit regress om den
inte fann sin slutpunkt i det Ena som står bortom varje distinktion och
som därför är ovetbar6. Från mångfalden kan vi därmed sluta oss till
det Ena. Men eftersom det Ena är det högsta måste den omvända vägen
vara den ursprungliga, det vill säga från det Ena till mångfalden. En
central fråga uppstår här: om det Ena självt skapar differens står det
inte längre över all differens, om differensen å andra sidan kommer
utifrån, om det Ena hade ett utanför, vore det inte längre det Ena och
bortom differens. För att undvika diskussionen om huruvida annanheten kommer utifrån eller inifrån utvecklades istället en mindre dikotomisk lösning som innebär att annanhet inte behöver betyda ett definitivt brott med identiteten. Emanation innebär istället just en samtidig
närvaro av identitet och differens, av orsak och dess verkan. Istället för
att betona brottet mellan orsaken och dess verkan betonas alltså deras
bestående sammanhang. Deras separation är endast partiell, differensen
är fortfarande del av det Ena. Därför måste också emanationslärans tre
stadier vara ständigt närvarande, var för sig skulle de innebära ett
omöjliggörande av världen: endast kvarblivande skulle innebära att
ingen differens kunde framträda, endast emanation skulle innebära att
effekten helt skars av från sin kontakt med sin orsak, utan återvändandet skulle det varande inte ha någon riktning eftersom det orsakade får
sin rörelse genom att söka sig till det goda.7 Nyplatonikerna använde
sig också av Aristoteles potenslära för att utveckla denna förståelse
eftersom potens innebär just en annanhet eller en möjlighet till annanhet i det egna. Potensen har en separerande likväl som sammanbindande funktion, effekten har ett element av identitet med sin orsak och
förblir i den, men endast i den mån som den är annan och en rörelse
6
7
Se till exempel Metaphysical Elements, CXXIII, s. 92 f.
Se till exempel ibid., XXXV, s. 31 f.
177
ifrån orsaken.8 Frågan om annanhet handlar därmed om rörelse och
såsom rörelse finns det inget definitivt brott mellan orsaken och dess
verkan utan effekten är snarare en kontinuitet inom och utifrån orsaken. Man måste därmed förstå effekten som samtidigt utifrån sin orsak
och inom sin orsak. Både i identitet med sin orsak och som annan än
sin orsak.
De tre rörelserna; förblivande, emanation och återvändande utvecklas också under begreppen ”vara”, ”liv” och ”intellekt”.9 Det odifferentierade varat kan förstås som existens det vill säga det som förenar allt
varande. Liv innebär differens och mångfald och benämner därmed
pluralitetens och distinktionens källa. Intellektet slutligen drar in och
manifesterar de mångfaldiga formerna inom sig självt. Den mångfaldigande processen återförs således till en ny sorts enhet. Intellektet
såsom allts form förenar och har del av det Enas förenande, men såsom
form producerar det även mångfald. På samma sätt som varje form
alltid är både en och denna enhets mångfald deltar intellektet i såväl
varats förenande rörelse som livets differentierande rörelse. Även intellektet och kunskapen är naturligtvis beroende av annanhet eftersom det
i det Enas odifferentierade enhet inte finns något utrymme för kunskap.
Vetande kräver mångfaldens annanhet eftersom den skapar den distans
mellan vetandet och det vetna vilket är nödvändigt för att kunskap ska
kunna uppstå. Intellektet innebär alltså ett sorts återvändande till enhet,
men detta beskrivs sällan som ett återvändande till orsaken själv utan
snarare till en bild av denna. I återvändandets bild manifesterar effekten därmed sin orsaks karaktär men på en lägre ontologisk nivå.10
”Bild” uttrycker relationens möjlighet eftersom den formulerar just en
likhet i en olikhet, lika men åtskilda. Endast genom bilden kan det Ena
ha en relation till sig själv. Så skriver också Plotinos i Platons efterföljd att tiden likväl som världen är andens bild av evigheten och som
sådan möjliggjord just genom att återskapa en enhet som finns kvar
som en orsakens rest i effekten.11
Men ”bild” uttrycker inte endast intellektets återvändande till det
Ena utan även hela emanationen beskrivs i termer av bilder. I Enneaderna förklarar Plotinos det Enas relation till det mångfaldiga varandet
8
From Iamblichus to Eriugena, s. 46.
Denna parallella namngivning åt den tredelade rörelsen är mycket vanlig, se till
exempel Metaphysical Elements, XCIX, illustrationen.
10
From Iamblichus to Eriugena, s. 81 ff, 114.
11
Plotinos, The Six Enneads, band V, övers. A.H. Armstrong, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press, 1984, 1.4
9
178
genom att beskriva det som ett enda ansikte fångat i en hierarki av
speglar som speglar samma ansikte i en spegelbild av en spegelbild av
en spegelbild etc.12 Bilden används här bland annat som intellektets
enhet i dess återvändande till enhet. Såsom spegelbild används bilden
främst för att illustrera samtidigheten av identitet och differens och
rörelsen i detta spel.
I varat, det Ena, finns dock ingen åtskiljande kunskap och rörelsen
tillbaka till det Ena kan därför inte begränsa sig till kunskap utan måste
slutligen upphäva kunskapens förutsättningar. Proklos diskuterar detta
i termer av ”för-syn” (pronoia). För-syn är enligt Proklos en aktivitet
eller energi före intellektet och som sådan finns den först och främst
hos gudarna. Genom att ta del av gudarnas godhet före intellektet ger
för-synen förutsättningarna för alla ting. För-synen är därmed förutsättningen för intellektet, det som intellektet bygger på men inte kan
handla om.13 Gersh menar också att begreppet för-syn är sammanbundet med begreppet tro, de beskriver samma fenomen men från olika
håll. För-synen är gudarnas i förväg givna förutsättning, tro däremot är
människans perspektiv på samma för-givenhet, de förutsättningar som
gör kunskapen möjlig men som inte själv kan vetas utan endast tros, i
betydelsen tilltro. Tillsammans med kärlek och sanning utgör tron den
triad av rörelser som kan leda tillbaka till det Ena. Kärlek innebär vetandets längtan att förenas med sina objekt och därmed en längtan till
enhet. Denna kärlek innebär därför inte en längtan bort från objekten
utan just till objekten. Sanningen, slutligen, är den högsta punkten som
den rationella tanken kan nå och därmed en gränspunkt mellan rationalitet och det onåbara. Dessa tre aspekter kan förstås som återvändandets tre steg.14 De innebär alltså inte att mångfalden lämnas, kanske
kan man snarare uttrycka det som att det är i och genom mångfalden
som återvändandet sker; kärleken bringar alla ting tillbaka till sin enhet, för-synen grundlägger alla ting i det Ena och sanningen avslöjar
kunskapen i allt existerande.
12
Plotinos, The Six Enneads, band I, övers. A.H. Armstrong, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press, 1966, 1.4 1.8.
13
Metaphysical Elements, CXX, se även CXXIII.
14
From Iamblichus to Eriugena, s. 116 ff.
179
Relation mellan nyplatonism och kristen nyplatonism
Det är inom detta nyplatonska ramverk vi måste förstå Eriugenas bildoch spegelbildsbegrepp. Den kristna nyplatonismen förenar den hedniska nyplatonismen med kyrkofäderna och Bibeln. Den nyplatonska
emanationsläran kombineras därmed med den kristna skapelseberättelsen vilket leder till att emanationen formuleras i termer av en aktivitet.
Den kristna nyplatonismen förenade även det nyplatonska, opersonliga
Ena med den kristna personliga guden. En konsekvens av detta är att
vara, liv och intellekt (som i den kristna traditionen oftare benämns
som vishet) alla tre dras in i gudsbegreppet och förstås som tre attribut
hos en personlig Gud. Dessa tre attribut deduceras enligt Eriugena ur
naturen, vishet ur naturens ordning, Guds liv ur naturens rörelse och
Guds vara ur alla tingens existens. Han menar att vi på detta sätt
upptäcker att allts orsak är av en trefaldig substans och att vara, liv och
vishet sammanfaller med den kristna treenigheten; fadern, anden och
sonen:
För, som sagt var, från de existerande tingens essens förstås att [Gud]
är, från tingens underbara ordning förstås att [Gud] är vis, från deras
rörelse upptäcks att [Gud] är liv. Därför är [Gud] alltings orsak och naturens skapare och samtidigt vis och levande. Och från detta har de
som söker sanningen traderat att i Guds essens [varigenom deras vara
förstås] förstås [Gud] som Fadern, i sin vishet som sonen, i sitt liv som
den helige anden.15
Den kristne nyplatonske guden blir på detta sätt mer immanent i världen än det Ena, hela rörelsen är den kristne gudens rörelse. Gud i den
kristna nyplatonismen får än tydligare än det Ena i den hedniska nyplatonismen karaktär av att omfatta två motsatta begrepp: Gud förblir
onåbar och är samtidigt sin mångfaldiga manifestation det vill säga är
både sin enhet och sin emanation. Men med den personliga guden betonas separationen mellan Gud och människa. I kristendomen identifie15
Johannes Scotus Eriugena, Periphyseon, Liber 1-4, Dublin: Dublin Institute for
Advanced Studies, 1968-, 455C. Jag återger här hela satsen i alla latincitat med den
översatta delen kursiverad. Sidhänvisningarna inom parentes refererar fortsättningsvis
till detta verk. Stort tack till Erika Kihlman som hjälpt mig med översättningarna från
latin, eventuella kvarvarande fel måste dock tillskrivas mig.
Nam, ut diximus, ex essentia eorum quae sunt intelligitur esse, ex mirabili rerum ordine sapientem esse, ex motu vitam esse repertum est. Est igitur causa omnium
creatrixque natura, et sapit, et vivit. Ac per hoc per essentiam patrem, per sapientiam
filium, per vitam spiritum sanctum intelligi inqvisitores veritatis tradiderunt.
180
ras därför människan först och främst med det som skiljer henne från
Gud, med hennes specifika karaktärsdrag och differens från Gud och
därmed blir den panteism som finns latent i nyplatonismen kättersk.16
Människan som syndig beror just på att hon definieras som rörelsen
bort från Gud, medan hennes förblivande och rörelse tillbaka till det
Ena förstås i termer av kristendomen själv. I den kristna begreppsligheten växer därför också allt fler blandmetaforer fram, det vill säga Gud
och människan uppfattas som två olika essenser som i den mystiska
föreningen blandas med varandra likt vin och vatten. De äldre emanationsmetaforerna, som betonar kontinuiteten snarare än diskontinuiteten, lever dock kvar sida vid sida med de nya blandningsmetaforerna.
Eriugena
Johannes Scotus Eriugena levde ca 810 – 877, han föddes på Irland
men flydde därifrån, kanske undan vikingarnas härjningar. Resten av
sitt liv tjänade han vid Karl den Skalliges hov i det nuvarande Frankrike. Forskarna diskuterar huruvida han lärde sig grekiska redan på
Irland eller senare men han kunde i vilket fall grekiska tillräckligt bra
för att göra stora översättargärningar. Han översatte bland annat Dionysios Areopagita (Pseudo-Dionysius), Maximus Bekännaren och
Gregor av Nyssa från grekiska till latin. Inflytandet från bland annat
dessa kristna nyplatoniker är centrala i hans huvudverk Periphyseon
som innehåller långa citat av dessa författare. Trots mängden citat
(eller kanske just därför) innehåller Periphyseons fem böcker en egen
systematik som sammanför den grekiska nyplatonska filosofin med
kyrkofäderna. I den följande genomgången kommer jag därför inte att
ta hänsyn till olika idéers ursprung utan behandlar Eriugenas text systematiskt. Jag kommer att hävda att spegelbildsmetaforen kan användas för att förstå några av de mest centrala dragen i Eriugenas filosofi.
Liksom de flesta nyplatoniker använder han själv denna metafor men
den skulle kunna utsträckas ytterligare ett steg än vad han själv uttryckligen gör. För att närma oss denna fråga måste vi dock få en bild
av de stora dragen i Eriugenas filosofi, men med särskild hänsyn till
16
Dionysius Areopagita definierar också differens som varje existerande tings specifika natur, det som skiljer det från allt annat och som de därför inte vill förlora, se Dionysius Areopagita, Die Namen Gottes, Stuttgart: Anton Hiersemann, 1988, 952B.
181
frågan om differens och identitet och därmed om relationen mellan
människa och Gud.
Titeln hänvisar till naturen som delas in i fyra delar: det oskapade
som skapar, det skapade som skapar, det skapade som inte skapar och
slutligen den oskapade som inte skapar. Denna fyrdelning relaterar till
den nyplatonska uppdelningen i kvarblivande, emanation och återvändande som vi också har förstått som vara, liv och intellekt/vishet. Eriugena skriver också att bokens fem delar följer denna indelning: den
första delen handlar om det oskapade som skapar, det vill säga den
skapande guden, varat och kvarblivandet. Denna del refererar dock inte
endast till kvarblivandet utan även till en första initierande skapande
rörelse. Den andra delen handlar om det skapade som skapar, vilket är
de första principerna för den mångfaldiga naturen. Dessa är skapade
och skapar i sin tur mångfalden. Det skapade som skapar är därmed det
andra steget mot emanation och mångfaldigt liv. Den tredje boken
handlar om den mångfaldiga naturen som är skapad av de skapade
första principerna, livet som inte självt skapar något (utan endast genom de första principerna). Bok fyra och fem slutligen handlar om det
oskapade som inte skapar, det vill säga om Gud som slutmål och därigenom dels om återvändandet men också om Gud som det orörliga
målet, det förblivande varat. Som vi har sett är återvändandet förknippat med intellektets process som återför allt till en ny enhet. Hos Eriugena innebär detta återvändande kristendomen själv, vilket kanske
förklarar varför den sista delen tillägnas två böcker. Uppdelningen av
naturen i fyra delar kan också förstås enligt följande schema:
1. Det oskapade skapande är början.
2. Det skapade skapande är orsakerna.
3. Det skapade icke-skapande är verkningarna.
4. Det oskapade icke-skapande är slutet och målet.
Eriugena utvecklar bilden (från bland annat Dionysios Areopagita) av
Gud som början, mitt och slut: Gud är alltings orsak och början, såsom
orsak är Gud också ständigt närvarande i mångfalden och slutligen är
han allt varandes slutmål (451D). Denna nyplatonska bild gör som vi
har sett frågan om annanhet central, allt är samma, men samtidigt bygger vår värld och förståelse helt på differensens grund.
På grund av denna tematik kring identitet och differens ligger det i
själva kärnan av Eriugenas filosofi att alla delar hänger samman med
de andra samtidigt som de skiljer sig åt. Att tala om Gud är samtidigt
att tala om Guds relation till världen och människorna. Att tala om
182
människan är att tala om hennes relation till Gud och de första principerna. Inget kan sägas om det ena utan att samtidigt säga något om det
andra. Den uppdelning man kan försöka göra gäller snarare varifrån
och på vilket sätt vi ser på samma relation mellan identitet och annanhet.
Från Gud till människa och värld
Såsom det oskapade som skapar är Gud varat bortom det varande, alla
mångfaldiga tings gemensamma essens som inte kan förstås. Essens
innebär därmed det varandes gemensamma ursprung vilket inte kan
gripas just eftersom det inte finns något som det kan skiljas ifrån. Ett
tings essens innebär därför inte dess specificitet, det som skiljer det
från allt annat utan tvärtom det som det har gemensamt med allt annat.
Människans inre essens, likväl som allt annat skapats essen, är sålunda
Guds icke-differens. Eriugena betonar därmed likheten med Gud som
människans essens. Följaktligen har han också fler emanationsmetaforer och likhetsmetaforer än blandmetaforer. Därför har han också
ständigt blivit anklagad för panteism och att i allt för stor utsträckning
betona människans (och naturens) likhet och sammanfallande med
Gud.
För att få en idé om Guds essens vänder sig Eriugena till etymologin
för det grekiska begreppet för Gud ”theos” som det latinska ”deus”
härstammar ifrån. ”Theos” kan enligt Eriugena härledas antingen från
verbet ”theoro”, på latin ”videre” och på svenska ”se”, eller från verbet
”theo” som Eriugena översätter till ”currere” och på svenska betyder
”löpa”, ”springa” eller ”strömma” (452B-C). Eriugena menar dock att
båda dessa etymologiska möjligheter har korrelerande teologiska innebörder:
1) Springandet innebär inte att Gud springer ut ur sig själv utan att
han ”låter alla saker springa från icke-existens till existens”17,
det vill säga Gud som själva språnget och tillika som ur-sprung.
Gud är rörelsen själv, men inte en rörelse som kommer ”någon
annanstans”. Gud sätter sig själv i rörelse samtidigt som han är
början och mål för denna rörelse. Gud är därmed rörelse i vila
och vila i rörelse.
17
Deus ergo currens dicitur non quia extra se currat, qui semper in se ipso
immutabiliter stat, qui omnia implet, sed quia omnia currere facit ex non existentibus
in existentia. 452C-3B
183
2) Gud som seende följer liknande mönster. Det handlar inte om
ett Guds seende av något annat än Gud, utan om seendet självt.
Guds skapelse formuleras som att han ser alla ting, men han ser
dem inte som utanför sig själv. Detta seende implicerar, liksom
springandet, en differens inom en enhet. Han ser, vilket skapar
en skillnad mellan seendet och det sedda. Avstånd och differens
skapas därigenom inom detsamma (452C – 453B). Eriugena
tolkar den bibliska skapelseberättelsen som Guds seende och
förenar den med Dionysios ljus- och mörkersymbolik. Han menar därför att ”och Gud skilde ljuset från mörkret” (1. Mos. 1:4)
innebär att kunskapen skapades eller skildes ut inom det heliga
icke-vetandet, det vill säga från det odifferentierade varat. Genom att skilja ljus från mörker urskiljs tingen, vilka framträder
genom deras specifika former och arter, från de ursprungliga
principerna. Detta beskrivs dock som en positiv rörelse, Gud bejakar ljuset och vetandet. Seendets omslag från mörker till ljus
innebär därmed skapelsen av hela universum. Att göra och se är
således inte åtskilda i Gud utan seende, vilja och handling sammanfaller (692D, 693A, 704B).
Både ”springa” och ”se” är verb som utifrån mänskliga förutsättningar
implicerar en rörelse från det ena till det andra eller rörelse till skillnad
från vila, samt seendet som i samma rörelse separerar och förenar det
sedda med den seende. I Gud upphävs dock båda dessa substantiv men
själva rörelsen bevaras.
Eriugena menar dock att begreppet Gud inte endast indikerar den
gudomliga essensen utan också det sätt som Gud visar sig på för intellektuella och rationella varelser. Dessa Guds självmanifestationer eller
teofanier, som han talar om i plural, menar han också vara det som ofta
kallas Gud i Bibeln. Dessa manifestationer är inte Guds ogripbara essens utan anpassade efter de mottagande intellektens kapacitet (443B –
446D). Liksom vi inte kan se luften annat än med hjälp av ljus kan vi
inte heller se Gud annat än genom intellektuella varelser. För synen är
luften aldrig manifesterad i sig själv, på samma sätt kan inte heller den
gudomliga essensen manifestera sig själv (450A – 450B). Teofanierna
är både världen som en Guds självmanifestation, men även specifika,
positiva gudsbilder i Bibeln. På vilket sätt skiljer sig då den mångfaldiga världen såsom Guds självmanifestation från Guds självmanifestation som olika gudsbegrepp? Kanske kan vi formulera det som att
gudsbegreppen manifesterar det omanifesterbara i det omanifesterbara.
184
Det vill säga för att kunna uppfattar de mångfaldiga tingen i deras differens från varandra fokuserar vi just på deras differens och ignorerar
deras gemensamma ursprung. Positiva namn på Gud vill däremot göra
deras gemensamma ursprung självt manifest. Detta gemensamma kan
dock, som vi konstaterat ovan, inte manifesteras på något fullständigt
sätt just eftersom det är det gemensamma. Det gemensamma, den
högsta kategorin, kan inte benämnas med något som har en motsatts
eftersom en sådan motsatts skulle innebära att det finns något som
bryter sig ur denna gemenskap. De positiva namnen är därmed aldrig
tillräckliga. Liksom för Dionysios innebär detta för Eriugena att gudanamnen bär en negation som är ett ”hyper”, det vill säga en betydelse
av ”mer än” (460C, 462D). Att Gud är hyperessentiell betyder att:
[…] Gud inte är något av de ting som är utan att han är mer än de ting
som är, vad detta vara är, definieras inte på något sätt.18
Eftersom denna hyperessens inte kan benämnas och är bortom kunskapen kallas den med rätta för ”ingenting”, men ett ingenting som
manifesterar sig, emanerar och omvandlas till en mångfald ”någonting”. Teofanin är alltså denna omvandling och manifestation av Gud.
Det är således korrekt att tänka Gud bortom alla specifika essenser,
såsom ett transcendent ingenting, men samtidigt korrekt att tänka Gud i
alla essenser som den oåtkomliga grunden för alla essenser. Eriugena
förstår skapelsen ur intet på just detta sätt – världen skapades inte ur
”något”, det vill säga inte ur någon essens eller substans som finns i
naturen. Men eftersom varje urskiljbar essens och substans är skapad
ur detta intet bär den också med sig detta intet och har därigenom del
av Guds evighet (635A, 675B, 681A).
Teofanier som gudsbilder innebär alltså positiva begrepp för Gud
men är som sådana begränsade. Positiva begrepp för Gud är dock mer
än metaforer, eftersom alla positiva betydelser samtidigt har sitt ursprung i Gud (480B). Metaforerna har därmed inte någon separat betydelse som kan appliceras på något annat utan de är positiva i kraft av
att de har del av Gud genom sitt ursprung i Gud.
Gud såsom ”hyper” är således bortom alla kategorier och ingår inte
i någon kategori, inte heller kan begrepp som essens, godhet, sanning,
visdom med flera prediceras om Gud annat än som metaforer (464A).
18
Dicit enim deum non esse aliquod eorum quae sunt sed plus quam ea quae sunt esse,
illud autem esse quid sit nullo modo diffinit. 462D
185
Liksom metaforerna har sin grund i Gud är Gud förutsättningen för
varje kategori. I likhet med de hedniska nyplatonisterna menar Eriugena att varje definition måste ske från en plats som är högre än det som
definieras. Detta resulterar också i att varje intellekt, som ständigt definierar, inte kan definieras av sig själv utan endast av det som är över.
Inget intellekt utgör därmed sin egen plats utan måste alltid placeras i
det som är över det (485B, 486A). Allt varande och skapat är därför
beroende av att vara en del av en överordnad kategori. Genom att ta
”plats” i dessa övergripande kategorier skapas det varande. Det vill
säga allt varande behöver en plats (locus) i tid och rum. En specifik
plats konstitueras genom definitionen av något varande. Plats är således endast de gränser som innesluter ett begrepp (474B). Utan dessa
kan ingen skapad essens vara eller vetas. Allt är i tid och rum eftersom
det inte bara är, utan är på ett specifikt sätt. Att vara på ett specifikt sätt
är att vara i rummet, det vill säga ha sina specifika relationer vilket
kringskär tinget på ett speciellt sätt. Att vara i tiden innebär att ha en
egen början som formulerar den specifika relationen i rummet (481C –
482A). Platsbegreppet självt fungerar som begripandets gräns genom
vilket det som begrips kan begripas. Tid och rum är alltså förutsättningen för varje gräns, varje definition, relation och begränsning
(481C-D, 483C). Men skulle vi inte kunna låta oss nöja med universum som en högsta kategori som innefattar alla tider och alla platser?
Eriugena menar att så inte är fallet, universums egen totalitet kan endast förstås som en totalitet i kraft av ett ”bortom allting” som definierar allting. Det vill säga för att förstå ”summan av allt” (Det vill säga
universum) måste även denna summa ges en plats, kontrasteras mot
något och begripas utifrån en högre kategori. En sådan högre kategori
kan dock endast vara en negativitet eftersom allt positivt varande ingår
i universum. Därför måste Gud, som universums plats, vara utan varje
specifik kvalitet och därigenom obegriplig. Definierandets förutsättning är därmed odefinierbarhet – en negativitet, som vi har sett, i formen av ett ”hyper”. Den gudomliga naturen, det enda som är utan
plats, kan inte lokaliseras, det vill säga definieras och begränsas, men
ger allt annat plats. Eriugena säger därför också att Gud är mätande
utan mått (592C-D, 590B, 591B).
De ursprungliga principerna, orsakerna som är skapade och själva
skapar, kallar Eriugena för de första formerna, vilka i sin tur är beroende av den formlösa formen som har skapat dem (525A). Även dessa
grundläggande orsaker är dock mörka, osynliga och lika en mörk av-
186
grund. Först när dessa principer emanerar genom arter, individer och
tingens skillnader kan de gripas av sinnena och intellektet (551A-C,
558B).
Från människa till Gud
I den kristna skapelsemyten skapas människan sist av allt. Anledningen
till detta är enligt Eriugena att människan skapades till att vara den
sammanbindande länken mellan den differentierade mångfalden och
alltings enhet. Människan sammanför det som i naturen är disparat till
en enhet i sig själv (530C). Denna bild av medvetandets funktion är
dock inte entydig. Hos Eriugena är det vanligare att differensens
uppkomst förstås som sammanbunden med intellektets uppkomst,
vilket också har lett till att han vanligen tolkas som idealist.19 Emanationen ut ur det Ena innebär därmed samma rörelse som intellektets
återkomst till det Ena, fast i motsatt riktning. Som vi har sett menar
Eriugena att Guds seende skapar alla ting och för dem till existens.
Genom seendet separeras det varande från varandra, genom seendet
sammanfaller Guds kunskapande akt med hans skapande akt. Det
mänskliga intellektet skiljer sig i grund och botten inte från det gudomliga, potentiellt är det detsamma som Guds intellekt. Men i sin otillräckliga dimension erfar människan endast det varandes differens och
inte dess gemensamma essens bortom seendet. Det är därför människans uppgift att genom ”sophia” åter sammanföra allt.
Att människan är skapad i Guds avbild är centralt för Eriugena och
han ger det en avancerad och nyanserad tolkning. Människan skapades
först till Guds avbild, som en enhet och därmed utan könsskillnad eftersom Gud, som det Ena, ju ursprungligen inte kan ha en avbild som
är tudelad. Han följer ordalydelsen i Bibeltexten: ”Och Gud skapade
människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man
och kvinna skapade han dem.” (1. Mos. 1:27) Detta tolkar Eriugena
som att människan först skapades som en avbild av det Ena, i likhet
med Gud, för att därefter genast skapas i olikhet till Gud. Likheten
placerar människan i det hela utan differens, olikheten är pluralitetens
ursprung. Gud skapade alltså först singularis och därefter dualitetens
två som manifesteras av könsskillnaden. Det är dock signifikant att
19
Se Dermot Moran, The philosophy of John Scottus Eriugena – a study of idealism in
the Middle Ages, Cambridge: Cambridge University Press, 1989 samt From Iamblichus to Eriugena, s. 255, not 239.
187
denna dualitet är pluralitetens ursprung, genom syndafallets upptäckt
av de två skapas förutsättningarna för generationernas mångfald. Människan som Guds avbild är således ambivalent, i det mänskliga en avbild, i könsskillnaden fallet bort från Gud. Syndafallet innebär just att
de skapades som två där de före syndafallet var en. Syndafallet är en
Guds andra skapelse av människan och innebär, i kontrast till den traditionella uppfattningen, inte människans uppror mot Gud ( 532B,
794C-795C, 799A-B, 834A ff). Eriugena associerar på klassiskt manér
mannen med det förenande medvetandet och kvinnan med mångfalden
av sinnen och sinnenas mångfaldigande (838D). Eftersom människans
likhet med Gud består är hon dock fortfarande delvis utan den sexuella
uppdelningen, uppdelningen finns endast i kroppen och är därmed
sekundär (541A). Människans själ är således en bild av Guds enhet,
bortom sexuell, kroppslig differentiering.
I själen, som Guds avbild, kan vi dock inte skilja på dess natur och
denna naturs rörelse, istället är det dess natur att röra sig, men liksom
Guds rörelse är det en rörelse i vila och vila i rörelse. Detta innebär att
den har ett stabilt, kontinuerligt moment, men denna kontinuitet är i sig
en rörelse, eller snarare ett flertal rörelser. Varje rörelse bestäms av det
som den rör sig mot, det den är riktad mot. Eftersom det finns tre mål
den kan rikta sig emot, tre delar av naturen, har själen tre olika rörelser:
1) Själens primära essens är dess rörelse mot Gud, det vill säga
det oskapade skapande och det oskapade icke-skapande. Denna rörelse kallas intellektet (intellectus). Intellektet rör sig mot
Gud bortom varje natur och bortom varje kunskap, men som
sådan rör den sig också mot den mänskliga naturens essens
som, som vi har sett, har sin hemvist just i den formlösa form
som skapar varje specifik form. Denna första rörelse är enkel
och kan inte tolkas, det vill säga det finns ingen kunskap i
denna rörelse eftersom den leder till den ovetbara Guden.
2) Den andra rörelsen är förnuft (ratio) eller handlingskraft (virtus) den riktar sig emot tingens principer och kraft och kommer därför efter Gud. Denna rörelse definierar den ovetbara
Guden som allts orsak. Det naturliga förnuftets vetenskap formar alla ting och föds av den första rörelsen. Denna rörelse är
därmed de formulerade orsakerna men den är också självförståelse eftersom intellektet i sig självt är ovetbart men blir
manifesterat både för sig självt och för andra genom förnuftet.
188
3) Den tredje rörelsen slutligen är riktad mot sinneserfarenheten,
den är den nedersta rörelsen i själen eftersom den handlar om
orsakernas effekter. Eriugena menar att denna rörelse är sammansatt och att människan genom den kommer i kontakt med
det som finns utanför det individuella vetandet genom vissa
former i henne själv. Det som den är en sammansättning av är
dock inte ett yttre ting och inre sinnesorgan (som vi idag vanligen tänker oss) utan en sammansättning av sinnenas erfarenheter och deras källa som förnuftet erfar. Det människan vet
om Gud förblir alltid en enhet, det hon vet genom förnuftet består även det i ett uniformt modus men genom sinnena uppstår
en verklig mångfald. I förnuftet förblir alla essenser en, men
dessa delas upp i en mångfald essenser genom sinnena (570BC, 572C-573B, 577B, 578A-C). Förnuftet är därmed förutsättningen för sinnena, medan intellektet är förutsättningen för
förnuftet.
Alla dessa tre rörelser är motiverade av sökandet efter det högsta goda,
efter Gud som är rörelsens källa och mål. Men genom denna tredelning
är människan också en bild av Guds treenighet, den formlösa fadern,
sonens kraft och andens handling. Men det är inte tre olika delar av
människans själ utan snarare tre olika perspektiv, tre olika sätt att se
samma helhet. Själens essentiella vara är dess egen rörelse, det innebär
också att den av naturen är enkel och odelad, hon differentieras endast
genom rörelsernas skillnader. Själen är därmed helt liv, helt medvetande, helt förnuft, helt sinne och helt minne. Såsom hel ger själen liv,
näring och kontinuitet till kroppen. De många olika namnen beror på
vad själen riktar sig mot, vilken rörelse det är vi försöker förstå. Därför
är de många namnen resultatet av det diversifierade ljuset, av Guds
seende. På samma sätt som själens aspekter inte kan delas upp i olika
delar kan inte heller Gud delas upp i en del som är i tingen och en del
bortom tingen. Tvärtom är Gud helt och hållet i tingen och helt och
hållet bortom tingen beroende på hur vi ser (568A, 574B, 754B-D,
759B). Det vi kan veta är alltså rörelserna, eller snarare det som rörelserna producerar. Människans egna inre essens kan därmed inte förstås
utan endast dess manifestationer kan förstås. Att människans inre essens är bortom differens leder till en strukturlikhet mellan Gud och
människa:
Ty, liksom det inte är möjligt att finna ut vad orsaken till allt är i sig,
varken av den själv eller av något annat, utan den på något sätt kom-
189
mer fram genom sina teofanier, så kan inte heller intellektet – som
ständigt kretsar runt den och som är skapad till dess bild och fullständigt lik – veta vad det självt är varken genom sig själv eller något annat, utan det börjar framträda i rationaliteten som föds ur det [intellektet].20
Varken intellektet eller Gud visar sig alltså i sig själva utan endast
genom att speglas i sina manifestationer: rationalitet eller teofanier.
Denna struktur innebär alltså att det inte endast är människan som
speglar Gud, utan människan speglar också sig själv. Människan är
Guds spegelbild i så hög utsträckning att hon inte endast är en enkel
bild av Gud, utan även i sig själv bär samma spegling som Gud bär i
sig genom sin manifestation i människan. Gud manifesterar sig i människan, människans intellekt manifesterar sig i rationaliteten, rationaliteten manifesterar sig i det sinnliga och i det kroppsliga. Eriugena
säger också att treenigheten visar sig i den mänskliga själens rörelser
som i en spegel. Här blir en speglingens dubbla natur tydlig; själen
visar treenigheten som i en kristallklar spegel, men samtidigt är Gud
bortom varje skapelse och ovetbar för varje intellekt. Spegeln visar och
döljer:
[Treenigheten] manifesterar sig helt klart liksom i en spegel gjord till
dess avbild för de som troget söker den. Och fastän den [treenigheten]
är fjärran från allt skapat och okänt för varje intellekt, renar den genom
sin bild och likhet – som är känd och begriplig för intellektuella ögon,
och liksom hämtar fram sig själv såsom närvarande – den spegel i vilken den reflekteras, så att den essentiella godheten i tre substanser ger
ett helt klart återsken i denna. Denna enhet och treenighet skulle inte
visa sig i sig själv och genom sig själv, om den i sin avbild inte präglade spår av vetskap om den, eftersom den undflyr varje intellekt genom
sin klarhets utmärkta oändlighet.21
20
Nam quemadmodum causa omnium per se ipsam nec a se ipsa nec ab aliquo inveniri potest quid sit, in suis vero theophaniis quodam modo cognoscitur, ita intellectus
qui semper circa eum volvitur et ad eius imaginem omnino similem conditus est nec a
se ipso nec ab aliquo intelligi potest quid sit, in ratione autem quae de ipso nascitur
incipit apparere. 577B-C
21
Intuere itaque acieque mentis tota ambiguitatis caligine depulsa cognosce quam clare
quam expresse divinae bonitatis substantialis trinitas in motibus humanae animae recte
eos intuentibus arridet seque ipsam pie quaerentibus se veluti in quodam proprio
speculo ad imaginem suam facto limpidissime manifestat et cum sit ab omni creatura
remota omnique intellectui incognita per imaginem suam et similitudinem veluti cognitam et comprehensibilem intellectualibus (oculis) ac veluti praesentem seipsam depromit (ultroque specillam in qua relucet purificat ut in ea clarissime resplendescat
una essentialis bonitas in tribus substantiis, quae unitas et trinitas in se ipsa per se
190
Den oskapade Guden och allt som kan vetas om denne vets därmed
genom dess spegelbild. Bilden präglas av en före-bild som inte själv
först och främst är någon bild utan snarare intet. Bilderna är bilder av
intet. Ett intet som visar sig genom att prägla människan som ett uttryck, ett avtryck som samtidigt är en avbild och en omkastning av det
som präglar. Eftersom varje kunskap kräver definition och Gud inte
kan definieras finns det ”inget” att veta om Gud. Gud är det oändliga
och som sådan bortom varje ting, till och med bortom distinktionen
mellan ändligt och oändligt (585B, 587B).
Gud vet alltså inte själv vad han är eftersom han inte är ett ”vad”, då ju
han på något sätt är obegriplig både för sig själv och för varje intellekt,22 […] För där ett ”vad” upptäcks där upptäcks genast också ett
”hur mycket” och ”hurdan”; men där det inte finns något ”vad” där är
det omöjligt att finna ett ”hur mycket” eller ”hurdan”.23
Guds brist på ”vad”, på kvalitativa och kvantitativa bestämningar innebär att Gud inte heller kan veta sig själv. Om Gud kan vi, liksom Gud
själv, endast veta att det är, inte vad det är. Detta är dock inte ett
tillkortakommande utan visar att icke-vetandet, eller hyper-vetandet,
har ett högre värde än varje vetande som bygger på differens. Denna
okunskap är en ”obeskrivlig förståelse” (593 C-D). Eriugena menar
därför att de verkligt visa människorna förstår att Gud inte är någon av
de saker som är inom naturen, utan att han transcenderar dem alla och
de visas okunskap är därför sann vishet.
[…] genom att inte känna honom [i.e. Gud] i det som finns, känner de
honom bättre över både det som finns och det som inte finns.24
Detta icke-vetande är högre eftersom icke-vetandets prisande av Gud
ligger närmare Gud och är mer sant gentemot Gud. Det är därför en
ipsam non appareret quia omnem intellectum effugit eximia suae claritatis infinitate
nisi in sua imagine vestigia cognitionis suae imprimeret). 579A-B
22
Deus itaque nescit se quid est quia non est quid, incomprehensibilis quippe in aliquo
et sibi ipsi et omni intellectui, 589B
23
Nam ubi invenitur quid ibi confestim quantum et quale, ubi vero non est quid ibi
quantum et quale impossibile est reperiri. 591B-C
24
Sicut enim qui recto ratiocinandi itinere investigant in nullo eorum quae in natura
rerum continentur ipsum intelligere possunt sed supra omnia sublimatum cognoscunt
ac per hoc eorum ignorantia vera est sapientia et nesciendo eum in his quae sunt melius
eum sciunt super omnia quae sunt et quae non sunt, 597D-598A
191
större visdom att inte veta än att veta den natur om vilken okunskap är
den sanna visdomen. Om Gud vore känd skulle ”den” vara känd som
något, det vill säga vara begränsad av en definition och därmed upphöra att vara ett komplett uttryck av Gud. Detta gäller även för Gud, även
hans högsta vetande är ett icke-vetande (771C-D). Men även detta
återspeglas hos människan som också hon både kan veta sig själv och
inte veta sig själv:
För det mänskliga medvetandet känner sig själv och känner samtidigt
inte sig själv. För det vet att det är, men inte vad det är. Och såsom vi
har lärt i de tidigare böckerna är det genom detta som det mest tydligt
visas att Guds bild finns i människan.25
Eriugena utvecklar på detta sätt ytterligare en likhet mellan Gud och
dess spegelbild. Som tidigare konstaterat kan de lägre nivåerna endast
förstås genom de högre. Människans intellekt är alltså hennes högsta
förmåga, det i själen som rör sig mot det högsta ovetbara varat. Intellektet kan därför inte veta vilken dess egen essens är, det vet att det
är men inte vad det är. Det vill säga det vet att det är skapat men inte
hur eller av vilken substans det består. Själen har dock förmågan att
skapa en bild av sig själv, av sitt eget icke-vetande, och denna bild är
kroppen som kan manifestera de rörelser själen initierat. Även i detta
icke-vetande, med dess manifestation, speglar människan alltså Gud.
Att närma sig icke-vetandet innebär därmed att närma sig sitt eget
medvetande likväl som att närma sig Gud. Människan är endast sin
förståelse av sig själv, hennes substans är hennes begrepp om sig själv
i sig själv. Eriugena menar därför att vi istället för att med Paulus fråga
oss vem som har förstått Gud, bör fråga oss vem som har förstått sitt
eget medvetande. Medvetandet som är det enkla, men som på något
sätt omvandlas till en mångfald, det vill säga som i sig bär sinnesintryckens mångfald och därigenom skapar en enhet. Den centrala frågan, om Gud likväl som om människan, är således hur det enkla samtidigt kan vara en mångfald (788C). På grund av denna parallellism innebär att känna sig själv också att känna Gud, eller kanske snarare vice
versa, att känna Gud är att känna sig själv.
25
Humana siquidem mens et seipsam novit et seipsam non novit. Novit quidem quia
est, non autem novit quid est. Ac per hoc, ut in prioribus libris docvimus, maxime
imago dei esse in homine docetur. 771B
192
Och medvetandet, i vilket själens hela dygd består, är gjord som Guds
avbild och som en spegelbild av det högsta goda, då ju den gudomliga
essensens obegripliga form på ett outtryckbart och obegripligt sätt reflekteras i den.26
Själen är alltså Guds spegelbild, i den kan det obegripliga visas upp.
Kristus spelar här en speciell roll, då Kristus av Eriugena beskrivs som
den perfekta mänskliga naturen, en åsikt som senare dömdes som kättersk.27 Den mänskliga naturen såsom en perfekt spegling av Gud är
Kristus, en spegling vi alla bär på som vår egen potentialitet och som
därmed är möjlig att uppfylla. Kristus perfektion består i att människans fyra delar, intellekt, själ (förnuft), sinnen och kropp, inte är åtskilda utan förenade (541B-D). Manifestationerna innebär den högsta
likhet mellan själ och Gud, men samtidigt med denna likhet finns en
högsta olikhet. Människan är kroppslig, ändlig, förgänglig och föränderlig där Gud är okroppslig, evig, oförgänglig och oföränderlig. Människan är inte endast sin eviga essens utan även sin ändliga manifestation. Människan kan inte vara identisk med Gud eftersom de då borde
ha samma namn, men inte heller kan de vara helt skilda eftersom människan i så fall inte kunde vara Guds avbild (794A-C). Eriugenas betonar dock människans likhet med Gud på ett sätt som gör att hans filosofi på denna punkt skulle kunna förstås som en modifiering av Dionysios Areopagitas ”similtudo, maior dissimiltudo”28 till ”dissimiltudo,
maior similtudo”. Människan såsom sin manifestation är motsatt Gud,
men hon är också motsatt sig själv. I människan liksom i Gud finns en
spegelvändning eller invertering där det obegripliga blir begripligt och
det Ena blir mångfald. Genom denna spegelvändning i sig själv speglar
dock människan Gud på ett perfekt sätt. Människan är en spegelbild av
Gud, hon speglar inte endast Guds treenighet utan även Guds egen inre
spegling. I den positiva teologin, de många positiva namnen på Gud,
liksom i hennes speglingar av världen speglar hon Gud vidare.
Låt oss för ett ögonblick stanna upp och reflektera över spegelbilden
som fenomen. I Bibeln kommer det antagligen mest använda citatet
som nämner spegelbilder från Korintierbrevet, där Paulus skriver att
”[ä]nnu ser vi en gåtfull spegel; då skall vi se ansikte mot ansikte.”
26
Et animus quidem, in quo tota animae virtus constat, ad imaginem dei factus, et
summi boni speculum, quoniam in eo divinae essentiae incomprehensibilis forma
ineffabili et incomprehensibili modo resultat. 790C.
27
Se The philosophy of John Scottus Eriugena, s. 137 f.
28
Dionysius Areopagita, 916A.
193
(Kor 13:12) Här uttrycker spegelbilden en distans som en gång ska
upphöra. (Även Eriugena refererar till detta ställe, se 926C.) Detta
ligger också i linje med den kristna betoningen av avståndet mellan
Gud och människa. Men som vi har sett uttrycker spegelbildsförhållandet mellan människa och Gud också närheten mellan de två. Denna
karaktär av närhet kanske blir tydligare om vi jämför spegelbilden med
en avbild av till exempel en staty. En sådan avbild kan frysa ett ögonblick och framställa det såsom rumsligt åtskilt, det vill säga rumsligt
separerat från sin förebild. Spegelbilden skiljer sig från statyn på ett
flertal punkter, dels är den i ständig kontakt med sin urbild, det vill
säga i kontrast till statyns frysta ögonblick följer den ständigt och exakt
sin förebilds rörelser och behåller på så sätt en ständig processuell
kontakt mellan förebild och avbild. Denna processuella närhet är en
central del av själva speglingen. För vi måste komma ihåg att det här är
speglingen själv som står i centrum och inte de medium som vi till
vardags uppfattar speglingar igenom, det vill säga vattenytan, metallplattan eller den moderna spegeln. Inte heller kan vi förstå det något
som speglas i mediet som nödvändigt för det ursprungliga fenomenet.
Tvärtom, medier och konkreta förebilder som förutsättningar för speglingarna kan den nyplatonska traditionen inte tillåta, vi bör därför begränsa spegelbildsmetaforen till speglingen själv och sätta såväl förebild som reflekterande medium inom parentes. För Eriugena är det
speglingens rörelse som är central – vi måste komma ihåg att Eriugena
definierar såväl Gud som människa i verbform: Gud som springandet
och seendet, människan som sina tre rörelser. Som vi såg upphävs
också det substantiverade subjektet och objektet i definitionen av Gud
som seende, istället är Gud seendets rörelse vilket är det som skapar
alla ting. Om vi förstår speglingen själv som primär kan vi se förebilden, mediumet och avbilden som sekundära produkter, stelnade substantiv ur en primär rörelse. Speglingen utgör då en parallell till Eriugenas beskrivning av Gud som seende eller springande.
Det är också rörelsen och därmed spegelbildens processuella närhet
som utgör förutsättningen för spegelbildens invertering, det vill säga
för spegelvändningen varigenom höger blir vänster och vänster blir
höger. Spegelbildens närhet utgör också dess distans, nära är inte detsamma som identiskt. Denna närhet innebär en total omkastning. I
detta sammanhang kan det också vara intressant att påminna sig om att
vi aldrig har sett vårt eget ansikte annat än spegelvänt, det som är oss
närmast är mest oåtkomligt för vårt seende. Eriugena använder sig
194
också av avtrycket (imprimo, se till exempel 579B) för att uttrycka
denna invertering. Avtrycket som likt ett fotavtryck är en närvaro av en
frånvaro. På samma sätt menar Eriugena att det gudomliga sätter det
mänskliga vetandet som sitt avtryck. Gud är således ut- och invändningen av sig själv, inte endast en extrem ovetbarhet utan i samma
utsträckning sina manifestationer. I modern terminologi uttrycks ofta
spegelbildens spegelvändning som en samtidig immanens och transcendens. Mer intressant är det kanske att förstå speglingen som
”transcendere”, den rörelse som innebär att något går ut ur sig självt
utan att lämna sig självt.
Några receptioner av Eriugena
Eriugena influerade den ortodoxa och skolastiska traditionen, men än
mer påverkade han kättare och mystiker. Århundradena efter Eriugenas
död levde hans texter vidare i vissa lokala miljöer och under denna
period ansågs Eriugena vara en del av den klassiska latinska traditionen vars inflytande främst bestod i att han bidrog med flertalet tekniska termer och förklaringar, samt sammanställde ett grekiskt–latinskt
lexikon. Hans spekulativa filosofi missförstods eller ignorerades.29 På
1000-talet fångade Anselm av Canterbury upp och förde vidare delar
av hans spekulativa filosofi.30 1100-talet innebar intellektuell förnyelse
och det är också under denna period som Eriugenas inflytande får sin
specifika karaktär.
Under 1100- och 1200-talen inspirerades flera kätterska rörelser av
Eriugena och texten fördömdes därför 1225.31 Sedan Thomas av Aquino har den skolastiska traditionen förstått Eriugena som en i huvudsak
kättersk tänkare.32 Men parallellt med denna ortodoxa läsning har han
också levt vidare i den nyplatonska mystiska traditionen, en tradition
som ständigt på nytt påverkat filosofin. Bland de som påverkades av
29
The philosophy of John Scottus Eriugena, s. 271 f.
För några parallella filosofiska idéer hos Eriugenas och Anselm, se Giulio
d’Onofrio, ”Die Überlieferung der dialektischen Lehre Eriugenas in den hochmittelalterlichen Schulen (9.-11. Jh.)” ur Eriugena Redivivus – Zur Wirkensgeschichte seines
Denkens im Mittelalter und im Übergang zur Neuzeit, s. 47-76, utg. Werner Beierwaltes, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1987, s. 74 f.
31
Se The philosophy of John Scottus Eriugena, s. 83 f, 87.
32
Se Dominic J. O’Meara, ”Eriugena and Aquinas on the Beatific Vision” ur Eriugena
Redivivus – Zur Wirkensgeschichte seines Denkens im Mittelalter und im Übergang
zur Neuzeit, s. 224-236, utg. Werner Beierwaltes, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1987.
30
195
Periphyseon finns Hildegard av Bingen (1098-1179) och Meister Eckhardt (1260-1329) som vi vet hade kunskap om flera av Eriugenas
verk. Nicolas Cusanus (1401-1464) är dock antagligen den tänkare
som bäst kände till Eriugenas verk, han hade ett exemplar av Periphyseon under en tid då den endast fanns i nio exemplar.33 Cusanus terminologi är också i hög utsträckning utvecklad under påverkan av Eriugena, vilket visar sig i till exempel begreppen ”motsatsernas sammanfallande” (coincidentia oppositorum) och ”heligt icke-vetande”.34 Även
den tyska idealismen har en uttalad påverkan från Eriugena. Hegel
menade att Eriugena på grund av hans argumenterande, rationalistiska
inställning påbörjade den skolastiska filosofin. Men eftersom denna
argumenterande metod samtidigt innebär att han inte först och främst
bygger på Bibeln menar Hegel att han inte i egentlig betydelse hör till
den skolastiska traditionen. Hegel sa därför att Eriugena ”var den förste med vilken en sann filosofi tog sin början”.35 Eriugena menade att
sanna auktoriteter blir auktoriteter eftersom de med förnuftet har upptäckt sanningar och traderat dessa vidare (513B-C). Han utgör därmed
en viktig länk mellan grekisk nyplatonism och rationalistisk filosofi,
till exempel Spinoza och Descartes.36 Men som vi har sett stannar Eriugena inte vid denna rationalism utan söker uttrycka rationalitetens
ogripbara grund vilket är anledningen till hans inflytande inom den
mystiska traditionen.
När den mystiska, ”alternativa” traditionen ska återberättas glömmer de flesta filosofihistoriker bort att den under medeltiden i stor
utsträckning bars vidare av kvinnliga författare. Hildegard av Bingen
uppvisar, som tidigare påpekat, ett inflytande av Eriugena och hon
lästes i sin tur vidare av beginer som Mechthild von Magdeburg och
Hadewijch av Antwerpen. Denna tradition påverkade i sin tur bland
andra Meister Eckhardt.37 Hos dessa tänkare återfinner vi också återkommande den centrala paradoxen av spegelbildens spegelvändning.
33
The philosophy of John Scottus Eriugena, s. 274.
Se Werner Beierwaltes, ”Eriugena und Cusanus”, ur Eriugena Redivivus – Zur
Wirkensgeschichte seines Denkens im Mittelalter und im Übergang zur Neuzeit, s. 311343, utg. Werner Beierwaltes, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1987.
35
Georg Wilhelm Hegel, Vorlesungen über die Geschichte der Philosophie II, Frankfurt am Main: Suhrkamp, 1986, s. 551 ff.
36
The philosophy of John Scottus Eriugena, s 283.
37
För Mechthild von Magdeburgs och Margerete Poretes inflytande på Eckhardt se
Amy Hollywood, The Soul as Virgin Wife – Mechthild of Magdeburg, Marguerite
Porete and Meister Eckhardt, Notre Dame och London, University of Notre Dame
Press, 1995.
34
196
För att undersöka några sätt som spegelbilden tematiskt utvecklades på
ska vi göra tre korta nedslag i den mystiska traditionen. I tur och ordning undersöker vi därför några spegelbildsmetaforer hos Hildegard av
Bingen, Ibn Tufail och Meister Eckhardt.
Det finns inga definitiva bevis för att Hildegard av Bingen läste Eriugenas texter, men i hennes texter finns flera teman som uppvisar starka likheter med Eriugenas Periphyseon.38 Ett tema hos Hildegard av
Bingen som relaterar till Eriugena är att i hennes texter är spegelbilden
en central metafor för tron. Denna metafor kan relateras till relationen
mellan intellektet och rationaliteten. Tron relaterar till det som inte kan
vetas direkt utan som endast kan vetas genom att förmedlas eller manifesteras i ett annat medium eller modus. Hildegard uttrycker detta i en
central bild, när själen påminner sig om att den är skapad ur Gud och
troende skådar Gud: ”såsom en människa betraktar sitt ansikte i en
spegel, så som det väl ser ut.”39 Det vill säga liksom människan aldrig
kan se sitt eget ansikte annat än medierat via till exempel en spegel,
kan hon inte heller se Gud annat än medierad. Tron uttrycker detta
minne av ett ursprung som är närvarande som en frånvaro. Hildegard
utvecklar Eriugenas kritik av en okritisk förståelse av rationaliteten
genom att lyfta fram ratios ogripbara grund. Hon menar att det obegripliga fenomenet av Guds självgivande i människoblivandet ytterst
inte kan förklaras rationellt utan endast belysas genom spegelanalogin.40 Även Hildegard använder sig av den nyplatonska emanationsläran och ger spegelbilden en central roll i denna: genom minnet
är vi kvar i Gud, genom inkarnationen emanerar Gud ut ur sig själv,
genom det heligas spegel har vi en föraning om återvändandet. Hildegard utvecklar därmed de nyplatonska temana och utvecklar trosbegreppet inom dessa. Liksom Eriugena ser hon ingen motsättning mel38
För en diskussion om Eriugenas inflytande över Hildegard, se Christel Meier, ”Über
die Eriugena-Rezeption bei Hildegard von Bingen” ur Eriugena Redivivus – Zur Wirkensgeschichte seines Denkens im Mittelalter und im Übergang zur Neuzeit, s. 89-141,
utg. Werner Beierwaltes, Heidelberg: Carl Winter Universitätsverlag, 1987. Meiers
argument för Eriugenas inflytande över Hildegard är centrerad just kring ljus- och
spegelbildsmetaforer.
39
sicut et homo faciem suam in speculo considerat, quomodo formata sit, citerat ur
Margot Schmidt, ”Hildegard von Bingen als Lehrerin des Glaubens – Speculum als
Symbol des Transcendenten”, s. 95-157, ur Hildegard von Bingen 1179-1979. Festschrift zum 800. Todestag der Heiligen, utg. Anton Ph. Brück, Mainz: Selbstverlag der
Gesellschaft dür Mittelreinische Kirchengeschichte, 1979, s. 106, Hildegard, Liber
divinorum operum simplicis hominis, III, 6n. (Jag har här följt Schmidts bibehållning
av konjunktivet i bisatsen.)
40
Ibid., s. 136.
197
lan tro och förnuft, utan de är ömsesidigt förbundna.41 Hos Hildegard
representerar spegelbilden framförallt distansen till Gud, spegelvändningens olikhet. Enligt denna logik är vetandet trons spegelbild liksom
”intellekt” hos Eriugena speglas i ”ratio”. Tron benämner därmed relationen till det dolda i förnuftet. Bilderna hör till förnuftet eftersom
urbilden aldrig kan presenteras annat än genom sina spegelbilder (teofanier). Vi kan alltså se hur Hildegard utvecklar en tråd från Eriugena
som har tolkats på olika sätt. Eriugena menar att det är med hjälp av
förnuftet (ratio) vi kan närma oss Gud. Denna tanke har levt vidare
som insikten att det är med hjälp av rationaliteten vi kommer närmast
och bäst förstår världen, Gud och oss själva. Denna tanke om förnuftets överhöghet har ett starkt fäste i den västerländska tanketraditionen
även i den sekulariserade tidsåldern. I kontrast till denna tolkning av
Eriugena kan vi förstå Hildegards tänkande som en betoning av den
samtidigt motsatta rörelsen: intellektet som är rationalitetens grund är
ett intellekt som likt Gud inte kan förstås, istället är grunden en avgrund, seendets icke-seende och differensens odifferentierade ursprung.
En helt annan aspekt av bild- och spegelbildsbegreppen, kanske den
litterärt vackraste, kan vi finna hos Ibn Tufail (1108/10-1185/6). Han
var en spansk sufisk tänkare som var lärare till Ibn Rushd (Averroes)
och som visar hur sammanvävda den kristna mystiken och den muslimska sufismen är. Han menar att mystikern för att närma sig Gud
måste förhålla sig till det skapades ”bildvara” och genom bilderna försöka nå utöver dem, till deras bildlösa urbild. Spegelbilderna visar sig
här vara långt mer komplicerade än en enkel spegelbild av en urbild.
Istället framträder en serie av speglingar. Sådana serier av speglingar
såg vi ovan hos Plotinos vilka även fördes vidare genom Dionysios
hierarkier till Eriugena (631A ff). Ibn Tufails huvudperson Hayy ibn
Yaqzan beskriver hur själen försöker återvända till sitt ursprung genom
att förbjuda varje bild som dyker upp. Genom denna meditativa teknik
når själen en total förening med Gud och en upplevelse av total annihilation, absorption och enhet. Detta stadium kan överhuvudtaget inte
beskrivas vilket också gör de beskrivande begreppen ”annihilation”,
”absorption” och ”enhet” till icke-begrepp. Orden kommer dock tillbaka steg för steg på vägen tillbaka genom att en serie spegelbilder vecklar ut sig för honom. Den första speglingen han såg var:
41
Ibid., s. 153.
198
varken identisk med Sanningen och den Enda eller med sfären själv
men inte avskild ifrån någotdera – såsom solens avbild i en putsad spegel varken är sol eller spegel och ändå bådadera.
Han beskriver vidare hur han nedanför i fixstjärnornas sfär såg ett annat immateriellt väsen:
varken identiskt med Sanningen och den Ende eller med den hösta sfären, och inte ens med sig självt, och ändå är det inte något annat än detta. Det var som om solens avbild i en spegel, återkastad från en annan
spegel vänd mot solen.
Därunder Saturnus avspegling, även den:
skild från materian och varken densamma som eller annan än de väsen
han hade sett – den var så att säga återspeglingen av återspeglingen av
solens återspegling […] I varje sfär såg han på detta sätt ett transcendent, immateriellt subjekt som varken var identiskt med eller annat än
de som fanns högre upp, likt solens avbild reflekterad från spegel till
spegel i sfärernas neråtgående ordning. […] Det var som om solens
avbild lyste på böljande vatten från den sista i raden av speglar, reflekterade hela vägen ner från den första som vette direkt mot solen. Plötsligt fick han syn på sig själv som ett kroppslöst subjekt. Om det vore
tillåtet att skilja ut individer ur de sjuttiotusen ansiktenas enda identitet
skulle jag säga att han var ett av dem. Om det inte vore för att hans väsen ursprungligen var skapat skulle jag säga att de var han. Och om
hans jag inte hade fått individualitet vid sin skapelse genom en kropp
skulle jag säga att det aldrig hade blivit till. Därifrån såg han andra jag
som sitt eget, oändligt antal och ändå ett.42
I varje steg i hierarkin möter vi en spegelbilds återsken men med en
diskrepans. Världen som spegelbilder av spegelbilder innebär en upprepning med en skillnad. Speglingar som slutligen visar honom själv
som en av dessa speglingar. Hans ”spegelvara” är grunden till att han
samtidigt är ett själv och inte separerad, både ändlig och oändlig. Jaget
är därmed även här dubbelt – identitet, namngivning och individualitet
är den ena sidan som inte helt kan negeras, men inte heller helt bejakas
om en sådan bejakning samtidigt innebär en negering av denna individualitets beroende av icke-varat som är identiteten genom speglingarna.
42
Ibn Tufail, Hayy ibn Yaqzan – Den självlärde filosofen, övers. Öjevind Lång, Furulund: Alhambra, 2001, s. 84 ff.
199
I det totala sammanfallandet av den egna essensen och sanningens
essens finns det inte heller något utrymme för ord eller någon annan
typ av differens, endast här finns det inte heller bild. I rörelsen från
detta sammanfallande ”ser” ”han” dock hur differens och åtskillnad
uppkommer. Det är i beskrivningen av denna uppkomst som bild och
framförallt spegelbild är centrala moment. Spegelbildens funktion är
att varken vara detsamma, men inte heller något annat.
Vägen tillbaka till Gud går därmed genom att ta bort bilder. Som vi
har sett hos Eriugena kan de kunskapande bilderna endast finnas om
det mångfaldiga och inte om det Ena. Meister Eckhardt utvecklar denna tanketradition genom att diskutera hur kunskapsförmågan kan inverteras och sluta avbilda det varande för att istället avbilda källan. Just
eftersom vi är en spegelbild av det oändliga kan vi ha kunskap om allt
varande och samtidigt garantera vår relation till det oändliga, hypervarat. Såsom bild är vi ändliga eftersom en bild har form och därmed kan
definieras. Såsom bild är vi oändliga eftersom en bild avbildar något
annat och därigenom pekar bortom sig självt. Meister Eckhardt menar
att det första steget i människans försök att närma sig Gud är att avbilda Gud i enlighet med de berättelser vi har. Detta är den symboliska
teologin som är bristfällig eftersom varje bild av Gud är otillräcklig.
För att närma sig det gudomliga bör vi därför inte avbilda Gud utan avbilda oss, det vill säga ta bort varje bild. Detta är den negativa teologins rörelse, likt en mästare skär ut en bild ur trä eller sten så för han
inte bilden in i trät utan tar istället bort flisor så att bilden blir synlig,
det vill säga mästaren ger inte utan tar. Det innebär att människan måste gå ut ur varje bild och därmed även ut ur sig själv eftersom även
hennes kunskap om sig själv är en bild. Av-bildningen innebär dock i
samma steg en överbildning. Detta ”över” bör nog först och främst
förstås som ett ”hyper”. Meister Eckhardts tanke kan därmed sammanfattas som att vårt ”avbildningsvara” aldrig kan nås genom att avbilda
det vi avbildar, istället måste vi av-bildas för att kunna nå hyperbildning.43
Hos Eriugena möter vi aldrig någon uppmaning att kasta av oss teofanierna, tvärtom är det genom att se det Ena i mångfalden filosofen
kan närma sig Gud. Även den mystiska traditionen i Eriugenas efterföljd bör nog läsas på detta sätt: att se det ogripbara Ena i allting. Hyperbildningen innebär i så fall snarare att försöka intensifiera spegling43
Meister Eckhardt, Deutsche Predigten und Traktate, Zürich: Diogenes, 1979, s. 142
ff.
200
en själv, utan att fästa allt för mycket uppmärksamhet på speglingens
två objektifierade poler.
Slutreflektion: Västerländsk filosofi – det Enas paradigm?
Filosofer har alltsedan Nietzsche kritiserat den västerländska
metafysiska traditionen för att försöka föra in allt i ett allomfattande
system. En av dessa kritiker är Emanuel Levinas som menar att det
västerländska tänkandet lyder under det Enas paradigm. Han härleder
denna tendens till nyplatonismen och Plotinus vilka, som vi har sett,
för tillbaka all differens till det Ena. Levinas påpekar i nyplatonikernas
efterföljd att redan intellektualiseringen av det Ena innebär en mångfald eftersom det innebär en separation mellan vetandet och vetandets
objekt. Att försöka erfara eller tänka enheten är därmed en omöjlighet.
Levinas konstaterar också att en nostalgi eller hemlängtan kvarstår,
som om det Ena fortfarande kändes i kunskapens brist, något vi kan
förstå som Levinas formulering för kvarblivandet och återvändandet
som fortsätter att binda oss till det Ena. Intelligensen är således bunden
till det Ena såsom dess negering, såsom det som den inte kan tänka.
Vetandet, menar Levinas, är därmed det som inte är transcendent, utan
det närvarande. Levinas påpekar att det västerländska filosofiska paradigmet, som drar en skarp gräns mellan det närvarande som vi har
kunskap om och det transcendenta som vi inte kan veta något om, härstammar härifrån. Därigenom har också en förberedelse skett som innebär att det transcendenta helt kan tas bort i ett andra steg, samtidigt
som det Ena behålls såsom systematikens enhet. Det Ena profaniseras
därmed som metafysiken eller vetenskapens enhet. Från Plotinos härstammar därmed ett nostalgiskt begär efter enhet som den västerländska traditionen gång på annan försöker nå. Den västerländska
filosofins grundläggande problem är således enligt Levinas att den
ständigt försöker föra tillbaka allt till Samma.44
Enligt Eriugena speglar vårt tänkande det Enas enhet. Precis som
Levinas påpekar återges det Enas enhet i rationalitetens systematiska
enhet av det samma. Denna nyplatonska bild har också mycket riktigt
levt vidare i den västerländska metafysiska historien. Men det som
glöms bort är att det Ena inte är det Samma. Det som skiljer det Ena
från det Samma är just speglingen. Den systematiska enheten inverte44
Emmanuel Levinas, ”Philosophy and Transcendence”, ur Alterity and Transcendence, London: The Athlone Press, 1999, s. 6 ff.
201
rar och förmedlar samtidigt det Ena. Men Levinas gör sig blind för
nyplatonismens och Eriugenas andra arv, spegelbildens spegelvändning, som främst levde vidare i de mystiska och kätterska traditionerna
och som fortsatte att påverka historien om än ofta inom en undanskymd eller alternativ tradition. Han lierar sig därmed med den ortodoxa traditionen i sin tolkning av nyplatonismen istället för att lyfta
fram och bejaka de sidor av det nyplatonska arvet som kanske i högre
grad kan berika filosofin i dess självkritik idag.
I den ortodoxa traditionen blev, som Levinas konstaterar, spegelbildens invertering, Guds transcendens, något yttre för människan som
därmed kunde tas bort i ett andra steg. Det Enas invertering separerades från det Samma och glömdes bort. I kontrast till denna tradition
kan vi lyfta fram Eriugena och spegelbildens spegelvändning som innebär att det Ena aldrig kan tänkas i sig (eftersom tänkandet redan
implicerar differens), men vilket inte innebär att det Ena inte spelar
någon roll för tänkandet eller att tänkandet inte ständigt måste relatera
till sina egna gränser. Människan som inverteringen av Guds transcendens och det radikalt andra, det vill säga Levinas eget tema, blir därmed centrala filosofiska teman. Men i denna tradition är denna radikala
annanhet inte ett yttre för henne själv utan hennes egna innersta essens,
en annanhet i hjärtat av det Ena självt. Den radikala alteritet som blir
aktuell här är därmed inte främst den andres annanhet utan sammanfallandet av annanhet och identitet i det egna. Det innebär att människans
vetande aldrig kan reducera allt till samma utan måste försöka tänka
två diametralt motsatta samtidigt. I den nyplatonska traditionen kan vi
alltså finna grunden för att tänka under det sammas paradigm, men här
finns också dess motsatts, försöken att tänka den radikala alteritetens
samtidighet. Det är också som en meontologi (”me on” icke-vara, meontologi betyder alltså läran om icke-varat eller en icke-varats ontologi) eller en hyperontologi som Eriugenas texter är aktuella idag.45 Som
en dold tradition under och i den metafysiska traditionen har det även
löpt en annan tråd, en tradition av paradox och spegelbildens spegelvändning.
45
Se The philosophy of John Scottus Eriugena, s. 93, 100 f., 214 ff.
202
Författarpresentationer
Jonna Bornemark är doktorand i filosofi vid Södertörns högskola och
Uppsala universitet och skriver på en avhandling med arbetsnamnet
Det egna och det främmande genom gränsdragningens skeende – en
fenomenologisk analys av transcendens och kropp. Hon har även publicerat artiklar om Karl Jaspers och Edith Stein. Hon medverkar i projektet ”Det egna och det främmande – om bildningsbegreppets aktualitet”.
Marcia Sá Cavalcante Schuback är docent i filosofi vid Södertörns
högskola. Några av hennes publikationer är Lovtal till Intet (2006) och
I människans tystnad (1995). På portugisiska har hon tidigare
publicerat O começo de deus (1998), Ensaios de Filosofia (1999), A
doutrina dos sons de Goethe a caminho da música nova de Webern
(2000), Para ler os medievais - ensaio de hermenêutica imaginative
(2001). Hon är även projektledare för forskningsprojektet ”Det egna
och det främmande - om bildningsbegreppets aktualitet”.
Jean-François Courtine är professor i filosofi vid Ecole Normale Supérieure och chef för Husserlarkivet i Paris. Han har bland annat publicerat Suarez et le système de la métaphysique (1990), Heidegger et la
phénoménologie (1990) och Extase de la raison. Essais sur Schelling
(1990). Bland hans senare publikationer återfinns Les catégories de
l’être. Etudes de philosophie ancienne et médiévale (2003) och
Inventio analogiae, Métaphysique et onto-théo-logie (2005).
Joakim Garff är forskningslektor vid Søren Kierkegaard Forskningscenteret i Köpenhamn. Några av hans publikationer är ”Den
Søvnløse.” Kierkegaard læst æstetisk / biografisk (1995), Kierkegaards æstetik (tillsammans med Jørgen Dehs och Poul Erik Tøjner,
1995), Skriftbilleder. Søren Kierkegaards journaler, notesbøger, hæfter, ark, lapper og strimler, (tillsammans med N. J. Cappelørn och J.
203
Kondrup, 1996), SAK. Søren Aabye Kierkegaard. En Biografi (2000).
Han arbetar just nu på ett verk om Kierkegaard och bildning.
Jad Hatem är professor i filosofi, teologi och komparativ mystik vid
Université St Joseph i Beirut. Några av hans centrala publikationer är
Extase cruciale et théophorie chez Thérèse d'Avila (2002), La Gloire
de l'Un – Philoxène de Mabboug et Laurent de la Résurrection (2003),
Semer le Messie selon Fondane poète (2004), Le Sauveur et les
Viscères de l'être. Sur le gnosticisme et Michel Henry (2004), Christ et
intersubjectivité chez Marcel, Stein, Wojtyla et Henry (2004) samt
Hallâj et le Christ (2005).
Sara Heinämaa är forskare vid Helsingfors universitets forskarkollegium och professor i humanistisk kvinnoforskning vid Center för kvinno- och genusforskning vid Oslo universitet. Hon har bland annat publicerat Toward a Phenomenology of Sexual Difference: Husserl, Merleau-Ponty, Beauvoir (2003), Metaphysics, Facticity, Interpretation:
Phenomenology in the Nordic Countries (red. med Dan Zahavi och
Hans Ruin, 2003) och en rad artiklar om Merleau-Ponty, Beauvoir,
Irigaray och könsskillnadens filosofi.
Marcel Quarfood är lektor i filosofi vid Södertörns högskola. Han
doktorerade 2004 med avhandlingen Transcendental Idealism and the
Organism. Essays on Kant. Han har även publicerat artiklar om Kant
och översatt Kants Prolegomena till varje framtida metafysik som skall
kunna uppträda som vetenskap (2002). Han medverkar också i projektet ”Det egna och det främmande – om bildningsbegreppets aktualitet”.
James Risser är professor i filosofi vid University of Seattle. Han har
bland annat publicerat Hermeneutics and the Voice of the Other
(1997), American Continental Philosophy (red. med Walter Brogan,
2000) och Heidegger Toward the Turn: The Work of the 1930s (red.,
1999) samt artiklar om Hegel, Gadamer, Heidegger och hermeneutisk
filosofi. Han arbetar just nu på en bok med namnet Hermeneutics in
Dialogue.
Hans Ruin är professor i filosofi vid Södertörns högskola. Han har
bland annat gett ut Enigmatic Origins. Tracing the theme of Historicity
through Heidegger’s Work (1994), Herakleitos Fragment (med Håkan
204
Rehnberg, 1997), Metaphysics, Facticity, Interpretation (red. med Dan
Zahavi and Sara Heinämaa, 2003) samt En kommentar till Heideggers
Varat och tiden (2005). Han medverkar också i projektet ”Det egna
och det främmande – om bildningsbegreppets aktualitet”.
Sören Stenlund är professor i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet.
Han har bland annat publicerat Combinators, Ȝ-terms and Proof Theory, (1972), Det osägbara (1980), Language and Philosophical Problems (1990), essäsamlingen Filosofiska uppsatser (2000) samt en rad
artiklar främst om språkfilosofi och Wittgenstein.
205
206
Publikationer från Södertörns högskola
Södertörn Philosophical Studies
1.
2.
3.
4.
Hans Ruin & Nicholas Smith (red.), Hermeneutik och tradition: Gadamer och den grekiska filosofin, 2003
Hans Ruin, Kommentar till Heideggers Varat och tiden, 2005
Marcia Sá Cavalcante Schuback & Hans Ruin (eds.), The Past’s Presence: Essays on the Historicity of Philosophical Thought, 2006
Jonna Bornemark (red.), Det främmande i det egna: filosofiska essäer
om bildning och person, 2007
Södertörn Academic Studies
1.
Helmut Müssener & Frank-Michael Kirsch (Hrsg.), Nachbarn im
Ostseeraum unter sich. Vorurteile, Klischees und Stereotypen in Texten,
2000
2.
Jan Ekecrantz & Kerstin Olofsson (eds.), Russian Reports: Studies in
Post-Communist Transformation of Media and Journalism, 2000
Kekke Stadin (ed.), Society, Towns and Masculinity: Aspects on Early
Modern Society in the Baltic Area, 2000
Bernd Henningsen et al. (eds.), Die Inszenierte Stadt. Zur Praxis und
Theorie kultureller Konstruktionen, 2001
3.
4.
5.
6.
7.
8.
Michal Bron (ed.), Jews and Christians in Dialogue II: Identity,
Tolerance, Understanding, 2001
Frank-Michael Kirsch et al. (Hrsg.), Nachbarn im Ostseeraum über
einander. Wandel der Bilder, Vorurteile und Stereotypen?, 2001
Birgitta Almgren, Illusion und Wirklichkeit. Individuelle und kollektive
Denk-muster in nationalsozialistischer Kulturpolitik und Germanistik in
Schweden 1928–1945, 2001
Denny Vågerö (ed.), The Unknown Sorokin: His Life in Russia and the
Essay on Suicide, 2002
207
9.
Kerstin Shands (ed.), Collusion and Resistance: Women Writing in
English, 2002, (Also No 1 in the series English Studies)
10. Elfar Loftsson & Yonhyok Choe (eds.), Political Representation and
Participation in Transitional Democracies: Estonia, Latvia and
Lithuania, 2003
11. Birgitta Almgren (Hrsg.), Bilder des Nordens in der Germanistik 1929–
1945: Wissenschaftliche Integrität oder politische Anpassung?, 2002
12. Christine Frisch, Von Powerfrauen und Superweibern:
Frauenpopulärliteratur der 90er Jahre in Deutschland und Schweden,
2003
13. Hans Ruin & Nicholas Smith (red.), Hermeneutik och tradition.
Gadamer och den grekiska filosofin, 2003, (Also published as No 1 in
the series Södertörn Philosophical Studies)
14. Mikael Lönnborg et al. (eds.), Money and Finance in Transition:
Research in Contemporary and Historical Finance, 2003
15. Kerstin Shands et al. (eds.), Notions of America: Swedish Perspectives,
2004
16. Karl-Olov Arnstberg & Thomas Borén (eds.), Everyday Economy in
Russia, Poland and Latvia, 2003
17. Johan Rönnby (ed.), By the Water. Archeological Perspectives on
Human Strategies around the Baltic Sea, 2003
18. Baiba Metuzale-Kangere (ed.), The Ethnic Dimension in Politics and
Culture in the Baltic Countries 1920–1945, 2004
19. Ulla Birgegård & Irina Sandomirskaja (eds.), In Search of an Order:
Mutual Representations in Sweden and Russia during the Early Age of
Reason, 2004
20. Ebba Witt-Brattström (ed.), The New Woman and the Aesthetic Opening:
Unlocking Gender in Twentieth-Century Texts, 2004
21. Michael Karlsson, Transnational Relations in the Baltic Sea Region,
2004
22. Ali Haji Ghasemi, The Transformation of the Swedish Welfare System:
Fact or Fiction?: Globalisation, Institutions and Welfare State Change
in a Social Democratic Regime, 2004
23. Erik A. Borg (ed.), Globalization, Nations and Markets: Challenging
Issues in Current Research on Globalization, 2005
24. Stina Bengtsson & Lars Lundgren, The Don Quixote of Youth Culture:
Media Use and Cultural Preferences Among Students in Estonia and
Sweden, 2005
25. Hans Ruin, Kommentar till Heideggers Varat och tiden, 2005, (Also
published as No 2 in the series Södertörn Philosophical Studies)
208
26. Ʌɸɞɦɢɥɚ Ɏɟɪɦ, ȼɚɪɢɚɬɢɜɧɨɟ ɛɟɫɩɪɟɞɥɨɠɧɨɟ ɝɥɚɝɨɥɶɧɨɟ
ɭɩɪɚɜɥɟɧɢɟ ɜ ɪɭɫɫɤɨɦ ɹɡɵɤɟ XVIII ɜɟɤɚ, 2005
27. Christine Frisch, Modernes Aschenputtel und Anti-James-Bond: GenderKonzepte in deutschsprachigen Rezeptionstexten zu Liza Marklund und
Henning Mankell, 2005
28. Ursula Naeve-Bucher, Die Neue Frau tanzt: Die Rolle der tanzenden
Frau in deutschen und schwedischen literarischen Texten aus der ersten
Hälfte des 20. Jahrhunderts, 2005
29. Göran Bolin et al. (eds.), The Challenge of the Baltic Sea Region:
Culture, Ecosystems, Democracy, 2005
30. Marcia Sá Cavalcante Schuback & Hans Ruin (eds.), The Past’s
Presence: Essays on the Historicity of Philosophical Thought, 2006,
(Also published as No 3 in the series Södertörn Philosophical Studies)
31. Maria Borgström och Katrin Goldstein-Kyaga (red.),
Gränsöverskridande identiteter i globaliseringens tid: Ungdomar,
migration och kampen för fred, 2006
32. Janusz Korek (ed.), From Sovietology to Postcoloniality: Poland and
Ukraine from a Postcolonial Perspective, 2007
33. Jonna Bornemark (red.), Det främmande i det egna: filosofiska essäer
om bildning och person, 2007, (Also published as No 4 in the series Södertörn Philosophical Studies)
Beställningar och förfrågningar:
e-post: [email protected] eller fax: 08-608 40 12
209
S Ö D E R T Ö R N PH I LO S O PH I C A L S T U D I E S
4
Det främmande i det egna
Filosofiska essäer om bildning och person
Inom den moderna hermeneutiska filosofin har begreppet bildning fått en
ny och kritisk aktualitet. Det betecknar inte längre bara besittningen av ett
kulturarv utan handlar mer om att tänka den process varigenom en individ
formas i mötet med det främmande. I bildningsprocessen träder människan ut ur det egna och utsätter sig för det nyas prövning. Därigenom blir
också det egna främmandegjort. Genom mötet med det allmänna formas i
bildningsprocessen en unik individ och person. Det filosofiska begreppet
»person« är intimt länkat till bildningstanken. Begreppen »person« och
»bildning« är båda också mötesplatser för filosofi och teologi, eftersom
bildning ursprungligen förknippades med att formas till Guds avbild.
I åtta nyskrivna bidrag belyser bokens författare hur frågan om bildning
och person formulerats hos bland andra Kant, Kierkegaard, Nietzsche och
Heidegger, och pekar vidare mot vad ett kritiskt bildningsbegrepp kan
betyda i dag.
Serien Södertörn Philosophical Studies redigeras
av Marcia Sá Cavalcante Schuback och Hans Ruin.
DISTRIBUTÖR:
Södertörns högskola, Biblioteket, S-141 89 Huddinge
Tel: +46 (0)8 608 40 00 Fax: +46 (0)8 608 40 12
E-post: [email protected]
Omslagsmålning: Håkan Rehnberg
Was this manual useful for you? yes no
Thank you for your participation!

* Your assessment is very important for improving the work of artificial intelligence, which forms the content of this project

Related manuals

Download PDF

advertisement