information som problem medieanalytiska texter från medeltid till framtid

information som problem medieanalytiska texter från medeltid till framtid
.....
ika
din
ars
information
som problem
medieanalytiska texter från medeltid till framtid
red. ..............................
otfried czaika
jonas nordin
pelle snickars
..............................
B—
JONAS NORDIN
D—
JONAS NORDIN
PLIKTEN BAKOM ALLT —
E
F—
JONAS NORDIN
PLIKTEN BAKOM ALLT —
G
H
— JONAS NORDIN
red. otfried czaika, jonas nordin
& pelle snickars
.....................................................................
Information som problem
Medieanalytiska texter från medeltid till framtid
innehåll
.........................................
xx4 otfried czaika, jonas nordin och pelle snickars
Information som problem. En annan sorts jubileumsbok
x10 jonas nordin
Plikten bakom allt. Pliktleveranshanteringen vid det kungliga biblioteket
under 1700-talet
x46 magdalena gram
Pliktleveranser, selektivitet och mediekonvergens
x78 otfried czaika
Det svenska riksrådets censur av David Chytraeus’ krönikor på 1590-talet
x98 anna maria forssberg
Information som problem och möjlighet i 1600-talets Sverige
120 jürgen beyer
Förbjudna böckers smittofara. Attribueringen till Revals boktryckare
av svenskspråkiga pietistiska traktater från 1700-talets början
140 esko m. laine
Läsande i Finland under 1700-talet – kontroll och attityder
152 pär cassel
Arkivet som problem. Hur man skriver kinesisk historia utan ”arkiv”
170 matts lindström
Där papperet slutar tar filmen vid. Överflöd och mikrofotografisk
reproduktion, 1900–1940
186 birgitta almgren
Inte bara problem … Om forskning kring Sverige,
DDR och kalla kriget
218 mathias klang
Informationens sötma
242 rasmus fleischer
Robotarnas kapprustning. Om spam i en nät- och bokhistorisk kontext
260 lars ilshammar
Med e-plikten tillbaka till framtiden
278 pelle snickars
Information overload
324 författarpresentationer
otfried czaika, jonas nordin
och pelle snickars
.........................................
Information som problem
En annan sorts jubileumsbok
den 22 september 1661 utfärdades den första svenska pliktleveranslagen. Den stadgade att ett exemplar av varje trycksak som framställdes i
riket och dess underliggande provinser skulle lämnas till det kungliga
kansliet. Detta har många gånger betraktats som startskottet för Kungl.
bibliotekets verksamhet som nationalbibliotek. Som flera av uppsatserna i denna antologi visar är det ett högst tvivelaktigt anspråk.
År 1961 firade Kungl. biblioteket storstilat sitt officiella 300-årsjubileum. Som en följd av detta ansåg bibliotekets ledning under riksbibliotekarie Gunnar Sahlin att ett motsvarande 350-årsfirande borde anordnas 2011. Några lika storslagna arrangemang som femtio år tidigare,
med ambulerande jubileumsutställning och festbankett, var aldrig på tal,
men en vetenskaplig konferens och en publikation kunde sätta bibliotekets rika samlingar och långa verksamhet i relief. Uppdraget att anordna
detta gick till Kungl. bibliotekets dåvarande avdelning för forskningsverksamhet, där den här bokens tre redaktörer hade sin verksamhet.
Mycket har hänt i samhället och i forskningen mellan 1961 och 2011.
För femtio år sedan var historievetenskaperna fortfarande i hög grad traderande och kulturkonservativa; i dag är de snarare att beteckna som
emancipatoriska och kulturkritiska. Jubileer och mångsekelgamla traditioner var viktiga för att markera kontinuitet och identitet; i dag anlägger kulturvetenskaperna hellre ett historiserande och dekonstruerande
perspektiv på denna sorts manifestationer.
Mot sådan bakgrund var det för oss redaktörer givet på förhand att det
inte kunde bli tal om att producera något klassiskt jubileumsverk. Vare
sig till idé, funktion eller samlingar är Kungl. biblioteket, nationalbiblio-
INFORMATION SOM PROBLEM —
teket, någon 350-årig institution. Som vi såg det fanns det inget intressant vetenskapligt problem att anlägga kring en ren jubileumsmanifestation. Det enda verkliga jubileum vi kunde skönja var femtioårsjubileet av
300-årsjubileet. Undersökningar som studerar uttrycken för det som synes vara, snarare än att utreda det som faktiskt varit, finns det för all del
gott om i dagens forskning – av både god och mindre god kvalitet. Men
inte heller ett sådant metaperspektiv – ”den kulturella konstruktionen av
ett nationalbibliotek” – såg vi som någon särskilt givande infallsvinkel.
Men, frågade vi oss, vad händer om man i stället vänder på perspektivet? Om man i stället för att se året 1661 som en startpunkt snarare betraktade det som en slutpunkt? Den första pliktleveransbestämmelsen
hade ingen kulturarvsfunktion; det är välkänt att den i första hand var ett
censurinstrument. Syftet var att kontrollera den tryckta information som
spreds inom det svenska väldet. Den första svenska boken utgavs i Stockholm 1483 och här, liksom i andra länder där detta nya sätt att mångfaldiga
text vann insteg, försökte makthavarna att kontrollera tryckpressarna.
Trots det dröjde det mer än ett och ett halvt århundrade innan myndigheterna prövade en mer systematisk metod att granska samtliga trycksaker.
Varför lät ett centralt censurinstrument vänta på sig så länge, kan man
fråga. Det enkla svaret är att de tekniska förutsättningarna – tillgången
till tryckpressar – var så begränsade att det aldrig producerades trycksaker
i sådana volymer att det krävde särskilda åtgärder; det var viktigare att
kontrollera inflödet av främmande böcker. Under den svenska tryckpressens första hundra år drog heller inte krona och kyrka i samma riktning.
Stora delar av 1500-talet präglades av kraftmätningen mellan dessa båda
konkurrerande maktcentra. I mitten av 1600-talet hade däremot den
svenska statsbyggnads- och centraliseringsprocessen kommit en god bit
på väg. Ett påtagligt uttryck för den nya enhetsstatens strävan efter att
etablera kontroll var 1634 års regeringsform. Ett annat var de förordningar som reglerade arbetsformerna för den tidens viktigaste myndighetsorgan: det kungliga kansliet eller kanslikollegium. Karl XI:s förmyndarregering utfärdade en förnyad kansliordning 1661, och det var alltså denna
författning som innehöll de första pliktleveransbestämmelserna.
Det var med andra ord två faktorer som samverkade: å ena sidan en
ökad tillväxt av trycksaker som myndigheterna kände behovet att reglera, å andra sidan en centraliserad statsbyråkrati som hade kraft att åstadkomma den önskade kontrollen. Statsmakten upplevde information
som ett problem, och man ville göra något åt det.
I historiens backspegel markerar pliktlagen alltså en slutpunkt på 180
5
6
— CZAIKA, NORDIN & SNICKARS
års försök att kontrollera det tryckta ordet. Denna dubbeltydighet hos
pliktlagen har varit utgångspunkten för detta bokprojekt, men vi har velat vidga frågorna bortom det rent historiska perspektivet. Att den
mångsekelgamla pliktleveranslagen under arbetets gång återigen varit
under omförhandling är ett förhållande som präglat boken. Det är bara
några få år sedan det audiovisuella kulturarvet införlivades i Kungl. bibliotekets samlingar, och i skrivande stund sker en implementering av
den så kallade e-plikten. Från april 2013 skall även digitalt material levereras till Kungl. biblioteket, inledningsvis enbart från utvalda leverantörer. Den nya lagen börjar gälla fullt ut från 2015 och hur den praktiskt
kommer att fungera är ännu oklart.
I dagens digitala domän har pliktexemplarslagen förlorat sin semantiska grund eftersom den implicerar publicering genom framställande av en
fysisk artefakt. I dag kan vem som helst publicera, offentliggöra, vad som
helst på webben – allt från triviala bloggar till långfilmer och podcaster
med nationellt genomslag. Den nya e-pliktlagen är ett tamt försök att utifrån förlegade definitioner hantera detta nya överflöd av information.
Med lagens nuvarande utformning kommer Kungl. bibliotekets samlingar i framtiden att ge en mycket begränsad bild av den digitala domänens
rikedom. Jämförelsen med ett provinsiellt folkbibliotek ligger närmare till
hands än den klassiska idealbilden av ett nationalbibliotek med en fullständig samling av landets tryckta litteratur. Det tog åtskilliga decennier
för att inte säga århundraden för den ursprungliga pliktleveranslagen att
förvandlas från ett censur- till ett kulturarvsinstrument och under denna
process omformades också det kungliga biblioteket. Med stor möda har
bibliotekets anställda från 1800-talet och framåt strävat efter att komplettera de luckor som tidigare generationers brist på visioner och resurser
lämnat efter sig. Kommande generationer har än större mödor att vänta
om de vill få en någotsånär täckande bild av vad vår tid åstadkommit.
I dagens västerländska diskurs anses information ha ett självklart
egenvärde, men information har alltid på gott och ont utgjort ett problem för både myndigheter och privatpersoner. Från början handlade
det om tillgång till och kontroll av information, i dag handlar det också
om ett växande informationsöverflöd och försök att genom webbaserad
informationsfångst spara ett mer eller mindre automatiserat datautbyte
mellan exponentiellt växande kommunikationsnoder. I båda fallen är
frågan om rätt sorts information central.
I Sverige avskaffades förhandscensuren 1766, men även därefter har
myndigheterna funnit vägar att begränsa spridningen av misshagliga
INFORMATION SOM PROBLEM —
trycksaker. Det tog lång tid innan pliktlagen fann sin form som kulturarvsinstrument, men som sådant behöver den ständig skärpning för att
behålla sin vassa egg. År 1978 utfärdades en pliktleveranslag som även
omfattade ljud- och bildupptagningar (SFS 1978:487), vilket ställde informationshanteringen inför nya problem, inte minst av upphovsrättslig
natur. Den nya lagen om pliktexemplar av elektroniskt (digitalt) material
(SFS 2012:492) har redan före sitt ikraftträdande kritiserats på en lång
rad punkter. Insamlingskraven är för snäva, fel saker lagras, den långsiktiga tillgängligheten är inte säkerställd – detta är bara några av de invändningar som framförts. Hur riktig kritiken än må vara är sanningen den att
ingen ännu kunnat presentera någon optimal alternativ lösning, vare sig
i Sverige eller på andra håll. Webben är en dynamisk informationsbärare
som ställer oss inför nya problem och kräver nya definitioner. Vi har alla
varit med om att viktig information försvunnit från webben från en dag
till en annan. I andra fall har många tvingats uppleva att integritetskränkande uppgifter fått global spridning och varit i det närmaste omöjliga att
utplåna. Att mycket av den webb-publicerade informationen är skriven i
vatten erkänns av alla, men är det möjligt eller ens önskvärt att spara all
information? Skall information på webben i ett minnesperspektiv kanske
snarare jämföras med ett telefonsamtal än med en tryckt bok?
Närapå all informationshantering är i dag uttryck för olika former av
digitala kommunikationsakter. Tryckta böcker är numera digitala filer
innan de blir fysiska alster. Frågor om vad som är original respektive kopia ställs här på sin spets för ett nationalbibliotek. Och vad lämpar sig
bäst ur ett bevarandeperspektiv – pocketboken som sladdrig fysisk artefakt eller som datafil med osäkra lagringsegenskaper?
Bokmediets gränser håller därtill på att upphävas i en digital kontext,
där all läsning av en e-bok inköpt från exempelvis nätbokhandeln Amazon registreras. Som singulära objekt kan alla digitala filer i dag övervakas – och det på ett långt mer raffinerat sätt än vad som var möjligt på
1600-talet. Numera kan marknadens aktörer samla in och analysera information om enskilda konsumenters preferenser, vilket utnyttjas nästa
gång en kund ger sig ut på nätet. Och liksom tidigare fortsätter kontroll
av information att vara en politisk angelägenhet, vilket senare års avslöjanden om statlig övervakning visar med all tydlighet. 1600-talets maktstat må ha varit auktoritär, men dess kontroll och censur framstår som
skäligen tafatt i jämförelse med den storskaliga uppsyn över det virtuella
rummet som utövas av dagens säkerhetstjänster. Deras övervakning omfattar inte bara det som på ett eller annat sätt har publicerats på webben
7
8 — CZAIKA, NORDIN & SNICKARS
utan också sådant som är av rent privat karaktär: mejlväxlingar, chattar,
telefonsamtal …
Givetvis skall överväganden i det förflutna inte bedömas från dagens
tekniska horisont, men det är många gånger slående hur pass likformiga
informationsproblemen förr och nu i grunden är. Med hjälp av ett långt
tidsperspektiv har vi i den här boken därför tematiskt försökt att undersöka informationsförsörjningens kontinuiteter och avbrott. Under rubriken Information som problem har ambitionen varit att berätta och belysa,
diskutera och spekulera om informationsförsörjningens svårigheter,
möjligheter och utmaningar i det förflutna, i nuet och i framtiden. Några
av de frågor vi och våra medförfattare funderat över är:
Vad är information?
Är information detsamma som kunskap?
Har värderingen av information förändrats över tid?
Är all information viktig?
Är all information nyttig?
Vem kontrollerar informationen?
Skall information kontrolleras?
Kan information vara fri?
Ingen av dessa vidlyftiga frågeställningar har något entydigt svar. Men
med dem och många andra frågor som avstamp erbjuder den här boken
en rad spännande och spänstiga synpunkter på informationssamhällets
möjligheter och problem. Bidragen sträcker sig tidsmässigt från 1500-talet över nutid och in i framtiden. De särskilda problem som står i brännpunkten är inte nya och har aldrig varit nationellt avgränsade, men det
torde vara ett okontroversiellt påstående att de antar en allt mer universell karaktär ju längre fram i tiden vi rör oss.
—
Metainformation från svenska Wikipedia.
9
jonas nordin
.........................................
Plikten bakom allt
Pliktleveranshanteringen vid det
kungliga biblioteket under 1700-talet*
framställningar av kungl. bibliotekets, det svenska nationalbibliotekets, historia brukar följa ett visst upplägg. De tar avstamp i Gustav
I:s boksamling, uppmärksammar tillsättningen 1611 av en särskild föreståndare, Regiæ Majestatis bibliothecæ custos, beskriver drottning Kristinas
rika boksamling och når fram till det som brukar benämnas den första
pliktleveranslagen 1661. Med bestämmelsen om att varje skrift som
trycktes i riket och dess underliggande provinser skulle levereras i ett exemplar till vartdera det kungliga biblioteket och rikets arkiv antas grunden ha lagts till det blivande nationalbiblioteket. Att det 1961 hade förflutit tre sekler sedan leveransplikten först infördes föranledde rentav
Kungl. biblioteket att fira sitt officiella trehundraårsjubileum detta år.1
Enligt denna historieskrivning har biblioteket från 1661 bara haft att
förädla rutinerna ända tills den moderna myndigheten framstått i all sin
prydno. En koncentrerad framställning enligt denna linje ges i den auktoritativa Nationalencyklopedin:
Nationalbibliotekets ursprung går tillbaka till de boksamlingar som regenterna av huset Vasa, främst drottning Kristina, byggde upp under
1500- och 1600-talen. Vid slottsbranden 1697 förstördes stora delar av
samlingarna och först vid slutet av 1700-talet återhämtade sig K[B]. År
1877 blev biblioteket egen myndighet och 1878 flyttade det in i en nyuppförd biblioteksbyggnad i Humlegården.2
Det är inte utan att man vid sådana här beskrivningar associerar till den
typ av invention of traditions som framför allt satts i samband med natio-
PLIKTEN BAKOM ALLT —
Kungl. biblioteket framför vågade anspråk på sin Facebook-sida.
nalstaternas uppkomst.3 Här finns ett stort mått av historisk konstruktion. I själva verket hade redan Gustav II Adolf donerat de äldre Vasakungarnas boksamlingar till universitetsbiblioteket i Uppsala, drottning
Kristina medbragte större delen av sitt bibliotek till Italien och slottsbranden förödde det mesta av återstoden. Inte heller ändamål och arbetsformer uppvisar någon större kontinuitet över tid.
I definitionen av ett nationalbibliotek har av hävd fyra aspekter betonats: insamling, bevarande, beskrivande och tillhandahållande av textbärande medier. Förhållandet till dessa kriterier kan också användas för
att bedöma det kungliga bibliotekets ställning i äldre tid. Frågan om tillhandahållandet är enklast att besvara. Tillgången till materialet var begränsad och tycks i en självförstärkande rörelse ha motsvarats av en lika
begränsad efterfrågan. Karl XII:s kansliordning från 1713 föreskrev att
det kungliga bibliotekets samlingar skulle göras offentligt tillgängliga
om än på vissa villkor. Biblioteket skulle stå öppet dagligen på bestämda
tider ”för dem som sig deraf willia betiena, och dertill förut bekommit
Collegij tilstånd”.4 Likväl anmärkte kunglige bibliotekarien Henrich
Brenner att det dagliga öppethållandet omöjliggjorde katalogiseringsarbetet och han ansökte därför 1728 om att få inskränka allmänhetens
tillträde till två dagar i veckan.5
11
12 —
JONAS NORDIN
Fastän öppettiderna fortsatt var fyra timmar om dagen beskrev
bibliotekets föreståndare Anders Wilde en ganska snäv avnämarkrets
ännu 1771. Biblioteket, skrev han, var ”ämnadt til bruk och nytta för det
Kongl. Hofwet, för här warande Collegier och Embetsmän, samt så
många andra sig härstädes uppehållande personer, hwilka arbeta i
Wetenskaper och konster”. Medelbrist och otillfredsställande yttre villkor, tvingades han medge, gjorde att det inte riktigt gjorde ”wederbörlig
nytta och skäl för sit namn af et Publiqut Riks-Bibliotheque”.6
Under de första sjuttio åren efter slottsbranden flyttades samlingarna
tre gånger mellan tillfälliga lokaler. Bibliotekarierna klagade över brist
på hyllutrymme, förråd, möbler, läsplatser, gardiner, ljus och värme. De
mer än otillräckliga katalogerna försvårade sökningar i bokbeståndet.
Först med flytten till kungliga slottets nordöstra flygel 1768 erhölls rum
som tillät systematisk rangering och katalogisering av böckerna, men arbetet tog lång tid och det dröjde ytterligare tre decennier innan lokalerna var färdiginredda. Brenner skrev 1730 att man tvingats förvara ”böckerna ihopa på hwar andra uti ett förwirrat chaos”7 och fortfarande 1770
beskrev Wilde en snarlik situation:
För bok-förrådet blifwer nödwändigheten af des påskyndande dagligen
större, emedan jag, i brist af rum, warit twungen, at låta upstapla någon
del deraf i högar på gålfwen, där böckren icke allenast fara mindre wäl,
utan ock förhindra en wederbörlig ordnings bibehållande, samt förorsaka öfwerflödigt arbete wid deras igenletande, då de påfordras.8
Av flera sådana berättelser vet vi att bibliotekets yttre omständigheter
var allt annat än gynnsamma. När det gäller insamlande och bevarande
av litteratur blir utredningen genast mer komplicerad. De flesta som undersökt frågan har utgått från de normativa källor som stadgat en leveransplikt av samtliga tryck.9 Det är få som studerat i vad mån denna lagstiftning efterlevdes. Än mindre vet vi huruvida det som faktiskt inlevererades också omhändertogs och bevarades för framtiden. Detta tycks
inte ha varit klart för bibliotekets tjänstemän ens i samtiden. Magnus
Celsius, det kungliga bibliotekets föreståndare 1750–1760, behandlade
frågan i sin historik över biblioteket 1751 (citerad efter John Rohnströms
översättning från latin):
Sedan dess [1702] tillväxer alltså biblioteket icke blott genom dessa intäkter utan även, för att nu meddela detta på sin rätta plats, genom alla böck-
PLIKTEN BAKOM ALLT —
er som i riket utgivas. ”I olika kungl. förordningar”, säger nämligen Thun
i levnadsteckningen över [sekreteraren i rikets arkiv Elias] Palmskiöld,
s. 60, ”i synnerhet 1661, 1663 och 1684, är det strängeligen och vid äventyr av fastställda penningböter stadgat, att av alla slags avhandlingar, s.k.
traktater, och skrifter, av vad slag och inom vilket ämne de än må vara,
som förfärdigas och utgivas inom detta rike och dess provinser, inalles två
exemplar skola av tryckarna före distributionen överlämnas, det ena till
Riksarkivet och det andra till Kungl. biblioteket, att där förvaras. […]”10
Nyckelfrasen i citatet är traditionellt tillväxer alltså biblioteket … genom
alla böcker som i riket utgivas. Denna mening bör emellertid inte läsas utan
iakttagande av bisatsen säger nämligen Thun.11 Fastän Celsius hade arbetat mer än ett decennium i biblioteket och just utnämnts till kunglig bibliotekarie valde han – på tidens vanliga sätt, bör tilläggas – att hellre förlita sig på auktoriteter än att beskriva den verksamhet han själv hade under ögonen. Man får inget intryck av att han var förtrogen med rutinerna. Att det inte var någon tillfällig lapsus i Celsius’ berättelse bekräftas
av fortsättningen (med min kursivering):
Det är mig icke bekant, vilket år Thun här åsyftar med ”förra”, då jag icke heller
är säker på, vilket år levnadsteckningen över Palmskiöld skrevs. Men jag
vet – om Norrelius’ uppgift är riktig […] – att denna bestämmelse för Uppsalas och de övriga akademibibliotekens del tillkom den 11 juli 1694.12
Celsius hade vaga kunskaper om regelverket, han hade ingen bestämd
uppfattning om hur böckerna tillvaratogs och han tog ingen hänsyn till
samlingarnas fullständighet, som framgår av följande citat (min kursivering):
Pernau-biblioteket [som fraktades till Stockholm 1710] var visserligen
rikt på äldre böcker, […] vilka under alla omständigheter ha sitt värde;
men med dessa följde även en mängd skolböcker och andra av obetydligt värde,
som knappast komma att få sin plats i den praktfulla sal där Kungl. biblioteket inom kort skall uppställas […]13
Vi vet från utsagor av senare bibliotekstjänstemän att en sådan här kommentar inte bara handlade om var enklare böcker skulle förvaras utan
huruvida de alls skulle bevaras åt eftervärlden – skrifter som inte ansågs
ha något värde behandlades med ringa omsorg.14 Av bokbanden bland
13
14 —
JONAS NORDIN
Det kungliga bibliotekets lokaler låg överst i östra längan på borgen Tre kronor. Här hade Kristina sin
boksamling, som till största delen följde med henne till Rom. Gravyren av Stockholms gamla kunga-
PLIKTEN BAKOM ALLT —
borg är utförd i Paris av Jean Le Pautre. Det var inte lätt för honom att få information om rätt
ljusförhållanden och skall man döma av skuggan står solen i en onaturlig position högt i nordväst.
15
16 —
JONAS NORDIN
Kungl. bibliotekets svenska tryck från 1700-talet och tidigare kan vi sluta oss till att mycket få ens monografiska framställningar har haft en
obruten hemvist i samlingarna sedan de trycktes. I stället är den äldre
svenska samlingen i allt väsentligt uppbyggd av ett antal större privata
bokbestånd som inköptes och systematiserades av nitiska bibliotekarier
under 1800-talet.15 Gustaf Edvard Klemming, Kungl. bibliotekets legendomsusade chef åren 1865–1890, framhålls traditionellt som portalfiguren, men han var ingalunda först med att formulera behovet av och att
försöka skapa en fullständig samling av svenskt tryck. Grundläggande
arbete genomfördes av Johan Erik Rydqvist på 1830-talet och han arbetade efter målsättningar som framställts redan av kunglige bibliotekarien Pehr Malmström år 1813:
det Kongliga och Riks-Bibliotheket, böra egentligen blifva ett Stats- och National-Bibliothek […] Jag har således ansett detta bibliothek böra förnämligast omfatta: a) Stats-Vettenskaperna i allmänhet, med deras Grunder och
Hjelpredor: b) det som hör till Fäderneslandets kännedom i synnerhet, uti
alla möjeliga hänseenden, physiskt, politiskt, historiskt, geografiskt,
statistiskt, economiskt, militariskt, litterairt, o. s. v. samt c) hela den Svenska
Litteraturen, som på något ställe i Riket måste finnas fullständig, och
framförallt i National-Bibliotheket; […]16
Trots den framåtsyftande planen gör det lilla ordet ”förnämligast” att
man undrar även över Malmströms fullständighetsambitioner. En del
ämnen, verkar han ha antytt, borde alltså bevakas med större noggrannhet än andra.
En mer udda idé var litteratören och förläggaren Carl Christopher
Gjörwells plan från 1792 på ett privat ”National-bibliothek” finansierat
genom subskriptioner. Liksom så många av hans projekt var det ett luftslott som knappt lämnade skisstadiet, men som Gunilla Jonsson konstaterat är det anmärkningsvärt att det kungliga biblioteket, där Gjörwell
arbetade under större delen av sitt liv, inte figurerade i sinnet.17 Förklaringen tycks vara att det varken till samlingarnas innehåll eller i tillgänglighet för ”det svenska almänna” motsvarade vad han hade i åtanke.
Alltnog, pliktleveranserna har haft stor betydelse för bedömningen av
det kungliga bibliotekets ställning och uppdrag i äldre tid. Att närmare
utreda deras tillämpning har därför mer än bara ett bok- och bibliotekshistoriskt intresse. De få studier som finns på området har i huvudsak tagit de
normerande påbuden till intäkt för såväl goda intentioner som ambitiösa
PLIKTEN BAKOM ALLT —
rutiner från bibliotekets sida. Om leveranserna fallerat antas det uteslutande ha berott på försumligheter från boktryckarnas sida, men som ovan
antytts har bevaranderutinerna alldeles uppenbart varit föremål för tolkningar från de kungliga bibliotekariernas sida.
Den som vill kartlägga hur pliktleveranserna hanterades i praktiken
under 1600- och 1700-talet ställs inför stora och många gånger olösliga
problem. Bristfälligt källmaterial och metodiska svårigheter gör att en
fullständig bild inte går att erhålla, men i det följande kommer göras ett
försök att belysa det kungliga bibliotekets arbetssätt rörande insamling
och bevarande under främst 1700-talet. Den pliktleveranslag som knäsattes 1661 hade då hunnit prövas och justeras mot praxis under några
decennier och vi har både leveranslistor och bibliotekskataloger i behåll,
vilket gör att det går att hjälpligt rekonstruera samlingarna.
Pliktleverans och censur i de normativa källorna
Den första pliktleveransbestämmelsen utfärdades i den förnyade
kansliordning som är daterad den 22 september 1661. Den upprepades i kungl. brev den 15 juli 1662, i religionsstadgan 14 augusti 1663
och i en kungl. resolution den 12 november 1674.18 Enligt kansliordningen skulle två exemplar av alla traktater, predikningar och skrifter
som framställdes i riket, ”ingen vndantagandes”, levereras till kanslikollegium; ett exemplar skulle vidarebefordras till rikets arkiv, ett till
det kungliga biblioteket. Leveransen skulle ske omedelbart efter
tryckningen och före allmän distribution. Den primära avsikten med
bestämmelsen var ”att Kongl. Maij:t må weta hwadh för böcker och
schriffter, som vthi dess Rijke, och tillhöriga provinicier, tryckes och
bringes vthi liuset”. Med andra ord ville regeringen kontrollera det
tryckta ordet och den information som spreds i de svenska länderna.
Ty hörer till RijkzCantzlerens, och CancellieCollegij omsorg först och
frempst, att see och höra effter, om the som tryckerij hafwa, holla sig effter ofwanbem:te Kongl. M:tz allenådigste willie och befallning. […]
Skulle the och vthi CancelllijCollegio befinna […] att vthi dhe trychte
och inkomne schriffter något præiudicerligit woro insatt, fordrar theras
plicht, att gifwa Kongl. M:t thet i tidh tillkänna, att behörige böter ther
på kunne schaffas.19
17
18 —
JONAS NORDIN
Slottsbranden 1697 då större delen av det kungliga biblioteket gick upp i lågor. Den tyske gravören
har inte haft helt pålitlig information att tillgå. Slottet brann ned den 7 maj, men folk springer
över isen för att delta i släckningsarbetet. Förlagan är Frans Hogenbergs gravyr från 1588, det vill
säga ett 109 år äldre Stockholm.
En liknande kontrollfunktion hade sex år tidigare införts i det akademiska
väsendet när Uppsala universitet fick nya konstitutioner, och nu fick övervakningen en central instans i kanslikollegium, som vid denna tid närmast förenade funktionerna hos ett utrikes- och ett inrikesministerium.
Kansliordningen nämner inget uttryckligt om ändamålet med det kungliga biblioteket. Inom ramen för ”Riksens Archivum” skulle däremot bedrivas auktoriserad forskning. Dels skulle en särskild ”antikvarius” på arkivets stat eftersöka och publicera gamla dokument som kunde lända ri-
PLIKTEN BAKOM ALLT —
ket till heder och nytta (§ VIII), dels skulle rikshistoriografen ha tillgång
till arkivets handlingar för att med deras hjälp förfärdiga de arbeten han
ålagts att skriva. Tillträdet till akterna var reglerat och skulle ske med vederbörlig diskretion och censur. Rikets arkiv betjänade även kollegierna
med information liksom det hanterade hänvändelser från privatpersoner,
inte minst när de behövde konsultera relevanta akter i rättssaker.20
Kansliordningen innehöll inga bestämmelser om tillgång till bibliotekets böcker, men det kan antas att åtminstone kollegiernas ämbetsmän
hade möjlighet att utnyttja dess bestånd under betingelser som liknade
dem rörande arkivets handlingar. Först 1713 blev, som nämts, samlingarna formellt offentliga och i 1719 års förnyade kansliordning var reglerna
mer utarbetade. Liksom tidigare var bibliotekarien underställd arkivets
19
20 —
JONAS NORDIN
sekreterare, en i sammanhanget inte helt obetydlig omständighet. Han
ålades att hålla god ordning bland bibliotekets böcker och manuskript, se
till att materialet fanns på plats och hanterades varsamt samt uppmanades
att upprätta kataloger över samlingarna. Han skulle därtill dagligen befinna sig i biblioteket mellan klockan åtta och tolv för att bistå dem ”som sig
däraf willia betiena och låta hwar och en läsa uti de böcker han begiärar”.
Det var förbjudet att föra ut böcker från biblioteket, men undantag gjordes i praktiken för tjänstemän och forskare anställda av kansliet.21
Trots de plikter som kansliordningen lade på rikets boktryckare haltade inlevereringen av tryck och luckorna var många i arkivet och biblioteket. Den 5 juli 1684 hade en separat censurstadga utfärdats och två
år senare inrättades ett särskilt censorsämbete som ombesörjde förebyggande kontroll; båda kom att vara i kraft fram till 1766.22 Censurstadgan
ålade boktryckarna att insända listor på alla arbeten som tryckts från
1662 och framåt och att genast inkomma med de skrifter som inte redan
tidigare levererats. Inte heller dessa befallningar efterlevdes tillfredsställande och den 16 februari 1707 utfärdades en allvarlig påminnelse om
boktryckarnas skyldigheter. Kanslikollegium upprepade tidigare påbud
att leveransplikten gällde ”alla Skrifter, Böcker och Tractater, som uti
Sweriges Rike, och där under hörande Land och Provincier af trycket utgifwas, de hafwe hwad titel, form och materie (andelig eller werldzlig)
som de hafwa kunna, ingen undantagandes”.23 Distribution fick, enligt
bestämmelserna, inte ske förrän tryckaren fått bekräftat att rikets arkiv
och det kungliga biblioteket mottagit sina exemplar.
Trots att regelverket kan tyckas ha varit tydligt formulerat fortsatte
de ojämna inlevereringarna under hela 1700-talet tills kanslikollegium
slutligen resignerade och begärde ändring. Genom beslut den 16 november 1764 tilläts tryckerierna att begränsa sina leveranser till två försändelser om året supplerade med förteckningar över det som tryckts. Den
förhandscensur som redan var kraftigt ifrågasatt blev härigenom naturligtvis omöjlig att upprätthålla och ganska exakt två år senare upphävdes
den formellt genom tryckfrihetsförordningen. Nu och senare hamnade i
stället informationsförsörjningen allt mer i förgrunden. Boktryckarnas
försumlighet, påpekade kollegiet i sin nyssnämnda skrivelse, fick till
följd, att ”Kongl. Maj:ts så wäl som de Kongl. Academiernas Bibliotheqver i Riket förlora den tilwäxt de årligen böra undfå, medelst ett af förenämnde til Archivum insände Exemplar”. Men även med detta ändamål var det svårt att bringa tryckarna till hörsamhet och nya cirkulärbrev
av samma innehåll avgick den 18 februari 1767, den 23 september 1771
PLIKTEN BAKOM ALLT —
och den 26 april 1774 (det vill säga samma dag som Gustav III fattade beslut om en reviderad tryckfrihetsförordning). Fortfarande 1786 klagade
tjänstemännen i rikets arkiv över försumliga tryckare.24
Formuleringarna i de upprepade förordningarna är i sig bevis på att
myndigheterna hade utomordentliga svårigheter att få boktryckarna att
leva upp till leveransplikten. Omfattningen av problemen är svårutredd
av källkritiska skäl, men en liten uppfattning ges av en undersökning utförd av dåvarande landsarkivarien i Göteborg Gustaf Clemensson.25 Så
vitt jag känner till är uppsatsen det enda försök som gjorts att utreda i
vad mån pliktlagen hörsammades i äldre tid. Studien publicerades i en
svårtåtkomlig festskrift tryckt i endast 200 exemplar och är dessutom
ganska preliminär till metod och slutsatser.
Göteborgstryckaren Zacharias Hagemann (Jöns Rahms efterträdare)
hade närmast monopolställning i Västsverige vid 1700-talets början.
Han försörjde så gott som ensam Bohuslän, Västergötland, Dalsland,
Värmland och Halland med trycksaker. Trots de till synes otvetydiga
formuleringarna i 1707 års förordning rörande leveransplikten krävde
Hagemann ytterligare förtydliganden från kanslikollegium. Han frågade
”om meningen af kongl. förordningen denne woro, at af sådane ringa
kyrke- och scholeböker skulle jämväl de anbefallte exemplaren afläggas
och lefwereras eller eij”. Arkivsekreteraren Elias Palmskiöld svarade att
bestämmelsen var fullt tydlig och att allt tryck, ”ehuru ringe det och må
wara”, skulle jämte trycklistor insändas i behörigt antal.26
Oaktat detta klargörande visar Hagemanns trycklistor att han endast
i begränsad utsträckning följt förordningen. De listor som omfattar åren
1691–1707 upptar 420 nummer, men inga av de kyrko-, skol- och psalmböcker, katekeser, ABC-böcker och grammatikor som han särskilt ville
ha besked om återfinns där; faktum är att sådana böcker inte behövde
granskas enligt 1684 års censurplakat, i vilket fall inte centralt. Almanackor, blanketter och kungörelser saknas också nästan helt i listan. Endast två inventarieförteckningar för flottans fartyg har registrerats fastän
minst tjugosex sådana trycktes under perioden, enligt magistratens räkenskaper. Från andra källor har Clemensson framletat ett minimum av
170 tryck som inte finns förtecknade i några trycklistor och som synbarligen aldrig avlevererats.
Clemenssons studie visar att iakttagandet av leveransplikten ännu i
början av 1700-talet var dålig och att dess omfattning orsakade missförstånd. Samtidigt lider hans undersökning av ett allvarligt metodfel. För
att studera pliktleveransernas praktik jämförde han de samtida trycklis-
21
22 —
JONAS NORDIN
1697–1714
1730–1768
1714–1730
Det kungliga bibliotekets olika lokaliteter efter slottsbranden: Axel Lillies palats, Bondeska palatset, Greve Pers hus
och biblioteksflygeln på Stockholms slott. Detalj ur Jonas Brolins Stockholmskarta från 1771.
PLIKTEN BAKOM ALLT —
1768–1877
23
24 —
JONAS NORDIN
torna med Kungl. bibliotekets bestånd. Om ett verk saknades i Kungl.
bibliotekets samlingar utgick Clemensson från att det berodde på att
tryckaren en gång försummat sin leveransplikt. Här finns emellertid en
rad källkritiska fallgropar.
Som redan påpekats var ambitionen att skapa en offentlig samling i
bästa fall sekundär och inte egentligen reglerad i de nämnda förordningarna. Det kungliga bibliotekets vårdare kunde därför efter eget huvud
gallra i beståndet och tycks i första hand ha sparat sådant som med samtida ögon ansågs värdefullt. Exempelvis mycket av den teologiska folklitteratur som överflödade marknaden är ojämnt bevarad, och den var
dessutom delvis undantagen från leveransplikten. Detsamma gäller
pamfletter och flygblad av propaganda- eller kungörelsekaraktär, en materialkategori som är av stor betydelse för den moderna forskningen. Rikets arkiv ansvarade för lagerhållning av de offentliga kungörelserna i
det så kallade årstrycket, men det kungliga bibliotekets samling förefaller att ha haft stora luckor även om det är omöjligt att säga något med
visshet på denna punkt. Kungl. bibliotekets nuvarande fyra samlingar av
kungörelser kan inte ge någon ledning, däremot finns det samtida förteckningar över årstrycket med noteringar som förefaller vara från tiden.
Att kungörelserna inte registrerats i de äldre katalogerna kan då förklaras av att beståndet i stället prickats av mot trycklistorna, en rationell
metod att registrera denna materialkategori. Om dessa antaganden är
korrekta måste noteringarna tolkas som att en betydande del av kungörelserna saknades i biblioteket. Skulden kan i de fallen ha varit både boktryckarnas och bibliotekariernas.27
I sammanhanget är det relevant att erinra om den första nationalbibliografins begränsningar, uttryckta i ett tillkännagivande från 1827. Den
skulle omfatta allt svenskt tryck, inklusive kartor och grafiska blad, ”endast med undantag af Förordningar, Disputationer, Cataloger o.d. samt
visor och små skrifter som kunna vara läsning för den lägsta klassen”.28
Det låter i det närmaste som att den praxis som av allt att döma varit rådande under föregående perioder härmed upphöjdes till princip.
Denna praxis framskymtar i en prydlig uppställning undertecknad av
Anders Anton Stiernman, arkivets sekreterare, den 22 juni 1741: ”Förteckning uppå de ifrån Kongl. Maij:ts och Riksens Archivo til Kongl.
Bibliothequet i Stockholm aflefwererade tryckta böcker, Tractater och
Skrifter”, omfattande åren 1738–1741.29 Listan upptar sammanlagt tretton tryckares arbeten och av rikets dåvarande tjugoen tryckerier saknas
således åtta.30 Trots ofullständigheten är det påfallande att den stora
PLIKTEN BAKOM ALLT —
mängden rättegångshandlingar och politiskt tryck nästan helt lyser med
sin frånvaro i förteckningen. I leveransen från Kongl. tryckeriet anges
endast en ”Förteckning på de wid Riksdagen 1738 inkomne mål”, ”Item
på de expedierade mål” samt ”Diverse Acta Publica hörande til Sweriges
fundamental Lag”. Därutöver nämns ”En Process emellan Tobias Leij
och Kronan” och från Röpkes tryckeri en process mellan David Frölich
och Hans Pahl.31 Saknas gör även de officiösa Stockholms Post-Tidningar,
som trycktes vid Kongl. tryckeriet. De finns inte heller registrerade i de
samtida katalogerna.32 Censurplakatet 1684 hade undantagit kyrko- och
skolböcker från förhandsgranskning, och för att hålla priset nere lämnades från 1727 frihet åt boktryckare och konsistorier att utan begränsning
lägga upp biblar, psalmböcker och katekeser så länge de förhöll sig troget
till auktoriserade utgåvor.33
Pliktleveranserna och förhandscensuren var förbundna företeelser,
men med detta sagt måste framhållas att ”censur” under 1700-talet hade
en på många sätt annan och vidare innebörd än vi i dag vanligen lägger i
begreppet. ”Det ligger en småskuren pjollrighet över frihetstidens tryckfrihetspolitik som är beklämmande, och exemplen på myndigheternas
ingripande verkar många gånger rent löjeväckande”, skrev Bengt
Åhlén.34 Även om han får beskrivas som portalgestalten inom svensk
censurforskning är hans karakteristik mer moraliskt än historiskt motiverad. Åhlén lade den mest iögonenfallande men kanske minst representativa aspekten av tidens censurförfarande till grund för sitt omdöme.
Censur kommer av latinets censere, ’uppskatta’, ’värdera’, vilket har
en tämligen öppen betydelse. Under 1700-talet handlade censur förvisso
om att motarbeta politiska villoläror och religiösa heresier, men den
handlade också om att skydda upphovsrätten och om en generell kvalitetskontroll av den information som spreds till allmänheten. Efter att ett
arbete genomgått vederbörlig censur hos kanslikollegium, konsistorierna
eller annan behörig instans kunde boktryckaren erhålla privilegium på
verket. Det innebar att under en bestämd tid, vanligen tio eller tjugo år,
fick ingen annan författare eller boktryckare ge ut ett liknande eller samma verk eftersom det skulle inkräkta på avsättningsmöjligheterna för det
befintliga arbetet. Före uppkomsten av en idealistisk upphovsrätt under
1800-talet var detta privilegium ett viktigt, om också ineffektivt, medel
för författare och förläggare att slå vakt om sin utkomst.35
Censuren var en kvalitetskontroll, som sträckte sig ända ned till
språkbehandlingen. Kanslikollegiets censor librorum skulle därför vara en
akademiskt bildad och litterärt orienterad man med erforderliga kunska-
25
26 —
JONAS NORDIN
Förteckning på de pliktlevererade böcker som den 19 september 1728 överlämnades från rikets
arkiv till det kungliga biblioteket.
PLIKTEN BAKOM ALLT —
per i svenska och främmande språk. ”Han måste hålla en flitig brefwäxling med främmande Universiteter och lärde Männ”, stadgade 1720 års
kansliordning, ”til at förnimma, hwad gode och wäl utarbetade böcker
på en eller annan ort upläggas, hwilket han i CancellieCollegio tillkänna
gifwer, och sådant sedan med Bibliothecarierne communicerar”.36
Rätten att trycka, imprimaturen, var inte bara en bekräftelse på att ett
arbete var renlärigt utan också på att det uppfyllde innehållsmässiga och
stilistiska minimikrav. Man bedömde dessutom nyttan, det vi i dag skulle kalla allmänintresset. Eftersom alla trycksaker som godkänts för spridning hade auktoriserats av kungens kansli var det av vikt att det som
spreds och lästes inte prövade allmänhetens tålamod och vanhedrade
Kungl. Maj:t genom låg kvalitet.37
Vi kallar det inte censur när undermåliga texter inte bereds plats i
dagstidningen eller när de refuseras av förlagen; det betraktar vi i dag
som normalt redaktionellt arbete. Så länge informationsförmedling
uppfattades som en i första hand statlig angelägenhet var det naturligt
att denna sorts kvalitetsgranskning upprätthölls av myndigheterna.
Under hand kom kontrollen i stället att överlåtas på civilsamhället,
primärt korporationerna. Ganska snart efter att Kungl. Vetenskapsakademien inrättats 1739 kom den att överta kanslikollegiums språkvårdande uppdrag. År 1752 inrättades Boktryckerisocieteten, som fick delegerat
ansvar för kontrollen av det tryckta ordet; dess medlemmar ålades att
”betiena sig af gode och pålitelige Correctorer, hwilka åter å deras sida
böra swara för Correcturen”.38 Med 1766 års tryckfrihetsförordning avskaffades förhandscensuren och den litterära kvalitetskontrollen upphörde att vara det offentligas omedelbara ansvar. Med Gustav III:s ”förbättrade” tryckfrihetsförordning från 1774 och senare inskränkningar
återinfördes den effektiva politiska kontrollen av det tryckta ordet, men
publikationernas intellektuella höjd lade sig kungen inte i och språkvården kunde han senare med varm hand överlåta på Svenska Akademien.
Leveransförteckningar som källa till pliktleveranserna
Så långt de kvalitativa källorna. För att komma närmare pliktleveransernas praktik krävs mer handfast statistiskt underlag, något som inte låter
sig åstadkommas utan besvär. Kungl. bibliotekets leveransförteckningar
och accessionsjournaler är mycket bristfälligt bevarade för den aktuella tiden. De äldsta systematiskt förda liggarna är från 1700-talets sista decen-
27
28 —
JONAS NORDIN
nier (1770–1774, 1795–1812, 1810–1814), men dessa är inte kompletta och
obrutna sviter finns först från några decennier in på 1800-talet.39 Från
1700-talets inledning finns ett fåtal förvärvslistor förda med bland andra
arkivsekreteraren Elias Palmskiölds hand på lösa folioark, sammanlagt ett
par dussin sidor. Dessa blad bör sättas i samband med 1707 års förnyade
förordning, som alltså fick någon form av effekt. En av dem bär en överskrift som direkt hänvisar till förordningen: ”Lijkmätigt den af Kongl.
CantzlijCollegio åhr 1707 utfärdade publication angående wisse exemplars inlefwererande till Kongl. M:tz Archivum, äre sedan den tijd för
Kongl. Academien uti Lund emoottagne underspecificerade exemplar”.40
Formuleringen torde uttydas som att de förtecknade böckerna hade lagts
undan för akademibibliotekets räkning och motsvarande exemplar bör
alltså redan ha funnits i arkivets och det kungliga bibliotekets samlingar.
En annan leveransförteckning härstammar från 1728 och upptar
sammanlagt 71 specificerade arbeten samt ett okänt antal ospecificerade
(bild s. 26).41 Den senare gruppen innefattar ”Disputationer merändels i
Upsala håldne” samt ”Hwarjehanda ifrån tryckerierna i Riket insände
Graf- Bröllops och andra skrifter för åtskillige år tillbakars”. Redan de
oprecisa specifikationerna antyder att detta var materialkategorier som
det inte fästes något större avseende vid. Av de 71 namngivna arbetena
på listan kan 69 identifieras.42 Genom att följa dessa verk i de äldre katalogerna och därefter granska de bevarade exemplaren i Kungl. bibliotekets samlingar går det att i någon mån rekonstruera hur pliktleveranserna hanterades under 1700-talet.
Tabell 1. Pliktlevererade böcker överlämnade 1728 från rikets arkiv till det
kungliga biblioteket:
KB 1728
KB 2012
Möjl. arkivex.
U 123
U 126
69
65
33
14
46
Källor: Leveransförteckning 19/9 1728; katalogerna U 123, U 126 och Libris; fysisk
besiktning av exemplaren i Svenska samlingen 1700–1829, KB.
Anmärkning: U 123 avser kungliga bibliotekets nominalkatalog förd ca 1726–1770;
U 126 är nominalkatalogen förd från omkr. 1769 till 1840-talet.
Leveransförteckningen har attesterats av kanslirådet Johan Fredrik von
Schantz vid rikets arkiv den 30 augusti 1728 och mottagandet kvitterades
av kungl. bibliotekarien Henrich Brenner den 19 september. Av tabell 1
PLIKTEN BAKOM ALLT —
framgår att fyra av 69 arbeten som en gång bevisligen levererats i dag saknas i Kungl. bibliotekets samlingar. Två av dem kan visserligen tillhandahållas, men då i form av fotostatkopior tagna efter original i Uppsala universitetsbibliotek; två arbeten felas alldeles. Noterbart är att samtliga fyra
verk saknas i de samtida katalogerna och alltså tycks ha förkommit ganska snart efter mottagandet.43 En besiktning av yttre kännetecken – bandtyp, exlibris, ägaranteckningar med mera – på de 65 verk som finns i behåll leder till slutsatsen att högst hälften, eller 33 tryck, kan vara identiska
med de ursprungligen levererade arkivexemplaren. Det skall betonas att
denna siffra är ett potentiellt maximital. Flera av dessa 33 exemplar har
förmodligen inkorporerats senare i samlingarna även om det inte kan
fastslås med säkerhet. I gengäld är det bara en enda av de 65 böckerna
som med någorlunda säkerhet kan antas vara det ursprungliga arkivexemplaret. I den första volymen av den lärda tidskriften Acta literaria Sveciæ överensstämmer det hyllsignum som antecknats på pärmens insida
med placeringsuppgifterna i katalogerna från 1700-talets slut.44
För enkelhets skull kallas Kungl. bibliotekets böcker här för nationalexemplaren.45 Omständigheten att som mest hälften av nationalexempla-
Acta literaria Sveciæ för åren 1720–1724, möjligen just den volym som levererades till kungliga
biblioteket i september 1728.
29
30 —
JONAS NORDIN
ren är identiska med de ursprungliga arkivexemplaren behöver i sig inte
betyda så mycket. Bibliotekets samlingar har alltid varit en levande materia och genom tiderna har många tjänstemän, inte minst Gustaf Edvard Klemming, bytt ut exemplar i samlingarna mot andra som haft
vackrare band, intressantare proveniens eller på annat sätt uppfattats
som mer värdefulla. I ganska många fall kan man dock ana att nuvarande
nationalexemplar införskaffats för att fylla luckor i beståndet. Vidare är
många nationalexemplar i så dålig kondition att det förefaller osannolikt
att de införskaffats för att ersätta en bok som redan funnits i samlingarna.
Katalogiseringsarbetet var eftersatt under 1700-talet, vilket bland
annat berodde på det kungliga bibliotekets flackande tillvaro efter slottsbranden. En ny nominalkatalog, U 123, började upprättas troligen 1726;
det är en handskriven volym i bastant pergamentsband. I februari 1728
menade Henrich Brenner att tre månader skulle räcka för att bringa denna katalog till fullkomning, och i oktober 1729 rapporterade han att arbetet snart var färdigt.46 Men trots att U 123 användes till slutet av
1760-talet blev den aldrig tillnärmelsevis komplett. År 1768 flyttade biblioteket till kungliga slottets nordöstra flygel och omkring den tiden påbörjades den utförliga nya katalogen, U 126, om sammanlagt 53 foliotomer. Bibliotekschefen Anders Wildes ambition var att den skulle ”innefatta ej allenast hwarje volyme, utan och alla, ända till de minsta skriffter
och afhandlingar, hwarutaf ganska många finnas samlade uti en stor del af
banden”. Litteratören Carl Christoffer Gjörwell skrev 1797 uppskattande
att den nya katalogen var ”så förträffelig, så fullständig, att vi ej äga en
dylik i Sverige”. Detta var huvudkatalogen fram till 1840-talet.47
Under de första fyra decennierna efter inlevereringen har endast 14
av de 69 verken, motsvarande 20 procent, blivit vederbörligen katalogiserade i U 123. Vänder vi oss till U 126 återfinns 46 arbeten, eller exakt
två tredjedelar. Det innebär att var tredje bok som levererats till det
kungliga biblioteket inte har förts in i några kataloger under åtminstone
det första dryga seklet. I minst tio fall saknas ett arbete i bägge katalogerna samtidigt som dagens nationalexemplar har en annan proveniens.
Här finns det i många fall starka skäl att misstänka att arbetena förkommit eller utgallrats redan ganska snart efter inlevereringen. Det handlar
vid flera tillfällen inte om några obetydliga småtryck utan om fylliga
böcker på åtskilliga hundra sidor. Även om tillgänglig information är
otillfredsställande inexakt kan Gustaf Clemenssons antagande att boktryckarna varit ensamt skyldiga till luckorna i Kungl. bibliotekets bestånd med bestämdhet avvisas.
PLIKTEN BAKOM ALLT —
Kompletterande information om rutinerna ges av Stiernmans redan
omtalade leveranslista från juni 1741. Uppdelningen i fyra avdelningar
ger vid handen att skrifterna levererades i fyra lårar. Listan förtecknar
sammanlagt omkring 130 verk huvudsakligen framställda mellan 1738
och 1741, men åtminstone i Jönköpings tryckeris fall med tryckår så långt
tillbaka som 1719. Vid sidan av större, namngivna arbeten används den
återkommande samlingsbeteckningen ”brud- och grafskrifter”, alltså så
kallade tillfällestryck. Under denna rubrik ryms sammanlagt 226 ospecificerade alster. Det höga antalet från Jönköpings tryckeri, 85 stycken, antyder att det även här var tidigare leveransförsummelser som nu reparerades. I ett memorial från 1764 luftade Stiernman sitt förakt för sådana
”usla” skrifter; då hade ändå denna sorts trycksaker på grund av sin
mängd och karaktär undantagits från den centrala censuren genom
kungligt brev den 16 januari 1750.48 Att de inte längre behövde granskas
av censor librorum torde ha uppfattats som en lättnad för bägge parter och
kan ha inneburit att somliga inte längre ansåg dem leveranspliktiga.
En annan levande bild fås genom en anonym lista från seklets mitt
med överskriften ”Följande Böcker, som under de sednare åren af tryckerierna här i staden blifwit utgifne, men i Kongl. Bibliothequet eij inkommit, afhämtas derföre nu”.49 Därpå räknas de försumliga Stockholmstryckarna och -förläggarna upp med de arbeten som saknas:
Kungl. tryckeriet – sex poster
Historiographi regni tryckeri – en post
Grefing – fem poster
Kiesewetter – sju poster
Merckell – två poster
Om man bortser från en oklar post – ”Comoedier &c.” – under Kungl.
tryckeriet förtecknas enbart arbeten av monografisk karaktär. Möjligen
var det svårare att hålla uppsikt över och i efterhand inkräva den stora
mängd småtryck som utgavs, men troligare är att det endast var de större arbetena man ansåg det mödan värt att efterspana. Marginalanteckningar på listan låter förstå att man utgick från trycklistor, förannonseringar eller rentav censurprotokoll. En notis gällde ”Hoffmans twenne
böcker om förnöjeligheten” och åtföljdes av beskedet ”är ännu intet
tryckt”. Anmärkningen avsåg en bok förlagd av Gottfried Kiesewetter,
som själv har fogat kommentarer till listan. ”Linnæi Philosophica Botanica” följs av förklaringen ”lefwererat af Grefing d. 22 febr.” Den tysk-
31
32 —
JONAS NORDIN
Acta literaria Sveciæ i U123, det kungliga bibliotekets första katalog efter slottsbranden.
Katalogpost i Kungl. bibliotekets katalog U 126 med olika placeringskoder för Acta literaria Sveciæ.
De bägge yngre koderna – b.22.3 och d.16:4 – återfinns antecknade i den bevarade volymen.
födde Kiesewetter var en av tidens största bokhandlare, 1735–1761 verksam både i huvudstaden och för akademin i Uppsala.50 Han var även sysselsatt som förläggare såväl i Stockholm och Uppsala som i Leipzig och
tog därvid hjälp av andra tryckare för sin utgivning. Kiesewetter ville
inte vidkännas någon försumlighet i denna verksamhet och alla erinringar bemöttes av honom, och ibland en annan penna, i marginalen
(kursiverat nedan):
Pepliers Fransöska Grammaire, sidsta uplagan af år 1750 – lefwer[er]adt
Utkast til föreläsningar öfwer sidsta Kriget – Hr. Prof. Voltemats förlag
Genwäg til Statshistorien. 3dje uplagan – är tryckt 1748 och lämnadt til boktryckaren at lämna åt Archivet – Grefing lefwererade til Kgl. Archivo redan
i början af år 1749. G. K.
Andra delen af Euclides på swenska, om Trigonometrien &c. – är tryckt
1749. och ock så lämnat af boktryckaren åt archivet – Grefing lefwererade
saml. til Archivo G. K.
Rumans himmelska löpare &c. – Kl. Secret. Wildes förlag
PLIKTEN BAKOM ALLT —
Placeringskod ur Acta literaria Sveciæ med den beteckning som infördes vid 1790-talets omflyttning.
1830-talets placeringskod, d.16.4, jämte mycket yngre signum, ur Acta literaria Sveciæ.
”Men, inalles”, framhöll Kiesewetter avslutningsvis, ”lefwererar jag alltid de för Kongl. Archivet hörige 6 exemplar åt boktryckaren, som trycker
för mig, at gifwa dem til Kongl. Archiv.” Anmärkningarna visar att
arkivet och förläggaren ibland hade skiftande uppfattningar om vem
som egentligen var leveransansvarig, men att det förekom en nära dialog
mellan dem. Kiesewetter förefaller också ha varit angelägen att fullgöra
sina lagstadgade förpliktelser. Trots kontakter av denna art hade biblioteket stora svårigheter att ordna och komplettera sina samlingar. Som
framgått hade det både interna och externa orsaker.
Leveranspliktens förbindelse med censurpolitiken har flera gånger
nämnts, men med denna verksamhet hade det kungliga biblioteket ingen
befattning. De 69 böcker som levererades till biblioteket 1728 var i de flesta fall många år gamla – i medeltal 2,7 år. Flertalet arbeten var tryckta
1725–1726 och ett verk hade hela åtta år på nacken (diagram 1). Kunglige
bibliotekarien Gustaf Benzelstierna bekräftade 1734 att många tryckare
levererade ”ganska sent och undertiden efter några åhrs förlopp”.51 I den
mån det fanns en effektiv förhandskontroll ägde den rum långt innan
böckerna nådde sin slutdestination, men man förnimmer också att censor
33
34 —
JONAS NORDIN
librorums granskning, som skedde vid rikets arkiv, hade högre prioritet
än berikandet av kungliga bibliotekets samlingar.
Diagram 1. Tryckår på böcker överlämnade till kungliga biblioteket 1728
24
22
9
8
4
1
0
1720
1721
0
1722
1723
1
1724
1725
1726
1727
1728
Källor: Leveransförteckning 19/9 1728 och Libris.
Paradoxalt nog innebar slopandet av förhandscensuren 1766 att bibliotekariens arbetsbörda ökade. Utöver att granska svenska trycksaker hade
det ålegat censor librorum att övervaka införseln av utländsk litteratur och
att utdela privilegier på böcker. När censorsämbetet avskaffades överfördes dessa arbetsuppgifter i stället på den kunglige bibliotekarien utan att
lön eller personalresurser förstärktes.52
Ett hundratrettioårigt nationalbibliotek
De stora problem det innebär att försöka rekonstruera äldre tiders arbetsmetoder beror till inte ringa del på att Kungl. biblioteket aldrig varit
något bokmuseum; enskilda exemplar av en bok har sällan tillmätts särskild betydelse. Strävan alltifrån 1800-talet har i stället varit att ha en så
komplett uppsättning som möjligt av svenskt tryck i alla tillgängliga varianter. Samlingarna har varit en dynamisk massa och enskilda bokexemplar har lagts till och dragits ifrån denna.
I Riksarkivets bibliotek finns gott om 1700-talsband i kalvskinn med
pärmstämpel ”riksens archivum”, vilket skvallrar om att det är
egentliga pliktlevererade arkivexemplar som haft sin plats i arkivets bibliotek alltifrån den ursprungliga leveransen. Motsvarande yttre kännemärken kan inte användas lika enkelt för att kartlägga Kungl. bibliotekets böcker, bland annat eftersom regentens personliga böcker ofta
märktes på samma sätt som de volymer som ingick i det kungliga biblio-
PLIKTEN BAKOM ALLT —
tekets offentliga samlingar. Detta ämne kan inte fördjupas här, men fram
till 1751 försågs bibliotekets inbundna böcker idealt med regerande furstes namnchiffer på frampärmen och tre kronor-vapnet på bakpärmen.
Efter 1751 användes lilla riksvapnet på både fram- och bakpärm. Bokryggarna märktes med kungliga kronor på rad fram till 1734, varefter de anbringades i tre kronor-mönster även där.53 Denna sorts pärmprägling har
många gånger bevisligen påförts senare och samsas ofta med privata
bokägarmärken i och på volymerna.
Av de 69 böcker som närstuderats har inte ens en handfull kännetecken av denna art. De ursprungliga arkivexemplar som en gång inkommit
som pliktleverans från tryckerierna utgör i alla händelser endast en mindre del av Kungl. bibliotekets äldre svenska samling. Detta är förvisso
ingen ny kunskap och Sten G. Lindberg har redogjort för några av de
stora privata boksamlingar som levererat kärnan till mycket av nationalbibliotekets äldre bestånd.54 I en jubileumsskrift från 1998 kan man trots
det läsa följande:
År 1661 fick Kungliga biblioteket som första svenska bibliotek lagstadgad
rätt till tryckleveranser och sedan dess har KB haft skyldigheten att bevara och förvara allt svenskt tryck. Det innebar att alla boktryckare i det
svenska riket skulle skicka in två exemplar av varje tryckt skrift för arkivering i Kungliga biblioteket och Riksarkivet. Status av Sveriges nationalbibliotek fick Kungliga biblioteket på riktigt i samband med detta.55
Av denna beskrivning, och särskilt den sista meningen, får man intrycket att året 1661 var slutet på en utveckling. Med utgångspunkt i den hantering som här skildrats menar jag att det i bästa fall kan ses som inledningen på en lång process som inte var avslutad förrän en bra bit in på
1800-talet. Insamlingsrutinerna hade under hela 1700-talet långt kvar
till fulländning och någon nationalbibliotekstanke fanns inte som idé,
än mindre som empirisk realitet. Signifikativt är redan det faktum att
det långt fram i tiden var rikets arkiv, inte det kungliga biblioteket, som
var överordnad instans och primärmottagare av pliktleveranserna. Den
starka kopplingen till rikets arkiv syns inte minst i den sedan gammalt
etablerade benämningen ”arkivexemplar” på de pliktlevererade böckerna. Enligt Magnus Celsius började det kungliga biblioteket att få böckerna utan omvägar först vid mitten av 1700-talet: ”För Stockholms-bibliotekets vidkommande är det nu i en ny lagbestämmelse stadgat, att
dess exemplar icke må sändas till Riksarkivet, utan direkt till detta biblio-
35
36 —
JONAS NORDIN
PLIKTEN BAKOM ALLT —
tek.”56 Förändringen hade tillkommit efter hänvändelse från hans företrädare Olof Dahlin (von Dalin) 1748, men indikationer i källorna tyder
på att de nya rutinerna inte fick omedelbar effekt; senast vid mitten av
1770-talet förefaller de emellertid ha satt sig.57 Sannolikt underlättade
det att det fysiska avståndet mellan institutionerna i det närmaste eliminerats sedan de funnit rum i flyglarna på ömse sidor om slottets norra
länga. Möjligen fanns det också ett, åtminstone indirekt, samband mellan de nya leveransrutiner som beslutades 1764 och den något yngre
tryckfrihetsförordningen. När förhandscensuren avskaffades behövde
böckerna inte först passera genom rikets arkiv och kansliets censor. En
sådan ordning kunde bestå även efter 1774. Fastän Gustav III kraftigt inskränkte tryckfriheten återinförde han inte omedelbart förhandscensuren och aldrig i samma form och omfattning som tidigare. Riksarkivets
hantering av pliktleveranser upphörde hur som helst inte förrän 1863 genom ett tillägg till 1812 års tryckfrihetsförordning.
Någon skyldighet att ”bevara och förvara allt svenskt tryck” framställdes inte i den första kansliordningen. I reglementena från 1713, 1719
och 1720 ålades bibliotekarierna däremot att hålla samlingarna i god
ordning, så ”at inga böcker eller manuscripter med hwad mera som därtill hörer blifwa wårdslöst handterade eller förskingrade”.58 Även om det
redan dessförinnan funnits en underförstådd bevarandeambition visar
både tidigare och senare praxis att den aldrig syftade till fullständighet. I
brev och skrivelser uttryckte bibliotekarierna många gånger en föraktfull inställning till de ”usla” småskrifter som levererades från tryckerierna, och av de 69 tryck som spårats i denna undersökning har lågt räknat
mellan 6 och 14 procent, eventuellt mer än det dubbla, förkommit redan
under 1700-talet. En tredjedel av böckerna registrerades i vilket fall aldrig i några kataloger och har därmed i praktiken varit oåtkomliga även
om de faktiskt fanns undanstoppade någonstans i biblioteket.
Sammantaget kan sägas att 1661 års kansliordning med medföljande
pliktleveransbestämmelser hade mycket lite med en nationalbibliotekstanke att göra. Denna vaknade långsamt under 1700-talet, började formuleras fastare under 1800-talets första hälft och ledde så småningom
till att Kungl. biblioteket 1877 blev en självständig myndighet med definierat kulturvårdande och informationsförsörjande uppdrag.
Vid Kungl. bibliotekets jubileumsfirande 1961 ville man göra detta
gamla bibliotek ännu gamlare, för att parafrasera Heidenstam. I dag, ett
halvsekel senare, kan vi betrakta dess upprinnelse med större moderation. Samlingarna och deras historia är intressanta nog i sig själva, men
Motstående sida: Kungl. bibliotekets lokaler på Stockholms slott strax före flytten till Humlegården.
37
38 —
JONAS NORDIN
nationalbibliotekets imponerande äldre bestånd är framför allt frukten
av ett aktivt spårsinne hos senare tiders trägna bibliotekarier, som med
mycket möda fått ersätta det som deras företrädare försummat på grund
av bristande såväl resurser som intresse.
noter
*
Jag vill tacka förra biblioteksrådet förste bibliotekarie Gunilla Jonsson, som
lämnat initierade kommentarer på en tidigare version av denna uppsats. Jag
är rädd att jag inte förmått förvalta alla hennes kloka synpunkter fullt ut.
1. I jubileumsprogrammet ingick vandringsutställningen ”Kungl. biblioteket –
300 år nationalbibliotek”, som under hösten 1961 visades i Stockholm, Karlstad, Linköping, Malmö, Umeå, Västerås och Växjö.
2. Nationalencyklopedin, 11 (Höganäs 1993), uppslagsord ”Kungliga biblioteket”.
Intressant nog används mer eller mindre samma berättelse som prolog även
till en annan institution: Bernadottebiblioteket. Se Göran Alm & Antoinette
Ramsay Herthelius, Bernadottebiblioteket: en kunglig kulturskatt (Stockholm
2007). Än mer tilltvingat är det då det finska nationalbiblioteket daterar sin
tillblivelse till 1707, då den svenska leveransplikten utsträcktes till flera av
rikets universitetsbibliotek, däribland Åbo; jfr jubileumsskriften Från Agricola
till Kalle Anka: allt finns i nationalsamlingen! Red.: Inkeri Pitkäranta, Esko
Rahikainen & Harri Ahonen (Helsingfors 2007).
3. Eric Hobsbawm & Terence Ranger (red.), The invention of tradition (Cambridge, UK, 1983).
4. ”Ordning, hwarefter Kongl. Maij:t i nåder will, att dess Cantzllij sig underdånigst skall hafwa att rätta, Gifven i Timurtasch d. 26 October Åhr 1713”, i
Gustaf Floderus (utg.), Handlingar hörande till konung Carl XII:s historia, 3
(Stockholm 1824) cit. s. 121. Biblioteket berörs i § 40–41.
5. Henrich Brenner till kanslikollegium, 5/2 1728, Kanslitjänstemäns ämbetsmemorial m.m. samt ansökningar, allmän serie 1715–1779, Kanslikollegium, E IV:11, Riksarkivet (RA).
6. Anders Wildes brev till ständerna, 18/7 1771, i Handlingar om begjärt understöd
för Kongl. Maj:ts och Riksens bibliotheque (Stockholm 1771) s. [3 f.]. Jfr dens.
”Ödmiukaste Pro Memoria”, 28/2 1768, Kanslikollegium, E IV:11, RA.
7. Henrich Brenner till kanslikollegium, 14/7 1730, Kanslikollegium, E IV:11,
RA.
8. Wilde (1771) s. [12]. Se i övrigt Ulla Ehrensvärd, ”Från Gröna gången till
Humlegården: Kungliga bibliotekets äldre lokalhistoria”, i Åke Lilliestam
(red.), Bibliotek och historia: festskrift till Uno Willers (Stockholm 1971) s. 69–73.
PLIKTEN BAKOM ALLT —
9. Senast Boel Larsson, ”Från censurinstrument till stöd för forskningen och
den svenska kulturens bevarande: den svenska pliktexemplarslagstiftningens betydelse för samhällets framsteg och identitet”, Biblis: kvartalstidskrift
för bokvänner, 55 (2011).
10. Magnus O. Celsius, Kort historia över Kungl. biblioteket i Stockholm, övers. John
Rohnström (Stockholm 1961 [1751]) s. 107.
11. Hänvisningen avser Josef Thun, Imago politici christiani in vita nobilis & generosi viri, dn. Erici Palmskiöldii, s.r.m.tis in archivo regni quondam secretarii fidelissimi, […], (Stockholm 1707/1708).
12. Celsius (1961 [1751]) s. 108.
13. Celsius (1961 [1751]) s. 117.
14. Jfr exv. Johan Erik Rydqvist, Bidrag till Kongl. bibliothekets historia under min
tjenstetid, utg. av Einar Sundström (Stockholm 1926) s. 5 f.
15. Sten G. Lindberg, ”Boksamlarna gjorde biblioteket: några 1600- och
1700-talssamlingar som bildar huvuddelen av Kungl. bibliotekets äldre litteratur”, Biblis: föreningen för bokhantverk. Årsbok 1976, s. 55–126. Även som
särtryck med nytt titelblad: Givarna gjorde biblioteket: några 1600- och 1700-talssamlingar som bildar huvuddelen av Kungl. bibliotekets äldre litteratur.
16. Till Kongl. Maj:t, underdånig ämbets-berättelse med tillhörande handlingar, af Pehr
Malmström, år 1813 (Stockholm 1819) s. 23 f.
17. Gunilla Jonsson, ”Nationella bibliografier, nationalbibliotek och nationalbibliografi”, Biblioteksbladet, 1995/1, s. 4.
18. Kansliordningen 22/9 1661 är tryckt i [Carl Gustaf Styffe] (utg.), Samling af
instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finland, 1 (Stockholm
1856) s. 327–365. Bestämmelserna rörande rikets arkiv, det kungliga biblioteket och leverans av trycksaker finns främst i § VIII och XIV. Ytterligare
relevanta stadgor återfinns i Gustaf Edvard Klemming & Johan Gabriel
Nordin, Svensk boktryckeri-historia 1483–1883: med inledande allmän öfversigt
(Stockholm 1883; faksimil med tillägg 1983) s. 280 ff.
19. Kansliordningen 1661, § XIV, efter [Styffe], (1856) s. 362 f.
20. Arkivsekreterare Erik Runells memorial, 23/6 1675, i Severin Bergh, Svenska
riksarkivet 1618–1837 (Stockholm 1916) s. 437.
21. Kansliordningen, 29/5 1719, § 18, efter [Styffe], (1856) s. 380. Även § 17 berörde indirekt kungliga biblioteket. Om utlåning: Gustaf Benzelstiernas memorial, 25/6 1734, Kanslikollegium, E IV:11, RA, § 3.
22. Hans Kongl. Maj:ts stadga och förordning om alla nyskreffne wärkz censerande i rijket, så wid academier och skolar, som andra orter innan dhe tryckte warda. Item stadfästelse på förra kongl. förordningar om thet samma, så och exemplars inlefwererande
til Kongl. Archivum och Bibliotheket aff alt thet som tryckt warder […], (Stockholm 1684) årstrycket 5/7 1684.
23. Kanslikollegiums allvarliga påminnelse, 16/2 1707, i Klemming & Nordin
(1883 [1983)] s. 294 f.
39
40 —
JONAS NORDIN
24. Sven Wilskman, Swea rikes ecclesiastiqve werk, i alphabetisk ordning sammandragit
utur lag och förordningar, privilegier och resolutioner, samt andra handlingar (Örebro
1781) s. 826–829, cit. s. 826; Bergh (1916) s. 399–403. Debatten om tryckfriheten: Gunnar Kjellin, Rikshistoriografen Anders Schönberg: studier i riksdagarnas och de politiska tänkesättens historia 1760–1809 (Lund 1952) s. 67–88;
Anders Burius, Ömhet om friheten: studier i frihetstidens censurpolitik (Uppsala
1984) kap. 8; Thomas von Vegesack, Smak för frihet: opinionsbildningen i Sverige
1755–1830 (Stockholm 1995) s. 15–61.
25. Gustaf Clemensson, ”De äldsta trycklistorna från Göteborg”, i Bibliografiska
och personhistoriska studier tillägnade Gustaf Bernström 15/1 1927 (Stockholm: tr.
Almqvist & Wiksell, Uppsala, 1927).
26. Zacharias Hagemann i Göteborg med svar av Palmskiöld, cit. efter Clemensson (1927) s. 35.
27. Se ”Förteckning på förordningar” (ryggtitel), 1: 1660–1769, Jurid./Sv./
Förordn./OKAT./1700–1829, Kungl. biblioteket (KB). Marginalnoteringarna
är från olika tidevarv, somliga uppenbart från 1800-talet, andra sannolikt äldre.
28. Cit. efter Jonsson (1995) s. 5.
29. ”Trycklistor, saml. 5”, F3E, KB, pag. 5.
30. Redovisade är Kongl. tryckeriet, Historiographi regni tryckeri, Röpkes,
Horrns, Grefings, Nyströms, Merckells, Karlskronas, Linköpings, Skara,
Strängnäs’, Jönköpings samt Schneidlers tryckerier. Saknas gör båda tryckerierna i Göteborg (Smitt resp. Kallmeyer) samt de i Lund (Decreaux), Norrköping (Broocman), Stockholm (Werners änka/Peter Momma), Uppsala
(Höjer/Höjers änka), Västerås (Buchholtz änka/Momma/Devall) och Åbo
(Kämpe). Alla de utelämnade tryckerierna var verksamma under de aktuella
åren. Listans uppgifter har jämförts med Johan Mannerheims boktryckarlängder i Klemming & Nordin (1883, tillägg 1983) s. 77–112.
31. Leijs processhandlingar har inte kunnat identifieras och saknas i Samuel E.
Brings Svenskt boklexikon 1700–1829: rättegångshandlingar (Uppsala 1958),
vilket i praktiken innebär att de inte heller finns i KB:s samlingar. En betydande del av de politiska trycken – huvudsakligen från Kongl. tryckeriet – för
de aktuella åren förtecknas av Bring i Svenskt boklexikon 1700–1829: riksdagshandlingar (Uppsala 1961) s. 26–31.
32. Vid Krigstidningar för år 1797 finns i gengäld den sällsynta noteringen, ”saknades vid signeringen”: U 126:53, KB, vid ”Tidningar”.
33. Resolution på allmogens besvär, 1/8 1727, § 5. Att denna frihet missbrukades
antyds av resolutionen på prästerskapets besvär, 6/6 1739, § 1, som inskärpte
att inga uteslutningar eller ändringar fick göras från 1695 års psalmbok.
Handlingarna i Reinhold Gustaf Modée (utg.), Utdrag utur alle ifrån den 7. decemb. 1718. utkomne publique handlingar, placater, förordningar, resolutioner ock
publicationer…, 1 (Stockholm 1742) s. 688; s.st., 2 (1746) s. 1559
34. Bengt Åhlén, Ord mot ordningen: farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk
PLIKTEN BAKOM ALLT —
censurhistoria, red.: Agneta Åhlén, Lillemor Widgren Matlack & Christer
Hellmark (Stockholm 1986) s. 71.
35. Åtminstone från 1752 krävdes – ofta förgäves, kan tilläggas – att ett arbete
kunde uppvisas i manuskript innan privilegium beviljades; Modée, 5 (1756)
s. 3298. Om privilegierade arbeten trycktes olovligen utomlands och fördes
in i landet skulle exemplaren konfiskeras; kanslikollegiums brev, 6/9 1748, i
Klemming & Nordin (1883 [1983]) s. 298 f. I Kungl. Maj:ts resolution på
prästeståndets besvär, 9/1 1766, § 1, medgavs uttryckligen rätten att fritt
trycka sådana arbeten där privilegiet löpt ut; Modée, 8 (1795) s. 402 f.
36. Kansliordning, 14/6 1720, § 20, efter [Styffe], (1856) s. 403; jfr kansliordningen 1719, § 17, s.st., s. 379.
37. Genom kungligt beslut 28/4 1749 ålades samtliga boktryckare att utsätta
censors namn och imprimatur omedelbart efter titelbladet, som skulle ange
tryckort och tryckår; Wilskman (1781) s. 122. Se vidare Burius (1984) s.
9–26; Robert Darnton, Censorship in comparative perspective: France, 1789 – East
Germany 1989 (Stockholm 1995); Vegesack (1995) s. 15–18.
38. Kungl. Maj:ts förordning och reglemente om boktryckerierna i riket, 12/8
1752, i Modée, 5 (1756) s. 3295–3307, cit. s. 3306.
39. De äldre leveransförteckningarna återfinns dels i KB:s ämbetsarkiv: D2A:1,
”Accessionsjournaler för det svenska trycket 1701–1877”, dels i sviten F3E,
Gamla trycklistor, Samling 1–10.
40. ”Trycklistor, saml. 3”, F3E, KB, pag. 5.
41. ”Förteckning på de från Tryckerijerne i Riket till nästl:ne 1727. års slut till
Kongl. och Riksens Archivum inkomne tryckte tractater, skrifter och handlingar hwar af för Kongl. Academiens Bibliothequet i Stockholm till Hr assessoren och Bibl: Brenner efterfölliande exemplar af undertecknad
aflefwererade warda”, signerad och kontrasignerad 30/8 resp. 19/9 1728,
”Trycklistor, Saml. utan angivet tryckeri. Kronol.”, F3E, KB.
42. Undantagen är ”Den Swänska Psalmboken”, där rätt upplaga inte går att
fastställa, samt ”Memorial om Slussens förbättrande i Stockholm”.
43. Fotostatkopior: [Magnus Lagerström], En liten doch nödig och nyttig samling, af
allahanda approberade läkedomar för boskap och creatur … (Stockholm: B. G.
Schneider, 1726); Villads Nielsen, Kiärlighetens måltid, hwilken Jesus Christus
hafwer stichtat och lemnat osz i werlden, … (Stockholm: H. C. Merckell, 1727).
Saknas i KB: Gustaf Johan Herdman, Dissertatio theologica, aphorismorum decade circumscripta, in Artic. Smalcald. partis primæ articulum tertium, de persona
Christi, quam, divina aspirante gratia, ad mandatum & directionem reverndissimi
domini, dn Danielis Nordlind, … (Stockholm: J. L. Horrn, 1726); Martini
Lutheri förtal öfwer Pauli epistel til the romare (Norrköping 1726).
44. Osäkerhet råder emellertid även i detta fall. Det hyllsignum (”a, 16, 3”) som
anges i den äldsta katalogen (U 123) finns inte antecknat i volymen. Däremot finns boken införd med Anders Wildes hand och med tre olika place-
41
42 —
JONAS NORDIN
ringskoder i den yngre katalogen U 126. Wilde arbetade i biblioteket fram
till sin död 1795; omflyttningar av bibliotekets bestånd ägde rum under
1790-talets slut och återigen på 1830-talet. Det antyder att boken fanns i det
kungliga bibliotekets samlingar allra senast på 1770-talet, men att placeringen aldrig antecknades i volymen alternativt att noteringen sedermera utplånats. Ett tänkbart alternativ är att dagens volym någon gång mellan 1790och 1830-talet ersatte en tidigare volym i beståndet. Det präktiga bandet har
en påkostad form som överraskar och väcker en del frågor.
45. Benämningen ”nationalexemplar” används ofta inom KB utan att för den
skull ha någon fastställd innebörd. Så kallas i intern jargong de böcker i
svenska samlingen som inkommit genom pliktleverans från tryckerierna och
som biblioteket enligt lag är skyldigt att bevara för framtiden. Här skiljer jag
på ”arkivexemplaren”, som pliktlevererats från tryckerierna, och ”nationalexemplaren”, som bevarats i samlingarna. De verk som granskats för denna
undersökning kan finnas i upp till fyra exemplar (ex. A–D); i detta sammanhang betraktar jag samtliga utan åtskillnad som nationalexemplar.
46. Henrich Brenner till kanslikollegium, 5/2 1728; dito 27/10 1729, Kanslikollegium, E IV:11, RA
47. Einar Sundström, Om Kungl. bibliotekets äldre kataloger (Stockholm 1929) s. 10–14,
Wilde och Gjörwell cit. s. 12 f.
48. Kungl. Maj:t till kanslikollegium och konsistorium i Växjö, 16/1 1750, Inrikescivilexpeditionen, B3A:130, RA; Wilskman (1781) s. 122. Usla skrifter:
Bergh (1916) s. 401 f.
49. ”Trycklistor, saml. 9”, F3E, KB.
50. Kiesewetter ansökte 1756 om att få anlägga ett eget tryckeri, men fick avslag
från såväl Boktryckerisocieteten som kanslikollegium; Samuel E. Bring,
”Boktryckeri-societeten 1752–1900”, i Svenska Boktryckareföreningen 50 år:
kort historik över Boktryckeri-societeten och Svenska boktryckareföreningen utgiven
med anledning af föreningens femtioårsjubileum (tr. Göteborg 1943) s. 44 f., 56.
51. Gustaf Benzelstiernas memorial, 25/6 1734, Kanslikollegium, E IV:11, RA,
§ 4. Rimligen var den studerade leveransen bara en av flera sändningar med
tryck från dessa år. För att sätta talen i någon relief kan nämnas att Svensk
bibliografi 1700–1829 (SB17) registrerar 83 tryck för 1725, 93 för 1726 och
133 för 1727, men i brist på jämförelsematerial går det inte att dra några mer
långtgående slutsatser av dessa summor.
52. Wilde (1771) s [8 f.]. Åtskilliga av Anders Wildes ansökningar i privilegieärenden återfinns i Kanslikollegium, E IV:11, RA.
53. Gustaf Benzelstiernas memorial, 30/10 1733, Kanslikollegium, E IV:11, RA;
Kanslikollegi protokoll, 6/11 1733, A II a:47, RA, pag. 830v; Magnus Celsius’
memorial, 27/11 1752, Kanslikollegium, E IV:13, RA.
54. Lindberg (1976). Jfr Arthur Sjögren, Svenska kungliga bokägaremärken inklusive dedikations- och donationsexlibris (Stockholm 1915) s. XI f., 117–130.
PLIKTEN BAKOM ALLT —
55. Ulla Ehrensvärd, ”Från Tre kronor till Humlegården”, i Anders Burius m.fl.,
Kungl. biblioteket: byggnaden och samlingarna (Stockholm 1998) s. 12. Boken
utgavs i samband med invigningen av KB:s nyrenoverade huvudbyggnad
och de nya underjordiska magasinen.
56. Celsius (1961 [1751]) s. 108.
57. Olof Dahlins memorial, 9/12 1748, med anteckn. ”bifallit”, Kanslikollegium,
E IV:11, RA. Att rutinerna småningom ändrats framgår av formuleringar i den
mer omfattande liggaren för åren 1774–1794, Trycklistor, Samling 10, F3E, KB.
58. Kansliordning, 29/5 1719, § 18; dito, 14/6 1720, § 21. Cit. efter [Styffe],
(1856) s. 380.
43
44 —
JONAS NORDIN
PLIKTEN BAKOM ALLT —
45
magdalena gram
.........................................
Pliktleveranser, selektivitet
och mediekonvergens*
vad är meningen med att samla in det kulturarv som ständigt produceras? Spelar samhällets minnesinstitutioner – arkiv, bibliotek och museer – i dag en tydlig roll i sammanhanget? Hur kan den snart femhundraåriga idén om lagstadgade pliktleveranser av en nations tryckta skriftmaterial anpassas till vår egen digitala och globaliserade samtid? Sådana
frågor är utgångspunkt för den följande texten.
Lagstadgade pliktleveranser syftade ursprungligen till att makthavarna skulle ges möjlighet att kontrollera vilken information som kunde
spridas. Senare har lagstiftningen inom området främst stöttat en demokratisk utveckling och förverkligandet av idén om en upplyst offentlighet. Nationalbiblioteken har i detta sammanhang spelat en viktig roll
som mottagande, bevarande, kunskapsorganiserande och förmedlande
instans.
Frankrike blev genom Montpellier-förordningen 1537 – utfärdad
knappt ett sekel efter Johan Gutenbergs uppfinning av boktryckarkonsten – pionjärland inom området.1 Tidigt ute var även Sverige, vars kansliordning från 1661 stadgade att boktryckerierna i den växande stormakten skulle lämna in två exemplar av alla ”böcher och schrifter” som
trycktes i riket och dess provinser till kanslikollegiet för granskning.2
Därefter skulle skrifterna överföras till samt arkiveras av det kungliga
biblioteket och riksarkivet. Liksom i Frankrike var lagen främst ett censurinstrument och syftet att förhindra spridning av information, som
skulle kunna skada den svenska stormakten. Kretsen av institutioner
som skulle motta pliktexemplar utvidgades 1692 till Uppsala akademi,
1698 till Lunds akademi och 1707 till akademierna i Dorpat och Åbo.3
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
Boktryckarnas bristande efterlevnad av lagen ledde dock till flera påminnelser och varningar.
Nationalbibliotek i modern mening utvecklades i takt med en ökande demokratisering och uppfattningen att pliktleveranser är ett sätt
att sörja för nationens minne och medborgarnas rätt till information.
Principerna för uppdragets avgränsning och materialets organisation
har varierat. Med en ökande skriftproduktion har nationalbibliotekens
utmaning i hög grad bestått i att finna den rätta balansen mellan de olika
aktiviteterna i uppdraget att samla, bevara, beskriva och tillhandahålla
materialet. Som exempel kan nämnas att genomslaget för naturvetenskapernas klassificerande princip och titelkatalogernas komplettering
med ämneskataloger visserligen förbättrade materialets sökbarhet men
också bidrog till en dramatisk ökning av mängden okatalogiserat material. Att katalogisera allt tryck visade sig omöjligt och endast en delmängd av materialet kunde bli föremål för en djupare beskrivning.
Tryckta nationalbibliografier över det egna landets utgivning utvecklades relativt sent, i allmänhet i början av 1900-talet.4 I vår egen tid har
den digitala utvecklingen ställt nationalbiblioteken inför förändringar och
utmaningar jämförbara med dem, som följde på Gutenbergs uppfinning.
Tryckfrihet och yttrandefrihet
Tryckfrihet och yttrandefrihet utgör grundbultar i ett demokratiskt
samhälle och är av särskild betydelse för nationalbiblioteken som mottagare av pliktleveranser. Den grundläggande principen i den svenska
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen är censurförbudet, som innebär att det allmänna inte i förväg får granska innehållet i de
medier som omfattas av dessa två grundlagar. Medan tryckfrihetens ändamål är att säkra rätten till utgivning av skrifter, gäller yttrandefriheten
audiovisuella medier och säkrandet av en fri och allsidig upplysning samt
ett fritt konstnärligt skapande. Filmcensuren var fram till 2011 det enda
undantaget från svenska myndigheters förbud mot att förhandsgranska
eller bestraffa yttranden. I dag har kommunikationen på nätet satt yttrandefrihetsgrundlagen närmast ur spel.
Den svenska tryckfrihetsförordningen från 1766 var för sin tid radikal
och reglerade även offentlighetsprincipen enligt vilken all information
vid myndigheter och offentliga verksamheter skall vara allmänt tillgänglig.5 I förordningen intogs även bestämmelser om boktryckarnas leve-
47
48 — MAGDALENA GRAM
ransskyldighet. Tryckfrihetsförordningen beskars successivt och förlorade en tid sin grundlagsstatus, vilket emellertid inte hindrade en regimkritiker som Carl Fredrik Ehrensvärd i Köpenhamn från att via små luftballonger skicka sina pamfletter över sundet till Sverige.6 En radikal förändring i demokratisk riktning inträffade i samband med Sveriges förlust av Finland 1809, då Sverige fick ett nytt kungahus, en ny regeringsform, nya gränser och en ny tryckfrihet.
Boktryckarnas leveransplikt inskränktes 1866 från sex till fem exemplar, dels ett granskningsexemplar för vidare befordran till Justitiekanslern, dels fyra biblioteksexemplar till vissa offentliga bibliotek. Bestämmelser om avlämnande av tryckta skrifter från tryckerierna fanns i tryckfrihetsförordningen ända fram till 1949, då gransknings- respektive biblioteksexemplaren separerades och en särskild lagstiftning infördes för
de sistnämnda: Lag angående skyldighet att avlämna för bibliotek avsedda exemplar av tryckt skrift (1949:166). Denna lag, som reviderades
först närmare trettio år senare, behöll dock i 1 kapitlet 5 § kopplingen till
tryckfrihetsförordningen, när det gällde definitionen av vad som skulle
betraktas som tryckt och utgivet.
Redan omkring sekelskiftet 1900 diskuterades i flera europeiska länder, däribland Sverige, möjligheten att på laglig väg reglera insamlingen
även av de nya medier som då utvecklats, främst filmen. Tanken på att
vidga grundlagsskyddet var aktuell även vid tillkomsten av den nu gällande, drygt sextioåriga tryckfrihetsförordningen (1949:105), men först
omkring fyrtio år senare kunde det komplicerade lagstiftningsärendet
föras i hamn genom yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1409). Yttrandefriheten har flera inskränkningar, såsom brott mot upphovsrättslagar,
förtal och olaga våldsskildring. Starkast skydd har yttranden som framförs via de medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen respektive
yttrandefrihetsgrundlagen, till exempel tryckta skrifter, radio- och
tv-sändningar, video, dvd och vissa webbsidor.
Även om yttrandefrihetsgrundlagen ger skydd åt yttranden som
framställs i andra medier än de tryckta, saknas skyddet för vissa av de yttranden som fälls vid möten på allmän plats, i sociala medier eller vid
samtal i mobiltelefon. Förklaringen är att medan ursprunget till en
tryckt text i allmänhet kan fastställas och en avsändare ställas till svars
för innehållet, så gäller ofta motsatsen om yttranden i andra medier och
sammanhang. I dagens mediesamhälle och i de nätverk som utvecklats
på internet är avsändaren ofta omöjlig att identifiera. Problemet är inte
helt nytt. Även i äldre tid har budskap spritts och opinioner bildats utan
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
direkt stöd av tryckta medier. Det är snarast snabbheten och spridningseffekten, som skiljer dagens situation från den under tidigare perioder.7
Information på gott och ont
Synen på information som något gott är nära relaterad till upplysningen
med dess tro på en möjlig kultivering av individen och samhället om
bara förtryck ersätts av frihet, vidskepelse av förnuft. Facklan på Kungl.
bibliotekets fasad anknyter till denna idétradition, som också bär på fröet till liberala idéer om lagstyre, maktdelning, åtskillnad mellan religion
och politik, allmän rösträtt samt individens rätt att tänka och tycka fritt,
publicera och organisera sig, ingå avtal och få skydd för sin egendom.
Det öppna samhället är som bekant ett mynt med två sidor. Upplysningen var inte bara det klara förnuftets seger utan alstrade även de första
tankarna om ras och rastillhörighet. Liknande paradoxer präglade införandet av den svenska tryckfriheten 1809/1810. Tack vare den kunde tidigare
marginaliserade medborgare publicera sig och delta i det offentliga politiska samtalet. I det mediesamhälle som började ta form ökade på så vis känslan av samtidighet och samhörighet. På samma gång alstrades oro på
grund av upplösning av tidigare normer, offentligt skvaller och en hotande
kulturell förflackning. Sammanhållningen inom bygemenskap, familj och
skrå försvagades, sekulariseringen inleddes och samhället atomiserades.
Dialektiken mellan friheten och dess begränsning är och förblir det
demokratiska samhällets dilemma och utmaning. När Nobelpristagaren
Charles Richet för hundra år sedan lade fram sina prognoser om världen
omkring år 2000, förutspådde han att integrationen mellan olika länder
skulle öka och att världen skulle bli allt mera ensartad. Richets profetior
skulle i hög grad uppfyllas men de negligerade att internationalisering
och globalisering även kan leda till motreaktioner i form av ökad nationalism, separatism och extremism. Det sena 1800-talets nya kommunikationer och medier drev upp tempot i vardagen och ”stress” var redan
för ett sekel sedan ett känt fenomen. Pendeln har fortsatt att svänga. Under andra världskriget ökade censuren, efter kriget var informationsexplosionen ett faktum. Samtidigt bidrog det kalla kriget och järnridån till
ökad censur och förvrängda perspektiv. Till de skenbara paradoxerna
kan man även räkna det faktum att en bokmarknad och en kulturkritisk
opinion kan fungera även under trycket av censur och starkt motstånd –
samizdat-litteraturen i det forna östblocket och en i dessa länder utbredd
49
50
— MAGDALENA GRAM
kärlek till de skönlitterära klassikerna är bara ett exempel på detta förhållande.
Webben och informationsspridningen på nätet har i vår egen tid
inneburit en revolution, som kan påminna om både situationen i Sverige
efter 1809 och medieutvecklingen omkring 1900. Förekomsten av digitalt fött eller digitaliserat innehåll ökar lavinartat och texter skapas direkt ur redan befintlig text. Samtidigt riskerar hanteringen av information att bli en mera resurskrävande aktivitet än produktionen av nya tankar och idéer. I dag märks även en tilltagande individualism liksom motdemokratiska försök att finna alternativa vägar för att erövra makt.8
Både goda och onda budskap sprids med blixtens hastighet och utanför
det legala samhällets kontroll. Mejl både underlättar vårt arbete och hindrar det. Sociala medier luckrar upp gränserna mellan privat och offentligt och ger flera människor möjlighet att delta i samtalet om vår tid och
vår värld. Facebook främjar uppror mot diktaturer men gör det också
möjligt för en massmördare att ostörd sprida hatiska budskap.
Den offentlighet som John Locke, Jean Jacques Rousseau, Immanuel
Kant och andra upplysningsfilosofer resonerade om och som 1900-talsfilosofer som Herbert Marcuse och Jürgen Habermas senare fortsatt att
problematisera, var resultatet av ett öppet samtal där meningar bryts
och där förnuftet i bästa fall segrar. 2000-talets mediesituation har
drastiskt ökat komplexiteten och det är inte uteslutet att den kommunikativa gemenskap som kännetecknat moderna demokratier kan vara på
väg att splittras och brytas ned. Medvetenheten om friheten på internet
som en potentiell chimär har fått flera medieteoretiker att ta till orda. I
Code and other laws of cyberspace (1999) fäster Lawrence Lessig vår uppmärksamhet på att vårt agerande på nätet styrs mer av programmerare
än av juridiska lagar eftersom kommunikationen styrs av algoritmer,
som avgör vilken information vi får ta del av och vilka kulturella val vi
gör. Filtreringen snävar in vår bild av omvärlden och det offentliga
rummet fragmenteras. Den kritiska diskussionen har fortsatt och i
Republic.com (2001) ställer Cass Sunstein frågan, vad som händer med
demokrati och yttrandefrihet, när människor använder internet enbart
för att kommunicera med likasinnade. I Program or be programmed (2010)
hävdar Douglas Rushkoff att kunskap i programmering är nödvändig
om man vill spela en aktiv roll i samhällsutvecklingen och inte bara bli
ett aningslöst offer för den. Nationalbibliotekens uppdrag att organisera
kunskap och informationsflöden får mot bakgrund av sådana hotbilder
en särskild betydelse.
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
Från kungligt bibliotek till nationalbibliotek
När den gamla borgen Tre kronor brann 1697 utplånades det svenska
stormaktsväldets symboliska och administrativa centrum. Branden ödelade också stora delar av det kungliga biblioteket och därmed Sveriges
samlade skriftmaterial. Av ursprungligen 24 500 böcker räddades 6 000,
av 1 400 manuskript 300. Makthavarnas syn på förlusten av skriftmaterialet är inte helt klarlagd. Tolkades den som en förlust av information och
kunskap eller av ett symboliskt kapital? Vilket värde tillmättes utländska
krigsbyten vid jämförelse med svenskt material?
I Nicodemus Tessins nya slottsbyggnad, som stod klar för inflyttning
först 1754, inrymdes det kungliga biblioteket i byggnadens nordöstra
flygel. Tillgången till samlingarna var fortfarande mycket begränsad och
när en gradvis öppning inträdde, kan framträdandet av en borgerlig offentlighet med krav på tillgång till litteratur och information ha spelat
en viss roll.
Kungl. bibliotekets läsesal på Stockholms slott 1877. Männen på bilden är, från vänster, skriftställaren Georg Swederus, historikern Anders Fryxell och kunglige bibliotekarien Gustaf Edvard Klemming. Böjd över ”Djävulsbibeln” står teologen Johannes Belsheim, bakom honom juristen Per Erik
Bergfalk och biblioteksamanuensen Richard Bergström. Vice bibliotekarien Johan August Ahlstrand
läser med ryggen mot betraktaren medan bibliotekarien och redaktören Harald Wieselgren samtalar med hjälpredan Olof Sundbom. I fönstersmygen sitter skribenten och samlaren Christopher
Eichhorn. Trägravyr efter teckning av Nils G. Janzon.
51
52 — MAGDALENA GRAM
Kontrollen över de svenska pliktleveranserna var från början bristfällig.
Uppordnandet och katalogiseringen av samlingarna, som med åren blivit eftersatt, förbättrades under 1700-talets andra hälft. Lokalförhållandena präglades dock av fukt, kyla och en tilltagande brist på utrymme;
användarna utgjorde ännu mot slutet av 1800-talet en högst begränsad
skara. En av dem som högljutt klagade över situationen var den unge
biblioteksmannen August Strindberg, som våren 1874 lät publicera två
artiklar i Svenska medborgaren, där han initierat beskrev missförhållandena. Att det kungliga biblioteket till råga på allt drevs av underbetalda eller oavlönade tjänstemän var enligt den kritiskt granskande skribenten
rent skamligt, särskilt som samlingarna i själva verket borde vara till för
hela folket.9
Överbibliotekarien Gustaf Edvard Klemming tecknad av August Strindberg 1880.
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
Det planerade Kungl. biblioteket i Humlegården. Färglitografi av Otto August Mankell 1873.
En förändring var dock på väg och sedan det visat sig att det kungliga
biblioteket inte fick plats i det nybyggda Nationalmuseum (1866) inleddes planeringen av en särskild nybyggnad för boksamlingen och tjänstemännen. En drivande kraft i processen var den blivande överbibliotekarien Gustaf Edvard Klemming, som också med iver börjat fylla de omfattande luckorna i den svenska samlingen. När Kungl. biblioteket 1877
blev en självständig myndighet och året därpå flyttade in i en egen byggnad i Humlegården, kan man tala om födelsen av ett svenskt nationalbibliotek. Flera faktorer accentuerade bibliotekets förändrade status. De
nya lokalerna med specialinredda magasin, en utställningssal och en
rymlig läsesal innebar en radikalt ökad tillgång till samlingarna. Med utgivningen av Svensk bokkatalog 1866–1875 (1878) togs dessutom ett första
steg mot en svensk nationalbibliografi. Ett viktigt instrument i uppföljningen av myndighetens uppdrag blev den tryckta årsberättelse som
började utges. Redovisningen för 1878 vittnade också om en utvidgad
krets av användare, bestående av både allvarliga studieidkare, det vill
säga forskare, och besökare som bedrev studier med allvar, det vill säga
en intresserad allmänhet.10
53
54 — MAGDALENA GRAM
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
55
56 — MAGDALENA GRAM
Nationalbibliotekets samlingar
De lagstadgade pliktleveranser som utgjort grunden för nationalbibliotekens insamling av tryckt material och för upprättandet av nationalbibliografier har mestadels kompletterats av ett selektivt förvärv av
antikvarisk och utländsk litteratur. Idén om ett fysiskt universalbibliotek, som omfattar allt, har figurerat men senare övergivits för att i vår
egen tid ersättas av idén om det virtuella globala biblioteket med världsomspännande kataloger, fulltexter och andra dokument på internet.
Pliktleveranserna å ena sidan och det selektiva förvärvet å den andra
har ofta genererat separata verksamheter, var och en med sina uppgifter
och sin speciella kultur. I Sverige har principen om fullständighet gällt
för pliktleveranserna av tryckt material och ansträngningarna i den
delen av verksamheten har inriktats mot rationella metoder för att organisera inflödet. Parallellt har det förts en diskussion om selektivitet och
kriterier för urval av den delmängd som skall katalogiseras och införlivas
i nationalbibliografin.
Både när det gäller den nationella utgivningen och det utländska förvärvet har styrande värderingar och urvalskriterier förändrats över tid.
Den förlagsutgivna litteraturen utgör den svenska nationalbibliografins
stomme, sekunderad av dagspress och ett urval tidskrifter. Merparten av
pliktleveranserna överförs dock till den del av samlingarna som i dag
kallas vardagstrycket och där en grov uppordning av materialet sker.
Trots ansträngningarna för att kontrollera inflödet av svenskt material
är samlingarna inte kompletta. De uppkomna luckorna är inte bara ett
resultat av slottsbranden, försumliga boktryckare eller tjuvaktiga tilltag
utan också av bibliotekariernas egen bedömning, från tid till annan, av
vad som ansetts värt att bevara åt eftervärlden.
Kärnan i det svenska nationalbibliotekets utländska samling utgörs
av de kungliga regenternas boksamlingar. Den traditionen har byggts på
med ett förvärv vars ämnesmässiga tyngdpunkt har legat inom humaniora och, i viss mån, samhällskunskap. Vissa förändringar i inriktningen
kan förklaras med hänvisning till faktorer som rådande samhällsideologier, trender inom forskningen, bytesförbindelsernas omfattning och effektivitet liksom intresseinriktningen hos vissa enskilda bibliotekarier i
ledande ställning.
Kontinuitet i det utländska förvärvet har varit en ledstjärna och inriktningen har resulterat i att fokus legat på vissa traditionella men med
tiden ibland marginaliserade ämnesområden liksom i långa, obrutna svi-
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
Kungl. bibliotekets visningssal, överst 1900-talets början, nederst 1923.
57
58 — MAGDALENA GRAM
ter av periodiska publikationer. Trots ambitionen att upprätthålla kontinuiteten har det utländska förvärvet ofta utgjort ett dragspel i nationalbibliotekets budget. Ökningen av detta förvärv decennierna efter andra världskriget kan delvis förklaras med hänvisning till återupptagna
och intensifierade bytesförbindelser med utlandet. Minskningen under
senare år vittnar bland annat om förändrade prioriteringar i samband
med en successiv omställning till digitalisering och insamling av digitalt
fött material. En mera selektiv förvärvspolicy har växt fram efterhand
och numera betonar Kungl. biblioteket en nationalbiblioteksprofil, där
de svenska och utländska samlingarna skall berika och stödja varandra.
Målsättningen innebär bland annat att förvärvet av utländsk litteratur
koncentreras till de humanistiska kärnområden som präglar Kungl. bibliotekets samlingstradition samt till grundläggande referensmaterial och
suecana, det vill säga litteratur om Sverige och svensk skönlitteratur på
främmande språk.11
Ett nationalbibliotek med lång historia härbärgerar inte bara tryckta
skrifter i form av böcker, tidningar och tidskrifter utan även specialsamlingar med handskrifter, kartor och bilder. En uppdelning mellan Nationalmuseum och Kungl. biblioteket av det grafiska materialet gjordes sedan de två institutionerna blivit självständiga myndigheter och de kungliga samlingarna flyttats från slottet. Principen vid uppdelningen var att
museet skulle ansvara för och förkovra de samlingar som representerade
de sköna konsterna, biblioteket dem som dokumenterade den faktiska
verkligheten, till exempel kartor, historiska planscher, porträtt och utsikter. Då knivskarpa gränser mellan olika materialkategorier eller insamlingskriterier aldrig kan upprättas, ej heller mellan det sköna och det
dokumenterande, fick ibland det faktum att ett material ingick i bundna
volymer avgöra deras placering på biblioteket.
Ordet och texten har av tradition stått i centrum vid nationalbiblioteken. Vid Kungl. biblioteket har ordets primat under vissa perioder
inneburit att handskriftssamlingarna haft högre status än det tryckta ordet medan bilden betraktats som ett slags bihang till boken. Detta styrkeförhållande är fortfarande märkbart. Enligt tryckfrihetsförordningens
1 kapitel § 5 hänförs ”bild” till ”skrift, som framställts i tryckpress”, även
om den inte åtföljs av text, och i samma grundlag 4 kapitlet § 2 och 3
sammanställs bilder med tillfällestryck. Mot denna bakgrund är det begripligt att fotografiska bilder visserligen förvärvats som en fortsättning
på traditionen från de tryckta gravyrerna men samtidigt – jämfört med
situationen i länder som Danmark och Frankrike – behandlats styvmo-
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
derligt och näst intill som förbrukningsmaterial. Detta synsätt har visserligen förändrats under senare decennier då fotografiet fått närmast
kultstatus och bilden som medium stadigt vunnit terräng i samhället.
Samtidigt kvarstår flera frågetecken.
Nya medier
Nya medier och medieformer uppkommer oavbrutet, men utbudet har
påtagligt ökat de senaste hundra åren. Nationalbiblioteken har ofta betraktat nyheterna med en skepsis, som haft ett visst stöd i en mera allmän,
kulturkritisk opinion. Den avvaktande hållningen kan jämföras med den,
som följde från konservativt håll efter medieexplosionen i samband med
1809 års reformer. Den är också besläktad med den kritik från en politisk
vänster, som Theodor Adorno och Max Horkheimer tiden efter andra
världskriget riktade mot den kulturindustri som hade förvanskat traditionen från upplysningen och låtit individens frigörelse förvandlas till ett
instrument för de härskande. Den presumerade regressionen belystes
med exempel från den ideologi, som kommit till tongivande uttryck i film
och radio. Samtidigt antog Adorno och Horkheimer, att pendlandet mellan samhällelig progression och regression var oundviklig.12
Trots ett visst motstånd inom bibliotekariekåren mot masskulturen
har det svenska nationalbiblioteket både en av världens största affischsamlingar och en stor samling vykort från 1880-talet och fram till nutid.
Tillgängligheten till dessa samlingar begränsas dock av ett eftersatt uppordnande. Anmärkningsvärd är frånvaron av tryckta pappersbonader i
bildsamlingarna och misstanken väcks i detta fall om en värderande underlåtenhet eller gallring vid källan. Uppfattade inte tryckerierna att de
var skyldiga att leverera materialet? Avstod bibliotekarierna från att reklamera? Betraktades dessa bilder som utflöden av en folklig kultur utan
värde för forskningen? Sågs de som en materialtyp hemmahörande inom
de kulturhistoriska museernas ansvarsområde?
Brytningen med idealismen ledde under 1900-talets andra hälft till
ny teoribildning inom humaniora och samhällsvetenskap och på den
följde en förändrad syn på masskulturen. Utvecklingen ledde bland
annat till grundandet av Nationalfonoteket på Kungl. biblioteket 1958
enligt fransk förebild. Den insamling av ljudinspelningar på grammofonskivor, ljudband och vaxrullar som då inleddes var dock inte lagreglerad utan byggde på frivilliga leveranser och gåvor. 1978 trädde vissa
59
60 — MAGDALENA GRAM
förändringar i tryckfrihetsförordningen (1976:955) i kraft, bland annat
upphörde skyldigheten att lämna granskningsexemplar. Samtidigt förbereddes Lag om pliktexemplar av skrifter och ljud- och bildupptagningar
(1978:487), som började gälla 1979. Sistnämnda år inrättades myndigheten Arkivet för ljud och bild (från 2001 med namnet Statens ljud- och
bildarkiv). Det leveranspliktiga materialet omfattade nu både skrifter
och audiovisuella dokument och till de sistnämnda räknades jämte fonogram även radio- och tv-program, biografvisad film, video och kombinerat material, det vill säga skrift i kombination med olika slags audiovisuella medier. Trots en gemensam lag och tecken på en begynnande mediekonvergens fanns nu två myndigheter med ansvar för pliktexemplar av
medier, en för skrift och en för ljud och bild, och till den sistnämnda
överfördes nationalbibliotekets fonografiska samlingar.
Grundandet av Arkivet för ljud och bild sammanföll med en omfattande debatt om videovåld och ökande krav på granskning. Fastän det
audiovisuella medieutbudet fortfarande var relativt måttligt, stod Sverige
på tröskeln till en explosionsartad utveckling främst inom etermediernas
område och redan inom ett decennium framstod lagen som föråldrad
och ofullständig.13 En reviderad lag trädde i kraft 1993 och leveransplikten för lokala tv- och radiokanaler omvandlades då till en rekvisitionsrätt. Ändringen innebar med andra ord ett erkännande av att fullständighet vid insamlingen av audiovisuella medier inte är en fullt ut hållbar
princip. Inom området tryckta medier inträffade samtidigt flera förskjutningar och utbudet av elektroniskt material ökade stadigt, bland
annat på internet. Risken för stora luckor i samlingarna avgjorde slutligen Kungl. bibliotekets initiativ 1997 att starta projektet Kulturarw3,
som syftade till en robotbaserad insamling av svenska hemsidor, efterhand även webbtidningar.14 Senare upprättades också frivilliga avtal med
e-boksproducenter. På motsvarande sätt agerade Statens ljud- och bildarkiv när det gällde radio- och tv-bolagens digitala sändningar.
När Kungl. bibliotekets icke lagstödda insamling av den svenska webben blev känd av regeringen, riktades uppmärksamheten mot risken för
brott mot det lagstadgade integritetsskyddet. Som en retroaktiv legalisering av nationalbibliotekets tilltag kan man tolka utfärdandet av den förordning, som 2002 medgav möjlighet att tillhandahålla webbmaterialet
till en begränsad krets av forskare.15 Denna något odefinierade målgrupp
kom även att prägla reglerna för tillhandahållande vid Statens ljud- och
bildarkiv, vars material ofta är särskilt känsligt både av upphovsrättsliga
skäl och med hänsyn till skyddet för den enskildes integritet.
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
En intensifierad övergång till digital publicering, fortsatt mediekonvergens och en väntad lagstiftning rörande pliktleveranser av elektroniskt
material avgjorde regeringens beslut att 2009 överföra verksamheten vid
Statens ljud- och bildarkiv till nationalbiblioteket. Samma år presenterades ett lagförslag rörande leveransplikt för elektroniska dokument.16
Lagen om pliktleveranser av elektroniskt material
Varje lands politiska, kulturella och ekonomiska situation är i någon mening unik. Gemensamt för de regeringar som skall ta ställning till en ny
lagstiftning rörande leveranser av elektroniskt material är ändå, att de alla
vill försäkra sig om att de ekonomiska konsekvenserna av nya pålagor inte
skall inverka alltför menligt på marknaden. Nationalbiblioteken å sin sida
måste, innan en lagstiftning träder i kraft, bygga upp en teknisk infra-
61
62 — MAGDALENA GRAM
Interiör från Kungl. bibliotekets kartsamling, vykort tidigt 1900-tal.
struktur som garanterar att det material som samlas in kan tas emot och
hanteras på ett korrekt och säkert sätt.
Leveransplikt för elektroniska dokument, 2009 års utredning rörande
pliktleveranser av elektroniska dokument publicerade i nätverk, hade
föregåtts av tre misslyckade försök att nå fram till en reglering inom området, tillkortakommanden som kan förklaras med områdets komplexitet
och svårigheten att hitta metoder för en effektiv begränsning av leveranserna.17 När en ny utredning äntligen kom till stånd, kan viljan att snabbt
gå från ord till handling antas ha varit stark. En förutsättning för ett
snabbt resultat och ett lagförslag var avgränsningen av direktivet, som
utelämnade bland annat fortsatt utredning av den webbinsamling som
pågått inom projektet Kulturarw3 liksom den svåra frågan om tillgängliggörande av det insamlade materialet. Utredningens lagförslag kom att
utgå från begreppet ”elektroniska dokument” varmed skulle förstås ”en
avgränsad enhet av elektroniskt material med text, ljud eller bild som har
ett på förhand bestämt innehåll som är avsett att presenteras vid varje användning”. Kungl. biblioteket föreslogs få ett exemplar av det elektroniska material som tillgängliggjorts för allmänheten här i landet genom
överföring via nätverk. Leveranserna skulle enbart gälla material rörande
svenska förhållanden och som publicerats med grundlagsskydd enligt yttrandefrihetslagen eller av massmedieföretag. Vidare skulle producenten
eller utgivaren leverera filer till Kungl. biblioteket.
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
Lagförslagets utgångspunkt i begrepp som ”elektroniska dokument”
och ”avgränsad enhet” kom också att peka mot ett äldre medielandskap.
Motståndet hos vissa remissinstanser och presumtiva leverantörer berodde dock snarare på att de fann förslaget komplicerat att tolka och
kostsamt att genomföra. Efter granskning meddelade Lagrådet att man
trots flera kritiska synpunkter inte motsatte sig ett genomförande. Invändningarna var samtidigt flera. Begreppsbildningen inom området
framstod ofta som ”oklar och abstrakt” och det var svårt att avgränsa vad
som skulle omfattas av lagstiftningen.18 Hänsyn måste tas dels till att pålagorna på dem som skulle omfattas av plikten inte fick bli alltför betungande, dels till att leveransskyldigheten skulle täcka in allt material
som kunde vara ”av betydelse för forskningen”. Trots utredarens försök
att avgränsa och förutse konsekvenserna av lagen återstod en viss ”oklarhet och osäkerhet”. Vidare framstod det som ”lätt att kringgå lagen”.
Fastän den var avsedd som en garanti för leveransplikten måste det eftersträvade resultatet i hög grad uppnås genom ”samråd och överenskommelser” mellan Kungl. biblioteket och de leveransskyldiga. En oklar lag
innebar begränsade möjligheter till sanktioner och därmed risker för att
den skulle bli ”verkningslös”. Lagrådet påpekade vidare att utrymmet
för regeringen att meddela föreskrifter för enskildas skyldighet att leverera pliktexemplar var mycket begränsat jämfört med möjligheten att föreskriva motsvarande skyldigheter för myndigheter. För de sistnämnda
leverantörerna fanns dessutom en liknande reglering i arkivlagstiftningen. Fastän inga hinder fanns för att reglera leveransskyldigheten för både
enskilda och myndigheter i en och samma lag, hävdade Lagrådet att
myndigheterna borde lämnas utanför den aktuella lagen.
Lagen om pliktexemplar av elektroniskt material trädde i kraft den 1
juli 2012 och dess lydelse motsvarade i princip utredarens ursprungliga
intentioner.19 Kungl. biblioteket hade förberett organisationen för det
nya uppdraget men implementeringen av lagen kommer att ske stegvis
och inledas av en testperiod.
Medieutveckling och mediekonvergens
Den pågående medieutvecklingen innebär bland annat att både utbudet
och systemen för produktion, distribution och konsumtion radikalt förändras. Ett exempel är omstruktureringen av skivbranschen och populärmusiken som inneburit att produktionen av cd-skivor i hög grad er-
63
64 — MAGDALENA GRAM
satts av ljudfiler på Spotify och att artisternas liveframträdanden blivit
allt viktigare för deras överlevnad. Mediekonvergens pågår oavbrutet,
vad gäller både mjukvara och hårdvara. Böcker och tv-spel närmar sig
varandra och nutidsteater skapas i samspel med en globaliserad kultur av
dataspel, tv, film och musik. Tal förvandlas till text, text till tal, notskrift
till ljud. Samtidigt metaforiseras äldre medietermer och begrepp som
”e-bok” och ”e-resurs” är knappast längre tydligt vägledande, skillnaden
mellan talbok och ljudbok inte fullt ut hållbar. Vid insamlingen av elektroniska dokument blir också begrepp som ”publikation”, ”verk” eller
”utgiven i Sverige” problematiska. Successivt får Marshall McLuhans
uttalande att ”mediet är budskapet” ny innebörd och cirkeln sluts när
mediet inte bara formar budskapet eller utgör en del av det utan ibland
även tycks vara själva budskapet. Biblioteken påverkas på olika sätt av
denna förskjutning mot information i realtid. En konsekvens är att katalogen med sina referenser till olika innehåll inte längre tillfredsställer användarna, som via nätet önskar direkt tillgång till själva de digitala dokumenten – fulltexten, filmen, videon, ljudfilen, multimediet, radio- eller tv-programmet.
Överföringen 2009 av verksamheten vid Statens ljud- och bildarkiv
till Kungl. biblioteket ledde till bildandet av avdelningen Audiovisuella
medier vid nationalbiblioteket. Processen kom att kantas av flera olika
svårigheter men även om man fortfarande kan tala om två kulturer, har
samtalet mellan de tidigare i hög grad åtskilda verksamheterna fördjupats. Medvetenhet finns också om att förändrade ekonomiska och tekniska förhållanden i längden kommer att omöjliggöra en konsekvent
uppdelning på separata medier. Pliktleveranserna av elektroniskt material har också öppnat för ett samtal om gemensamma frågor och deras
lösning. För att komma vidare måste nationalbiblioteket organisera sitt
arbete och skapa effektivast möjliga lösningar, både avseende hanteringen av de elektroniska pliktleveranserna och rörande katalogfrågan i dess
helhet. Att material och funktioner i dag fördelas på olika plattformar
bör på sikt inte hindra att användarna efterhand erbjuds ett samlat gränssnitt och en smidig ingång till nationalbibliotekets olika resurser.
Samtidigt ställer den snabba teknikutvecklingen både lagstiftningen
och nationalbiblioteket inför svårlösta problem. Ett talande exempel är
dagstidningarna. Enligt såväl 1993 som 2012 års pliktleveranslagstiftning räknas den tryckta tidningen som den primära, eftersom den är
publicerad och i någon mening avslutad. Detta synsätt, som griper tillbaka på ett samhälle med mera statiska publiceringsformer än de som
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
gäller i dag, begränsar bland annat möjligheten till en kostnadseffektiv
insamling av tryckoriginal i pdf-format, som annars skulle kunna ersätta
den pågående mikrofilmningen av löpande svensk dagspress eller utgöra
ett alternativ till digitalisering av samma material. Därtill utgör tidningarnas dynamiska webbplatser ett viktigt och delvis unikt material. I den
redan pågående, robotbaserade insamlingen är både frekvensen och
möjligheten att fånga den multimediala dagstidningens olika beståndsdelar begränsad. Den nya lagen banar visserligen väg för en kontinuerlig
insamling, men utgångspunkten i begreppet ”avgränsad enhet” kan resultera i en tungrodd modell där webbtidningar samlas in i sina olika beståndsdelar – rubriker, ingresser, brödtexter och bilder i sina respektive
filer – för att därefter på nytt sammanfogas via relationsmetadata. Hur
nationalbiblioteket kommer att hantera insamlingen och tillgängliggörandet av materialet är ännu en öppen fråga och användarna får tills vidare förlita sig på det material som privata aktörer, bland annat tidningarna själva, tillgängliggör på internet.
Bara den fortsatta erfarenheten kan tydliggöra, vilket material den
nya lagen faktiskt träffar och vilket material nationalbiblioteket lyckas
fånga in. Privata bloggar är inte leveranspliktiga, men var går gränsen
mellan privata och offentliga bloggar, som Carl Bildts? Vart tar alla stillbilder vägen, till exempel porträtt som publiceras på internet? Vem arkiverar den konst som publiceras där? Är den att betrakta som lika svårfångad och förgänglig som fyrverkerikonsten?
När det gäller tillgängliggörandet, väcks också frågor om de digitala
bildfiler som produceras av minnesinstitutionerna själva. Begreppet
”allmän handling” omfattar numera även elektroniska handlingar, men
ännu finns inget krav på att digitala avbildningar av olika dokument och
föremål i minnesinstitutionernas samlingar skall tillhandahållas i digitalt format.20 Flera minnesinstitutioner prövar samtidigt möjligheten att
på webben publicera högupplösta bildfiler med avbildningar av efterfrågat och upphovsrättsligt fritt material. Att publicera sådant material på
internet för att sedan hänvisa till en betaltjänst är i längden knappast en
hållbar modell. Situationen har dessutom tillspetsats genom EU-kommissionens tillägg till PSI-direktivet (PSI=Public Sector Information)
från 2011.21 Enligt detta skall även arkiv, bibliotek och museer – som tidigare var undantagna – främja vidareutnyttjandet av information från
offentlig sektor och i största möjliga utsträckning tillhandahålla den
kostnadsfritt till både allmänheten och marknaden.
65
66 — MAGDALENA GRAM
Lagen – och sedan?
I väntan på en reviderad instruktion för Kungl. biblioteket som införlivar uppdraget att samla in elektroniskt material finns anledning att reflektera över nationalbibliotekets faktiska mission.22 Inledningsvis kan
man konstatera att det grundläggande uppdragets olika delar – att samla, bevara, beskriva och tillhandahålla tryckt och audiovisuellt material
– betingar varandra:
*
*
*
*
Utan insamling – inget levande nationalbibliotek.
Utan bevarande – inga samlingar att tillhandahålla.
Utan beskrivning – ingen sökbarhet.
Utan tillhandahållande – knappast något raison d’être för ett nationalbibliotek.
Hur och på vilken nivå uppdraget skall genomföras är inte detaljreglerat
och teknikneutralitet blir allt mera nödvändigt. Att den tidigare uppgiften att mikrofilma svensk dagspress sedan några år är borttagen ur instruktionen, vittnar således om insikten att även ett nationalbibliotek
måste anpassa sig till den ständigt pågående teknikutvecklingen. Med
hänsyn till denna verklighet och webbens dynamiska karaktär framstår
det samtidigt som problematiskt, att den nya lag som reglerar elektroniska pliktleveranser i så hög grad refererar till ett tidigare medielandskap.
Anmärkningsvärd är den nuvarande instruktionens användning av
begreppet ”förvara”, som medvetet föredragits framför ”bevara”. Både i
den elektroniska och i den icke-elektroniska verkligheten innebär bevarande en förebyggande aktivitet, som genererar kostnader. Valet av det
passiva ”förvara” indikerar att redan inträffade problem – som tidningssamlingarnas bortvittrande, utfasningen av äldre audiovisuella format,
bristen på medel för digitalisering samt eskalerande lagringskostnader
för digitalt material – och deras lösning tills vidare negligeras.
Fastän Lag om pliktleveranser av elektroniskt material inte tar ställning till tillhandahållandet av detsamma, hänvisade utredaren i sitt betänkande till pågående eller önskvärda utredningar inom områdena
upphovsrätt och integritetsskydd, som skulle kunna ge de nödvändiga
förutsättningarna för förmedlingen. När det gäller upphovsrätten, kan
det nu aktuella lagförslaget Avtalad upphovsrätt (SOU 2010:24) också
vara ett steg i rätt riktning.23 Vägen fram till ett avtal mellan rättighetshavarnas organisationer och nationalbiblioteket kan dock bli lång och
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
inom EU finns ännu ingen enighet om hur frågan skall lösas. På hemmaplan råder också oklarhet om hur de föreslagna licenserna skall bekostas. Dessutom återstår en tvingande översyn av personuppgiftslagen
och det kan inte uteslutas att det rättsliga skyddet för den enskilda individen blir ett ännu mera svårlöst juridiskt problem än upphovsrätten.
Frågan är både vad medier skall ha rätt att göra och vad nationalbiblioteket skall kunna tillhandahålla. I regeringens digitala agenda liksom i
den nationella strategin för digitalisering, digitalt bevarande och digitalt
tillgängliggörande av kulturarvet – båda dokument som EU kräver av
sina medlemstater – betonas samtidigt förmedling, tillgängliggörande
och spridning mer än insamling och bevarande.24
Den enskilda äganderätten, det vill säga rätten att förfoga över det
man själv har skapat, har i modern tid utgjort en av grundvalarna för den
enskildes frihet och samhällets framåtskridande. Samtidigt kan upphovsrätten i sin nuvarande form betraktas som resultatet av en utveckling, som kommit till vägs ände och som kräver nya lösningar. Ett historiskt perspektiv ger Thomas Götselius, då han i sin avhandling Själens
medium (2010) påminner om att tryckpressen i själva verket var förutsättningen för den litterära offentligheten.25 Handskrift och kopiering av
texter hade tidigare varit legio, men med boktryckarkonstens genombrott ersattes den öppna texten av en sluten eller avslutad version. Därmed inträffade en ny distinktion mellan å ena sidan författaren-upphovsmannen, å den andra sidan kritikern, kommentatorn eller litteraturhistorikern. Den tryckta texten lockade även fram föreställningen om
en definitiv ”urskrift” eller ett ”original”, som fått sin auktoritet av en
bestämd författare. Därmed öppnades en möjlighet till idealisering av
den unika författarrollen och, i förlängningen, en juridisk reglering av
upphovsrätten.
Insamling av vad och för vem?
I dag omfattar upphovsrätten text och bild, fotografi, musik, film och datorprogram, och den ger skydd till både enskilda upphovsmän och kommersiella storföretag. Knappast någon kan hävda att lagstiftningen är anpassad till den digitala verkligheten. Omstöpningen av medielandskapet
har accelererat i takt med nya medier, ny teknologi och en ständigt pågående diskussion om demokratins former och innehåll. Mycket talar för
att nuvarande maktfördelning, roller och rättigheter kommer att föränd-
67
68 — MAGDALENA GRAM
ras för att långsamt ersättas av en ny modell. Legala undantag från upphovsrätten, som säkrar en viss tillgång till information, finns visserligen
för nationalbiblioteket som har rätt till exemplarframställning av upphovsrättsligt skyddade dokument. Rättigheten gäller dels hela verk och
då av bevarandeskäl, dels begränsad del av verk och då för privat bruk.
Tolkningen av dessa undantag har varierat och en viss osäkerhet kvarstår.
Exemplet dagstidningar är om igen talande. Sedan 1979 har Kungl.
biblioteket inte bara mikrofilmat löpande svensk dagspress utan också,
enligt beslut av regering och riksdag, spritt den till ett antal utvalda universitetsbibliotek. En motsvarande spridning av digitaliserat eller digitalt
fött material är inte tillåten inom ramen för den nuvarande upphovsrätten. Situationen kan belysas utifrån exemplet Digidaily, Riksarkivets och
nationalbibliotekets pågående utvecklingsprojekt, där Aftonbladet och
Svenska Dagbladet överförs till ett nytt format. Uppdraget att bevara
materialet möjliggör denna digitalisering men utan nya legala lösningar
kommer tillhandahållandet av bildfilerna att begränsas till Kungl. bibliotekets egna lokaler.26 Därtill sätter personuppgiftslagen tills vidare stopp
för möjligheten att genomsöka större mängder text samtidigt.
Medan principen om fullständighet gällt vid insamling av det
icke-elektroniska materialet, framför allt i fråga om tryckt material,
innebär den nya lag som reglerar insamlingen av elektroniskt material
selektivitet vid insamling av alla slags medier. Lagen i dess nuvarande
utformning träffar sannolikt inte allt material av betydelse för forskningen och mycket talar för att den lagstadgade insamlingen bör kompletteras med en riktad och tematisk. En sådan skulle kunna gälla avslutade bloggar eller material kring specifika händelser, som effekterna av
tsunamin 2004, årets politiska val och offentliga debatter om viktiga
samhällsfrågor.
Granskning och censur är inte aktuella i samband med Kungl. bibliotekets insamling och tillhandahållande, men rättssäkerheten och laglydnaden är det. Det pliktlevererade materialet utgör inte allmänna handlingar och nationalbiblioteket kan i vissa situationer välja att inte sprida
det. Material kan vara känsligt av bevarandeskäl liksom av legala skäl.
Vid tillhandahållandet av barnpornografisk bild intar nationalbiblioteket således en mycket restriktiv hållning. Gränsdragningarna kan emellertid vara svåra, även när det gäller annat känsligt material, som politiskt extremt tryck. Eftersom traditionella begränsningar av yttrandeoch tryckfrihet samtidigt i princip är satta ur spel på nätet, måste nationalbiblioteket vidta särskilda åtgärder för att kunna tillhandahålla det
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
elektroniska materialet på ett rättssäkert sätt. Målgruppsanalyser och
rättighetsklassificering av materialet är nödvändigt och innan detta mödosamma arbete är klart, måste den principiella utgångspunkten vara att
inget material i det digitala arkivet får visas och att eventuella undantag
noga skall analyseras. Flera frågor väcks i sammanhanget. Hur skall till
exempel Kungl. biblioteket hantera material som andra aktörer lägger ut
fritt tillgängligt på nätet, material som tillgängliggjorts genom så kallade
Creative Commons-licenser eller inom ramen för Open Access?
Frågor väcks även om begreppet ”forskare”. Sedan ett par år omfattar
Kungl. bibliotekets uppdrag hela den offentligt finansierade bibliotekssektorn.27 Den tidigare begränsningen till den primära målgruppen
”forskning och högre studier” kan därmed komma att ersättas av EU:s
bredare målbild ”forskning och studier”. I dag varierar tolkningen av
målgruppen ”forskare” inom Kungl. biblioteket och det breddade uppdraget öppnar för nya målgrupper, framför allt inom den virtuella sfären. Den lokala kretsen av användare av materialet har i dag i hög grad
samma karaktär som 1878 och omfattar således såväl professionella forskare och studenter som gymnasister, journalister, hembygdsforskare,
släktforskare och en intresserad allmänhet. Den potentiella användargruppen på nätet har samma breda och heterogena karaktär.
Medan de nu gällande lånereglerna för tryckt material framför allt
stipulerar en åldersgräns, 18 år, gäller för de låneregler som avser audiovisuellt material snarast en liberal tolkning av begreppet forskning. Det
bör framdeles klargöras om rätten till forskning och studier av upphovsrättsligt skyddat material i digitalt format – till exempel dagspress eller
radio- och tv-program – skall omfatta även skolungdom och en intresserad allmänhet. Frågan bör också ställas om det är samhällsekonomiskt
rimligt att försvara de enorma kostnaderna för insamling av elektroniskt
material, digitalisering, digitalt tillhandahållande och långsiktigt digitalt bevarande med hänvisning till behov hos en begränsad krets av humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare? Saknas beredskap hos
regering och skattebetalare att bekosta licenser för rätten att utnyttja
materialet, är alternativet en offentlig–privat samverkan som skulle
kunna innebära att privata aktörer tillgängliggör det digitala materialet
mot den licensavgift Kungl. biblioteket, rättighetshavarnas organisationer och de privata aktörerna kan enas om. En stor kostnad måste i vilket
fall som helst någonstans täckas av en eller flera parter. Inte bara den
svenska utvecklingen inom upphovsrätten utan även EU:s utvidgade
PSI-direktiv öppnar för möjligheten att kommersiella aktörer inom ra-
69
70 — MAGDALENA GRAM
men för olika tjänster förädlar och tillgängliggör informationen inom
offentlig sektor. Balansen i denna ekonomi i vardande är svår att överblicka.
Fullständighet och selektivitet
En viss selektivitet i Kungl. bibliotekets insamling har gällt även inom det
icke-elektroniska området. Visitkort, adresskort, etiketter, blanketter, reklam- och emballagetryck har undantagits från pliktleveranserna av tryckt
material och samlingarna omfattar enbart vissa kulturhistoriska exempel
på material som adventskalendrar och flerdelade affischer i storformat.
När det gäller audiovisuella medier, kräver särskilt versionshanteringen
och insamlingen av utländska tv-sändningar vaksam prioritering – en
strikt tolkning av instruktionen skulle i det sistnämnda fallet kunna resultera i insamling av engelska fotbollsmatcher som visats i svenskt tv. Vissa
prioriteringar klargjordes i samband med betänkandet Bevara ljud och rörlig bild (SOU 2004:53) då Statens ljud- och bildarkiv fick rätt att göra ett
visst urval vid insamlingen av material liksom prioriteringar vid migrering
av icke-elektroniskt material till digitalt format.28
Förmågan att avgränsa och utesluta redan vid källan blir framdeles
viktigare, men en alltför differentierad utgångspunkt gör gränsdragningar svåra och därmed kostsamma att hantera. Som exempel på uppkomna obalanser under senare tid kan nämnas att medan nationalbibliotekets avdelning Audiovisuella medier är restriktiv när det gäller insamling av material från perioden före inrättandet av Arkivet för ljud
och bild 1979, har insamlingen av icke-fiktiv film vid det med avdelningen nyligen införlivade filmarkivet i Grängesberg varit omfattande. Ett
annat exempel är utvecklingen mot digital publicering, som redan har
fått stora konsekvenser inom medicin, naturvetenskap och teknik. Medan
det selektiva utländska förvärvet vid universitet och högskolor med en
humanistisk och samhällsvetenskaplig utbildning huvudsakligen övergått till abonnemang på hela ”paket” med elektroniska resurser, har
Kungl. biblioteket i hög grad hållit fast vid det tryckta materialet. Förklaringen är bland annat att nationalbiblioteket har ett annat uppdrag,
som innebär att det representativa urvalet av den internationella utgivningen stått i fokus och att även andra användargrupper än de vid universitets- och högskolebibliotek skall tillgodoses.
Insamlingen av den dynamiska webben ställer särskilda krav på se-
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
lektivitet. Robotinsamlingen har sina definierade avgränsningar och sin
periodicitet. Om insamlingen utvidgas i tematisk riktning kan algoritmer sannolikt tjänstgöra som grova verktyg och komplettera den
mänskliga förmågan att göra kvalitativa bedömningar och identifiera
väsentliga teman. Utfallet av sådana automatiserade operationer är svåra
att förutse.
Den gamla indelningen av kulturarvssektorn ligger till grund för den
nuvarande roll- och ansvarsfördelningen mellan arkiv, bibliotek, museer
och kulturmiljövård. I takt med mediekonvergensen och övergången till
digital publicering blir institutionsgränserna vagare – verksamhetsöverföringen från Statens ljud- och bildarkiv till nationalbiblioteket är bara
ett exempel på denna utveckling. Internationellt finns flera exempel på
att nationalbibliotek och nationalarkiv närmat sig varandra. I Sverige
har Kungl. biblioteket och Riksarkivet sedan tidigare ett samarbete
kring frågor som gäller det långsiktiga bevarandet av elektroniskt material. Dialogen har intensifierats i samband med förberedelserna för pliktleveranser av sådant material, bland annat när det gäller insamling av så
kallade myndighetspublikationer, vilka kan betraktas både som en del av
en lagstadgad och pågående arkivbildning och som leveranspliktiga biblioteksexemplar. Den dubblering av insamlingen som den nya lagen i
detta fall medger har motiverats av att nationalbibliotekets insamling
kommer att vara mer kontinuerlig och kännetecknas av en hantering,
som medger större synlighet för de enskilda dokumenten. Det kan dock
inte uteslutas att denna dubblering av insamlingen blir en övergångslösning.
Texten har länge varit en viktig referensram för de lagstadgade pliktleveranserna. I vårt samtida mediesamhälle utgör dock textmaterialet
endast en delmängd av allt som publiceras och skriften kompletteras numera inte bara av stillbilder, kartor och diagram utan i stigande grad
också av audiovisuella medier. Publiceringen har dessutom alltmera flyttat ut på nätet. Flera frågor väcks med anledning av denna utveckling
och det faktum att insamlingen av elektroniskt material som publiceras
i nätverk efterhand centraliseras till en enda nod, nationalbiblioteket:
* Hur skall Kungl. biblioteket effektivt kunna bevaka medieutveck*
lingen inom alla samhälls- och ämnesområden?
Hur skall nationalbiblioteket hantera den bildkonst eller de privata bloggar som produceras i elektroniska nätverk och som inte är
leveranspliktiga?
71
72 — MAGDALENA GRAM
* Kan andra centrala minnesinstitutioner ta ansvar för omvärlds*
bevakning av sina speciella områden?
Kommer metadata som följer med de leveranspliktiga filerna att
möjliggöra en effektiv återsökning av material inom olika ämnesområden?
Några tillspetsade och öppna frågor:
* Vilken kultursyn och värdering skall gälla vid urvalet?
* Har Utbildningsdepartementet en tillräckligt vid kultursyn för att
*
*
*
*
*
kunna formulera uppdraget? Vilken roll spelar andra departement, som Kulturdepartementet och Näringsdepartementet?
Kan nationalbibliotekets bibliotekarier anförtros uppdraget att
välja inriktning och teman för den riktade insamlingen eller skall
forskarnas önskemål styra?
Kan nationalbiblioteket lära av de kulturhistoriska museerna,
som gått från en närmast heltäckande insamling av ett förindustriellt kulturarv till en selektiv insamling av samtidsmaterial?
Hur kombinerar ett nationalbibliotek ansvaret för omfattande
historiska samlingar med en teknisk utveckling på avancerad och
kostsam nivå?
Är det på sikt rimligt att varje land ansvarar för sin avgränsade insamling av webben eller är en centraliserad insamling med en
kombination av globala och nationella perspektiv mer rationell?
Bör minnesinstitutionernas digitaliserade och digitalt födda material erbjudas som råvara till kommersiella aktörer med tillräckliga resurser och kunskap om hur man förpackar och förmedlar information?
Vi är bara i början av den digitala revolutionen och inte bara den utan
även en långsiktigt hållbar samhällsutveckling tycks kräva en ny ekonomisk världsordning. Snabba lösningar är knappast att förvänta sig, inte
heller en smärtfri omstrukturering av marknaden eller en anpassning av
upphovsrätt och integritetsskydd. Mot bakgrund av denna verklighet är
det knappast en slump att Aesopus’ fabel om haren och sköldpaddan då
och då citeras av dem som betraktar samtidens utmaningar – ett eftertänksamt och metodiskt arbete är förvisso att föredra framför snabba
men kortsiktiga segrar. En sådan målsättning motverkas samtidigt av
den snabba teknikutvecklingen, som ökar mängden digitalt fött material
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
liksom användarnas förväntningar på omedelbar tillgänglighet. Utvecklingen kan innebära att minnesinstitutionerna i allt högre grad blir en
del av marknaden, vilket ställer frågorna om tryckfrihet och yttrandefrihet på sin spets. I ett samhälle där politiker och massmedier på sina håll
utvecklat ett alltför ömsesidigt beroende, där utrymmet i massmedier
för djuplodande analyser marginaliseras och där kulturen ofta framställs
som en näringsgren, är det viktigare än någonsin att värna om en genomtänkt och demokratisk infrastruktur.
noter
*
Sedan texten ursprungligen skrevs har vissa förändringar inträffat i omvärlden, bland annat i lagstiftningen. Texten behålls dock oförändrad med några
smärre tillägg i noterna.
1. Det bör samtidigt påpekas att världsliga och kyrkliga makthavare fick upp
ögonen för den fria idéspridningens faror i takt med att det politiska och religiösa klimatet hårdnade i 1500-talets Europa. Tryckeriverksamheten blev
då föremål för ökad censur, förhandsgranskning och polisiär övervakning.
Mest känt är den katolska kyrkans Index över förbjudna böcker.
2. Kansliordning, 22/9 1661 (kopia av original i Riksarkivet), HS B834 c, Kungl.
biblioteket. Tryckt i Carl Gustaf Styffe, Samling af instructioner rörande den civila förvaltningen i Sverige och Finnland, 1 (Stockholm 1856) s. 327–365. Se även
Tomas Lidman, ”Pliktlagen före 1700: en kortfattad översikt”, Biblis: kvartalstidskrift för bokvänner, 55 (2011), s. 22–27.
3. I dag finns sju svenska pliktleveransbibliotek.
4. Mona Madsen, ”The national bibliography in the future: new recommendations”, Alexandria, 12:1 (2001) s. 45–50.
5. http://sv.wikisource.org/wiki/Tryckfrihetsf%C3%B6rordning_1766.
6. Bengt Åhlén, Ord mot ordningen: farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk
censurshistoria (Stockholm 1986), s. 102–113, 182 f. Pamfletterna under gustaviansk tid var huvudsakligen handskrivna. Annie Mattsson har i sin avhandling anlagt bl.a. ett mediehistoriskt perspektiv på denna företeelse. Se Annie
Mattsson, Komediant och riksförrädare: handskriftcirkulerade smädeskrifter mot
Gustaf III (Uppsala 2010).
7. I Poetry and the police: communication networks in eighteenth-century Paris (Cambridge, MA, 2010) har Robert Darnton visat, att mycket av innehållet i de
skenbart folkliga visor som framfördes på gator och torg i 1700-talets Paris i
73
74 — MAGDALENA GRAM
själva verket var medel för spridning av åsikter med koppling till maktstrider
vid hovet. Anonymiteten var i detta fall en tillgång och möjligheten att manipulera texterna närmast obegränsad.
8. Begreppet motdemokrati, en översättning av franska contre-démocratie, är centralt i Pierre Rosanvallons La contre-démocratie: la politique à l’âge de la défiance
(Paris 2006; sv. övers. Motdemokrati: politiken i misstrons tid, 2010). Hans utgångspunkt är antagandet att det politiska engagemanget i vår samtid har
ändrat karaktär. Medborgarna går inte längre med i ett politiskt parti utan
försöker påverka utvecklingen genom att nätverka eller stötta enfrågeorganisationer. Man skriver på upprop, deltar i köpbojkotter, går med i demonstrationer och Facebook-grupper och skapar samhällskritiska bloggar. Dessa
påtryckargrupper är en del av det som Rosanvallon kallar motdemokrati och
som han anser utgöra en viktig garant för att den institutionaliserade demokratin skall förbli demokratisk. I ett historiskt perspektiv, menar Rosanvallon, har motdemokratin alltid spelat en viktig roll för utvecklingen av samhällen och den representativa demokratin.
9. August Strindberg, ”Våra böcker”, 1–2, i Samlade verk, 4: Ungdomsjournalistik (Stockholm 1991) s. 139–145.
10. Harald Wieselgren, ”Bibl. Wieselgrens berättelse för 1878”, Kongl. bibliotekets
handlingar, 1: Årsberättelse för 1878 (Stockholm 1879) s. 19.
11. I suecana ingår även förlagsutgiven finlandssvensk skönlitteratur och ett urval finlandssvensk facklitteratur.
12. Max Horkheimer & Theodor Adorno, ”Företal”, Upplysningens dialektik: filosofiska fragment (Göteborg 1981) s. 7–13.
13. Sven Allerstrand, ”1900-talets nya medier: pliktleveranser av ljud och rörliga bilder”, Biblis: kvartalstidskrift för bokvänner, 55 (2011) s. 52.
14. Lag om pliktexemplar av dokument (1993:1392).
15. Förordning om behandling av personuppgifter i Kungl. bibliotekets digitala
kulturarvsprojekt (2002:297).
16. Leveransplikt för elektroniska dokument, Ds 2009:61.
17. E-pliktutredningen: Att bevara det elektroniska kulturarvet, SOU 1998:111. SLBA-utredningen: Bevara ljud och rörlig bild: insamling, migrering – prioritering.
Betänkande, SOU 2004:53. KB-utredningen: KB: ett nav i kunskapssamhället:
Kungl. biblioteket – Sveriges nationalbibliotek: verksamhet och visioner. Betänkande,
SOU 2003:129.
18. Lagrådet, Utdrag ur protokoll vid sammanträde 27/9 2011.
19. Lag om pliktexemplar av elektroniskt material, SFS 2012:492.
20. Allmänna handlingar i elektronisk form – offentlighet och integritet, SOU 2010:4.
21. Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/98/EG av den 17 november
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
2003 om vidareutnyttjande av information från den offentliga sektorn; Lag
(2010:566) om vidareutnyttjande av handlingar från den offentliga förvaltningen;
Sveriges riksdag, Ändring av direktiv om vidareutnyttjande av information
från offentliga sektorn. Faktapromemoria 2011/12:FPM89. Se vidare PSIutredningen: Ett steg vidare – nya regler och åtgärder för att främja utnyttjande av
allmänna handlingar, SOU 2014:10.
22. Kungl. bibliotekets uppdrag reviderades 2013. Se Förordning om ändring i
förordningen (2008:1421) med instruktion för Kungl. biblioteket, SFS
2013:1050.
23. En lagändring genomfördes 2013. Se Lag om ändring i lagen (1960:729) om
upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, SFS 2013:691.
24. Näringsdepartementet, It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige
(2011); Kulturdepartementet, [email protected] kulturarv – nationell strategi för arbetet
med att digitalisera, digitalt bevara och digitalt tillgängliggöra kulturarvsmaterial
och kulturarvsinformation (2011).
25. Thomas Götselius, Själens medium: skrift och subjekt i Nordeuropa kring 1500
(Göteborg 2010) diss. Stockholm.
26. Kungl. biblioteket meddelade våren 2014, att man avser att upphöra med
mikrofilmningen av löpande svensk dagspress och övergå till löpande digitalisering. Samtidigt har nationalbiblioteket, med stöd av Lag om ändring i
lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, SFS
2013:691, inlett diskussioner med upphovsrättsorganisationer i syfte att förhandla fram en baslicens som skulle ge i första hand vissa pliktleveransbibliotek möjlighet att avropa och tillgängliggöra det digitaliserade tidningsmaterialet för sina låntagare. Se Kungl. bibliotekets skrivelse till universitetsbiblioteken, ”KB startar löpande digitalisering av svenska dagstidningar
2014–”, dnr 21-KB 73-2014.
27. Förordning (2008:1421) med instruktion för Kungl. biblioteket, ändrad
t.o.m. SFS 2011:942.
28. SLBA-utredningen, Bevara ljud och rörlig bild: insamling, migrering – prioritering. Betänkande, SOU 2004:53.
75
76 — MAGDALENA GRAM
PLIKTLEVERANSER, SELEKTIVITET O CH MEDIEKONVERGENS —
77
otfried czaika
.........................................
Det svenska riksrådets
censur av David Chytraeus’
krönikor på 1590-talet
att 1500-talet, reformationens århundrade, var en gyllene tid
för censur av religiöst tankegods är nog ett rätt känt faktum. Under
1510-talets slut hade den begynnande reformationen mött mycket hårda reaktioner. På många håll i Centraleuropa hade Luthers motståndare
bränt reformatoriska skrifter. En höjdpunkt i påvekyrkans reaktion var
bannbullan Exsurge domine, som påven Leo X utfärdade den 15 juni 1520.
Om Luther inte återkallade sina åsikter inom sextio dagar, i synnerhet
stora delar av de 95 teserna om avlaten, skulle han exkommuniceras.
Martin Luthers reaktion på brännandet av hans böcker och bannbullan
var lika stark som motsidans agerande. Den 10 december 1520 brändes
i Wittenberg offentligt både den påvliga bullan och en rad andra böcker som enligt reformatorerna representerade den gångna tidens teologi.
Bland dessa verk fanns skrifter av Luthers motpart Johannes Eck, ett exemplar av Corpus Iuris Canonici samt Angelus de Clavasios (1411–ca 1495)
Summa Angelica.1 Censur av religiös litteratur blev på 1500-talet vardagsmat för människorna i Europa, i första hand eftersom de olika konfessionerna hävdade sina absoluta tolkningsanspråk.
Den idéhistoriska förklaringen till att censur av – i synnerhet tryckta
– texter blev mycket vanlig under 1500- och 1600-talet finns således i att
det då, med de konfessionskyrkor som växte fram ur reformationen,
existerade flera konkurrerande religiösa institutioner som ville utesluta
alternativa tolkningar. Genom Johannes Gutenbergs epokgörande uppfinning att trycka böcker med rörliga typer hade det emellertid också
skapats förutsättningar för att sprida information mycket effektivare än
tidigare, då framställningen av en enda handskriven kopia av ett verk
DET SVENSKA RIKSRÅDETS CENSUR AV DAVID CHYTRAEUS’ KRÖNIKOR —
krävt flera veckors och månaders arbete. Genom tryckkonstens uppfinning och snabba spridning över Europa kunde man producera hundratals böcker på väsentligt kortare tid än det förut tagit att producera en
enda handskriven kopia. Därutöver höll läskunnigheten på att öka, i synnerhet bland borgare och handelsmän i Europas urbana centra. Med den
tryckta boken fanns en produkt som förvisso fortfarande var rätt dyr,
men som tack vare en på sätt och vis ”halvautomatiserad” produktionsprocess var både billigare och mer lättillgänglig än handskrifter. Redan
före år 1500 växte alltså den tillgängliga informationen explosionsartat
tack vare boktrycket. När bara några årtionden senare reformationen
började använda sig av flygblad (ettbladstryck) och flygskrifter (småtryck omfattande flera ark) fick världen sitt första massmedium: Enbart
år 1524 trycktes i det tyska riket omkring 2 400 flygblad och flygskrifter.
Den totala upplagan torde ha uppgått till 2,4 miljoner exemplar. Allt
detta alltså under ett års tid.2
Genom boktrycket hade informationen med andra ord på förhållandevis kort tid blivit tillgänglig för många och det är knappast ägnat att
förvåna att denna ofattbara mängd av information hos många födde en
önskan att strypa tillgången. Framför allt politiska och religiösa ledare
ville värna om sina exklusiva anspråk på både den politiska makten och
det religiösa tolkningsföreträdet.
Tidigare hade den romerska kyrkan kunnat använda sig av två huvudstrategier mot dem som avvek från läran: de som utgjorde potentiella hot mot kyrkans lära och hierarki kunde antingen inneslutas i den
egna organisationen eller uteslutas och förföljas. Ett exempel på det första är Franciskus av Assisi vars rörelse blev en vital del av den medeltida kyrkan. Exempel på det senare är Jan Hus, som brändes på bål under
konciliet i Konstanz år 1415 och vars lära stämplades som heretisk. Men
bara hundra år senare fanns inga lika enkla lösningar – skälet var den
nu mycket effektivare informationsspridningen. Nya krafttag krävdes, i
synnerhet för att begränsa tillgången till tryckt information. Det räckte
inte längre att göra sig av med enstaka tänkare, förbjuda deras lära och
försöka hindra vidare spridning i handskriven form (vilket inte heller
det lyckades helt). Den lavinartade mängden av tillgänglig information
skapade motreaktioner som hade varit otänkbara – och onödiga – några årtionden tidigare. Över hela Europa utsattes nu författare, översättare, boktryckare och även läsare för ett tryck från statens och kyrkornas
sida att inte publicera, översätta, trycka eller läsa. Sådan kontroll över
informationsspridningen hade aldrig prövats tidigare. Ironiskt nog an-
79
80 — OTFRIED CZAIKA
vände sig även de som försökte begränsa tillgången till information av de
nya medierna. Den romerska kyrkans listor över förbjudna böcker, Index
librorum prohibitorum, publicerades självfallet som tryckta böcker.
Den romerska kyrkans censur drabbade inte bara reformatorernas
verk utan också sådana författare som i historieskrivningens backspegel
gärna ses som okontroversiella eller till och med som en del av den romerska kyrkan. Humanisten Erasmus av Rotterdam tillhörde dem vars
alster mötte skarpt ogillande av många inom påvekyrkan, vilket ledde
till att många av hans verk förbjöds – periodvis till och med alla verk
han hade författat. De som översatte, publicerade eller bara ägde böcker författade av Erasmus drabbades i Europas katolska områden under
1500-talet av hårda straff. Inte sällan dömdes de till döden. Det var inte
bara Erasmus’ religiösa och andliga alster som ansågs problematiska utan
den romerska kyrkan ville även förbjuda hans vetenskapliga insatser – i
synnerhet hans källkritiska utgåva av Nya Testamentet. I humanisternas strävan att gå tillbaka till källorna såg man grunden till det lutherska
kätteriet; Erasmus ansågs faktiskt vara ”lutheranus” trots att han i flera
avseenden hade distanserat sig från Wittenbergreformationen.3
Det intressanta med detta är att 1500-talets religiöst motiverade censur i hög grad alltså drabbade de vetenskapliga framsteg som kunde knytas till ett humanistiskt synsätt. Censuren blev till en sorts motkraft att
ständigt förhålla sig till när ny vetenskaplig kunskap ackumulerades.
Censur utövades givetvis inte bara av kyrkan utan också av politiska beslutsfattare. Den kunde träffa sådana arbeten som inte hade någon religiös karaktär alls – arbeten som alltså inte ens anknöt till det kristna kulturarvet. Ett sådant fall av politiskt motiverad censur gällde en text som
inte hade några som helst religiösa eller konfessionella konnotationer.
Vi möter den i det tidiga 1590-talets Sverige och censuren som utövades
ledde slutligen till författarens självcensur.
Aktörerna
Låt mig inledningsvis presentera de olika aktörer som bidrog till detta
ytterst delikata fall av tidigmodern censur. Det som alla aktörer hade gemensamt var att de ingick i ett nätverk för informationsutbyte. I detta
nätverk fanns det dessutom ett överordnat intresse: att inte bara utbyta information utan också att tillgängliggöra den. Som spindeln i nätet
fungerade teologiprofessorn David Chytreaus i Rostock.4 Han hade reMotstående sida: Index Librorum Prohibitorum (Lüttich 1569), Kungl. bibliotekets exemplar.
DET SVENSKA RIKSRÅDETS CENSUR AV DAVID CHYTRAEUS’ KRÖNIKOR —
81
82 — OTFRIED CZAIKA
dan som tonåring under sin studietid i Wittenberg på 1540-talet knutit kontakter med svenska studenter. I Wittenberg fungerade Chytraues
som praeceptor, handledare, för den svenske adelsmannen Nicolaus Guldenstern.5 Han knöt också kontakter med andra adelspersoner, exempelvis bröderna Karl och Georg a Gera,6 samt med ofrälse män som Martinus Helsingius, som senare blev sekreterare i Erik XIV kansli.7
För vår berättelse är det avgörande att dessa personliga bekantskaper lade grunden till att Chytraeus kunde bygga ett kontaktnät som förde honom rakt in i den svenska maktens hjärta. Sedan 1560-talet korresponderade Chytraeus inte bara med den svenska högadeln och med
konungens sekreterare utan också med konungarna själva, i tur och ordning Erik XIV och Johan III.8
Källorna berättar att Chytraeus var en faderlig vän och inspirerande lärare för de svenska studenter som fick akademisk utbildning vid
Rostocks universitet under 1500-talets andra hälft.9 Dessutom anlitades
Chytraeus som sakkunnig i olika ärenden av sina kontaktpersoner i Sverige. I detta samspel gjorde Chytraeus en mycket aktiv insats på ett område: han försökte att förmedla vikten av vera doctrina, den rätta, lutherska läran, till sina vänner, bekanta och korrespondenter.10
Även med den svenske konungen Johan III hade Chytraeus kontakt
sedan 1570-talets början. Johan, som var gift med den katolska prinsessan Katarina Jagellonica, började på 1570-talet att driva en egensinnig och för tiden mycket egendomlig kyrkopolitik. För samtiden stod
det inte klart vad Johan egentligen ville åstadkomma med sin liturgi, på
grund av sammetsbandets färg känd som Röda boken. Ville han föra den
svenska protestantiska kyrkan tillbaka till den romerska kyrkans lära?
Ville han skapa en hybrid mellan katolicism och protestantism? Var hela
hans kyrkliga strävanden bara ett derivat av protestantismen?11 Faktum
är att Chytraeus appeller till Johan III om att bevara det religiösa, protestantiska arvet efter sin far Gustav Vasa inte föll i god jord. Den svenske konungen reagerade tämligen irriterat och kontakten med teologiprofessorn i Rostock avbröts.12
Efter Katarina Jagellonicas död ingick Johan III sitt andra äktenskap
med Gunilla Bielke, som var protestant. Kanske var det på grund av detta äktenskap som Johans intressen för den liturgiska kyrkopolitiken svalnade, och senast år 1588 återupptog han – antagligen självmant – kontakten med David Chytraeus, som vid denna tid hade börjat skriva
Östersjöområdets historia. Med detta historiografiska arbete gick han
inte bara i Albert Krantz’ fotspår; denne hade omkring år 1500 både
DET SVENSKA RIKSRÅDETS CENSUR AV DAVID CHYTRAEUS’ KRÖNIKOR —
skrivit ner den tyska och den skandinaviska historien.13 Chytraeus följde
också sin läromästare Philipp Melanchthon, som med sina historiografiska arbeten hade blivit en av 1500-talets mest betydelsefulla historiker
norr om Alperna.14
Johan III intresserade sig inte bara för Rostockprofessorns krönikor
utan ville också att den svenska historien skulle få sin plats i Chytraeus’
historieskrivning. Senast år 1588 gav konungen uppdraget till Chytraeus
att införliva den svenska samtidshistorien i Chronicon Saxoniae: han skulle in clara luce, i klart ljus, framställa den svenska historien.15 Under de
följande åren utvecklades därför en mycket intensiv brevväxling mellan
det kungliga kansliet i Stockholm och professorns skrivarverkstad i
Rostock. Den svenske konungens sekreterare försåg Chytraeus med källor som närmast omgående inarbetades i de ibland dagsaktuella arbeten
som delvis återgav det senaste årets viktigaste politiska händelser i Östersjöområdet. Uppenbarligen var betalningen mycket generös; Chytraeus
tackade Johan III för ”oräkneliga välgärningar” och lovordade hans ”frikostighet.”16 Det var dock inte bara konungen och det kungliga kansliets
sekreterare som korresponderade med Chytraeus om krönikorna. Även
det svenska riksrådet var inblandat i Chytraeus’ arbete. Erik Sparre lär
ha bekostat en hel upplaga av en folioutgåva av hans Chronicon Saxoniae.17 I sin dedikation till den sjätte boken av krönikan, som trycktes år
1590, tackade Chytraeus de ”generösa” herrarna Erik Sparre och Nicolaus Guldenstern.18
Därmed har vi aktörerna klara: professorn i Rostock David Chytraeus, konung Johan III, sekreterarna i det kungliga kansliet samt det
svenska riksrådet vars ledande gestalt Erik Sparre under de närmast
föregående åren hade blivit en god vän till Chytraeus.19
Det innehållsmässiga arbetet med Chytraeus’ krönikor var för det
mesta okontroversiellt, om än inte helt friktionsfritt. Kanske var det tidens osäkra postgång eller så var leveransen av källor till Rostock inte
alltid högt prioriterad i det kungliga kansliet i Stockholm. År 1592 hade
Chytraeus skrivit till konungens sekreterare Erik Mattson och bett om
synpunkter på flera sidor om Sveriges historia som snart skulle tryckas;
från konungens kansli hade dock inget svar kommit.20
Detta var början till en intensiv brevväxling mellan Chytraeus å den
ena och Erik Sparre och det svenska riksrådet å den andra sidan. Kommunikationen kom att helt dominera Chytraeus’ kontakter med Sverige
under 1593, alltså året efter Johan III:s död i november 1592.
83
84 — OTFRIED CZAIKA
Adress och sista sida av brev från David Chytraeus till Erik Sparre, Rostock maj 1581, Kungl.
biblioteket (Ep. S 47).
DET SVENSKA RIKSRÅDETS CENSUR AV DAVID CHYTRAEUS’ KRÖNIKOR —
Problemet
Innan vi går vidare måste vi gå tillbaka något i tiden och granska den fråga
som kom att bli central i brevväxlingen mellan Chytraeus och dennes
svenska korrespondenter. Efter att Johan III hade avsatt sin bror Erik XIV
kunde han mestadels stödja sig på den svenska högadeln. Erik Sparre tydliggjorde respektive konungens, högadelns och riksrådets betydelse för rikets styre i sitt statsrättsliga arbete Pro lege, rege et grege, ”För lagen, konungen och folket”. I denna skrift menade han att konungen och aristokratin borde samarbeta.21 År 1587, när Johans son Sigismund skulle bli regent
i Polen, hade Erik Sparre och Erik Brahe fått konungens uppdrag att förhandla med de polska ständerna om tronföljden. Sparre och Brahe såg till
att få en överenskommelse med Polen som skulle säkra det svenska riksrådet stort inflytande över den svenska politiken under den blivande
konungen. Sigismunds uppstigande på den polska tronen hade de säkrat
genom att – utan Johans samtycke – lova att Sverige skulle avträda Estland
till Polen. Detta visar att det trots samarbetet mellan Johan och riksrådet
fanns spänningar som inte var helt obetydliga. Dessa spänningar kom i
öppen dag när Johan III och Sigismund skulle träffas i Reval år 1589.
Avsikten med det så kallade mötet i Reval var att de förenade svenska
och polska arméerna skulle åstadkomma en imponerande maktdemonstration mot den gemensamma fienden Ryssland. Det var dock snarare
maktkampen mellan konungen och riksrådet som kom att skriva in mötet
i historieböckerna. Johan ville att Sigismund skulle resa tillsammans med
honom till Sverige. Tanken var antagligen att Sigismund skulle krönas till
Sveriges konung medan Johan III fortfarande var i livet. Detta skulle dock
ha bidragit till att ge Sigismund en mycket stark ställning i Sverige, både
i förhållande till hertig Karl av Södermanland och till riksrådet. Varken
de polska ständerna eller det svenska riksrådet hade dock något intresse
av att Sigismund skulle engagera sig i Sverige och de förhindrade på var
sitt håll konungarnas gemensamma resa.22 Detta väckte Johan III:s vrede. Åter i Sverige satte han rådsherrarna i fängelse och tvingade dem att
skriva under ett dokument där de erkände sig skyldiga till att ha motarbetat konungen under mötet i Reval. Riksrådet neutraliserades politiskt och
Johan III betecknade därefter dess medlemmar som ”oråd”.23
Det delikata med hela fallet är att uppgiften om Johan III:s onåd gentemot riksrådet via det kungliga kansliet förmedlades vidare till David
Chytraeus i Rostock, som pliktskyldigt införlivade denna rapport i sina
historiska verk. Detta var naturligtvis inte i riksrådets intresse.
85
86 — OTFRIED CZAIKA
Det svenska riksrådet agerar
Efter konungens död – och inför Sigismunds trontillträde – försökte det
svenska riksrådet laga så att uppgiften om Johan III:s onåd inte spreds.
Inför Sigismunds trontillträde ville riksrådet självfallet hävda sitt anspråk på samregering med en konung som kunde förväntas vistas i Polen
för det mesta. I denna situation hade det varit ytterst störande om det
från en av tidens mest erkända historiografer kommunicerades att det
tidigare hade funnits trätoämnen mellan Sveriges konung och riksrådet,
och att dessa rentav resulterat i en politisk neutralisering av riksrådet.
David Chytraeus publicerade inte bara mycket omfattande redovisningar över Östersjöområdets olika länder. Under titeln Sylva Chronici
utspred han även mindre, historiografiska arbeten som redovisade de senaste årens märkvärdiga begivenheter. I Sylva Chronici för åren 1590 och
1591 nämnde Chytraeus att det svenska riksrådet opponerat sig mot Johan III:s och Sigismunds politiska avsikter på mötet i Reval 1589.24
Denna framställning inarbetades och utökades bland annat med hänvisningen till konungens onåd för en folioutgåva av Chronicon Saxoniae.
Av denna folioutgåva producerades ett provtryck som Chytraeus skickade ut till en mindre mottagarkrets. Den 24 mars 1592 redovisade han sitt
arbetssätt i ett brev till Erik Sparre:
Ich habe in viel jar diese gewonheit gehalten, das ich von einem jar, was
sich darinnen zugetragen, wie es mir von glaubwirdigen leuten und sonderlich aus könig: und fürst: Höffnen zugeschrieben, aufgezeichnet […]
den Buchdrucker erstlich dreissig exemplar, 40, 50 oder 60 für mich allein abschreiben oder drucken lassen, nicht das sie offentlich fürkunft
worden, und unter den gemeinen Man gesprenget, sondern allein, das
ich guten freunden solche zuschicken, und dadurch gründlichen und ausführlichen bericht erlangen, und so etwas zu endern zeitlich mocht erinnert worden.25
Syftet med dessa provtryck var alltså att Chytraeus ville informera en begränsad krets och dessutom att han önskade synpunkter kring det som
sattes på pränt och som i en snar framtid skulle gå ut till den lärda offentligheten i större upplaga.
Ett av dessa provtryck nådde det svenska riksrådet som reagerade
starkt på det som kunde läsas om dess relation till konungen på sidan
858 i foliovolymen. År 1593, bara några månader efter Johan III:s död,
Motstående sida: David Chytraeus, Sylva Cronici Saxoniae (Strassburg 1590), Kungl. bibliotekets exemplar.
DET SVENSKA RIKSRÅDETS CENSUR AV DAVID CHYTRAEUS’ KRÖNIKOR —
87
88 — OTFRIED CZAIKA
såg det svenska riksrådet alltså till att överta samarbetet med Chytraeus
och att begära ändringar i texten. Riksrådets medlemmar hänvisade uttryckligen till den sida som innehöll passagen de var missnöjda med. De
önskade också att riksrådets agerande på mötet i Reval skulle framställas
i en bättre dager. Till skrivelsen bifogades dessutom ett kungligt mandat
som skulle styrka att konungen i efterhand hade ändrat sin fientliga inställning till riksrådet.26
I sitt svar erbjöd Chytraeus det svenska riksrådet följande lösning:
Davon erinnert habe ich den Buchdrucker zu Leipzig […] das er auf meinen unkosten denselbigen bogen […] aussen lassen soll. Das also E.G.
keines im bösen oder guten an diesen Ort gedacht wirdt: Wollen aber
E.G. dass von ihrer verstrickung und Unschuld etwas der Chroniken sol
in nechsten druck […] so biete ich dringlich E.G. wollen selbst die ganze
Sach schriftlich verfassen […] wie sie es wollen gekauft haben.27
Chytraeus erbjöd alltså att boktryckaren i Leipzig på egen bekostnad
skulle låta hela den passage utgå som berättade om mötet i Reval och
konungens onåd. Därutöver bad Chytraeus att få en färdigformulerad
text som kunde infogas i senare upplagor av Chronicon Saxoniae. Boken
skulle säljas ”så som ni [riksrådet] vill ha det köpt”.
Detta skedde tydligen också: alla exemplar av 1593-års utgåva av Chronicon Saxoniae som jag kunnat konsultera förtiger helt och hållet det som
hände några år tidigare i Reval och Johan III:s reaktion på riksrådets
agerande. Troligen har sidan där Chytraeus ursprungliga text om mötet
i Reval varit tryckt blivit omsatt. Det är mycket möjligt att det svenska
riksrådets ingripande orsakade större ändringar som påverkade 1593 års
upplaga av Chronicon. På foliosidorna 858 och 859 finns ingenting om
mötet i Reval, däremot en hel del om fredsförhandlingarna mellan Ryssland och Sverige under 1580-talet. Genom att flytta fram andra textdelar till dessa sidor tycks det ha uppstått ett tomrum lite längre fram som
sedan kamouflerades genom ett typografiskt knep: texten som berättar
om Sveriges samtidshistoria på foliosida 867 i 1593 års utgåva av Chronicon är satt med större grad än den kringliggande historiska berättelsen.28
Att jag hittills inte lyckats återskapa den ursprungliga, censurerade
texten beror inte bara på att brevväxlingen mellan Chytraeus och hans
svenska korrespondenter bara delvis bevarats. Viktigare i detta sammanhang är antagligen att riksrådet krävde att Chytraeus skulle inkräva alla
exemplar av provtrycket med den omstridda passagen från mottagarna:
DET SVENSKA RIKSRÅDETS CENSUR AV DAVID CHYTRAEUS’ KRÖNIKOR —
”Das der Exemplar, dereinsten 50 oder 60 sollen sein gedruckt worden
[…] wiedrumb einfordern und an sich bringen [soll].”29
När man granskar senare upplagor av Chytraeus’ Chronicon Saxoniae,
blir det tydligt att den omstridda passagen helt enkelt ströks utan att ersättas av annan text i 1593 års utgåva. Senare upplagor innehåller däremot en passage som antagligen är baserad på den formulering som riksrådet sände Chytraeus. Det nämns givetvis att konungen och riksrådet
hamnade i en konstitutionell dispyt, men att riksrådets medlemmar kände
sig helt oskyldiga ”coram Deo et hominibus”, inför Gud och människorna, och att Johan III full av ånger skall ha tagit riksrådet till nåder
igen.30 Troligen har stycket formulerats av Erik Sparre, eftersom det
konstitutionella upplägget utgår från en politisk samverkan mellan
konungen och riksrådet som i mångt och mycket påminner om argumentationen i Pro lege, rege et grege.31
Information som problem
Relationen mellan David Chytraeus i Rostock och hans korrespondenter
i Sverige under 1580-talets slut och 1590-talets början illustrerar att information kunde vara både en tillgång och ett problem.
För professorn i Rostock var det absolut nödvändigt att ha informanter runtom i Europa som kunde förse honom med aktuella uppgifter så
att han kunde fullfölja sin vetenskapliga framställning av Östersjöländernas samtidshistoria. Men även för den svenska sidan var informationsförmedling en tillgång. Den informationen som lämnades till David Chytraeus inarbetades i ett av tidens mest betydelsefulla historiska verk. Johan III och det svenska riksrådet fick alltså tillgång till en bredare läsekrets och kunde därmed styra det som lästes om Sveriges historia bland
Europas lärda män och beslutsfattare. Chytraeus’ krönikor var skrivna på
latin32 och riktade sig därmed till de latinkunniga, det vill säga i synnerhet
till dem som var akademiskt bildade och till dem som använde latinet i
sin profession. Dit hörde prästerna men även en stor del av Europas politiska ledare, som hade beståtts en humanistisk bildning. Chytraeus’ historiska redogörelser över enstaka år, för det mesta publicerade under titeln
Sylva Chronici, var verk av ringare omfattning, vilka trycktes i kvarto eller
oktavo och alltså var jämförelsevis billiga. Hans Chronicon Saxoniae publicerades däremot som dyrbara folioutgåvor, vilket i sin tur inskränkte
läsekretsen till de bättre ställda i samhället. För Johan III och det svenska
89
90 — OTFRIED CZAIKA
riksrådet måste det alltså ha framstått som mycket åtråvärt att få den
svenska historien inarbetad i ett sådant påkostat verk författat av en av
tidens mest framstående historiografer. Att få Sveriges öden beskrivna av
David Chytraeus ”i klart ljus” kan beskrivas som ett slags marknadsföring
värd att betala för. Och både Chytraeus’ brevväxling och dedikationerna
i hans verk visar att han regelbundet kunde räkna med betydande summor som stöd för sin historiska utgivning. Hela upplägget var en win
win-situation: David Chytraeus fick tillgång till information och understöd. I gengäld kunde han erbjuda sitt goda namn samt ett redan pågående större utgivningsprojekt där den information som levererades av hans
svenska korrespondenter och bearbetades av honom själv kunde förmedlas till en bildad och inflytelserik läsekrets.
Att Chytraeus sedan tidigare hade goda kontakter i det svenska riket
underlättade för honom att få tillgång till information som förmedlades
till exempel av konungens sekreterare, av tidigare studenter i Wittenberg och Rostock samt av det svenska riksrådet. Men redan processen
att förmedla information från Sverige till Rostock hade sina problem.
Gång på gång skrev Chytraeus till Sverige och bad om att få färska uppgifter om aktuella händelser. Informationsflödet fungerade tydligen inte
så bra som han önskade. Om detta berodde på att leveransen av källor till
Rostock var lågt prioriterad vid det svenska hovet eller på tidens osäkra
postgång är inte klart.
I synnerhet blev dock information ett problem när Chytraeus i sin
krönika redogjorde för mötet i Reval 1589. Det som professorn i Rostock hade skrivit – och som med säkerhet hade stöd i de källor som han
hade fått av Johan III:s sekreterare – blev ett problem så fort konungen
hade avlidit. Det svenska riksrådet hade inget intresse av att berättelsen
om konungens onåd skulle spridas och tog resolut tag i saken. Provutgåvans trettio, fyrtio eller femtio exemplar skulle återkallas och stycket som beskrev mötet i Reval omformuleras. David Chytraeus, som var
beroende av sina svenska korrespondenter både för information och för
ekonomiskt understöd, gick utan vidare med på riksrådets krav. Han tog
inte någon strid med de svenska adelsmän som önskade att provupplagan skulle återkallas och makuleras och som krävde en betydande ändring av texten.
Utan vidare kan hela diskussionen som fördes mellan Chytraeus och
det svenska riksrådet värderas som att riksrådet utövade censur och att
professorn i Rostock övergav det anspråk på humanistisk vetenskaplighet och källkritik som han faktiskt hävdade. Chytraeus’ agerande ligger
DET SVENSKA RIKSRÅDETS CENSUR AV DAVID CHYTRAEUS’ KRÖNIKOR —
mycket nära självcensur: det svenska riksrådet hade nämligen inte haft
minsta möjlighet att hindra spridningen av den text som redan var tryckt
i provupplagan. Chronicon Saxoniae skrevs och publicerades utanför rikets
gränser. Trots att det inte fanns några direkta eller officiella vägar att ingripa mot publiceringen av texten i dess ursprungliga skick så visade sig
de icke-officiella – och outtalade – påtryckningsmedlen minst lika effektiva. Chytraeus’ rädsla att förlora inkomster och tillgång till källor torde
ha vägt minst lika tungt som de goda privata kontakter han sedan flera
årtionden hade till medlemmar av det svenska riksrådet.
Med facit i hand och nutida anspråk på vetenskaplighet och tryckfrihet kan det kännas frestande att fördöma det som hände för över fyrahundra år sedan. Så enkel är dock inte saken. För det första så belyser
hela händelsen något som fortfarande är avgörande för all historisk
forskning, nämligen källornas tillförlitlighet och objektvitet. Bakom den
text som slutligen lyftes ut ur Chronicon Saxoniae och ersattes med en annan fanns givetvis Johan III:s syn på saken, som antagligen var lika färgad av personliga intressen som riksrådets. För David Chytraeus måste
det ha varit närmast omöjligt att avgöra vilken framställning av händelseförloppet som var mest korrekt eller objektiv, i synnerhet som han
knappast hade tillgång till oberoende källor. Detta är ett problem som i
dag ter sig mer aktuellt än för bara ett halvt sekel sedan. För historiografen David Chytraeus var redan två olika framställningar av samma händelse ett överflöd av information som orsakade påtagliga problem. Under de århundraden som förflutit sedan Chytraeus skrev sina krönikor
har detta källkritiska problem vuxit exponentiellt, först genom tryckkonstens successiva utbredning i Europa under 1600- och 1700-talet, sedan genom avsevärt effektivare och billigare tryckteknik under 1800-talet, och slutligen genom audiovisuella och digitala massmedier under de
senaste årtiondena. I dag kan det vara ännu svårare än för några hundra
år sedan att avgöra huruvida en framställning är tillförlitlig och objektiv.
För det andra styrdes diskussionen mellan David Chytraeus och det
svenska riksrådet givetvis av personliga bindningar – klientskap, vänskap och ekonomiskt beroendeförhållande. Inte heller detta är något
unikt för dåtiden. Även om vi som nutida historiker försöker att nå en
objektiv framställning så ingår även vi i både formella och informella
nätverk som på ett eller annat sätt styr det som beforskas, skrivs och
publiceras. Och naturligtvis är vi än i dag beroende av mecenater – staten eller privata finansiärer. Vad vi skriver och hur vi värderar historiska
händelser kan vara påverkat av samhällets traditioner, värdegrund eller
91
92 — OTFRIED CZAIKA
(stundom kortvariga) vetenskapliga konjunkturer. Ofta är det så enkelt
som att det är det ämne som får en finansiär att öppna plånboken som
blir föremål för en vetenskaplig framställning och inte det som en forskare egentligen vill granska.
Sist men inte minst så är vår tid naturligtvis inte fri från politiskt inflytande över det kulturella minnet. Ibland kan det vara tidsandan som
gör att tryckta texter förändras. Att till exempel förlaget Friedrich
Oetinger (med upphovsrättsinnehavarnas goda minne och samtycke)
har ingripit i de tyska utgåvorna av Astrid Lindgrens Pippi-böcker och
ändrat ordet negerkung till söderhavskung har nyligen väckt stor debatt i
Tyskland.33 Men inte heller ett land som Sverige, där tryckfriheten värderas som en av medborgarnas viktigaste rättigheter, går fritt från indirekt samhällelig eller direkt politisk inblandning i det som skrivs och
publiceras, vilket framgår av Birgitta Almgrens bidrag i denna volym.
Något liknande hände redan historiografen David Chytraeus för över fyrahundra år sen. Inget nytt under solen alltså.
noter
1. Christopher Spehr, Luther und das Konzil: zur Entwicklung eines zentralen Themas in der Reformationszeit (Tübingen 2010) s. 253; Thomas Kaufmann, Martin Luther (München 2006) s. 34; Gerhard Ebeling, Luthers Seelsorge: Theologie
in der Vielfalt der Lebenssituationen an seinen Briefen dargestellt (Tübingen 1997)
s. 475.
2. Marcel Nieden ”Die Wittenberger Reformation als Medienereignis”, i
Europäische Geschichte Online (EGO), utg. Leibniz-Institut für Europäische
Geschichte (IEG), Mainz 23/4 2012, http://www.ieg-ego.eu/niedenm-2012de, URN: urn:nbn:de:0159-2012042305, 8/2 2013.
3. För detta, se bl.a. Carlos M. N. Eire, War against the idols: the reformation of
worship from Erasmus to Calvin (Cambridge, UK, 1986) s. 45 f.; Paul F. Grendler, Renaissance education between religion and politics (Hampshire & Burlington
1988) s. 15; Silvana Seidel Menchi, Erasmus als Ketzer: Reformation und Inquisition im Italien des 16. Jahrhunderts (Leiden 1993); Margaret Bald, Banned books:
literature suppressed on religious grounds (New York 1998) s. 270; Judith Rice
Henderson, ”Humanism and the humanities: Erasmus’s Opus de conscribendis epistolis in sixteenth-century schools”, i Carol Poster & Linda C. Mitchell
(red.), Letter-writing manuals and instruction from antiquity to the present: historical and bibliographic studies (Columbia 2007) s. 141–177, här s. 163.
4. För Chytraeus’ kontakter med personer i det svenska riket, se Otfried
DET SVENSKA RIKSRÅDETS CENSUR AV DAVID CHYTRAEUS’ KRÖNIKOR —
Czaika, David Chytraeus und die Universität Rostock in ihren Beziehungen zum
schwedischen Reich (Helsingfors 2002) s. 178–194.
5. David Chytraeus till Hartmann Beyer, Ms. Fh. H. Beyer A 61, Staats- und
Universitätsbibliothek Frankfurt; Christian Callmer, Svenska studenter i Wittenberg (Stockholm 1976) s. 22; Christian Callmer, Svenska studenter i Rostock
1419–1828, red. Maj Callmer, förord av Sten Carlsson (Stockholm 1988) s. 22.
6. Davidis Chytræi theologi ac historici eminentissimi, Rostochiana in academia professoris quondam primarii epistolæ (Hannover 1614) [= VD17 1:049418Y] citeras
i fortsättningen som CHE, s. 100 f., 192–197, 474 f., 485; David Chytraeus,
Sententiae Iesu Syracidae (Wittenberg 1565) [=VD16 B 4060] s. A II r, (dedikation till Karl a Gera); David Chytraeus, Chronologia Historiae Herodoti et
Thucydidis (Strassburg 1565), s. A 4 v.
7. Callmer (1976) s. 24 f.; Callmer (1988) s. 19.
8. Brev till Erik XIV och Johan III finns i CHE, s. 58–60 (Chytraeus till Johan
III); s. 78 f. (Chytraeus till Johan III); s. 332 f. (Chytraeus till Johan III); s.
582 f. (Chytraeus till Johan III); s. 605 f. (Chytraeus till Johan III); s. 1065–
1067 (Chytraeus till Erik XIV); s. 1067 f. (Erik XIV till Chytraeus); s. 1068–
1070 (Chytraeus till Erik XIV); s. 1119–1121 (Chytraeus till Erik XIV); s.
1123–1125 (Chytraeus till Johan III). För Chytraeus’ kontakter med svenska
konungar, se Czaika (2002) s. 195–308, 441–452.
9. Om detta vittnar bl.a. Opsnapede svenske breve 1564, Rigsarkivet, Köpenhamn. Czaika (2002) s. 103–162, 438–441.
10. Czaika (2002) s. 195–269.
11. Czaika (2002) s. 221–269; Otfried Czaika, Elisabet Vasa: en kvinna på 1500-talet och hennes böcker (Stockholm 2009) s. 22–28.
12. Johannes Messenius, Scondia illustrata, seu Chronologia de rebus Sueciæ potissimùm;
deindè regnorum etiam adjacentium, in quantùm illius conducit cognitioni; tàm ecclesiasticis quàm politicis, ab anno Christi MDLXVIII. ad MDXCII. gestis: Tomus VII
(Stockholm 1702) s. 66 f. CHE, s. 575 f.; Czaika (2002) s. 258–260.
13. Harald Bollbuck, Geschichts- und Raummodelle bei Albert Krantz (um 1448–1517)
und bei David Chytraeus (1530–1600), (Frankfurt am Main m.fl. 2006).
14. Harald Bollbuck, ”Universalgeschichte, Kirchengeschichte und die Ordnung
der Schöpfung – Philipp Melanchthon und die Anfänge der protestantischen
Geschichtsschreibung”, i Günter Frank (red.), Fragmenta Melanchthoniana, 4
(Ubstadt-Weiher, Heidelberg m.fl. 2009) s. 125–152.
15. Messenius, 7 (1702) s. 143; Johannes Baazius, Inventarium ecclesiæ Sveo-Gothorum continens integram historiam eccles. Svec. libris VIII descriptam, incipiendo a vetustate et religione hujus gentis in Scandia primò residentis […], (Linköping
1642) s. 504 f.; CHE, s. 707; David Chytraeus, Saxonia, ab Anno CHRISTI
1500. vsque ad M.D.XCIX. […], (Leipzig 1599) [= VD16 ZV 3365] s. 7.
16. CHE, s. 461 f., 604.
17. Detta hävdar åtminstone Henrik Schück, Svensk litteraturhistoria, 1 (Stockholm
93
94 — OTFRIED CZAIKA
1890) s. 415. Schücks uppgift har inte kunnat verifieras, men det är säkert att
Chytraeus mottog ansenliga gåvor av Erik Sparre. Chytraeus till Sparre, 8/6
1592 och 9/10 1592, EP S 47, Kungl. biblioteket, Stockholm (KB).
18. David Chytraeus, Chronicon Saxoniae & vicini orbis Arctoj. Pars prima. Ab
anno Christi 1500 vsque ad 1524 […], (Rostock 1590) [=VD16 C 2552] s. 565;
Chytraeus till Sparre, 24/3 1592, Nordin 172, Uppsala universitetsbibliotek
(UUB); brevet finns även som koncept i CHE, s. 794 f.
19. Czaika (2002) s. 276–294.
20. Chytraeus till Sparre, 8/6 1592 och 9/10 1592, EP S 47, KB.
21. Erik Sparre, Pro lege, rege et grege samt rättegångsinlagor i tvisten rörande fru Görvel Abrahamsdotter Gyllenstiernas arv, Historiska handlingar, 27, utg. Jan Eric
Almquist (Stockholm 1924) s. 54; Sven-Eric Forsell, ”Olaus Petri och Erik
Sparre: två aspekter av statsrättsligt tänkande i 1500-talets Sverige” (Helsingfors 1964) s. 82, 100 f. (opubl. magisteruppsats, Helsingfors universitet,
humanistiska fakultetens bibliotek).
22. För detta, se Emil Hildebrand (red.), Svenska riksdagsakter jämte andra handlingar som höra till statsförfattningens historia, [Ser. 1]: under tidehvarfvet 1521–
1718 [Afd. 1], [1521–1611], D. 2: 1561–1592 (Stockholm, 1899) s. 789–800;
s.st., D. 3. 1: 1593–1594 (Stockholm, 1894) s. 819–859; Pentti Renvall, Klaus
Fleming und der finnische Adel in den Anfangsphasen der Krise der neunziger Jahre des 16. Jahrhunderts (Åbo 1939) bl.a. s. 13–15, 20–26, 56; Eric Anthoni, Till
avvecklingen av konflikten mellan hertig Carl och Finland: konfliktens uppkomst och
hertigens seger (Helsingfors 1935) s. 5.
23. Renvall (1939) s. 56.
24. David Chytraeus, Sylva Chronici Saxoniae et vicini orbis Arctoi, Ab anno Christi
M.D.LXXX Vsq; ad M.D.XCI. (Strassburg 1591) [= VD16 C 2558] s. AA Vr–
Aa Vv.
25. Chytraeus till Sparre, 24/3 1592, Nordin 172, UUB.
26. Gustav Banér, Erik Sparre m.fl. till Chytraeus, 5/11 1593, Nordin 835, UUB.
27. Chytraeus till Sparre, 24/3 1592, Nordin 172, UUB.
28. David Chytraeus, Chronicon Saxoniae & vicinarum aliquot Gentium: Ab Anno
Christi 1500. vsque ad M.D.XCIII. […], (Leipzig 1593) [= VD16 C 2554] s.
858–867.
29. Gustav Banér, Erik Sparre m.fl. till Chytraeus, 5/11 1593, Nordin 172, UUB.
30. David Chytraeus, Saxonia ab Anno CHRISTI 1500. vsque ad M.D.XCIX. Recognita; et aliquot annorum acceßione, et alijs Historijs aucta (Leipzig 1599) [= VD16
ZV 3365] s. 352 [802].
31. Czaika (2002) s. 291.
32. Med viss fördröjning publicerades Chronicon Saxoniae även i tysk översättning.
33. För detta, se bl.a. följande artiklar i den tyska veckotidningen Die Zeit: Ulrich
Greiner, ”Die kleine Hexenjagd”, Die Zeit, 17/1 2013, nr 04; Tanja Steltzer,
DET SVENSKA RIKSRÅDETS CENSUR AV DAVID CHYTRAEUS’ KRÖNIKOR —
”Das Konfektionieren zerstört die Fantasie”, Die Zeit, 17/1 2013, nr 04;
David Hugendick, ”Von Zensur kann keine Rede sein”, Zeit Online, 22/1
2013; [signatur rav], ”Höher Gebildete gegen Streichung von ’Neger ’”, Zeit
Online, 19/1 2013.
95
96 — OTFRIED CZAIKA
DET SVENSKA RIKSRÅDETS CENSUR AV DAVID CHYTRAEUS’ KRÖNIKOR —
97
anna maria forssberg
.........................................
Information som
problem och möjlighet
i 1600-talets Sverige
poeten lars wivallius förde under första hälften av 1600-talet
ett ganska stökigt liv, vilket ledde till att han sedermera hamnade i fängelse. I en supplik till riksrådet skrev Wivallius att han har märkt att
människorna i Sverige oroade sig över kungens nya krig mot kejsaren –
det vi kallar trettioåriga kriget. Han beskrev det som ”denna opinion,
denna illvillighet, denna allmogens hemliga sorg”, men menade också
att han hade lösningen. Han skulle författa en skrift som vände opinionen och gav allmogen lustigt mod att frivilligt slåss mot kejsaren med liv
och blod ”utan någon gensägelse”.1 I utbyte hoppades Wivallius få slippa
ut från sin fångenskap. Rådsherrarna använde sig inte av poetens tjänster i detta sammanhang, men hans tankar var dem långtifrån främmande. Att allmogen i Sverige besatt en kritisk ”opinion” som på olika sätt
behövde hanteras hävdades ständigt under denna period. Och trots att
statsmakten förfogade över både vapen och soldater valde den alltid ordet i första hand. Information i form av nyheter och rykten var ett stort
problem för makthavarna, men den utgjorde också en möjlighet.
Ordet information är så förknippat med vår tid att vi har kommit att
betrakta det som ett modernt fenomen. Men tillgång och kontroll till information har varit av yttersta vikt för makthavare i alla tider, och användningen av den var ofta mer sofistikerad än vi normalt föreställer oss.
Kravet från 1661 på leveransplikt av alla trycksaker som framställdes
inom Sveriges gränser var ett av många uttryck för den svenska statsmaktens ambitioner att kontrollera informationsflödet. Men informationspolitiken var inte bara defensiv. Den handlade inte endast om att
förhindra misshagliga nyheter utan lika mycket om att använda informa-
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
tionsspridningen offensivt – om att själv sätta agendan, som vi skulle
säga i det moderna informationssamhället. Faktum är att 1600-talets
makthavare var väl medvetna om att information var en maktresurs,
som de försökte utnyttja efter bästa förmåga. De hade dessutom tillgång
till goda medier – tryckta skrifter, handskrifter som kunde läsas upp av
landshövdingar och fogdar och framför allt: predikstolarna. Detta säger
inte bara något om maktutövning utan också om synen på undersåtarna.
Befolkningen i Sverige, som till största delen bestod av jordbrukare, ansågs kunna förstå och tolka information. Informationsutbyte sågs som
en viktig del av relationen furste–undersåte. Detta handlade inte bara
om fundamentala saker som lagar (ingen kunde bli dömd efter en lag
som vederbörande inte kände till) utan även om politiska frågor. Men
informationen i dåtidens samhälle var – liksom i dag – vittförgrenad och
trasslig och svår att överblicka. Innan jag diskuterar informationen som
problem och möjlighet följer därför en diskussion om själva begreppet
information och synen på det under 1600-talet.
Begreppet information
På 1600-talet användes ett annat skriftspråk i Sverige än det vi använder i
dag. Böcker trycktes med frakturstil och brev och anteckningar plitades
med gotiska bokstäver. Men det gällde bara det som skrevs på svenska eller tyska. Ord med latinskt, grekiskt eller franskt ursprung särskildes genom att de skrevs eller trycktes med latinska bokstäver. När man läser offentliga handlingar, riksdagskallelser och lagar, eller rådets protokoll och
korrespondens slås man av hur många främmande ord som var en naturlig
del av språket, men vars utländska ursprung fortfarande markerades. Till
dem hör ord som informera, communicera, persuadera, remonstrera och advertera och jag har varit glad att de på detta sätt sticker ut ur texten. Några av
dem är självskrivna i 2000-talets vokabulär, andra framstår som hopplöst
antikverade latinismer. Betydelserna har också förskjutits något. På
1600-talet betydde persuadera ’övertala’, remonstrera ’att föredraga’ och advertera ’att upplysa’. Ordet kommunicera betydde vanligen ’att meddela något’ – och handlade mer sällan om en reell dialog. Ordet information började användas på 1620-talet och tycks ganska snart ha blivit relativt vanligt.2
Det användes i dagens betydelse, ’meddelande av upplysningar, upplysande’, men kunde också betyda ’undervisning’.3 Exemplen är många, liksom
uttryckssätten. Karl X Gustav har blivit informerad genom brev, rådet har
99
100 — ANNA MARIA FORSSBERG
I sin kungaförsäkran lovade Karl X Gustav att inte starta krig utan rådets och ständernas ”vetenskap och samtycke”.
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
fått kunskap, allmogen skall informeras, dokument skall visas för ständernas information och så vidare.4 Medan vi tenderar att tala om information
för att vi känner oss översvämmade av den, så talade 1600-talsmänniskan
om information för att den var lika viktig som åtråvärd. Det kunde handla
om nyheter, men också om gammal traderad kunskap och inte minst om
hur dessa förhöll sig till varandra. Det räcker med att läsa några brev från
tiden för att se med vilken omsorg man exempelvis utbytte upplysningar.
Säkra uppgifter var svåra att få. Det är inte en slump att ordet information
ideligen återkommer i riksdagshandlingarna, att allmogen i sitt propositionssvar 1655 tackade ”H.K.M.t underdånigst för omständig underrättelse om alle sakers förlopp”5 eller att ständerna i riksdagsbeslutet framförde
sin erkänsla för kungens omvårdnad ”och att Hans Kungl. Majt. så omständligen haver behagat att upptäcka oss hela förloppet av kriget, och vad
mera där ute och på andre orter negotierat”.6 I sin kungaförsäkran hade
Karl X Gustav lovat att inte starta krig utan rådets och ständernas ”vetenskap och samtycke”.7 Graden av detta samtycke är omdiskuterat i forskningen – i vilken mån kunde ständerna påverka besluten på riksdagen?
Under min period kan konstateras att de kallades in för att ge sitt samtycke
snarare än för att uttrycka sin åsikt. Att samla ständerna var ett sätt för råd
och kung att ta reda på var gränsen gick för det som ständerna kunde gå
med på när det gällde skatter och utskrivningar, att få deras bifall och
skänka politiken legitimitet. Ur alla dessa aspekter var informationsakten
central. Det intressanta med att kungen lovade att informera ständerna
om förestående krig är att det stod i rak motsättning till en annan samtida
idé: den om statshemligheten (arcana imperii).8 Enligt denna princip var
politiken en angelägenhet endast för de styrande – undersåtarna hade inget därmed att skaffa. Detta gällde särskilt utrikespolitiken; som ofta påpekats var allmogen utestängd från det sekreta utskottet där dessa frågor
vanligen dryftades under riksdagarna. Vår tids omhuldade offentlighetsprincip var givetvis otänkbar. Ändå fanns en vilja från statsmakten att informera undersåtarna enligt en paternalistisk föreställning.
Denna ambivalens mellan att ge ständerna information och att hålla
politiken hemlig är genomgående. Man skulle kunna se det som att det var
de politiska övervägandena och strategierna som borde hållas hemliga,
medan de politiska besluten skulle offentliggöras. Det stämmer såtillvida
att rådets initiala diskussioner om exempelvis krig aldrig offentliggjordes.
Däremot nöjde sig inte statsmakten med att bara tillkännage sina beslut –
det var vanligt att man också argumenterade för dem. Detta förhållningssätt gällde inte bara riksdagen och dess ledamöter, utan alla undersåtar.
101
102 — ANNA MARIA FORSSBERG
Den information jag undersöker var för det mesta ganska enkelriktad
till sin natur.9 Detta innebar emellertid inte att undersåtarna saknade
möjlighet att kommunicera med överheten. De kunde lämna in både enskilda och gemensamma besvär till riksdagarna, de kunde inkomma med
suppliker till kungarna och besöka eller skriva till landshövdingarna för
att få skattelättnader eller diskutera andra problem. Vid flera tillfällen
tillsattes också särskilda kommissioner som åkte runt i landet och inhämtade undersåtarnas synpunkter.10 Även tingen och sockenstämmorna
var viktiga arenor för politiska samtal.11 När det gällde krig eller politik
var det dock knappast så att statsmakten på allvar efterfrågade deras
åsikt. Ändå bör det betonas att ett slags interaktiv kommunikation fanns
inbyggd i tidens informationstankar. När det gäller pamfletter och panegyriker har det konstaterats att de alltid var ett svar på någonting: på en
händelse, på en annan pamflett, på en idealbild.12 Även om det ofta endast är elitens brev och propagandadokument som bevarats bör de läsas
i en tänkt dialog. De ingick i ett komplicerat och mångfacetterat informationsnät, av vilket väldigt lite finns kvar i dag. Det intressanta med
det svenska exemplet är att statsmakten i ovanligt hög grad eftersträvade
en fungerande kommunikation mellan överhet och undersåtar. Det bör
kanske också poängteras att begreppen problem och möjlighet delvis är
en falsk dikotomi. Många informationstillfällen var naturligtvis både
och. I det följande försöker jag skilja mellan de tillfällen då de styrande
såg informationsspridningen som så problematisk att de försökte hindra
eller begränsa den, och de tillfällen då de i stället själva använde den som
politisk strategi.
Information som problem
Under trettioåriga kriget tog nyhetsspridningen fart på allvar. Tryckta
böcker, tidningar och flygblad cirkulerade i en helt ny omfattning, inte
minst tack vare det postverk som samtidigt tog form. Detta skapade nya
arenor för kritik av furstarna, som i sin tur inte var sena att skapa eller ta
över tidningar som kunde ge deras version av sanningen. Det gällde att
på olika sätt tämja det tryckta ordet. När postmästare Johan Beijer 1643
fick privilegiet att ge ut Sveriges första tidning fick han också lova att den
inte skulle innehålla något som kunde skada kungen eller främmande regenter.13 Böcker och flygblad var ett potentiellt hot mot den enighet och
religiösa renlärighet som var så viktig för makthavarna. Statsmakten
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
År 1665 förbjöds smädeskrifter i alla former genom Kungl. Maj:ts plakat.
103
104 — ANNA MARIA FORSSBERG
vidtog en rad åtgärder för att kunna censurera trycksaker och begränsa
införseln av utländska böcker. I en särskild förordning 1665 förbjöds
smädeskrifter, ”utav vad art och intention de äre, det vare sig i form av
samtal, rim, visor, tryckta eller skrivna, uti koppar eller eljest utstuckne
figurer”, och ett par år senare begränsades importen av utländska böcker.14 Detta hindrade inte att det stormade flera gånger under seklet kring
universiteten och det höga prästerskapet när de uttryckte eller lät trycka
saker som inte var tillräckligt renläriga. Än svårare var det naturligtvis
att kontrollera handskrivna tidningar och brev.15 Det var förmodligen
inte bara anhöriga till höga befäl som fick nyheter brevledes utan också
många andra. I ett brev från januari 1659 berättade knekten Lars Olofsson för sin hustru Malin Mattsdotter att staden Graudenz, där han befann sig, varit belägrad i ett och ett halvt år och att svenskarna nyligen
förlorat Thorn till fienden.16 Det är den typ av nyheter som Posttidningarna vanligen var restriktiva med och som de styrande förmodligen inte
ville ha spridda.17 Ändå hade de ganska små medel att förhindra det. Det
är alltså viktigt att komma ihåg att statsmakten inte hade ensamrätt på
informationsspridning eller kunde kontrollera den – det existerade parallella informationssystem: ett privat och ett offentligt.
Den viktigaste kommunikationsformen var emellertid också den
enklaste: det talade ordet. Människor utbytte nyheter, skvaller, rykten.
Statsmakten fruktade dessa rykten, och särskilt fruktade man uppviglare. Det var framför allt tre saker man var rädd för: folkligt missnöje, uppror och defaitism – och dessa hängde ihop (och hade gjort så allt sedan
Gustav Vasas svavelosande brev). Det som skiljer situationen i Sverige
från den i exempelvis Frankrike är att makthavarna brydde sig om allmogens ”humör” och ”opinion” och att man faktiskt ofta vände sig direkt till bondebefolkningen.18 I ett berömt tal till ständerna inför sin avresa till trettioåriga kriget uppmanade Gustav II Adolf prästerskapet att
förmana sina åhörare och se till att de godvilligt utförde sina plikter i
enighet och samdräktighet, och att inte ”låta sig förföra av en hop onda
människor”.19 Detta är en vanlig retorisk bild än i våra dagar: man vill
inte utmåla alla som dåliga – hyggligt folk kan däremot låta sig förledas
av dem som redan är förtappade. Denna rädsla var ännu tydligare formulerad i landshövdingeinstruktionen från 1635 där det påstods att det
som oftast plägar instinga spejare och förkunskapare ifrån våra fiender
och illviljande, särdeles konungen i Polen och hans anhang som somt
bära brev och bud dem emellan, somt spy deras etter och förgift ut ibland
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
Kungl. Maj:ts förbud mot att införa skadliga böcker i riket från 1667.
105
106 — ANNA MARIA FORSSBERG
den enfaldige allmogen, uppeggandes undersåtarna till ond mening och
tro om överheten och regementet, så ock inblåsandes dem andre hopp
och förtröstningar […]20
Att det verkligen förekom ombud från fienden som spred brev och uppviglade allmogen i Sverige 1635 har jag inte sett några belägg för, men
bilden är intressant. Enligt texten var syftet att öppna undersåtarnas
dörrar för fienden, vilket skulle kunna leda till allas undergång. Landshövdingarna fick således till uppgift att övervaka opinionen. Med tiden
kom åtgärderna att skärpas. I enlighet med 1734 års lag kunde ryktesspridning om sådant som berörde rikets säkerhet eller om annat som
kunde skapa oro medföra dödsstraff, och efter dalupproret 1743 förbjöds
budkavlar som inte var påbjudna av överheten.21
Rykten kunde användas som politiska verktyg, men var svåra att
kontrollera. De kunde också uppstå av sig själva, och i synnerhet i krigstid var det lätt att ryktesspridning uppkom. I slutet av juni 1656 rådde
”stort alarm” i Stockholm sedan det spridits uppgifter om att den holländska flottan landstigit i Tälje. Det visade sig att ryktet uppkommit efter att en bonde bränt svedjeland och att svenska soldater setts marschera förbi, vilket säger en del om de oroliga stämningarna.22 I Linköping
kom marknaden helt av sig efter nyheten att fienden landstigit och bränt
Nyköping, något som så småningom visade sig vara fel.23 I krigstid var
statsmakten synnerligen angelägen om att kontrollera informationsspridningen och att undvika sådant som kunde orsaka oro och missnöje.
Detta avspeglas väl i den instruktion som Karl X Gustav gav rådet inför
sin avresa till Polen 1655.
Vad inrikesfaran vidkommer, emedan allmogens och gemene mans svårighet och olåt (om sådant eljest framdeles emot förhoppning förmärkes
och hörs hos dem) icke synas kunna förorsakas av något annat, än av några deras nu beviljade hjälper, eller till äventyrs, denna Kunglig Maj:ts armatur och krigsexpedition. Därför skall riksens råd, vid alla tillfällen, så
publice som privatim var och synnerligen remonstrera, så pålagornas
högstnödighet till regementets understödjande och rikets försvar, som
ock av vad högviktiga orsaker Kungl. Maj:t denna stora krigs armatur
och utrustning oundvikligen haver måst sig företaga: På det alla måge
bliva där om rätteligen informerade, till underdånig trohet och välvillighet disponerade, och riket således både in- och utrikes, till land och vatten för all fara försäkrat.24
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
Klarare kan knappast den inhemska krigspropagandans idé formuleras.
Problemet var allmogens befarade missnöje – deras olåt. Men det fanns
också en lösning: att se till att de blev rätteligen informerade.
Information som möjlighet
Det togs alltså många initiativ för att förhindra, censurera och kontrollera den samtida informationsspridningen. Men statsmakten använde
den faktiskt i än högre grad för sina egna syften. Tilltron till ordets makt
var stor, inte bara hos den tidigare nämnde Wivallius. Johan Skytte, som
finansierat Sveriges första professur i retorik, menade att en ”beprydd
oration” kunde stilla upproriska bönder, förmå människor att bekosta
krig och få en här slagen på flykten att vända tillbaka.25 Staten bedrev
propaganda med stor medvetenhet genom flera effektiva kanaler. Jag har
tidigare nämnt riksdagen, länsförvaltningen och Posttidningarna. Av allra
störst betydelse var emellertid kyrkan – eller predikstolarna. I och med
1686 års kyrkolag blev det officiellt beslutat att kungliga förordningar
skulle läsas från predikstolen, men detta var praxis sedan långt tidigare.
Det innebar att församlingarna på söndagarna kunde få höra upplästa
riksdagskallelser, utskrivningsbeslut, efterlysningar av desertörer, tobaksplakat, förbud mot dueller, förbud mot fågelskjutande och barnamord eller regler för mått och vikt och mycket annat.26 Predikstolen användes också för regionala kungörelser och för meddelanden av betydligt mer lokalt slag: lysningar och efterlysningar av borttappade saker,
bortsprungen boskap och annat.27 Dessutom lästes böndagsplakat och
tacksägelsetexter högt. Det finns flera omständigheter som gör predikstolen till ett mycket intressant medium. Alla människor förväntades gå
i kyrkan: fattiga och rika, unga och gamla, män och kvinnor. Det som
sades i kyrkan och som lästes upp från predikstolen, kunde potentiellt nå
alla invånare i Sverige. Det faktum att texterna föredrogs muntligen
gjorde att alla, hög som låg, kunde ta dem till sig på liknande villkor –
även om språkförståelsen säkert varierade. En ofta upprepad instruktion
för prästerskapet var att man skulle tala enkelt, utan latin, så att de
fåkunniga förstod. Vidare var det betydelsefullt att alla människor i Sverige samlades samtidigt. Det gällde såväl bön- och tacksägelsedagar som
söndagsgudstjänsten. Givetvis uppnåddes inte detta mål alltid, men det
var en uttalad ambition. Det brukade i dessa sammanhang sägas att den
gemensamma bönen hade en särskild kraft, men säkerligen hade vetska-
107
108 — ANNA MARIA FORSSBERG
pen om att människor hörde samma texter och sjöng samma psalmer
runtom i Sverige också en betydelse för deras identitet.
Som tidigare framgått kunde inte statsmakten helt kontrollera informationsspridningen i Sverige. Men den hade betydligt bättre möjligheter att föra ut sina budskap än andra grupper i samhället. Den ägde, med
ett modernt ord, problemformuleringsprivilegiet. De offentliga kungörelserna var ett sätt att formulera problem och föra ut sitt budskap och
detta var särskilt tydligt beträffande böndagarna och tacksägelsedagarna.
Det var officiellt påbjudna högtider, obligatoriska för alla undersåtar.
Även om de firades i kyrkan under religiösa former var de ett statligt initiativ och nyckeltexterna skrevs i det kungliga kansliet. I början av varje
år upplästes ett böndagsplakat med en motivering till varför årets böndagar skulle firas. Den övergripande anledningen var alltid att man skulle
försöka blidka Gud så att han inte sände de gudomliga straffen krig, pest
och hungersnöd över land och rike. Själva plakatet användes emellertid
ofta, och inte minst av Gustav II Adolf, till att berätta om olika hotbilder
mot Sverige och indirekt legitimera deltagandet i olika krig. Genom de
så kallade tacksägelsedagarna förmedlades också nyheter om kriget. De
firades med anledning av segrar eller lyckade belägringar och innehöll
psalmen ”O Gud, vi love dig”. Under gudstjänsten lästes också en ganska
detaljerad beskrivning av själva krigshändelsen upp.
För de allra flesta invånare i Sverige var förmodligen dessa tacksägelsedagar den bästa informationskällan angående det pågående kriget. Så
vad var det egentligen för information de fick sig till livs? Jag har inte
funnit några exempel på att nederlag förkläddes till segrar eller andra
lögner, men informationen var djupt selektiv. I och med att man bara
uppmärksammade framgångarna förtegs motgångarna med automatik.
Även om referaten skildrade olika händelser var den övergripande strukturen påfallande uniform i plakaten. De följde samma kronologi och dramaturgi. De tycks ha utgjort en egen genre. Fienden hade alltid fördelarna på sin sida, stridandet var intensivt, slutligen gav fienden vika och
flydde under förnedrande former. Antalet döda och sårade var avsevärt
högre på fiendesidan, och de erövrade troféerna beskrevs. Med detta sätt
att skildra kriget försvann nederlagen, men inte bara de. Krigets verkliga, monotona vardag, där slag var ytterst sällsynta, men desperat letande
efter mat desto vanligare, skildrades aldrig. För kyrkobesökaren förblev
det avlägsna kriget abstrakt och svårbegripligt men med vissa ljuspunkter. Det gavs heller ingen information om soldaterna som de hemmavarande anhöriga kunde ha nytta av. Texten avslöjade inte vilka regemen-
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
Genom predikstolen kunde statsmakten nå undersåtarna med information och propaganda.
109
110 — ANNA MARIA FORSSBERG
ten som hade varit med – meniga soldater nämndes för det mesta inte
alls. Kanske kunde man orientera sig lite utifrån omnämnandet av befäl
som antingen utmärkt sig eller dödats eller sårats. Två saker kunde man
i alla fall vara förvissad om: det var tack vare Guds bistånd som segern
vunnits och enda vägen till fortsatt framgång var bön.
Information som problem och möjlighet
När det gällde böndagar och tacksägelsedagar var det kungen och rådet
som hade initiativet. De bestämde vad som skulle sägas och när – även om
prästerna sedan kunde göra egna tolkningar i sina predikningar. Men det
hände också att de tvingades agera. Den 1 juni 1676 ägde det för Sveriges
del förödande sjöslaget vid Öland rum. Riksamiralen Lorentz Creutz
som befann sig på ”Kronan” – ett av samtidens största fartyg – beordrade
en ödesdiger vändning av fartyget när kanonportarna var öppna. Fartyget krängde över, en lunta hamnade i krutförrådet och fartyget exploderade och sjönk. 750 man, däribland Creutz, följde med i djupet. Skeppet
”Svärdet” stacks i brand av fienden och sjönk även det. Den svenska flottan hade alltså förlorat sina två största skepp och sina två främsta amiraler, och dessutom gick skeppen ”Neptunus” och ”Järnvågen” och de små
fartygen ”Ekorren”, ”Gripen”, ”Sjöhästen” och ”Enhorn” förlorade.28
Flottan skingrades och delar av den förföljdes av danskarna ända till
Stockholms skärgård. Till råga på allt gick skeppet ”Äpplet” på grund vid
Dalarö.29 Sammanlagt hade den svenska flottan förlorat 372 dyrbara kanoner och 2 000 man.30 Konsekvenserna av detta skulle snart bli uppenbara: ett par veckor senare kunde danskarna med hjälp av sin flotta landstiga i Skåne, och de svenska trupper som befann sig i Tyskland var fortfarande avskurna från förstärkningar från moderlandet.
Nyheten om denna motgång spred sig uppenbarligen snabbt. I ett
brev till alla landshövdingar, guvernörer, generalguvernörer, biskopar
och superintendenter skrev rådet ett par veckor senare att de fått veta att
det gick rykten över hela landet. Det påstods tydligen att flottans skada
var så stor att den inte skulle kunna repareras, vilket lett till ”stor fruktan
och konsternation”.31 Rådet löste problemet genom att formulera en
motbild. I sitt brev redogjorde det enligt egen utsago för hur slaget
egentligen hade gått till. I rådets framställning betonades de danska favörerna: nya friska holländska skepp hade anslutit sig till den danska
flottan och danskarna hade haft fördel av vinden. Därefter redogjordes
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
för de svenska motgångarna: när amiralsskeppet ”Kronan” försökt lägga
om för att vinna vind på fiendens bekostnad hade det gjort en för snäv
vändning, elden hade kommit lös och fartyget hade exploderat innan det
hunnit ge sig in i strid. Skeppet ”Svärdet” hade också förolyckats, och
därmed hade flottan mist båda sina amiraler (som föregått med tappra
exempel) och därför retirerat. Så långt var allting riktigt, men därefter
ägnades brevet åt att tona ned förlustens betydelse. Det sades att de flesta skeppen hade ankommit till Dalarö eller någon av de andra hamnarna
och var i så gott skick att de snart kunde gå till sjöss igen. Rådet medgav
visserligen att två av de mindre skeppen saknades, men förmodade att de
hade räddat sig in till någon hamn. Slutsatserna som drogs av detta var
att skadan var beklaglig men dräglig, och att fiendens vinst inte var så
stor. Danskarna hade ju inte fått några fartyg (förutom möjligen de två
som saknades, vilket dock hölls för osannolikt). Det fanns alltså ingen
anledning att bli modfälld, utan nu skulle alla Sveriges undersåtar be till
Gud om bistånd och ”fatta resolution att kraftigt och enhälligt göra våra
fiender motstånd” genom att bidra med medel till rikets försvar ”såsom
trogna och rättskaffens patrioter”.32
Exemplet slaget vid Öland visar att information om nederlag inte alltid förtegs, eftersom det fanns tillfällen när man inte kunde sopa dem
under mattan.33 Kungen och rådet gjorde i juni 1676 bedömningen att
ryktesspridningen om nederlaget var demoraliserande och att den alltså
måste bemötas på något sätt. Uppdraget gick både till kyrkan och till
länsorganisationen. Det är intressant att notera att inga direkta osanningar användes, utan snarare underdrifter och förtiganden. Man försökte normalisera och avdramatisera händelserna. Flottans reträtt beskrevs som en rationell åtgärd, inte som en desperat flykt. Verklighetens
kaos hade försvunnit, liksom det danska förföljandet. Att just de största
skeppen ”Kronan” och ”Svärdet” gick förlorade var ju i sig en katastrof,
men denna händelse skildrades här i ganska neutrala och knapphändiga
ordalag. De två saknade skeppen nämndes inte vid namn, men antagligen var det ”Neptunus” och ”Järnvågen” som åsyftades. De beskrevs
som små skepp, vilket de var i förhållande till ”Kronan”, men trots allt
hade de besättningar om vardera cirka 200 man. Förhoppningen att de
skulle återfinnas i någon hamn visade sig också fåfäng, men det är svårt
att bedöma om rådet kände till att de erövrats när brevet skrevs. De mindre fartygen omnämndes inte alls och inte heller ”Äpplets” snöpliga förlisning. Den sistnämnda bör dock rådet ha känt till med tanke på att den
inträffat tio dagar tidigare vid Dalarö. Den största desinformationen
111
112 — ANNA MARIA FORSSBERG
handlade dock om flottans skick och danskarnas vinst. Trots att detta
skrevs i juni månad lyckades flottan inte samla ihop sig för att segla ut
igen under resten av året. Danskarna och holländarna hade vunnit en
stor seger, och följderna skulle bli ödesdigra. Vägen låg nu öppen för
danska anfall från havet mot det svenska fastlandet, och det var just detta som svenskarna skulle förhindras att tro. Budskapet som skulle spridas av landshövdingar, biskopar och deras underordnade var att nederlaget inte var så stort, att flottan snart skulle segla igen, och att det var alla
rättsinniga patrioters plikt att hjälpa till att försvara landet. Det fanns
ingen anledning att ge tappt och kapitulera. Att detta budskap verkligen
spreds runtom i riket finns det många belägg för.34 Rådet utnyttjade den
uppkomna situationen till att gå ut med egen information för att gjuta
olja på vågorna. Med tanke på att den danska landstigningen ägde rum
strax efteråt är det dock tveksamt om det var en särskilt effektiv metod i
detta fall. Sanna rykten som också bekräftades av den politiska utvecklingen var då som nu svåra att ta död på.
Information och legitimitet
Som tidigare framgått använde statsmaktens företrädare information
som maktinstrument under 1600-talet. De var pragmatiska retoriker, vilka använde ordet för att få en någorlunda nöjd befolkning som ställde
upp på krigen och betalade sin skatt. Att hänvisa till statshemligheter var
inte alls lika gångbart som att peka på att man öppet redogjort för vad
som stod på spel. Ett intressant exempel kan hämtas från en tacksägelsedag som firades med anledning av freden vid Brömsebro 1645. I texten
som lästes upp i kyrkorna förklarades att undersåtarna förväntades känna
till de ”högviktiga skäl” som tvingat drottningen att intränga ”med en
ansenlig krigsmakt” i Danmark eftersom drottningen utförligen ”eder
underrätta låtit” genom ”våra uthångna tryckta placater och Manifester
[…] såsom ock av the allmänna tacksägelser som vid varande fejd några
gånger uti församlingarna här i Riket är skett”.35 Vidare beskrevs innebörden av fredstraktaten med tillägget att ”man”, det vill säga den som
lyssnade, ”av själva freds-fördragen och pakterna som av trycket utgångna är, haver att se och förnimma”. Hur sannolikt det är att allmogen verkligen skulle söka upp det tryckta fredsfördraget och läsa det låter jag vara
osagt, men det intressanta är att det omnämns som en möjlighet.36 Tacksägelsetexten lästes i alla kyrkor i Sverige och vände sig inte uteslutande
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
till eliten. Andemeningen var att regenten uppfyllt sina plikter genom att
informera undersåtarna om orsakerna till kriget och att de även fortsättningsvis kunde informera sig genom de tryckta dokumenten.
1600-talets Sverige som informationssamhälle
Begreppet informationssamhälle är något vi vanligen förknippar med
vår egen tid. Men kontrollen av och möjligheten att sprida information
har varit central i alla samhällen. När det gäller 1600-talets Sverige var
medierna fler och betydligt mer vittförgrenade och avancerade än som
vanligen antas. Här fanns också en intressant motsättning mellan å ena
sidan idén att politik var en statshemlighet som endast rörde de styrande, å andra sidan en förpliktelse att meddela sig med undersåtarna. Med
undantag för några stater i Tyskland var det unikt att ha en riksdag med
bonderepresentation under 1600-talet. Att allmogen hade tillträde till
riksdagen säger något om deras förhållandevis starka ekonomiska och
politiska ställning. Det innebar också att bondeståndet hörde till dem
som, före enväldets införande, hade rätt att få vetskap innan kungen gav
sig uti krig. Statsmaktens företrädare nöjde sig emellertid inte med att
kommunicera med ständerna, utan tycks ha känt en plikt att kommunicera med befolkningen i stort. Det är viktigt att understryka att detta
inte avspeglade något demokratiskt nit eller någon verklig vilja att höra
befolkningens åsikt. Men att delge undersåtarna information om krig
och freder var en viktig del av de styrandes legitimitet. Detta är tydligt i
tacksägelsetexten som lästes upp vid firandet av freden i Brömsebro:
drottning Kristina betonade att ingen varit okunnig om kriget eller dess
orsaker och menade vidare att fredstraktaterna fanns utgivna för alla att
ta del av. Till skillnad från makthavarna i Frankrike vid samma tid använde statsmakten ett inkluderande tonfall och betonade gång på gång
att de givit invånarna information. Detta var del av en förhandling där
statsmakten hade ett stort övertag, men det intressanta är att förhandlingen och legitimeringen över huvud taget ägde rum.
Undersåtarna hade således tillgång till flera olika kommunikationskanaler. Information spreds från predikstolen, via landshövdingar och
fogdar, genom tidningar och brev, och inte minst genom samtal
människor emellan. Statsmakten försökte begränsa och kontrollera informationen genom förhandscensur, importbegränsningar och åsiktsövervakning, men hade inte tillräckligt med resurser för att skaffa sig en
113
114 — ANNA MARIA FORSSBERG
total överblick. Vad man däremot hade var ett finmaskigt nät genom vilket man kunde sprida egen information och propaganda till befolkningen. För att förstå informationens politiska betydelse måste man således
analysera dessa källor tillsammans. Fram träder då mönstret av ett samhälle där information visserligen kunde ses som ett problem, men i än
högre grad var en möjlighet.
noter
1. Lars Wivallius, Sweriges Rijkes Ringmur, utgiven och med inledning och förklaringar av Kurt Johannesson (Stockholm 1980) s. 18.
2. Ordbok över svenska språket utgiven av Svenska Akademien (SAOB), 12, (Lund
1893–) s. 1142, uppslagsord ”information”.
3. SAOB, 12 (1893–) s. 1142, uppslagsord ”information”. För exempel på den
andra betydelsen, se: Hans Kongl. May.tz […] Försäkring / Gifwen samptlige
Rijksens Ständer uthi Upsala den 6. Iunij. Anno 1654. Tryckt i Stockholm hoos
Henrich Keyser. (Finns på KrA och KB; kungaförsäkran trycktes också av Johan Paul i Uppsala, se exemplar på KB och RA.)
4. Det finns nästan hur många exempel som helst. Se t. ex. Konungens brev till
rådet, 29/12 1656, Rådets handlingar och brev, vol. 18, Riksarkivet (RA);
Karl X Gustavs brev till rådet, 4/8 1658, Svenska riksrådets protokoll, 18: 1658
(Stockholm 1959) s. 39, 99; Anders Anton Stiernman (utg.), Alla riksdagars
och mötens besluth […], 2 [1633–1680], (Stockholm 1729) s. 1232.
5. Utkast till allmogens propositionssvar, Riksdagsacta, R4810, RA.
6. Stiernman, 2 (1729) s. 1232.
7. Hans Kongl. May.tz […] Försäkring, 6/6 1654.
8. Bo Lindberg, Den antika skevheten: politiska ord och begrepp i det tidigmoderna
Sverige (Stockholm 2006) s. 23 f.
9. Denna artikel utgår delvis från det källmaterial jag använde i min avhandling: Anna Maria Forssberg, Att hålla folket på gott humör: informationsspridning, krigspropaganda och mobilisering i Sverige 1655–1680 (Stockholm 2005).
10. Marie Lennersand, Rättvisans och allmogens beskyddare: den absoluta staten,
kommissionerna och tjänstemännen ca 1680–1730 (Uppsala 1999).
11. Om kommunikation och lokalsamhällets politiska inflytande: Eva Österberg,
”Bönder och centramakt i det tidigmoderna Sverige: konflikt – kompromiss
– politisk kultur”, Scandia: tidskrift för historisk forskning, 55 (1989).
12. Detta diskuteras av Christian Jouhaud angående frondens pamfletter: Christian Jouhaud, Mazarinades: la Fronde des mots (Paris 1985). Angående smädeskrifter och panegyriker riktade mot Ludvig XIV, se Peter Burke, The fabrication of Louis XIV (New Haven & London 1992).
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
13. Posttidningarnas instruktionsbrev, citerat i Bengt Åhlén, Ord mot ordningen:
farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk censurhistoria (Stockholm 1986)
s. 33.
14. Kong. May:tz PLACAT och Förbudh, Angående Pasquiller och Smädeskriffter
(Stockholm 1665); Kongl: Mayst:tz FÖRBUDH Angående Skadelige Böckers
Införssel och hemmande (Stockholm 1667).
15. Heiko Droste, ”Degrees of publicity: handwritten newspapers in the seventeenth and eighteenth centuries”, LIR.journal, 1 (2011), http://lir.gu.se/LIRJ.
16. Att detta brev finns bevarat beror på att Malin Mattsdotter sände en kopia
till landshövdingen när hon beklagade sig över att hon inte fick ut något av
sin mans lön, och bara halva årspenningen. Hon vädjade att landshövdingen
skulle betänka ”både min store trångmål, samt min mans långvariga tjänst,
den han Sveriges Krona visat haver, och ännu i fiendeland bevisar”; KL, LK,
DIV, vol. 1a, Uppsala landsarkiv (ULA). Brevet är odaterat; på baksidan
återfinns makens brev daterat Grundent 23/1 1659.
17. Anna Maria Forssberg, ”Glada budskap eller inga: Posttidningarna under
skånska kriget”, Presshistorisk årsbok 2007.
18. Detta är slutsatser från mitt pågående forskningsprojekt där jag jämför opinionsbildningen i Sverige och Frankrike: skillnaderna mellan målgrupperna
är slående. När man i Sverige vände sig till hela befolkningen som kollektiv
vände man sig i Frankrike vanligen till korporationer som parlament eller
magistrater eller till en läsande borgerlighet.
19. Cit. i Kurt Johannesson, ”Gustav II Adolf som retoriker”, Gustav II Adolf: 350
år efter Lützen (Stockholm 1982) min modernisering.
20. C. G. Styffe, Samling af instructioner för högre och lägre tjenstemän vid landt-regeringen i Sverige och i Finnland (Stockholm 1852) s. 191 (hela 1635 års instruktion, s. 191–217).
21. Elisabeth Reuterswärd, Ett massmedium för folket: studier i de allmänna kungörelsernas funktion i 1700-talets samhälle (Lund 2001) s. 132; Karin Sennefelt, Den
politiska sjukan: dalupproret 1743 i frihetstidens politiska kultur (Hedemora 2001)
s. 47, 261.
22. Svenska riksrådets protokoll, 16: 1654–1656 (Stockholm 1923) s. 503 (25/6
1656); Rådet till Karl X Gustav, 27/6 1656, i Rådets brev till Konungen
1655–1659, Rådets handlingar och brev (RHB), vol. 15, RA.
23. Johan Rosenhanes dagbok 1652–1661, utg. genom Arne Jansson (Stockholm
1995) s. 177.
24. ”Kong. Maÿt:tz […] INSTRUCTION”, 1/7 1655, punkt 7, i Kongl. instructioner för rådet, Carl X Gustafs tid, RHB, vol. 17, RA.
25. Johannesson (1982) s. 15.
26. Forssberg (2005) s. 59–60.
27. Reuterswärd (2001) s. 140–153.
28. Ingvar Sjöblom, ”Öland 1676”, i Lars Ericson m.fl., Svenska slagfält (Stock-
115
116 — ANNA MARIA FORSSBERG
holm 2003), s. 218; Göran Rystad, Karl XI: en biografi (Lund 2001) s. 72. Axel
Zettersten anger att ca 800 man drunknade; dens., Svenska flottans historia
åren 1635–1680 (Norrtälje 1903) s. 479.
29. Zettersten (1903) s. 482.
30. Finn Askgaard, ”Kampen till søs”, i Finn Askgaard & Arne Stade (red.),
Kampen om Skåne (Köpenhamn 1983) s. 253, 261 not 16.
31. Riksregistraturet, vol. 327, RA, fol. 453, till alla landshövdingar och biskopar.
Citatet lyder: ”Såsom vi förnummit hava, att hela landet och allmogen en
stor fruktan och konsternation överkommen är av de rykten och berättelser,
som utspridda är om den förlust och nederlag, som Kungl. Maj:ts och rikets
skeppsflotta skall hava lidit, varandes dess skada så stor och farlig gjord, lika
som vare ej mer någon ersättning”.
32. Till alla landshövdingar och biskopar, 15/6 1676, Riksregistraturet, vol. 327,
RA, fol. 453.
33. Intressant nog valde man en annan strategi beträffande förlusten vid Poltava
som ganska länge förtegs, men där statsmakten uppenbarligen insåg att nyheten spred sig ändå. Se Jonas Nordin, Ett fattigt men fritt folk: nationell och politisk självbild i Sverige från sen stormaktstid till slutet av frihetstiden (Eslöv 2000)
s. 148–150.
34. Se SD, AIa, vol. 8, ULA, 26/6 1676. Det är tyvärr en lucka i Västerås protokoll från 10/5 1676 till 5/9 1679: Västerås domkapitel, AIa, vol. 15, 16. Brevet
finns dock bevarat i Arboga stadsförsamlings arkiv: Församlingar, Arboga
stadsförsamling, J, vol. 3, ULA, 13/7 1676. Se också: UpD, AIa, vol. 8, ULA,
21/6 1676. I Kopparbergs registratur från 1676 är det en lucka fram till oktober: KL, LK, AIa, vol. 8, ULA.
35. Tacksägelsetext för Brömsebro.
36. Hur distributionen av dylika dokument skedde vid denna tid är inte helt
klarlagt – det är möjligt att de sändes till kyrkorna eller tingen, men jag har
ännu så länge inga tydliga belägg för detta.
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
117
118 —
JONAS NORDIN
PLIKTEN BAKOM ALLT —
119
jürgen beyer
.........................................
Förbjudna böckers
smittofara
Attribueringen till Revals boktryckare
av svenskspråkiga pietistiska traktater
från 1700-talets början*
makthavare har alltid frestats att begränsa åtkomsten till information som de bedömt som icke önskvärd. Sådan censur har lett till
en oavsiktlig konsekvens som inte alltid förutsetts av de styrande: de
böcker som på grund av kyrkliga eller statliga ingripanden bara överlevt
i ett fåtal exemplar eller i förvanskad form har snabbt förvandlats till
åtrådda objekt för boksamlare. Eftersom mängden sådana böcker, delvis
på grund av censorernas effektivitet, varit förhållandevis liten, har bibliofiler och bibliografer frestats att inkludera böcker som av varierande skäl
antagits ha blivit indragna. Som kommer att visas i det följande har det
ibland fört med sig att en del mycket problematiska bibliografiska uppgifter kommit i omlopp.
Svensk kyrkohistorisk forskning har länge intresserat sig för en serie
pietistiska traktater från Reval (Tallinn). Det rör sig om ungefär sjutton
– beräkningarna varierar något – tämligen beskedliga, svenskspråkiga
volymer på mellan 14 och 154 sidor, tryckta av Johann Köhler i Reval
mellan 1718 och 1726.1 Standardverket rörande dessa traktater är fortfarande Ove Nordstrandhs avhandling om svensk pietistisk litteratur,
publicerad för mer än ett halvt sekel sedan.2
De så kallade Reval-traktaterna tycks utgöra ett undantag i den långa
raden av svenskspråkiga tryck från Estland och Livland.3 Medan den
övriga produktionen riktades mot en lokal marknad, anses Reval-trakterna allmänt ha varit avsedda för läsare i Sverige och Finland.4 Traktaterna tros ha blivit förlagda i Reval för att undgå den svenska censuren.
Fördel drogs av det faktum att staden hade tillhört det svenska väldet
fram till 1710 och att boktryckarna ännu besatt färdigheter i att trycka
FÖRBJUDNA BÖ CKERS SMITTOFARA —
på svenska. Reval-traktaterna kunde därefter smugglas in i Sverige och
Finland.5
Syftet med denna uppsats är inte att pröva denna utsaga. Även om
den kan förefalla sannolik – Nordstrandh anför några exempel på hur
svenska myndigheter ville förhindra spridningen av sådana traktater i
Sverige – skulle jag vilja påpeka ett par omständigheter som talar emot
den. En av trakterna, Någre wälmente […] påminnelser, utgavs 1726 av
Axel Julius Herlin, som var utbildad vid universitetet i Halle och sedan
1719 verksam som präst i Sankt Jakobi (Viru-Jaagupi) i Estland. Hans
far, som invandrat från Sverige, hade varit präst i Revals svenskspråkiga
församling.6 Herlin utgav också – möjligen i egen översättning7 – L’esprit
egaré [sic] du monde (1724), som trots dess franska titel ursprungligen
publicerades på tyska.8 Uppsalaexemplaret av den äldsta Reval-trakta-
Titeluppslag till [Otto Heinrich Becker], L’esprit egaré du monde, thet är, werldenes wrångwisa omdöme om andelige saker […] (Reval 1724)
121
122 — JÜRGEN BEYER
ten, Lähra om begynnelsen (1718), har en handskriven notis på försättsbladets baksida: ”Kiöpt i Siberien åhr 1721. för 12 [öre] Smt, ombunden i
Jön=Kiöping för 24 [öre] Smt ao. 1725 d[en] 26 martij”. Denna traktat
hade översatts av Josias Cederhielm, en av de svenska krigsfångarna i
Ryssland.9 Dessa spridda belägg antyder att åtminstone somliga av
Reval-traktaterna inte fann sina primära läsare i Sverige och Finland,
utan snarare i Estland och hos de svenska krigsfångarna i Ryssland, bland
vilka det pågick en välkänd pietistisk väckelse. Reval var den naturliga
platsen att trycka alster för det ryska imperiets svenskspråkiga invånare,
även sådana som vistades där ofrivilligt. Flertalet svenska krigsfångar
kunde emellertid återvända 1722. Arkiven i Tallinn och Tartu och de
svenska krigsfångarnas brev kan möjligen bidra med ytterligare ledtrådar i dessa frågor.
De normalt så rika samlingarna vid Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn hyser bara ett av Reval-trycken, Olaus Verelius’ Kort föreställning
om kyrko=styrelsen (1724).10 Det är frestande att se detta som en indikation på att dessa böcker distribuerades vid sidan av bokmarknadens vanliga kanaler, men luckorna i Köpenhamn kan lika gärna ha en annan förklaring: huvuddelen av Reval-traktaterna var översättningar, och biblioteket införskaffade inte utgåvor på andra språk om läsarna i stället kunde
tillgodogöra sig originalen.
Här lämnar vi frågan om läsekretsen och vänder oss i stället till ämnet
för denna artikel: attributionen av enskilda böcker till tryckeriet i Reval.
Den mest aktuella studien av Reval-traktaterna publicerades år 2000 av
Liivi Aarma.11 Alla som är bekanta med Estlands och Livlands tidigmoderna kulturhistoria vet att denna författare har en unik förmåga att finna
nya och spännande källor och att röra ihop deras innehåll.12 När vi hos
henne läser att den första pietistiska traktaten på svenska sannolikt inte
trycktes i Reval 1718 utan redan 1708,13 så kan det vara frågan om ny och
viktig information, men det kan lika gärna vara en ren villfarelse. Detsamma gäller hennes datering av slutet på sviten till 1730,14 i stället för 1726.
Av dessa skäl beslutade jag att bestå traktaterna från 1708 och 1730 en
närmare undersökning. Vi börjar med den äldre av dem. Den fyller 30
sidor och innehåller ett betänkande av Caspar Neumann, i översättning
från tyska till svenska, över schlesiska barn som predikar i det fria.15 Bara
en kopia tycks ha bevarats åt eftervärlden och den finns i dag i Kungl.
biblioteket. Skriften i sig innehåller inga angivelser om vare sig tryckare,
förlagsort eller tryckår, men på Kungl. biblioteket är man övertygad om
att den framställdes 1708. Denna uppgift har till och med angivits på
FÖRBJUDNA BÖ CKERS SMITTOFARA —
bokryggen. I en blyertsanteckning på baksidan av försättsbladet görs
gällande att boken trycktes i Reval, en uppgift som via bibliotekets lappkatalog letat sig vidare in i Regina och därifrån in i den nationella samkatalogen Libris.16
Vad mer är, texten existerar i en annan version, tryckt 1708 i Stockholm.17 Detta reser ett antal frågor. Om vi har att göra med en Reval-traktat av samma typ som dem av senare datum, det vill säga en pietistisk
skrift som var förbjuden inom det svenska rikets gränser, så rimmar det
illa med att samma text skall ha tryckts så att säga mitt under ögonen på
centralmakten i Stockholm. Vidare fungerade censuren på mer eller
mindre samma sätt i Reval och Stockholm år 1708.18 Det var först efter
den ryska erövringen av Estland och Livland 1710 som de nya makthavarna släppte efter i kontrollen av i vad mån de böcker som trycktes i
Östersjöprovinserna överensstämde med den lutherska ortodoxins höga
ideal. Dessutom trycktes alla de yngre traktaterna av Köhler, men år
1708 drevs tryckeriet i Reval fortfarande av Christoph Brendeken, som
dog i pesten 1710. Han efterträddes av sin änka och sin son, Johann
Christoph Brendeken, som avled redan 1716.19 Först därefter tog Köhler
över. Han hade haft ett tryckeri i Narva mellan 1696 och 1703 innan han
flyttade till Moskva 1705; det är inte känt vad han gjorde där.20 Om pietistiska tryckalster var en av Köhlers specialiteter så bör inte en bok från
1708 tillskrivas honom. Det är emellertid tänkbart att boken verkligen
trycktes i Reval, men inte 1708 utan snarare tio eller femton år senare,
samtidigt med de välkända Reval-traktaterna. Årtalet 1708, bör man
komma ihåg, har tillförts senare på ryggen till Kungl. bibliotekets exemplar. Det återfinns inte i själva boken.
Jämförelse av vattenmärken
En undersökning av vattenmärkena har inte givit några tydliga slutsatser. Eftersom böckerna tryckts i oktav och duodes har bara delar av
vattenmärken kunnat skönjas på ett fåtal blad. Det hade inte på något
sätt varit anmärkningsvärt om Köhler använt olika papperssorter för
böcker tryckta olika år. För att få en indikation på om en bok tryckts av
Köhler eller något annat tryckeri som använt samma papper krävs en
jämförelse av en stor mängd böcker från andra håll med samma tryckår.
Den tid som stått till förfogande för att skriva denna artikel har inte
medgivit en sådan omfattande undersökning. Så mycket kan emellertid
123
124 — JÜRGEN BEYER
fastlås som att samma papper använts till titelsidorna till Uppsala-exemplaren av Samtelige theologiæ professorum […] responsum, Menniskors lefnads=tid, Kort underrättelse, En sann och falsk christen, En syndares elände och tröst,
Det nya creaturet och Ett rättsinnigt wäsende, alla samlade i en volym och
med tryckåret 1723.
Vattenmärkena på det påstådda Reval-trycket från 1708 visar ingen
likhet med vattenmärkena på de säkra Reval-trycken från 1718 eller
senare, men detta faktum ensamt gör inte att det kan uteslutas att boken
tryckts i Reval.
Typografisk jämförelse
Nästan alla böcker med ”Reval: Johan(n) Köhler” på titelsidan har en ornamenterad linje ovanför tryckuppgifterna (bild s. 127). Något sådant
finns inte i det påstådda Reval-trycket från 1708. Man kan naturligtvis argumentera för att en sådan linje är överflödig i det fall tryckarens namn
inte utsatts och därför inte behöver separeras från titeln. Motsvarande linje saknas också i tre andra tryck, som behandlar 1720 års riksdag; i dem
anges varken tryckort eller tryckår (En rättskaffens biskops swar, Är det christeligit och Kort extract). Att döma av utformningen av bokstaven å är inget
av dem tryckt av Köhler.21 Den ornamenterade linjen har ersätts av ett enkelt streck i L’esprit egaré du monde (1724), som anger Köhler som tryckare,
men denna traktat har en helt annan utformning av titelsidan: texten har
spritts ut över uppslagets bägge sidor (bild s. 121). Motsvarande linje saknas även i ett sent Köhler-tryck, De trognas delachtighet i Jesu Christo (1725)
(bild s. 125), allt medan Helgonens grönskande ben (1726) har en annan sorts
linje. Ytterligare en annan variant återfinns i Lähra om begynnelsen (1718).
I nästan alla Reval-traktater med ”Reval” angivet startar texten eller
dedikationen på titelbladets baksida,22 medan titelbladets baksida lämnats
blank i det påstådda trycket från 1708. Vidare saknar detta tryck paginering, något som annars återkommer i Reval-traktaterna i en ganska enhetlig form.23
Medan Köhler återkommande skiftade typsnitt i sina svenska böcker
är den påstådda Reval-traktaten från 1708 påfallande enhetlig i sin typografi: En halvfet och något större stil har använts för emfasering, och en
något mindre för marginalnoterna. Brödstilen är aningen större än i andra böcker från samma tid och i böcker som bevisligen tryckts av Köhler.
Anmärkningsvärt är att fraktur använts för marginalnoternas bibliska
FÖRBJUDNA BÖ CKERS SMITTOFARA —
Titelblad till [ Jonas Tellmann], De trognas delachtighet i Jesu Christo […] (Reval 1725).
referenser även när de är på latin. I de flesta andra Köhler-tryck är sådana
referenser satta med antikva.24
Även om dessa typografiska iakttagelser talar mot att attribuera
1708-trycket till Köhler skall det medges att de inte utgör någon fullständig bevisning. Om man emellertid jämför brödstilen i detta tryck med
kända arbeten ur Köhlers svenska produktion så är det tydligt att samma
typsnitt inte återfinns i de övriga verken. Det har inte heller kunnat återfinnas i ett slumpmässigt urval av hans böcker på tyska och estniska.25 Jag
tvekar därför inte det minsta när jag hävdar att översättningen från 1708
125
126 — JÜRGEN BEYER
av Neumann omöjligen kan ha tryckts av Köhler i Reval efter hans återkomst från Ryssland; inte heller trycktes den av Brendeken före Köhlers
ankomst till staden.26
Ett närstudium av det påstådda Reval-trycket från 1730, Oförgripeligit
betenckande, har givit samma resultat, men utrymmet medger ingen närmare diskussion. Denna bok trycktes i vilket fall inte heller i Reval.
Intressant nog nytrycktes flera av Reval-traktaterna helt lagligt i
Stockholm år 1760.27 Utgivaren berättade i förordet att den nya utgåvan
hade godkänts av konsistoriet i Stockholm och att alla teologiskt tvivelaktiga utsagor i originalutgåvorna hade reviderats. Med sina åtta texter
innehåller detta nytryck endast omkring hälften av de skrifter som forskarna brukar hänföra till Reval-traktaterna. Men alla dessa åtta texter
hade verkligen tryckts i Reval med förlagsort och tryckeri tydligt angivet
på titelsidorna.
Alla bokhistoriker som är bekanta med böcker tryckta under namnet
Pierre Marteau eller Pieter Hamer, en fiktiv boktryckare som påstods
verka i Köln,28 vet alltför väl att fullständiga tryckuppgifter på inget sätt
behöver betyda att de uppgifter som anges är korrekta. Det kan därför
inte uteslutas att Köhlers namn använts av någon annan tryckare, men
ett stort antal av hans skrifter, inte minst de på tyska och estniska, kan i
alla händelser beläggas med säkerhet.
Atrribueringarnas uppkomst
Som vi har sett är det inte bara boken från 1708 som felaktigt tillskrivits
en Reval-tryckare. Detsamma gäller publikationen från 1730 liksom de
tre traktater som utgavs i samband med 1720 års riksdag.
Hur skall denna omfattande attribuering till tryckeriet i Reval förklaras? Intressant nog nämner Libris vanligen inte tryckarens namn i de fall
tryckorten anges som Reval. Detta antyder att attribueringen är ganska
gammal och stammar från den tid då bibliotekskatalogerna enbart uppgav tryckort, men inte förläggare eller tryckare. Intill slutet av 1700-talet
fanns det bara en verksam tryckare åt gången i Reval,29 så när denna
tryckort anges innebär detta samtidigt en attribuering till en särskild
tryckare.
Min gissning är att attribueringarna uppstått på följande sätt: Bibliotekarier och lärde – såsom Carl Gustaf Warmholtz för tvåhundra år
sedan30 – visste att det fanns en serie svenskspråkiga pietistiska böcker
FÖRBJUDNA BÖ CKERS SMITTOFARA —
Titelblad till Anthon Wilhelm Böhme, En Sann och Falsk Christen […] (Reval 1723).
127
128 — JÜRGEN BEYER
från Reval och så fort de stötte på svenska böcker av den typen utan angiven tryckort har de hänfört den till samma stad. Senare bibliotekarier,
och forskare som Aarma, har fortsatt att bygga luftslott på detta fundament. För att anknyta till titeln på denna artikel: ja, förbud tycks sannerligen ha varit smittsamt. Denna smitta har emellertid inte spritts från
bok till bok, utan har snarare uppstått som fria associationsbanor hos
lärda men okritiska bibliotekarier och forskare.
Problem med information
Ända sedan föreställningen om ”rara böcker” fick fäste under 1700-talet
har publikationer som undertryckts av myndigheterna fångat forskares,
boksamlares och bibliotekariers uppmärksamhet.31 Uppenbart har intresset varit så omfattande att det även sträckt sig till böcker som antagits
varit undertryckta. Följdenligt har det överflödat av attribueringar till
kända tryckare av förbjudna och indragna skrifter. Allt sedan dess har
attribueringar till boktryckare, tryckorter och författare överförts från
äldre arbeten och kataloger till nyare utan föregående prövning av uppgifterna. Med införandet av de elektroniska samkatalogerna har denna
process fått en extra skjuts, och det börjar nu bli dags för forskare och katalogisatörer att stanna upp och värdera kvaliteten på befintlig information innan den sprids vidare.
Väl underbyggda attribueringar kan erhållas från en mängd varierande källor såsom författares egna publikationsförteckningar, korrespondens, arkivaliska källor eller, som i denna artikel, typografisk bevisning.32
Jämförelser av typografiska särdrag kräver tillgång till stora mängder
böcker som kan läggas upp och granskas på ett och samma bord. Många
bibliotek – och Kungl. biblioteket är ett av de mer avskräckande exemplen33 – har låneregler och hanteringsbestämmelser som omöjliggör denna sorts undersökningar, och de förhindrar därmed att felaktig kataloginformation korrigeras.
Vid den konferens där denna text ursprungligen skulle ha diskuterats
ägnade jag betydande utrymme åt läsesalsreglernas menliga inverkan på
bokhistorisk forskning och åstadkom därmed, enligt vad som sagts mig,
viss uppståndelse.34 Eftersom jag befarade att mina kommentarer kring
hur biblioteken stryper tillgången till information endast skulle ha funnit plats i Kungl. bibliotekets konferensvolym om censur i förkortad och
rensad version, har jag i stället valt att publicera den texten i en tidskrift
FÖRBJUDNA BÖ CKERS SMITTOFARA —
som är känd för att förespråka bokhistorisk forskning baserad på bruket
av originalkällor.35
I stället för att spendera sina begränsade medel på Google-liknande
digitaliseringskampanjer som ackumulerar redan existerande data, skulle
biblioteken göra bättre tjänst åt lärdomen om de ägnade mer tid åt att
kritiskt värdera uppgifterna i sina kataloger – eller åtminstone tillät forskare att göra det.
Förteckning över Reval-traktater – autentiska och falska
Konsulterade bibliotek 36
H
K
Kö
L
Li
Ln
N
S
Sko
T
U
V
Ö
Nationalbiblioteket, Helsingfors
Kalmar stadsbibliotek
Det Kongelige Bibliotek, Köpenhamn
Lunds universitetsbibliotek
Linköpings stadsbibliotek
British Library, London
Norrköpings stadsbibliotek37
Kungl. biblioteket, Stockholm
Skokloster slott
Akademiska biblioteket, Tallinn
Uppsala universitetsbibliotek
Västerås stadsbibliotek
Jämtlands läns bibliotek, Östersund
Teckenförklaring
* Exemplaret ej granskat; informationen är hämtad från exempelvis nätkataloger.
† Falska.
† (1) Casparus Neumannus, Oförgripelige Betänckiande Öfwer de i Schlesien
offentligen Bedjande Barnen / Hwilket Af honom i HErrans fruchtan är samman fattat / och den 29 Februarij 1708. Uthi den dåwarande Afton=Predikan
sine Åhörare förestält; Men af Tyskan efter någras begiäran på Swenska Tungomålet öfwersatt Af JOH. WITTE (utan ort, tryckare eller datum).
8°, 30 s. S.
Tryckt i Reval 1708, enligt Libris.
129
130 — JÜRGEN BEYER
(2) [August Hermann Francke,] Lähra om Begynnelsen till ett Christeligit
Lefwerne / Nembligen: I. Grundelig Anledning till sann Boot och Troo på GUD.
II. Enfaldig Underrättelse, huru man skall läsa den Heliga Skrift till sin sanna
Upbyggelse. III. Anwisning / huru man retteligen / effter Skriftenes innehåld och
GUDZ wählbehag skall bedia. [I]V. Bepröfwande / om man hafwer den sanna
lefwande Troon på CHristum / eller intet. Utur Tyska Språket öfwersatt […],
[translated by Josias Cederhielm,] (Reval: Johann Köhler, 1718).
12°, [154] s. U.
† (3) [Nils von Lang,] En Rättskaffens Biskops Swar Till sin SON / Som begärt
/ det Fadren wille Förskaffa Honom och Hans Syskon Adeligit Stånd och Skiölde=Bref / Allmänt kunnigt blifwit under påstående Riksdag i Stockholm 1720.
(utan ort, tryckare eller datum).
8°, 39 s. L*, N*, S*, S*, U.
Tryckt i Reval, enligt Warmholtz;38 tryckt i Reval 1720, enligt Libris.
† (4) [Nils von Lang,] Är det Christeligit och med Wår Evangeliska Lära enigt /
at Högwördige Presterskapet söka rum och Säte på Det Werldsliga Ståndets
Rang=Ordning? Under påstående riksdag 1720 (utan ort, tryckare eller datum).
8°, 32 s. L*, N*, S, S*, U.
Tryckt i Reval, enligt Warmholtz ;39 tryckt i Reval 1720, enligt Libris.
† (5) [Nils von Lang,] Kort Extract Utaf Samtelige Högl. Ständernas Urgamla Evangeliska Privilegier / Af Den dyra Guds Mannen LVTHERO fordom ur
Guds Heliga Ord författade, och Sedermera af andra rättsinte hans effterföljare
altid förswarade emot det farliga Påfwiske Enwäldet oppifwit [sic] under påstående Riksdag i Stockholm 1720. (utan ort, tryckare eller datum).
8°, 20 s. L*, N*, S, S*, U.
Tryckt i Reval 1720, enligt Libris.
(6a) [Philipp Jacob Spener,] Det Andeliga Presterskapet af GUDz Heliga Ord
korteligen beskrifwit och med Gudelige Lärares instämmande Witnesbörder bekräftadt (utan ort eller tryckare, 1722).
12°, [8], [109] s. Li*, S.
Tryckt i Reval av J. Köhler enligt Libris.
(6b) Philip. Jacob Spener, Det Andeliga Presterskapet / af GUDz Heliga Ord
korteligen beskrifwit / och med Gudelige Lärares instämmande Witnesbörder bekräftadt: Först i Tyskan sammanskrifwit af Doct. Philip. Jacob Spener; men nu
FÖRBJUDNA BÖ CKERS SMITTOFARA —
sedermehra / för des stora nytta skull / til märckelig Upbyggelse i Christendomen /
på Swenska öfwersatt (Reval: Joh: Köhler, 1722).
12°, [8], 106 s. N*, S, S*, U.
Bortsett från titelsidan skiljer sig (6a) och (6b) enbart i det avslutande
arket (s. 97 ff.).
(7) Samtelige Theologiæ Professorum i Leipzig Åhr 1710. Utfärdade Christeliga
och Wälgrundade RESPONSUM eller Swar på En hos them inkommen Förfrågning Om Thet så kallade PIETISTERIE. Förswänskat åhr 1722. (Reval: Johann Köhler, 1723).
8°, 14 s. L*, L*, Ln*, N*, S, T, U.
(8) [August Hermann Francke,] Menniskors Lefnads=Tid betrachtad och förestäld såsom En Sädes=and / I anledning af Galat: 6 / w. 7. 8. (Reval: Johann
Köhler, 1723).
8°, 47 s. H*, H*, L*, Li*, Li*, Ln*, S, T, U.
(9) [August Hermann Francke,] Kort Underrättelse Om Möijeligheten At
kunna rätteligen blifwa omwänd til GUD / och komma til en Sann Christendoms
Utöfning (Reval: Johann Köhler, 1723).
8°, 63 s. H*, H*, L*, Li*, Ln*, S, T, U, U.
(10) Anthon Wilhelm Böhme, En Sann och Falsk Christen / förestäld Uti en
Predikan öfwer 2. Tim. 3 / 5. Åhr 1711. […] (Reval: Johann Köhler, 1723).
8°, 48 s. H*, L*, L*, Li*, Ln*, S, T, U.
(11) Anthon Wilhelm Böhme, En Syndares Elände och Tröst / förestälte Uti
en Predikan på Palm=Söndagen Åhr 1718. utur Esai. 66. w. 2. […] (Reval: Johann Köhler, 1723).
8°, 32 s. H*, L*, L*, Li*, Li*, Ln*, S, T, U.
(12) Anthon Wilhelm Böhme, Det Nya Creaturet i CHristo JEsu / förestält
Uti en Predikan på Ny=Åhrsdagen Åhr 1719. öfwer 2. Cor: 5 / w. 17.[…] (Reval: Johann Köhler, 1723).
8°, 39 s. H*, H*, L*, L*, L*, Li*, Li*, Ln*, S, T, U.
(13) [August Hermann Francke?,] Ett Rättsinnigt Wäsende i JEsu / (Ephes. 4
/ 21.) Förestält Uti Menniskans Fråga och Andans Swar. Samt En kort Bättrings=betrachtelse (Reval: Johann Köhler, 1723).
8°, [12] , 76 s. L*, L*, Li*, Li*, Ln*, S, T, U.
131
132 — JÜRGEN BEYER
(14) [Otto Heinrich Becker,] L’Esprit egaré [sic] du Monde, Thet är / Werldenes Wrångwisa Omdöme om Andelige Saker / eller En wälment Påminnelse
och Underrättelse / emot the werldsligen=sinnade Menniskors förutfattade Onda
och Wrångwisa meningar och Lättsinnige Omdömen / The ther utan skälig orsak
/ allenast af en blind Ifwer för Religionen, söka at föra sin Nästa hos andra i mißtankar för wilfarande lära […] På Tyska uplagt i Amsterdam åhr 1710. och nu
på Swenskan öfwersatt / samt til Trycket befordrat af Axel Julius Herlin / Kyrckioherde wid St. Jacobi Försambling uti Estland (Reval: Johan Köhler, 1724).
8°, 94 s. H*, H*, L*, L*, Li*, Li*, N*, S, U.
(15) Olaus Verelius, Kort Föreställning Om Kyrko=Styrelsen / Hwilken Fordom Professoren […] Olaus Verelius författat på Latin, Och Herr Andreas Gœding […] Jemte Ett litet Företal / Genom trycket i dagsliuset befordrat Åhr 1722.
Jemwäl samma Åhr på Swenska öfwersatt blifwit (Reval: Johan Köhler, 1724).
8°, 45 s. H*, H*, Kö, L*, Li*, N*, Ö*, S, Sko*, U, V*.
(16) [Jonas Tellmann,]40 De Trognas Delachtighet i JEsu CHristo / (1 Cor. 1 /
9.) bestående uti Nytta och Tröst til Trones Styrkio / samt Lärdom och Plicht til
Lefwernets Förbättring: Alt ifrån JESU Namn in til Hans yttersta Ankomst til
Domen; Förestäld Uti Frågor och Swar / med Andans egne ord utsökte af den Heliga Skrift / samt deröfwer stälte Böner (Reval: Johan Köhler, 1725).
8°, [125] s. H*, L*, N*, S, U, U [ofullständig].
(17) Några Wälmente och på GUdz ord sig grundande Påminnelser Angående
Christendomens Förbättring / För Etthundrade Åhr sedan på Tyska skrefne / och
sedermera på Swenska öfwersatte; Samt nu för deras stora Nyttighet skull / genom
Censur, til Trycket befordrade af Axel Julius Herlin Kyrckioherde wid St. Jacobi
Församling uti Ehstland (Reval: Johan Köhler, 1726).41
8°, 40 s. H*, L*, Ö*, S, U, U.
(18) [Jonas Rothåf,] Helgonens Grönskande Ben uti Grafwen / eller Åtskillige
Gudelige och Anderike Sånger / som i Lifstiden Af en förlängst / i HErranom /
afsomnad äro sammanskrefne; Men nu mera Ihopsamlade och utur deras tysta
giömme / genom Trycket i dagsliuset / utgifne af Deß närmaste Wän på Jorden
(Reval: Johan Köhler, 1726).
12°, [131] s. H*, L*, N*, S, S, S*, U.
Två versioner finns, vilka enbart skiljer sig rörande det avslutande arket
(s. 121 ff.).
FÖRBJUDNA BÖ CKERS SMITTOFARA —
† (19) [David Silvius,] Oförgripeligit Betenckande / Angående ett Öfer=-
CONSISTORII inrättande i Sweriges Ryke (n. pl.: n. pr., 1730).
8°, [104] a. K*, L*, Li*, N*, Ö*, S*, U.
”[T]yckes vara trykt utrikes, til äfventyrs i Revel”, enligt Warmholtz;42
”trycktes […] troligen utomlands, möjligen i Riga”, förmodar Nordstrandh;43 tryckt i Reval enligt Libris.
noter
*
Detta bidrag har översatts från engelska till svenska av Jonas Nordin. En utvidgad version av den engelska texten är tryckt som Jürgen Beyer, ”Pietist tracts in
Swedish, printed at Reval/Tallinn in the early eighteenth century: background
and bibliographical career”, Ajalooline Ajakiri: The Estonian Historical Journal,
147 (2014) s. 115–135.
1. För bibliografiska uppgifter om Reval-traktaterna, såväl äkta som falska, se artikelns appendix. Denna artikel har möjliggjorts genom forskningsanslag nr.
SF0180040s08 vid Tartu universitetsbibliotek, samt från Estniska vetenskapsrådet, anslag nr 9178.
2. Ove Nordstrandh, Den äldre svenska pietismens litteratur (Stockholm 1951) diss.
Lunds universitet.
3. Jfr Jürgen Beyer, ”Om anvendelsen af det svenske sprog i Estland og Livland i
1600- og 1700-tallet”, i Svante Lagman, Stig Örjan Ohlsson & Viivika Voodla
(red.), Svenska språkets historia i Östersjöområdet (Tartu 2002) s. 59–80; dens.,
”Schwedische Lesestoffe in Est- und Livland im 17. und 18. Jahrhundert”, i Lea
Kõiv & Tiiu Reimo (red.), Books and libraries in the Baltic Sea region from the 16th to
the 18th century / Bücher und Bibliotheken im Ostseeraum vom 16. bis zum 18. Jahrhundert (Tallinn 2006) s. 165–171. Reval-traktaterna nämns flyktigt på respektive
s. 76 och 169.
4. Liivi Aarma, ”Rääveli traktaadid”, Raamat on … Eesti bibliofiilia ja raamatuajaloo
almanahh, 1 (Talllin 2000) s. 68–78, hävdar, s. 70, att sammanlagt sex bokförteckningar från tre finska städer listar Lähra om Begynnelsen (1718). Dessa uppgifter kan emellertid inte återfinnas i den källa hon hänvisar till: Erkki Kansanaho, Hallen pietismin vaikutus Suomen varhaisempaan herännäisyyteen: teologianhistoriallinen tutkielma (Helsingfors 1947) s. 73.
5. Bengt Åhlén, Ord mot ordningen: farliga skrifter, bokbål och kättarprocesser i svensk
censurhistoria, red. Agneta Åhlén, Lillemor Widgren Matlack & Christer Hellmark (Stockholm 1986) s. 78 f.
6. Arvo Tering, Lexikon estländischer, livländischer und kurländischer Studenten an europäischen Universitäten 1561–1800, red. Jürgen Beyer (Köln, under utgivning).
133
134 — JÜRGEN BEYER
7. Nordstrandh (1951) s. 106.
8. [Otto Heinrich Becker], L’Esprit egaré [sic] du Monde Das ist / Das verkehrte Urtheil
der Welt in Geistlichen Dingen […] (Amsterdam: Henrich Betkii Erben, 1710). Förlagsorten ”Amsterdam” är troligen uppdiktad; jfr Nordstrandh (1951) s. 105.
9. Gunnar Carlquist, ”Josias Cederhielm”, i Svenskt biografiskt lexikon, 8 (Stockholm 1929) s. 25; Nordstrandh (1951) s. 84.
10. I den elektroniska katalogen felaktigt registrerad som ”Förställning om Kyrko
Styrelsen”!
11. Aarma (2000).
12. Jfr Jürgen Beyer, [recension av två böcker av Liivi Aarma och en av Riho Saard
om prästerskapet], Zeitschrift für Ostmitteleuropa-Forschung, 56 (2007) s. 618–
621; Aivar Põldvee,”’Lihtsate eestlaste ebausukombed’ ja Johann Wolfgang
Boecleri tagasitulek: lisandusi kiriku, kirjanduse ja kommete ajaloole”, i Piret
Lotman (red.), Ajalookirjutaja aeg / Aetas historicorum (Tallinn 2008) s. 141–227,
särsk. s. 145, 148, 175; dens., ”Rektor ja pastor Johannes Forselius: märkmeid
eluloost, argielust ja pedagoogikast”, i Enn Küng [& Kai Tafenau], (red.), Läänemere provintside arenguperspektiivid Rootsi suurriigis 16./17. sajandil, 3 (Tartu
2009) s. 231–279, särsk. s. 234, 238, 241 f., 248, 252, 258, 260; dens., Bengt Gottfried Forselius ja rahvahariduse lätted Eesti- ja Liivimaal (Tartu 2010), diss., s. 44–
46; Jürgen Beyer, ”Anforderungen an Pastorenbücher”, Zeitschrift für Ostmitteleuropa-Forschung, 59 (2010) s. 258–261.
13. Aarma (2000) s. 70. På s. 71 upprepas antagandet, nu som ett fastslaget faktum.
14. Aarma (2000) s. 71.
15. Det finns två kända tyska versioner: Caspar Neumann, Unvorgreifliches
GUTALHTEN [sic] Uber die in Schlesien offentlich Bethende Kinder / Welches In der
Furcht des HErren abgefasset / Und den 29sten Februar. An: 1708. In der damaligen
Abend=Predigt seiner Gemeinde fürgetragen (Breslau: utan förlag, 1708); Gründliche Nachricht Von derer Evangelischen Schlesier Kinder=Andacht / Oder Denen [sic]
/ von denen Kindern in Schlesien / unter freyen [sic] Himmel / auf offenen [sic] Felde
haltenden Bet=Stunden. Nebst Hn. Caspar Neumanns / Inspectoris bey der Evangelischen Kirche / und Schule zu St. Elisabeth / in Breßlau / und anderer führenden Gutachten / über solches Beten derer Kinder (utan ort eller förlag, 1708).
16. http://libris.kb.se, 5/12 2012. Lappkatalogen skriver ”[Reval] u. å.”, men i
Regina står ”Reval, 1708” utan förbehåll.
17. Grundelig Underrättelse Om de Evangeliske Schlesiske Barnens Andakt / Eller Deras under bar Himmel och på öpna fältet hållne Böne=Stunder. Tillika med Herr Mag. CASPAR
NEUMANS Betänkiande däröfwer (Stockholm: Johan Henr. Werner, 1708).
18. Det är förvisso riktigt att en annan av Neumanns böcker förbjöds i Sverige redan 1683, men det hade inget att göra med pietism eller föregivet kätteri. I det
fallet hade tryckaren inkräktat på en annan boktryckares privilegier; se Bengt
Åhlén, Agneta Åhlén [& Lillemor Widgren Matlack], Censur och tryckfrihet: farliga skrifter i Sverige 1522–1954 (Södertälje 2002) nr 16.99.
FÖRBJUDNA BÖ CKERS SMITTOFARA —
19. Wilhelm Lenz m.fl. (red.), Deutschbaltisches biographisches Lexikon 1710–1960
(Köln & Wien 1970) s. 100.
20. Enn Küng, ”Johann Köhler ja Narva trükikoda 1695–1705”, i dens. (red.), Läänemere provintside arenguperspektiivid rootsi suurriigis 16./17. sajandil, 2 (Tartu
2006) s. 336–362, med en bibliografi över Köhlers produktion på s. 352–356.
Kompletterande uppgifter om Köhlers alster återfinns hos Jürgen Beyer, ”How
complete are the German national bibliographies for the sixteenth and seventeenth centuries (VD16 and VD17)?”, i Malcolm Walsby & Graeme Kemp
(red.), The book triumphant: print in transition in the sixteenth and seventeenth centuries (Leiden & Boston, 2011) s. 57–77, särsk. s. 72.
21. Aarma (2000) s. 71 och 74, not 26, är fast övertygad om att de tre små volymerna trycktes i Reval 1720 och anger ingenstans att böckerna själva inte innehåller någon information som pekar i denna riktning. Uppenbarligen har hon inte
granskat originalexemplaren utan förlitat sig på katalogposterna i Libris, att
döma av hur titelsidornas uppgifter återgivits.
22. Inte i Helgonens grönskande ben (1726).
23. Undantag: Spener, Det andeliga presterskapet (1722); Helgonens grönskande ben
(1726).
24. Inte i: De trognas delachtighet (1725).
25. Georg Günther Tuntzelmann, Die Seligkeit der Gerechten nach dem Tode / bey dem
[…] Leichen=Begängnis Des […] Christian Buchau […] (Reval: Johan Köhler,
[1721]); Der Käyserl: Stadt REVAL Wäisen=Gerichts und Vormünder=Ordnung
[…] ([Reval:] Johann Köhler, 1722); Eesti=Ma Rahwa Koddo= ning Kirko=Ramat […] (Reval: Joan Köler,2 1728).
26. Jfr typsnitten i Förordning och REGLEMENTE för INFANTERIET […] (Reval:
Christoph Brendeken, 1701); Neu=vermehrtes REVALISCHES Gesang=Buch […]
(Reval: Christ. Brendeken, 1704); Meie Issanda JEsusse Kristusse Uus Testament
[…] (Reval: Johan Kristow Prendeken, 1715).
27. Några Små Traktater Til Enfaldigas Hjelpreda Under deras Wägledande, Ifrån det usla
Jordiska, Til det Sälla Himmelska. För detta På Swenska Språket tryckte i Revel, men nu
å nyo medelst några wälmentas bekostnad uplagde, [utg. Peter Murbeck] (Stockholm: Nyström och Stolpe, 1760).
28. Jfr http://www.pierre-marteau.com, 5/12 2012.
29. Endel Annus, ”Boktryckerierna i Estland 1631–1900”, i dens. & Esko Häkli
(red.), Den estniska boken genom seklerna: bokhistoriska uppsatser (Helsingfors 1995)
s. 190 f.
30. Carl Gust[af] Warmholtz, BIBLIOTHECA HISTORICA SUEO-GOTHICA;
Eller FÖRTECKNING Uppå […] Böcker […] om Svenska Historien […], 1–15
(Stockholm & Uppsala: Anders Jac. Nordström [m.fl.], 1782–1817).
31. Jfr [Jacob Friedrich Reimmann,] BIBLIOTHECA HISTORIÆ LITERARIÆ
Critica, eaque Generalis, hoc est CATALOGI BIBLIOTHECÆ REIMMANNIANÆ
Systematico-Criticæ TOMVS SECVNDVS […] (Hildesheim: Vidua Lud. Schroe-
135
136 — JÜRGEN BEYER
deri, 1739) s. 103: ”Omnes libri impressi rari sunt, qvi excusi sunt ab inventione
Artis typographicæ usqve ad A. C. 1500. Item qvi auctoritate publica prohibiti,
combusti, expurgati, castrati. Qui cum aliis collati, ab ipsis Auctoribus, vel etiam ab alio erudito Viro notati, correcti, aucti, additametis [sic] qvibusdam ineditis locupletati, singulares ob causas suppressi, παραδοξοι. Qvorum oppido
pauca excusa sunt exemplaria. Qvi prodierunt sumtibus Auctorum, in locis dissitis: Lusitania, Hispania, Italia, Svecia, Russia &c.”
32. Jürgen Beyer & Leigh T. I. Penman, ”Printed autobibliographies from the sixteenth and seventeenth centuries”, i Malcom Walsby & Natasha Constantinidou (red.), Documenting the early modern book world: inventories and catalougues in
manuscript and print (Leiden & Boston 2013) s. 161–184; Leigh T. I. Penman, ”A
heterodox publishing enterprise of the Thirty Years’ War: the Amsterdam office of Hans Fabel (1616–after 1650)”, The Library, 15 (2014) s. 3–44.
33. Låntagare tillåts endast beställa sju böcker åt gången. Många gånger, som i mitt
fall, kan de ha kommit långväga ifrån, men de har bara kunnat beställa sju böcker
i förväg; först när dessa hämtats ut kan sju nya böcker beställas fram. De tas fram
till eftermiddagen. Efter att även dessa hämtats ut kan sju nya böcker beställas,
vilket gör sammanlagt tjugoett (just det antal som min undersökning baseras
på). Men de sista sju böckerna plockas endast fram till nästa dag, vilket gör en ny
resa nödvändig. Detta kan låta som en liten olägenhet, men bibliotekets låneregler tillåter därtill att endast tre–fyra böcker får ligga på bordet samtidigt. Om
man vill titta på ytterligare böcker måste några av dem man redan lånat återlämnas. Att jämföra exempelvis formen på ett versalt G i ett påstått Reval-tryck med
motsvarande bokstav i något av de säkra Reval-trycken kräver därför ett oavbrutet rännande fram och tillbaka för att byta böcker vid lånedisken.
34. En videoinspelning från det muntliga framförandet kan ses exv. på http://www.
kb.se/aktuellt/video/Information-som-problem/; http://www.youtube.com/
watch?v=d_D2WPbnxEo, 13/3 2012.
35. Jürgen Beyer, ”The influence of reading room rules on the quality and efficiency of historical research”, Text: svensk tidskrift för bibliografi/Swedish journal of
bibliography, 8:3 (kommande). Om vikten av att studera original, se även Tryggve Siltberg, ”Landsarkivet i Visby 1971–2005”, i Tommy Sundberg (red.),
Landsarkivet i Visby 1905–2005 (Visby 2005) s. 49–116, särsk. s. 109–113.
36. I fall ett bibliotek äger mer än ett exemplar upprepas bibliotekskoden. Åtminstone på KB tycks det faktiska antalet exemplar ofta vara större än vad uppgifterna i katalogen ger vid handen.
37. Alla böcker från Norrköpings stadsbibliotek som förtecknas nedan återfinns i
Finspongssamlingen, som förvärvades från detta De Geer-slott i början av
1900-talet. Att dessa böcker numera förvaras i Norrköping har lett Aarma
(2000), s. 69, till den felaktiga föreställningen att de fördes till staden av Reiner
Broocman, tidigare verksam i Lais, Livland, och kyrkoherde i Norrköping från
1712! Om Broocman, jfr Tering (kommande).
FÖRBJUDNA BÖ CKERS SMITTOFARA —
38. Warmholtz, 4 (1788) nr 2444: ”Desse Skrifter tros vara tryckte i Reval”.
39. Warmholtz, 4 (1788) nr 2445: ”Desse Skrifter tros vara tryckte i Reval”.
40. Förf. enl. Nordstrandh (1951) s. 221, som också nämner att ett exemplar i Göteborgs stadsbibliotek har namnet John Bruce på titelsidan. LIBRIS anger ingen författare.
41. Aarma (2000) s. 71, anser denna traktat vara en översättning av Elias Praetorius
[Christian Hoburg], Spiegel Der Misbräuche beym Predig=Ampt […] (utan ort
eller tryckare, 1644) – en bok på inte mindre än 756 sidor. Helsingfors universitets samkatalog attribuerar boken till Otto Heinrich Becker (https://helka.
linneanet.fi/cgi-bin/Pwebrecon.cgi?BBID=83914, 5/12 2012), som föddes 1667
och inte gärna kan ha publicerat en bok 1626. Nordstrandh (1951) s. 142 föreslår Johan Gezelius d. y. som översättare och diskuterar ytterligare andra förslag som framförts rörande författarskapet i äldre litteratur.
42. Warmholtz, 4 (1788) nr 1770.
43. Nordstrandh (1951) s. 214.
137
138 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
Bildtext på en eller två rader Bildtext på en eller två rader Bildtext på en eller två rader.
139
esko m. laine
.........................................
Läsande i Finland under
1700-talet – kontroll
och attityder
helsingfors kyrkliga samfällighet har under senare år upplevt ett oväntat problem: exploderande mobiltelefoner. Detta är inte inledningen till en dålig science fiction-berättelse, utan ett fenomen som
upprepas då och då på kyrkogårdskrematoriet i Helsingfors. Det handlar
inte om vilka mobiltelefoner som helst utan om sådana som de anhöriga har velat lägga ned i kistan till sina käraste i stället för blommor inför
den sista resan. Detta kan verka makabert, till och med motbjudande,
men frågar man varför det sker får man ofta ett svar som låter rationellt.
De anhöriga säger att de texter som de avlidna har skrivit eller tagit emot
här i livet är privata och inte tillhör någon annan. Texterna innehåller
känslor, minnen och erfarenheter som inte går att slänga bort hur som
helst. Det enda man kan göra är att låta de avlidna bära dem med sig till
och med bortom den yttersta gränsen.
Pliktlagen förutsätter leverans av böcker till bibliotek och allmänna
samlingar. Materialet i de avlidnas mobiler ingår inte i den kategorin,
men som fenomen leder de in oss på en intressant fråga, nämligen en
diskussion om ”det privata” och ”det offentliga” eller ”allmänna” i litterära sammanhang. Med ”privat läsande” avses här ett läsande som inte
syftar på att dela det lästa till exempel i form av en diskussion. Den ”privata läsaren” läser enbart för sitt eget, för andra ofta dolda intresse eller
ändamål. Med ”det allmänna läsandet” menar jag läsning av den typ
som förstärker sociala kontakter på så sätt att viljan väcks hos läsaren
att dela det lästa med andra. Läsning av denna typ leder till större social
integration till exempel genom läsecirklar. I det senare fallet förstärker
läsandet de läskunnigas integration med samhället även i ordets vidare
LÄSANDE I FINLAND UNDER 1700-TALET —
bemärkelse. I det ”privata läsandet”, däremot, vill man behålla den inhämtade kunskapen för sig själv, exempelvis på grund av att texten anses
innehålla hemligheter som man anser bör förbehållas endast dem som
rätt kan förstå innehållet eller sådana som hör till en viss exklusiv grupp,
såsom pietister eller mystiker. Även sms-meddelanden har denna dualistiska karaktär: vissa av dem är ytterst privata, andra vill man gärna dela
med vänner.
Det lästa kan man alltså dela med andra – eller inte. I båda fallen har
läsandet likväl sociala konsekvenser: det antingen integrerar eller leder
bort från andra, i extremfallen isolerar det rentav. Förstärkte läsandet social integration i 1700-talets Finland eller ledde det tvärtom till politisk
eller religiös isolering, till och med separatism? Läste man ”privat” eller
”allmänt” på Bottenvikens östra strand? Svaret på de här frågorna lyder
både ja och nej beroende på vilken del av landet man talar om.
Regionala lässkillnader
Från Stockholms horisont, det vill säga sett från rikets huvudstad, utgjorde Finland – den så kallade östra riksdelen – en enhet under 1600och 1700-talet. I jämförelse med moderlandet var Finland ett perifert
och tämligen outvecklat område, som ändå hade egen litteratur på mo-
141
142 — ESKO M. LAINE
dersmålet. Antalet titlar var dock anspråkslöst. Enligt Fredrik Wilhelm Pippings katalog (1856–1857) över tryck publicerade på finska före
1850, fanns det endast 343 noteringar från reformationen till början av
1700-talet. Under följande århundrade, det vill säga mellan 1700 och
1800, utökades antalet med ytterligare 1 429 nya titlar, till största delen
lagar, kungliga resolutioner, kungörelser och påbud. Men där fanns också Nya Testamentet från Mikael Agricolas tid (1548), en postilla av Åbobiskopen Ericus Erici Sorolainen i två volymer (1621, 1625), och naturligtvis psalmboken och katekesen.1
Det som emellertid tedde sig självklart ur Stockholms perspektiv var
det inte när man betraktade läget från andra sidan av Bottenviken. Det
fanns nämligen inte ett Finland utan två, i många avseenden helt olika
landsdelar, där man förvisso talade samma språk och kunde förstå varandra, men där seder, kultur och vokabulär skilde sig åt. Många ord var
gemensamma men hade ett varierande semantiskt innehåll. En ko eller
kalv kallades till exempel i Österbotten för itikka. Samma ord existerade också i de savolaxiska och karelska dialekterna men betydde där någonting helt annat, nämligen ’mygga’ eller ’insekt’ i ordets vidare bemärkelse.2 Dessa semantiska skillnader kunde ibland leda till svårigheter
i kommunikationen invånargrupperna emellan. Inom forskningen har
man inte kunnat komma överens om varför de östliga och västliga landsändarna var så olika, men jag finner en sannolik delförklaring i att freden
mellan Sverige och Ryssland 1323 delade Finland itu.3
Skillnaden mellan landets olika delar var speciellt märkbar i den litterära kulturen. Redan under 1600-talet närmade sig den västliga delen av
landet det övriga Sverige. I fråga om läskunnighet, skolor, bokinnehav
eller läslust kan man inte se någon större skillnad mellan Österbotten
och Västerbotten. På riksdagarna befann sig delegaterna från Åbo stift i
de flesta avseenden på samma nivå som de övriga svenska stiften.4 Detta gällde inte den östliga delen av Finland. I Savolax och Norra Karelen
stötte prästerskapet på stora svårigheter i sina strävanden att öka läskunnigheten. Befolkningen tycktes inte visa något intresse alls för så kallade
bokliga konster. Tvärtom verkade det råda en genuin rädsla mot allt som
hade med läsande att göra. Antingen anmälde sig bönder i Östra Finland aldrig till läsförhören eller så ”glömde” de att infinna sig. I värsta
fall rymde den manliga delen av allmogen i panik ut på kyrkbacken då
läsförhöret började och stannade där och söp i lugn och ro ända tills förhöret var över. Allmogen försummade alltså helt fräckt både prost- och
biskopsvisitationerna och struntade i sina kristliga plikter. Det gjorde
LÄSANDE I FINLAND UNDER 1700-TALET —
En rustik finländare. Folktyp ur Neu-eröffnetes Amphi-Theatrum […] alle Nationen (Erfurt 1722).
det omöjligt för prästerskapet att låta allmogen delta i den heliga nattvarden, som utgjorde den viktigaste förutsättningen för en kristen vigsel
och ett kristet levnadssätt i allmänhet.5
I Norra Savolax levde vissa år en betydande andel av befolkningen
på sätt och vis utanför samhället. De skulle gärna ha velat gifta sig, döpa
sina barn och integreras i samhället, men det gick inte på grund av deras bristande läskunnighet och oviljan mot eller kanske snarare rädslan
för att lära sig läsa. För att lösa problemet lät vissa präster, till exempel i
staden Kuopio, stundom även de icke läskunniga delta i nattvarden och
gifta sig trots att biskoparna strängt hade förbjudit detta. En präst som
satte sig över förbudet riskerade suspension eller allvarliga försämringar
i relationerna med domkapitlet.6
143
144 — ESKO M. LAINE
Katekesundervisningen visar på skillnader i läsandet
Den kulturella klyftan mellan de olika delarna av Finland var som störst
på 1700-talet, då läskunnigheten gjorde snabba framsteg i Österbotten och då det traditionella samhället genomgick en förändring. Detta berodde delvis på olika takt i läskunnighetens utbredning i den östra respektive västra delen av landet, delvis på utbudet av böcker. Åbo
var under den så kallade svenska tiden den enda stad i riksdelen där
svenska bokhandlare hade ombud. Viborgs domkapitel hade redan under 1600-talet varit beroende av bokmarknader i Åbo och Stockholm
för böckernas anskaffande. Tack vare biskopen Petrus Bångs strävanden
fick Viborg 1689 äntligen ett eget boktryckeri, men det totalförstördes
i en eldsvåda redan efter ett år. Förlusten av Viborg till Ryssland efter
freden i Nystad 1721 accelererade avsevärt den litterära kulturens förfall i östra Finland. Borgå, som låg långt borta från Savolax och Norra Karelen, ärvde delvis Viborgs ställning som östra Finlands kulturella centrum, men trots domkapitel och gymnasium (som båda flyttades
till Borgå 1723) saknade staden all form av boknäring ända till 1748, då
bokbindaren Elias Gunner etablerade sig i staden. I Borgå fick han ansvaret för bokhandeln inom hela stiftet, men 1760 utplånades en stor
del av hans egendom och hela hans boklager i en eldsvåda. I östra Finland var också det höga priset på böcker ett hinder för spridning, mera
så än i de välbärgade landsdelarna i väster. Allt detta fördjupade klyftan
mellan öst och väst i boklig kultur.7
Visitationsprotokoll från frihetstiden ger åtskilliga belägg för att det
förhöll sig så. Enligt den karolinska kyrkolagen från år 1686 var prästen
förpliktad att undervisa församlingen gradvis, steg för steg. Först måste
menigheten fördjupa sig i de sex så kallade huvudstyckena, som var undersåte måste kunna läsa innantill. Inte förrän detta mål hade uppnåtts
fick man gå vidare i katekesen. Prästerna kunde undervisa sina åhörare
på den tredje, mest avancerade nivån, hustavlan, först då majoriteten av
församlingen hade visat sig behärska de sex huvudstyckena.8
I till exempel Satakunda, Österbotten och Tavastland fanns det en
kontinuerligt minskande skara så kallade tröga och långsamma läsare,
medan vissa socknar i Savolax och Norra Karelen, till exempel i Nilsiä
som hörde till Kuopio moderförsamling, hade församlingar där ingen
nådde den högsta nivån i katekesförhören under den svenska tiden. Detta innebär att det i Nilsiä i Norra Savolax antagligen bara fanns enstaka
bönder som verkligen kunde ta sig an text i den mening man i våra dagar
LÄSANDE I FINLAND UNDER 1700-TALET —
lägger in i begreppet läsande. Den stora majoriteten levde bara upp till
ett absolut minimum av prästerskapets krav.9
I den västra delen av Finland var läget det motsatta. Redan under
1600-talet tvingades föräldrarna att under biskopsvisitationerna förklara offentligt inför församlingen varför deras barn inte kunde läsa. Bristande läskunnighet betraktades som stor skam. I vissa församlingar i
Egentliga Finland, såsom Salo-Uskela, kunde de icke läskunniga församlingsmedlemmarna räknas på ena handens fingrar i slutet av 1700-talet.10
Personer som nått en hög grad av läskunnighet i Ilmola (Ilmajoki) och
Lillkyrö (Vähäkyrö) längtade efter böcker på modersmålet, det vill säga
på finska. Därför vände de sig till domkapitlet i Åbo, som var lagligen
ålagt att övervaka den litterära kulturen genom att utdela trycktillstånd
eller förbjuda publicering av olika alster.11
Domkapitlet sympatiserade av allt att döma med de läshungrande
bönderna, men gjorde i praktiken inget för att bistå dem. Man hänvisade till bristande resurser i ett fattigt land efter ett katastrofalt krig under
åren 1700–1721. Man ansåg sig inte ens ha råd att stödja de allra viktigaste institutionerna i stiftet, nämligen skolorna. Penningbristen ledde
till bristande underhåll, skolbyggnaderna förföll och biblioteken blev eftersatta. Det resulterade i sin tur i stora svårigheter för ungdomarna på
landsbygden; deras undervisning blev givetvis lidande. Värt att notera är
också att domkapitlet ansåg katekesen vara tillräcklig litteratur för bönderna i deras strävan att bli goda kristna.12
Detta svar behagade inte alls de läskunniga bönderna i Ilmola eller
Lillkyrö. Om inte de kyrkliga myndigheterna efterkom böndernas önskemål, skulle bönderna själva skaffa in böcker från moderlandet och på
egen hand översätta dem utan att invänta något som helst tillstånd från
domkapitlet.13
Därigenom satte de sig medvetet upp mot överheten, men utan illasinnade avsikter. Ingenting antyder att denna aktivitet i sig innebar
motståndsvilja av något slag, än mindre inbegrep den några religiöst separatistiska tendenser. Visst fanns det mystiska strömningar under ytan
också i Österbotten, men de var knappast av avgörande vikt i detta ärende. Men det aktiva sökandet efter litteratur ledde så småningom allmogen allt längre bort från den typ av litteratur som överheten och framför allt prästerskapet förespråkade. I huvudstadens mörka gränder fanns
det inte bara tillåten uppbyggelselitteratur till salu. Förutom den typ av
böcker som enligt pliktlagen levererades till offentliga samlingar fanns
det också förbjuden och – ur överhetens synvinkel – farlig litteratur.
145
146 — ESKO M. LAINE
Mystiska handskrifter, teosofi, pietism av olika slag fanns det gott om i
Stockholm – det var bara att välja och vraka.14
Böckerna som väg från ”det allmänna” till ”det privata”
De bokanskaffningar som de så kallade mystikerna i Österbotten var involverade i kom att få oväntade konsekvenser. Läslusten, som ledde en
del österbottniska bönder in på den kyrkliga separatismens väg, var ironiskt nog en följd av prästerskapets helhjärtade strävan att vinna dem för
den samhälleliga solidaritetens sak. Genom att undervisa församlingen
ville prästerskapet gynna lojalitet mot samhället och konungen och därmed bygga upp ett ståndssamhälle med kristna värderingar. Katekesen
tillhörde visserligen kategorin symboliska verk, men det var inte symbolvärdet i sig som hade betydelse utan snarare verkets funktion som
religiöst fundament med relevans för både andliga och världsliga angelägenheter. En aspekt överheten inte hade räknat med var att kunskapen
och läsandet inte kunde styras, kontrolleras eller utnyttjas för endast vissa ändamål under någon längre period. Det gick inte då och det går inte
heller i dag. Väcks intresset för läsande på allvar, måste man förbereda
sig på oväntade följder till exempel i allmogens sociala och religiösa beteende. Läsarrörelsen i Norrland och i den finska Lappmarken mot slutet av 1700-talet är tydliga tecken på detta.15 I detta avseende var Österbotten inget undantag.
I Östra Finland var situationen en helt annan. Som exempel kan
nämnas att allmogen i Idensalmi, den största församlingen i Savolax,
knappast ägde några böcker alls. Bondhustrun Maria Hynyin hade enligt
bouppteckningen 1797 två böcker: en utsliten psalmbok och en så kalllad lång katekes av Olof Svebilius. Detta var det största ”biblioteket” i
hela församlingen under 1700-talet.16 Ur bokhistorisk synvinkel är detta
värt att beakta. Innehavet av två gamla och utslitna böcker bevisar förstås inte i sig att Maria Hynyin kunde läsa, men det är en antydan i den
riktningen. Belägg för hennes läskunnighet måste sökas på annat håll. I
Idensalmi skriftbok från året 1759 står det x vid hennes namn som ett
tecken på att hon uppfyllde alla de kriterier som prästerskapet på orten
hade ställt upp för allmogens läskunnighet. I prästernas ögon var hon
litterat – i bästa kategori. Hon var kanske bara ”en liten fisk”, men även
”dammen” (Idensalmi moderförsamling) var minimal sett i ett läskunnighetsperspektiv.17 Detta betyder ingalunda att hennes läskunnighet
LÄSANDE I FINLAND UNDER 1700-TALET —
kunde jämföras med det vi i dag kallar för läskunnighet. Men ändå:
eftersom hon inte längre var analfabet föddes hennes barn till en litterär
värld. Dessa två anspråkslösa böcker knöt den fattiga bondhustrun och
hennes efterkommande till den värld som baserade sig på kunskap i litterär form – pliktlagens värld.
För Maria Hynyin innebar läsandet integration, inte separatism eller isolation. Av allt att döma var hennes bokliga lärdom rätt begränsad,
men för henne var dessa två böcker allt hon behövde för att kunna gifta
sig eller för att fylla alla de krav kyrkan ställde på ”en god kristen undersåte” och församlingsmedlem. Det var kanske inte mycket, men för
henne dock fullt tillräckligt. Läsandet av dessa böcker stärkte uppenbarligen hennes band till den värld som byggdes upp och behärskades
av konungen och prästerskapet. Dessa böcker öppnade vägen till samhället, de ledde inte från samhället till ytterligare isolation, som fallet
var i Österbotten. Hur hon själv upplevde läsandet, vad läsandet betydde för henne personligen eller om hon någonsin läste andra böcker än
psalmbok och katekes vet vi ingenting om. Det spelar heller ingen roll
i detta sammanhang. Genom sin läskunnighet blev hon en ärlig undersåte oberoende av hur hon använde sin nya förmåga eller vad den egentligen förde med sig.
Vi kan ingenting veta om detta, men vi kan spekulera. Om Maria
Hynyin hade ägt flera böcker eller om hennes läslust hade varit större,
skulle hon då ha valt samma väg som de så kallade mystikerna? Förutom den allmänt bristande läskunnigheten i Östra Finland fanns egentligen bara en faktor som skilde henne från dem: moderlandets lockande
marknader var alldeles för långt borta från östra Finland. På marknadsdagar kunde man kanske ibland hitta några andra böcker än katekeser
eller psalmböcker. Däremot hade man inte möjligheten att, som i Stockholm, köpa böcker som salufördes trots att de var föremål för myndigheternas censur. Risken att hamna på avvägar var betydligt mindre i östra
Finland än i Österbotten.
Bokens integration i människornas vardag var i Östra Finland en
mycket utdragen process. Vid en tidpunkt då de läshungrande österbottningarna regelbundet korresponderade med domkapitlet eller på eget
initiativ införskaffade lämplig litteratur, befann sig Savolaxborna endast
i början av ett utvecklingsskede som så småningom skulle leda till integration med ett samhälle präglat av boklig lärdom. För dem betydde katekesövningar endast att deras samhälleliga lojalitet förstärktes och att
deras integrationsprocess påskyndades.
147
148 — ESKO M. LAINE
noter
1. Fredrik Wilhelm Pipping, Förteckning öfver i tryck utgifna skrifter på finska, äfvensom öfver några andra arbeten, innehållande någon uppsats på detta språk, eller
annars ledande till dess kännedom (Helsingfors 1856–1857 [1967]) flerst. Om
Bibelns spridning i Finland på 1600- och 1700-talet, se Esko M. Laine, ”Mitä
on merkinnyt kristilliselle sanomalle, että Raamattu on kirja? Kirjahistoriallinen näkökulma Raamattuun”, s. 10–12, och Tuija Laine, ”Kenen Raamattu? Raamatun levinneisyydestä Suomessa 1600- ja 1700-luvuilla”, s. 26–31,
båda i Lassi Larjo (red.), Raamattu ja länsimainen kulttuuri: STKS:n symposiumissa marraskuussa 2002 pidetyt esitelmät (Helsingfors 2003).
2. Institutet för de inhemska språken, Suomen murteiden sanakirja [Ordbok
för finska dialekter], http://www.kotus.fi/haku?searchterms=itikka&haku.
x=12&haku.y=13, 30/1 2013.
3. Pentti Laasonen, ”Itä-Suomen luterilaisuuden rakennetekijöitä”, i Kalle Justander & Jussi Otalahti (red.), Itä-Suomi on erilainen (S:t Michel 1969) flerst.
4. Prästeståndets riksdagsprotokoll, 10: 1740–1741, utg. Stefan Lundhem (Stockholm
1994).
5. Pentti Lempiäinen, Piispan- ja rovastintarkastukset Suomessa ennen isoavihaa
(Helsingfors 1967) s. 142; Pentti Laasonen, Pohjois-Karjalan luterilainen kirkollinen kansankulttuuri Ruotsin vallan aikana (Kuopio 1967) s. 346–355; Esko
M. Laine,”Det skrämmande och hemska läsandet”, i ABC: Läsandet i överhetens tjänst (Helsingfors 2002b) s. 22–25; Laine (2003) s. 14; Esko M. Laine & Tuija Laine, ”Kirkollinen kansanopetus”, i Jussi Hanska & Kirsi Vainio-Korhonen (red.), Suomen kasvatuksen ja koulutuksen historia, 1: Huoneentaulun maailma: kasvatus ja koulutus Suomessa keskiajalta 1860-luvulle
(Helsingfors 2010) s. 264; Esko M. Laine , ”Did mandatory literacy distort
Lutheranism? The Church, literacy, and social control in Finland from reformation era to the age of Lutheran orthodoxy”, i Tuija Laine (red.), Luther, reformaatio ja kirja: Luther, the reformation and the book (Helsingfors 2012) s. 75.
6. Visitationsprotokoll 1670, II Cd:1, Kuopio moderförsamling (KKA), Landsarkivet i Joensuu (JLA); Annotationer rörande kyrkodisciplinen i Kuopio
församling, II DA:1, 46, KKA, JLA; Esko M. Laine, ”Kirkon ja jumalanpalveluksen merkitys kuopiolaiselle yhteisölle 1600–1700-luvuilla”, i Matti
Komulainen (red.), Elämän veden virrassa: Kuopion emäseurakunta 450 vuotta
(Kuopio 2002a) s. 64 f. Se även Salme Vehvilä, Kuopion pitäjän kirkolliset olot
vuodesta 1721 vuosisadan loppuun (Kuopio 1938).
7. Borgå domkapitels arkiv, protokoll 1725–1726, Ca:1–15, Landsarkivet i Tavastehus; J. T. Hanho, Suomen oppikoululaitoksen historia, 1: Ruotsin vallan
aika (Borgå & Helsingfors 1947) s. 331–333; Simo Heininen, Vanha Viipurin
hiippakunta, Viipuri- Porvoon- Tampereen hiippakunnan historia 1554–2004
LÄSANDE I FINLAND UNDER 1700-TALET —
(Helsingfors 2005) s. 1–55; Tuija Laine, Kolportöörejä ja kirjakauppiaita: kirjojen hankinta ja levitys Suomessa vuoteen 1800 (Helsingfors 2006) s. 113 f., 146 f.,
193–195.
8. Kyrkio-lag och ordning, som then stormächtigste konung och herre, herr Carl then
elfte, Sweriges, Göthes och Wändes konung, &c. åhr 1686. hafwer låtit författa, och
åhr 1687. af trycket utgå och publicera. Jemte ther til hörige stadgar (Stockholm
1687) kap. 2:9; Mikko Juva, Varsinais-Suomen historia, 7:3–4: Varsinais-Suomen seurakuntaelämä puhdasoppisuuden hallitsemina vuosisatoina (1600–
1808), (Åbo 1955) s. 119; Lempiäinen (1963) s. 254; Daniel Lindmark, Uppfostran, undervisning, upplysning: linjer i svensk folkundervisning före folkskolan
(Umeå 1995) s. 165; Esko M. Laine (2012) s. 75 f.
9. Skriftböcker i Kuopio 1728–1759, 1776–1781, I A:1–4, 7, KKA, JLA; Laine
(2002a) s. 64. I Tavastland bötfälldes redan på 1700-talet de församlingsmedlemmar, som hade försummat sina plikter att lära sig läsa; se Eeva Ojanen,
Kirkko ja kansanelämä Länsi-Hämeessä 1800-luvulla (Helsingfors 1966) s. 89.
10. Visitationsprotokoll 5/3 1761, 28/6 1780 och 22–23/5 1804, Salo-Uskela moderförsamling, II Ce:1, § 1, Landsarkivet i Åbo (ÅLA); Juva (1955) s. 120;
Esko M. Laine, ”Salo-Uskelan seurakunta yhteisönä”, i Ali Pylkkänen, Ismo
Vähäkangas & Esko M. Laine, Joki yhdisti ihmiset: Salon ja Uskelan historia n.
1150–1868 (Salo 2006) s. 625; Esko M. Laine & Tuija Laine (2010) s. 264.
11. Esko M. Laine, Geografia alkavillen (Helsingfors 1999) s. xxiv–xxvii; Esko M.
Laine & Tuija Laine (2010) s. 283–285.
12. Esko M. Laine & Tuija Laine (2010) s. 284 f.
13. Protokoll 1755–1777, Åbo domkapitels arkiv (DKA) A I:1–15, ÅLA; Missiv
och bref-böcker, DKA B:1–79, ÅLA; ÅLA Handlingar angående moderförsamlingar i Österbotten, DKA E VI:58, ÅLA.
14. Sven Roséns dagbok 1730–1731, utg. Nathan Odenvik (Stockholm 1948) s. 21,
41, 62 f. 130; G. Benzelstjernas censorjournal 1737–1746, utg. Leonard Bygdén
& Eugène Lewenhaupt (Uppsala 1884–1885) s. 99, 119, 208, 243; Ove Nordstrandh, Den äldre svenska pietismens litteratur (Lund 1951) s. 275–286, 296–309,
312.
15. John Holmgren, Norrlandsläseriet (Stockholm 1948) s. 133–177 ; Daniel Lindmark, ”Awakening astray: infectious enthusiasm in 18th century Sweden”, i
Arne Bugge Amundsen (red.), Revival and communication: studies in the history
of Scandinavian revivals 1700–2000 (Lund 2007) s. 20 f.
16. Bouppteckningar i Idensalmi 1777–1810, Idensalmi moderförsamling (IKA)
I Jee:1, JLA.
17. Skriftbok 1759–1765, IKA I Aa:3, 41, JLA.
149
150 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
151
pär cassel
.........................................
Arkivet som problem
Hur man skriver kinesisk historia
utan ”arkiv” *
kina är utan tvivel en av världens mest väldokumenterade civilisationer. Landets kronologiska källor går tillbaka flera hundra före västerländsk tideräkning och i de dynastiska regentlängderna kan man följa i
stort sett varje år tillbaka till 841 f.Kr. Dessutom finns en rik och i det
närmaste obruten tradition av historieskrivande som påbörjades när historikern Sima Qian
avslutade sitt storverk Historikerns nedteckningar (Shiji
) år 91 f.Kr , vilken lade grunden för en mångtusenårig
tradition av historiekrönikor. Till detta kommer epigrafik, numismatik
och rikliga arkeologiska fynd som i stor utsträckning bekräftat det som
vi lärt från de berättande historiska källorna. Samtidigt finns det relativt
få bevarade arkiv, i bemärkelsen samlade bestånd av urkunder och andra
originalhandlingar. Med undantag för dokument som grävts ut i bland
annat Centralasien så är de arkivbestånd som är äldre än den sista kejsardynastin Qing (1644–1912) lätt räknade.
För att förstå arkivens svaga ställning i Kina måste vi erinra oss att det
skrivna ordet fyllt en funktion som i vissa avseenden är annorlunda än i
den moderna västvärlden. Den kinesiska elitkulturen har alltid fäst stor
vikt vid det korrekta bruket av terminologier och formuleringar, något
som förstärkts av en tro på att korrekta ord och uttryck kan ha en direkt
rituell och politisk betydelse, en föreställning som finns även i dag.1 En
bildad ämbetsman förväntades besitta förfinade färdigheter som poet,
målare och kalligraf och det var på dessa områden som hans jämlikar ansåg att hans kvaliteter som gentleman kunde urskiljas.2 Av det skälet har
många härskare, ämbetsmän och andra lärda män efterlämnat en väldig
skatt av poesi, vitterhet och kalligrafi åt eftervärlden, samtidigt som vi
ARKIVET SOM PROBLEM —
ofta har en ganska oklar bild av hur dessa kända män och kvinnor faktiskt såg ut.
En del historiker menar därför att det skrivna ordet var ett rituellt objekt i egen mening i Kina och att själva skrivandet var ett uttryck för rituell
praxis som bör förstås utifrån sitt eget sammanhang.3 Det finns många exempel på hur kejserliga edikt och skrivelser vördades av ämbetsmän som
vore de kejsaren själv i eget högt majestät. Till exempel var det brukligt
när en ämbetsman tog emot en kejserlig skrivelse att han höll den med
båda händerna över huvudet för att inte se ned på kejsaren i bokstavlig bemärkelse.4 När en ambassad från Songdynastin (960–1279) besökte det
tributpliktiga kungadömet Koryǒ (i norra delen av dagens Korea) i början
på 1100-talet, behandlades ambassadens kejserliga edikt som en egen person i rituellt hänseende. Det bars in genom en särskild port i kungens palats, färdades i sin egen bärstol och förvarades i ett speciellt utsmyckat rum
i de kinesiska sändebudens härbärge.5 Denna tro på det skrivna ordets
överhöghet gällde även andra delar av statsförvaltningen. I rättsfall tillmättes till exempel skriftliga vittnesmål (kougong
) en avgörande vikt,
medan annat bevismaterial var av underordnad betydelse. Än i dag spelar
skriftliga bekännelser en viktig roll inte bara i Kina utan även i Japan, vars
rättsväsende länge stod under starkt kinesiskt inflytande.6
I detta större sammanhang åtnjöt historia och historieskrivning en
uppburen ställning i det kinesiska kulturlivet och historien var en av de
fyra bibliografiska kategorierna (sibu
) jämte de konfucianska klassikerna, skönlitteraturen och filosofin. Den främsta platsen bland historieverken intogs av de dynastiska krönikorna, vilka varje ny kinesisk kejsardynasti av hävd lät utarbeta över den omedelbart föregående dynastin. Det finns sammanlagt 24 dynastiska historier och de utgör en av
våra viktigaste kunskapskällor till Kinas politik, samhälle, kultur och
geografi. Det är dock viktigt att erinra om att den officiella kinesiska historiesynen skilde sig från de historieuppfattningar som är vanliga i dag.
En japansk historiker har en gång påpekat att medan modern historieforskning handlar om att kartlägga och förstå det förflutna, så syftade
den traditionella kinesiska historieskrivningen till att föra vidare lärdomar
till kommande generationer.7 Det handlade då inte bara om politiska beslut utan också om hur institutioner fungerade, statsritualernas korrekta
utförande, rättsprocessen och så vidare.
Detta förhållningssätt till historien och det skrivna ordet har haft en
rad konsekvenser för historieforskningen i Kina. Först och främst har
det inneburit att bearbetade skrifter dominerat utbudet av historiskt
153
154 — PÄR CASSEL
källmaterial mycket längre än som varit fallet på många andra håll i världen. De dynastiska historierna är ett exempel på detta, ett annat exempel
är de lokala krönikorna (difangzhi
) som till antalet uppgår till cirka 8 000 och utgör vår viktigaste källa om de kinesiska lokalsamhällena
från Yuan- till Qingdynastin.8 Det var också vanligt att kinesiska ämbetsmän lät publicera sina politiska dokument tillsammans med sin litterära kvarlåtenskap. En av de mest kända av dessa samlingar är statsmannen Li Hongzhangs (
1823–1901) samlade verk, med vars hjälp
man kan följa den kinesiska politiska historien under 1800-talets sista år.
Det finns också många verk som återger historiska dokument i kronologisk ordning i förkortad form eller i sin helhet, utan kommentarer.
Denna typ av källa kallar historiker ofta för ”kvasiarkiv” och många av
dem utarbetades för att tjäna som interna dokument i kejsarhovet för att
underlätta beslutsprocessen. Till exempel framställdes Äkta annaler
(Shilu
) efter varje kejsares frånfälle så att hans efterföljare skulle
veta vilka viktiga beslut som fattats. De flesta äkta annaler från Mingdynastin (1368–1644) och samtliga från Qing (1644–1912) har bevarats
och utgör i dag värdefullt källmaterial för historiker. Qingdynastins äkta
annaler var förstås inte allmänt tillgängliga när Qing-kejsarna fortfarande var vid makten, men de publicerades av de koloniala japanska myndigheterna i Manchukuo ett tjugotal år efter dynastins fall, vilket revolutionerade studiet av kinesiska historien. För första gången kunde historiker nu utvärdera den kinesiska versionen av viktiga händelseförlopp i
detalj. Den skolbildande historikern John King Fairbank tillhörde den
generation forskare som på 1930-talet var en av de första att undersöka
dessa källor med västerländska källkritiska metoder.9 Sammantaget har
detta rika publicerade material inneburit att det fanns goda möjligheter
att författa väl underbyggda doktorsavhandlingar och monografier när
det kalla kriget var som kallast och då de flesta arkiv och bibliotek i Kina
var stängda för både kinesiska och utländska forskare. Paradoxalt nog
har utländska och kinesiska forskare därför länge varit förhållandevis
jämbördiga vad beträffar tillgången till historiskt källmaterial.
Kinas arkivskatt
Det tryckta ordets starka ställning och den officiella prioriteringen av
sanktionerade historieverk har också inneburit att arkiven spelat en undanskymd roll i den kinesiska historieskrivningen långt in i vår tid. Ki-
ARKIVET SOM PROBLEM —
Kallelse från magistraten i Shanghais blandade domstol till Sveriges och Norges generalkonsul, 27
november 1878.
nesiska ämbetsmän ansåg inte att arkiv hade något egenvärde och när de
utarbetat de officiella historieverken lät de ofta källmaterialet förfalla.
Det var också vanligt att staten medvetet förstörde historiska urkunder
och till detta bidrog naturligtvis varje ny regims instinktiva strävan att
monopolisera historieskrivningen.10 Till exempel förstördes den mongoliska Yuandynastins arkiv efter det att den hankinesiska Mingdynastin tagit makten vid slutet på 1300-talet, vilket har medfört att en stor
del av vår kunskap om mongolernas historia i Kina endast bevarats på
kinesiska och persiska. Till de få undantagen hör ett par inskriptioner på
mongoliska i ’Phags-pa-skriften och Mongolernas hemliga historia som endast överlevde på grund av att dess mongoliska text transkriberats med
hjälp av kinesiska tecken.11
Detta har inneburit att det enda betydande arkivbestånd som överlevt
tillhör Kinas sista kejsardynasti, Qingdynastin, från vilken ungefär 14 miljoner dokument bevarats, åtminstone enligt ett sätt att räkna.12 De få urkunder som bevarats från tiden före Qing är främst dokument från bland
155
156 — PÄR CASSEL
annat Han- och Tangdynastierna som arkeologer grävt ut i kinesiska Centralasien under 1900-talet, där fynden från Dunhuang intar en särställning. Dessutom finns några urkunder från Mingdynastin kvar, vilka
Kangxi-kejsaren (reg. 1661–1722) lät bevara för att förbättra historieskrivningen om några militärkampanjer under Mings sista dagar. Det civila
samhällets svaga formella ställning och kejsarmaktens långt drivna centralisering har också inneburit att i stort sett alla arkiv som bevarats från
tiden före 1911 är statliga, detta till skillnad från till exempel Japan, där
många tempel- och klosterarkiv finns bevarade från medeltiden. Det viktigaste undantaget är arkiven som köpmännen i Huizhou efterlämnade i
Anhui-provinsen och som i vissa fall går tillbaka till Mingdynastin (1368–
1644).13 Kejsaren stod i centrum för hela det formella politiska systemet
och alla viktiga officiella dokument riktades till honom i någon form.14
I regel var det bara kejserliga gunstlingar och ämbetsmän på provinsnivå
och uppåt som hade rätt att vända sig direkt till kejsaren genom ett system
av hemliga palatsskrivelser; alla andra ämbetsmän var hänvisade till att
kommunicera med centralmakten med hjälp av rutinrapporter.15
Det har ofta varit tillfälligheternas spel som avgjort vilket material som
bevarats för kommande generationer. På samma sätt som på många andra
håll i världen gallrades Qing-arkiven regelbundet på gamla och skadade
dokument och den politiska oron kring sekelskiftet bidrog starkt till den
fortsatta förstörelsen av historiska dokument. Den hårdhänta utländska
ockupationen av Peking under det så kallade Boxarupproret sommaren
1900 skall ha lett till att mellan 50 och 60 procent av de Sex ministeriernas
(Liubu
) arkiv bokstavligen gick upp i rök.16 I kaoset som följde Qingdynastins fall förfors också en hel del arkivmaterial och många gamla statliga handlingar såldes som pappersmassa, medan andra dokument hamnade på loppmarknader där de köptes upp till vrakpris av framsynta kännare
för att slutligen hamna i forskningsinstitutioner i Nordamerika, Europa
och Japan.17 Detta var vare sig första eller sista gången som Kina-forskare
agerat som ”skräpsamlare” i ordets bokstavliga bemärkelse.18
Det var bland annat insatser från gamla Qing-lojalister som Luo Zhenyu
, Wang Guowei
och Jinliang
som gjorde att en del
av förskingringen och förstörelsen kunde hejdas under den kinesiska republikens första år, då den nyss fallna Qingdynastin stod lågt i kurs och
många helst ville glömma ”det gamla samhället”. Den i dag så uppburne
samhällskritikern och författaren Lu Xun (1881–1936) gav uttryck för en
tidstypiskt oförstående attityd till arkivens historiska värde när han
kommenterade sina samtidas ansträngningar att rädda Qing-arkiven:
ARKIVET SOM PROBLEM —
Det är som med skräpet som samlats upp i en gammal förfallen rikemansfamilj, man kan precis lika gärna säga att det är av värde som att det
är värdelöst. Eftersom det är skräp så är det värdelöst, men då det kommer från en gammal rikemansfamilj så kanske det slunkit in några bra
saker bland det. För övrigt handlar frågan om dess värde mest om individuella bedömningar. I mitt grannskap finns det en soptunna där de
boende slänger saker som de inte behöver, men varje morgon kommer
folk med bambukorgar på ryggen och plockar fram den ena användbara
saken efter den andra. För att inte tala om nuförtiden, då kejsaren fortfarande vördas. Det räcker med att något föremål befunnit sig i kejsarpalatset några dagar eller att ordet ”palats” ingår i namnet för att folk ska se
på det med andra ögon. Det är knappt att man tror att något sådant skulle
kunna ske under republiken.19
Trots dessa pionjärinsatser förstördes många arkiv under de talrika inbördeskrigen och kriget mot Japan (1937–1945). Till exempel lär krigsherren Yan Xishan ha bränt de lokala arkiven i Shanxi när han utrymde
provinshuvudstaden Taiyuan hösten 1937.20 Under kommunisternas
jordreformer efter andra världskriget förstördes också stora mängder
lagfarter för att omöjligöra en återgång till tidigare ägandeförhållanden.
När Chiang Kai-sheks nationalister flydde till Taiwan då det stod klart
att de skulle förlora det kinesiska inbördeskriget 1949 tog de med sig
lårar med dokument från Peking tillsammans med skatter från Förbjudna staden, vilka till slut i hamnade i det nya Palatsmuseet i Taipei. Det
material som blev kvar på fastlandet delades upp mellan det Första historiska arkivet i Peking och det Andra historiska arkivet i Nanking, vilka
specialiserar sig på Qingdynastin (1644–1912) respektive den Republikanska eran (1912–1949).
Det ”yttre hovet” och framväxten av en läsande allmänhet
Dessa tre arkiv är i dag flaggskeppen i Kinas arkivskatt. Qing-arkiven
kan grovt delas upp mellan dem som härrör från det ”yttre” hovet respektive det ”inre” hovet. Det yttre hovet utgjordes av de delar av den
centrala statsförvaltningen som Qingdynastin hade tagit över från
Mingdynastin, bland annat de Sex ministerierna och Sekretariatet (Neige
). Det yttre hovet skötte det dagliga arbetet i statsförvaltningen och
behandlade inkommande rutinhandlingar från provinserna och andra
157
158 — PÄR CASSEL
lokala förvaltningsorgan. Mycket av det yttre hovets arkiv har gått förlorat, men det finns viktiga undantag. Till exempel är beståndet av rutinrapporter (tiben
) till straffministeriet (Xingbu
) särskilt rikt.
Större delen av dessa rapporter finns bevarade vid Första historiska arkivet i Peking och de utgör i dag en till synes outsinlig källa av material om
Kinas samhällshistoria som historiker bara börjat utnyttja.21 Kejsaren var
i princip den högste beslutsfattaren i det yttre hovet, men hans makt utövades främst indirekt genom ämbetsmän som fäste stor tonvikt på den
institutionella, politiska och rituella kontinuiteten. De många mellanhänderna gjorde att det inte gick hålla alla beslut hemliga och många
viktiga handlingar, rutinrapporter, utnämningar och kejserliga påbud
publicerades också i Inrikes tidender (Jingbao
), som cirkulerade i hela
riket och lästes av män ur de bildade klasserna.
Ett exempel på hur offentlig information kunde cirkulera bland de
bildade klasserna finns i den klassiska talspråksromanen Drömmar om röda
gemak, som skildrar en aristokratisk familjs uppgång och fall i mitten av
1700-talet. I det nittionionde kapitlet av boken ögnar familjeöverhuvudet Jia Zheng igenom ett nummer av Inrikes tidender och får till sin förskräckelse syn på ett domstolsreferat som meddelar att den ingifte släktingen och liderlige oduglingen Xue Pan har blivit häktad för dråp efter
ett slagsmål på en vägkrog. Full av oro för att bli indragen i en komplicerad rättsprocess utbrister patriarken: ”Kan det vara möjligt att ärendet
redan nått så långt! Nu är det nog klippt!” Jia Zhengs upptäckt följs i romantexten av en detaljerad domstolsrapport på autentisk kanslikinesiska
som skildrar alla fakta i målet och redogör för vilka straff som ämbetsmännen rekommenderar att kejsaren och straffministeriet bör utdöma.22
Episoden säger inte bara en hel del om hur öppet rättssaker kunde förhandlas i den sena kejsartidens Kina eller vilka förkunskaper bildade kineser hade om sitt rättssystem, det visar också att den läsande allmänheten förväntade sig att underrättas om viktiga rättsfall och andra statsangelägenheter. Centralmakten var väl medveten om dessa förväntningar och
försökte tillmötesgå dem i viss utsträckning. Till exempel utfärdade kejsarhovet ett påbud i november 1873 som lade fast att alla kejserliga edikt
i fortsättningen skulle publiceras i Inrikes tidender som sin tur skulle omfatta minst tio sidor, detta för att ingen inte skulle kunna misstänka att
viktiga händelser doldes för allmänheten.23 Denna relativa öppenhet gjorde det möjligt för ämbetsmännen och andra delar av den bildade överklassen att ta egna initiativ genom att åberopa precedensfall och redan
fattade beslut, vilket öppnade dörren för ett visst politiskt deltagande
ARKIVET SOM PROBLEM —
159
Officiellt kuvert från
Qingimperiets kansli
för utrikes ärenden
(Zongli yamen) till det
svenska sändebudet i
Peking, 19 oktober 1872.
160 — PÄR CASSEL
från offentligheten, inte minst då vanliga undersåtar hade teoretiskt sett
obegränsade möjligheter att överklaga domar ända upp till centralmakten.24 När en av de första moderna kinesiskspråkiga tidningarna Shenbao
grundades 1872 under utländskt beskydd i fördragshamnen Shanghai bestämde sig redaktionen tidigt för att konkurrera med Inrikes tidender genom att helt oavkortat återpublicera dess nyhetsbulletiner i sina
spalter25 tillsammans med noveller, skvaller och andra nyheter som vi förväntar oss att hitta i en modern tidning. Det stora genombrottet för denna nygamla offentlighet kom bara fyra år efter Shenbaos grundande, då
tidningens skribenter åtog sig att driva ”Yang Naiwu-fallet” till ny prövning; det var en av den sena Qingdynastins stora rättskandaler och berörde ett ungt par som ertappats med en utomäktenskaplig förbindelse och
misstänktes ha mördat den bedragne maken. Tidningen lyckades uppdaga en rad formella och sakliga oegentligheter, vilket väckte en stor folkopinion långt utanför Shanghai och slutligen ledde till att paret dömdes
för äktenskapsbrott i stället för mord.26 Det är värt att notera att den
framväxande kinesiska pressen i slutet på 1800-talet ofta används av historiker som ett slags kvasiarkiv, eftersom många offentliga handlingar
och andra originaldokument endast finns att tillgå i dagspressen.27
Det ”inre hovet” och den extraordinära delen
av statsförvaltningen
Det inre hovet utgjordes av kejsarens närmaste krets av rådgivare och andra gunstlingar, vilka tillhörde den ”slutna” delen av statsförvaltningen.
Det inre hovet höll hus i den norra delen av Förbjudna staden, vilken avgränsades av Qianqing-porten
i söder. De manchuiska kejsarna var
misstänksamma mot den kinesiska statsförvaltningen och var angelägna
om att behålla initiativet gentemot byråkratin, något som Ming-kejsarna
aldrig hade klarat av enligt manchuernas förmenande. De första Qing-kejsarna utvecklade därför en extraordinär del av statsapparaten som betjänades av ett parallellt system av hemliga rapporter (zouzhe
). Detta stod
utanför den normala rättskipningen på ett sätt som kan få en att tänka på
Carl Schmitts och Giorgio Agambens teorier om ”undantagstillståndet”
som ett uttryck för den suveräna makten. Med de hemliga rapporternas
hjälp hade kejsaren möjlighet att kommunicera direkt med viktiga ämbetsmän runtom i riket och de i sin tur kunde skicka skrivelser direkt till
kejsaren. På så vis kunde kejsaren inte bara hålla ett öga på sina underly-
ARKIVET SOM PROBLEM —
dande, utan också följa viktiga ekonomiska och sociala tilldragelser som
vädret, spannmålspriserna, religiösa aktiviteter och det kejserliga examensväsendet. För att bistå kejsaren med att handlägga denna omfattande skriftväxling skapades det Stora rådet (Junjichu
), en informell arbetsgrupp av ämbetsmän som tjänstgjorde direkt under kejsaren. Rådet hade
ingen formell status i statsapparaten, men det blev så småningom det viktigaste regeringsorganet i kejsarriket. Detta system bidrog till att skapa politisk stabilitet i en omfattning som Mingdynastin aldrig lyckades uppnå,
men det ledde också till att kejsarens despotiska makt steg till nya höjder.28
När kejsaren tog emot hemliga rapporter svarade han genom att skriva sina kommentarer i cinnoberrött bläck direkt på skrivelserna, som sedan skickades tillbaka till avsändaren, nästan så som vi svarar på e-post i
dag. I kraft av sitt ämbete var kejsaren den ende som kunde uttrycka sina
åsikter förbehållslöst och han var ofta hänsynslöst uppriktig i sina randanmärkningar. Eftersom kejsarens person och alla hans attribut ansågs
vara heliga måste alla de kommenterade skrivelserna efter genomläsning
återsändas till hovet, där kanslister skrev av dokumenten för framtida referens och arkiverade originalen i Stora rådets arkiv. Detta har inneburit
att en stor mängd av detta material bevarats till eftervärlden; det finns i
dag att beskåda i arkiven i Peking och Taipei. Det Stora rådets arkiv hör
till dem som utnyttjats mest av forskare sedan arkiven öppnades för allmänheten i slutet på 1970-talet och början på 1980-talet och en rad banbrytande verk har skrivits på grundval av dessa källor de senaste åren.29
Språkliga och tekniska svårigheter
Den som vill ta del av Kinas arkivskatt ställs dock inför vissa språkliga
svårigheter. Många dokument är skrivna i en kursiv stil som kanslister
ofta använde när de gjorde snabbkopior av viktiga skrivelser. Dessutom
författades Qingdynastins dokument på ett särskilt kanslispråk som visserligen inte är särskilt svårt i sig, men som inte alltid är omedelbart begripligt ens för dem som kan läsa klassisk kinesiska. En annan svårighet
kommer av att många dokument från Qingdynastins första århundrade
skrevs på manchuiska, ett tungusiskt språk från Nordostasien nedtecknat med en variant av den mongoliska skriften. I likhet med många samtida härskare i Europa var de första Qing-kejsarna på 1600- och 1700talen funktionellt flerspråkiga och det var naturligt för dem att kommunicera med den inre kretsen på manchuiska.
161
162 — PÄR CASSEL
Det är först på senare tid som historiker åter lärt sig uppskatta värdet
av de manchuiska dokumenten, vilka länge ansågs vara översättningar av
kinesiska original. Nu har det visat sig att många dokument endast finns
tillgängliga på manchuiska och tilltalet och tonläget är märkbart annorlunda i de manchuiska handlingarna. Det inre hovet bestod till en början
nästan uteslutande av manchuer, mongoler och kinesiska trotjänare och
kejsaren kunde umgås med dem till synes ganska otvunget på manchuiska.
I de dokument som bevarats står den ganska direkta manchuiskan i bjärt
kontrast till den sirliga kanslikinesiskan. Medan kinesiskan till exempel
hade ett särskilt pronomen motsvarande pluralis majestatis (zhen ) kallade de manchuiska kejsarna sig själva för ”jag” (bi) kort och gott. Manchuiska fortsatte att användas som ett slags hemligt skriftspråk långt efter
det att manchuerna övergått till att tala kinesiska dialekter.30
I dag är det mest historiker som kan läsa dessa gamla urkunder, men
för knappt hundra år sedan var kunskaper i kanslispråk inte bara utbredd
bland den läsande kinesiska allmänheten utan också en uppskattad färdighet bland utlänningar i de kinesiska fördragshamnarna. Särskilda
handböcker i kanslikinesiska gavs ut i flera upplagor och det är slående
hur välunderrättade utländska observatörer var om kinesisk inrikespolitik under 1800-talet, då nästan allt källmaterial var på kinesiska.31 Engelskspråkiga tidningar i Shanghai som North China Herald och North China Daily News verkade i symbios med kinesiskspråkiga tidningar som
Shenbao och publicerade regelbundet översättningar av kejserliga påbud
och utdrag ur Pekings kungörelser. Ett tidigt exempel på detta är den så
kallade ”Xinyou-kuppen” (Xinyou zhengbian
) hösten 1861, då
de två änkekejsarinnorna Cixi och Ci’an och deras svåger Prins Gong
kort efter Xianfeng-kejsarens död störtade den minderårige tronföljarens förmyndarråd och själva upprättade ett triumvirat. Detta blev den
första politiska omvälvningen i Kina som täcktes av utländska media i
realtid. Händelserna rapporterades i North China Herald i samma takt
som kunskapen om dem nådde Shanghai32 – och så småningom New York
Times, som publicerade följande braskande rubriker:
Important from China: A New Era in the History of the Country – The
Regency Broken Up, and Three of Its Members Dead – Prince Kung at
the Head of the Cabinet – The Peace Party in the Ascendant.33
När ovanstående rader skrevs kunde det ta veckor innan nyheter från
huvudstaden Peking nådde Shanghai och andra fördragshamnar, men
ARKIVET SOM PROBLEM —
efter att den trådburna telegrafen infördes i Östasien ett tiotal år senare
– där det danska företaget Det Store Nordiske Telegraf-Selskab spelade
en nyckelroll – kunde meddelanden sändas ögonblickligen både inom
Kina och ut i världen.34 Då de politiska kriserna tornade upp sig vid sekelskiftet och kulminerade i Boxarupproret spreds nyheterna omedelbart över världen och tillbaka till Kina, vilket både inflammerade världsopinionen och underlättade samordningen av Åttanationsalliansen som
uppbådats för att kväsa oroligheterna i Peking. Detta var början på vad
vi kan kalla den första informationsrevolutionen, vilken skapade helt
nya betingelser för politisk beslutsfattande och därmed frambringade
förutsättningar för andra typer av arkivbestånd.
Lokala arkiv
Lokala arkiv har överlevt i betydligt mindre utsträckning än de centrala
arkiven i Kina och Kina-historiker ser med avund på de lokala arkiv och
handskrifter som bevarats i Europa och Japan. De lokala ämbetsmännen
prioriterade rapporteringen till högre instanser i statsapparaten och utarbetandet av lokala krönikor, och de ansåg sig inte ha någon särskilt mandat att bevara lokala arkiv. Det kaotiska 1900-talet ledde till att de flesta
lokala arkiv gick förlorade, men slumpens skördar har bidragit till att ett
par lokala arkiv från Qingdynastin fortfarande finns tillgängliga. I Peking
finns bland annat delar av Shuntian-prefekturens arkiv bevarade och i
Chengdu förvaras Ba-häradets arkiv, vilket är det mest kända och mest utforskade av de lokala arkiven.35 Kolonialismens olika maktteknologier har
också gjort sitt för att bevara gamla arkiv och skapa nya. Det japanska imperiet lade beslag på många lokala arkiv för att kunna göra upp skattelängder och inhämta information om rättsväsendet, vilket har gjort att Danshui-Xinzhu-arkivet på Taiwan och flera lokala arkiv från Manchuriet har
bevarats för eftervärlden. De dokument vi finner i de lokala arkiven kan
spåras ganska långt ned i den byråkratiska näringskedjan och de innehåller
därför mer obearbetad information än de centrala arkiven. Här kan vi studera i detalj hur en häradshövding gick till väga när han försökte lösa rättsfall eller få bukt med skatteindrivningen. Många vedertagna sanningar om
hur kejsartidens Kina styrdes har börjat omprövas då vi nu har möjlighet
att se hur viktiga beslut och normer genomfördes i praktiken. Det är bland
annat i de lokala arkiven som en del forskare anser sig ha funnit kinesiska
motsvarigheter till europeisk sedvanerätt och civilrätt.36
163
164 — PÄR CASSEL
Det är dock viktigt att påpeka att tillgången till nya arkiv inte är någon
universallösning på historikerns eviga problem att finna ”autentiska” källor: alla historiska källor är som bekant problematiska. Den plötsliga tillgången till ett rikt urval av arkivmaterial på 1970- och 1980-talet skapade
inledningsvis en försåtlig känsla av autenticitet som det tog ett tag för
Qing-historiker att frigöra sig ifrån. De flesta dokument som vi i dag har
tillgång till skrevs av bildade män ur samhällets övre skikt och det kinesiska skriftspråkets ytliga enhetlighet dolde en språklig och kulturell
mångfald, på samma sätt som arkivdokument gjort på andra håll i världen. Detta har gjort att Kina-forskare tvingats begrunda samma metodologiska problem som indiska historiker länge tampats med i de brittiska
koloniala arkiven, där det är lätt hänt att historikerna reproducerar byråkratiska agendor och kategorier i sitt skrivande. Ett exempel på detta problem är att vittnesmål i rättsfall nedtecknandes på talspråk i stället för det
kinesiska kanslispråket, vilket förlänade detta källmaterial en aura av autenticitet och gav en del historiker en känsla av att ha kommit i direkt
kontakt med vanligt illitterat folk.37 Men den senaste tidens forskning har
kunnat visa på att domstolsprotokollen följde strikta stilistiska konventioner och att vittnesmålen nedtecknats på ett talspråk som byggde på
Peking-dialekten, helt oavsett vilket språk de som kallats till rätten råkade tala till vardags. Därför talar de taiwanesiska bönder som vi möter i
domstolsprotokollen från Danshui-Xinzhu-arkivet klingande Peking-mål
i stället för den sydliga Hokkien-dialekt som var vanlig på ön. En del litteraturforskare har till och med hävdat att rättsprosan och den ymniga
talspråkslitteraturen fungerade som kommunicerande kärl. De rättstjänare som nedtecknade vittnesmål läste också romaner som Drömmar om
röda gemak på sin fritid och de lånade gärna berättartekniker från litteraturen när de ville göra dokumenten övertygande för högre instanser.38
Slutord
I takt med att det kinesiska samhällets stöpts om mer än en gång sedan
Qingdynastins fall 1912 har mycket förändrats, men det skrivna ordet
har behållit sin privilegierade ställning och kinesiska politiker och beslutsfattare fäster fortfarande stor betydelse vid korrekta formuleringar,
som ”ett land, två system” eller ”socialism med kinesiska kännetecken”.
Många politiska strider i Folkrepubliken har kretsat kring hur olika politiska slagord korrekt skall formuleras, tolkas och tillämpas, vilket pro-
ARKIVET SOM PROBLEM —
ducerat ett rikt tryckt källmaterial som forskare kunnat använda för att
kartlägga det politiska skeendet när Kina varit stängt för omvärlden.39
Ett av skälen till att det var möjligt att studera händelser som Kulturrevolutionen i realtid var att Centrala Partidokument (Zhongfa) och andra
viktiga handlingar kontinuerligt läckte ut ur Kina via Hong Kong, vilket
höll statsvetare och andra forskare sysselsatta i en generation.40 Mycket
av det man lyckades ta reda på om Mao-erans politiska system byggde på
färdigheter som i teknisk mening inte var så annorlunda från dem som
utvecklades i fördragshamnarna på 1800-talet, när sinologer översatte
utdrag ur Inrikes tidender för diplomater, journalister och andra intresserade. Men det finns också viktiga skillnader. I dag fäster den kinesiska
staten mycket större vikt vid upprätthållandet av arkiv och i takt med att
Kina öppnats för omvärlden har det blivit möjligt att besöka både lokala
och nationella arkiv, som skannas och digitaliseras i allt högre grad. Nu
är det möjligt att konsultera digitala kataloger och att göra fulltextsökningar på material via internet redan innan man sätter sin fot i ett arkiv,
något som öppnat helt nya horisonter för Kina-forskningen.
noter
*
En tidigare version av denna artikel har publicerats som ”Den cinnoberröda
penselns makt. En inblick i Kinas gamla arkivskatt”, Kinarapport, 4 (2005) s. 53–57.
1. Michael Schoenhals, Doing things with words in Chinese politics: five studies (Berkeley 1992).
2. Richard Curt Kraus, Brushes with power: modern politics and the Chinese art of
calligraphy (Berkeley 1991).
3. Christian de Pee, The writing of weddings in middle-period China: text and ritual
practice in the eighth through fourteenth centuries (Albany 2007).
4. För ett exempel på detta från den kinesiska skönlitteraturen, se Robert Hans
van Gulik, Celebrated cases of judge Dee (Dee Goong an): an authentic eighteenthcentury Chinese detective novel (New York 1976) s. 220 f.
5. Xu Jing, Xuanhe fengshi Gaoli tujing (ca år 1124), återpublicerad i Congshu jizheng chubian, 3236–3239 (Shanghai 1937) 4:15, 24:83–86, 27:95–97. Jag tackar
min kollega Christan de Pee som varit mig behjälplig med denna källa.
6. W. Allyn Ricket,”Voluntary surrender and confession in traditional Chinese
law: the problem of continuity”, Journal of Asian studies, 30:4 (1971) s. 797–814.
7. Denna formulering lär komma från den japanske sinologen Nishijima Sadao,
vilket jag erfor från professor Kishimoto Mio vid Tokyos universitet. Jag har
förgäves försökt att hitta det ursprungliga citatet.
165
166 — PÄR CASSEL
8. Endymion Porter Wilkinson, Chinese history: a manual, andra reviderade och
utökade upplagan (Cambridge, MA, 2000) s. 154–169.
9. Paul M. Evans, John Fairbank and the American understanding of modern China
(New York 1988) s. 58–62.
10. Wilkinson (2000) s. 488.
11. Francis Woodman Cleaves (red.), The secret history of the Mongols (Cambridge,
MA, 1982). En sällsynt inskription från 1297 i ’Phags-pa-skrift finns i Pingyao, Shanxi-provinsen, se Zhang Jinping, (red.), Jinzhong beike xuancui (Taiyuan 2001) s. 135 f. Typiskt nog återges endast den kinesiska versionen i sin
helhet i detta verk.
12. Wilkinson (2000) s. 900.
13. Wilkinson (2000) s. 956–958
14. Detta stycke och de följande baseras huvudsakligen på ”A Brief History of
Chinese Archives”, i Ye Wa & Joseph Esherick, Chinese archives: an introductory guide (Berkeley 1996) s. 4–14.
15. Silas Hsiu-liang Wu, Communication and imperial control in China: evolution of
the palace memorial system, 1693–1735 (Cambridge, MA, 1970) s. 42.
16. Denna siffra kommer från Ye & Esherick (1996) s. 6. En rad böcker har skrivits om stormakternas intervention 1900–1901 och den efterföljande plundringen och förstörelsen av kinesiska kulturskatter. En av de senaste är James
L. Hevia, English lessons: the pedagogy of imperialism in nineteenth-century China
(Durham 2003).
17. Mark Elliott & James Bosson, Treasures from the Yenching: seventy-fifth anniversary of the Harvard-Yenching Library, exhibition catalogue (Cambridge, MA,
s.a. [2003]).
18. Julia Lovell, recension av MacFarquhar och Schoenhals Mao’s last revolution
och Yu Huas Brothers, i Reviews in history, nr 1179, http://www.history.ac.uk/
reviews/review/1179, läst 7/9 2012.
19. Lu Xun, ”Tan suowei ’Danei dang’an’”, först publicerad i Yusi (28/1 1928),
återutgiven i Lu Xun quanji, 3 (Peking 1981) s. 561–569. Jfr Ye & Esherick
(1996) s. 8.
20. Ye & Esherick (1996) s. 272.
21. För en kort och lättfattlig introduktion till hur den kinesiska statsapparaten
fungerade, se John King Fairbank & Têng Ssu-yü, Ch’ing administration: three
studies (Cambridge, MA, 1960).
22. Cao Xueqin. Järnåldern: drömmar om röda gemak, övers. Pär Bergman (Stockholm 2010) s. 513–516.
23. Barbara Mittler, A newspaper for China? Power, identity, and change in Shanghai’s
news media, 1872–1912 (Cambridge, MA, 2004) s. 220.
24. Jonathan K. Ocko,”I’ll take it all the way to Beijing: capital appeals in the
Qing”, Journal of Asian studies, 47:2 (1988) s. 291-315.
25. Mittler (2004) s. 174–211.
ARKIVET SOM PROBLEM —
26. William P. Alford,”Of arsenic and old laws: looking anew at criminal justice
in late imperial China”, California law review, 72:6 (1984) s. 1180–1256.
27. För en grundlig genomgång av den tidiga kinesiska dagspressen, se Wolfgang Mohr, Die moderne chinesische Tagespresse: ihre Entwicklung in Tafeln und
Dokumenten, 1–3 (Wiesbaden 1976).
28. För mer om det Stora rådets uppkomst och betydelse, se Beatrice S. Bartlett,
Monarchs and ministers: the Grand council in mid-Ch’ing China, 1723–1820 (Berkeley 1991).
29. För ett exempel på hur dessa källor kan användas till att skriva både välunderbyggd och underhållande historia, se Philip A. Kuhn, Soulstealers: the Chinese sorcery scare of 1768 (Cambridge, MA, 1990).
30. För de senaste forskningsrönen om de manchuiska arkiven, se Mark C. Elliott,
”The Manchu-language archives of the Qing dynasty and the origins of the
palace memorial system”, Late imperial China, 22:1 (2001) s. 1–70.
31. Friedrich Hirth (red.), Text book of documentary Chinese, with a vocabulary for the
special use of the Chinese customs service (Shanghai 1885). För en modern motsvarighet, se Philip A. Kuhn, John K. Fairbank, m.fl., Introduction to Ch’ing documents (Cambridge, MA, 1993).
32. I North China Herald, 7 och 21/9 1861, kunde man t.ex. läsa om kejsarens frånfälle, medan det den 2, 16, 23 och 30/11 1861 rapporterades om den dramatiska statskuppen.
33. New York Times, 3/2 1862.
34. Erik Baark, Lightning wires: the telegraph and China’s technological modernization, 1860–1890 (Westport 1997).
35. För mer om detta arkiv, se Ye & Esherick (1996) s. 279–286. Jfr Philip C. C.
Huang,”County archives and the study of local social history: report on a
year’s research in China”, Modern China, 8:1 (1982) s. 133–143.
36. See t.ex. Philip C. C. Huang, Code, custom, and legal practice in China: the Qing
and the Republic compared, law, society, and culture in China (Stanford 2001). För
en starkt avvikande åsikt, se Jérôme Bourgon, ”Uncivil dialogue: law and
custom did not merge into civil law under the Qing”, Late imperial China,
23:1 (2002) s. 50–90.
37. Susan Naquin, ”True confessions: criminal interrogations as sources for
Ch’ing history”, National Palace Museum bulletin, 11:1 (1976) s. 1–17.
38. Karasawa Yasuhiko,”From oral testimony to written records in Qing legal
cases”, i Charlotte Furth, Judith T. Zeitlin & Ping-chen Hsiung (red.), Thinking with cases: specialist knowledge in Chinese cultural history (Honolulu 2007) s.
101–122. Robert E. Hegel,”The art of persuasion in literature and law”, i Robert E. Hegel & Katherine Carlitz (red.), Writing and law in late imperial China: crime, conflict, and judgment (Seattle 2007) s. 81–106.
39. Schoenhals (1992).
40. Kenneth Lieberthal, James Tong & Sai-cheung Yeung, Central Documents and
politburo politics in China (Ann Arbor 1978).
167
168 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
169
matts lindström
.........................................
Där papperet slutar
tar filmen vid
Överflöd och mikrofotografisk
reproduktion, 1900–1940
I samma flod stiger vi och stiger vi inte ner (Herakleitos, DK B49a)
Skåpet var fullstoppat med papper. När det öppnades rullade två stora
aktbuntar ut, sammanknutna runt om som man plägar bunta samman
bränsle. (Franz Kafka, Slottet1)
1.
Med jämna mellanrum har vi hört det upprepas: vi lever i informationens tidsålder, vi lever i nätverkens tidsålder.2 I en tid där allt har blivit information. En tid där alla måste vara informerade: medborgarna om myndigheternas förehavanden, konsumenterna om marknadernas alla förutsättningar. Stabilitet och samhällsekonomisk framgång är
i hög grad funktioner av rytmen, intensiteten och genomskinligheten
hos informationens snabba och virvlande flöden; virvlande, ja – för kanske präglas informationssamhället inte så mycket av nittiotalets rätlinjiga motorvägsmetafor, som av ett väldigt forsande floddelta, i vilket vi
hela tiden, till varje pris, måste kliva ner.3
Men informationen, med sina möjligheter och problem, tillhör inte
enbart vår egen era. Så snart man fann medel att fästa tecken vid en yta
började information att samlas på hög. Som stentavlor, som hoprullade
pergament eller buntar av papper, i böcker, i bokhyllor; som väldiga bibliotek och arkiv med bågnande hyllor – rumsliga behållare som alltid tett
sig lika otillräckliga och till bristningsgränsen fyllda, alltid lika nära att
DÄR PAPPERET SLUTAR TAR FILMEN VID —
svämma över. För att inte svepas bort av de skrivna och tryckta tecknens
flöden har kulturen därför gång på gång utvecklat tekniker för att söka
och ordna: genom alfabetiska eller kategoriska index, genom innehållsförteckningar, genom kataloger, genom kartotek och bibliografier. De
digitala sökmotorernas semiintelligenta algoritmer är bara den senaste
generationen i en lång teknologisk släktlinje av sökverktyg: möjliga svar,
givna vid olika tidpunkter, på informationsöverskottets återkommande
problematik.4
2.
Max Weber noterade i Wirtschaft und Gesellschaft (1922) att maktutövningen vid 1900-talets början tenderade att bygga på produktionen av
stora mängder skriftbaserade akter: ett formidabelt berg av papper som
bevarades och upprätthölls av en ”ständigt växande stab av tjänstemän
och skrivare”.5 Vid sidan av skrivaren med sitt bläck och sin penna, präglades den moderna byråkratin alltså av papperets materialitet – och av en
rad nya apparater och tekniker för bearbetning och mångfaldigande av
detta material.6 Byråkratin växte därför inte enbart i den bemärkelsen att
den inkorporerade allt fler samhällsområden och individer, utan också i
ett rent fysiskt hänseende. Dokumentberget, den blotta mängden papper
som den moderna organisationen vilade på blev hela tiden större.
Samma år som Webers stora arbete utkom postumt, reste Franz Kafka
till den lilla tjeckiska byn Spindlermühle. Han var där för semester, men
påbörjade även arbetet med den aldrig avslutade romanen Slottet. En bok
som, likt Processen, kan läsas som en kommentar till just den expanderande byråkrati som Weber hade beskrivit. Hos Kafka är kommunikation
och informationshantering ett ständigt problem. Informationskanaler
är ansatta av brus, tecken förvridna till sin motsats; endast slumpmässigt
når ett meddelande sin rätta mottagare. I Slottet störs exempelvis den
telefonlinje som K. försöker kommunicera över av ett surrande ljud (som
bruset av ”oräkneliga barnröster”);7 i en annan scen tvingas någon att
placera ett arkivskåp horisontellt på golvet och sedan sätta sig på dörrarna, för att hålla ”aktbuntarnas oordnade överflöd” under kontroll.8
Den mest arbetsamme bland de många tjänstemännen, Sordini, är
osynlig och otillgänglig: ”För övrigt har det aldrig lyckats mig att få se
honom, han kan inte komma ner, han är allt för överhopad av arbete,
[…] väggarna i hans rum är täckta av staplade dokumentpelare som om
171
172 — MATTS LINDSTRÖM
och om igen störtar omkull”.9 Trots en närmast övermänsklig effektivitet hotar Sordini att begravas under dokumentens fysiska tyngd.
3.
Om byråkraten kring 1920 alltså framträdde som drunknande i handlingar och dokument kan man konstatera att samma problembeskrivning
vid ungefär samma tidpunkt gick att återfinna i relation till vetenskapsmannens verksamhet. I ett svenskt sammanhang beskrev den konservative filosofen Vitalis Norström exempelvis en samtid präglad av ”vetenskaplig öfverproduktion, ett mass-skrifveri”. Det moderna massamhället led, menade han, av ett tillstånd ”där den ene skrifver om hvad den
andre skrifvit och åter andra om det senare och så vidare i oändlighet
[…] som om orden närde sig af ord, rullade ihop sig med ord och bildade berg af ord, mörka och förmörkande berg”.10 Enligt Norström var
dessa berg av ord frukten av en alltför långt driven specialisering inom
kunskapsproduktionen, en överproduktion av vetande som enbart kunde leda till överlappningar, överstimulans och oöverblickbarhet. (”Till
ordrikedomens fördunklande och förvirrande inflytelse”, konstaterade
han, ”sällar sig så en stor löslighet i idéförbindelser, en lust till hugskott,
som yppigt frodas i den moderna människans uppluckrade jordmån.”)
Intellektuell slapphet hotade att drabba den moderna människan i mötet med ett överflödande vetande; under sådana omständigheter, i en
sådan ”uppluckrad jordmån”, tycktes möjligheten till klara och tydliga
tankar vara hotad.11
Ungefär samtidigt som Norström skrev om massamhällets expansion
och kunskapens omåttliga tillväxt, arbetade den belgiske advokaten och
bibliografen Paul Otlet med en lösning. Otlet hade redan före Norström
gjort observationer kring ett slags vetandets kris kopplat till överproduktionen av information. ”Vad är nytt och av värde i alla dessa böcker,
broschyrer och vetenskapliga tidskrifter”, frågade han sig i en tidig text
från 1891.12 Likt Norström befarade Otlet att informationsöverskott och
oöverblickbarhet hotade att omintetgöra möjligheten till intellektuella framsteg – och i förlängningen till och med utsikterna för att urskilja
sant vetande från falskt:
[D]et tycks som att allting har sagts, att allting som är att säga [redan] är
känt och fortsatt läsning saknar mening. […] Denna uppfattning följs av
DÄR PAPPERET SLUTAR TAR FILMEN VID —
Mikrofilmsläsare från mitten av 1930-talet.
173
174 — MATTS LINDSTRÖM
ett tillstånd av skepticism vars konsekvenser är beklagliga. När man ser
hur så mycket baseras enbart på åsikter, leds man till att tro att för och
emot i en fråga kan försvaras likvärdigt och att fakta är allt för komplexa
för att fånga in med någon form av konceptuell formel, därför att dessa
13
är alldeles för exklusiva och [alltför] tyranniska.
En sådan epistemologisk kris fordrade en lösning. Tillsammans med
vännen och fredsaktivisten Henri La Fontaine, grundade Otlet ett internationellt bibliografiskt institut (Institut International de Bibliographie, IIB), lokaliserat i Bryssel, med uppgift att koordinera och administrera en universell bibliografi som skulle omfatta alla vetenskapens områden.14 Detta ambitiösa åtagande var dock bara ett första steg i en
betydligt mer storslagen plan som syftade till att åstadkomma en permanent lösning på modernitetens problem med överlappning och oöverblickbarhet. Vad som fordrades var en komplett och kontinuerligt uppdaterad representation av allt vetande, en teknik som direkt kunde adressera de atomer av fakta som doldes mellan böckerna och tidskrifternas
ogenomträngliga pärmar.15 Med denna informationsutopiska dröm i
sinnet, vände Otlet blicken mot en ny teknologi för informationshantering som hade fått stort genomslag i kontor och bibliotek mot 1800talets slut: kartoteket.16 Ett kortregister, insåg Otlet, kunde fungera som
ett slags icke-linjärt, dynamiskt och ständigt utbyggbart alternativ till
böckernas statiska inlåsning av fakta. Potentiellt kunde indexkorten
hänvisa inte bara till verk, utan också till de enskilda upplysningar som
dolde sig mellan deras pärmar. Under Otlets ledning och med ekonomiskt stöd från den belgiska staten växte under mellankrigstiden en gigantisk kortkatalog fram, vilken vid 1930-talets slut, då den var som
störst, omfattade inte mindre än 16 miljoner poster.17
I relation till den universella kunskapsutopi som Otlet hoppades
kunna förverkliga framstod boken som en otillräcklig informationsbärare: den var för skrymmande och reproduktionskostnaderna var alltför
höga. Belgaren sökte därför efter en lösning i de nya fotografiska reproduktionsteknikerna. I en artikel från 1906 skrev Otlet att boken, ”vilken
successivt har huggits i sten, bakats av lera, målats på papyrus, skrivits på
trä och reproducerats typografiskt och litografiskt på papper – allt mer i
våra dagar tenderar att anta en fotografisk form”.18 Några år senare, i december 1910 informerades läsare av franska La Nature om hur Otlet tillsammans med den tyske kemisten Robert Goldschmidt nyligen hade
offentliggjort en apparat för reproduktion och projektion av mikrofoto-
DÄR PAPPERET SLUTAR TAR FILMEN VID —
grafiska dokument.19 Genom att fotografera boksidor och annan materia
i ett slags inverterat mikroskop hade de två tillsammans påvisat vad som
lovade att bli en revolutionerande ny medieform – en fotografisk bok
som genom optik, miniatyrisering och skioptikonlik ljusprojektion skulle
kunna lagra och projicera vetenskapernas samlade informationsmängder på minimal yta.20 Genom att den mikrofotograferade texten var så
liten till formatet, vägde nästan ingenting och dessutom snabbt kunde
reproduceras i oändlighet från negativ skulle den internationella cirkulationen av information uppnå en helt ny intensitet. I kombination med
kortkatalogens indexeringskraft tycktes den universella informationsutopin plötsligt möjlig att förverkliga; där kartoteket kunde ordna, kunde
mikrofotografiet lagra och sprida.
Om de fotomikroskopiska tryck- och läsprocesserna användes i stor skala
skulle utan tvivel ansenliga konsekvenser vara att vänta. Det skulle leda
till en mycket snabbare spridning av tryckt vetenskapligt material, tack
vare den extrema billighet och den enkelhet genom vilken varje center,
bibliotek eller institut som besitter dokumenten skulle kunna reproducera dem, antingen från original eller från fotomikroskopiska negativ. […]
All sorters tryck, bilder, dokumentära fotografier som samlas lokalt eller i
specialsamlingar skulle kunna multipliceras och utbytas genom detta nya
sätt att ”publicera” […] Med nödvändiga resurser till förfogande skulle
hela den Mänskliga tanken kunna omfattas av något hundratal kataloglådor, redo att spridas och kommuniceras till alla som önskar.21
Den apparat som Otlet presenterade tillsammans med Goldschmidt
var en tidig inkarnation av en medieform som under 1900-talet skulle komma att spela en mycket betydelsefull men ofta anonym roll på
bibliotek såväl som arkiv över hela världen: mikrofilmen. Otlet såg en
enorm potential i mediet – och under de kommande decennierna, fram
till andra världskrigets utbrott, skulle förväntningarna bara fortsätta
att växa.
4.
I samband med världsutställningen i New York 1939–1940 begravde det
amerikanska energiföretaget Westinghouse Electric Company en vida
omskriven tidskapsel – ”ett 800 pund tungt brev till framtiden”. Den
175
176 — MATTS LINDSTRÖM
blanka metallkapseln var ett bevarandetekniskt underverk och en
genomskuren replik ställdes ut i företagets paviljong på utställningsområdet, ovanför det djupa schakt där den riktiga kapseln begravdes. Nyfikna besökare kunde på så vis se hur tidskapseln, förutom en mängd representativa vardagsobjekt, också innehöll ett mycket omfattande mikrofilmsarkiv med texter som fångade in de viktigaste delarna av den samtida kulturen.22
Kapseln hade alltså konstruerats för att bära med sig en representativ rest från en svunnen tid till framtidens människor, en kulturell skatt
vilken endast var möjlig att förmedla till eftervärlden genom den mikrofotografiska reproduktionens speciella egenskaper.23 I ett tal vid förslutningsceremonin framhävdes följaktligen det nya mediets betydelse för
detta ”brev till framtiden”:
Most important is a carefully prepared microfilm ”essay” on our times,
taken from books, almanacs, pictures, catalogues, arranged in logical order to cover all major activities of human life […] The microfilm contains a total of more than 23,000 ordinary book pages, reproducing more
than 10,000,000 words, and many hundreds of pictures. A microscope is
enclosed to the ”futurians” to read the text. Complete directions in text
and picture are given for the construction of a larger reading machine.24
Westinghousekapseln med sitt mikrofilmade innehåll representerade en
möjlighet att innesluta och hantera informationsmängder som var så
stora att de tidigare hade varit omöjliga att inrymma på en plats. Kapseln illustrerade den nya medieformens påstådda förmåga att samla en
hel epok, något som tidigare hade verkat otänkbart. Den tycktes därmed
peka ut en ny framtid, en framtid där villkoren för lagring och hantering
av information skulle bli helt andra.25
Mikrofilmens framskjutna position på världsutställningen var inte
någon isolerad företeelse. Ungefär vid samma tidpunkt hölls konferenser
där det nya mediet tydligt sattes i centrum, både i USA och i Europa. I
samband med den stora världskongressen för dokumentation i Paris
framträdde bland annat science fiction-författaren H. G. Wells för att
tala om möjligheten att konstruera en ”världshjärna” – ett mikrofilmsbaserat, centraliserat universalarkiv i linje med Otlets tidigare visioner
för att organisera all världens vetande.26 Vid en stor amerikansk bibliotekskonferens i Richmond, Virginia, beskrevs den nya ”textuella filmen”
i termer av ett banbrytande historiskt genombrott:
DÄR PAPPERET SLUTAR TAR FILMEN VID —
Denna sida och följande uppslag: Westinghouses tidskapsel, som begravdes i samband med världsutställningen i New York 1939, inkluderade ett mikrofilmat arkiv.
177
178 — MATTS LINDSTRÖM
DÄR PAPPERET SLUTAR TAR FILMEN VID —
179
180 — MATTS LINDSTRÖM
there can be no doubt about the significance of the event. The application
of the camera to the production of literature ranks next to that of the printing press. A generation familiar with carburetors, fuselage and static will
now have to hobnob with emulsions and the like or engage in a proxy. The
subject can be no more ignored than the existence of typewriters.27
Kamerans tillämpning vid textproduktion beskrivs här som lika revolutionerande för samhällsutvecklingen som en gång introduktionen av
tryckpressen hade varit. Mikrofilmen med sina specifika materialiteter
(”emulsions and the like”) inordnades i samma led av moderna teknologier som förbränningsmotorn, flygplanet och radioapparaten. Genom
den oerhörda förminskningspotential som mikrofotograferingen möjliggjorde skulle informationsutbytet i samhället accelereras – och till lägre
kostnad än någonsin tidigare: billig självpublicering var inom räckhåll,
olika former av distansläsning möjlig. Den mikrofotografiska reproduktionen av dokument skulle bidra till att samhällets kunskapscirkulation
demokratiserades: ”The reader […] has in this process an invaluable
ally. This is the democracy of the brains”.28
Mikrofilm skulle alltså omvälva hela samhällsorganisationen, men
kunde även porträtteras som en livsstilsteknologi med en självklar plats i
hemmet, på ett sätt som för tankarna till tevens centrerade position från
och med femtiotalet. I svensk fackpress beskrevs mediet under tidigt fyrtiotal som en närmast självklar detalj i den moderna funkislägenheten.
Framtidens mikrofilmade bibliotek skulle inte ta upp mer fysisk plats
än ”tio normala böcker”, menade man, och en projektor skulle projicera
den uppförstorade texten på en filmduk som familjen samlades framför:
Shakespeares samlade verk, tryckta enligt denna metod, skulle sålunda
ej bli större, än att boken ginge ned i en vanlig kavajficka. Till varje boksamling tänker man leverera en ”Readex Projector”, som projicerar texten på en ”filmduk” på väggen. Hela familjen kan då sitta i sina bekväma
fåtöljer och utan ansträngning läsa de oerhört uppförstorade textraderna. När man är färdig med en sida, trycker man bara på en knapp, när
man vill ”vända blad”.29
Bläddring hade ersatts av en knapptryckning, papperet av tyngdlöst ljus.
Inte bara myndigheternas offentliga verksamhet, inte bara produktionen av det lärda vetandet och ordnandet av dess ständigt växande datamängder kunde potentiellt omvälvas; också hemmets privata sfär och
DÄR PAPPERET SLUTAR TAR FILMEN VID —
de mer intima läspraktikerna – de som tidigare varit bundna till bokens
materiella villkor – kunde antas röra sig i riktning mot moderna, fotografiskt grundade principer.
Här framträder mikrofilmens kulturella och tekniska betydelse i en tid
då förväntningarna på den nya teknologin stod på sin absoluta höjdpunkt.
5.
Likt mp3-algoritmen långt senare skulle krympa skivsamlarens hyllor
till fickstorlek och omvandla dem till accessoarer utlovade mikrofilmen
detsamma för mellankrigstidens bokhyllor. Före turingmaskinen, transistorer och magnetmedier fanns kortkataloger och den mikrofotografiska filmen; innan framtidens bibliotek och arkiv lokaliserades till datorns
inre, tycktes de under en period föreligga i filmens förmåga att miniatyrisera varje dokument. Den mikrofotograferade texten föreföll därmed
erbjuda ett helt nytt och mediespecifikt svar på urgamla utmaningar: där
papperet slutade skulle filmen ta vid.
Saker och ting har sedan dess förändrats, men lika fullt står vi knädjupt i informationsfloden; det gamla problemet med överflöd kvarstår,
men lagringsdrömmarna hänvisar inte längre till emulsioner och ljusprojektioner. I stället miniatyriseras kulturarvet i binär form och lagras
som elektromagnetiska spår i välkylda serverhallar; indexeringen är inte
i första hand bibliografisk, utan snarare algoritmisk. Den mikrofotografiska reproduktionen kan ur denna synvinkel förefalla som en död medieform – ännu en i raden av obsoleta lösningar på den återkommande problematiseringen av informationsfloden. Samtidigt måste man konstatera att mediets livslopp uppvisar en förvånande tröghet, det har ännu inte
spelat ut sin roll som en viktig del av forskningens infrastruktur: mikrofilmning var så sent som 2013 huvudalternativet då Kungl. biblioteket
valde metod för att bevara den svenska dagspressen. Än så länge smattrar
Humlegårdens läsapparater i nedtonad belysning.
noter
1. Franz Kafka, Slottet, i övers. av Tage Aurell (Stockholm 2001 [1922]) s. 58.
2. För ett välkänt exempel från de senaste decenniernas samhällsvetenskapliga
diskussion, se Manuel Castells, The rise of the network society (Malden 1996).
3. Den under nittiotalet vanligt förekommande ”motorvägsmetaforen” (eng. in-
181
182 — MATTS LINDSTRÖM
formation super highway) förekommer exempelvis i Bill Gates, Vägen till framtiden
(Stockholm 1995). För en intressant diskussion av vattenmetaforik i anknytning till nätet (nätet som moln, ström, gas, etc.), se Rasmus Fleischer, ”Femton
gastar på död mans kista – om framtidens nätpolitik”, i Pelle Snickars & Jonas
Andersson (red.), Efter the Piratebay (Stockholm 2011) s. 261–263.
4. Ann Blaire, Too much to know (New Haven & London 2010) ger en god överblick över informationshanteringens långa historia och dess nära relation till
föreställningar om informationsöverflöd. Se även Daniel Rosenberg, ”Early
modern information overload”, The journal of the history of ideas, 64:1 (2003).
5. ”Die moderne Amtsführung beruht auf Schriftstücken (Akten), welche in
Urschrift oder Koncept aufbewahrt werden, und auf einem Stab von Subalternbeamten und Schreibern aller Art”. Max Weber, Wirtschaft und Gesellschaft
(Tübingen 1922) s. 651. Verket utkom postumt 1922, men skrevs under perioden 1908–1918.
6. Tekniker för kopiering, som karbonpapperet, för dokumentproduktion, som
skrivmaskinen, eller för att garantera äkthet, som stämpeln. För en skildring av
det moderna kontorets framväxt, se JoAnne Yates, Control through communication: the rise of system in American management (Baltimore 1993).
7. Kafka (2001) s. 21.
8. Kafka (2001) s. 67.
9. Kafka (2001) s. 64 f.
10. Vitalis Norström, Masskultur (Stockholm 1910) s. 17.
11. Norström (1910) s. 17.
12. Paul Otlet, ”Une peu de bibliographie”, Palais (Bryssel 1891); i engelsk övers. som
”Something about bibliography”, i W. Boyd Rayward (red.), International organisation and dissemination of knowledge: selected essays of Paul Otlet (Amsterdam 1990).
13. Otlet (1990) s. 11.
14. Se Henri La Fontaine & Paul Otlet, Création d’un répertoire bibliographique universel (Bryssel 1895); Le répertoire bibliographique universel et la coopération internationale dans les travaux bibliographiques (Bryssel 1900). För biografiska detaljer
kring Otlet och omständigheterna kring det nämnda institutet, se t.ex. Raphaèle Cornille, Stéphanie Manfroid & Manuela Valentino, Le Mundaneum
(Bryssel 2008); W. Boyd Rayward, The universe of information (Moskva 1975).
Otlet kallade kallade sin universella bibliografi för ett ”universellt nätverk för
dokumentation” (La réseau universel de la documentation); se t.ex. Paul Otlet,
L’état actuel de l’organisation mondial de la documentation: communication présentée
au le congrès de chimie industrielle (26 Sept.–2 Oct. 1926), (Paris 1927) s. 4, 7.
15. ”En systematisk, komplett och uppdaterad registrering av alla fakta”; Otlet, cit.
av Boyd W. Rayward, ”Introduction”, i dens. (red.), European modernism and the
information society: informing the present, understanding the past (Aldershot & Burlington 2008) s. 15.
16. Markus Krajewski, Paper machines (Boston 2011) flerst.
17. Paul Otlet & Robert Goldschmidt, Sur une forme nouvelle du livre: le livre microphotographique (Bryssel 1907) s. 11 f.
DÄR PAPPERET SLUTAR TAR FILMEN VID —
18. Otlet & Goldschmidt (1907) s. 6.
19. Gradenwitz, ”La bibliothèque micro-photographique”, La Nature (31/12 1910),
s. 68. Artikeln om Otlets apparat dyker upp strax efter en annan artikel av mediehistoriskt intresse, om Gaumonts ”Chronophone” (en tidig sorts ljudfilm).
20. Gradenwitz (1910) s. 68.
21. Otlet & Goldschmidt (1907) s. 11 f.
22. En illustration av besökarnas reaktioner återfinns i spelfilmen The Middleton
family at the New York World’s Fair som producerades i samband med världsutställningen. En scen visar hur familjen Middleton nyfiket studerar tidskapselns
innehåll – särskilt de små filmrullar som guiden förklarar innehåller tio miljoner ord och tusen bilder: ”So this little reel is the micro-file?” ”Yes it’s hard to
believe but only small reels of film have reproduced all these books papers and
magazines. It’s a record of ten million words and a thousand pictures.” (Ca
10:20 in i filmklippet som går att se på archive.org: http://archive.org/details/
middleton_family_worlds_fair_1939, 13/3 2013.)
23. Motiven bakom kapselns konstruktion beskrevs bland annat i den publikation
som också skulle tjäna som ett slags karta för att hjälpa framtidens människor
att hitta kapseln och förstå dess innehåll: The book of record of the Time capsule of
Cupaloy, deemed capable of resisting the effects of time for five thousand years, preserving an account of universial achievements, embedded in the grounds of the New York
World’s Fair 1939 (New York 1938). Boken trycktes på ett särskilt beständigt
papper och var handinbunden för att garantera dess långsiktiga bevarande. Exemplar spreds till nationalbibliotek runt hela världen. Ett av dessa återfinns i
Kungl. bibliotekets katalog (Signum 180A 1939). Ironiskt nog står den dock
inte längre på sin plats nere i magasinet, utan har med en instucken lapp markerats som ”förkommen”.
24. Talet, som hölls av Westinghouses vd David S. Youngholm, publicerades som
”The Time capsule” i Science, 92:2388 (4/10 1940) s. 301–303.
25. För mer om Westinghouse-kapseln, se också den applikation som New York
Public Library har konstruerat kring New York-utställningen: ”BibLion”
(Apple App Store): http://exhibitions.nypl.org/biblion/worldsfair/.
26. Världskonferensen för dokumentation i Paris 1937, samt bibliotekskonferensen i Richmond, USA året före. Konferenshandlingar: Congrés Mondial de la
documentation universelle, Paris, 16–21 Aôut 1937: texte des communications (Paris 1937) och Microphotography for libraries: papers presented at the microphotography symposium at the 1936 conference of the American Library Association (Chicago
1936). H. G. Wells’ tal publicerades i bokform som World Brain (London 1938).
27. Llewellyn Raney, ”Introduction”, i Microphotography of libraries (Chicago 1936)
s. v–vi.
28. Raney (1936) s. v–vi.
29. Torsten Hjern, ”Film och foto som boktryckarkonstens drabanter”, Nordisk
boktryckarekonst: skandinavisk tidskrift för de grafiska yrkena, 42:2 (1941) s. 35.
183
184 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
185
birgitta almgren
.........................................
Inte bara problem ...
Om forskning kring Sverige, DDR
och kalla kriget
Europaparlamentet beklagar att tillgången till handlingar av personlig
betydelse eller för vetenskaplig forskning fortfarande är orimligt begränsad i vissa medlemsstater 20 år efter det att de totalitära kommunistregimerna i Central- och Östeuropa föll.
Parlamentet uppmanar samtliga medlemsstater att göra en verklig
kraftansträngning för att öppna arkiv, däribland dem som tillhörde de
tidigare säkerhets- och underrättelsetjänsterna.1
I Europaparlamentets resolution ovan beklagas att många länder fortfarande hemlighåller källmaterial från kalla kriget. Europaparlamentet
uppmanar länderna att öppna arkiven och betonar vikten av att hålla liv
i minnet av det förflutna, eftersom det ”inte kan bli någon försoning
utan hågkomst”. I arkiven finns våra gemensamma kollektiva minnen
och hur informationen i dessa skall förvaltas har i många länder blivit en
brännande fråga. Hur är då situationen i Sverige?
Begreppet information som egentligen är semantiskt neutralt och
deskriptivt, utan vare sig negativt eller positivt värderande konnotationer, kan beroende på kontext snabbt fyllas med betydelsekomponenter
som signalerar inte bara problem, hemlighetsmakeri, avslöjanden, brott,
hot och straff utan också värdefull kunskap, klargörande och frigörande
insikt, uppgörelse och försoning. I den här artikeln belyses i en internationell kontext komplikationerna när det gäller information om kalla
kriget och Sveriges relationer till diktaturen DDR samt SÄPO:s försök
att hemlighålla information om den östtyska säkerhetstjänsten Stasis infiltration i Sverige.
INTE BARA PROBLEM ... —
Forskare kriminaliseras
I Sverige har nutidshistorisk forskning visat sig explosiv och potentiellt
vådlig för historiker. Så ser det också ut på andra håll i världen. Två exempel kan vidga perspektiven utanför Sverige: Den tyska tidskriften Die Zeit
berättade i februari 2012 om hur ryska myndigheter försökt skrämma
historiker och arkivarier till tystnad när dessa sammanställde arkivinformation om offer för Stalins repression.2 I oktober 2011 inleddes en rättsprocess mot historikern Michail Suprun vid universitetet i Archangelsk i
vilken han hotades med två års fängelse. I december 2011 dömdes han
skyldig till brott mot § 137 i brottsbalken för att ha ”kränkt människors
privatsfär”. Han undgick visserligen straff eftersom det förmenta brottet
ansågs vara preskriberat; arkivarien däremot fick villkorlig påföljd. Enligt
historiker i Moskva har domen fungerat som avskräckning och många
forskningsprojekt har avbrutits eftersom arkivarier inte vågar lämna ut
dokument med information som rör politiskt känsliga områden.
Samma höst, närmare bestämt i november 2011, diskuterades problemet med ”den omvända strategin”, die Umkehrstrategie, vid EU-konferensen Need to Know i Bryssel. Det innebär att före detta KGB- och Stasiagenter framträder i medier och gör sig till offer – för att inte framstå som
förövare. I stället utsätts forskare och journalister för anklagelser och riskerar att kriminaliseras för att de lyfter fram information ur arkiven. Stasi,
Ministerium für Staatssicherheit, MfS,3 var inte bara DDR:s säkerhetsoch underrättelsetjänst utan också KGB:s förlängda arm mot väst. Men
de dokument som belyser den verksamhet som bedrevs av den östtyska
militära underrättelsetjänstens agenter finns inte i Stasiarkivet i Berlin –
utan i de ryska arkiven, som i stort sett är otillgängliga för forskare.
Stasiarkivet – symbol för den fredliga revolutionen
Tjugo år efter att landet upphört att existera är forskning om relationer
till den östtyska staten DDR fortfarande en politiskt laddad fråga – också i Sverige. Ständigt upptäcks nya dokument med information som förändrar forskningsläget. Fortfarande väntar tusentals säckar med sönderrivna dokument på att rekonstrueras med hjälp av datateknik och skanning. Den östtyska säkerhetstjänsten Stasi lyckades i kaoset vid DDR:s
sammanbrott att i dokumentförstörare smula sönder mängder av dokument om sina agenter. De tyska dokumenten skildrar vad som utspela-
187
188 — BIRGITTA ALMGREN
När FN proklamerade 1975 som det internationella kvinnoåret, hävdade Erich Honecker att jämställdhetspolitiken redan var genomförd i DDR: lika lön, lika rätt till utbildning, betald mammaledighet och daghem för alla barn. Bilder ur DDR-Revyn 1975.
INTE BARA PROBLEM ... —
111 hyllkilometer med dokument fyller Stasiarkivet. Säckar med sönderrivna Stasi-dokument i väntan på rekonstruktion.
des bakom de politiska kulisserna. Destruktionen stoppades främst tack
vare ungdomar och kvinnor i medborgarrättsrörelserna; de inte bara
räddade Stasiakterna utan bildade också opinion så att dokumenten inte
skulle beläggas med sekretess, som tyska politiker ville. Den unga generationen på 1960-talet hade ställt frågor till föräldrar och lärare: Vad
gjorde ni under Tredje riket? Lika stor rätt hade dagens generationer att
ställa frågor – och få svar i arkiven.
Tack vare de östtyska människorättsaktivisternas modiga handlande
kunde den tyska myndigheten BStU med Stasiarkivet grundas 1991.4 Informationen blev tillgänglig för allmänheten och på så sätt symbol för
den fredliga revolutionen. Chef för denna nya tyska myndighet blev
prästen Joachim Gauck, som hade kämpat aktivt för mänskliga rättigheter i DDR och som 2012 blev Tysklands president. Den nuvarande chefen för Stasiarkivet Roland Jahn har också upplevt terrorn i DDR och
har suttit fängslad för motstånd mot förtrycket. Han utvisades från Östtyskland5 som regimkritiker men fortsatte att från Västberlin understödja motståndet i DDR. Tack vare hans agerande kunde demonstrationerna i Leipzig hösten 1989 under stort risktagande filmas och spridas i tv
världen över och på det viset bidra till diktaturens fall.
Stasiarkivet BStU med 14 filialer ute i landet är nu ett av de största arkiven i Tyskland med 111 hyllkilometer dokument och miljoner registerkort, foton samt ljud- och filmdokument. Det står öppet för forskare, jour-
189
190 — BIRGITTA ALMGREN
nalister och privatpersoner, som efter ansökan får ta del av akterna utan
tidsspärr. Historiker har fått tillgång till DDR-arkiven och har med deras
hjälp kunnat belysa det kalla kriget. Paradoxalt nog har det som varit ett
av de mest slutna länderna därigenom blivit ett av de mest genomlysta.6
SIRA-databaser
Länge trodde man att Stasi lyckats förstöra sina databaser rörande utlandsspionaget SIRA, System der Informationsrecherche der Aufklärung,
ända tills man 1998 fick fram en säkerhetskopia med fem databanker
som huvudsakligen täcker tiden 1969–1989. Där finns agenternas rapporter listade med korta innehållsangivelser.7
Dechiffreringen av SIRA blev ett stort genombrott. Källäget förändrades drastiskt. Nu kunde DDR:s västspionage till största delen rekonstrueras. DDR:s siste spionchef Werner Großmann har bekräftat att
SIRA innehåller elektroniskt lagrad information om östtyska västagenter och deras arbetsresultat. Ministerium für Staatsicherheit, MfS, hade
nämligen redan 1969 skaffat en stordator av typ Siemens S 4004 och det
blev början till Stasis systematiska datoranvändning.8 Under DDR-tiden
tog de olika avdelningarna i MfS emot information och agentrapporter,
utvärderade, betygsatte dem efter trovärdighet och betydelse, försåg
dem med innehållsrubriker och matade därefter in dem i databaserna.
SIRA innehåller således uppgifter om källor, agenternas registreringsnummer, täcknamn, rapporternas innehåll och tillförlitlighet.
SIRA består huvudsakligen av följande databaser, Teildatenbanken:
* TDB 11 för ekonomi, näringsliv, vetenskap och teknik. (Denna
*
*
*
databas med cirka 89 000 filer för åren 1971–1980 dechiffrerades i
maj 2002).
TDB 12 för politisk och militär information, operativt verksamma
agenter med utrikes- inrikes- militärpolitiska aktioner/observationer, cirka 160 000 filer för åren 1969–1987.
TDB 13 för ”regimmaterial”, information om ”regimförhållanden”, det vill säga juridiska och administrativa förhållanden, reglering av pass, visum och uppehållstillstånd i operationslandet.
TDB 14 för underrättelsetjänstinformation om kontraspionage, utvärdering av ”fientliga organisationer” samt uppgifter om västliga
underrättelsetjänsters dokumenterade och förmodade medarbetare.
INTE BARA PROBLEM ... —
Utdrag ur SIRA-databas som visar inmatade rapporter från den svenske Stasi-IM ”König”. De
sista siffrorna i hans registreringsnummer XV/2924/77 anger år för värvning. Stasis bedömning
av hans rapporter anges med romerska siffror där I står för ”högst värdefull”.
191
192 — BIRGITTA ALMGREN
* TDB 21 med det centrala objekt- och personregistret, ZOPA, Zentrale Objekt-Personendatenbank.
Man kan i SIRA också få ytterligare informationer om kontakter med
andra underrättelsetjänster. Exempelvis framgår att KGB från och med
1980 fick cirka 52 000 ”informationer” (rapporter, statistik, foton, filmer) från utlandsspionaget HV A.
SIRA innehåller således både information och värderingar av de agentrapporter som inkommit till Stasi. Agenternas övriga verksamhet, som
värvning och opinionsbildning, syns inte – men för forskare är SIRA
ofantligt viktig. En nackdel är att SIRA inte innehåller några klarnamn,
utan endast agenternas registreringsnummer och täcknamn; uppgifterna
måste därför kompletteras med annat källmaterial. Men det är det absolut centrala sökinstrumentet som inte bara visar Stasirapporternas innehåll utan också ger ingångar till de agenters person- och arbetsakter som
man lyckats rädda och som förvaras i Stasiarkivet. Genom dessa datasystem öppnar sig forskningsmöjligheter som annars vore helt otänkbara.
Dokumenten visar Stasis långsiktiga planer för att nå unga idealister
som ville rädda fred och socialism. Av Stasi-kontrakten – de så kallade
”förpliktelserna” – framgår att motivet för att låta sig värvas ofta var att
kommunismen ansågs innebära fred och hopp om en bättre framtid.
Dokumenten visar att en värvningsprocess kunde sträcka sig över flera
år med testuppdrag innan Stasi bedömde en person mogen att antas som
medarbetare. Genom att kombinera uppgifter från databasen SIRA med
Stasis registerkort över ”inofficiella medarbetare”, så kallade IM, kan
man få fram rapportörernas verkliga identitet. Kartoteket över dessa IM,
som har arbetsnamnet Rosenholz, blev tillgängligt för forskare först
2003.
Operation Rosenholz
I turbulensen vid DDR:s sammanbrott försvann det så kallade Rosenholz-kartoteket med klarnamn och persondata från Stasis utlandsspionage. På mystiska vägar hamnade det slutligen hos amerikanska CIA.
Exakt hur det gick till är ännu höljt i dunkel.9 Rosenholz har inte något
med rosenträ att göra utan är bara ett fantasifullt täcknamn. Enligt
Washington Post blev denna Operation Rosenholz, som handlar om skumma
affärer med försvunna personer och mystiska dödsfall under kalla krigets
INTE BARA PROBLEM ... —
Statistikkort för Stasi-IM ”Mobil”, ur Rosenholz-kartoteket. Formuläret visar registreringsnummer, familjeförhållanden, säkerhetsprövningar, bedömningar och motiv för värvning.
193
194 — BIRGITTA ALMGREN
sista dagar, en av CIA:s största triumfer. Men för Stasiofficerare blev det
deras största nederlag.10
När Tyskland fick kännedom om att Rosenholz-kartoteket dykt upp
hos CIA i USA krävde man 1993 att få tillgång till det. Resultatet blev att
253 agenter från Västtyskland och 23 före detta DDR-medborgare fälldes
i domstol.11 Att de flesta som dömdes till fängelse var västtyskar beror på
att före detta östtyska medborgare som agerat enligt DDR:s lagar, efter
ett domslut 1995 i Bundesverfassungsgericht, inte fick dömas för spionage mot Västtyskland annat än i kombination med kriminella handlingar
som misshandel eller människorov. Först efter kraftiga påtryckningar
började CIA år 2000 att till enskilda länder lämna ut CD-ROM-kopior
av Rosenholz med uppgifter om respektive lands tidigare agenter. Det
handlar om mikrofilmade filer med registerkort, så kallade Formblatt,
förkortat F:
* F-16 innehåller registerkort med namn och adress på personer
*
*
som hade kontakter med MfS och som var intressanta av någon
anledning: nyttiga informatörer, eventuella agenter, ”operativt
intressanta personer” – orsak till registreringen anges inte. Flera
personer kan finnas under samma registreringsnummer.
F-22, däremot, innehåller registerkort på Stasiagenterna med
täcknamn, deras registreringsnummer från F-16 och också upplysning om agentkategori. Dessa kort är därför mycket viktiga när
det gäller att identifiera en agent och för att kunna få ytterligare
information i Stasiarkivet om personens agentverksamhet.
Statistikkort från 1988 finns också i Rosenholz. De är särskilt informativa eftersom de innehåller täcknamn, agentkategori, datum för värvning samt upplysningar om agentens motiv för att
låta sig värvas, om det skedde på ideologisk eller annan bas. Dessutom kan det finnas information om yrke, civilstånd, släktförhållanden, eventuella anhöriga i väst (riskgrupp), språkkunskaper
och spaningsobjekt.
På statistikkorten finns i de flesta fall också Stasi-analytikers bedömning
av agentens tillförlitlighet: A betyder exempelvis zuverlässig, tillförlitlig;
B vertrauenswürdig, förtroendeingivande; C inte kontrollerad; D fragwürdig, ifrågasatt, opålitlig, och E ”misstänkt dubbelagent”.
Stasiakterna är, som framgår, ett komplext material. Det består av
många olika typer av dokument, registrerade sakförhållanden och analy-
INTE BARA PROBLEM ... —
CD med information ur Rosenholz-kartoteket om DDR:s utlandsspioner. (Notera den amerikanska
felstavningen!)
ser, men också av subjektiva bedömningar. Akterna måste analyseras
med källkritik, i dag precis som Stasis analytiker gjorde på sin tid.
Hinder för informationssökning i Stasiarkivet
Det tyska källmaterialet i Stasiarkivet om svenska förbindelser med
DDR är mycket omfattande och söktrycket till arkivet är högt, vilket
ofta medför årslånga väntetider. Detta kan vara en förklaring till somliga
svenska forskares märkliga konstateranden 2002 att materialet i Stasiarkivet inte i nämnvärd utsträckning givit nya insikter för Säkerhetstjänstkommissionen.12 Forskare som inte är anställda inom Stasiarkivet
har varken möjlighet att ta del av register över dokumentsamlingarna eller att få direkt tillgång till akterna. Källsökningen kan därför bli osystematisk och viktiga dokument riskerar att missas. Det är lätt att helt förirra sig. Det är inte bara att slå upp en pärm och sedan beställa fram
handlingar. Endast arkivets egen personal har privilegierad tillgång till
alla akter och kan efter specificerade ansökningar ur de enorma samling-
195
196 — BIRGITTA ALMGREN
arna söka fram dokument som de bedömer har relevans för frågeställaren/forskaren/journalisten. Det enda en frågeställare kan göra är att så
noggrant som möjligt lämna sökuppdrag till en handläggare som gör efterforskningar, söker fram dokument, går igenom dem, väljer ut det som
bedöms relevant, kopierar valda delar och maskar sådant som skulle
kunna skada tredje person. Först därefter får forskaren kopior på handlingarna och har egentligen ingen möjlighet att se hela kontexten. Det
handlar således om en mycket tidsödande och långdragen process.
Detta betyder att det finns många hinder för att nyttja det väldiga Stasiarkivets fulla potential. I det forskarnätverk där jag själv ingår finns den
danske historikern Thomas Wegener Friis, som arbetat mycket med Stasiakter i sin forskning om DDR:s militära spionage i Danmark.13 Han har
visat hur det kan gå när personer är otillräckligt insatta i ämnet och därför
varken kan ställa detaljerade frågor eller ge specificerade sökuppdrag.
Uppslukade och fascinerade över att få tillgång till Stasihandlingar kastar
de sig över dokumenten och refererar planlöst sida upp och sida ner och
blåser upp vissa fall för att skapa politisk debatt. Wegener Friis nämner
som avskräckande exempel det första svenska arbetet om den östtyska underrättelsetjänstens svenska förgreningar av Gösta A. Eriksson, DDR, Stasi
och Sverige (2000), och de danska journalisterna Mette Herborg och Per
Michaelsen, som skrev Stasi og Danmark (1996). Utan analytisk grundlighet kan resultaten bli planlösa, osammanhängande agenthistorier. Det
gäller därför att målmedvetet beställa fram relevanta person- och sakakter
ur arkiven. Förra chefen för Stasiarkivet Marianne Birthler har gång på
gång framhållit att det kommer an på frågeställaren om viktiga dokument
skall hittas: ”Ob etwas gefunden wird, liegt an dem, der fragt.”14
Överraskande upptäckter kan således göras om de rätta frågorna
ställs. Det är därför inte förvånande att det är Stasiarkivets egna forskare, de som verkligen har inblick i arkiven, som hittat de mest uppseendeväckande dokumenten. Som exempel kan nämnas handlingar om hur
DDR hjälpte tio medlemmar i den västtyska terrororganisationen Rote
Armee Fraktion (RAF) att undkomma, gav dem ny identitet och en ny
tillvaro i Östtyskland. I maj 2009 ställdes den tidigare historieskrivningen på ända när forskarna vid Stasiarkivet Helmut Müller-Enbergs och
Cornelia Jabs kunde visa att den västtyske polisman som vid en demonstration i Berlin den 2 juni 1967 sköt studenten Benno Ohnesorg till
döds varit Stasiagent.15 Dödsskjutningen av Ohnesorg hade ju genom
alla år i DDR betecknats som symbolhandlingen för den ”fascistiska aggressiva västtyska imperialismen”. Det blev den tändande gnistan för
INTE BARA PROBLEM ... —
studentrevolten 1968 i Västtyskland. Fyrtio år senare visade det sig i stället att det varit en hantlangare till östtyska Stasi som avlossade dödsskottet mot den fredligt demonstrerande studenten.
Inte bara Stasiarkiv …
I Stasiarkivet förvaras likaledes ett omfattande arkivmaterial som rör
DDR:s förbindelser med Sverige. Men forskare är inte bara beroende av
Stasiarkivet BStU för undersökning av förbindelser Sverige–DDR. Den
verkliga makten låg inte hos Stasi utan hos det enväldiga partiet SED,
Sozialistische Einheitspartei Deutschlands, som gav uppdrag till Stasi,
partiets sköld och svärd. Därför kopierades och sändes alla viktiga dokument från Stasis olika avdelningar till SED. Det betyder att man också
kan hitta många Stasidokument i SED:s arkivbestånd i Bundesarchiv i
Berlin. Det var rutin att alltid ta tre kopior, där den tredje kopian gick till
Moskva. I motsats till många av Stasis dokument, som revs och brändes
när DDR upplöstes, förstördes inte SED:s centrala partiarkiv, inte heller
utrikesministeriets eller de båda utbildningsministeriernas arkiv.
I Bundesarchiv ligger otaliga rapporter från Sverige som handlar om
svenska skolor och universitet, om svensk industri, teknologi och vapenexport, om olika makthavares politiska inställning, om konstellationer
inom socialdemokratin, om socialdemokraternas förhållande till andra
partier, företrädesvis kommunisterna, om fredsrörelsen, om arbetet i
riksdagen och så vidare. Korrespondens mellan östtyska tjänstemän och
svenska företrädare för olika intresseorganisationer och myndigheter
finns bevarad bland annat i Bundesarchiv, i Auswärtiges Amt i Berlin och
också i universitetsarkivet i Greifswald.16 Även i svenska arkiv som
Kungl. biblioteket, Arbetarrörelsens arkiv, Riksarkivet, Skolöverstyrelsens arkiv, Fortbildningsavdelningens samlingar vid Uppsala universitet, i Rikspolisstyrelsens arkiv och hos SÄPO är kontakterna mellan Sverige och DDR väl dokumenterade.
Stasi i Norden – ett nytt forskningsområde
Forskningsintresset har hittills huvudsakligen varit fokuserat på Stasis
verksamhet i Öst- och Västtyskland. Stasis infiltration i de nordiska länderna är internationellt sett ett nytt forskningsområde. Den första ve-
197
198 — BIRGITTA ALMGREN
tenskapliga konferensen kring Stasi i Norden arrangerades i Visby i september 2011. Högskolan på Gotland, Södertörns högskola och Center
for Koldkrigsstudier vid Syddansk Universitet stod som arrangörer med
inbjudna forskare från Tyskland, Danmark, Finland och Sverige. En appell att kräva ut de viktiga Rosenholz-dokumenten från CIA sändes till
de nordiska regeringarna. Sedan 2003 har forskare i Tyskland kunnat ta
del av Rosenholz-kartotek över tyska agenter efter att tyska myndigheter krävt att få ut kopior från USA. Den svenska säkerhetspolisen däremot har inte begärt att få de viktiga kort som ger sökingångar i Stasiarkivet i Berlin. SÄPO har bara fått tio kort ur det allmänna namnregistret, kartoteket F 16, som inte är något agentregister. F 22 och statistikkorten ur Rosenholz-kartoteket, som kan avslöja agentprofiler och
innehåller information om svenskar som arbetade för Stasi, ligger fortfarande till största delen hos CIA i Langley i Virginia.
Forskning om Sveriges historia under kalla kriget och Stasis infiltration i Sverige är en fråga av stor räckvidd också i ett internationellt perspektiv. Det handlar om yttrandefrihet och demokrati. Efter Hitlerdiktaturen dröjde det åtskilliga decennier innan vi i Sverige var beredda att
inse att nazismen inte var ett enbart tyskt problem. I dag värjer sig
många för det faktum att Stasi inte bara handlar om DDR. SÄPO:s
handlingar om kontakterna med den östtyska diktaturen DDR 1949–
1990 har länge hemlighållits.
Från inget annat nordiskt land kom så många Stasi-rapporter som
från Sverige. Fram till murens fall 1989 har 2 919 svenska rapporter registrerats i Stasis datasystem SIRA. För DDR blev Sverige som alliansfri
stat utanför Nato ”ett tyngdpunktsland” som brygga och buffertstat
mellan öst och väst under kalla kriget. Den östtyska staten strävade fram
till 1972 framför allt efter diplomatiskt erkännande, därefter ville man
främja positiva stämningar för DDR och väcka intresse för socialismen
som alternativt samhällsystem. Det gällde också att identifiera ”fientligt-negativa” personer samt att genom opinion och inflytelseagenter
förhindra Sveriges integration i västs försvarssystem. Universitetet i
Greifswald exempelvis fick redan 1956 det politiska uppdraget att utbilda specialister med Norden som ”insatsområde”.17 Information och akter i tyska och svenska arkiv belyser de täta kontakterna mellan Sverige
och DDR, särskilt på kultur- och utbildningsområdet, och visar hur Stasi infiltrerade på många olika plan i Sverige.
Den systematiska infiltrationen gällde främst svensk industri och det
svenska utbildningsväsendet. Samarbete etablerades bland annat med
INTE BARA PROBLEM ... —
I december 1967 invigdes DDR-Kulturcentrum på Mäster Samuelsgatan 71 i Stockholm. En stor
finansiell satsning av DDR.
svenska kommuner, med Arbetarnas bildningsförbund (ABF), Medborgarskolan och Sveriges Radio/TV, med kyrka, skola och universitet. För
Stasis underrättelsetjänst, Hauptverwaltung A (HVA) under ledarna
Markus Wolf och Werner Großmann, blev Sverige en viktig operativ bas
för aktiviteter i andra länder.18 Min forskning som bygger på det östtyska
utlandsspionagets hemliga handlingar, på intervjuer med före detta Stasiofficerare och på svenska säkerhetspolisens dokument om misstänkta
Stasibelastade personer visar att Stasi prioriterade följande områden i
Sverige:
*
*
*
*
Industri, teknologi och handel
Politik och samhälle
Skolor och universitet
Militärt spionage.19
199
200 — BIRGITTA ALMGREN
Aggressiv kalla kriget-retorik med magiska ord
Modern lingvistisk och litteraturvetenskaplig forskning har visat hur
textanalyser av offentligt och privat språkbruk på semantisk makronivå
och sedan på lexikalisk och fraseologisk mikronivå kan bidra till kunskap
om människors och samhällens attityder och om hur dessa förändras.20
Språket spelar en viktig roll som styrfaktor för tankeprocesser och som
indikator för inställningar och dispositioner. Kalla krigets hot- och fiendebilder är en viktig bakgrund för att förstå sammanhangen. Orden som
formade de olika världsbilderna speglar rädslan och hatet.
Analyser av Stasi- och SÄPO-dokumenten visar hur aggressiv kalla
krigs-retoriken var; hur aggressiva fiendebilder byggdes upp med hjälp
av positivt och negativt laddade ord. Retoriken är viktig för att förstå
mekanismerna och motiven bakom människors agerande, hur människor
kunde ställa upp för diktaturen och ange till och med sina närmaste, sina
vänner. Kalla kriget tolkades som en kamp mellan det onda och det
goda. Det gällde att få makt över människorna och deras sinnen. Positivt
laddade bilder användes för det egna landet och ställdes mot starkt negativa metaforer för motståndarna, fienden. Skräckscenarier som legitimerade arbetet för socialism och fred målades upp med hjälp av ord som krigsfara, kärnvapenkrig, världens undergång. I kampen mellan det onda och det
goda gällde det att ställa upp och göra en insats.
Motståndarna som alltid omnämndes med termen fiender avhumaniserades som ”negativt-fientliga element”. De kallades för pestråttor, blodiglar
och löss. Berlinmuren 1961 blev en antifascistisk skyddsvall mot blodiglar
från väst som sög sig fast vid den friska kroppen, arbetar- och bonderepubliken
DDR. Av bevarade dokument framgår hur östtyska soldater utbildades
psykologiskt för att kunna skjuta på dem som försökte fly från sitt land.
Ständigt fick de höra: Ni skjuter inte på era bröder och systrar utan på landsförrädare, på fiender! Svenska tidningar skildrade DDR som ett jättelikt
koncentrationsläger som höll sina sjutton miljoner medborgare fängslade.
SÄPO:s arkiv öppnas – men vetenskaplig debatt försvåras
SÄPO:s handlingar om misstänkta Stasi-informatörer och Stasi-agenter
från 1949 till 1990 hemlighölls länge i Sverige. Hur kunde en diktatur
infiltrera i ett öppet demokratiskt land? Vad var det som gjorde att
människor i Sverige spionerade på flyktingar och avslöjade hemligheter
INTE BARA PROBLEM ... —
Berlin i augusti 1961. Enligt den officiella DDR-versionen i östtyska läroböcker visar bilden hur soldater ur Arbetarklassens kampgrupper skyddar Östberlin mot Västs fascistiska aggression.
för en terrorregim som slängde regimkritiker i fängelse och sköt ihjäl de
egna medborgare som ville lämna landet? Vilka var motiven – och vilken
världsbild hade de? Var det – som för de flesta tyska Stasi-medarbetarna
– en ideologisk övertygelse som drev dem? Tog de ställning i kampen
mellan öst och väst under kalla kriget?
För att få svar på dessa frågor, för att undersöka metoderna för infiltration, behövs forskning och skriftlig dokumentation. Här har Tyskland varit en förebild både genom att öppna arkiven för DDR-forskning
och genom att tillsätta sanningskommissioner. Som forskare handlar det
inte om att döma aktörer i efterhand och skuldbelägga. Det är viktigare
att fråga hur och varför. Vilka var metoderna och varför lät människor sig
engageras? Kalla kriget fördes på flera plan: inrikespolitiskt, medialt, på
201
202 — BIRGITTA ALMGREN
diplomatisk nivå och som psykologisk krigföring. Men det skulle dröja
mer än tjugo år efter att Stasiarkiven öppnats i Tyskland innan en omfattande opinion i Sverige bidrog till att också SÄPO:s arkiv om Stasibelastade personer öppnades 2010.
Vid Södertörns högskola har jag sedan 2005 lett det av Östersjöstiftelsen finansierade forskningsprojektet ”Kontakt och konflikt: Sverige–
DDR. Retorik och politik kring Östersjön” i samarbete med internationella nätverk av Stasi-forskare i Tyskland, Danmark och Finland. År
2009 kunde jag publicera Inte bara Stasi … som handlade om de öppna
förbindelserna med DDR. En intensiv mediedebatt följde, som visade att
stora delar av den svenska allmänheten krävde att arkiven skulle öppnas
för att belysa historien också om Sveriges hemliga förbindelser.
I de tyska arkiven hade jag sedan 2005 tagit del av handlingar som rör
tyska Stasiagenter som arbetade i Sverige. Jag ansåg det viktigt att sätta
dessa dokument i relation till svenskt källmaterial och att undersöka vad
SÄPO visste om den östtyska säkerhetstjänstens infiltration i Sverige.
Men SÄPO och kammarrätten sade nej. Efter avslaget följde en diskussion i svenska medier våren 2010, vilken speglade den svenska opinionen
och förmodligen bidrog till att Säkerhetspolisens arkiv öppnades – inte
helt, som i Tyskland, utan med förbehåll för mig som forskare.21 Jag får
inte kopiera några handlingar och måste förstöra alla anteckningar från
SÄPO-arkivet. Jag belades med tystnadsplikt och får inte tala med forskarkolleger om det som finns i arkiven, inte heller med berörda om det
som belastar dem i akterna. Jag får inte röja personers identitet och varken bekräfta eller dementera att någon finns i SÄPO:s arkiv.
Krock mellan forskarvärld och arkivvärld
Redan för mer än tio år sedan beskrev professorn i statsvetenskap Christer Jönsson problem i samband med forskares sökande efter information. I sin bok Sanning och konsekvens? Erfarenheter från forskningsprogrammet om militär underrättelse- och säkerhetstjänst visade han hur livsvärld,
forskarvärld, säkerhetstjänstens värld och arkivvärlden krockade:
Det är i själva verket svårt att föreställa sig två kulturer som står längre
från varandra än forskningens och säkerhetstjänstens. Mot forskarkulturens betoning av total öppenhet och frihet står underrättelsevärldens slutenhet och sekretess. För forskaren är varje begränsning i tillgången till
INTE BARA PROBLEM ... —
information och material ett undantag, som kräver särskild motivering;
för säkerhetsorganens personal är varje lättnad i sekretessen och otillgängligheten ett undantag, som kräver särskild motivering. Kort sagt är
etablerade vetenskapliga metoder och arbetsprocesser svåra att tillämpa
på detta område.22
Förbehållen jag fick finns preciserade i Regeringsrättens dom den 24 juni
2010. Dessa restriktioner strider mot vetenskapens grundläggande principer om fri, seriös vetenskaplig debatt; grundprinciperna i all forskning
bör ju vara öppenhet och möjlighet för vetenskapssamhället att fritt diskutera, värdera och bedöma källmaterial. Men efter att jag fått tillstånd
att komma in i SÄPO:s arkiv visade kriminalkommissarierna på SÄPO
stort tillmötesgående. Jag fick snabbt tillgång till beställda dokument ur
arkiven och mycket få strykningar och maskningar av sekretesskäl gjordes. Öppenheten och beredvilligheten att underlätta min forskning har
varit avsevärd.
Däremot stötte jag på svårigheter på Riksarkivet dit äldre akter överförts – inte när det gällde personligt bemötande från arkivarierna, tvärtom. När det gällde tolkning av sekretessbestämmelserna visade de däremot stor restriktion och mörkade idogt och maskade sida upp och sida
ner i dokumenten innan jag fick se dem. Arkivarier och jurister vid Riksarkivet vakade mer nitiskt än någonsin SÄPO över sekretessen. Det märkliga är att de således tycks åtnjuta större förtroende än forskare. Jag överklagade utan resultat den 1 februari 2011 till Kammarrätten och skrev:
Efter min genomgång och analyser av källmaterialet i SÄPO:s arkiv har
jag nu gått vidare i källmaterialet för att följa upp trådar som från
SÄPO-arkivets källmaterial leder vidare till akter, som SÄPO överlämnat
till Riksarkivet. Vetenskaplig forskning kräver att källor värderas källkritiskt och sätts i ett större sammanhang. Men då reser sig hinder efter hinder för mig som forskare eftersom Riksarkivet tillämpar avsevärt restriktivare rutiner än SÄPO. Riksarkivet har en mycket snävare tolkning av
Regeringsrättens dom, lämnar inte ut begärda handlingar som har relevans för forskningsområdet och i de handlingar som lämnas ut har en
mycket långtgående maskning genomförts.23
Ytterligare hinder för belysning av Sveriges historia under kalla kriget är
den tidvis omfattande gallring som SÄPO genomförde fram till 2002.
Enligt en intern gallringsutredning inom SÄPO (diarienummer AD 182-
203
204 — BIRGITTA ALMGREN
Marx, Engels och Lenin övervakar SED:s partikongress 1981 i det numera rivna Palast der Republik
i Östberlin.
INTE BARA PROBLEM ... —
5014-05) skall 60 000 poster ha gallrats under perioden 1972–1980.
Enligt utredningen gällde det i huvudsak ”objekt registrerade för samhällsomstörtande verksamhet [!]”. På 1980-talet gallrades ytterligare cirka
16 000 poster.
Men trots alla hinder kunde jag i september 2011 publicera forskningsrapporten Inte bara spioner …, med analyser av unikt källmaterial:
Stasiakter från Berlin, intervjuer med Stasi-officerare som varit stationerade i Sverige och SÄPO:s länge hemlighållna DDR-relaterade dokument. Genom att Säkerhetspolisens arkivmaterial kunde ställas i relation
till mitt omfattande tyska källmaterial möjliggjordes så en första kartläggning och analys av Stasis verksamhet i Sverige. Men trots att jag följt
SÄPO:s direktiv och också tillämpat vetenskaplig praxis när det gäller att
anonymisera personer anmälde SÄPO mig för misstänkt brott mot tystnadsplikt. Reaktionerna blev starka.24 Efter sju månaders förundersökning kunde emellertid Justitiekanslern, JK, i juni 2012 konstatera att det
inte var något brott, jag hade inte brutit mot sekretessbestämmelserna.
Brott mot sekretess? Problem vid redovisning
av information
Viktigt vid redovisningen av min granskning av SÄPO:s utredningar om
Stasi-belastade personer har varit vetenskaplig praxis. Varken SÄPO eller
jag kunde vid direkta frågor till Högsta förvaltningsdomstolen få utförligare kommentarer eftersom det var ”domen från 2010 som gällde”.
Hur hade då tidigare utredningar hanterat sekretessproblem? När Säkerhetstjänstkommissionen tillsattes 1999 för att kartlägga och granska
de svenska säkerhetstjänsterna konfronterades de genast med sekretessproblem. Deras SOU-utredningar, publicerade 2002, flyttade fram gränserna avsevärt när det gällde sekretess vid redovisning av information.
De skildrade detaljerat inte bara SÄPO:s arbetsmetoder och undersökningar utan också konkret hur övervakning med hjälp av avlyssning och
skuggning gick till. Personnamn skrevs ut med karakteriseringar som
”infiltratörer”, ”fanatiska kommunister” och så vidare. Men i det fallet tillsattes en sakkunnig jurist, justitierådet Göran Regner, med uppgift att
”biträda vid granskningen av betänkandet från sekretessynpunkt”.25 Det
gällde – som betonas i SOU 2002 – att hitta ”en rimlig avvägning” när
det gällde sekretess, eftersom det knappast torde vara möjligt att ”uttömmande” klarlägga information om verksamhet på rimligt sätt utan
205
206 — BIRGITTA ALMGREN
att gå in på och redovisa också ”konkreta förhållanden som normalt
skulle anses vara omfattade av sekretess”. Annars skulle rapporten bli
”alltför abstrakt och ’urvattnad’”. Kommissionen har därför gått ”så
långt i konkret uppgiftslämnande som är nödvändigt för att den skall
kunna fullgöra sin uppgift (jfr 1 kap. 5 § sekretesslagen)”.26
Forskare måste lyfta fram fakta och analysera för att andra sedan skall
kunna gå vidare. Forskning om DDR:s infiltration i Sverige har bäring i
dag för flyktingspionage och terroristbekämpning – det behövs information, dokumentation och kunskap. Därför är detaljer viktiga. Till synes
privata händelser blir pusselbitar som fogas samman till större sammanhang av politiska mönster och värderingar i det dåtida politiska och kulturella klimatet. I SÄPO:s arkiv finns alla typer av dokument: registrerade sakförhållanden men också subjektiva bedömningar av trovärdiga och
mindre trovärdiga rapportörer. Det handlar om människoöden i skuggan
av kalla kriget. Det viktiga är inte namnen på personerna utan att det skapas en empirisk grund på mikronivå så att man med större säkerhet på
makronivå kan analysera Stasi-infiltrationen, bedöma sammanhang och
förändringar historiskt samt kartlägga förbindelsernas karaktär och hotbilder. Jag har därför relativt detaljrikt beskrivit personer, situationer och
händelser samtidigt som jag iakttagit strikt anonymisering.
Innan jag antog utmaningen att granska SÄPO:s utredningar om
misstänkta Stasibelastade personer rådgjorde jag med många kolleger,
också i internationella forskarnätverk. Alla var överens: för forskningens
frihet måste jag göra det – det kunde bli ett första steg mot öppenhet. Jag
har varit mycket medveten om sekretessproblemen. Men som jag också
betonar i förordet till min bok Inte bara spioner… (2011): skriver jag alltför abstrakt och alltför lite blir forskningsrapporten värdelös. Därför har
jag hela tiden haft en dialog med SÄPO-tjänstemän, kontinuerligt ställt
frågor via mejl som sedan besvarats muntligt.
I min tidigare DDR-bok Inte bara Stasi… (2009) om tyska aktörer
har jag följt tysk lagstiftning när det gäller Stasi-handlingar, ”StasiUnterlagen-Gesetz”, § 32–34, och skriver således ut namn på agenter,
IM, om de varit Amtsträger, det vill säga om de har haft tjänstemannaansvar, eller om deras identiteter redan varit kända. Så kallade klarnamn
får skrivas ut då personer haft officiella funktioner, spelat en roll i samtidshistorien, agerat i kraft av sitt ämbete eller varit kända tidigare genom andra publikationer.27 Men i Inte bara spioner … har jag iakttagit de
svenska förbehållen att aldrig röja identiteten på de misstänkta i SÄPO:s
arkiv.
INTE BARA PROBLEM ... —
Internationellt parallellfall
När Justitiekanslern, JK, i oktober 2011 beslutade att inleda förundersökning mot mig protesterade hundratalet svenska forskare; protestskrivelser inkom till JK också från Tyskland, Danmark och Finland.28 Jag utsattes för polisförhör och åklagare ledde förundersökning mot mig som
pågick i månader. Först den 7 juni 2012 beslutade JK att inte väcka åtal.
Det fanns inget uppsåt. Jag kunde visa att jag följt Regeringsrättens dom
och hela tiden stått i kontakt med kriminalkommissarier på SÄPO för att
iaktta Regeringsrättens förbehåll och följa sekretessbestämmelserna att
anonymisera. Det fanns ju redan svenska förebilder, som exempelvis
SOU 2002:87 (forskarutredningarna om svenska säkerhetstjänsternas
verksamhet), och dessutom internationella domstolsutslag.
I förundersökningen framhölls att det straffrättsliga förfarande som
inleddes mot mig som forskare har tydliga likheter med omständigheterna i ett avgörande från Europadomstolen i Strasbourg 2007. Ett åtal
skulle enligt min advokat Esa Kymäläinen ha inneburit kränkning av artikel 10 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.29 Denna artikel i Europakonventionen tillerkänner skydd för yttrande- och informationsfriheten. Detta
framgår av en dom i Europadomstolen från juni 2007. En eventuell lagföring med risk för straffpåföljd skulle innebära att det allmänna inskränkte den yttrande- och informationsfrihet som artikeln framhåller.
Avgörandet i Europadomstolen avsåg publiceringen av en bok om en
fransk avlyssningsskandal för vars publicering nationell domstol hade
fällt författaren för brott mot straffbud om hantering av sekretessbelagda dokument. Men Europadomstolen uttalade i sin dom:
it is necessary to take the greatest care in assessing the need, in a democratic society, to punish journalists for using information obtained
through a breach of the secrecy […] when those journalists are contributing to a public debate of such importance and are thereby playing their
role as ”watchdogs” of democracy. 30
Vidare konstaterade Europadomstolen att artikel 10 skyddar rätten att avslöja information av allmänt intresse under förutsättning att journalisten
agerar i god tro och på ett korrekt, faktabaserat sätt bidrar med trovärdig
och precis information i enlighet med pressetiska regler. Europadomstolen ansåg att publiceringen av de sekretessbelagda dokumenten var av re-
207
208 — BIRGITTA ALMGREN
levans både för sakfrågorna i publiceringen samt för trovärdigheten i den
tillhandahållna informationen (punkt 46 i domen). Med hänsyn härtill
ansåg Europadomstolen att Frankrike hade kränkt artikel 10 i konventionen genom att nationell domstol ålagt författaren ett straffansvar för hantering av de sekretessbelagda dokumenten (punkt 49 i domen).
Ständigt nya informationer från Stasiarkivet
Fortfarande är jag bunden av tystnadsplikt enligt dåvarande Regeringsrättens dom 2010 och jag får varken bekräfta eller dementera att någon
person som framträder i medier finns i min forskningsrapport Inte bara
spioner … om misstänkta Stasi-belastade personer i SÄPO:s arkiv. Min
anhållan om befrielse från tystnadsplikt avslogs av Högsta förvaltningsdomstolen i november 2012.
Efter Visby-konferensen ”Stasi i Norden” i september 2011 påskyndade BStU rekonstruktionen av sönderrivna dokument om Stasi-infiltration
i Sverige och våren 2012 kom nya informationer och avslöjanden. Stasiforskaren Müller Enbergs betonade i Sveriges Radio 31 juli 2012, att ”Bara
information i Stasiakterna kan väcka minnen till liv och få människor att
erkänna” (”Nur Akten helfen, Erinnerung zu wecken”). Information blir
då inte till problem utan bidrar till uppgörelse och försoning.
Tyska politiker hade befarat att ett öppnande av Stasiarkivet skulle
splittra och så hat. Men många vittnar i stället om att uppgörelser med
det förflutna har kunnat bli en befrielse från onda minnen. Den kända
DDR-författarinnan Christa Wolf hade länge förträngt tiden som IM
”Margarete”. Men när arkiven öppnades och medierna förfasades över
att även den hyllade modiga, oppositionella Christa Wolf under en period arbetat som agent tvingades hon till konfrontation med det förgångna. Är det psykologiskt möjligt att glömma och förtränga? Är det ett försvar som byggs upp för att dölja obehagliga sanningar? Dessa frågor ställer sig Christa Wolf i boken Stadt der Engel oder The Overcoat of Dr. Freud
(2010),31 frågor som hon inte är ensam om att ställa vare sig i Tyskland
eller här i Sverige när arkiven öppnas och historien hinner ifatt aktörerna i kalla kriget. Christa Wolf och många med henne i Tyskland har stått
upp för sin verksamhet eftersom de upplevde kalla kriget som en kamp
mellan det onda och det goda. De ville ta sitt ansvar då kapitalismen ansågs hota världsfreden med atomkrig.
I regeringens vitbok från februari 2012, ”Uppgifter hos Säkerhetspo-
INTE BARA PROBLEM ... —
Potzdamer Platz i Berlin var på 1920-talet Europas mest frekventerade trafikplats. 1945 låg platsen
i ruiner. Muren mellan Öst- och Västberlin byggdes 1961 tvärs över Potzdamer Platz och hela gränsområdet, dödsremsan Todesstreifen, minerades. Efter murens fall förvandlades området på några
år från Europas största byggarbetsplats till Berlins nya bank-, affärs- och nöjescentrum.
209
210 — BIRGITTA ALMGREN
lisen om misstänkt samröre med Stasi” tas min forskning upp som prejudicerande och vägledande för framtiden:
Frågan om möjligheten att ta del av sekretessbelagda uppgifter som ett
led inom forskning om Sveriges och svenskars samröre med Stasi har
prövats av Högsta förvaltningsdomstolen. Högsta förvaltningsdomstolen har därvid i ett vägledande avgörande givit en forskare rätt att, under
förutsättning att forskaren iakttar vissa förbehåll, ta del av ett omfattande sekretessbelagt material […] Regeringen anser mot denna bakgrund
att regelverket om offentlighet och sekretess inte i något väsentligt avseende hindrar att forskning bedrivs med inriktning på Stasis verksamhet i
förhållande till Sverige och svenskar […] Regeringen anser med hänsyn
till detta att det inte finns anledning att förändra regelverket.32
Vår gemensamma historia skall vårdas i arkiven, men hur denna arkivhantering av informationen sker i praktiken är oklart. I stället för att
forskning om kalla kriget underlättas riskerar forskare att skrämmas till
tystnad. Seriös vetenskaplig debatt kring en diktaturs infiltration i
Sverige försvåras. Utöver att man som forskare i dag är belagd med munkavle kan man räkna med att utredas för misstänkt sekretessbrott.
I riksdagsdebatten i maj 2012 framhölls återigen att min forskning
visade att regelverket inte hindrade att forskning om Stasis infiltration i
Sverige bedrevs. Men så långt har vi inte kommit ännu. När jag som
forskare får ta del av SÄPO:s källmaterial och redogör för säkerhetspolisens bedömningar beläggs jag med tystnadsplikt och får inte tala med
forskarkolleger om det som finns i arkiven och inte heller med berörda
om det som belastar dem i akterna. Som det ser ut i dag styr SÄPO fortfarande inte bara tillgången till informationen i arkiven.33 Säkerhetspolisen kontrollerar även möjligheterna till en seriös granskning av myndighetens arbete och i förlängningen även bilden av informationen gällande
enskilda personer i arkiven och Sveriges historia under kalla kriget.
SÄPO-dokumenten måste sättas in i sitt historiska sammanhang,
jämföras med källmaterial i Stasiarkivet i Berlin och kompletteras med
annat källmaterial som belyser tidsandan och samhällsklimatet. Det är
viktigt att klarlägga Sveriges historia under kalla kriget eftersom det är
en fråga av stor räckvidd också internationellt. Det handlar om yttrandefrihet och demokrati. Beslutet som togs av regeringen i december 2011
att inte öppna SÄPO-arkivet betyder att Sverige lägger locket på och
värnar om fortsatt slutenhet.
INTE BARA PROBLEM ... —
Stasis metoder, dess långtidsplanering och strategi att värva unga
idealister, har bäring i dag för flyktingspionage och terroristbekämpning
– här kan historisk forskning bidra med viktig kunskap. Historien om
kalla kriget som många är intresserade av att dölja, bör visas och berättas
för att vi inte skall glömma människor som i dag kämpar mot diktaturer,
för åsiktsfrihet och demokrati. Att kväva alla frågor i tystnad fungerar
inte. Förr eller senare avslöjas lögnerna. Efter att över 1 000 sidor belastande information sammanfogats ur Stasis sönderrivna dokument i
Stasiarkivet i Berlin skrev en av de avslöjade Stasiagenterna i tidningen
Dagen den 2 augusti 2012:
Genom information som bl.a. jag lämnat vidare om studenter i dåvarande DDR har samma människor fängslats och farit illa i slutet av 1960-talet. Inget plågar mitt samvete som det. […] Den livskris jag nu går igenom är dock inte enbart av ondo. Den här processen har tvingat mig att
gå till botten med mitt liv, erkänna de fel jag gjort för min omgivning och
slutligen be om förlåtelse. Jag kan bara beklaga att det tog så lång tid.34
Det är viktigt att kunna ha en öppen debatt för att eventuella felaktigheter skall kunna rättas till, men också för att underlätta den fortsatta
forskningen om hur en diktatur arbetar och infiltrerar ett öppet demokratiskt land. Den information som återges i min bok Inte bara spioner …
finns i arkiven i Sverige och utomlands, och många som varit involverade har ännu klara minnesbilder. De skriftliga källorna kan kompletteras
med muntliga intervjuer och analyseras källkritiskt. Man måste vara
medveten om att det förflutna tolkas utifrån ett nutida perspektiv då staten DDR inte längre existerar. Bearbetning av det förgångna sker ju hela
tiden genom samhällets och den enskildes kunskapsutveckling och genom mediernas rapportering. Allt detta påverkar människors interpretation av det förgångna.
Vi är ännu bara i början av en genomlysning av DDR:s verksamhet i
Sverige. Information om Stasis infiltration i Sverige får inte längre betraktas som problem. Det handlar om att lyfta upp det förgångna i ljuset
och det bör ske nu. Värdefullt historiskt källmaterial kan inom en snar
framtid försvinna, gå i graven med människorna som bär på dessa berättelser. Det handlar inte om att ställa dåtida aktörer till svars, att anklaga
och skuldbelägga i efterhand. Men det är viktigt att analysera hur snabbt
totalitära tendenser kan växa och bli till hot för demokrati och mänskliga rättigheter när makten inte kontrolleras och avkrävs ansvar. Som Sta-
211
212 — BIRGITTA ALMGREN
siarkivets chef Roland Jahn betonade i Stockholm i maj 2012 vid invigningen av Stasiutställningen ”En fiende är den som tänker annorlunda”:
”Je besser wir Diktatur begreifen, umso besser können wir Demokratie gestalten!”
Ju bättre vi förstår diktaturen, desto bättre kan vi bygga demokratin!
noter
1. Europaparlamentets resolution från 2/4 2009, ”Det europeiska samvetet och
totalitära diktaturer”, RC-B6-0165/2009, tillgänglig på http://www.euro
parl.europa.eu.
2. Johannes Voswinkel: ”Es bleibt Familiengeheimnis”, Die Zeit, 2/12 2012, s. 17.
3. Förkortningen Stasi, sammandragning av Staatssicherheit, för MfS, blev allmän först vid de stora demonstrationerna 1989 där DDR-medborgarna förlorade respekten för Säkerhetstjänsten och kort och pregnant i talkörer krävde: Stasi raus! ut med Stasi!
4. BStU är förkortning av myndighetsnamnet Der Bundesbeauftragte für die
Unterlagen des Staatssicherheitsdienstes der ehemaligen Deutschen Demokratischen Republik, i direktöversättning: ”Förbundsrepublikens representant för dokument från den tidigare Tyska demokratiska republikens statssäkerhetstjänst”.
5. Officiellt användes i Sverige den geografiska beteckningen Östtyskland i stället för statsbeteckningen DDR fram till det diplomatiska erkännandet 1972.
Men även därefter var Östtyskland den vanligaste beteckningen i Sverige;
den fick däremot inte användas av DDR-medborgare eftersom det var ”klassfiendens språk”. Det finns exempel på utsända DDR-lektorer som i Sverige
använde den icke politiskt korrekta termen och därför blev abrupt hemkallade till DDR, en åtgärd som betraktades som mycket neslig. Se Birgitta Almgren, Inte bara Stasi ... Relationer Sverige–DDR 1949–1990 (Stockholm 2009,
och uppdaterad nyskriven upplaga 2013) s. 45.
6. Se exv. Thomas Wegener Friis & Nils Abraham (red.), Vademecum: contemporary and cold war history Scandinavia: a guide to archives, research institutions,
libraries, museums and journals (Berlin & Odense 2008). Jfr också Ulrich Mählert (red.), Vademecum: DDR-Forschung: ein Leitfaden zu Archiven, Forschungseinrichtungen, Bibliotheken, Einrichtungen der politischen Bildung, Vereinen,
Museen und Gedenkstätten (Opladen 1999). Se även Deutschland-Archiv och
http://www.stiftung-aufarbeitung.se/Wegweiser.
7. Almgren (2009/2013) kap. 4. Se även Stephan Konopatzky, ”Die Möglichkeiten und Grenzen der Nutzung von SIRA-Datenbanken am Beispiel der
Fälle Stiller und Guillaume”, Horch und Guck, 39:3 (2002) s. 46–55.
8. Werner Großman, Den sidste spionchef (Odense 2004) s.153 ff. Se även Konopatzky (2002).
INTE BARA PROBLEM ... —
9. Se Helmut Müller-Enbergs, ”Rosenholz”: eine Quellenkritik (Berlin 2007) s.
26 f. Enligt en version skulle en överstelöjtnant vid Stasi i december 1989 ha
fått order att lämna över mikrofilmer i plåtdosor till KGB i Berlin-Karlhorst.
Dessa mikrofilmer överlämnades sedan i en svart kurirväska till en ryss vid
namn Sascha Prinzipalow, som i sin tur lämnade dem till en KGB-överste,
Alexander Sjubenko. Denne kan ha sålt dem till en CIA-överste, James
Atwood, alias Jimmy. Detta har ännu inte kunnat verifieras eftersom det
enda gemensamma för dessa personer är att de alla tre är döda, Atwood,
Prinzipalow och Sjubenko.
10. Klaus Eichner & Andreas Dobbert, Headquarters Germany: die USA-Geheimdienste in Deutschland (Berlin 1997) anm. 1, s. 285.
11. Joachim Lampe, Juristische Aufarbeitung der Westspionage des MfS (Berlin 1999)
s. 28.
12. Säkerhetstjänstkommissionens betänkande, Rikets säkerhet och den personliga
integriteten: de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet sedan
år 1945, SOU 2002:87, s. 82.
13. Thomas Wegener Friis, Den usynlige front: DDR’s militære spionage i Danmark
under den kolde krig (Odense 2005).
14. Se bl.a. en intervju med Marianne Birthler i Süddeutsche Zeitung, 17/5 2010.
15. Helmut Müller-Enbergs & Cornelia Jabs, ”Der 2 juni 1967 und die Staatssicherheit”, Deutschland Archiv, 42:3 (2009) s. 395–400.
16. Av intresse är, förutom de dokument som rör Sverige i Stasiarkivet i Berlin,
BStU, främst följande samlingar: Tyska utrikesministeriets arkiv, som belyser handels- och förlagskontakter, utställningar och samarbete inom kultursektorn, samt Ministerium für Auswärtige Angelegenheiten (MfAA), Politisches Archiv, Auswärtiges Amt (PA, AA), Berlin. De flesta akter i detta arkiv som rör Sverige–DDR ligger på microfiche och är spärrat i trettio år.
Däremot finns ingen sådan spärr för akterna i Bundesarchiv i Berlin, SAPMOarkivet, d.v.s. Stiftung Archiv der Parteien und Massenorganisationen der
DDR. Där kan man följa utvecklingen ända fram till DDR:s fall. I Bundesarchiv ligger också SED:s partiarkiv, där bland annat partiledningens riktlinjer
för kontakterna med Sverige och rapportering från Sverige finns, DY 30
SED, Bestand Sozialistischer Einheitspartei Deutschlands. I en annan samling i SAPMO, DY 13, Liga für Völkerfreundschaft, finns bland annat rapporter från DDR-Kulturcentrum i Stockholm och korrespondens med Vänskapsföreningen Sverige–DDR. Kontakterna och samarbetet mellan
DDR-ministerierna, Skolöverstyrelsen och Lärarhögskolan i Stockholm
från mitten av 1960-talet fram till 1990 finns dokumenterade i de två utbildningsministeriernas samlingar i Bundesarchiv, DR 3, Ministerium für Hochund Fachschulwesen och DR 2, Ministerium für Volksbildung. Samling DC
20 har akter om svenska ministerbesök i DDR. För utförligare framställning
och analyser, se Almgren (2009/2013).
213
214 — BIRGITTA ALMGREN
17. I det tyska källmaterialet finns återkommande hänvisningar till ministerpresident Otto Grotewohls tal i Greifswald vid universitetets 500-års jubileum i
oktober 1956 då universitetet fick Norden-uppdraget. Se exv. Aktenvermerke
über durchgeführte Parteigruppenversammlungen, BPA, SED Rostock, Nr
IV/2/9/1087–1088 i Landesarchiv Greifswald. Se utförligare Almgren
(2009/2013), avsnitten ”Kommunistiska spioner utbildas för insats i norra
Europa”, s. 73–77, och ”Nordisches Institut inifrån – motstånd mot politisering”, s. 82–86.
18. Historikern Helmut Müller-Enbergs vid Stasiarkivet i Berlin och Thomas
Wegener Friis, Center for Koldkrigsstudier, Syddansk Universitet, visar exv.
i en artikel hur inslussningar av östtyska agenter via nordiska länder gick till
och hur västtyskar var Stasi behjälpliga. Se BStU:s webbplats www.bstu.
bund.de, Pressemitteilung 3/9 2003, och Helmut Müller-Enbergs & Thomas
Wegener Friis, ”Inkognito på rejsen: hemmelige møder og agentturisme i
Danmark”, i Wegener Friis & Kristine Midtgaard (red.), Diktatur og demokrati: festskrift till Kay Lundgreen-Nielsen (Odense 2010) s. 237–269.
19. Se utförligare 53 fallbeskrivningar i Birgitta Almgren, Inte bara spioner … Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget (Stockholm 2011).
20. För presentation av språkvetenskaplig forskning med fokus på tankemönster
och kulturklimat, se Birgitta Almgren & Charlotta Brylla: ”Språk och politik – teoretiska och metodiska reflektioner” i Charlotta Brylla, Birgitta Almgren & Frank-Michael Kirsch (red.), Bilder i kontrast: interkulturella processer
Sverige/Tyskland i skuggan av nazismen 1933–1945 (Aalborg 2005).
21. Högsta förvaltningsdomstolen, dåvarande Regeringsrätten, gav i en dom
24/6 2010 mig, Birgitta Almgren, rätt att med förbehåll ta del av de hemligstämplade akterna rörande svenska Stasikontakter i SÄPO-arkivet efter att
SÄPO och sedan kammarrätten avslagit begäran från mitt forskningsprojekt
vid Södertörns högskola ”Kontakt och konflikt: Sverige–DDR. Retorik och
politik kring Östersjön”.
22. Christer Jönsson, Sanning och konsekvens? Erfarenheter från forskningsprogrammet om militär underrättelse- och säkerhetstjänst (Stockholm 2000) s. 8.
23. Överklagande av Riksarkivets avslag på min begäran om utlämnande av
uppgifter ur Säkerhetspolisens handlingar, dnr RA-2010/4397.
24. Se exv. professorn i underrättelsevetenskap Wilhelm Agrell, ”Rättsliga åtgärder mot Almgren leder helt fel”, Svenska Dagbladet, 13/11 2011, och professorn i historia Hans Albin Larsson, ”SÄPO kväver all seriös debatt om Stasi
i Sverige”, Dagens Nyheter, 2/5 2012.
25. Se förordet till SOU 2002:87, Rikets säkerhet och den personliga integriteten: de
svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddade verksamhet sedan år 1945. Se också SOU 2002:93, Övervakningen av ”SKP-komplexet” samt SOU 2002:90, Den
farliga fredsrörelsen: säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper 1945–1990. Medlemmar i Säkerhetstjänstkom-
INTE BARA PROBLEM ... —
missionen var professorerna Alf W. Johansson och Karl Molin, journalisten
Ewonne Winblad, generalsekreteraren i Frivilligorganisationernas fond för
mänskliga rättigheter Anita Klum, f.d. justitierådet Anders Knutsson samt
ordförande riksmarskalken Gunnar Brodin.
26. SOU 2002:87, s. 93 f.
27. Se exv. intervju med dåvarande chefen för BStU Marianne Birthler i den tyska
tv-kanalen 3sat, 19/1 2009.
28. Se exv. CBEES Newsletter, 4/2011, ”Massive support for Almgren and her
research”, och ”Streit um die ’schwedischen Stasi-Akten’” av Jan HeckerStampehl vid Humboldt-Universität Berlin, http://nordichistoryblog.
hypotheses.org/136.
29. Juristen Esa Kymäläinen vid Danowsky & Partners framhöll 11/5 2012 i yttrande till Internationella åklagarkammaren, i mitt ärende AM-181580, att
skyddet för yttrande- och informationsfriheten enligt Europakonventionen
tillerkänns ”så stor vikt att det medför att journalisters och författares skyldighet [min kursivering] att sprida information till allmänheten under vissa
omständigheter väger över andra skyldigheter”.
30. Europarådet, Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, ”Case
of Dupuis and Others v. France. Judgment. Final”, 12/11 2007, Strasbourg
7/6 2007.
31. Svensk översättning av Aimée Delblanc, Änglarnas stad eller The overcoat of
Dr. Freud (Stockholm 2011).
32. Regeringens skrivelse, 2011/12:67, s. 28.
33. Se Birgitta Almgren, ”Politikerna försvårar för forskning om kalla kriget”,
DN Debatt, 4/1 2012.
34. Men redan 1994 hade en vetenskaplig rapport av Dietmar Linke i Tyskland
publicerats med klarnamn på Stasi-IM – inte bara täcknamn: Theologiestudenten der Humboldt-Universität: zwischen Hörsaal und Anklagebank. Darstellung
der partei-politischen Einflussnahme auf eine Theologische Fakultät in der DDR anhand von Dokumenten (Neukirchen-Vluyn 1994).
215
216 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
217
mathias klang
.........................................
Informationens sötma
Where is the Life we have lost in living?
Where is the wisdom we have lost in knowledge?
Where is the knowledge we have lost in the information?
— t. s. eliot, The Rock (1934)
intuitivt vet vi att information är livsviktig. För att kunna överleva måste vi veta hur vi hittar mat och trygga platser att vila på eller hur
man undviker de faror som finns omkring oss. I sådana fall kan rätt information vara skillnaden mellan liv och död. Oftast är dock information betydligt mer odramatisk – om än lika nödvändig för vår vardagsöverlevnad. Vilket är det bästa sättet att ta sig till jobbet? Hur länge skall
man steka en kyckling? Vilken storlek på kläder passar mig? Vilken
musik är bra att dansa till? Var hittar man en pizza i närheten?
Huvudparten av all information som människor dagligen kommer i
kontakt är tämligen överflödig. Under en promenad i en park ser vi att
gräset är grönt och att blommor har olika former och färger, men för de
flesta människor är detta inte mer än estetik. Det kan knappast anses
vara nödvändig information för oss. Däremot kan det vara livsviktigt för
växternas fortlevnad. Fortsätter vi promenaden ut i staden möts vi av
mängder av trafikinformation – nödvändig information när man kör bil
men mestadels överflödig under en promenad. När vi stannar och pratar
med en bekant byter vi stora informationsmängder genom verbal och
icke-verbal kommunikation. För det mesta är det inget av vikt som överförs – kommunikation är ett tidsfördriv. Informationen är nödvändig för
vissa grupper och under vissa tider, men för det mesta av ringa intresse
för de flesta av oss.
INFORMATIONENS SÖTMA —
Samhällets fokus stannar inte enbart vid tillgång till information
utan de flesta samhällen har även begränsningar kring användningen.
Dessa begränsningar speglar ofta samhällets syn på information och hur
den får utnyttjas. Inom yttrandefrihetsdiskursen finns två starka, och
delvis motstridiga, traditioner. Den anglo-amerikanska rättstraditionen
lutar mot en mer tillåtande användning och baserar sig på föreställningen om en idéernas marknadsplats. Inom denna tradition är det vanligt
att inte begränsa olika yttranden; målet är att låta alla komma till tals.
Tanken är att de goda idéerna kommer att besegra de mindre goda eller
dåliga. Härigenom skiljer den sig från den kontinentaleuropeiska rättstraditionen där vissa typer av yttranden saknar skydd i lagstiftning.1
Oavsett tradition brottas alla samhällen med informationsmissbruk såsom utpressning, förtal, förolämpning eller insider trading. Sociala normer används för att fånga upp skillnaden i spridning av onyttig, om än
inte olaglig, information. Att sprida information är nyttigt – men att
sprida eller ta del av skvaller anses vara ett negativt beteende.
Trots att information spelar en central roll i våra liv, är det sällan vi
tänker på den. Information blir synlig när den brister och genom tillkortakommanden såsom felaktiga vägbeskrivningar eller ofullständiga
bruksanvisningar. Eftersom vi uppmärksammar information när den är
bristfällig, felaktig eller saknas helt, är det inte konstigt att folklig visdom pekar på tillgång på information och kunskap som en maktresurs.
Den här attityden återfinns i en mängd historiska texter från olika kulturer. Bland annat återfinns den hos Francis Bacon (1561–1626), hos den
persiske poeten Hakīm Abu’l-Qāsim Ferdowsī Tūsī (940–1020) och i
Ordspråksboken 24:5 i Bibeln.
Trots att förhållandet mellan kunskap och makt stämmer väl överens
med vår intuitiva uppfattning innebär denna hållning en förenkling. Den
som har mest information skulle alltså ha mest makt! Det är lätt att se att
denna simpla ekvation inte stämmer. Inom epistemologin har fokus legat
på att förstå hur information och kunskap är förbundna med varandra.
Platon (427–347 f.Kr.) definierade kunskap som trosföreställningar som
är både sanna och trovärdiga. Trots tusentals år av epistemologi saknas
bra definitioner på kunskap – definitioner som alla kan enas om.
Ett vanligt sätt att lösa denna brist på gångbara definitioner är att
presentera hierarkier med relationer mellan de olika elementen. En populär sådan hierarki beskriver variationer av kopplingarna mellan data,
information, kunskap och vishet. Ofta representeras den grafiskt i form
av en pyramid där vishet är störst.
219
220 — MATHIAS KLANG
Framställningen av kunskapshierarkier är populär eftersom den
stämmer väl överens med vår teknologi. Det som behövs i ett hav av data
eller information är större och bättre maskiner som kan vaska fram den
kunskap som behövs. Men en sådan framställning är mekanisk. Den
bygger på synen att kunskap kan erhållas genom att man filtrerar tillräckligt med information. Det som den inte tar hänsyn till är det mänskliga eller sociala bruket och den kontext som information och kunskap
befinner sig i. Syftet med denna text är att diskutera de senaste årens tekniska förändringar, vilka har skapat en ny problematik i relation till information och kunskap. De tekniska förändringar som vi står inför
tvingar oss att åter omdefiniera kunskap och framför allt att ställa frågor
kring vår användning av information.
Informationsjämlikhet och informationsmissbruk
Tillgång till och organisation av information är en av de mer centrala maktfrågorna i ett samhälle. När en sådan bild av kunskap läggs till ett politiskt
samhällsskick skapas olika informationspraktiker. Grovt förenklat har vi
kunnat se att en diktatur därför väljer att kontrollera informationsflöden i
samhället genom censur, medan en demokrati ser det som sin plikt att ställa fritt tillgängliga informationsinstrument – exempelvis skolor och bibliotek – till medborgarens förfogande. Eller så kan vi definiera politiska system utifrån deras informationspolitik och därmed blir ett statsskick som
alltför hårt kontrollerar informationsflöden en diktatur, och så vidare.
Bibliotek har länge spelat en nyckelroll när det gäller att bevara, organisera och ge tillgång till kunskap. För att skapa ett jämlikt informationssamhälle har dessutom det offentliga biblioteket ansetts vara en
nödvändig samhällelig investering. Richard Rubin listar fem kriterier
som gäller för offentliga bibliotek: de är offentligt finansierade, de tjänar
allmänhetens intressen, de är tillgängliga för alla i samhället, det står var
och en fritt att nyttja tjänsterna och de får användas utan kostnad.2
De första offentliga biblioteken grundades i 1600-talets England.3 De
svenska folkbibliotekens historia inleddes under 1800-talet. De hade till
sitt syfte att göra litteratur tillgänglig för gemene man. Tillgänglighetens
centrala roll har bevarats och förstärkts. Den speglas i Bibliotekslagens
(SFS 1996:1596) 2 §: ”Till främjande av intresse för läsning och litteratur, information, upplysning och utbildning samt kulturell verksamhet i
övrigt skall alla medborgare ha tillgång till ett folkbibliotek.”
INFORMATIONENS SÖTMA —
Informationsöverflöd
Människor är informationsbehandlare. Vår överlevnad som individer
och som grupp bygger till stor del på hur väl vi tar in, analyserar, sorterar
och kommunicerar information. Vår effektivitet syns i komplexiteten
hos de informations- och kommunikationssystem vi bygger.
Bland de tidigaste av dessa system är vårt tal, ett mångfacetterat system av verbala ljud och tystnader som tillsammans med icke-verbal kommunikation (t.ex. gester och ansiktsuttryck) skapar en rik informationsöverföring och ett diversifierat analysverktyg. Trots sin komplexitet har
talspråket klara begränsningar som vi måste förhålla oss till på något
sätt. För ungefär 4 000 år sedan började mänskligheten att utveckla ett
skriftspråk, det vill säga ett system som externaliserar vår kommunikation och blir ett verktyg för att kringgå de hinder som tid och rum placerar i vägen för vår kommunikation.
Eftersom vi i dag är omgivna av skriftspråk är det ibland svårt att inse
vilket otroligt genombrott det egentligen var. Skrift utvecklar möjligheter att bevara idéer och kommunicera tankar mellan individer som aldrig
träffas. Det är även viktigt att minnas att varje teknisk utveckling inom
informations- och kommunikationsteknologi skapar förändringar i vårt
sätt att hantera information och riskerar att i grunden förändra vår uppfattning om oss själva.
Ett tidigt exempel på hur tekniken påverkar oss negativt finner vi hos
Platons Faidros där Sokrates återger sagan om guden Teut som presenterar sitt nyuppfunna skriftspråk för kungen Tamus. I stället för att berömma uppfinningen kritiserar kungen Teut:
denna din uppfinning skall skapa glömska i lärjungars själar, enär de ej
skola komma att odla sitt minne; ty i förtröstan på skriften skola de
hämta minne utifrån, från de främmande tecknen och ej från sitt eget
inre. Din uppfinning hjälper dem ej att få ett gott minne, utan ersätter
deras eget dåliga minne. Du skaffar ej dina lärjungar sanningen utan
blott ett sken av sanning. De skola få höra mycket men ingenting lära;
de skola inbilla sig veta mycket och dock i allmänhet vara okunniga; de
skola bli odrägliga att umgås med, sedan de blivit självkloka i stället för
kloka.4
Även när textspråk etableras och ses som en nytta är det svårt att hantera
information. Seneca den äldre (54 f.Kr.–39 e.Kr) lär ha klagat på att
221
222 — MATHIAS KLANG
överflödet av böcker var distraherande (distringit librorum multitudo) och
detta i en tid då böcker kopierades för hand.
Gutenbergs tryckpress utvecklades i mitten och slutet av 1400-talet och
förändrade informationshanteringen radikalt. Kopieringshastigheten gick
upp och produktionskostnaderna föll. Den nya tekniken skapade fler böcker till en bråkdel av tidigare kostnad. Men det riktades även kritik mot den
nya metoden. Tryckare motiverades av snabba profiter och var mindre intresserade av att skapa kvalitetsprodukter, hette det. Erasmus speglade Senecas kritik när han skrev att tryckare ”översvämmar världen med pamfletter och böcker [som är] dåraktiga, okunniga, fördärvliga, ärekränkande, galna, gudlösa och subversiva; och denna stormflod är sådan att även
det som hade kunnat ha någon god verkan förlorar all sin godhet”.
Trots den tidiga kritiken accepterades nya tekniska framgångar, informationssystemen anpassades och boken kom att få en central roll i
hanteringen av information. Bokens centrala position var oinskränkt
fram till det post-industriella samhället eller informationssamhället,
som började utvecklas i slutet av 1900-talet. Under denna övergång har
informationsteknologin tagit över som nyckelteknologi när vi organiserar arbete, ekonomi, samhällsstruktur och politik.
Med sin bok Future shock (1970) populariserade Alvin Toffler termen
informationsöverflöd (information overload), som avser svårigheten att
fatta beslut på grund av att för mycket information finns tillgänglig. I
takt med att nya kommunikationssystem infördes, kunde fler begrepp
som definierade överflödsproblemet införlivas med ett växande forskningsområde. Bland dessa begrepp kan man notera information overflow
som avser de olika kommunikationsformer som tävlar om vår uppmärksamhet.5 Jacob Palme diskuterade detta redan 1984 i sin artikel med det
talande namnet ”You have 134 unread mail! Do you want to read them
now?”6 Stora delar av våra moderna informationsproblem har diskuterats i över trettio år. Den stora skillnaden mellan diskussionen då och nu
är att problematiken med informationsöverflöd i dag har blivit ett dilemma som inte enbart berör utvalda beslutsfattare utan har kommit att
drabba en stor del av befolkningen.
Digitala rum
När Palme diskuterade problemet med den överfulla inboxen 1984 hade
större delen av Sveriges befolkning varken tillgång till eller intresse av
INFORMATIONENS SÖTMA —
internet. Ett årtionde skulle passera innan vår fascination för internet
tog fart och vår åtkomst till nätresurser steg radikalt på kort tid. Andelen
svenskar över 18 år som hade tillång till internet 1995 var bara 2 procent;
år 2000 var den uppe i 51 procent. Siffran för år 2011 är 89 procent.7
En av de främsta anledningarna till att tillgången till internet spreds
så snabbt var utvecklandet av World Wide Web (WWW, härefter webben) som spelar en nyckelroll i sammanhanget.8 Mannen bakom webben
är som bekant Tim Berners Lee som skapade de nödvändiga protokollen, de första webbsidorna och den första webbläsaren under 1990 och
offentliggjorde projektet på nyhetsgruppen alt.hypertext newsgroup i
augusti 1991. Det som webben förändrade var sättet på vilket information strukturerades och gjordes åtkomlig. Länkar är ett sätt att koppla
samman olika former av information på ett mindre hierarkiskt, mer dynamiskt sätt. På samma sätt som en fotnot i en tryckt bok kan leda läsaren till annat relevant material, kan en hyperlänk föra webbsurfaren vidare till relevant information. Skillnaden är att läsaren kan följa länkar
till informationen utan att behöva lämna datorn eller vänta på att informationen skall bli tillgänglig.
All teknik påverkar hur vi beter oss. Därför är det naturligt att den
snabba expansionen av internet kommit att förändra olika kommunika-
223
224 — MATHIAS KLANG
tionsmönster och beteenden. Traditionstyngda informationsbärare
tvingas anpassa sig till nya beteendemönster. Som exempel på vad teknikutvecklingen har fört med sig kan vi nämna telefonkatalogen eller
Encyclopædia Britannica. Stockholm Bell Telefonaktiebolag blev 1880 den
första kommersiella teleoperatören i Sverige. Nio år senare trycktes den
första svenska rikstelefonkatalogen som bestod av 14 sidor och inkluderade 320 abonnenter. Fler abonnenter innebär större kataloger och 2006
rapporterade Eniro en användning av cirka 6 000 ton telefonkatalogpapper per år. Sex år senare upphörde man att trycka persondelen i
Stockholm, Göteborg och Malmö. Encyclopædia Britannica trycktes för
första gången i tre band år 1768. Till den fjärde upplagan (1801–1809)
hade uppslagsverket expanderat till tjugo band. Under de senaste sjuttio
åren har Britannica omfattat cirka 40 miljoner ord inom 500 000 ämnen.
Störst upplaga hade Encyclopædia Britannica 1990 med en försäljning av
120 000 exemplar. I mars 2012 meddelade Britannica att inga tryckta exemplar av det ärevördiga uppslagsverket längre skulle ges ut.9
Exemplet med telefonkatalogen visar tydligt hur företagen anpassar
sig till ny teknik genom att tillgängliggöra information online. Också
konsekvenserna av denna migration framgår klart. Det digitala tillgängliggörandet konkurrerar med företagens traditionella, etablerade affärsmodeller. Exemplet med uppslagsverket illustrerar effekten av förändringen i användarnas beteende vid ökad tillgång till internet. Internetanvändare började i allt högre grad inte bara söka efter utan också skapa
och sprida information online. Genom bloggportaler, webbplatser för
film (t.ex. Youtube) och bild (t.ex. Flickr) skapades en infrastruktur där
användare aktivt kunde bidra med innehåll som andra kunde konsumera. Webbuppslagsverket Wikipedia lanserades i januari 2001 med grundtanken att vanliga användare skulle skapa och redigera innehållet. Tillväxten var imponerande – 2011 hade den engelskspråkiga Wikipedia 3,5
miljoner artiklar och den svenskspråkiga 495 642 artiklar.10 Tillgången
till information i kombination med övriga förändringar i användarnas
informationsbeteende är en av anledningarna till de tryckta uppslagsverkens minskande betydelse.
Utvecklingen inom användargenererat innehåll gick 2004 under beteckningen Web 2.0 och hade fokus på användare som skapar, sprider
och sorterar material online. Begreppet Web 2.0 skulle dock ersättas av
det mer populära begreppet sociala medier och fokus kom att ligga på
den nya teknikens interaktiva möjligheter.
INFORMATIONENS SÖTMA —
Social information
Samtidigt som användargenererat material online fortsätter att växa och
har blivit en del av vardagen, har allmänhetens uppmärksamhet till stor
del upptagits av sociala nätverk – och störst fokus har det klart dominerande nätverket Facebook fått. Huvudsyftet med Facebook, som öppnades för allmänheten 2006, är att sprida information mellan vänner. En
av Facebooks framgångsfaktorer är att användarna uppmanas av systemet att använda sina verkliga namn, i stället för pseudonymer. Det har
som effekt att användare lättare kan hitta och bli vänner med varandra.
År 2012 hade nätverket 900 miljoner användare11 som delade textmeddelanden, bilder och filmer med varandra.
De som är kritiska mot sociala medier riktar in sig på hur onyttiga de
är framför allt på grund av deras ytlighet, betoning på skvaller och voyeurism som en ersättning för verklig interaktion.12 I stor utsträckning
bygger kritiken mot mediernas onyttighet på en förlängning av idén att
skvaller är en form av meningslös interaktion. Det finns dock forskning
som påvisar skvallrets betydelse för skapande och upprätthållande av relationer mellan individer och grupper. Antropologen Robin Dunbar argumenterar för att skvaller fyller en liknande funktion i det mänskliga
samhället som apors vårdande av varandras päls.13 Språkets syfte är utbyte av information, men språket har samtidigt en funktion som underbygger sociala relationer och stärker social samhörighet. Dunbar menar
att skvaller är en förutsättning för ett samhälle. Om man erkänner skvallrets betydelse blir det möjligt att se sociala medier som något mer än ett
meningslöst tidsfördriv. Det blir en viktig beståndsdel i byggande och
underhåll av sociala nätverk.
Även oron inför överflödet av kulturellt lättviktigt material bör ses i
ett större perspektiv. Det som räddats från historiens glömska har ofta
bevarats av särskilda skäl, men det finns en tendens att bedöma det förgångna genom sådana kvarlevor och uppfatta dem som centrala för en
viss epok. Därför tillskriver vi gärna dåtidens människor ett större kulturellt djup än vi kanske hade gjort om vi kunnat ta hänsyn till allt det
vardagsmaterial som inte längre finns kvar. Slumpvis efterlämnade källor av annan art, såsom graffitti från Pompeji14 och skämtteckningar från
revolutionens Frankrike,15 visar att människan länge fängslats av underhållande, flyktig och oseriös information.
225
226 — MATHIAS KLANG
Information och överflöd
Tekniken förändrar som sagt människors beteende. Ibland kan dessa förändringar uppfattas som ett hot mot den etablerade ordningen, mot normer och lagstiftning. Det tydligaste exemplet på det sistnämnda kan ses
i den stora debatten kring fildelning, en debatt som har pågått mer eller
mindre aktivt sedan 1995. En av de mer spännande effekterna av fildelningsdebatten är att tekniken har tvingat fram en diskussion och ett ifrågasättande av äganderätten.
Även tillgången till ett överflöd av digital information har skapat en
liknande debatt som ifrågasätter flera centrala idéer kring information
och kunskap. Inom undervisningsväsendet har informationen online
tvingat fram diskussioner kring skolornas syfte. En central frågeställning gäller faktainlärningens roll. Behöver vi memorera huvudstäder
när vi alltid bär med oss ett uppslagsverk? Om inte uppstår i stället frågan om de digitala källornas tillförlitlighet och vikten av källkritik.
Digitalisering och informationstillgång via internet har även lett till
en diskussion om bibliotekens roll. Bilden av ett bibliotek som en förvaringsplats för böcker blir snabbt inaktuell och bibliotekarier omdefinieras till informationsspecialister. Böcker försvinner naturligtvis inte och
bibliotekarier behövs fortfarande i hanteringen av analoga kulturbärare,
men det digitala biblioteket blir ett komplement till ett yrkeskunnande.
Inom arkivvärlden innebär digitalisering nya utmaningar. Ytligt sett
innebär digitalisering en förenklad arkivering. Digitalisering möjliggör
information utan otympliga informationsbärare. I stället för böcker är
det innehållet i böcker som sparas. Men de eventuella fördelar det innebär att inte längre behöva bevara utrymmeskrävande papper förvandlas
snabbt till nya problem med bevarande av digitalt material. Digitala lagringsenheter är ömtåligare än papper, har en kortare livslängd och är beroende av kringutrustning för att läsas.16 En enkel illustration: en text
som lagrades på en ordbehandlare 1995 kan med stor sannolikhet inte
läsas med den ordbehandlare som finns i din dator i dag. Filen och programvaran är inte längre kompatibla.
Digitalisering och ökad information online skapar inte bara utmaningar för våra yrkesliv, också våra personliga informationsvanor påverkas. Inom vår personliga mediekonsumtion speglas kultur-, biblioteks-,
och arkivproblemen. Tänk er situationen med musik. I dag har vi, genom lagliga och olagliga metoder, tillgång till all världens musik. Hur
kan vi sortera fram det vi vill ha? En iPod Classic rymmer i dag enligt
INFORMATIONENS SÖTMA —
Apples egen marknadsföring 40 000 låtar, vilket på ett ungefär motsvarar tre månaders oavbruten musik. En shuffle-funktion är inte till mycket
hjälp när det gäller att hitta rätt låt. Även den mest ihärdiga musikentusiast prövas i en sådan situation.
Inför dessa utmaningar menar teknikpessimister att vi kommer förlora
vår mänsklighet, vår fysiska och psykiska hälsa och att all kultur kommer
att förlora sin särart och leda till en minsta gemensam nämnare.17 Men det
finns de som ser tekniska lösningar på tekniska problem. Teknikoptimisten Clay Shirky bemöter pessimisternas kritik med följande ord: ”It’s not
information overload. It’s filter failure.”18 Det handlar alltså inte om ett
överskott av information utan snarare om en tillfällig brist på vår möjlighet att filtrera. Det implicita budskapet är alltså att det kommer allt bättre
filter och de problem som vi uppfattar i dag är övergående.
Filter failure
Syftet med ett filter är att på något sätt förhindra det som är onödigt eller skadligt. Tanken är att filtrering skapar en renare och mer användbar
produkt. I relation till information har olika former av filter alltid tilläm-
Kan det onödiga och skadliga filtreras bort?
227
228 — MATHIAS KLANG
pats. I sin enklaste form är våra egna val en form av filter. Eftersom tid,
uppmärksamhet och intresse är begränsade resurser är filtrering nödvändig. Beslutet att läsa eller inte läsa en bok är en form av informationsfiltrering. Att förlita sig på någon annans rekommendation är att använda andra personers åsikter som filter. Innehållet i de tidningar vi läser
har filtrerats och presenteras för oss som de nyheter vi bör känna till. Redan här ser vi tre former av nyttiga filter: egna val, expertrekommendationer samt andras urval.
Det finns en oändlig mängd information online eftersom det tar
längre tid att konsumera informationen än det tar för andra att producera den, eller rättare sagt: den totala informationsproduktionen överstiger individers konsumtionsförmåga.19 För att hantera oändligheten väljer vi ut material själva, förlitar oss på andras rekommendationer samt
låter andra välja ut material som vi bör se. Filter kan liknas vid en självpåtagen censurering av material, det är just frivilligheten och bristen på
sanktioner som skiljer dem från censur. Trots detta har de censurliknande drag och effekter eftersom användaren måste vara medveten om följderna av sina egna och andras filter på informationsflödet.
I de tidiga filterdiskussionerna förekom Nicholas Negroponte som
1995 såg framför sig en framtid där användare skulle anpassa media efter
sina intressen och skapa ”Daily Me”, det vill säga ett informationsflöde
som utesluter allt ointressant inflöde.20 Det finns en mängd tekniker och
applikationer som bygger på idén om ett personanpassat mediaflöde –
allt från filter som blockerar reklam till RSS-läsare som prenumererar på
specifika nyhetstyper. Olika former av rekommendationssystem gör det
möjligt för oss att bli varse nya nyhetsflöden.21 Exempel på detta kan ses
på boksajten Amazon som rekommenderar nya böcker på basen av en
analys av tidigare köpta böcker.
Drömmen om störningsfria media saknar inte kritiker. Att utesluta
idéströmningar som inte passar in i vår livsåskådning kan enligt Cass
Sunstein vara skadligt för oss som individer och i förlängningen för samhället.22 Genom att enbart ta del av ett visst tankemönster riskerar man att
grundföreställningar inte utmanas och att skadliga tankemönster förstärks. Detta kan skapa en likriktning som i värsta fall leder till extremism.
En av de synliga effekterna av likriktningen är så kallade ekokammare eller ”those Internet spaces where like-minded people listen only to those
people who already agree with them”.23 Internets styrka är att det skapar
möjligheter för människor med udda intressen att hitta varandra och diskutera. I vissa fall kan detta även vara en nackdel eftersom individer med
INFORMATIONENS SÖTMA —
skadliga intressen, åsikter och idéer kan mötas och hitta stöd för sina vanföreställningar. Internet och webben är inte intresserade av informationens korrekthet utan agerar enbart som överföringsmekanismer.
Rekommendationer
Ekonomer tycker om att framställa människor som rationella, nyttomaximerande varelser men de flesta av oss vet att detta är en bekväm fiktion. Vi följer ofta andras rekommendationer och val i tron att de vi beundrar har fattat genomtänkta beslut. Samtidigt är vårt intresse för andras rekommendationer en form av social härmning som ligger i vår
mänskliga natur.24
Marknadsföring har traditionellt arbetat med att skapa behov genom
att få oss att härma andras beteenden. Samtidigt är massmarknadsföring
en kostsam och oprecis metod att nå utvalda kundgrupper. Därför har
det varit av stort intresse för marknadsförare att komma in i människors
personliga mediaflöden genom att påverka nyckelpersoner. Experters
tillförlitlighet är ett allvarligt problem när antalet informationsspridare
begränsas.
I olika projekt har man försökt kringgå experternas roller genom att
skapa förtroende för rekommendationer. Ett exempel på detta är webbplatsen Tripadvisor där vanliga resenärer betygsätter hotell och restauranger samt skriver recensioner och rekommendationer för att motivera
antalet stjärnor de har gett. Ett annat exempel är köp- och säljsajten eBay
som tillåter både köpare och säljare att betygsätta varandra. Sådana system har utsatts för manipulation genom att individer och organisationer
försöker betygsätta sig själva. Samtidigt bygger betygsystem på den
grundläggande premissen att det som bedöms reflekterar ett tidigare beteende och inte ett framtida. Tidigare beteende kan vara en indikation
på, men inte en garanti för framtida beteende.
Informationsvisualisering
Att söka på Google efter ordet information gav i skrivande stund
11 070 000 000 resultat som levererades på 0,24 sekunder. Resultaten visas med 10 länkar på en sida. Vill man läsa vidare måste man naturligtvis
följa länken. Vill man se svar nummer 11–20 måste man följa länken
229
230 — MATHIAS KLANG
längst ner till nästa sida. Det stora antalet träffar som sökningen genererar skapar alldeles egna problem – vilka resultat är relevanta och hur
skall de presenteras?
Ett av problemen med sökord är att de ofta kan ha olika innebörd beroende på en rad faktorer såsom språkbruk, kontext och ämnesområde.
Eftersom språk innehåller homonymer (ord med samma stavning men
olika betydelser) kan någon som använder sökordet ”bar” leta efter någon som är oklädd, en plats som serverar alkohol, en stad i Ukraina eller
Montenegro eller ett tryckmått. Till vardags uppfattar vi skillnaderna i
betydelse genom sammanhanget men detta behöver inte framgå i en
sökning. Trots detta blir sökningar föremål för rangordning.
För att kunna bli bättre på att leverera rätt sökresultat arbetar Google
med att förstå kontexten som den sökande verkar i och därmed prioritera de mer relevanta resultaten. Man vill förstå allt om alla användare.
Genom att lagra och analysera uppgifter om en användares utrustning,
geografi och språkinställningar tillsammans med en analys av alla tidigare sökresultat, vilka länkar användaren klickat eller inte klickat på samt
analys av bland annat Gmail, Google Docs och Youtube, skapas en profil
med intressen som man sedan kan använda för att göra det sannolikt
huruvida den som söker letar efter en stad eller en drink.
Den här typen av individualisering av sökresultat och anpassning till
användarens intressen är redan implementerad om än fortfarande i sin
linda. Googles förre vd Eric Schmidt har diskuterat framtidens sökande
och menar att ”the technology will be so good it will be very hard for
people to watch or consume something that has not in some sense been
tailored for them”.25
Samma typ av analys och sortering pågår inom den sociala nätverkstjänsten Facebook. Här handlar det inte om sökningar utan snarare om
att Facebook väljer ut vilka av en användares kontakter som kommer att
presenteras för användaren. Resultatet är att en användare med flera
hundra kontakter inte ser alla bidrag utan bara ett urval. Facebook har,
på basen av tidigare beteende, beslutat vilka vänner en användare egentligen har.
Syftet med Facebooks agerande är inte att leverera relevanta sökresultat utan snarare att säkerställa att användare får en rik upplevelse
inom sociala medier samt att leverera reklam som användaren kan tänkas titta på. Genom att utesluta material och kontakter som inte genererar interaktion hos användaren ökar de chansen att användaren visar
mer av sina preferenser och intressen. Facebooks affärsidé bygger på att
INFORMATIONENS SÖTMA —
Stora mängder information kräver komplicerade tekniska system.
231
232 — MATHIAS KLANG
sälja relevanta marknadsföringskanaler, det vill säga reklam baserad på
individers intressen. För att bli bättre på marknadsföring behöver Facebook mer detaljerad information om användarna. För att veta mer om
användare behöver de göra sajten mer lockande och för att göra den mer
lockande tar de bort material som inte genererar interaktion.
Många webbanvändare när en illusion om att nätet är en form av
neutral infrastruktur. Alltför ofta glömmer de bort att organisationerna
som levererar tjänster är företag med vinstintressen. Ytterligare en väsentlig dimension är betalningen. Användare betalar inte för användandet av tjänster som Google eller Facebook och det är viktigt att komma
ihåg det kärnfulla citatet av Blue_Beetle i en diskussion på MetaFilter:
”If you are not paying for it, you’re not the customer; you’re the product
being sold.”26 Häri ligger en viktig sanning. Tekniken vi använder är inte
neutral, inte någon form av allmännytta och betalningen för de tjänster
som används är en inskränkning av vår personliga integritet.
Den här typen av personanpassad filtrering kritiseras av Eli Pariser
som hävdar att det som skapas är ”filter bubbles”, det vill säga webbtjänster som enbart visar det som stämmer överens med en användares
tidigare åsikter och historik.27 Detta innebär att viss information premieras och annan information, i värsta fall, kan exkluderas på grund av att
informationen inte stämmer överens med en användares tidigare åsikter
och beteende. I förlängningen leder detta till intellektuell exkludering
och isolering.
Parisers kritik liknar till stor del kritiken som tidigare anförts mot
”Daily Me” och ekokammare men det finns en grundläggande skillnad i
vem som väljer information och hur. De tidigare exemplen byggde på
något slags självfiltrering och därmed en form av frivillighet. Naturligtvis riskerar även frivillig filtrering att skapa problem, eftersom den som
filtrerar inte vet vad hon eller han går miste om. När det gäller ”filter
bubbles” är problemet att det inte är användaren själv som gör det aktiva
valet. Det som sker är en filtrering på en nivå ovanför användaren och
den ligger till stor del utanför användarens kontroll.
För dem som känner till och oroar sig för en sådan filtrering krävs en
ansträngning för att motarbeta effekterna av filtret. Denna strategi är
långt ifrån riskfri eftersom användaren inte kan veta vilken information
som inte syns. Alltför många användare vet dock inte om att en sådan filtrering sker. I en sådan situation framstår filtrering som en form av välvillig censur. I det fallet sker censuren inte av illvillighet utan som ett resultat av att parterna har olika intressen i informationsanvändningen.
INFORMATIONENS SÖTMA —
Helt bortsett från om intentionerna är onda eller goda är censur av information en realitet för de flesta användare.
Gränssnitt, prylar och trädgårdar
En stor del av makten – och i vissa fall lönsamheten – har länge vilat i
händerna på den som har kontroll över gränssnittet mellan människan
och informationen. I ett religionshistoriskt perspektiv var kunskapen att
läsa och rätten att tolka Guds ord en klar maktfaktor. I vår samtida historia ser vi en motsvarighet i en repressiv stats makt att tillåta eller förbjuda tillgång till litteratur.
Datorisering skapade en möjlighet till kontroll av kommunikationen
mellan användare och information. Ett av de tidiga gränssnitten som
kom att dominera marknaden hade tillverkaren av operativsystemet
Microsoft som upphov. Microsoft lyckades definiera grunderna för hur
användare kommer åt och använder data. Med den ökande användningen
av webben inleddes striden om användarupplevelse och gränssnitt i det
som kallades webbläsarkrigen (the browser wars) mellan Microsofts Internet Explorer och Netscape Communicator under mitten av 1990-talet
och mellan Internet Explorer och Firefox ett decennium senare. Genom
att kontrollera gränssnittet kontrollerade man också användarnas möjligheter till interaktion.
Googles växande dominans som sökmotor samt företagets utbredning
inom andra webbaserade tjänster ledde till att valet av webbläsare blev
mindre relevant. En tolkning är att gränssnittet förflyttade sig från webbläsaren till webbens gränssnitt online. Under de senaste åren har mobila
enheter såsom mobiltelefoner, surfplattor och läsplattor vuxit i betydelse
och ytterligare en kamp om gränssnitten äger rum. Fokus denna gång ligger på informationen om användarens upplevelser och agerande. Företagen samlar data över när, var och hur de mobila enheterna används för att
kunna presentera sig som fönstret mot en värld av information.
Den sistnämnda striden har lett till att aktörer som Apple kommit att
dominera med sin kontroll över fysiska apparater såsom iPhone och iPad
samt inköpspunkten iTunes. Försäljningsstället Amazon agerar på ett liknande sätt med böcker och läsplattan Kindle. Genom kontrollen över vad
användare av fysiska apparater får installera skapar Apple och Amazon rika
databaser med detaljerad information över våra informationsvanor samt
bevarar en kontroll över hur användare kan interagera med yttervärlden.
233
234 — MATHIAS KLANG
Det finns konkurrerande företag som använder sig av liknande affärsmodeller men deras position är relativt marginell på marknaden. Det
stora undantaget är Android-marknaden för smartphones, surf- och läsplattor, som är mycket generösare i fråga om vad användare får göra med
sina apparater. Trots denna generositet är de flesta produkter som installeras även här baserade på insamling av personliga användardata. Det sociala nätverket Facebook kan sägas utgöra en tredje modell i sammanhanget. Facebook har sin storlek och popularitet att tacka för att programmet finns förinstallerat på flertalet apparater.
Gemensamt för dessa aktörer är att de samlar in stora mängder data,
analyserar det och bygger marknadsföring och framtida tjänster på det
insamlade materialet. Användarens beteendemönster representerar företagens viktigaste resurs och sättet på vilket företagen använder denna
resurs ligger utanför användarens kontroll. Bland dem som har riktat
kritik mot denna utveckling återfinns webbens grundare Tim Berners-Lee. Han talar mycket negativt om hotet från dessa ”walled gardens” som samlar data och manipulerar verklighetsupplevelser utanför
användarnas kontroll.28
Fetma, hälsa och information
Genom nätet, webben, sociala medier och mobila enheter har människan lyckats koppla ihop ett starkt behov av skvaller och underhållning
med en teknik som kan stilla efterfrågan dygnet runt och var som helst.
Denna effektivisering av informationshantering leder till en ökad användning och ett fokus på eventuellt onyttig information, underhållning
och tidsspillan. Intresset underhålls av gratistjänster där användare betalar genom att offra delar av sin personliga integritet och genom att frivilligt låta sig övervakas av andra användare och av tjänsteleverantörer.
Tillsammans leder detta till en oro att användare, framför allt unga
användare, drabbas av de hälsoskadliga effekterna av förändringarna i
informationsflödet. Mediareportage med rubriker som ”Uppkopplingshets ger unga sömnbrist”, ”Den lilla smarta gör dig självisk” och ”Facebook sprider olycka” visar ett ökat intresse för de negativa effekterna av
vår tids teknik.29 Forskningen bakom larmrubrikerna drar regelmässigt
slutsatser långt över det som empirin tillåter och använder inte sällan
metoder som bör ifrågasättas.
Tillgängligheten skapar nya vanor och ett ökat beroende av nätbase-
INFORMATIONENS SÖTMA —
rad informationsförmedling, men det är alltför tidigt att dra slutsatser
om bestående individ- och samhällsförändringar. För dem som känner
sig oroade finns olika strategier och tekniklösningar som kan motverka
informationsöverflöd. Nicholas Carr skriver om teknikhotet i sin bok
The shallows: what the Internet is doing to our brains att ingen kommer att
kunna hantera större informationsmängder i en tid av sociala medier.30
Han menar att själva hantverket att skriva en bok går förlorat, liksom
förmågan att läsa böcker. Paradoxalt nog presenterar han sina tankar i
en bok som lästs av många. Carr menar att hans bokskrivarhantverk
krävde ett aktivt val att koppla ner sig från kommunikationsteknologin,
dels genom fysisk isolering, dels genom användandet av programvara
som stänger av all tillgång till internet över en vald tidsperiod. Ett sådant exempel är Freedom, som beskrivs som ”the world-famous app that
locks you away from the ’net so you can be productive”.31
Individer, organisationer och samhällen har alltid haft ett komplext
förhållande till information. Den är samtidigt livsviktig och skadlig. För
att hantera denna inre motsättning skapas lagar, normer och personliga
förhållningssätt till informationsspridning och konsumtion. Genom tillgången till nät och webbteknik har problemen med information aktualiserats – på relativt kort tid har vi upplevt en förändring från brist på information till överflöd.
En av de intressantare moderna informationsdebatterna rör rätten
till glömska. När allt större delar av våra liv tillgängliggörs på nätet uppstår frågan om inte databasernas eviga minne kan vara skadligt och därför bör begränsas. Ett av fallen rör en spansk plastikkirurg som 1991 omnämndes i artikeln ”El riesgo de querer ser esbelta” (Risken med att vilja
vara tunn) i tidningen El País. Artikeln innehöll information om plastikkirurgen Guidotti Russo, som anklagades för att ha begått ett gravt fel
under en behandling. Kirurgen frikändes senare och där kunde historien
ha slutat. El País digitaliserade och tillgängliggjorde emellertid sina arkiv
och sökmotorn Google indexerade arkiven. Resultatet blev att en sökning på Guidotti gav resultatet att han är anklagad för en misslyckad behandling. Ingen information ges om hans frikännande.32
Effekten blev naturligtvis negativ för Guidottis praktik och 2001 gick
han till rätten för att åtgärda denna olägenhet. Det handlade inte om att
han ville ta bort nyhetsartikeln från El País, vilket skulle göra artikeln
oåtkomlig. Han ville uppnå motsvarande effekt genom att ta bort den
från Google – och därmed göra den osökbar. Guidotti vill inte längre att
hans namn kopplas till bristfällig information som är skadlig för hans
235
236 — MATHIAS KLANG
yrkesutövning. Google menar att deras information är korrekt – deras
ansvar ligger i att tillgängliggöra information, men de kan inte säkerställa att människor tar reda på all information de behöver.
Människan som felande länk
Det spanska exemplet är spännande eftersom det visar komplexiteten i
alla försök att säkerställa att korrekt information finns tillgänglig och att
de beslut som individer fattar tar hänsyn till faktorer såsom tid, kontext
och sannolikhet. Men är det så människor hanterar information?
Som biologisk varelse har människan långsamt utvecklat ett förhållningssätt till information. Hennes förhållande till mat skapades under
tusentals år och präglades av större eller mindre brist, vilket skapade biologiska varelser med stort intresse för den svåråtkomliga och livsviktiga
feta och söta födan. Nu när många lever i ett överflöd av fet och söt mat
tvingas vi anpassa oss till en ny livsföring med återhållsamhet och träning som ett sätt att hantera överflöd. Detsamma kan sägas ske med information. I en tid av brist är information makt. Informationen skall
samlas och hamstras inför nästa bristperiod. I övergången från en tid av
brist till en tid av överflöd tvingas vi informationsbanta och informationsträna för att inte bli sjuka av vår informationskonsumtion.
noter
1. Den svenska tryckfrihetsförordningens innehåller en brottskatalog med arton typer av yttranden som inte skyddas.
2. Richard Rubin, Foundations of library and information science, tredje upplagan
(New York 2010).
3. Thomas Kelly, Early public libraries: a history of public libraries in Great Britain
before 1850 (London 1966).
4. Platon, ”Faidros”, Skrifter, 1, i svensk tolkning av Claes Lindskog (Lund
1984) s. 346.
5. Thomas J. Allen, Managing the flow of technology: technology transfer and the dissemination of technological information within the R&D organization (Cambridge, MA, 1977).
6. Jacob Palme, ”You have 134 unread mail! Do you want to read them now?”,
rapport vid IFIP Conference on Computer-Based Message Services, 1984,
http://people.dsv.su.se/~jpalme/s1/134/you-have-134-unread-mail.html,
29/11 2012.
INFORMATIONENS SÖTMA —
7. Olle Findahl, Svenskarna och Internet 2012, IIS Internetguide, https://www.iis.
se/docs/SOI2011.pdf, 28/11 2012.
8. En förenklad förklaring kring skillnaden mellan webb och nät säger att internet är infrastrukturen som krävs för att köra olika applikationer såsom
webben.
9. Wikipedia, ”Encylopædia Britannica”, http://en.wikipedia.org/wiki/Encyclop
%C3%A6dia_Britannica, 28/11 2012.
10. Wikipedia Statistics: Article count (official) http://stats.wikimedia.org/EN/
TablesArticlesTotal.htm, 28/11 2012.
11. Noam Cohen, ”The breakfast meeting: grilling for James Murdoch, and
Facebook tops 900 million users”, New York Times, 24/4 2012.
12. Andrew Keen, The cult of the amateur: how today’s Internet is killing our culture
(New York 2007); Sherry Turkle, Alone together: why we expect more from technology and less from each other (New York 2011).
13. Robin I. M. Dunbar, ”Gossip in evolutionary perspective”, Review of general
psychology, 8:2 (2004) s. 100–110.
14. Armando Petrucci, Public lettering: script, power, and culture (Chicago 1993).
15. James Cuno (utg.), French caricature and the French Revolution, 1789–1799 (Chicago 1989).
16. Lars Ilshammar & Ola Larsmo, 404: utflykter i glömskans landskap (Stockholm
2005).
17. Mark Helprin, Digital barbarism: a writer’s manifesto (New York 2009);
Nicholas Carr, The shallows: what the Internet is doing to our brains (New York
2010); Susan Greenfield cit. i Kevin Donnelly, ”Digital age is dumbing down
our children”, The Australian, 28/7 2012.
18. Clay Shirky, ”It’s not information overload. It’s filter failure”, keynote-föredrag vid Web 2.0 Expo, New York, 16–19/8 2010, http://www.youtube.com/
watch?v=LabqeJEOQyI.
19. Youtube rapporterar att 72 timmar med filmmaterial laddas upp varje minut: http://www.youtube.com/t/press_statistics.
20. Nicholas Negroponte, Being digital (New York 1995).
21. Steven Johnson, Emergence: the connected lives of ants, brains, cities and software
(London & New York 2002).
22. Cass Sunstein, Republic.com 2.0 (Princeton 2007).
23. David Weinberger, ”Is there an echo in here?”, Salon.com, 21/2 2004, http://
www.salon.com/2004/02/21/echo_chamber/.
24. Alex Bentley, Mark Earls & Michael J. O’Brien. I’ll have what she’s having:
mapping social behavior (Cambridge, MA, 2011).
25. Holman W. Jenkins, ”Google and the search for the future”, Wall Street Journal, 14/8 2012, http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704901104
575423294099527212.html.
26. Blue_Beetle. ”User-driven discontent”, 26/8 2010, http://www.metafilter.
com/95152/Userdriven-discontent#3256046.
237
238 — MATHIAS KLANG
27. Eli Pariser, The filter bubble: what the Internet is hiding from you (London & New
York 2011).
28. Ian Katz, ”Tim Berners-Lee: demand your data from Google and Facebook”, The Guardian, 18/4 2012, http://www.guardian.co.uk/technology/
2012/apr/18/tim-berners-lee-google-facebook.
29. Dagens Nyheter, 7/2 2012, http://www.dn.se/livsstil/uppkopplingshets-gerunga-somnbrist; Dagens Nyheter, 13/3 2012, http://www.dn.se/nyheter/
vetenskap/den-lilla-smarta-gor-dig-sjalvist; Dagens Nyheter, 5/3 2012, http://
www.dn.se/kultur-noje/facebook-sprider-olycka.
30. Carr (2010) not 22.
31. http://macfreedom.com/.
32. ”El riesgo de querer ser esbelta”, El País, 28/10 1991, http://www.elpais.com/
articulo/sociedad/riesgo/querer/ser/esbelta/elpepisoc/19911028elpepi
soc_3/Tes.
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
239
240 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
241
rasmus fleischer
.........................................
Robotarnas kapprustning
Om spam i en nät- och bokhistorisk kontext
1.
Lika lite som nätet kan tänkas bort från bok- och tidningsväsendet, kan
spam tänkas bort från nätet. Vad detta betyder är att spam – liksom de
olika teknikerna för att bekämpa spam – är på väg att bli en del av existensvillkoren för litteratur och journalistik i allmänhet.
”Spam” är en samlingsterm för olika typer av oönskad information
som sprids urskillningslöst i digitala kanaler. Motivet är nästan alltid
kommersiellt, men det kan också vara politiskt. Ofta är det ljusskygga
aktörer som ligger bakom, men gränsen mellan spam och ”normal” reklam är knappast knivskarp – särskilt inte i ett medium som e-post, där
det är svårt att undvika flodvågorna av nyhetsbrev. Andra varianter är av
mer experimentell natur. Enorma kvantiteter spam kan spridas endast i
syfte att testa hur ett nätverk responderar och finjustera algoritmerna för
att sedan sprida ytterligare spam. Renodlad spam sänds ut med hjälp av
så kallade spamrobotar och ”robot” syftar i detta sammanhang helt enkelt på särskilda datorprogram.
När vi först lärde känna spam var det just i form av e-post. Vi lärde
oss ordet ”skräppost” och vande oss vid att sådan måste filtreras bort,
även till priset av viss collateral damage. Vi lärde oss skratta åt löften om
pengar från Nigeria och förlängda könsorgan och åt hur spammare försökte kringgå spamfilter genom omskrivningar av typen ”vi4gra”. Vi
lärde oss rentav en ny typ av vit lögn: den som inte har mejlat något i tid
kan skylla på att det måste ha fastnat i spamfiltret. De som trodde att
skräpposten skulle avta har fått fel. Bland all e-post som sänds i världen
är åtminstone hälften spam, enligt de försiktigaste beräkningarna.
ROBOTARNAS KAPPRUSTNING —
I takt med att nätet berikades med nya protokoll och vi lade till oss
med nya nätvanor, lärde vi känna nya typer av spam. Alla som haft en
blogg med kommentarsfunktion är van vid att få automatiskt postade
kommentarer vars enda syfte är att länka till andra webbsidor. Ett kommentarsfält kan inte klara sig utan spamfilter, men i varje spamfilter fastnar även legitima kommentarer.
Överallt på nätet där det finns en öppning för envar att publicera sig,
kommer det förr eller senare dyka upp robotar som skräpar ned med drivor av tvivelaktiga länkar. Sajter som bygger på radikal öppenhet – till
exempel Wikipedia – kan inte överleva utan att ständigt förfina sina rutiner för såväl manuell som automatisk bevakning.1
Precis som hotet från upprorsmakare har bidragit till att forma den
moderna stadsplaneringen, går det inte att skilja nätets framväxande arkitektur från kampen mot spam. Som redan konstaterats: alla medieformer som på något vis är stadda i digitalisering, kommer i någon mån att
dras in i robotarnas kapprustning.
243
244 — RASMUS FLEISCHER
Den här artikeln kretsar kring fenomenet ”robotförlag” som en ny
typ av spam på bokmarknaden. Först skall dock göras en utflykt till fildelningens värld, för att inhämta exempel på den underliga dialektik
som ådagaläggs i styrkemätningen mellan spam och filter.
2.
Till näthistoriens storspammare hör världens största skiv- och filmbolag. När dessa omkring år 2000 kände av hotet från framväxande fildelningsnätverk, svarade de inte enbart med rättsliga medel. Ett par år in i
det nya seklet initierade de ett försök att spamma sönder fildelningsnätverken. Företag som Overpeer och Mediadefender anlitades för att pumpa ut felmärkta filer.2
Huruvida antipiraterna lyckades i sitt uppsåt går att diskutera. Spammandet fungerade i första hand som ett vapen mot de decentraliserade
fildelningsnätverk som uppstått som en ”andra generation” efter att
Napster hade stängts.
Gradvis började program som Kazaa och Limewire att förknippas
med skräpfiler. Men detta bidrog till att fildelare från 2003 i stor skala
övergick till den ”tredje generationens” nätverk, baserade på det nya bittorrent-protokollet. Detta gjorde det svårare för skiv- och filmbolagen
att jaga enskilda fildelare. Samtidigt blev fildelningen beroende av centrala index, exempelvis The Pirate Bay. Sådana index gjorde det möjligt
att peka ut och plocka bort felmärkta filer, vilket stärkte nätverkens
motståndskraft mot spam. De erbjöd även en ny måltavla för upphovsrättsindustrins försök att kväva fildelningskulturen.
Snarare än att attackera enstaka fildelare i hopp om att skrämma massan, attackerades nu det centrala index som fildelningen i allt högre grad
förlitade sig på: just The Pirate Bay. Trots ett antal fällande domar i
svenska domstolar har piratskeppet hållit sig flytande, men till ett allt
högre pris. Driften har tagits över av människor som av säkerhetsskäl
håller sig anonyma. Om risken i att leverera bandbredd till The Pirate
Bay numera är jämförbar med risken i att låna ut pengar till Grekland, är
det inte svårt att räkna ut att torrentrelaterade sajter blir dyrare i drift.
Följden av detta är genast synlig för besökaren på dessa sajter, eftersom
annonsörerna i hög grad har bytts ut mot sådana vars budskap ger ett anskrämligt intryck.
The Pirate Bay har blivit en reklamkanal för ljusskygga entreprenörer
ROBOTARNAS KAPPRUSTNING —
som med löften om penisförlängning och samlag försöker lura folk att
installera skadlig mjukvara i sina datorer. Detsamma kan sägas om sajter
av typen MediaFire, RapidShare och PutLocker där envar kan ladda upp
musik- och filmfiler så att de blir tillgängliga i det så kallade ”molnet”.
Delar av fildelningen har flyttat vidare dit i en fortsatt rörelse mot centralisering. Enskilda fildelare kommer där undan risken för upptäckt –
till priset av att tvingas navigera i en infernalisk djungel av skräpreklam
och falska löften. Ofta går detta att komma undan genom att betala
pengar till sajten. Risktagande entreprenörer kan i vissa fall tjäna stora
pengar på delandet av filer.3
Skiv- och filmbolagen lyckades alltså, om än på omvägar, med att använda spam som ett vapen för att skadskjuta fildelningsnätverken. Parallellt med att The Pirate Bay började förlora sin tidigare vitalitet, expanderade den skivbolagskontrollerade musiktjänsten Spotify. Även där
blev spam i någon mening till en integrerad del av affärsmodellen. Spotify erbjöd gratis musiklyssning till de användare som accepterade ständiga avbrott för reklam. Reklamens primära syfte var här inte att marknadsföra produkter utan att göra gratisversionen så svåruthärdlig att användarna skulle välja att betala för en reklamfri version.4
Återblicken på nollnolltalets strider om fildelning ger bara några exempel på vad som kan kallas ”skräpets dialektik”, i vilken spam blir en
förmedlande instans i motsättningen mellan överflöd och brist. Tendensen är att varje nytt medium gradvis fylls med allt mer skräp, vilket skyndar på mediets åldrande och driver människor att söka sig till nya medier, där bruset bekämpas av mer kraftfulla filter. Skräpdialektiken spelar
in i varje pendelrörelse från öppenhet till slutenhet eller från decentralisering till centralisering. Ingenting tyder på att den ömsesidiga upptrappningen mellan spam och filter kommer att avstanna.5 Tvärtom dyker nu spam upp i former som få hade kunnat vänta sig.
3.
En robotbok är en bok som utgivits av ett robotförlag. Ingen enskild
människa har varit involverad i beslutet om att utge den enskilda titeln.
Robotförlagen har nämligen automatiserat hela processen med hjälp av
mjukvara. Karakteristiskt för dem är att de ger ut ett mycket stort antal
titlar, varav de allra flesta troligen aldrig säljer ett enda exemplar. Affärsidén bygger alltså på att det är i stort sett gratis för producenten att lägga
245
246 — RASMUS FLEISCHER
ut en boktitel till försäljning.6 När väl mjukvaran är uppe och försäljningskanalerna etablerade, kostar det inte mer att ge ut tusen böcker än
att ge ut tio. Principen om ”den långa svansen”7 tas till sin yttersta konsekvens av robotförlagen.
Robotböckerna kan saluföras som e-bok eller pappersbok, i det senare fallet via print-on-demand. Vad gäller innehållet går det hittills att
skilja mellan två typer av robotböcker.
1) Icke-unika titlar. Här rör det sig om återutgåvor av trycksaker
som redan finns fritt tillgängliga i digital form, ofta efter att ha
scannats av Google. När upphovsrätten har löpt ut är det fullt lagligt för robotförlagen att sälja dessa verk som pappersböcker i billigt utförande. På detta vis utges både skön- och facklitteratur, liksom offentligt tryck, utan åtskillnad mellan klassiker och verkligt
obskyrt material. Samma titel saluförs inte sällan av en lång rad
olika robotförlag. Konkurrensen leder till att dessa automatiska
återutgåvor ofta säljs till ett lågt pris.
2) Unika titlar. Här har böckernas innehåll sammanställts av mjukvara med utgångspunkt i fritt tillgänglig information. Dessa böcker
är av facklitterär karaktär och avhandlar ofta något mycket smalt
ämne – åtminstone är detta vad titeln ger sken av. Därför kan de
även förses med höga priser. Målgruppen är sådana som letar information om ett specifikt ämne och som blir positivt överraskade
när det tycks som att någon har skrivit en hel bok om saken.
Fackböcker kan robotgenereras på olika vis. Vissa genereras på grundval
av statistik: finns det bara tillräckligt många siffror om något, går det att
skapa ett program som automatiskt drar slutsatser och presenterar detta
i form av en löpande text, kanske illustrerad med diagram. En fransk
ekonom vid namn Philip M. Parker står som författare till hundratusentals rapporter som diskuterar den framtida världsmarknaden för olika
produkter, från råolja till portionsförpackad mjukost. Var och en av
dessa rapporter är 190 sidor tjock, har ett unikt ISBN och en prislapp på
flera tusen kronor. Flertalet säljs aldrig, men några få uppges sälja i flera
hundra exemplar, vilket borde resultera i en god vinst för både robotförlaget och nätbokhandeln – om än till priset av ett överbelamrat index
hos den senare.8
Liknande robotar är även under framryckning inom journalistiken.
Vissa notiser på sport- och ekonomisidorna är föga mer än siffror som
ROBOTARNAS KAPPRUSTNING —
klätts i en språklig dräkt. Just detta iklädande erbjuds numera även av
mjukvaruföretag som Narrative Science, vars robotgenererade notiser
nu köps in för publicering av ansedda tidningar i USA. Exempelvis är det
numera robotar som får analysera företags kvartalsrapporter i Forbes –
vilket blir extra kittlande om man betänker att affärspressen i sin tur blir
automatiskt avläst av robotar som köper och säljer aktier i samma företag. Under 2012 års presidentvalkampanj i USA genererade Narrative
Science även nyhetsartiklar om hur snacket hade gått på Twitter om de
respektive kandidaterna, med såväl citat som analys av trender. Artiklarna publicerades i ett stort antal lokala nyhetstidningar.9
Tidningarna har fortfarande mänskliga redaktörer som väljer ut vilka
artiklar som skall publiceras. Därför kan man inte säga att robotjournalistiken följer en renodlad spamlogik – åtminstone inte ännu. Men även
redaktörsfunktionen går att automatisera med robotar. Detta är just vad
som sker när Google personaliserar sökresultat med utgångspunkt i den
information man tidigare samlat in om en användare. Även tidningar
kommer sannolikt att pröva på sådan personalisering i större skala, vilket betyder att två läsare kan få olika vinklar på samma nyhet.
För att återgå till den robotgenererade facklitteraturen på dagens
bokmarknad, finns även en mindre sofistikerad typ som har rönt något
mer uppmärksamhet. ”Wikipedia-böckerna” är helt enkelt sammanställningar av artiklar från Wikipedia som en robot har lagt ut till försäljning på nätbokhandlarna – och detta i enorm skala.
4.
Rasmus Fleischer är titeln på en robotbok, som säljs till priset av 415
kronor på Sveriges största nätbokhandel. Som författare uppges trion
Lambert M. Surhone, Mariam T. Tennoe och Susan F. Henssonow –
precis som i fallet med ytterligare något hundratusental böcker som utgivits av förlaget Betascript. Likt alla Betascript-böcker har även denna
ett mauritiskt ISBN (978-6134486330). Omslaget pryds av en intetsägande illustration: fem pusselbitar i olika färger. Där finns även en liten
blänkare, möjlig att läsa som en varning: ”High Quality Content by
Wikipedia Articles!”
Sannolikt har den här boken aldrig materialiserats, än mindre blivit
läst. Skaran av potentiella köpare ter sig extremt snäv. Rasmus Fleischer
förblir en rent virtuell bok tills någon väljer att betala för den – vilket
247
248 — RASMUS FLEISCHER
inte ens jag har gjort. Att räkna ut dess innehåll är ändå inte svårt för den
som studerat någon annan produkt från Betascript.
Robotboken som kallas Rasmus Fleischer är alldeles uppenbart baserad
på den likadant titulerade artikel som finns på engelskspråkiga Wikipedia. Även om denna artikel på sin höjd kan fylla två–tre boksidor,
rymmer den ett antal länkar som robotförlagets mjukvara kan använda
för att hitta utfyllnadsmaterial. Exempelvis finns en länk till Wikipedias
artikel om staden Wien, vilken är betydligt längre då den avhandlar allt
från tårtor till tunnelbanenät. Sannolikt har även hela denna artikel inkluderats i robotboken Rasmus Fleischer.
På låtsas och på riktigt: boken Rasmus Fleischer, numera materialiserad och inkorporerad i det
svenska nationalbibliotekets samlingar.
ROBOTARNAS KAPPRUSTNING —
Helt säker på innehållet kan man aldrig vara när en okänd titel dyker
upp i en nätbokhandel. Separationen mellan metadata och innehåll är
ett strukturellt kännetecken för handeln med böcker på internet. Till
skillnad från en fysisk bokhandel går det inte att granska innehållet i en
bok innan man köper den via nätet, eller för den skull via en postorderkatalog. Tryckta kataloger sätter en materiell gräns för spamlogiken,
men en digital katalog kan i princip rymma ett obegränsat antal titlar.
Just detta faktum utnyttjar robotförlagen. Med en växande marknad för
så kallade e-böcker följer sannolikt nya former av kommersiell spekulation i gränslandet mellan litteratur och spam.
I sociala medier har det nu blivit vanligt med en ny typ av spam som
spelar på vår rädsla för att bli socialt stigmatiserade: ”Har du sett vilka
hemska saker dina vänner skriver om dig? Klicka här för att se!”
Kanske är det bara en tidsfråga innan samma typ av spam dyker upp
på bokmarknaden. Vi kan tänka oss robotböcker vars metadata antyder
att de innehåller kränkande skvaller om en viss namngiven person, genererat av robotförlag som därmed hoppas att just den utpekade personen
skall känna sig nödgad att betala för boken. Något kränkande innehåll
behövs inte. Den saken är sekundär i robotsammanhang och kan alltid
lösas med hjälp av Wikipedia.
Utvecklingen av mjukvara för semantisk analys kommer troligen att
leda till att framtida robotböcker blir mer sofistikerade (för att inte säga
”bättre”). Robotgenererade biografier över allehanda halvkändisar kommer att genereras med utgångspunkt i den data som går att skrapa ihop
på nätet. Om en tidigare okänd person blir omtalad i pressen på morgonen, kommer det redan på eftermiddagen gå att köpa en biografi över
personen i valfri nätbokhandel.
5.
Fenomenet med robotgenererade Wikipedia-böcker blev märkbart under 2010. Banbrytande i sammanhanget var det tyska förlagshuset VDM,
Verlag Dr. Müller, grundat av en viss Wolfgang Philipp Müller. Tidigare
hade VDM bland annat sysslat med att utge akademiska examensarbeten via print-on-demand.
Efter hand flyttade VDM en del av sin verksamhet offshore, till Mauritius – kanske för att den lilla ö-nationen är en generös leverantör av
ISBN. Kostnaden för ett ISBN måste nämligen vara nära noll för att ro-
249
250 — RASMUS FLEISCHER
botförlagens affärsidé skall gå runt. Med bas på Mauritius etablerade
VDM tre nya imprints (underförlag): Alphascript, Betascript och Fastbook. Alla var inriktade på att spamma nätbokhandlarnas index i förhoppning om att sälja dyra bokutskrifter av Wikipedia.
Precis samma affärsidé hade ett annat robotförlag som dök upp vid
samma tid, det USA-baserade Books LLC som även opererar på andra
språk under förlagsnamn som Bücher Gruppe och Livres Groupe. Snart
dök det upp ytterligare en handfull robotförlag som sålde samma typ av
Wikipedia-böcker. Den materiella produktionen sker ofta i samarbete
med de stora aktörerna inom självpubliceringsindustrin, exempelvis
Lightning Source och Amazon.
Amazon gjorde tidigt klart att de inte såg robotförlagen som något
problem, då de av princip inte ville lägga sig i vilka produkter som såldes
via deras egna butiker. Responsen från Sveriges största nätbokhandlar,
Adlibris och Bokus, var mer ambivalent. Ena dagen hänvisade de till att
många kunder uppskattade möjligheten att köpa utskrifter av Wikipedia. Nästa dag erkände de att robotförlagen var ett problem, men skyllde
på att de saknade kontroll över sitt eget utbud. I skrivande stund har de
svenska nätbokhandlarna ännu inte etablerat några tydliga rutiner för
att hantera saken.
Vissa robotböcker har försvunnit från svenska nätbokhandlar men de
flesta är kvar, även om några har fått inskränkt sökbarhet. Adlibris valde
att införa en varningstext på produkter från några kända robotförlag. Enligt företagets egen uppgift ledde detta till att antalet sålda exemplar
minskade från hundratals robotböcker per dag till kanske en om dagen.10
Men ingen kan veta säkert. Bokmarknaden är oöverskådlig och för att avgöra om en bok är en robotbok måste man granska dess innehåll, vilket i
många fall inte ens nätbokhandlarna kan göra – och inte ens då kan man
vara säker. En robotiserad återutgåva av de slag som nämndes ovan kan
vara omöjlig att skilja från ett faksimil som återutgivits av ett ”riktigt”
förlag. Vad som utmärker en robotbok handlar ytterst inte om innehållets kvalitet, utan om det faktum att den pumpats ut på bokmarknaden
jämte ett ofattbart antal andra böcker, helt utan redaktionell urskillning.
Visst kan detta beskrivas som en logisk konsekvens näs så sker av ”web
2.0”: den radikala lättheten att publicera sig i bloggform har nu även nått
bokformen. Men medan bloggarna bredde ut sig på den öppna webben,
tar böckerna fortfarande plats på en särskild bokmarknad. Av hävd är
bokmarknaden en plats som i någon utsträckning går att överblicka, åtminstone för experter: litteraturkritiker, bibliotekarier och de akademis-
ROBOTARNAS KAPPRUSTNING —
ka företrädarna för humaniora. Frågan är bara hur länge det alls går att
urskilja en bokmarknad om trösklarna dit är så låga att en majoritet av
titlarna är genererade av robotar. Detta innebär knappast slutet för litteraturkritik, bibliotek eller humaniora. Däremot kan det tvinga fram delvis nya normer för vad som utgör den ”riktiga” bokmarknad som förtjänar att överblickas. Under 2010 köptes robotböcker in av ett stort antal
svenska forskningsbibliotek, men 2011 tycks detta tillflöde ha stoppats.
Under 2012 valde även BTJ, som förmedlar inköp till bibliotek, infört ett
filter som tar bort böcker från nio kända robotförlag bland sökresultaten.
Men att identifiera robotförlag efter namn är en tillfällig lösning.
Under 2011 dök det upp ett stort antal nya imprints, alla med bas på
Mauritius och sannolikt tillhörande VDM-koncernen. Nu började robotböcker med text från Wikipedia att pumpas ut under förlagsnamn som
Acu, Anim, Aud, Bellum, Brev, Cede, Ceed, Cel, Chromo, Chrono, Civ,
Claud, Commun, Cred, Crypt, Culp, Dicho, Dic, Dict, Dign, Duc, Duct,
Equ, Fec, Fer, Fidel, Fiu, Frac, Ject, Junct, Lect, Loc, Log, Miss, Onym, Ord,
Part, Patho, Phon, Plac, Plais, Plic, Pior, Polic, Pon, Popul, Psycho, Rupt,
Salu, Salv, Secut, Sent, Serv, Sess, Solv, Soph, Spell, Spir, Sta, String, Stru,
Tempor, The, Tort, Tract, Turbs, Typ, Util, Vad, Vent, Ver, Vert, Volut och
Volv.11 Från det sistnämnda förlaget finns i skrivande stund 1 292 böcker i
utbudet på Adlibris. Samtliga bär författarnamnet Sören Jehoiakim Ethan
och har en titel som överensstämmer med en artikel på Wikipedia.
Mauritius’ nationalbibliotek. Finns boken Rasmus Fleischer här?
251
252 — RASMUS FLEISCHER
Mångfaldigandet av antalet imprints gör robotförlagen svårare att
hantera för nätbokhandlar, distributörer och bibliotek. Att filtrera bort
alla förlagsnamn ter sig inte längre som en möjlighet. Det skulle utan
tvivel drabba ”oskyldiga” förlag som råkar ha samma namn. Ett sätt att
bli kvitt VDM-koncernens spam är förstås att filtrera bort alla böcker
vars ISBN börjar med 978613. Men då försvinner även andra böcker som
utgivits på Mauritius.
NATIONAL LIBRARY
NATIONAL LIBRARY
(Republic of Mauritius)
Form No:
WI/FORM/LIB/29
RF. No. 062
MS ISO. 9001:2008
Revision No.:
00
Page No.:
1 of 3
Effective Date:
11 Oct. 2004
ISSN APPLICATION FORM
FORM TO BE FILLED IN WHERE APPLICABLE
N.B. :
This ISSN application form duly filled in should be deposited at the
ISSN Office, National Library. However, before filling in the form, please read
carefully the supplied pamphlet.
1.
NAME OF EDITOR OR EDITING AGENCY OR PUBLISHER:
2.
ADDRESS :
________________________________________________________________
________________________________________________________________
________________________________________________________________
________________________________________________________________
TEL
:
_________________________________
FAX
:
_________________________________
EMAIL
:
_________________________________
:
CONTACT ADDRESS (IF DIFFERENT FROM ABOVE)
__________________________________________________________________________________
__________________________________________________________________________________
__________________________________________________________________________________
3.
TITLE PROPER OF PUBLICATION (EXACTLY AS IT APPEARS ON THE TITLE PAGE. IF
THERE IS NO TITLE PAGE TAKE THE TITLE FROM THE TITLE SCREEN, COVER OR
MASTHEAD)
:
4.
IF THIS PUBLICATION IS YET TO BE PUBLISHED PLEASE INSERT THE PROPOSED DATE
AND NUMBERING OF PUBLICATION
:
*YEAR
:
*MONTH
:
*NUMBERING (EG. VOL. 1. NO. 1)
:
Problematiken som är under uppsegling kan beskrivas i termer av
barnet och badvattnet, eller lite mer dramatiskt som en robotarnas kapprustning. För att bekämpa spam blir det ofta nödvändigt att förlita sig på
automatiska spamfilter. När robotar kämpar mot robotar uppstår ibland
underliga effekter. Risken finns rentav att kombinationen av spam och
spamfilter kan utnyttjas av aktörer som vill realisera en typ av censur. Ett
litet bokförlag kan medvetet ”dränkas” i spam från robotförlag som startats enkom i detta syfte, för att sedan se sina böcker fastna i spamfilter.
ROBOTARNAS KAPPRUSTNING —
När bruset tilltar och filtreringen hårdnar tenderar detta att gynna de
största bokförlagen. Även om småförlag och egenutgivning blir kvar i
nätbokhandlarna, kommer de att få det allt svårare att hävda sig i rankningen av sökresultat.
6.
Även svenskspråkig litteratur berörs av den robotiserade återutgivningen av äldre trycksaker. Däremot finns ännu inga exempel på robotförlag
som genererar nya boktitlar på svenska. Kanske är det bara en tidsfråga.
Hösten 2012 nådde verksamheten vårt västra grannland, i det att Books
LLC började pumpa ut böcker baserade på norska Wikipedia.
Möjligtvis finns ett juridiskt hinder för utgivning av robotböcker i
Sverige. Detta hinder skulle utgöras av lagen om pliktexemplar. Som
bekant tillkom pliktlagen en gång som en censurlag, men ändrade sedan
karaktär till att handla om kulturarvets bevarande. Nu i robotarnas tidevarv är det tänkbart att pliktlagen åter kan fylla den oavsiktliga funktionen att kontrollera utgivningen av böcker.
Normalt inkrävs sju pliktexemplar av varje nyutkommen svensk bok.
När upplagan är mycket liten har Kungl. biblioteket valt att ge dispens
och endast kräva två pliktexemplar. Men det stora flertalet av alla robotböcker materialiseras i noll exemplar. Vissa säljs i ett enda exemplar,
vilket ger vinst så länge det bara är en bok som behöver framställas.
Robotförlagens sätt att tillämpa den långa svansens affärslogik utesluter
möjligheten att leverera materiella pliktexemplar.
Frågan om pliktexemplar blir inte mindre komplicerad om robotförlagen sysslar med elektronisk publicering. Plötsligt kan det dyka upp
nya förlag som ger ut tiotusentals böcker på en dag. Hur skall detta hanteras av Kungl. biblioteket? Finns det rentav en risk för att spammare –
med politiskt eller religiöst motiv – attackerar valda delar av kulturarvet
genom att dränka det i brus?
När det kommer till spam är inga spekulationer alltför långsökta.
Leveransplikt för elektroniska dokument kommer inte enbart bli ett sätt
att inhämta kopior av sådana dokument som ändå skulle ha publicerats.
Reformen kan rentav leda till nya typer av spam som publiceras enbart i
syfte att pliktlevereras. Katalogerna kommer att sättas på hårda prov
som kräver ständigt uppdaterade filter. Robotarnas kapprustning flyttar
in i nationalbibliotekets hjärta.
253
254 — RASMUS FLEISCHER
7.
I dagsläget tycks det bara finnas ett säkert sätt att stävja robotförlagens
spammande: att skärpa villkoren för att erhålla ISBN. Att så skulle ske är
föga sannolikt, med tanke på mångfalden av aktörer som ansvarar för
ISBN-systemet i olika länder. Därtill kommer det faktum att systemet i
sin helhet är hårt prövat av bokmediets omvälvningar. ”För tillfället råder fullständig brist på konsensus om vad som utgör en unik produkt”,
konstaterade den internationella ISBN-byrån häromåret.
Ett ISBN fungerar som en inträdesbiljett till bokmarknaden. Genom
att placera sig i rätt jurisdiktion kan robotförlagen erhålla dessa sifferkombinationer i mycket stor mängd och till ett pris som ligger nära noll.
Att höja priset på en inträdesbiljett vore att kapa en del av den långa
svansen. Kanske skulle det räcka med tio kronor i avgift för att publicera
en boktitel för att många robotförlag skulle motas i grind. Är det då dags
att ta betalt för utsläppsrätter på bokmarknaden? Avgörandet torde ligga
hos de internationella giganterna med Amazon i spetsen. Hur de ställer
sig till idén är i dagsläget inte alls klart.
Tio kronor torde vara ett överkomligt belopp även för privatpersoner
som ger ut böcker på egen hand. Men på den framväxande marknaden
för e-böcker är gränsen mellan en bok och en bloggpost inte längre glasklar. Det vore hutlöst att kräva tio kronor av någon som vill posta ett inlägg på en blogg. Numera är det möjligt att använda nätbokhandeln som
ett slags bloggplattform. Även privatpersoner kan ”posta” sina tankar
och åsikter i form av en kort e-bok varje vecka, varje dag eller ännu oftare. Så hur flitig egenutgivning klarar bokmarknaden av innan bokköparna börjar efterfråga hårdare filter?
Till skillnad från vanliga bloggplattformar erbjuder nätbokhandeln
en möjlighet att ta betalt. En bloggare som övergår till daglig egenutgivning av e-böcker kan alltså i teorin belönas med en ny inkomst, förutsatt
att hon eller han lyckas bryta igenom bruset. Robotförlagen har redan
visat vad som gäller i den yttre änden av nätbokhandelns långa svans:
satsa på metadata, inte på innehåll! För privatpersoner som vill sälja
egna e-böcker ges alltså incitament att sätta titlar som är spekulativa,
kittlande och utlovar något som inte behöver uppfyllas. Lägg ut en billig
e-bok vars titel ger sken av att den kritiserar en namngiven person –
chansen är då stor att åtminstone en person väljer att köpa den, även om
innehållet kan vara kopierat från Wikipedia.
Nya typer av spekulativ självpublicering växer fram, vars motiv kan
ROBOTARNAS KAPPRUSTNING —
vara kommersiella men lika gärna politiska, vissa gånger gränsande mot
narcissism eller rättshaveri. Vissa människor får en kick av att se sig själva publicerade i bokform och bland dessa kommer några inte att nöja sig
ens med tusentals titlar. Sådana beteenden utgör ytterligare en faktor i
tendensen till överflöd på den framväxande marknaden för e-böcker.
Det gäller alltså att inte stirra sig blind på just robotförlagen. De kan
snarast betraktas som en tidig indikator på den långa svansens monstruösa vändning.
Alla älskar den långa svansen. Oavsett hur obskyra intressen vi har,
kan vi hitta just det vi vill ha – förutsatt att vi klarar av att formulera våra
preferenser i form av sökbar text. Just sökbarheten är den långa svansens
akilleshäl. Så länge det står alla fritt att publicera information i obegränsad
mängd, kommer några att publicera spam. ”Några” bör förstås i termer
av cyborger, assemblage av människa och maskin, omöjliga att entydigt
begripa som subjekt eller objekt. Graden av automatisering kan variera.
Här ryms inte bara det som kallas robotförlag, utan också de privatpersoner som till varje pris vill bryta igenom bruset när de publicerar egna
e-böcker. En människa som går upp i en sökmotoroptimerande logik
låter sitt handlande styras av statistisk återkoppling och skiljer sig därvidlag föga från en robot.12
Lägg till detta möjligheten att lägga in reklam i e-böcker, inklusive
sådana e-böcker som genererats eller återutgivits av robotförlag, men
även i mer ordinär litteratur. Tendensen på internet är att allt mer av
reklamen blir ”personaliserad” – budskapet anpassas till den enskilda
mottagaren, utifrån den kartläggning som tidigare gjorts av dennes
beteende på nätet.
Personaliserad reklam är en grundsten för både Google och Facebook. Utan tvivel finns det aktörer som vill pröva samma sak i e-böcker.
Det skulle innebära att varje såld bok blir en unik produkt snarare än en
del av en upplaga. Under överskådlig tid verkar det emellertid som att
boken, även e-boken, förblir en produkt som säljs i simulerade upplagor,
alltså i serier av identiska exemplar. Bokmediets status upprätthålls av
ett antal institutionella trösklar som är inbyggda i bokmarknaden, exempelvis ISBN-systemet. Men det gäller att förstå hur bräckliga dessa
trösklar är – och att varje tröskel är en potentiell utmaning för en robot.
Redan i dagsläget förefaller hälften av alla nya titlar på den internationella bokmarknaden komma från kända robotförlag.13 Min prognos
är att spamkvoten på bokmarknaden kommer att stabilisera sig på en
nivå motsvarande e-posten, alltså någonstans mellan 50 och 95 procent.
255
256 — RASMUS FLEISCHER
Olika former av spekulativ självpublicering kommer sannolikt att träda
fram och bilda ett ständigt bakgrundsbrus i de sökmotorer som används
för att hitta böcker. Mycket av detta spam och brus kommer att bli möjligt att filtrera bort, om än till priset av ”kollateral censur” – alltså att legitim litteratur hamnar utanför de allmänt använda sökmotorerna för
böcker. Frågan om tryckfrihet kommer i allt högre grad att bli avhängig
möjligheten till kritisk granskning av olika slags spamfilter.
noter
1. Alexander R. Galloway & Eugene Thacker, The exploit: a theory of networks
(Minneapolis 2007) s. 145–147; Lawrence Lessig, Code, version 2.0 (New
York 2006) s. 74–79, 245–268; Geert Lovink, Zero comments: blogging and critical Internet culture (New York 2008) s. 28, 119, 235 f. Se även Jussi Parikka &
Tony Sampson (red.), The spam book: on viruses, porn, and other anomalies from
the dark side of digital culture (Creskill 2008).
2. Janko Röttgers, Mix, burn & R.I.P.: das Ende der Musikindustrie (Hannover
2003) s. 73 f.; Ramon Lobato & Julian Thomas, ”The business of anti-piracy:
new zones of enterprise in the copyright wars”, International journal of communication, 6 (2012), s. 606–625.
3. Jfr Rasmus Fleischer, ”The Pirate Bay: tecken på förruttnelse”, blogginlägg
på Copyriot.se, publicerat 2012-08-28, http://copyriot.se/2012/08/28/
the-pirate-bay-tecken-pa-forruttnelse/.
4. Rasmus Fleischer, ”Femton gastar på död mans kista: om framtidens nätpolitik”, i Jonas Andersson & Pelle Snickars (red.), Efter The Pirate Bay,
Mediehistoriskt arkiv, 19 (Stockholm 2010).
5. Nicklas Lundblad, Law in a noise society, Gothenburg studies in informatics,
41 (Göteborg 2008).
6. Avsnittet om robotförlag och robotböcker baserar sig på femte kapitlet i min
bok Boken: Rasmus Fleischer, Boken & Biblioteket, 1 (Stockholm 2011) s. 86–109.
7. Chris Anderson, Long tail: varför framtidens ekonomi handlar om att sälja mindre
av mer (Stockholm 2006).
8. Fleischer, 1 (2011) s. 86–109.
9. Evgeny Morozov, ”A robot stole my Pulitzer!”, Slate.com, 19/3 2012, http://
www.slate.com/articles/technology/future_tense/2012/03/narrative_science_
robot_journalists_customized_news_and_the_danger_to_civil_discourse_.
html; Joe Fassler, ”Can the computers at Narrative Science replace paid writers?”, The Atlantic, 12/4 2012, http://www.theatlantic.com/entertainment/
archive/2012/04/can-the-computers-at-narrative-science-replace-paidwriters/255631/.
ROBOTARNAS KAPPRUSTNING —
10. Lasse Mannheimer,”’En explosionsartad utveckling’”, Dagens Nyheter, 16/9
2012.
11. Wikipedia, ”VDM Publishing”, http://en.wikipedia.org/wiki/VDM_Publishing,
15/11 2012.
12. Jfr diskussionen om författarnamnet Heinz Duthel som förs i Fleischer, 1
(2011) s. 88–92.
13. Jag gjorde denna bedömning i början av 2012 med utgångspunkt i utbudet
på Amazon.com, som emellertid inte ger direkt möjlighet att kartlägga nytillskottet av titlar; det går endast att göra indirekt via en sökmotor. Uppskattningen bör tolkas med viss försiktighet, men det råder inget tvivel om
att robotförlagens produkter under 2012 stod för en mycket stor andel av de
nyutgivna titlar som salufördes i världens största nätbokhandel.
257
258 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
259
lars ilshammar
.........................................
Med e-plikten tillbaka
till framtiden*
framtiden byggs i regel på avlagringar från det förflutna. Denna
sanning gäller inte bara om byggnader, utan i lika hög grad om lagar,
regleringar och modeller för hur gemensamma funktioner skall organiseras i ett samhälle. Så är det, och så måste det nog vara. Utan gamla ritningar att utgå från eller jämföra med skulle varje nytt initiativ och varje
ny idé bli ett skott i mörkret. Vi vet till exempel att nya kommunikationstekniker regelmässigt förstås i termer av gamla innan de lär sig stå
på egna ben. Tryckpressen uppfanns för att skapa den vackraste bibeln,
radion blev ett massmedium fastän den från början var tänkt som en
trådlös telegraf. Men ibland händer någonting dramatiskt som nästan
omedelbart gör historiska förebilder obsoleta och radikalt nytänkande
nödvändigt. Man brukar kalla det för formativa moment.
Det finns vid sådana skiften ofta ett tydligt före och ett tydligt efter.
Så existerade det till exempel en tid före internet när kommunikation
mellan datorer handlade om att användaren manuellt måste koppla upp
sig mot en annan dator via modem och det vanliga telefonnätet, och sedan lika manuellt föra över en binär fil med hjälp av något kommunikationsprotokoll som kunde heta sådant som X-modem, Z-modem, Lynx
eller Kermit.
Sådana överföringar var en komplicerad hantering och gick oerhört
långsamt, även med 1970- och 1980-talets blygsamma mått. Datakommunikation på den tiden påminde mycket om äldre kommunikationstekniker, som att ringa ett telefonsamtal eller till och med att posta ett
brev. Ett stort mått av handpåläggning fordrades innan överföringen
MED E-PLIKTEN TILLBAKA TILL FRAMTIDEN —
kunde starta. Den som var med kanske minns det där särskilda glädjetjutet när två modem fick kontakt med varandra och äntligen kunde börja
utbyta bitar och bytes.
Sedan ändrade Tim Berners-Lee på allting när han uppfann hypertextprotokollet HTTP. Det var kring 1990 när problemet med att söka
och dela information på internet hade blivit akut för allt fler. Berners-Lee
föreslog helt enkelt ett globalt projekt som skulle göra det möjligt att
samarbeta och utbyta kunskaper i ett nät av hypertextdokument. Principen var att informationen skulle lagras i ett system där länkarna automatiskt gick från dator till dator. Projektet fick namnet World Wide Web,
WWW.1
Resten är förstås historia. Kombinationen av hypertext och ett grafiskt användargränssnitt i de allra första webbläsarna Mosaic och Netscape blev en av mediehistoriens mest formidabla framgångssagor. Plötsligt kunde även vanliga användare utanför den snäva forskarvärlden
hämta informationen från internet bara genom att klicka på en länk,
utan att ens vara medvetna om att de flyttades runt mellan datorer som
kanske befann sig på olika kontinenter. Adjö X-modem!
Tim Berners-Lee är en av dessa ovanliga människor som bokstavligen har förändrat världen. Han har gjort det genom att knyta ihop den i
ett osynligt nät som når nästan alla överallt. Här är det för en gångs skull
befogat att använda slitna begrepp som paradigmskifte. I dag när varje
företag, organisation och privatperson med någon självbevarelsedrift
har en webbplats, en blogg eller åtminstone en sida på Facebook är det
nämligen svårt att tänka sig hur livet före webben faktiskt såg ut.
En baksynt lagstiftning
Den svenska pliktlagen av år 1661 har, som många vittnat om, visat sig
vara ett framsynt initiativ till stor nytta för samtida och framtida forskning, även om det kortsiktiga syftet närmast var repressivt: att kontrollera det farliga tryckta ordet. På motsatt vis förhåller det sig med den nya
e-pliktslagen som med acklamation klubbades igenom av riksdagen den
13 juni 2012.
E-plikten kan komma att gå till historien som en baksynt lagstiftningsåtgärd, trots att det uttalade syftet har varit att gott och framåtriktat: att skapa ett nytt kraftfullt kulturarvsinstrument. Man kommer att
tänka på den klassiska science fiction-komedin Tillbaka till framtiden från
261
262 — LARS ILSHAMMAR
Modem från IBM, 1961.
MED E-PLIKTEN TILLBAKA TILL FRAMTIDEN —
263
264 — LARS ILSHAMMAR
1985 där handlingen kretsar kring en tidsmaskin, uppfunnen av den lätt
excentriske Dr Brown med håret på ända. Sjuttonåringen Marty (spelad
av en ung Michael J. Fox) råkar låna den och ramlar då av misstag bakåt
i tiden till 1955 med diverse spännande och oväntade förvecklingar som
följd. Vad rätt du tänkt, fast det blev fel!
MED E-PLIKTEN TILLBAKA TILL FRAMTIDEN —
På ett snarlikt sätt är e-pliktlagen belysande för hur det juridiska tänkandet i Sverige verkar ha avstannat eller återvänt till åren före 1990,
medan utredarna antagligen föreställde sig att de skapade framtidens instrument för att samla in och bevara text, ljud och bilder som föds digitalt. Lagens byråkratiska, dyra och tekniskt föråldrade lösning tvingar
nämligen myndigheter, stora medieföretag – tidningar, bok- och musikförlag, radio- och tv-kanaler samt filmproducenter med mera – till manuella leveranser till Kungl. biblioteket av utvalda datafiler, med åtföljande
detaljerad beskrivning av hur de hänger ihop.2
Manuella leveranser av datafiler är en tanke som verkar direkt importerad från tiden före webben när långsamma telefonlinjer och ännu långsammare modem härskade. Eller varför inte från den ännu avlägsnare
era när tryckpressen fortfarande representerade det yppersta och yttersta
av medial modernitet. Tidningsutgivarna, som får anses som en av de
tunga aktörerna på området, raljerade om denna baksynta idé i sitt remissvar på den utredning som föregick e-pliktlagen:
leverans av varje enskilt dokument – dessutom nedbrutet till varje enskild fil som kan utgöra ett dokument – [innebär] ett mycket omfattande
arbete. Det skulle kunna jämföras med att pliktleveransen för tryckta tidningar ändrades till att tidningarna skulle tvingas att sitta och klippa ut
varje artikel ur tidningen och sedan skicka in dem till myndigheten.3
Som en annan besynnerlighet kan antecknas att det bara är ett mindre
antal ”färdiga” publicerade texter som skall bevaras, alltså texter som
man inte tänker sig att uppdatera i framtiden. Definitionen lyder ”en avgränsad enhet av elektroniskt material med text, ljud eller bild som har
ett på förhand bestämt innehåll som är avsett att presenteras vid varje
användning”.4 Återigen tycks analogin vara hämtad från det förflutna,
den här gången med papperstidningen och dess sekelgamla publiceringslogik i fokus. Men på webben är texter i ständig förändring, kopiering och återpublicering. Något slutligt ”stabilt” tillstånd existerar knappast. Webbens logik erkänner ingen pressläggningstid – publiceringen
pågår kontinuerligt. Tidningsutgivarna igen:
Föreställningen om att man ska kunna avgränsa vad som ”förs fortlöpande” och vad som inte längre gör det är också orealistisk. Det går inte att
förutsäga om ett webbinslag kommer att förändras framöver eller ej. Allt
beror på händelser och förändringar som ligger i framtiden.5
265
266 — LARS ILSHAMMAR
Allt dynamiskt innehåll och alla interaktiva inslag faller alltså bort i
e-pliktslagen. Vidare: material som tydligen anses oviktigt – bloggar,
kommentarer, organisationswebbplatser, wikis, sociala medier – just de
användargenererade inslag som i dag definierar internet – omfattas inte
av lagen, och riskerar därmed att falla i glömska. Bara nätinnehåll som
skapas i och genom stora medieföretag och vissa myndigheter skall sparas – detta i en tid när den digitala lagringsformen för första gången i
världshistorien inte längre gör det nödvändigt att gallra det insamlade
materialet av brist på förvaringsutrymme.
Återigen är det befogat att tala om ett paradigmskifte. Knapphetens
problem är förbi. För första gången har vi möjlighet att avstå från att låta
våra egna fördomar, begränsningar och specialintressen bestämma vad
som skall sparas för kommande generationer. För första gången behöver
vi inte försöka oss på den omöjliga uppgiften att gissa vilka frågor framtidens forskare kommer att ställa. Det är tekniskt möjligt att spara i bokstavlig mening allt som fötts digitalt. Men det är tydligen inte politiskt
eller juridiskt önskvärt.
Lagstiftarna verkar vara förankrade i ett auktoritärt och föråldrat
mediebegrepp som forskningen lämnade bakom sig på 1900-talet. I dag
är det ju inte bara eliten – politiker, journalister, författare och finansmän – som räknas. Den viktigaste producenten i det nya medielandskap
som allt mer träder fram på 2000-talet är medborgaren själv. Men det
mest problematiska materialet ur bevarandesynpunkt, det som inte produceras av professionella mediehus, har undantagits från e-plikten.
Prioritet för den gamla mediemarknaden
Vackert tal om ”demokratiska principer och forskningsintressen” skymmer att e-pliktsutredningen och Utbildningsdepartementet har valt att
frångå den hittills rådande fullständighetsprincipen och prioriterat
mediemarknadens gamla aktörer framför folkets många röster. Som författaren Karl-Erik Tallmo skrev hösten 2011 i Svenska Dagbladet: ”just
små webbtidskrifter, privata hemsidor, bloggar är ju uttryck för ett lika
stort paradigmbyte i vår tid som det var när boktrycket frigjorde handskrifterna och till exempel möjliggjorde tidningsutgivning.”6
Att tillämpa samma inskränkta tänkande på de tryckta mediernas
område skulle vara otänkbart. Då fick vi vinka farväl till de små kulturtidskrifterna, till poesin, till smala romaner och debuterande författare
MED E-PLIKTEN TILLBAKA TILL FRAMTIDEN —
som publicerar sig på eget förlag. För att inte tala om vetenskapliga rapporter i små upplagor och med snäv målgrupp. Däremot kunde vi vara
förvissade om att Aftonbladet och Expressen, Jan Guillou och Camilla
Läckberg skulle bevaras för evigheten. Att låta upplagan styra insamlandet av historiska källor är sällan någon lysande idé, i varje fall inte i ett
kulturarvsperspektiv.
Men urvalsproblemet är betydligt vidare än så. I dag styr även etablerade organisationer som politiska partier, fackförbund och företag över
till nätpublicering – och hamnar därmed på den digitala flyktighetens
sluttande plan. Kongressprotokoll, utredningar och debattskrifter passerar allt mer sällan en tryckpress, utan tar redan från början skepnaden av
pdf:er eller webbsidor. Facebook och Twitter används allt oftare i kommunikationen med medlemmar och väljare. När nätet intar platsen som
organisationernas centrala informations- och kommunikationskanal,
hur skall man då säkerställa att viktiga nyheter och inlägg bevaras?
Utmaningen handlar på det här området om inget mindre än att från
grunden uppfinna nya rutiner, och förstås teknik, för att mer eller mindre kontinuerligt spara ner innehåll som traditionellt har tryckts på papper. I dag är detta en angelägenhet för – ingen, allra minst e-pliktutredningen. Viktigt källmaterial om vår samtid riskerar därmed att aldrig
skapas, eller i alla fall att aldrig bevaras.
Dessutom pågår snabba och dramatiska organisationsförändringar,
inte minst inom det fackliga området och inte sällan är de pådrivna av
just ny informations- och kommunikationsteknik. Ett talande exempel
ur mängden: År 1944 hade svenska LO totalt 44 medlemsförbund; 2012
har antalet krympt till 14, och diskussioner om nya sammanslagningar
pågår redan. I skapandet av dessa nya slagkraftiga organisationsstrukturer är omsorg om arkiven sällan ett prioriterat område, oavsett om det
gäller de gamla pappersbaserade eller de nya digitala.
Blott Sverige svenska webbar har
Det finns en ytterligare underlighet i det av riksdagen klubbade lagförslaget, som tyvärr inte har uppmärksammats särskilt mycket i debatten.
E-plikten skall bara omfatta ”elektroniskt material som rör svenska förhållanden”.7 I en globaliserad värld där nationsgränserna smälter ner –
mycket tack vare internet – anser Utbildningsdepartementets lagkloka
alltså att anknytningen till ”svenska förhållanden”, hur nu det skall ut-
267
268 — LARS ILSHAMMAR
tolkas, bör vara den grund som avgör vad som skall sparas för framtiden
och vad som skall raderas eller tillåtas försvinna ut i cyberrymden.
Lundin Oils förehavanden i Sudan – är det ”svenska förhållanden”?
Är det ”svenska förhållanden” när soldater strider och dör i Afghanistan? Dawit Isaak, i eritreanskt fängelse sedan 4 119 dagar, representerar
han ett ”svenskt förhållande?” Eurokrisen – berör den möjligen ”svenska förhållanden”?
Både internet och vår samtidskultur är i genuin mening gränsöverskridande. Några tullstationer eller gränskontroller existerar inte längre. Men
när e-pliktlagens kungstanke inskränkts till att säkra bevarandet av svenskt
samhällsliv och svensk kultur till eftervärlden, vad händer då med länkarna till omvärlden, eller med andra språk än svenska på .se-domänen? Kan
man över huvud taget fortsätta att tänka i sekelgamla nationella termer
när de nationalstatliga ramarna så uppenbart inte längre fungerar?
En sista märklighet gäller tillgängligheten. Lagtexten har inte mycket
att säga om hur det insamlade e-materialet skall göras tillgängligt för
forskning och allmänhet. Blir det kanske som i dag, från en eller ett par
datorer i Kungl. bibliotekets lokaler? Några sammanställningar av uppgifter ur olika webbdokument eller sökningar i flera olika elektroniska
dokument samtidigt för att se om en person omnämns eller finns på bild
kommer i alla fall inte att tillåtas. Det skulle nämligen kunna bli ett integritetshot.8
Hur skall någon forskning över huvud taget kunna bedrivas under så
MED E-PLIKTEN TILLBAKA TILL FRAMTIDEN —
försvårande omständigheter? Och hur resonerar lagstiftarna när man vill
förbjuda en praktik som är både etablerad och fullt tillåten så länge
materialet befinner sig på den ”vanliga” webben? Troligen har man varit
helt fokuserad på insamlande, och glömt bort tillgängliggörandet. En
berättigad fråga blir om man tänkt sig att det insamlande digitala materialet bara skulle samlas på hög, för någon sorts högre syfte?
Denna akuta förvirring kring centrala frågor speglar ett allmänt förvirrat tillstånd just nu. Å ena sidan har vi forsknings- och kulturarvsintresset. Behovet av digitalt källmaterial är stort och kommer att öka
framöver. Inte minst EU försöker trycka på för att ännu mer skall göras
på detta område. Den stort upplagda sökportalen Europeana, ”a single
access point to millions of books, paintings, films, museum objects and
archival records that have been digitised throughout Europe”, är ett exempel.
Dessa vällovliga ambitioner krockar delvis med nätkulturen:
människor väljer själva vad de vill publicera och var, och i viss mån även
vad de vill radera. Medvetenheten om de digitala avtryck vi sätter på nätet, inte minst i sociala medier, ökar. Folk oroar sig för att de digitala spår
de lämnar efter sig skall utnyttjas för kommersiella eller kriminella aktiviteter. Färre oroar sig över det som försvinner, för att aktörer går i konkurs, för att hårddiskar faktiskt kraschar, för att ingen verkar ta ansvar för
insamlingen av vår samtids digitala representationer och så vidare.
Sedan finns det även aktörer där ute som systematiskt sparar nätin-
269
270 — LARS ILSHAMMAR
nehåll för helt andra och för allmänheten oklara eller hemliga syften.
FRA är ett exempel, och så Google naturligtvis. Men vi har som vanliga
medborgare ingen som helst makt över hur Google väljer att använda eller inte använda det insamlade materialet.
Alternativet heter robotinsamling
Nej, e-pliktslagen är tyvärr inte lösningen. I ett optimistiskt scenario
kan den möjligen betraktas som ett första trevande steg, en sorts felande
länk mellan den analoga världen och den digitala, som potentiellt kan
uppgraderas till någonting mera funktionellt i en mer eller mindre avlägsen framtid.
Nu går det förstås att som flera remissinstanser gjort skaka på huvudet och förutsätta att lagen ändå med stor sannolikhet inte kommer att
fungera när den successivt skall omsättas i praktiken. Sveriges tidskrifter, en annan tung aktör, anser till exempel i sitt remissvar att förslaget
är ”tekniskt resurskrävande, ekonomiskt oförsvarbart och praktiskt ogenomförbart”.9
Vad är då alternativet? Det borde inte vara svårt att formulera. Som
många remissinstanser också konstaterade har Kungl. biblioteket sedan
länge drivit en både framgångsrik och internationellt vägledande insamlingsverksamhet av webbsidor. Pionjärprojektet heter Kulturarw3 och
har tekniskt fungerat som en klocka sedan starten 1997 fram till det
plötsliga och oväntade avbrottet 2010.10
Man valde redan från start fullständighetsprincipen, ingen sållning
bland webbmaterialet skulle göras. Automatiserad avsökning av framför
allt .se-, .com- och .org-domänerna med webbrobot några gånger per år
blev en relativt enkel och billig lösning. Andra nationalbibliotek kom på
studiebesök, inspirerades och tog efter. I dag finns drygt 1,7 miljarder
objekt, motsvarande cirka 72 Terabyte data i samlingarna.
Det självklara svaret på problemet med hur digitala pliktleveranser
skall utformas i internetåldern borde alltså vara inte bara att lagfästa och
bygga vidare på erfarenheterna från Kulturarw3, utan också att utveckla
projektet till något riktigt bra. Just så har man också resonerat i andra
länder, som våra nordiska grannar, och nu senast Storbritannien.11
Den utmaning man på Utbildningsdepartementet borde koncentrera
sig på är snarare att komma till rätta med det som varit Kulturarw3:s stora svaghet: begränsningarna i tillgängligheten till det bevarade webb-
MED E-PLIKTEN TILLBAKA TILL FRAMTIDEN —
materialet. Avsikten när man publicerar något för alla med tillgång till
internet – i dagsläget drygt 25 procent av världens befolkning – får väl
ändå anses vara att det skall bli offentligt tillgängligt?
Men hittills har denna rika forskningsresurs i praktiken varit svår eller
omöjlig att använda. Man får nämligen bara titta på det insamlade webbmaterialet i Kungl. bibliotekets lokaler, och det går inte heller att söka i
flera dokument samtidigt. Något som sedan länge har varit en självklarhet
på den riktiga webben blir plötsligt omöjligt på Kungl. biblioteket.
I praktiken har det inneburit att forskare och studenter tvingats bygga upp egna arkiv, alternativt förlita sig på det för svenskt material långt
ifrån heltäckande eller tillförlitliga Internet Archive, vilket inte egentligen är nationalbibliotekets fel. Inte heller ligger problemet i första hand
på den tekniska sidan. Orsaken är främst absurda konsekvenser av integritets- och upphovsrättslagstiftning. Det bästa har, som alltför många
gånger tidigare, tillåtits att bli det godas fiende.
Men att Kulturarw3 fortfarande drivs på sparlåga, avvaktande ett
osäkert öde, är Kungl. bibliotekets eget val. Beslutet att först pausa webbinsamlingen under ett år och sedan bara tillåta den att fungera på en del
av sin kapacitet är intressant som exempel på hur vårdslöst det digitala
kulturarvet hanteras. En sådan prioritering hade knappast fått passera
om det varit frågan om böcker eller andra tryckta skrifter.
Tänk rubriken: ”Kungl. biblioteket slutar samla in svensk litteratur”.
Författare, debattörer och kulturpolitiker skulle köa till medias debattsoffor för att kräva riksbibliotekariens huvud på ett fat, samt förstås kulturministerns avgång. Men nu handlar det om något så obskyrt som webbarkivering. Därför nästan kompakt tystnad. I alla arkiv finns luckor och
hål av olika slag, men att medvetet hoppa över ett helt år – i praktiken en
ännu längre period – är en helt ny tankefigur på kulturarvsområdet med
konsekvenser som vi bara kan ana för framtidens historieskrivning.
När Kulturarw3 pausades 2010 var det med hänvisning till brist på
anslag, en aningen tveksam förklaring.12 Snarare tycks den låga värderingen av Kulturarw3 bottna i ett medvetet ställningstagande mellan två
principiellt olika metoder för att samla in digitala publikationer från den
nebulösa webben: automatiskt, med robotar som söker av nätet och laddar ned webbsidor i stora svep, eller punktvisa, manuella leveranser från
(åtminstone inledningsvis) ett antal särskilt utpekade myndigheter och
medieföretag. I denna prioritering har nationalbiblioteket valt att bortse
från webbens särart och i stället sökt sina förebilder i det gamla pappersuniversumet.
271
272 — LARS ILSHAMMAR
Uppenbarligen finns dock olika åsikter internt på Kungl. biblioteket,
och att Kulturarw3 lyckas leva vidare i skuggan av den stora satsningen på
manuell insamling av digitala pliktdokument antyder att det baksynta
perspektivet inte är det enda som existerar. I skrivande stund föreligger en
ansökan till Wallenbergstiftelsen som, om den beviljades, skulle göra det
möjligt att uppgradera projektets insamlingsstrategier och inte minst viktigt; att förbättra tillgängligheten till det insamlade materialet.13
Den naturliga – och dessutom i särklass billigaste – lösningen på
e-pliktsproblematiken hade dock varit att lagfästa, och gärna utveckla,
Kungl. bibliotekets verksamhet att samla in svenska webbsidor enligt
den modell som har utvecklats inom Kulturarw3. Så hanterar man, som
nämnts, redan sina elektroniska pliktleveranser på nationalbiblioteken i
andra jämförbara länder. Så tänkte också flertalet remissinstanser på
e-pliktsutredningen. Men detta valde regering och riksdag märkligt nog
att strunta i när e-plikten blev lag våren 2012. Man kan givetvis fråga sig
vilket syfte remissförfarandet i så fall skall tjäna.
Ett tecken på att lagstiftningens innehåll i realiteten varit bestämt på
förhand tycks vara att de större aktörerna närmast ställdes inför fullbordat faktum. Tidningsutgivarna skriver med beklagande i sitt remissyttrande, att ”Några synpunkter från företrädare för branschen och ’leverantörerna’ har inte efterfrågats annat än vid den hearing som sent avhölls när betänkandeutkastet redan var färdigskrivet och vid ett mycket
tidigt besök på Aftonbladet”.14
Man kan, om man vill, härleda ett slags historisk lagbundenhet ur
den här diskussionen. Den brukar kallas för lagen om undertryckande av
radikal potential och har formulerats av den brittiske medieforskaren
Brian Winston. Enligt Winston ser eliterna, tolkade i vid mening, alltid
till att ny teknik integreras i samhället på så sätt att den förstärker, eller
i alla fall inte allvarligt rubbar, några grundläggande maktförhållanden.
Man tämjer förändringskrafterna och försöker vrida dem till sin fördel.
Undertryckandet av teknikens radikala potential kan ta sig många olika
former, från strikt upprätthållande av en gammaldags upphovsrätt och
bevarande av olika informationsmonopol till just ett envist fastklamrande vid en obsolet insamlingslogik.15
Inom ekonomisk historia används ekonomipristagaren Douglass C.
Norths begrepp path dependence (stigberoende) för att beskriva hur institutioner som uppstår i en viss miljö lever kvar när förhållandena ändras
och då fungerar som bromsar mot radikal förändring. Politiska lösningar
som länder väljer för sin tekniska infrastruktur blir på så vis ofta vägle-
MED E-PLIKTEN TILLBAKA TILL FRAMTIDEN —
dande när nya problem ska hanteras.16 Stigberoende och undertryckande
av radikal potential är begrepp som i grunden relaterar till samma fenomen – att framtiden tenderar att styras av historien även under formativa moment. Finns inga starka och välorganiserade motkrafter riskerar vi
att ramla tillbaks till framtiden.
Med tanke på Sveriges uttalande ambitioner att ligga i den digitala
utvecklingens absoluta framkant borde hanteringen av e-pliktslagen
innebära öppet mål för det oppositionsparti som vill göra ett viktigt politiskt inspel i dessa tider av kulturarvslyft. Eller för den som vill lyfta
diskussionen till att inte bara handla om att välja rätt metod för att bevara och tillgängliggöra enskilda materialkategorier, utan hellre om att
bygga en tekniskt och juridiskt hållbar infrastruktur för att systematiskt
kunna lyfta hela kulturarvet in i den digitala domänen och göra det tillgängligt för alla. En sådan ”minnespolitik” skulle då kunna omfatta
både digitalisering av analogt material, som annars hotas av historiens
förgängelse, och pragmatiska former för att inkludera det i vår tid helt
dominerande digitalt födda materialet.
I väntan på detta goda, som nog tyvärr kan bli lång med tanke på att
en helt enig riksdag nyligen stod bakom e-pliktslagen, kan vi i alla fall
trösta oss med att Kungl. bibliotekets webbrobotar i en datorhall någonstans i närheten av Humlegården står redo att återuppta sitt insamlingsarbete med förnyad kraft den dag som lagen bevisar sin otillräcklighet.
Kanske kan det avslutningsvis vara klokt att erinra sig att det tog lång
tid också för 1661 års pliktlag att etablera sig som ett effektivt kulturarvsinstrument. Som historikern Jonas Nordin har påpekat är det inte heller pliktlagen som vi skall tacka för att Kungl. bibliotekets samling av
äldre svenskt tryck är någorlunda komplett. Det var främst tack vare
några framsynta och handlingsberedda riksbibliotekarier som det tidigare kungliga biblioteket blev ett nationalbibliotek värt namnet under
1800-talet. Böckerna kom inte från pliktleveranser i första hand, utan
samlades i många fall in på auktioner och från privata boksamlingar.17
noter
*
När den här texten ursprungligen skrevs hade jag ingen tanke på att jag våren
2014 skulle ingå i Kungl. bibliotekets ledning. Analys och slutsatster står sig
dock väl, även om vissa förhållanden hunnit ändras under de år som gått.
Framför allt är det min förhoppning att e-plikten, som nu befinner sig under
273
274 — LARS ILSHAMMAR
uppstart, och webbinsamling via Kulturarw3, som fortfarande pågår, skall
kunna synkroniseras och samordnas inom en inte alltför avlägsen framtid.
1. Paul E. Ceruzzi, A history of modern computing, second edition (Boston 2003).
2. Leveransplikt för elektroniska dokument, Ds 2009:61.
3. Tidningsutgivarna genom Per Hultengård, ”Remissvar på SOU 2009:61,
’Leveransplikt för elektroniska dokument’”, 14/1 2010.
4. Leveransplikt för elektroniska dokument, Ds 2009:61, s. 12, 15.
5. Tidningsutgivarna, ”Remissvar på SOU 2009:61, ’Leveransplikt för elektroniska dokument’”, 14/1 2010.
6. Karl-Erik Tallmo, ”KB tar inte vara på digitalt kulturarv”, Svenska Dagbladet,
13/9 2011.
7. Lag om pliktexemplar av elektroniskt material, SFS 2012:492.
8. Leveransplikt för elektroniskt material, Prop. 2011/12:121.
9. Sveriges Tidskrifter genom Tobias Lindberg, ”Remissvar på SOU 2009:61
’Leveransplikt för elektroniska dokument’”, 14/1 2010.
10. ”Svenska webbsidor – Kulturarw³”, www.kb.se/om/projekt/Svenska-webb
sidor---Kulturarw3/, 13/2 2012.
11. ”List of Web archiving initiatives”, en.wikipedia.org/wiki/List_of_Web_
archiving_initiatives, 2/1 2013.
12. Åsa Ekström,”KB ett steg närmare e-plikt?”, Biblioteksbladet, 2011/08.
13. ”KW3_3.0”, ansökan till Wallenbergstiftelsen genom Pelle Snickars, november 2012.
14. Tidningsutgivarna, ”Remissvar på SOU 2009:61, ’Leveransplikt för elektroniska dokument’”, 14/1 2010.
15. Brian Winston, Media, technology and society, a history: from the telegraph to the
Internet (London 1998).
16. Douglass C. North, Institutionerna, tillväxten och välståndet (Stockholm 1993).
17. Jonas Nordin, ”Kunglig fristad för det tryckta ordet”, Svenska Dagbladet, 28/9
2011.
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
Databehandling i forskningsbibliotek. Preliminär rapport avgiven av kommitté tillsatt av
Universitetskanslerämbetet 1965.
275
276 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
277
pelle snickars
.........................................
Information overload
det finns en utbredd uppfattning att vi lever i en tid av informationsöverflöd. Detta överflöd sägs inte sällan vara utan motsvarighet i
historien. Modern informationsteknologi har, påpekas det, gjort att vi
inte längre med våra sinnen kan ta in och bearbeta all den mängd information som omger oss; det finns mer information tillgänglig än någonsin, bruset är konstant. ”Aldrig förr”, hävdar till exempel Framtidskommissionens huvudsekreterare, ”har informationsöverskottet varit lika
omfattande som nu.” Men, påpekas det något förnumstigt: ”att det finns
mer information tillgänglig än någonsin är inte liktydigt med att det
finns mer sann och relevant information tillgänglig. Det är inte bara
mängden sann och relevant information som har ökat, utan också desinformation.”1 Boven i dramat sägs ofta vara den pågående revolutionen
av medielandskapet och de nya digitala mediernas genomslag. Lägg därtill maskinärt producerad spam, ett ubikvitärt nät, sociala medieformer
och allt mer integrerad informationshantering via mobil hårdvara – där
mer än hälften av den svenska befolkningen dagligen använder internet
i mobiltelefonen – så framträder bilden av en ny sorts samhällelig informationstäthet. Enligt webbplatsen internetstatistik.se ökade exempelvis
den mobila datatrafiken ”med 73 procent under det första halvåret 2012
jämfört med första halvåret 2011”; den totala datatrafiken har också
uppvisat en brant stigande kurva under de senaste åren.2 350 år efter den
svenska pliktexemplarslagens införande 1661 lär det ha skapas en miljon
TB online, ett överflöd av mänsklig och maskinellt ”publicerad” information, vilken bland annat ställt en nationell institution som Kungl.
INFORMATION OVERLOAD —
biblioteket inför närmast ohanterliga svårigheter – smärtsamt uppenbara i den e-pliktlag som gradvis håller på att implementeras.
Som disruptiv kraft har digitaliseringen av samhälle, ekonomi och
kultur under de senaste tjugo åren genererat en informativt explosiv redundans, ett veritabelt information overload – åtminstone enligt detta
synsätt. Att räkna antal Google-träffar är källkritiskt vanskligt, men att
en sökning på detta begrepp genererar mer än en halv miljon träffar utgör likväl en illustration till de problem termer beskriver. Vad kan då
vara syftet med all denna informaton online, frågar sig Steven Johnson
medvetet naivt i boken Future perfect. Om nu nätet över huvud taget vill
något handlar det om att sänka kostnader, speciellt för information: ”So
what does the Internet want? It wants to lower the cost for creating and
sharing information”, är hans korta och koncisa svar.3
Billig information innebär i regel mer information; olika stigande
siffror eller ökande procentmått får därför ofta illustrera vikten av den
pågående förändringen. De säger inte alltid så mycket i sak – men samhällsdiskursen där analogt betyder gammalt och digitalt skinande modernt har nog få missat. Socio-ekonomiska föreställningar om ett digitalt imperativ är numera högst påtagliga. Den digitala eran har visserligen fått sig ett par törnar i en och annan dotcom-krasch, men allt sedan
1990-talet har digitaliseringen som samhällsdanande kraft blivit allt mer
omfattande. Numera omger den oss ständigt, inte minst framdriven av
starka IT-marknadskrafter som på årsbasis vill få oss att konstant byta
hårdvara. Det digitala imperativet har de facto förändrat hela branscher
i en sorts kreativ destruktion; strömmad musik utgör det bästa exemplet. Synsättet är därtill ständigt närvarande i politikers sätt att tala om
det nya informationssamhället, där Sverige är tänkt att ”bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”.4 Diskursen kring det
digitala imperativet är alltså allt annat än neutral, och den ger förstås
även effekter i andra led. Möjligheten att mycket snabbt lagra och indexera allt – eller åtminstone föreställningen om att det är möjligt – har exempelvis givit upphov till missförståndet att ett informationssamhälle
också är ett kunskapssamhälle. Men inträdet i det ena behöver inte med
nödvändighet innebära en rörelse in i det andra.
Huvudskälet till de flesta av dessa samhälleliga och kulturella förändringar är förstås att den digitala utvecklingen inte visar några tecken på
att avstanna. Tvärtom gäller den kommersiellt drivna devisen om allt
snabbare och mer, från 4G till iPhone5 – Moores berömda lag kommer
att vara aktuell ännu en tid.5 Ingenting talar för något annat. ”Postmo-
279
280 — PELLE SNICKARS
derniteten”, ”det analoga informationssamhället”, ”det andra moderna”, eller vad man nu väljer att kalla samhällsutvecklingen fram till mitten av 1990-talet, har med digitaliseringens hjälp fått en kraftfull numerisk motor som snabbt accelererat rörelsen in i den binära informationsåldern. Men saker och företeelser blir naturligtvis inte resurssnåla, effektiva och automatiskt bättre bara för att de är digitala. Som motkraft finns
i dag flera tecken på ett slags digital devalvering – där just information i
överflöd tappar i värde. Somliga undersökningar antyder också att en hel
del användare inte alls känner sig speciellt stressade eller överstimulerade;
digital teknik och stora informationsmängder ger snarare nya möjligheter, där inte minst sociala medier snarare utgör ett produktivt sätt att
hantera överflödet av information.6 På ett sätt skulle man här kunna tala
om sociala long tail-effekter; ett obegränsat utbud sägs ju skapa en obegränsad efterfrågan, det vill säga informaton overload genererar alltså inte
obehag utan tvärtom otaliga tillfällen att ta i anspråk. Anders Mildner
har exempelvis påpekat att om vi numera lever i en tid av kulturellt överflöd så innebär det i princip två saker, dels att ”ett oöverskådligt utbud”
alltid kommer att ”filtreras på ett bättre sätt av maskiner än av
människor”, dels att oavsett vilken ”kunskap kritiker, redaktörer och
förläggare har om sitt område, saknar de kunskap om just min personliga smak. Denna blir dock möjlig att begripa sig på genom att allt jag gör
loggas: mina bokköp sparas och matchas med andra som köper samma
böcker, mina musikval paras med andra utgåvor som uppvisar likheter
med musiken, och så vidare”.7
Ökad personifiering är möjligen en effekt av det samtida överflödet,
men i mer ekonomiska termer står dock ett outtömligt utbud – eller
rentav fri access – ofta i bjärt kontrast till den exklusivitet som de flesta
marknadsmekanismer är beroende av. Delandets kultur omhuldas ju
inte direkt av alla. En samtidsfråga av vikt rör därför vilka samhälls- och
marknadssektorer som är digitalt immuna, och om det är önskvärt att
fler borde bli det. Butiker där singulära varuobjekt likt konstverk ställs
ut för att beskådas snarare än konsumeras – om så glänsande Apple-produkter eller ångande espressomaskiner – utgör i så måtto en anti-digital
konsumtionspraktik där varans unika aura framstår som resistent mot
den digitala kulturens överflöd och kopierbarhet (även om samma varor
naturligtvis också är tänkta att så småningom införskaffas online).
I strikta värdetermer innebär ett ökat utbud eller informationsöverflöd därför inte med nödvändighet en förlust. Den digitala maxim som
Stewart Brand formulerade redan i mitten av 1980-talet håller på många
INFORMATION OVERLOAD —
sätt fortfarande, även om de flesta tekno-romantiker, hackers och pirater
tenderar att bara minnas hälften av hans uttalande. ”Å den ena sidan vill
information vara dyr, eftersom den är så värdefull. Rätt information på
rätt plats kan förändra ditt liv. Å den andra sidan vill information vara
fri, eftersom kostnaden för att få ut den hela tiden blir lägre och lägre.”8
I det följande är det värt att försöka hålla denna för vår samtid centrala
dikotomi i åtanke; det digitala samhället innebär nämligen påfallande
ofta olika saker – samtidigt. Dataexplosionen online är till exempel inte
bara en närmast outsinlig resurs ur vilken information (eller desinformation) kan extraheras. Som bekant är ettor och nollor också vår tids
nya hårdvaluta som vi alla friskt spenderar mer eller mindre medvetet
när vi surfar på webben. Transaktionskostnaderna är här ringa, för att
inte säga minimala; data är aldrig speciellt dyrt att producera. I en digital
kontext är mängder av data snarare den biprodukt som alla slags aktiviteter genererar, oavsett om vi önskar det eller inte. Därav just överflödet.
På webben och i sociala medier alstras numera ofantliga mängder användargenererad data och information, vilka företag världen över tävlar om
att slå reella mynt av. Google – som vet mer om oss än vi själva kan komma ihåg – gör det sedan en tid allra bäst.
En av de mest centrala och samtidigt intrikata frågeställningarna när
man i dag diskuterar digitaliseringens möjligheter och problem handlar
om hur denna tilltagande mängd data och information egentligen skall
hanteras – och begripas. I en tid när digital information snart kommer
att räknas i yottabytes (1000000000000000000000000 bytes) finns
goda skäl att fundera över hur den bör konceptualiseras och analyseras,
men också hur dagens situation kan historiseras, kontextualiseras och på
så vis relativiseras. Den alarmism som understundom präglat samhällsdebatten kring nya digitala mediers inverkan, faran med att vara ständigt
uppkopplad, multi-tasking etcetera, kan på många sätt reduceras till rädsla gentemot de digitala nätverkens överväldigande kraft och subjektdanande inflytande. Men dagens teknologiska situation är förstås inte ny.
Och inte heller de föreställningar som existerar kring den. Som Lewis
Mumford påpekade redan på 1930-talet i sin Technics and civilization har
teknologins maskinära förmåga alltid gått hand i hand med en mer eller
mindre explicit oro för vad tekniken egentligen innebär.9 Också med de
bästa intentioner kan den ställa till med problem – och det gäller även
utbudet av information. En medieprofet som Marshall McLuhan menade exempelvis att 1960-talet, ”the new electric Age of Information”,
präglades av ungefär samma informationsöverflöd som dagens samhälle.
281
282 — PELLE SNICKARS
Företag som IBM, AT&T och General Electric hade då, enligt McLuhan,
börjat inse att vad de egentligen sysslade med var i grunden kopiös informationshantering. De var alla bolag inom ”the business of moving information”. Samtidigt hade McLuhan några år tidigare i Gutenberg-galaxen:
den typografiska människans uppkomst något enigmatiskt hävdat att redan
före ”den typografiska människan” – det vill säga under medeltiden – så
innebar den kvantitativa ökningen av information en tilltagande visuell
organisering av kunskap, exempelvis genom uppkomsten av det, enligt
honom, informationstäta perspektivet. Gutenberg och Alberti var faktiskt nästan samtida.10
Information i överflöd har alltså en lång förhistoria, kan man konstatera. Ändå finns det en hel del som talar för att vi i dag lever i en informationsmässig brytningstid – framför allt i kvantitativ bemärkelse. Kvantitativ analys av stora kulturella dataset är exempelvis centralt för flera forskningsfält inom digital humaniora, såsom Franco Morettis ”distant
reading” eller Lev Manovichs ”cultural analytics”. Ibland talas det därför
om en ny ”vändning” inom humanvetenskaperna, ”the computational
turn”, där nytt vetande kan produceras och nya frågor ställas förutsatt att
det bara finns tillräckligt med digitalt material att bearbeta. En av utgångspunkterna här är att givet de enorma datamängder som webben
både ger tillgång till och själv genererar, samt de digitaliseringsinsatser
som utförs på olika minnesinstitutioner, så behövs inte längre teori på
samma sätt som tidigare. Hypoteser för hur saker och ting fungerar kan i
stället ersättas med analys av kopiösa mängder data – vilket förstås är det
synsätt som Google haft länge. Att Chris Anderson redan 2008 prognosticerade ”the end of theory” är talande,11 och faktum är att intresset för så
kallad big data sedan dess ökat markant. The Economists specialnummer
från februari 2010 – med undertiteln, ”Data, data everywhere: a special report on managing information” – framstår som ett pregnant exempel på
det ökade ekonomiska värdet i att lära sig hantera stora datamängder.12
I dag är big data lika med big business. Information är såväl kapital som
produkt och service. Mest bekant är nog hur Google eller Facebook skräddarsyr annonser på grundval av de datamönster vi lämnar efter oss på nätet. Andra företag har specialiserat sig på att använda webbens oändliga
dokumentflod för att mer eller mindre adekvat prognostisera framtiden.
Företaget Recorded Future, till exempel, använder sig av överflödet av information på nyhetssajter, bloggar och i sociala medier och utför algoritmiska beräkningar och ”data mining” på temporala markörer i webbens
oändliga textsjok. Genom att för somliga utvalda händelser jämföra stora
INFORMATION OVERLOAD —
283
284 — PELLE SNICKARS
mängder information kring årtal, dagar, årstid, månad, publiceringsdatum etcetera är det möjligt att algoritmiskt förutse eller åtminstone på ett
statistiskt synnerligen välunderbyggt underlag spekulera kring vad som
kommer att ske. ”We help you find predictive signals in the noise of the
web”, skriver företaget på sin hemsida.13 Ett snarlikt angreppsätt används
av Nate Silver, en webbstatistiker som gjort sig ett namn på att förutse
mönster i amerikansk inrikespolitik. På bloggen FiveThirtyEight.com liksom i boken The signal and the noise (2012) har Silver nyttjat webbens
öveflöd av information på ett närmast futurologiskt vis. Man kan med fördel jämföra hans metoder med Moores lag, och fråga sig om inte mer data,
ökad beräkningskapacitet och förbättrade analysmetoder kommer göra
att vi framöver kan se längre och längre in i framtiden. Vad som talar mot
en sådan utveckling är dels att så kallade dynamiska och icke-linjära system
(exempelvis politiska preferenser) är mycket svåra att förutse, dels att en
konstant ökad mängd data också innebär problem med att skilja viktiga
signaler från brus.14
Ökade datamängder är alltså en förutsättning för big data och metoder att urskilja allehanda användarmönster. Men de genererar också alltid ett överflöd av mindre värdefull data. Mer data betyder bättre förutsättningar för analys – signalen blir starkare – men samtidigt riskerar
den att försvagas på grund av ökat brus. Exemplet antyder det digitala
överflödets janusansikte, med både en fördelaktig och en mindre tilltalande sida. Kanhända dominerar emellertid den förra, framför allt på
grund av den ofta oförutsedda produktivitet som kan extrapoleras ur det
massiva överflöd av data och information som annars ses som ett hot.
Om man, som vi gör i den här boken, funderar och resonerar kring begrepp som information, bibliotek och arkiv, data, vetande och kunskap,
ja, då framstår vår digitala samtid därför som annorlunda – även om det
också finns likheter med tidigare epoker (vilket varit en av utgångspunkterna för bokens upplägg).
För att åter apostrofera McLuhan så menade han att under den mediala brytningstid han genomlevde för femtio år sedan var endast det elektriska ljuset ”ren information”; glödlampans ljus var rentav ett medium
utan budskap.15 Skenet av denna rena information har under de senaste
decennierna spritt sig väsentligt. Det kan inte ens de mest inbitna belackarna av det digitala informationssamhället bestrida.16 I form av bits
på det globala nätverket är det på många sätt som om information numera befriats från de traditionellt materiella artefakter – arkivens källdokument och bibliotekens böcker – som tidigare band den vid sig.
INFORMATION OVERLOAD —
Datorernas bitar (binary digits) är också den ursprungliga tekniska mätenheten för information, och under skannern (i digitaliseringens ljus),
omstöps alla dokument till information. Det ställer förstås nya krav på
den humanistiske uttolkaren av dem. Alan Liu påpekade redan för ett
drygt decennium sedan, med en blinkning till Kafka, att han i början av
2000-talet upplevde att han gick till sängs som litteratur- och kulturkritiker – och vaknade nästa dag ”metamorphosed into a data processor”.17
Mer eller mindre Kafka-artat är olika slags förvandlingsprocesser
även ämnet för den här artikeln. Närmare bestämt är ambitionen att resonera kring problemkomplexet information som överflöd – nu och då.
Artikeln behandlar överflöd i bokstavlig bemärkelse, inte sällan från ett
biblioteksperspektiv. Hur har egentligen snabbt växande informationsmängder hanterats, historiskt såväl som i dag? Fokus ligger dock främst
på imaginära föreställningar snarare än på praktiskta tillämpningar. I
gengäld används begreppet överflöd också analytiskt, som ett sätt att
förstå framför allt det digitala informationssamhället.18 Kongenialt med
sitt ämne levererar denna tämligen omfattande artikel därför själv ett
överflöd av exempel och iakttagelser. ”Less is more”, heter det ibland.
Det är en devis som alls inte präglar denna text; snarare gäller att ”more
data is better data”, vilket varit ett lukrativt ledord för det företag som
ordnar samtidens digitala information åt oss alla. Mediehistoriskt har
överflöd i regel betraktats som ett problem att lösa. I en digital kontext
däremot ses stora datamängder inte sällan som en nödvändig förutsättning för innovation, därav Google-devisen. En paradox, helt visst, men
samtidigt en antydan om att det digitala informationsöverflödet i historiskt perspektiv är annorlunda eftersom det inte med nödvändighet
innebär risk eller förlust, utan framför allt ökad kapacitet. Den ofta uttryckta rädslan att betydande resultat skall gå förlorade i ett ständigt ökande informationsöverflöd uppvägs alltså av den digitalt produktiva potential som detta överflöd av data har att på algoritmisk väg generera ny
information och nytt vetande.
Begreppet information
Vad är egentligen information? Den lexikala betydelsen ger vid handen
att det handlar om en generell beteckning för ett meningsfullt innehåll
som överförs via eller genom olika slags kommunikationsformer. Ur ett
användarperspektiv uppstår information därför först när ett meddelande
285
286 — PELLE SNICKARS
uppfattas och tolkas av mottagaren; information är i så måtto, och enligt
en klassisk kommunikationsmodell, helt beroende av den senare. Det
finns dock en påtaglig tendens, bland annat inom cybernetik-fältet, att i
princip allt betraktas som potentiell information. Följer man Nationalencyklopedin finns heller ingen strikt skillnad på information och kunskap.
”Termen information används ibland för att beteckna innebörd eller
kunskapsinnehåll i ett meddelande till skillnad från data, som utgör den
yttre form, kodning eller representation som överbringar innehållet. Ofta
används orden data och information utan åtskillnad.”19 Enligt Nationalencyklopedin är gränsen mellan kunskap och information svår att dra, därtill
används information inte sällan med betydelsen data. Det kan få en tro
att data, information och kunskap är samma sak – vilket de naturligtvis
inte är. Information särskiljs i lexikala sammanhang ofta från termen
”data”, som i regel behöver bearbetas för att betraktas som information.
Det skiljer sig även från en mer specifik term som ”kunskap”, vilken
strängt taget implicerar ett subjekt. Ibland talar man om en form av
begreppslig ”data–information–kunskap”-hierarki, som har sin grund i
traditionella IT-metoder. Information betraktas här som mellanläge, det
vill säga som en kategori som betecknar >data men <kunskap. Samtidigt
håller sådana traditionella kategoriseringar på att bli obsoleta. Mediebranschen producerar till exempel i dag innehåll, ”content”, ett samlingsbegrepp som inkluderar alla tidigare kommunikationsformer – även information. Dessutom skrivs kunskap inte med nödvändighet längre in i
ett individuellt subjektivt minne utan kan med fördel medieras genom
olika datoriserade gränssnitt och lagras som elektromagnetiska spår i
namnlösa server- och datahallar. Skillnaden mellan begrepp som kunskap, data och information blir då allt svårare att upprätthålla.
I den här artikeln används informationsbegreppet på ett öppet, brett
och inkluderande sätt – inte olikt det ställvis ännu vidare mediebegreppet. Det är ett ganska vanligt sätt att använda termen, men helt annorlunda än dess mer naturvetenskapliga och informationsteoretiska betydelse, vilken i ärlighetens namn få känner till eftersom den är utomordentligt krånglig att begripa sig på. ”Information” är faktiskt ett lika
vanligt som oklart begrepp; det används på de mest skilda sätt, och inte
ens i akademiska sammanhang är forskare speciellt noga med att definiera vad för slags information som egentligen avses. (Det gäller i hög grad
också artiklarna i den här boken.) Biblioteks- och informationsvetenskap är ett forskningsfält som generellt sett behandlat information i vid
bemärkelse, till exempel hur den kan ordnas, göras sökbar och tillgäng-
INFORMATION OVERLOAD —
lig, liksom hur den kan förmedlas genom olika tjänster. Inom denna disciplin betraktas informationsbegreppet i princip sedan 1970-talet som
alltför omfattande för att på allvar kunna sammanfattas på ett adekvat
sätt.20 En anledning är att begreppet betecknar en abstraktion, en annan
att termens ursprung är ganska dunkel. Följer man en informationsteoretisk kanon är informationsbegreppet på många sätt lika snårigt som
dess matematiska grund är svårbegriplig (åtminstone för den numeriskt
mindre skolade).
I teknisk bemärkelse har information alltifrån 1940-talet fungerat
som kvantitativ mätenhet. Claude Shannon började då använda termen
bit – en förkortning för binary digit – som informativ måttenhet. Enligt
James Gleick, som utförligt skrivit om såväl Shannon som informationsbegreppet i sin magistrala The information – en bok som har den i sammanhanget passande undertiteln A history, a theory, a flood – plockade den
senare upp termen när han arbetade på Bell Labs.21 Ett antal telefoningenjörer talade där om ”information” som ett sätt att mäta datamängder
i telefonssamtal, och begreppet har alltså sin upprinnelse i den mänskliga rösten. I Shannons tappning blev en bit till en enhet för den information som ett utfall av en slumpmässig händelse genererade: ”a unit for
measuring information”.
Shannon betraktas ofta som en genial amerikansk datapionjär. Under 1930-talet hade han bland annat varit Vannevar Bushs assistent på
MIT när denne byggde sin analoga (och mekaniska) dator, ”Differential
analyzer”. Det var också då Shannon skrev magisteruppsatsen ”A symbolic analysis of relay and switching circuits” (1937), i vilken han kombinerade boolesk algebra med rigorös elektronisk logik,22 ett koncept som
sedan dess ligger till grund för i princip all elektronisk datadesign. Studentuppsatsen har omtalats som den viktigaste och kanske mest berömda under hela 1900-talet. Shannon fortsatte att skriva om och experimentera med elektronisk information, vilket så småningom resulterade
i den banbrytande artikeln ”A mathematical theory of communication”
från 1948. Den har blivit ett grunddokument för flera natur- och humanvetenskapliga discipliner, alltifrån datavetenskap och numerisk analys
till informatik och medie- och kommunikationsvetenskap. Shannon lanserade ett strikt ingenjörsmässigt synsätt på information – han brydde
sig inte ett dugg om vad den information han mätte egentligen betydde
eller hade för kulturell innebörd. Sådana variabler försvårade nämligen
undersökningens exakthet. Ofta har budskap mening, ”frequently the
messages have meaning”, skrev han i sin artikel; de var korrelerade till
287
288 — PELLE SNICKARS
ettdera system med en eller annan fysisk eller konceptuell egenskap.
Men sådana semantiska aspekter av kommunikation är irrelevanta,
menade Shannon – åtminstone i förhållande till ingenjörsproblemet,
”the engineering problem”, förtydligade han i ett lika precist som minimalt tillägg.23
Shannon var dock högst medveten om att informationsbegreppet på
detta sätt användes mer strikt än i vardagligt tal. ”Begreppet information”, skrev han i en anteckning, ”relaterar förstås till den vardagliga betydelsen av detta ord, men här ska de inte blandas samman.”24 Poängen
var att mäta och ställa upp ett teoretiskt ramverk för huruvida den binära kodens ettor och nollor, det vill säga information i strängare bemärkelse, överfördes på ett korrekt sätt utan alltför mycket brus. För detta
ändamål var allsköns semantiska och meningsskapande aspekter av
kommunikation irrelevanta, även om man också kan fråga sig vad som
egentligen blev kvar när sådana bokstavligen informativa dimensioner
lämnades därhän. Hur som helst, för detta ändamål utvecklade Shannon
en sorts informationsentropi som mätenhet för osäkerhetsfaktorn i ett
meddelande. I korthet definierades information om till entropi, detta
kniviga begrepp för termodynamisk oordning. Information blev helt sonika till det som reducerade osäkerhet och entropi. Fanns ingen sådan
fanns heller ingen information. Entropi-begreppet användes därför
främst som stöd för att definiera och beräkna kapaciteten hos olika kommunikationskanaler. Inom det informationsteoretiska fältet är entropi
allt sedan dess ett mått på informationsinnehållet i ett meddelande. ”Om
det finns n=2m tänkbara meddelanden som alla är lika sannolika, definieras entropin som S=log2 n=m och kan tolkas som antalet binära siffror som behövs för att definiera meddelandet.”25
I Shannons ingenjörsmässiga informationssyn fanns alltså inget bruk
för meningsskapande aktiviteter. Hans idéer ligger därför främst till
grund för matematisk teoribildning kring kodning och kommunikation,
vilken arbetar med signalers och koders sannolikhet oberoende av deras
semantiska innehåll. Shannon skall dock inte misstas för en torr och
världsfrånvänd matematiker. Faktum är att han i sin artikel försökte
konstruera en matematisk teori för kommunikation; det är alltså inte
primärt en text om informationsteori, även om ordet information förekommer hela sextio gånger i artikeln. Att han tillsamman med Warren
Weaver valde att popularisera sin teori i boken The mathematical theory of
communication (1949) är också helt följdriktigt.26 Shannon var dessutom
en trickster som bland annat gillade att bygga mekaniska apparater, som
INFORMATION OVERLOAD —
exempelvis ”the ultimate machine”, ett slags leksaks-dataapparat med
ett enda syfte: slå på den – och den slår av sig själv. En snarlik, harmlös
för att inte säga meningslös, lek med 1 och 0 är på många sätt grunden
för all datoriserad information, men Shannon var alls inte främmande
för att se de kulturella implikationer som dataåldern potentiellt innebar.
Det sägs att han under andra världskriget ibland åt lunch med datorpionjären Alan Turing när denne var på kryptografiska uppdrag på Bell
Labs, och att de resonerade kring olika informationsmått (Shannon om
bits, Turing om decibans) samt spekulerade om artificiellt tänkande
maskiner. Enligt Turings biograf lär denne ha sagt att ”Shannon wants
to feed not just data to a Brain, but cultural things! He wants to play music to it!”27
Att datorhistoriens grundelement utgörs av en serie diskreta bits av
bokstavligen meningslös information kan möjligen framstå som en paradox givet den kommunikativa roll datorer numera har. Samtidigt bör
man komma ihåg att denna form av människa–data-interaktion, det vill
säga datorn som en kommunikativ kulturmaskin, är ett tämligen sent
påfund som inte uppstod på allvar förrän med PC-revolutionen och vidhängande teleteknik under det sena 1980-talet. Informationssamhället
handlar trots allt främst om informationsteknologier, och redan Shannon och Weaver skrev mest om maskinärt informationsutbyte i olika
tekniksystem – det vill säga en form av cybernetik. Denna tekniska dimension av information präglar fortfarande vår samtid och är om inte
annat uppenbar i det sätt som exempelvis internet fungerar. Informationsutbytet här sker primärt maskiner emellan, medan det mänskliga
subjektet träder in först som slutanvändare. Nätet består av olika kommunikativa lager och är i princip både stumt och blint; uppgiften är att
slussa data med hjälp av kommunikationsprotokollet TCP/IP som bryter
ned all informationen till paket av data, vilka adresseras för att nå en viss
maskin. Vilken betydelse den distribuerade informationen har saknar
betydelse; all data är bokstavligen betydelselös, utan mening.
Samtidens kommunikativa medieformer må numera konvergera i
nätets gemensamma gränssnitt, men arvet efter Shannon är ännu högst
påtagligt i det sätt som datakod skiljer sig från andra medieformer. Kod
har nämligen ingen mening – i analogi med Shannons utsagor – bara
funktion. Kod, det vill säga ett dataprogram, har de facto bara en enda
mening: det som utförs. Kod är med andra ord meningslös på samma
sätt som Shannon menade att information måste vara för att kunna beräknas. Att informationsmängden bits också ligger till grund för den i
289
290 — PELLE SNICKARS
INFORMATION OVERLOAD —
291
292 — PELLE SNICKARS
datorsammanhang minsta beräknings- och adresserbara enheten, en
byte, är därför följdriktigt. Den är i regel synonym med en sekvens av
åtta informationsbärande bitar, även om den klassiska informationsteorins diskreta bits på senare år också kommit att omtolkas. Inom ny kvantumbaserad informationsteori har det nämligen formulerats utsagor där
information betraktas som ett närmast tidsligt flöde. Bits har här blivit
till qubits, och inom ”quantum computing” kan ettor och nollor följaktligen anta båda dessa värden, liksom ett oändligt antal andra värden
mittemellan – samtidigt. Här framstår information mer som en temporal kategori utan fixerad mängd eller innehåll.
Information löst från innehåll eller mening har i takt med den digitala utvecklingen dessutom blivit påtaglig i en helt annan kontext som av
tradition lagrat stora datamängder, nämligen den arkivariska. I arkiv förvaras som bekant dokument, men när dessa digitaliseras har de i regel en
tendens att förlora såväl sammanhang som proveniens. Som bland annat
Luciana Duranti påtalat innebär införandet av digital teknik i en arkivkontext rent principiellt att dokument omkodas till information. Det är
en process som nästan alltid förändrar dokumentens autenticitet, till exempel i juridisk bemärkelse.28 Digitalisering innebär alltså, i korthet, en
form av medieöverföring som kodar om originaldokument till digitala
filer. Rör det sig om text kan de förstås enkelt OCR-tolkas. Det resulterar
i ökad sökbarhet, men också i att dokumentet omvandlas till rena textfiler. Sådana filer kan i sig naturligtvis kopieras hur som helst, och innehåller de dessutom grafisk eller textuell information kan utvalda delar lika
enkelt sökas fram som kopieras och distribueras vidare. Av intakta och
meningsbärande autentiska dokument i arkivens gömmor uppstår det
alltså lätt informationsfragment som digitalt förlösta från sin proveniens
(åtminstone potentiellt) befinner sig på drift i cyberrymden.
Informationsbegreppet har till sist också migrerat in i en mer samhällelig, kulturell eller ekonomisk kontext. Här har termen gärna använts
på ett närmast icke-teknologiskt sätt. Redan McLuhan skrev, som
nämnts, i början av 1960-talet om ”the Age of Information”, och framväxten av det så kallade informationssamhället under efterkrigstiden
brukar allmänt beskrivas i termer av ökad tillgång till (och beroende av)
information, ny informationsteknologi i form av integrerade system för
dator- och teleteknik samt uppkomsten av en speciell informationssektor inom ekonomin. Somliga menar just att en ny sorts ”informationsekonomi” under det senaste kvartsseklet har ersatt en tidigare industriell
era. ”Kunskap och information – och inte bara vetenskaplig kunskap
INFORMATION OVERLOAD —
utan också nyheter, underhållning, kommunikation och olika former av
service – har blivit till ekonomins primära råmaterial och dess absolut
viktigaste produkt.”29 Digitaliseringen har tveklöst accentuerat denna
utveckling. Men förskjutningen från en industriell varuekonomi mot ett
informationsbaserat tjänstesamhälle är en process som egentligen startade redan under 1970-talet. Det är sådana frågor som Manuel Castells
undersökt i sin monumentala trilogi Informationsåldern: ekonomi, samhälle och kultur. Här finns inte plats att redogöra för Castells användning
av informationsbegreppet och hans ”informational capitalism”, men noterbart är att hans terminologi avsevärt skiljer sig från såväl Shannon
som McLuhan i det att han primärt förstår information som makt. Information är i Castells tappning en ekonomisk maktresurs spridd över
nätets globala nätverk, och den informationsteknologiska revolution
han målar upp har haft som yttersta syfte att revitalisera den globala
kapitalismen med, enligt honom, ödesdigra konsekvenser.30
Överflödets mediehistoria
På flera sätt är det alltför enkelt att föreställa sig att samtidens digitala
informationsöverflöd utgör ett undantag, ett strukturellt brott där vår
tid skiljer ut sig från tidigare epoker. Det är sant i vissa perspektiv, men
en problematisk utsaga utifrån andra synsätt. I likhet med en temporal
term som ”nya medier” har begreppet ”överflöd” också betytt olika saker vid olika tidpunkter. Huruvida digitaliseringen som samhällsomvälvande kraft utgör ett (informations)teknologiskt brott eller präglas av
kontinuiteter nedsänkta i det analoga 1900-talet, är en omtvistad fråga.
Somligt ter sig likadant, annat är radikalt annorlunda. De mediala och
informationsmässiga likheterna mellan det massmediala modernitetsskiftet 1900 och det digitala millenieskiftet hundra år senare utgör till
exempel en given kontinuitet. Det är sekelskiften som inte bara av kronologiska skäl utgör referenspunkter till varandra, låt vara att mediehistoriens brist på precision ofta står i kontrast till händelsehistoriens specifika årtal. Medie- och informationslandskapen förändrades under alla
omständigheter i grunden vid båda dessa sekelskiften. De mediala nedskrivningssystemen har växlat – och det gäller även epokskiftet kring
1800, om man följer Friedrich Kittler. I hjärtat av den västerländska kulturen finns vare sig en ande eller ett subjekt, utan snarare skiftande teknologier för lagring, överföring och bearbetning av information.31
293
294 — PELLE SNICKARS
En explicit diskurs kring information som överflöd har dock varit i
omlopp först under de senaste femtio åren. Om det råder ingen tvekan.
Den elektroniska medieålderns genomslag under 1960-talet kan därför
med fördel lyftas fram som en analog period till vår digitala samtid. Datoriseringen sköt då fart, lägg därtill televisionens framväxt som globalt
ledmedium och ett allt mer rationaliserat samhälle präglat av lika delar
ökad konsumtion och välstånd (om vi nu håller oss till västvärlden). Det
var inte bara förståsigpåare som hävdade att ökad samhällelig hastighet
och informationstäthet karakteriserade samtiden. Att en figur som McLuhan framträdde som medieprofet under sextiotalet är talande – för att
inte tala om att hans strömförande idéer spreds och massmedierades just
genom de kanaler han analyserade. Men McLuhan var långt ifrån ensam. Alvin Toffler – den man som lanserade eller åtminstone populariserade begreppet ”informationsöverflöd” – menade att tiden präglades av
en sorts ”framtidschock”. Den pågående samhälleliga ”förändringens
snabbhet” med ökat ”livstempo” och ”beständighetens död”, för att citera några av de begrepp som Toffler använde, stod i fokus i hans bok
Framtidschocken (1970). I all korthet försökte han där analysera en ständigt undflyende samtid för att därigenom ”hjälpa oss att komma på vänskaplig fot med framtiden”. Varje försök att definiera den pågående förändringens innebörd, menade Toffler, måste nämligen ”inkludera konsekvenserna av själva hastigheten som en del av den innebörden”. Frågan om informationsöverflöd uppmärksammade Toffler främst utifrån
ett psykologiskt perspektiv. Framtidschockens ”psykologiska dimension” skildrades i utförliga diskussioner med rubriker som ”den överstimulerade indvidien”, ”bombardemang av sinnena” samt individuell
”överbelastning av information”.32
Såväl McLuhans som Tofflers samtidsdiagnoser var förstås högst spekulativa. De bedrev bägge en form av framtidsstudier som knappast gick
att empiriskt vederlägga. Men att stirra sig blind på detta är att missa
idéernas samhälleliga och mediala genomslag. Tofflers bok översattes exempelvis omgående till svenska, och det gäller i princip även McLuhans
skrifter. Det handlar om föreställningar med en betydande medial spridning; bara Tofflers bok lär ha sålt i över sex miljoner exemplar, och McLuhan förstås i långt fler – i sig exempel på det informationssamhällets
gradvisa genomslag. Men framför allt lyfte bägge (som exempel bland
många andra) fram aspekter som har betydande likheter och paralleller
med vår egen tid, vilken – åtminstone i populariserad form – ofta framställs som en unik epok präglad av mångfald och överflöd. Begrepp som
INFORMATION OVERLOAD —
information overload utgör här ett exempel, termen ”nya medier” ett annat – alldeles oavsett att även alla gamla medier en gång varit nya.
Moderniteten framställs (liksom vår egen digitala epok) inte sällan
som ett brott mot det förgångna. Det stämmer i vissa avseenden, men
inte i andra. Som Alex Wright påtalar i boken Glut: mastering information
through the ages gäller det framför allt synen på mängden information,
vilken i regel framställts som vore den lavinartad vid nästan varje given
tidpunkt, och speciellt då under 1900-talet. Med stöd i samtida källor
skriver Wright att det förra seklets bibliotekssystem exempelvis bör
betraktas som en närmast industriell verksamhet. Redan för hundra år
sedan var många bibliotekarier på det klara med att även om det generella folkbiblioteket alltjämt ägnade sig åt att förteckna och låna ut böcker,
så var specialbibliotekens uppgift ingen annan än att hantera ständigt
ökande informationsmängder. En rad nya klassificeringssystem etablerades, dokumentalismen frodades och informationshantering blev redan
då till en i det närmaste vetenskaplig praktik. Och det är förstås ur dessa
omständigheter som insikten föddes att ett sådant informationsöverflöd
bara kunde hanteras med maskinell hjälp – om så i form av sinnrika mikrofilmsapparater eller analoga datorer.33
Men anlägger man ett längre tidsperspektiv förefaller informationsöverflöd faktiskt ha präglat de flesta tidsåldrar allt sedan boktryckarkonstens barndom. Åtminstone finns det ett överflöd av utsagor att så varit
fallet – McLuhan levererar fler än en. Som termen antyder var boktryckarkonsten till en början en konst, men det tryckta ordets spridning var
ovanligt snabb för att vara en medeltida företeelse; distributionen av textuell information i bokform var i själva verket nästintill industriellt explosiv. Bara femtio år efter Gutenbergs uppfinning var mer än tusen
boktryckare verksamma i ungefär 350 europeiska städer. Mellan 1450
och 1500 trycktes och publicerades omkring 30 000 titlar med en ”beräknad totalupplaga på nio miljoner band”.34 Informationsöverflöd är
alltså knappast en erfarenhet unik för vår tid. Too much to know heter just
det mediehistoriska standarverket på området, en bok skriven av Ann
M. Blair. Faktum är att redan i sitt massiva katalogiseringsprojekt över
dåtidens alla böcker, Bibliotheca univeralis, publicerat 1545, beklagade sig
Conrad Gesner över mängden böcker. Enligt Blair varnade därtill en
viss Adrien Baillet tvåhundra år senare för att det fanns all ”anledning att
befara att mångfalden böcker som växer för varje dag i en ofantlig omfattning, gör att de följande århundradena kommer att falla ner i samma
barbariska tillstånd som följde på det romerska rikets fall”.35 Rör man sig
295
296 — PELLE SNICKARS
framåt i tiden kan exempelfloran kring ett snarlikt informations- och
boköverflöd flerfaldigas. Daniel Rosenberg har hävdat att under den tidigmoderna perioden upplevde Europa en form av informationsexplosion. ”Det finns gott om bevis för att såväl produktion, cirkulation, som
spridning av vetenskapliga och akademiska texter accelererade oerhört
under denna period.”36 Det innebar naturligtvis enorma fördelar: cirkulerande publikationer genererade nytt vetande och nya böcker i en ständigt stigande spiral av kunskapsproduktion. Men kontroll och överblick
gick snart förlorade. Vid mitten av 1700-talet beklagade sig därför Denis
Diderot över det ständigt ökade antalet böcker och de ”enorma mängderna av inbundna volymer”, vilka gömde undan kunskap lika mycket
som de förtecknade den. Kring 1800 skall till exempel biblioteket vid
British Museum (föregångaren till British Library) ha haft omkring
50 000 böcker i sina samlingar – trettio år senare fanns en kvarts miljon
volymer på hyllorna, varför biblioteksverksamheten snabbt var tvungen
att mer eller mindre industrialiseras.37
Vad detta överflöd generade var, för det första, en reflexiv rörelse
(inom framför allt vetenskap och teologi) där tidens tänkare och bibliotekarier allt mer insåg att ordnandet av världen och representationen av
den i bokform aldrig kunde komma till stånd om inte utsagorna själva
förtecknades. Tidens informativa överflöd ledde med andra ord till strategier för att katalogisera vetandet självt. För det andra ryckte teknologin allt mer till undsättning som instrumentellt hjälpmedel för detta förtecknande. Under 1800-talet blev den textuella och visuella informationsproduktionen därtill industriell, samtidigt som tekniska system,
mekanik, nya klassificeringsmetoder och rationellt tänkande (åtminstone i hanteringshänseende) introducerades som hjälpmedel. Överflödet
av information kunde bemästras, men bara om man använde samma
tekniska tillvägagångssätt som var själva upprinnelsen till problemet.
Förlänger man perspektivet utgör Googles ständigt optimerade sökalgoritm drömmen om det ultimata informationssystemet som skall lösa
digitaliseringens dataexcesser. Som mediecyklisk process har tekniken
ständigt levererat lösningen på de problem den själv alstrat.
Med stöd hos forskare som Wright, Blair, Rosenberg och andra finns
det fog för att hävda att information overload – som är det vedertagna engelska begreppet för detta överflödsfenomen – utgör något av bok- och informationshistoriens själva default. Det är överflöd snarare än knapphet
som allt sedan 1500-talet präglat nästan all informationshantering. Överflöd är visserligen en relativ term. Upplysningens ”enorma” mängder vo-
INFORMATION OVERLOAD —
lymer skulle förstås inte alls uppfattas så i dag. Men känslan av förlorad
kontroll och oförmåga att överblicka utbudet är likväl återkommande erfarenheter som gjorts vid högst olika mediehistoriska tidpunkter. Framför allt har den hotande överflödsfiguren givit upphov till allsköns rädslor
och farhågor; från medeltida suckar över böcker i floder till Vannevar
Bushs kri(g)spräglade oro över att betydande vetenskapliga resultat riskerade att försvinna i mängden av obetydligheter, ”lost in the mass of the
inconsequential”. Hans lika beryktade som hypotetiska Memex-apparat
(en sorts avancerad mikrofilmsläsare) är ingenting annat än ett maskinärt
försök – om än imaginärt – att i skalbar form bemästra och hantera ett
överflöd av vetenskaplig information. De farhågor som mediehistorien
vittnar om beträffande alltför mycket information handlar nästan alltid
om en rädsla för att betydande kunskap skall gå förlorad på ett närmast
banalt sätt därför att ingen hittar fram till resultaten. Gregor Mendels genetiska experiment med ärtsorter var exempelvis länge förlorade för eftervärlden eftersom hans resultat inte distribuerades på ett adekvat sätt.
Exemplet är hämtat från Bush, och på ett snarlikt vis oroade han sig 1945
(då han lanserade sin hypotetiska Memex) för den situation av bristande
överblick som uppstått under hans levnad. Men, tillade han, ”svårigheten
är inte så mycket att vi publicerar otillbörligt med hänsyn till omfattningen och mångfalden av dagens intressen, utan snarare att publiceringstakten ökats långt bortom vår nuvarande användningsförmåga”. ”To make
real use of the record”, var trots allt vetenskapens kungstanke, och då fick
inte tidigare resultat gå om intet och tappas bort.38 Detta skrevs när andra
världskriget höll på att ta slut och i dag är situationen naturligtvis långt
mer komplicerad. Samtidigt pekar frågeställningen mot själva essensen
av ett företag som Google, nämligen att ur ett ständigt ökande överflöd
av information på ett adekvat sätt kunna hitta det specifikt eftersökta.
Idén om Memex-apparaten och Googles berömda algoritm är alltså
sprungna ur exakt samma erfarenhet av överflöd – men vid helt olika tidpunkter. För Bush kunde i princip all information lagras om den bara
förminskades och förtätades i mikrofilmad form, en praktik som faktiskt
också ligger till grund för den moderna datorns födelse. Mikrofilmandets skalförskjutning har nämligen sin analogi i fotolitografisk miniatyrisering, en process som varit central för utvecklandet av de allt mindre
kretskort som moderna datamaskiner byggts upp av.
Informationshanteringens mediehistoria är en berättelse om vad vi
vet – om det som vi vet. Det är en historia om data och information, om
böcker och redskap för att hantera kunskap, liksom det är en historia
297
298 — PELLE SNICKARS
kring hur gammal och ny informationsteknologi ständigt skapat och
reglerat mänskliga subjekt och tankar. Överflöd är här ett återkommande tema. Det kommer därför knappast som någon överraskning att det
numera finns en sajt på nätet som kallar sig Information Overload Research Group där allehanda problem kring begreppet informationsöverflöd diskuteras – inte minst dess maskinära grund. Vad som alltför sällan
lyfts fram när det gäller de digitala dimensionerna av denna fråga är just
att överflödet av information inte primärt skapats av oss människor. Beträffande produktion av data har maskinerna för länge sedan tagit över.
Information som produceras av datorer – och som används av andra datorer – växer snabbare än något annat på såväl webben som internet.
Klickar man runt och läser på Information Overload Research Group
finns schematiskt två berättelser om detta överflöd. Å ena sidan menar
somliga att den digitala tidsåldern inneburit att den antika drömmen om
fullständig kunskap äntligen gått i uppfyllelse. Webben och internet blir
här till ett Alexandrinskt bibliotek; en sömlös kunskapsväv utan mediala, teknologiska eller juridiska gränser, ett universellt och allomfattande
bibliotek utan väggar. Överflödet av information kan, ja rentav bör frälsa oss. Men vi kan också drunkna i denna excess av information, det
menar åtminstone den andra falangen av kultur- och informationskritiker. Inte sällan försöker de tjäna pengar på vad som kunde kallas informationsöverflödets rädsla. På marknaden i dag finns en uppsjö management- och självhjälps-böcker inriktade på hur exempelvis företag bör reducera sina informationsflöden i syfte att bli mer effektiva.39 Här är man
förvisso noga med att lyfta fram att IT och internet förstås är fantastiska
redskap och källor. Men de är också formidabla avbrottssystem: de griper tag i vår uppmärksamhet och förvränger den. Google är i distraktionsbranschen och webben sprider ens tankar åt alla möjliga håll genom
hyperlänkar och konvergerande medieformer. Vi är vad vi klickar på,
menar dessa informationsskeptiker, vi kan inte längre koncentrera oss
och webben gör att vi minns allt sämre eftersom vi inte längre behöver
komma ihåg något – det är bara att googla. Överflöd och hastighet,
distraktion och sviktande minnesförmåga är fiender som varje nätanvändare har att kämpa mot.
Intressant nog återfinns bägge dessa berättelser i många av efterkrigstidens framåtblickande förhoppningar kring den initiala datorteknikens möjligheter – för att nu hålla oss till diskussionen om överflödets
mediehistoria. Om en kunskapsutopi kring biblioteket i Alexandria utgör den ena polen i dessa narrativ, utgörs den andra av en sorts bävan för
INFORMATION OVERLOAD —
vad ett dylikt överflöd av information egentligen kommer att göra med
det mänskliga subjektet. Samtidigt har arkivens och bibliotekens växande informationsberg utgjort en stark drivkraft för att etablera en rationell informationshantering med datoriserade förtecken. Det är sant att
den moderna datamaskinens primära användningsområde var numeriska beräkningar. Men man kan också argumentera för att informationshantering i textuell bemärkelse varit central för de föreställningar och
idéer som flera datapionjärer givit utryck för. Ibland har dessa herrar
rentav explicit ägnat sig åt den mer praktiska informationshanteringens
utmaningar. I Arpanet-finansiären J. C. R Lickliders Libraries of the future
(1965) framstår exempelvis datorer som bibliotekssektorns stora räddning; i likhet med Vannevar Bush menade Licklider att det verkliga universalbiblioteket endast kunde ta form med teknikens hjälp. Att boken
är dedicerad till Bush är därför helt följdriktigt.40 Ungefär samtidigt hävdade dock McLuhan något motvalls att ”istället för att utvecklas i riktning mot ett enormt alexandrinskt bibliotek har världen blivit en datamaskin, elektronhjärna, precis som i de barnsliga science-fictionromanerna”.41
Bibliotek och dator behöver inte med nödvändighet relatera till varandra. Ändå har de under efterkrigstiden haft en tendens att göra det.
Ungefär samtidigt som Licklider och McLuhan publicerade sina alster
skrev exempelvis Olof Johannesson Sagan om den stora datamaskinen
(1966), en bok som trots sin titel är långt ifrån barnslig (den utkom i
USA redan 1968). Skriven under pseudonym – författare var egentligen
Nobelpristagaren Hannes Alfvén på KTH – relaterar den i satirens form
utifrån en specifikt svensk horisont till de här behandlade frågorna kring
datorisering av information. Sextiotalet framstår just som en period där
mediers inverkan på människor blev allt mer påtaglig – och följaktligen
borde behandlas som samhällsproblem att lösa. Tidens mediepåverkan
var mest negativ, och framför allt var det televisionens lågkulturella influens man oroades över. Men de grå datamaskinernas avhumaniserande
tendenser kom inte långt efter. Sagan om den stora datamaskinen tecknade
just bilden av en tid då datorerna helt tagit över. Att berättaren själv är
”en data”, och att Alfvén sedan 1940-talet hade arbetat på KTH, där en
av de första svenska datamaskinerna byggdes under femtiotalet – BESK,
Binär Elektronisk Sekvens Kalkylator, med ett elektrostatiskt minne
som kunde lagra 512 ord – ger berättelsen ytterligare dimensioner. Historien som återges handlar om människans gradvisa marginalisering –
allt i form av ”en vision”. Den ”fördatiska tiden” övergick i en tid av
299
300 — PELLE SNICKARS
symbios mellan människa och dator under vilken det bland annat påtalades att genom
en central biblioteksdata [kunde vem som helst] omedelbart få all kunskap
man behövde […] Det var alltså onödigt att belasta sin hjärna med en
massa minneskunskaper […] Eftersom alla kunskaper var magasinerade i
datornas minnesenheter och där var lätt tillgängliga för alla och envar, utjämnades allt mer skillnaden mellan de människor som visste något och
dem som inte visste något. Den gamla kunskapshögfärden försvann. […]
Det var helt överflödigt att stuva in någon vishet i en människohjärna.42
Alfvéns fiktiva vision kan med fördel läsas som en berättelse om informationsteknologi som löper amok. Det är förstås ingen ovanlighet inom
science fiction-genren, som bokstavligen rör sig i den fiktiva vetenskapens utmarker. Här är H. G. Wells den okrönte mästaren, en författare
som tematiskt delade flera av de tekno-futuristiska drag som Alfvéns bok
turnerade. Intressant nog ägnade sig även Wells åt vetandets nya lagringsvillkor – i ljuset av övergripande teknikskiften. Om Bush 1945 publicerade sin essä ”As we may think”, i vilken Memex-apparaten introducerades, så föregicks faktiskt dessa idéer av Wells med nästan tio år.43
Under det sena trettiotalet hävdade han i en rad olika artiklar att världens mikrofilmande vetande potentiellt skulle kunna anta formen av en
”world brain”. Idéerna samlades sedermera i en bok med just denna titel,
utgiven 1938. McLuhans infantila elektronhjärna har med all sannolikhet fått mer än en impuls från denna världsdito.
Utgångspunkten för Wells’ funderingar var nu inte så mycket moderniteten som den franska Upplysningens klassiska encyklopediprojekt,
vilket som bekant hade målsättningen att mer eller mindre samla all information värd att känna till. Det var emellertid en idé som rimmade illa
med såväl ny informationsteknik som med ständigt ökade mängder information. ”Under hela artonhundratalet följde olika uppslagsverk sjuttonhundratalets skala och mönster”, påtalade Wells, detta ”trots både en
gigantisk ökning av dokumenterad kunskap och en ännu mer gigantisk
tillväxt av antalet människor som krävde både korrekt och lättillgänglig
information. Till en början uppmärksammades detta faktum inte alls,
och inte heller dess konsekvenser.” Nu för tiden, det vill säga i slutet av
det mediemoderna 1930-talet, menade Wells, ”börjar allt fler människor
inse att samtidens uppslagsverk befinner sig i en sorts häst och vagn-stadium, snarare än i fas med automobiler och flygplan. De encyklopediska
INFORMATION OVERLOAD —
ansträngningarna har dock inte hållit jämna steg med de materiella framstegen”. Moderna transport- och kommunikationsformer, radio och
fotografisk reproduktion, påpekade han vidare, hade gjort det möjligt att
på nya sätt förpacka information, fakta och idéer. Lösningen på samtidens informationsproblem var därför en permanent världsencyklopedi,
”Permanent World Encyclopedia”. Den skulle syntetisera alla bibliografiska insatser världen över och indexera alla arkiv, hoppades Wells, och
detta med hjälp av mikro-fotografi: ”the resources of micro-photography
[…] will be creating a concentrated visual record”.44
Det är ofta vanskligt att försöka historisera medieteknologiska företeelser. I regel finns det nämligen alltid exempel som föregår det man
tror vara startpunkten för ett visst synsätt. Det gäller också Wells’, Bushs
och Lickliders föreställningar, vilka alla förvisso tillhör informatikfältets
kanonbildning, men icke desto mindre har sina förelöpare. Man kan
ändå konstatera att det inom fiktionens domäner – eller semi-fiktionens
hypotetiska tankeexperiment – ofta finns osedvanligt bärkraftiga idéer
som sedermera fälls ut, i detta fall som teknologiska praktiker inom ramen för informationshanteringens mediehistoria. Memex-maskinen liksom Wells världshjärna är båda litterära påfund som föregrep hur digital
teknologi kommit att utvecklas, och det gäller också många av de ”data-innovationer” som Alfvén roade sig med att hitta på. Men informationsteknologier har före 1900 naturligtvis också påverkat hur information lagrades och bearbetades, något som flera artiklar i den här boken
diskuterar. I den kongenialt betitlade The Victorian Internet – en bok som
handlar om telegrafens utbredning under 1800-talet – berättas det till
exempel om hur den snabba information som telegrafen levererade
snabbt blev till närmast en drog för tidens affärsmän. ”I kombination
med järnvägen, vilken snabbt kunde flytta varor från en plats till en annan”, skriver bokens författare Tom Standage, ”förändrade [telegrafens]
rappa informationsflöde drastiskt den samtida affärsverksamheten.”45
Här var det alltså telegrafen som producerade ett ökande informationsflöde – allt medan ny teknik i andra sammanhang främst användes för att
bemästra en växande informationsmängd. Det är till exempel fallet i den
framtidsvision, ”The Buffalo Public Library in 1983”, som bibliotekarien
Charles Ammi Cutter fantiserade ihop under det tidiga 1880-talet. Precis som hos Wells framstod här modern fotografi som ett hjälpmedel att
katalogisera böcker. Ögonblicksfotografi som då etablerats som spjutspetsteknologi lyftes därför fram som universalinstrument för att dokumentera och förteckna samtidens mängder av publikationer.
301
302 — PELLE SNICKARS
Sådana här framtidsutsagor säger ofta mer om sin egen tid än om den
period de menar sig rapportera från. Cutter skrev därför en del om fotografi, men framför allt mängder om det framtida bibliotekets nyttjande
av fonografteknik – detta eftersom Edison några år tidigare uppfunnit
just fonografen. För den storögde framtidsbesökaren berättades det att
”fonografen spelar en viktig roll i vårt biblioteksarbete. Om Boston eller
Philadelphia har en sällsynt bok som vi skulle vilja ha ett utdrag ur, så
spelas en fonografrulle in med de önskade passagerna”. På detta sätt
hade ”bibliotekarier gradvis samlat på sig fonografiska reproduktioner
av alla sina sällsynta böcker”. I ett så kallat ”lyssnings-rum” lästes sådana
inspelningar ibland ”upp av maskiner, ofta för massor av åskådare”. Och
eftersom biblioteken var sammankopplade kunde de närhelst någon låntagare intresserade sig för en inspelad bok enkelt låta en fonografrulle
spelas upp på distans. Skrivet 1883: ”All the libraries in the country, you
see, are practically one library.”46
Digitalt överflöd
I den digitala begynnelsen var överflöd – eller åtminstone föreställningen om att digitaliseringens själva essens låg i att både producera och hantera en omätlig ymnighet. Idén om det universella biblioteket med all
världens information sök- och nåbar, utgör här ett tankemässigt fundament för såväl internet som den publika webbens genomslag i mitten av
1990-talet. Google är bokstavligen ett företag som fötts ur ett digitalt
biblioteksprojekt, och i så måtto existerar det en stark kontinuitet bakåt
till digitala pionjärer som Bush, Licklider eller Ted Nelson. Den senare
menade exempelvis i boken Computer Lib (1974) att datorer skulle utgöra
framtidens drömmaskiner; uppmaningen var därför att omgående skanna böcker och ”digitalisera målningar och fotografier; gör biblioteken
till digitala lagringsplatser”47 – och det vid en tidpunkt under tidigt sjuttiotal när få menade att datorer kunde användas till annat än matematisk kalkylering. Tjugo år senare hade den teknologiska situationen radikalt förändras. Men framför allt hade synen på datorer förskjutits. Som
Fred Turner påpekat i sin bok From counterculture to cyberculture är en av
datorhistoriens mest fascinerande omställningar hur föreställningen om
den lika gigantiska som avpersonifierade mainframe-maskinen – symboliserad av ”Big Blue” (IBM) med kalla krigs-teknokrater redo att när
som helst trycka på domedagsknappen – gradvis ersätts av idén om att
INFORMATION OVERLOAD —
personliga små datorer kanske var demokratins stora hopp; med persondatorn kunde alla potentiellt kommunicera med vem som helst.48 Det
kanske mest genomgripande skiftet som datoriseringen av samhället
inneburit under de senaste decennierna är därför inte det sätt som de
spritt sig till i princip alla samhällssektorer, utan snarare den förändrade
synen på vad datorer kan användas till. Introduktionen av persondatorn
är här naturligtvis viktig, och den verkligt centrala insats som till exempel Apple gjort, ett företag som från början bara inriktat sig mot den
individuella konsumtionsmarkanden, har varit att förändra människors
beteenden samt syn på och bruk av datorer. Givetvis är det en utveckling
som löpt i synnerligen framgångsrik ekonomisk symbios med lanseringen av ständigt nya Apple-apparater; ingen produkt – om så en Mac, en
iPod, iPhone eller iPad – är så inkomstbringande som den som ur intet
skapar sitt eget habegär.
Den datorisering av samhället som på sextio- och sjuttiotalet ställvis
sågs som ett dystopiskt hot hade i början av nittiotalet ersatts av allsköns
utopiska föreställningar där det inte längre verkade finnas någon gräns för
vad datorerna förväntades kunna åstadkomma. Likväl framstår hanteringen av stora informationsmängder som ett genomgående tema i dessa
bägge berättelser. Ny mellanmänsklig datoriserad kommunikation innebar ett ökat utbud av information, men också nya möjligheter att hantera
den uppsjö av material som exempelvis biblioteken samlat in. Att en rad
digitala biblioteksprojekt sjösattes under 1990-talet är därför talande. Att
bibliotekens kortkataloger skulle digitaliseras och göras tillgängliga över
nätverk kan från dagens horisont förefalla som en självklarhet, och var det
väl också i vissa kretsar redan på 1980-talet. Men British Librarys kataloger kunde forskare exempelvis få distanstillgång till först 1993. I Sverige
tog det än lägre tid och inte förrän 1997 introducerade Libris sitt så kallade
webbsök. Andra aktörer insåg dock betydligt tidigare digitalteknikens
möjligheter att inte bara erbjuda information om information (metadata),
utan även materialet per se. Bibliothèque Nationale de France hade exempelvis redan 1993 ambitionen att skanna hundra tusen kanoniska verk ur
den franska litteraturhistorien i projektet Très Grande Bibliothèque samt
att distribuera dem fritt över nätverk. Nationalistiskt centraliserade projekt kan ibland dra nytta av en globalt decentraliserad infrastruktur. Även
Library of Congress var tidigt inne på snarlika tankegångar, och just i USA
utkom 1993 Wired – en vida spridd tidskrift, vilken sedan dess alltid menat
sig utgöra en form av digitalt avantgarde – med sitt första nummer. Signifikant nog innehöll det en längre artikel om framtidens digitala bibliotek,
303
304 — PELLE SNICKARS
INFORMATION OVERLOAD —
305
306 — PELLE SNICKARS
”Libraries without walls for books without pages”. John Browning hävdade där att redan i början av nittiotalet så förenades världens alla bibliotek
av den storslagna visionen att alla böcker de hade uppställda i sina hyllor
skulle skannas in och göras tillgängliga. Givet Googles senare intresse för
frågan är uppmaningen värd att citeras i original: ”Books once hoarded in
subterranean stacks will be scanned into computers and made available to
anyone, anywhere, almost instantly, over high-speed networks.” I stället
för instängd kunskap skulle all information göras fri: ”instead of fortresses
of knowledge, there will be an ocean of information.”49
En ocean av information – i den digitala begynnelsen var överflödet.
Att Brownings artikel var minst sagt hyperbolisk är dock inte överraskande; ett sådant tonfall har varit Wireds signum alltifrån tidskriftens
första nummer. Min poäng är emellertid att i webberans begynnelse –
om man nu tillåter sig att karakterisera det tidiga nittiotalet, då den publika webben var på väg att få sitt genombrott, som utgångspunkt för
den digitala epok vi nu lever i – figurerade starka föreställningar om att
all icke-digital information snart skulle komma att bli tillgänglig. Lägger
man därtill webbens explosiva utveckling med ett digitalt fött material,
inser man att överflöd är både en praktisk erfarenhet och ett analytiskt
koncept som med fördel kan appliceras på den digitala situation som
gradvis uppstod. Och det är faktiskt precis vad som sker med utgångspunkt i ett annat amerikanskt biblioteksprojekt, långt viktigare än de
ovan beskrivna. Stanford Digital Library Project, som startade 1996,
hade som syfte att ”utveckla tekniker som möjliggör ett singulärt och integrerat universellt digitalt bibliotek”.50 Till projektet knöts två doktorander, vilka dock snart blev mer intresserade av att flytta sitt teknologiska fokus från gamla böcker på bibliotek till de exponentiellt ökade informationsresurser som webben erbjöd. Redan i mitten av 1996 fanns
det mer än 75 miljoner URL:er (Uniform Resource Locator), det vill
säga unika webbadresser. Doktoranderna Sergey Brin och Larry Page
ville alltså inte (då) utveckla tekniker för att digitalisera böcker, utan
snarare försöka att indexera all denna kopiösa mängd information. 1997
hade de lyckats samla ihop datamaskiner som sammantagna hade ungefär en TB lagringsutrymme, men det räckte ändå bara för att indexera 26
miljoner webbsidor. Därför bildades företaget Google med hjälp av riskkapital – och resten är historia. Men den stora utmaningen var från början att bygga ett system med förmågan att anpassa sig till den explosiva
webbutvecklingen; själva företagsidén baserar sig alltså på att hantera ett
skenande överflöd av information. Det kan inte nog understrykas:
INFORMATION OVERLOAD —
Google utgör på flera sätt svaret på information overload. Numerisk analys
och beräkningsvetenskap har alltid varit lika centrala för Google, vilket
antyds av företagsnamnets ofantliga ursprung: i matematiken är talet
”googol” lika med 10100 , det vill säga en etta följd av hundra nollor.
Google utgör med andra ord en direkt produkt av samtidens digitala
excesser. Företaget är på många sätt en konsekvens av samma hotande informationsöverflöd som utgjort bolagets drivkraft och grundidé att hantera. Här räcker det med att erinra sig den minst sagt anspråksfulla företagsdevisen: ”Google’s mission is to organize the world’s information and
make it universally accessible and useful” – en utsaga som även legat till
grund för det gigantiska bokskanningsprojekt som företaget ägnat sig åt
sedan 2005. Före Google hade ledande sökmotorer som AltaVista och Yahoo förlitat sig på en form av semi-manuell indexering av webbsidor. Det
hade fungerat ganska bra så länge utbudet av sajter inte var alltför omfattande, men det geniala hos Google låg i insikten om – och tajmningen
med – att endast ett automatiskt mjukvarusystem, deras så kallade PageRank-system, skulle ha förmågan att hänga med i den vansinnigt snabba
tillväxten av sajter och innehåll på webben från mitten av nittiotalet och
framåt. Mänskliga redaktörer ersattes följaktligen av matematiska algoritmer. Framgångssagan kring Google kan därför på många sätt reduceras
till historien om överflöd – och om hur ett skalbart hårdvarusystem byggdes upp med förmågan att hantera en historiskt unik tillväxt av information. Googles utveckling utgör därför en direkt spegelbild av webben. Att
företaget i princip helt undvek dotcom-kraschen kring millennieskiftet har
till exempel inte uppmärksammats speciellt mycket, och i flera avseenden
har Google alltid varit digitalt immunt mot webbens skiftande krisperioder eftersom man primärt ägnat sig åt att slussa meningslös information.
Shannons skugga gör sig här åter påmind. Samtidigt har den användargenererade webbens fria och gratis producerade information med bloggar,
semi-kommersiella plattformar som Flickr eller YouTube samt öppna kollaborativa projekt som Wikipedia i mycket utgjort basen för Googles annonsimperium. Företaget insåg helt enkelt före någon annan att man på
ett storskaligt sätt kunde använda fri och öppen information – som någon
annan producerat utan kostnad – som kommersiell strategi för att maximera antalet användare och sin egen vinst.
Google har i så måtto utvecklats i symbios med den så kallade Web
2.0, det sociala fenomen som i dag framför allt förknippas med begreppet information overload. Generellt sett har den användargenererade webben och sociala medieformer på senare år gjort att IT-sektorn är på stark
307
308 — PELLE SNICKARS
frammarsch. Och här är det just distribution av information som sätter
agendan. Om industriella tankar och maskinromantik var den underström som influerade moderniteten (och modernismen), är dagens datorbaserade flöde av mer eller mindre social information den samtida digitalkulturens default. Information uppdateras, länkas och förmedlas,
delas och distribueras – och den växer ständigt mer eller mindre exponentiellt. Med hjälp av mobiler och datorer skapar människor världen
över enorma databaser av text, bild, ljud och rörlig bild; professionella
medieprodukter utgör bara en liten rännil i jämförelse. I samma sekund
som vi mediekulturellt positionerat oss genom en eller annan update i
”molnet” har dataprotokollen indexerat våra beteenden. Genom sociala
medier och det molnlika nätets ständiga närvaro är vi alla i dag medialt
mobila informationsnoder som våra smartphones håller koll på. Algoritmerna må arbeta gratis – men all data registreras, indexeras, lagras och
övervakas. Googles tidigare vd Eric Schmidt har i olika sammanhang
påpekat att om man lade samman all mänsklig kommunikation fram till
2003 skulle den uppta cirka fem miljarder GB i lagringsutrymme – i dag,
ett decennium senare, skapas den volymen data på två dagar. Andra
siffror anger att världens informationsvolym dubbleras var artonde månad, eller som Eli Pariser utryckt det i sin The Filter Bubble:
Vi överväldigas ständigt av en störtflod med information: 900 000
blogginlägg, 50 miljoner tweets, mer än 60 miljoner Facebook-uppdateringar och 210 miljarder e-postmeddelanden skickas ut i den elektroniska etern varje dag. […] Oundvikligen ger detta upphov till […] en uppmärksamhetskris. Eftersom kostnaderna för kommunikation över stora
avstånd och mellan stora grupper av människor minskat radikalt kan vi
inte längre ta in allt utbud. Vårt fokus flimrar mellan SMS över webbklipp till e-post, allt i syfte att skanna av eller leta efter dyrgripar av information relevanta för oss. När olika slags personliga filter erbjuder hjälp
är vi benägna att ta emot den.51
Parisers bok handlar just om hur dagens användande av internet styrs av
personaliserad informationsreglering baserad på vad vi tidigare sökt efter, vilket språk vi talar, var vi bor etcetera. Med utgångspunkt i nätets
väldiga informationsmassor gör sådana personligt anpassade sökresultat
att vi som individer datamässigt transporteras in i helt olika kunskapskontexter. Informationsteknologin genererar här bokstavligen olika
slags mening beroende på tidigare inmatade subjektiva parametrar.
INFORMATION OVERLOAD —
Givet denna samtida informationsexplosion – eller åtminstone upplevelsen av att leva i en tid av informationsöverflöd – kommer det knappast som någon överraskning att engelska Wikipedia har en längre artikel med 43 externa referenser kring begreppet information overload. I artikeln sammanfattas termen i punktform med åtta generella bakomliggande orsaker: (1) ett allt snabbare nyhetsflöde där hastighet i rapportering anses ge komparativa fördelar; (2) nätets förenklade kopieringsmöjligheter; (3) stadig ökning av tillgängliga kanaler för inkommande information (telefoni, e-post, rss etcetera); (4) allt större mängder historiskt
inmatad eller inskannad information; (5) motsägelser eller felaktigheter
i tillgänglig information; (6) ett lågt ”signal–brus-förhållande” (det vill
säga att den så kallade nyttosignalen allt mer tenderar att drunkna i bakgrundsbrus); (7) bristande metodik att jämföra och behandla olika typer
av information; samt (8) allt mer icke-koherent information utan tydliga inbördes relationer.52 Till dessa orsaker kan säkert adderas fler. Poängen är emellertid att begreppet information overload som sådant kan
brytas ned i flera underkategorier. Som fenomen har det också beskrivits
på högst olika sätt av en rad kommentatorer: ”data asphyxiation” (William van Winkle), ”data smog” (David Shenk), ”information fatigue
syndrome” (David Lewis), ”cognitive overload” (Eric Schmidt) eller
”time famine” (Leslie Perlow). Den kanske bästa beskrivningen, ”Total
Noise”, kommer dock från författaren David Foster Wallace. I hans
tappning handlar information i överflöd kort och gott om ”the tsunami
of available fact, context, and perspective that constitutes Total Noise”.53
Av beskrivningarna ovan framgår att den huvudsakliga risken med
alltför mycket tillgänglig digital information är att det uppstår en individuell överstimulans, det vill säga brist på adekvat uppmärksamhet. Det råder knappast något tvivel om att den digitala domänens överflöd just skapat en situation där den begränsande faktorn är användarnas uppmärksamhet. Inom det som kallas attention economics är det emellertid sedan
länge ett välbekant faktum, och även Alvin Toffler var inne på sådana tankegångar i sin chockdoktrin. Herb Simon skrev ungefär samtidigt, att ”i
en informationsrik värld innebär mängden information alltid ett underskott av något annat: en brist uppstår därför kring det som informationen
förbrukar. Och vad den förbrukar är tämligen uppenbart: mottagarnas
uppmärksamhet [the attention of its recipients]. Ett rikt informationsutbud
skapar alltså en brist på uppmärksamhet”, samt inte minst ”ett behov av
att fördela uppmärksamheten så effektivt som möjligt bland det överflöd
av informationskällor, vilka alltid riskerar att konsumera den förra”.54
309
310 — PELLE SNICKARS
Vi sägs numera inte sällan konsumera information, och man kan med
rätta fråga sig vilken form av informationsdiet som är den rätta och hur
mycket man egentligen bör konsumera för att bli mätt. Om det råder det
naturligtvis olika åsikter, men de senaste åren har trots allt delvis kännetecknats av en viss oro inför webben som en bokstavligen uppslukande
informationsresurs. Ett av de mer uppmärksammade bidragen till den
här diskussionen skrevs av Nicholas Carr. I en artikel i The Atlantic sommaren 2008 frågade han rakt upp och ned om inte Google höll på att
göra oss alla dumma: ”Is Google making us stupid?” Frågan satte ord på
den krypande rädsla som fler och fler börjat känna inför webben som allomfattande Gesamtkunstwerk som ständigt pockade på vår uppmärksamhet. ”I den allt snabbare jakten på information, håller vi på att offra och
göra oss av med vår förmåga att läsa eftertänksamt?”, frågade sig en bekymrad Carr. I Stanley Kubricks 2001: a space Odyssey var det superdatorn
HAL som menade att hans hjärna höll på att kollapsa – ”my mind is
going”. ”Jag kan känna det också”, menade Carr. ”Under de senaste åren
har jag haft en obekväm känsla av att någon, eller något, håller på att
mixtra med min hjärna, kopplar om mina neurala kretsar, omprogrammerar mitt minne”. ”My mind isn’t going – so far as I can tell – but it’s
changing.” Ånyo var det mängden information och de sätt som Google
levererade den på i allt mindre utsnitt och bitar, som spökade.55
Några år senare följde Carr upp denna tankegång i boken The shallows: what the Internet is doing to our brains (2011). Där slog han initialt fast
att nätet förmodligen ”är den allra mest kraftfulla sinnesförändrande
teknologi som någonsin kommit i allmänt bruk”, och boken är i korthet
ett försök att beskriva hur våra hjärnor (möjligen) håller på att förändras
av att surfa runt i ett oändligt överflöd av information. Visserligen har
den mänskliga hjärnan inte ändrat sig speciellt mycket de senaste 40 000
åren. Men hjärnan är synnerligen plastisk och därför dynamiskt receptiv
för påverkan, till exempel genom det sätt på vilket vi människor använder olika teknologier. Det kemiska flödet mellan hjärnans synapser, det
vill säga själva kopplingen mellan hjärncellerna, kan nämligen variera
och påverka hjärnans funktion. Carr refererade i sin bok till mängder av
ny forskning kring hyperlänkar, multimedia och multitasking, som på olika sätt framhållit att den mänskliga hjärnan faktiskt påverkats av samtidens massiva informationsflöden. Experiment med studenter har exempelvis visat att just multitasking med ett dynamiskt växlande mellan olika
aktiviteter knappast leder till större produktivitet. Snarare motsatsen.
Ständig distraktion är boven i dramat. Framför våra skärmar gäller på
INFORMATION OVERLOAD —
många sätt, hävdade Carr, en form av digital-darwinistiskt ”survival of
the busiest”. Uppdaterar man sig inte i den ocean av information som
webben producerar går man under; cirkulation förutsätter produktion
som förutsätter konsumtion ad nauseam. Vi blir konstant avbrutna hela
tiden, menade Carr, och tekniken underminerar allt mer vårt sätt att
tänka.56
Den grundfigur Carr arbetar med i The shallows stipulerar att webbens överflöd och nätet som omnipotent och informativt redskap leder
till distraktion och svårigheter att ta in kunskaper på djupet; det kvalitativa läsandet är hotat, minnet eroderar etcetera. Något förenklat är detta
Carrs hypotes – vilken han också och med rätta kritiserats för. En första
invändning gäller huruvida internet egentligen är kognitivt värre än andra, tidigare kommunikationsformer. På många sätt kan hela mediemoderniteten reduceras till historien om en krisande uppmärksamhet. För
tiotalet år sedan försökte exempelvis Jonathan Crary i sin Suspensions of
perception: attention, spectacle, and modern culture att på konstvetarmanér
förklara denna förändring med utgångspunkt i några modernistiska målare.57 Det säger sig självt att det inte var helt lyckat. Uppmärksamhetens
kris är snarare ett symptom på urbaniteten och stadens myller, nya transportmedel och diverse medietekniker som film, radio, och tv – och frågan är alltså om nätet i kvalitativ bemärkelse är så mycket mer kraftfullt
än dessa tidigare kommunikationsformer. Problemet hänger samman
med det som Thorstein Veblen en gång sägs ha kallat teknologisk determinism, det vill säga synen på teknologin som en autonom kraft utanför
människans kontroll, i jämförelse med den mer instrumentella föreställningen om teknologin som neutral. När det gäller digital informationsteknologi är den ofta grundad i en deterministisk föreställning om att
saker och ting bör göras, därför att de kan göras. Carrs tes att webben
distraherar oss så till den grad att denna kommunikationsteknologi håller på att förändra vårt sätt att tänka, sätter därför fingret på teknikens
reglerande funktion.
Oberoende av om man håller med honom eller inte, så är en av förtjänsterna med The shallows att den lyfter fram den deterministiska frågan om hur modern teknik egentligen påverkar oss i allmänhet och information i överflöd i synnerhet. Som Chad Wellmon påpekat i en kritisk läsning av Carrs bok så utgör den framför allt ett eko av tidigare
mediehistoriska konfliktlinjer. Både den tekno-optimistiska falangen,
som bejakar den nuvarande utvecklingen mot ”digital ’liquid’ intelligence”, och pessimisterna i Carrs läger, har tveklöst sina klara, historiska fö-
311
312 — PELLE SNICKARS
relöpare, skriver Wellmon. Informationsöverflödets utopiska potential
har alltid lockat somliga, liksom den har orsakat klagosånger kring alltför stora mängder information bland andra. Framför allt, menar Wellmon, så har dessa diametralt olika synsätt haft en tendens att ständigt
negligera den andra. Antingen alstrar ny teknik det ena – eller det andra.
Men att hävda att en teknologi har en enda unik effekt är förstås att
”både historiskt och konceptuellt reducera det samspel som all interaktion mellan människa och teknik för med sig”.58 Att Wellmon valt att
kalla sin artikel, ”Why Google isn’t making us stupid … or smart” är
signifikativt.
Denna återkommande dubbelhet i umgänget med nya medie- och
kommunikationsformer får ofta ge vika i diskussioner kring mediepåverkan. Inom det medievetenskapliga fältet har denna diskurs en lång
förhistoria – från Nick Carter-eländet kring 1900 till videovåldsdebatten
på åttiotalet. Uppfattningar kring mediepåverkan är aldrig politiskt neutrala, tvärtom används de ofta i samhällsdebatten för att argumentera för
en viss ståndpunkt. Det var exempelvis uppenbart i 2012 års svenska litteraturutredning, Läsandets kultur. I den förfäktas nämligen åsikten att
läsning är en hotad aktivitet i den digitala reproduktionsåldern. ”Det är
av stor betydelse att läsförståelsen sträcker sig längre än till vissa grundläggande kunskaper och en förmåga att ta del av korta budskap i snabba
informationskanaler”, hävdas där bland annat. ”För att utveckla en mer
avancerad läsförståelse krävs […] ett läsande av texter som är mer komplicerade än korta inlägg i forum på nätet. Det krävs även en förmåga till
koncentrerad läsning av längre sammanhängande texter.” I litteraturutredningen är det enbart boken som kan åstadkomma denna djupa läsart,
detta eftersom ”de texter som internetanvändarna kommer i kontakt
med oftast är korta och inte kräver så mycket av läsarna”. Det är naturligtvis nonsens och vittnar om en skriande brist på förståelse för nätet
som primärt textuell kommunikationsform. Här är nu inte platsen att
recensera regeringens senaste litteraturutredning, men noterbart är att
den, i analogi med Carrs argumentation, vittnar om en stark rädsla för
det flyktiga nätmediet och dess lika massiva som okontrollerbara informationsutbud. Strängt taget har såväl Carr som litteraturutredningen
en romantisk litteratursyn.59 I den senare kan man till exempel läsa att
online så existerar nästan inga ”aktiviteter som kräver kvalificerad läsning”; ungefär så står det faktiskt på flera ställen. Nätet präglas snarare
av överflöd och ett ”snabbare och mer kortfattat informationsutbyte”.
Att läsa ”längre sammanhängande resonerande texter via internet” är
INFORMATION OVERLOAD —
därför ovanligt.60 Faktum är att utredningen på flera sätt bokstavligen
kan läsas som en plädoajé för en möjligen utdöende medieform och
praktik (boken och det kontemplativa läsandet). I så måtto är den mer
mcluhansk än de flesta offentliga utredningar – även om (den djupt konservative) McLuhan inte alls förekommer på de drygt sexhundra sidorna. Om han på sextiotalet menade att den tryckta Gutenberg-galaxen föreföll vara på väg att ge vika för den nya elektroniska eran, så har de digitala medierna nu tagit dess plats.
Litteraturutredningen skriver in sig i en historia om medial påverkan
och subjektdaning. Enligt denna berättelse är skrift, tryck, elektroniska
medier – ibland till och med själva språket – alla olika slags teknologier
som ger form åt våra kognitiva kapaciteter. När dessa teknologier förändras vid innovationsskiften (som det digitala) ändras också de teknologiskt medierade förmågorna radikalt. Skriften innebar exempelvis att
den talade och orala kulturen nästan helt gick under – och de digitala
medierna hotar nu den skrift- och bokkultur som västerlandet vilat på
allt sedan medeltiden. Litteraturutredningen är i det avseendet blind för
de mediespecifika egenskaper som skiljer den tryckta och den digitala
kulturen åt. Dessutom är den (liksom Carr) okunnig om – eller vill snarare inte veta av – de många olika läsformer som numera präglar vår vardag. I dag läser och skriver vi som aldrig förr, men vi gör det på helt andra sätt än tidigare. Och inte heller det är något nytt. Läsning har historiskt alltid inneburit högst olika saker; bokhistorien vittnar om mängder
av skiftande läsarvanor och läsattityder. Det kontemplativa skönlitterära
läsande som litteraturutredningen menar är hotat har alltid bara utgjort
en praktik bland många.
Avslutning
Hösten 2008 höll Clay Shirky en föreläsning i New York inom ramen för
”Web 2.0 Expo NY”, ett branschevenemang som i regel anordnas i San
Francisco och mest brukar innehålla mer eller mindre förtäckta produktlanseringar – men som understundom också kan erbjuda en och annan
informativ pärla. Shirkys föredrag var just en sådan, och hans framförande utgör faktiskt huvudskälet till att den här artikeln över huvud taget
blivit skriven. På amerikanskt akademiskt manér var det tämligen korta
föredraget på drygt tjugo minuter en briljant exposé med personligt anslag kring en aktuell problemställning, i detta fall om hur man egentli-
313
314 — PELLE SNICKARS
gen bör resonera och tänka rörande samtidens informationsöverflöd. Titeln på fördraget, ”It’s not information overload, it’s filter failure”, säger
egentligen det mesta. Vid en första anblick kan såväl titel som tema te sig
något reklamaktiga. Men uppslaget döljer en idé långt mer betydelsefull
än så, och den är i allra högsta grad relevant för den här bokens utgångspunkter kring information som problem.
Som alla goda idéer är Shirkys generande enkel att sammanfatta.
Samtiden bör, enligt honom, inte betraktas som om den ständigt präglas av ett ohanterligt informationsöverflöd. Snarare bör vi se över hur de
sorteringsmekanismer, ”filter”, vi använder oss av egentligen fungerar
för att minimera överflödet, samt hur vi möjligen kan konstruera och
forma nya filter på ett sätt som bättre passar den digitala tidsåldern.
Utan namns nämnande var Shirkys framförande präglat av en sorts mcluhanism. Historiskt betraktat var informationsutbudet, enligt McLuhan, länge reglerat av ”post-Gutenberg economics” där produktion av
böcker utgjorde ett ekonomiskt risktagande. I korthet var tryckarnas
publiceringsbeslut under århundraden baserade på bedömningar kring
huruvida boken i fråga potentiellt skulle kunna generera en viss vinst eller inte. Detta beteende utgjorde ett grovt kvalitetsfilter, ”filter for quality”, vilket antyder en form av förlagstänkande. Kvalitet skall här förstås i ekonomiska snarare än konstnärliga termer. Shirkys huvudpoäng
är dock att det i Gutenberggalaxen fanns någorlunda väl fungerande
mekanismer för att sortera bland utbudet. Men i och med den digitala
eran har vi inträtt i en situation av ”filter failure”, detta eftersom publiceringsfiguren numera förlorat sin semantiska betydelse och det egentligen inte längre finns några grindvakter online över huvud taget. Information måste, eller snarare bör, därför regleras och hanteras på nya sätt.
Frågan är bara hur dessa skall utformas och fungera. Spam, hävdade
Shirky i sitt föredrag, utgör exempelvis en filtreringsmekanism som
man kan lära sig en hel del av; spam fastnar i filter som måste granskas,
vittjas och ständigt rekonfigureras. Få saker i den digitala världen är statiska; dynamiska processer måste nästan alltid till för att reglera utbud
och efterfrågan. Situationen med ”filter failure” kan därför, enligt Shirky, med fördel också användas som en sorts ”designlins för andra sociala system”.61
Bibliotek är just ett sådant socialt system för information. Man behöver därför inte blicka speciellt långt för att inse att publiceringsfigurens
kris och tilltagande implosion snabbt inneburit en enorm förändring i
analogi med Shirkys resonemang. Den pliktexemplarslag som i Sverige
INFORMATION OVERLOAD —
(någorlunda) fungerat sedan 1661 – och vars 350-årsjubileum ligger till
grund för den här boken – urholkas exempelvis allt mer precis på grund
av de digitala mekanismer Shirky beskrev i sitt anförande. Institutionen
som står bakom denna bok, Kungl. biblioteket, skulle rentav upphöra att
fungera om något annat filter än ”publicerat material” reglerade verksamheten. Nationalbiblioteket ”gör det möjligt att läsa och studera allt
som trycks eller publiceras i Sverige” kan man bland annat läsa på kb.se
– men det är faktiskt ren lögn. Knappt något svenskt digitalt material
alls återfinns i bibliotekets samlingar, om man nu bortser från de frusna
ögonblicksbilder som samlats in genom webbroboten Kulturarw3 (en
verksamhet som heller inte är lagstadgad). Forskningsmässigt har detta
material inte heller använts i någon större utsträckning. Det beror på olika tillgänglighetsbegränsningar, men framför allt på att materialet lagras i förvanskad medial form som inte stämmer överens med materialets
digitala ursprung.
Vän av ordning anför nu att det gradvis håller på att ske en förändring
givet den e-pliktslag som i skrivande stund håller på att implementeras.
Men som bland andra Lars Ilshammar skriver i sin artikel i den här boken är den elektroniska pliktlagstiftningen nära nog ett juridiskt skämt.
Att fortsatt 2014, snart tjugo år efter den publika webbens genomslag,
nyttja en traditionell publiceringsfigur som mall för ett nationalbiblioteks verksamhet passar synnerligen illa med hur det nya digitala informationslandskapet ser ut (vilket är Shirkys poäng), och detta trots att
Kungl. biblioteket numera satsar stora resurser på att få olika slags
digitala leveranser att fungera rent tekniskt. Och det är just därför Shirkys föredrag är så träffande. Kungl. biblioteket ägnar sig faktiskt i dag
med kraft åt en form av kvalificerat ”filter failure” dömt att misslyckas på
förhand. Lagförslagets definition av vad som skall pliktlevereras är ”en
avgränsad enhet av elektroniskt material med text, ljud eller bild som har
ett på förhand bestämt innehåll som är avsett att presenteras vid varje
användning” – och så ser förstås bara marginella delar av den digitala
domänen ut.62
När alla sedan länge kan publicera – vad denna term nu egentligen
betyder – vad de vill, uppstår ett minst sagt besvärande glapp mellan vad
ett nationalbibliotek samlar in och bevarar och vad som de facto produceras medialt. Det bör finnas en hyfsad korrelation mellan dessa storheter, differensen får inte bli för stor, då mister ett nationalbibliotek sin legitimitet. I digitalt hänseende har denna situation för länge sedan inträffat i Sverige. Digital information i överflöd och ”filter failure” antyder
315
316 — PELLE SNICKARS
med andra ord en radikalt förändrad situation som inte längre kan hanteras med gamla analoga idéer. Frågan är hur den samtida situationen
skall hanteras, och om erfarenheter i det förflutna kan vara till hjälp. Just
i detta avseende kan de inte det. Men som demonstrerats i den här artikeln framstår ett begrepp som överflöd icke desto mindre som centralt
för att förstå den digitala kulturens särart. Författaren och den alltför lite
uppmärksammade medieteoretikern Hans Magnus Enzensberger har i
en intervju hävdat att kritik var den publicistiska tankefigur som följde
på den flodvåg av information som Gutenbergs tryckpress en gång genererade. Kritik blev ett slags generativ sorteringsmekanism. I Enzensbergers tappning framstår Kant, kort och gott, som svaret på Gutenberg.
Djupsinnigheter från Königsberg fungerar dock dåligt som sållningsfilter i en digital kontext. Men, menar Enzensberger något enigmatiskt,
det hindrar inte att nya filter ständigt kodas fram. Numera opererar exempelvis nya socialt subjektiva urval för att sålla i webbens informationsmassor. ”Jag säger inte om de är bra eller dåliga. Men de utgör en
reaktion som för närvarande är högst påtaglig” – ”und sie wird ihre eigene Intelligenz entwickeln”.63
noter
1. Jesper Strömbäck, ”Att öka långsiktigheten”, i Jesper Strömbäck (red.),
Framtidsutmaningar: det nya Sverige (Stockholm 2013) s. 19.
2. Erik Forsberg, ”Mobila datatrafiken fortsätter att öka” 19/11, 2012, http://
www.internetstatistik.se/artiklar/mobila-datatrafiken-fortsatter-oka/, 15/2 2014.
3. Steven Johnson, Future perfect: the case for progress in a networked world (New
York 2012) s. 120 f.
4. It i människans tjänst – en digital agenda för Sverige, Näringsdepartementet
N2011.12, s. 6, http://www.regeringen.se/sb/d/14216/a/177256, 15/2 2014.
5. ”Moores lag, uppkallad efter en av Intels grundare, Gordon E. Moore, betecknar det fenomen att antalet transistorer som får plats på ett chip växer
exponentiellt. Takten som gäller sedan många år tillbaka ger en fördubbling
var 24:e månad.” ”Moores lag”, http://sv.wikipedia.org/wiki/Moores_lag,
15/2 2014.
6. För en diskussion, se till exempel Eszter Hargittai, W. Russell Neuman &
Olivia Curry, ”Taming the information tide: perceptions of information
overload in the American home”, The information society, 28, 2012.
7. Anders Mildner, ”Farväl till kvaliteten”, Sydsvenska Dagbladet, 16/12 2012.
8. Stewart Brand i Whole earth review, maj 1985, s. 49. För en diskussion om
INFORMATION OVERLOAD —
citatets uppkomst, se http://www.rogerclarke.com/II/IWtbF.html, 15/2
2014. Alla översättningar från engelska i det följande är artikelförfattarens.
9. Lewis Mumford, Technics and civilization (New York 1934).
10. Marshall McLuhan, Media: människans utbyggnader (Stockholm 1967) s. 16.
Marshall McLuhan, Gutenberg-galaxen: den typografiska människans uppkomst
(Stockholm 1969).
11. Chris Anderson, ”The end of theory: the data deluge makes the scientific
method obsolete”, Wired, 16:7 (2008), http://www.wired.com/science/
discoveries/magazine/16-07/pb_theory, 15/2 2014.
12. ”Data, data everywhere: a special report on managing information”, The
Economist, 27/2 2010, http://www.emc.com/collateral/analyst-reports/ar-theeconomist-data-data-everywhere.pdf, 19/2 2014.
13. För mer information om Recorded Future, se https://www.recordedfuture.
com/this-is-recorded-future/, 15/2, 2014.
14. För mer information, se bloggen FiveThirtyEight.com, som numera återfinns på New York Times’ sajt: http://fivethirtyeight.blogs.nytimes.com/,
senast kontrollerad 15/2, 2013. Se även Nate Silver, The signal and the noise:
why so many predictions fail – but some don’t (New York 2012).
15. McLuhan (1967) s. 16.
16. Alberto Manguel, denne nostalgiske bok- och bibliotekskramare, kan med
fördel tilldelas rollen att representera detta synsätt. För hans uttalade skepsis
till elektroniska publikationer och webben som informationsresurs, se bl.a.
Nattens bibliotek (Stockholm 2007).
17. Alan Liu, The laws of cool: knowledge work and the culture of information (Chicago
2004) 4. Tilläggas kan att inom en fransk kvantitativ historietradition, l’histoire quantitative, påpekades det redan under 1970-talet (av exempelvis Emmanuel LeRoy Ladurie) att framtidens historiker måste bli programmerare
för att till fullo kunna hantera historiska databaser.
18. För ett snarlikt tillvägagångssätt (men med mer etnologiska utgångspunkter), se Managing overflow in affluent societies, red. Barbara Czarniawska & Orvar Löfgren (London 2012).
19. ”Information”, http://www.ne.se/lang/information/211471 Nationalencyklopedin, 15/2 2014.
20. För ett tidigt exempel på en sådan ifrågasättande inställning, se William
Goffman, ”Information science: discipline or disapperance?”, Aslib proceedings, 12 (1970).
21. För en diskussion, se James Gleick, The information: a history, a theory, a flood
(New York 2011).
22. Claude Shannon, ”A Symbolic Analysis of Relay and Switching Circuits”,
MIT 1937, http://dspace.mit.edu/bitstream/handle/1721.1/11173/34541425.
pdf?sequence=1, 15/2 2014.
23. Claude Shannon, ”A mathematical theory of communication”, The Bell Sys-
317
318 — PELLE SNICKARS
tem technical journal, 27 (1948), http://cm.bell-labs.com/cm/ms/what/shannonday/shannon1948.pdf , 15/2 2014.
24. Claude Shannon, ”Communication theory: expositions of fundamentals”
[1950], i Collected papers, red. N. J. A. Sloane & Aaron D. Wyner (New York
1993). Cit. efter Gleick (2011) s. 219.
25. ”Entropi”, http://www.ne.se/lang/entropi Nationalencyklopedin, 15/2 2014.
26. Claude Shannon & Warren Weaver, The mathematical theory of communication
(Urbana 1949).
27. Andre Hodges, Alan Turing, the enigma (London 1992) s. 251.
28. För en diskussion, se exv. Luciana Duranti, ”More than information, other
than knowledge”, Cadernos BAD, 2 (2003), http://www.apbad.pt/CadernosBAD/Caderno22003/Duranti.pdf, 15/2 2014.
29. Thomas A. Stewart, Intellectual capital: the new wealth of organizations (New
York 1997) s. x.
30. För en diskussion, se Manuel Castells, Informationsåldern: ekonomi, samhälle
och kultur, 1–3 (Göteborg 2000).
31. För en diskussion, se Friedrich Kittler, Nedskrivningssystem 1800/1900 (Göteborg 2012).
32. Alvin Toffler, Framtidschocken (Stockholm 1970) s. 14 f., 253 f., 256, 258.
33. För en diskussion, se Alex Wright, Glut: mastering information through the ages
(New York 2008).
34. Stephan Füssel, Gutenberg och hans verk (Nora 2000) s. 8.
35. Ann M. Blair, Too much to know: managing scholarly information before the modern age (New Haven 2010) s. 94.
36. För en diskussion, se Daniel Rosenberg, ”Early modern information overload”,
Journal of the history of ideas, 64 (2003).
37. Wright (2007) s. 166.
38. Vannevar Bush, ”As we may think”, The Atlantic (juli 1945), http://www.theatlantic.com/magazine/archive/1945/07/as-we-may-think/303881/, 15/2 2014.
39. Som exempel kan anföras boken, Overload! How too much information is hazardous to your organization (New York 2011) av en viss Jonathan B. Spira. ”Don’t
let Information Overload strangle your organization’s productivity. Fight
back with the tips and strategies found in Overload!” påpekas det. Spira driver också sajten, http://www.overloadstories.com/, där han uppmanar användare att skicka in sedelärande berättelser om hur minskat informationsberoende gjort dem till bättre människor.
40. J. C. R Licklider, Libraries of the future (Cambridge, MA, 1965).
41. McLuhan (1967) s. 45.
42. Olof Johannesson, Sagan om den stora datamaskinen (Stockholm 1966) s. 63,
65.
43. Bush (1945).
44. H. G. Wells, World brain (London 1938). Citaten ovan är hämtade från en av
INFORMATION OVERLOAD —
Wells artiklar som föregick boken, skriven för Encyclopédie Française 1937,
http://history-computer.com/Library/WorldBrain.pdf, 15/2 2014.
45. Tom Standage, The Victorian Internet (New York 1998) s. 166.
46. Charles Ammi Cutter, ”The Buffalo Public Library in 1983”, Library Journal
(1883), http://en.wikisource.org/wiki/The_Buffalo_Public_Library_in_1983,
15/2 2014.
47. Ted Nelson, Computer Lib (Chicago 1974) s. 158.
48. För en diskussion, se Fred Turner, From counterculture to cyberculture (Chicago
2006).
49. John Browning, ”Libraries Without Walls for Books Without Pages” Wired
nr. 1, 1993.
50. För en diskussion om ”Stanford Digital Library Project”, se http://diglib.
stanford.edu:8091/, 15/2 2014.
51. Eli Pariser, The filter bubble (New York 2011) s. 11.
52. Wikipedia, ”Information overload”, http://en.wikipedia.org/wiki/Information_
overload, 15/2 2014.
53. För en diskussion om olika definitioner av information overload, se ”Too much
information”, The Economist, 30/6 2011, http://www.economist.com/node/
18895468, 15/2 2014. Om David Foster Wallaces begrepp ”Total Noise” kan
man läsa i Michiko Kakutanis artikel, ”Lengthy insights, vividly served at
high velocity”, New York Times, 15/11 2012, http://www.nytimes.com/2012
/11/16/books/both-flesh-and-not-by-david-foster-wallace.html?_r=0, 15/2
2014.
54. Herb Simon, ”Designing organizations for an information-rich world”, i
Martin Greenberger (red.), Computers, communication, and the public interest
(Baltimore 1971) s. 40 f.
55. Nicholas Carr, ”Is Google making us stupid?” The Atlantic, juli/augusti 2008,
http://www.theatlantic.com/magazine/archive/2008/07/is-google-makingus-stupid/306868/, 15/2 2014.
56. För en diskussion, se Nicholas Carr, The shallows: what the Internet is doing to
our brains (New York 2011).
57. Se Jonathan Crary, Suspensions of perception: attention, spectacle, and modern culture (Cambridge, MA 2001).
58. Chad Wellmon, ”Why Google isn’t making us stupid … or smart”, The Hedgehog Review, 14:1 (2012), http://www.iasc-culture.org/THR/THR_article_
2012_Spring_Wellmon.php, 15/2 2014.
59. För en vidare kritik av Carr, se Rob Lucas, ”The critical net critic”, New Left
Review, 77 (2012), http://newleftreview.org/II/77/rob-lucas-the-critical-netcritic, 15/2 2014.
60. Läsandets kultur, SOU 2012:65, s. 30 f., 41, http://regeringen.se/sb/d/15600/
a/200257, 15/2 2014.
61. Clay Shirkys föreläsning, ”It’s not information overload, it’s filter failure”
319
320 — PELLE SNICKARS
(2008) finns tillgänglig online på flera platser, se t.ex. http://www.youtube.
com/watch?v=LabqeJEOQyI, 15/2 2014.
62. För information kring Kungl. biblioteket och den aktuella e-plikt som håller
på att implementeras, se http://www.kb.se/plikt/Eplikt/, 15/2 2014.
63. Hans Magnus Enzensberger, ”Der Angriff der 13. Fee” (intervju), Der Freitag
24/12, 2009, http://www.freitag.de/autoren/der-freitag/der-angriff-der-13fee, 15/2 2014.
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
321
322 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
323
författarpresentationer
.........................................
birgitta almgren, född 1943, är professor emerita, verksam vid
Centrum för Östersjö- och Östeuropaforskning, Södertörns högskola.
Sedan 1998 har hon varit engagerad i internationella nätverk och forskningsprojekt kring interkulturella processer mellan Sverige och Tyskland i skuggan av nazismen och kalla kriget. Bland hennes publikationer
märks Drömmen om Norden: nazistisk infiltration i Sverige 1933–1945 (2005),
Inte bara Stasi …: relationer Sverige-DDR 1949–1990 och Inte bara spioner …: Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget (2011).
jürgen beyer, född 1965, är fil. dr och seniorforskare vid Tartus universitetsbibliotek. Beyer har i sin forskning framför allt behandlat lutherdomens kulturhistoria på 1500–, 1600- och 1700-talet.
pär cassel, född 1970, är associate professor i modern kinesisk historia
vid University of Michigan i Ann Arbor. Till hans forskningsområden
hör det moderna Kinas rättshistoria, politiska historia och internationella relationer. I boken Grounds of judgment: extraterritoriality and imperial
power in nineteenth-century China and Japan (2012) analyserar han förhållandet mellan rättspluralism och exterritorialitet i Kina och Japan.
otfried czaika, född 1971, är professor i Kyrkohistoria vid Det teologiske menighetsfakultet i Oslo. Mellan 2007 och 2013 var han postdoktoral forskare och handläggare vid Kungl. biblioteket i Stockholm. I
sin forskning har Czaika främst sysslat med 1500- och 1600-talet. Hans
senaste bok är Sveno Jacobi: boksamlaren, biskopen, teologen (2013).
FÖRFATTARPRESENTATIONER —
rasmus fleischer, född 1978, är fil. dr i historia och forskare vid ekonomisk-historiska institutionen, Stockholms universitet. Efter doktorsavhandlingen Musikens politiska ekonomi (2012) har han utkommit med
samlingsvolymen Tapirskrift (2013), som bland annat rymmer ett flertal
essäer med nätkritisk inriktning.
anna maria forssberg, född 1976 är fil. dr i historia och 1:e intendent på Armémuseum i Stockholm. Forssberg har specialiserat sig på
krigspropaganda under tidigmodern tid. I ett pågående projekt undersöker hon krigslegitimering i Frankrike och Sverige under perioden 1610–
1710. Utöver detta har hon lett ett insamlings- och forskningsprojekt om
värnplikten och intresserat sig för föremålsforskning. Under 2014 utkommer två antologier där hon varit medredaktör: Lumpen – från mönstring till muck (med Klas Kronberg) och Fråga föremålen: handbok till historiska studier av materiell kultur (med Karin Sennefelt).
magdalena gram, född 1949, är bibliotekarie och fil. dr i konstvetenskap. Gram har arbetat vid flera centrala kulturarvsinstitutioner,
bland annat Kungl. biblioteket, och är sedan 2012 chef för Forskning, arkiv och bibliotek vid Nationalmuseum. I sin forskning har Gram varit
inriktad mot bokkonst, grafisk formgivning, illustrationskonst och bokoch bibliotekshistoria.
lars ilshammar, född 1959, är fil. dr historia och avdelningschef för
fysiska samlingar vid Kungl. biblioteket. Ilshammar var chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek 2005–2013. Han har i sin forskning
framför allt berört mötet mellan teknik och politik i det moderna informationssamhället.
mathias klang, född 1967, är docent i informationsvetenskap vid
Bibliotekshögskolan i Borås. Hans forskningsinriktning rör mänskliga
rättigheter och teknologi med frågor om yttrandefrihet, integritet och
upphovsrätt som specialintressen. För mer information se www.digital-rights.net eller följ honom på www.klangable.com.
esko m. laine, född 1964, är docent i kyrkohistoria verksam vid Helsingfors universitet och Östra Finlands universitet. Han är styrelsemedlem i Förbundet för vetenskapspublicering i Finland. Laine var redaktör
för Teologisk tidskrift 2003–2013. Laine har i sin forskning framför allt be-
325
326 — FÖRFATTARPRESENTATIONER
handlat 1600- och 1700-talet. Hans senaste forskningsintresse har varit
herrnhutismen i Finland under 1700-talet.
matts lindström, född 1982, är doktorand i idéhistoria och knuten
till forskarskolan i kulturhistoriska studier (FoKult) vid Stockholms universitet. Hans avhandling behandlar informationshanteringens kulturoch mediehistoria genom en studie av 1900-talets mikrofotografiska
reproduktionsteknologier.
jonas nordin, född 1968, är docent i historia och handläggare vid
Kungl. biblioteket. Nordin var redaktör för Historisk tidskrift 2005–2009.
Nordin har i sin forskning framför allt behandlat 1600- och 1700-talet.
Hans senaste bok är Versailles – slottet, parken, livet (2013).
pelle snickars, född 1971, är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot digital humaniora vid Umeå universitet. Snickars var tidigare verksam som forskningschef på Kungl. biblioteket, och har under åren 2006–2013 varit vetenskaplig utgivare för
bokserien Mediehistoriskt arkiv. Hans senaste bok är Digitalism: när
allting är internet (2014).
bildförteckning
.........................................
Fotografierna till det inledande bildarket är tagna av Jens Gustavsson. Fotografierna till
det avslutande bildarket är tagna av Istvan Borbas och Jens Gustavsson. 9 Wikipedia.se.
11 https://www.facebook.com/kungligabiblioteket. 14–15 Foto: Marcus Andrae, KB. 18–23
KB. 26–33 Foto: Jonas Nordin. 36 KB, KoB Sv. Uts. Sthlm, Slottet. A. 92. 44–45 C. Gesner,
Bibliotheca universalis (1545). Foto: Matts Lindström. 51 KB, KoB Sv. Uts. Sthlm, Slottet.
B. 19. 52 KB, He Vf 196 d 16. 53 KB, KoB Sv. Uts. Sthlm, Österm. B. 7/2. 54–55 KB, KoB
Sv. Uts. Sthlm, Öst. A. 71. 57 a KB, KoB Sv. Uts. Sthlm, Fc. 167/7. Fotograf okänd. 57 b
KB, KoB Sv. Uts. Sthlm, Öst. A. 73. Fotograf okänd. 61 KB, KoB Sv. Uts. Sthlm, Öst. A.
148/2. Okänd fotograf 1963. 62 KB, KoB Vykort, Stockholm KB. Fotograf okänd. 76–77
Diderots Encyclopédie (1765); Encyclopædia Britannica (1771). KB. 81 Foto: Andrea Davis
Kronlund, KB. 84 Foto: Jens Östman, KB. 87 Foto: Andrea Davis Kronlund, KB. 96–97 C.
Babbage, On the Swedish calculating machine (1857). Foto: Matts Lindström. 100–105 KB.
109 Armémuseum. 117–119 Foto: Matts Lindström. 121–127 Foto: Jonas Nordin. 138–139
A. Predeek, Die Ausleihekontrolle der Bibliothek mit hilfe der Flachkartei (1931). KB. 141 Getty
Images. 143 KB. 149–150 Predeek (1931). KB. 155 Inkomna handlingar 44, 1877–1878,
Konsulatarkiv Shanghai, RA/231143, Riksarkivet (Arninge). Foto: Pär Cassel. 159 Inkomna
handlingar 42, 1870–1873, Konsulatarkiv Shanghai, RA/231143, Riksarkivet (Arninge). Foto:
Pär Cassel. 168–169 Foto: Matts Lindström. 173 Robert C. Binkley, Manual on methods of
reproducing research materials (1936) Foto: Matts Lindström. 177–179 G. E. Pendray, The story
of the Westinghouse time capsule (1939). Archive.org. 184–185 Watson-nyheter, 1941/3. Foto:
Matts Lindström. 188–209 Birgitta Almgren. 216–217 IBM library mechanization symposium
(1964). KB. 223 Foto: Matts Lindström. 227 Cigarettfilter. US patent 6595218, July 2003.
Google Patent Search. 231 A. Ramelli, Le diverse et artificiose machine (1588). KB. 239–241
KB. 243 Foto: Matts Lindström. 248 KB. 251–252 National Library of Mauritius. 259–260
KB. 262–263 Modernmechanix.org. 268–269 ©Kellerman/Strandcomic. 275–277 KB. 283
Fermilab, Illinois. ©Tony Reynes. 290–291, 304–305 The Software Studies Initiative. Flickr.
KB. 321–323 Foto: Jonas Nordin.
Redaktörerna har försökt att spåra rättighetsinnehavarna till bokens bilder. Eventuella
förbiseenden är oavsiktliga och rättighetsinnehavare med anspråk ombedes kontakta
bokens redaktörer.
kolofon
.........................................
redaktörerna vill tacka kungl. vitterhetsakademien
och sven hagströmer
för generösa ekonomiska bidrag
som möjliggjort tryckningen av denna bok
och genomförandet av den konferens
som ligger till grund för flera av bidragen.
MEDIEHISTORISKT ARKIV 26
kungl. biblioteket
box 5039
102 41 Stockholm
© kungl. biblioteket, de enskilda författarna
samt bildrättighetsinnehavarna
formgivning: jens andersson/bokochform.se
tryck: göteborgstryckeriet, mölndal 2014
issn 1654-6601
isbn 978-91-981961-1-5 (tryckt utgåva)
isbn 978-91-981967-2-6 (digital utgåva)
330 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
331
332 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
333
334 — ANNA MARIA FORSSBERG
INFORMATION SOM PROBLEM O CH MÖJLIGHET I 1600-TALETS SVERIGE —
335
336 — ANNA MARIA FORSSBERG
Was this manual useful for you? yes no
Thank you for your participation!

* Your assessment is very important for improving the work of artificial intelligence, which forms the content of this project

Related manuals

Download PDF

advertisement