Bibliotekarien Om yrkets tidiga innehåll och utveckling Bertil Jansson

Bibliotekarien Om yrkets tidiga innehåll och utveckling Bertil Jansson
Bibliotekarien
Om yrkets tidiga innehåll och utveckling
Bertil Jansson
VALFRID 2010
Doktorsavhandling vid
Institutionen Biblioteks- och informationsvetenskap/Bibliotekshögskolan
Högskolan i Borås och Göteborgs universitet
Bertil Jansson
Bibliotekarien
Om yrkets tidiga innehåll och utveckling
Illustration framsida:
Melozzo da Forli: Påve Sixtus IV utnämner Bartolomeus Platina till bibliotekarie 1475.
Fresk (1477) 09 överförd till duk, Vatikanmuseet.
För djupare analys av målningen se:
Ruysschaert, José (1990). La fresque de Melozzo da Forli de l’ancienne Bibliothèque
Vaticane. Réexamen i Miscellanea Bibliothecae apostolicae Vaticanae. (Studi et testi
/ Bibliotheca apostolica Vaticana). Città del Vaticano : Bibliotheca
Copyright:
Författaren och Publiceringsföreningen VALFRID
Tryck:
Intellecta Infolog, 2010
Serie:
Skrifter från VALFRID, nr 44
ISBN 978-91-89416-25-3
ISSN 1103-6990
2
2
Plus ça change, plus c’est la même chose
Alphonse Karr Les Guêpes
3
3
4
4
INNEHÅLL
FÖRORD .................................................................................................... 9
1
INLEDNING .................................................................................... 11
1.1
Bakgrund och tidiga definitioner ..................................................................... 14
1.2
Syfte och frågeställning ..................................................................................... 18
1.3 Avgränsning och empiri.................................................................................... 19
1.3.1 Källkritiska avvägningar ................................................................................. 24
1.3.2 Allmän beskrivning av källorna ...................................................................... 24
1.4
Metod .................................................................................................................. 30
1.5
Disposition .......................................................................................................... 33
1.6 Forskningsområde ............................................................................................. 34
1.6.1 Forskningsläge och litteratur........................................................................... 34
1.6.2 Bibliotekshistoria ............................................................................................ 34
1.6.3 Bibliotekarieyrket/professionen ...................................................................... 38
2 BIBLIOTEKARIE – YRKE/PROFESSION .................................... 39
2.1 Bibliotekarien i professionsforskningen ............................................................. 39
2.2 Forskning om professioner................................................................................... 40
2.2.1 Definitioner och kriterier................................................................................. 42
2.2.3 Bibliotekarien och professionen...................................................................... 46
2.3 1475 till 1780.......................................................................................................... 54
2.3.1 Skrån................................................................................................................ 54
2.3.2 Yrkesprofession............................................................................................... 55
2.3.3 Bibliotekarieprofessionen 1475 – 1780........................................................... 56
2.3.4 Statusprofessionen........................................................................................... 57
2.4 Sammanfattning.................................................................................................... 60
3
BIBLIOTEKARIENS ARBETSPLATSER .................................. 61
3.1 Bibliotek vad är det?............................................................................................. 61
3.1.1 Bibliotekens tidiga historia.............................................................................. 62
3.1.2 Moderna bibliotek ........................................................................................... 64
3.1.3 Undersökningens bibliotek.............................................................................. 65
5
5
3.2 Yrkesarenor och arbetsplatser 1475 - 1780 ........................................................ 66
3.3 Bibliotek inom kyrkan.......................................................................................... 68
3.3.1 Vatikanen och biblioteket................................................................................ 69
3.4 Bibliotek hos furstar och kungar i Tyskland...................................................... 71
3.4.1 Biblioteken i Wolfenbüttel och Hannover ...................................................... 71
3.5 Bibliotek vid universiteten ................................................................................... 80
3.5.1 Universitet i Storbritannien ............................................................................. 82
3.5.2 Universitet i Frankrike .................................................................................... 86
3.5.3 Universitet i Sverige........................................................................................ 88
3.6 Enskilda bibliotek ................................................................................................ 89
3.7 Sammanfattning................................................................................................... 94
4
BIBLIOTEKARIEYRKET I UTVECKLING ............................. 97
4.1 Bibliotekarien..................................................................................................... 98
4.1.1Uppgifter – allmän beskrivning...................................................................... 100
4.2 Det praktiska arbetet – första spåret ............................................................... 103
4.2.1 Bokvård, inre ordning och lokal.................................................................... 104
4.2.2 Bibliografiskt arbete...................................................................................... 110
4.2.3 Ekonomiska spörsmål ................................................................................... 125
4.3 Det visionära arbetet – andra spåret................................................................. 128
4.4 En ny dimension – tredje spåret ........................................................................ 136
4.5 Sammanfattning.................................................................................................. 143
5
DISKUSSION OCH SLUTSATSER ........................................... 145
5.1 Bibliotekarieyrkets utveckling........................................................................... 145
5.1.1 Det praktiska spåret....................................................................................... 146
5.1.2 Det visionära spåret....................................................................................... 149
5.1.3 Det tredje spåret - en ny dimension............................................................... 155
5.2 Bibliotekariens påverkan på sitt yrke ............................................................... 158
5.3 Bibliotekarieyrkets kärna .................................................................................. 159
5.4 Bibliotekarieyrkets värdegrund ........................................................................ 160
5.5 Bibliotekarien och professionen ........................................................................ 162
5.6 Tiden efter 1780................................................................................................... 168
5.7 Slutsatser.............................................................................................................. 169
6
6
5.8 Tankar om dagens och framtidens bibliotekarie ............................................. 177
6
KÄLLOR OCH LITTERATUR .................................................. 179
6.1 Övrig ej refererad litteatur ................................................................................ 194
6.2 Kommenterad bibliografi i urval – särskilda områden................................... 208
6.1.1 Vatikanen ...................................................................................................... 208
6.1.2 Gabriel Naudé .............................................................................................. 209
6.1.3 Bibliotekshistoria Frankrike, Tyskland och Storbritannien och Irland ......... 212
7
SUMMARY .................................................................................... 215
7.1 Background ......................................................................................................... 215
7.2 Aim and research questions .............................................................................. 215
7.3 The librarian........................................................................................................ 216
7.4
Demarcation and empirical material............................................................. 217
7.5
Discussion ......................................................................................................... 218
7.6
Conclusion ........................................................................................................ 219
8 BILAGOR........................................................................................... 221
8.1 Ad Decorem Militantis Ecclesiae, 1475............................................................. 221
8.2 Liberey-Ordnung des Herzogs Julius von 1572 ............................................... 223
8.3 University of Cambridge, 1582 .......................................................................... 226
8.4 Universitetet i Strasbourg, 1545, 1568, 1616 .................................................... 228
8.5 Johann Mathias Gesner, Wie ein Bibliothecarius beschaffen seyn müsse. ... 236
8.6 Cotton des Houssayes, 1780 ............................................................................... 240
8.7 Kronologi ............................................................................................................ 244
7
7
8
8
Förord
Att vara bibliotekarie är något speciellt. Att få arbeta på bibliotek är en
fröjd. Att få läsa om och sen dessutom få skriva om bibliotek och
bibliotekarier, det är en ynnest. Parallellt med mitt biblioteksarbete har jag
haft förmånen att få ägna mig åt denna avhandling. Jag har hållt på länge
och det har varit en angenäm tid.
Anledningen till att jag en gång började var att jag på min arbetsplats
saknade samtal och diskussioner om vad en bibliotekarie egentligen är och
har för uppgifter samtidigt som jag frågade mig varför man väljer att bli
bibliotekarie. För mig var det naturligt att vilja undersöka detta då jag
finner det svårt att förstå hur man ska utvecklas till och i något om man
inte vet vilken grund man står på och från vilken position utvecklingen
skall ske. Det vore önskvärt om bibliotekarien diskuterades på varje
arbetsplats, ty för mig har det framstått som om det understundom finns en
identitetskris. När jag blev antagen till forskarutbildning i biblioteks- och
informationsvetenskap vid Göteborgs universitet fick jag en extra
dimension i mitt yrkesliv. Den kom att fylla det tomrum jag känt och hitta
den felande länken, som jag anat har funnits i min yrkesverksamhet.
Arbetet med den här avhandlingen har fört mig genom historien och
genom många länder och miljöer. Kontakter med och studier i bibliotek
och arkiv har varit många och otroligt stimulerande. Att i dokumenten
möta forna tiders arbetsgivare och bibliotekarier som arbetstagare ger vid
handen att allt egentligen funnits och tänkts förut. De som idag säger att de
är nyskapare känner knappast bibliotekariens och bibliotekens historia.
Detta har varit och är en fantastisk upptäckt som jag med stor
tillfredställelse lever med.
Jag vill rikta ett tack till förre rektorn vid Högskolan i Kalmar, Örn Taube,
som gav mig utrymme i tid och i en situation där tekniskt-administrativ
personal har svårt att konkurrera om medel för forskarutbildning. Utan
Örn Taubes välvilja hade det inte gått att påbörja och senare än mindre
under andra förhållanden finna motivation att genomföra arbetet med
denna avhandling.
9
9
Mina handledare professor Lars Höglund och fil dr Joacim Hansson är jag
ett särskilt tack skyldig. Då mitt arbete har tagit lång tid har det ändå
aldrig funnits en otålighet från deras sida. Joacim Hanssons handledningar
och samtalen med honom har alltid resulterat i en stigande entusiasm att
behandla bibliotekarien i historisk tid. Under de två sistlidna åren, efter det
att Joacim Hansson lämnat Borås, har professor Lars Höglund med stort
tålmod lotsat mig fram till slutet. För detta känner jag stor tacksamhet.
Jag har haft förmånen att få min text kommenterad av professorerna Per
Ridderstad, Lund, och Birger Simonsson, Göteborg. Deras synpunkter har
varit ovärderliga. Jag är dem ett stort tack skyldig. Informationschefen vid
Landstinget i Kalmar län Leif Knutsson, har varit en samtalspartner när
det gäller bibliotekariens samhälleliga roll. I ett tidigt skede läste han min
text och gav mig konstruktiva synpunkter på min språkbehandling och på
textens läsbarhet. Två andra personer som jag särskilt vill omnämna och
tacka är dels min gamle gymnasiekamrat, numera gymnasielärare i
ämnena tyska och engelska, Bert Bergstrand, som granskat mina
tolkningar av de engelska och tyska texter som jag hänvisar till, dels fil dr
Georg Stenborg vid Uppsala universitet, Institutionen för lingvistik och
filologi, som från latinet översatt och gjort den bulla från 1475, utfärdad
av Sixtus IV, så väsentlig för denna avhandling, läsbar för mig. Christian
Swalander har genom sitt arbete skänkt mig känslan att få hålla boken om
bibliotekarien i handen.
Min forskarutbildning har inneburit att min familj har fått stå ut med
mycket och jag känner stor tacksamhet för att jag har fått tillfälle att ägna
mig åt denna. Det har naturligtvis skett till förfång för många andra saker
som borde ha gjorts inom, för och med familjen till förmån för mitt
intresse. Detta arbete är en familjs verk och Elisabet, min hustru, min son
Hans och mina döttrar Eva och Ann är synnerligen delaktiga igenomförandet.
10
10
1 Inledning
Den arbetsplats som beskrivs som
… en skattkammare bestående av det mänskliga tänkandets rikedomar, […] som
med ett ord kan beskrivas, som en församling av alla seklers och alla nationers
största och mest betydelsefulla män som förmedlar sina främsta idéer till oss … 1
är med Gottfried Wilhelm von Leibniz ord från 1696 ett bibliotek.
Avbildningar av och fotografier på bibliotek återgivna i verk, ofta i form
av praktvolymer, visar både praktfullhet och skönhet likaväl som en miljö
där böcker har den mest framträdande rollen i en i övrigt ren miljö. Både
det som förmedlas genom beskrivning i text och det som förmedlas genom
bild sätter fantasin i rörelse. Vem är den som fått vistas i en sådan miljö
och vem är den som fått arbeta i en miljö så som Leibniz beskriver den?
Om dem som har fått tillfälle att göra det, om dem som själva tagit
chansen att bli en del av en sådan miljö och om dem som umgås med och
har umgåtts med alla århundradens och alla nationers största människor i
bibliotekens skrifter handlar denna avhandling. Den handlar om dem som
tidigt bidrog till att skapa och bygga upp sådana miljöer, nämligen
bibliotekarierna.
Under senare hälften av1800-talet, i ett nytt samhälle, tillkommet som en
konsekvens av industrialiseringens genombrott, arbetets och forskningens
utveckling, bildningshunger och bildningsbehov och en ökad politisk och
demokratisk fostran blev behovet av bibliotek och bibliotekarier påtagligt.
Samhällsförändringarna medförde ett ökat behov behov av litteratur. Folkbibliotek och bibliotek inom olika institutioner och verksamhetsområden
inrättades och utvecklades.
1
Egen översättning. Hämtat ur Leibniz (1987) s. 70-72. Citatet är ur ett brev från Leibniz till
Friedrich von Steinberg, 1696 och lyder i sin helhet: C’est le tresor des richesses de l’esprit
humain, où l’ont peut avoir recours pour les arts de paix et de guerre, pour la conservation du
corps humain, pour la connoissance des mineraux, plantes, animaux, des secrets de la nature,
des mouvemens celestes, des regions de la terre. Pour l’architeture civile et militaire, les
embellissements et ouvrages publics ; pour les Loix, la police et les bons ordres des Estats,
l’Histoire ancienne et moderne, les interests des Princes, les belles curiosités, enfin pour
l’agreable aussi bien que l’utile et le necessaire, mais sur tout pour le soutien de la veritable
religion. En un mot c’est comme une assemblée des plus grands hommes de tous les siècles et
toutes les nations, qui nous disent leurs pensées les plus choisies.
11
11
Bibliotek möter oss i vårt dagliga liv på fritiden, i skolan, på universitetet,
på arbetet och i andra sammanhang där vi befinner oss. Olika typer av
bibliotek har utvecklats för att vara till gagn för särskilda grupper och för
särskilda ändamål. Bibliotek har upprättats för vår rekreation, för vår
tillgång till kultur, för utbildning och bildning, för vår yrkesutövning, för
informationssökning i allmänhet och för att vara ett viktigt inslag i
utvecklandet av demokratiska system där allas rätt till information skall
fungera som främjare av samhällets utveckling.
Att det finns bibliotek kan tyckas vara både självklart och naturligt. Vi är
vana vid bibliotek. Vårt samhälle bygger på en utveckling grundad på
tidigare erfarenheter, på forskning och erövrade kunskaper. Erfarenheterna
skall dokumenteras och tillgängliggöras. Kännedom om pågående
forskning och genom den erövrad kunskap måste spridas för att kunna
komma att omsättas i praktiken. I dessa sammanhang spelar biblioteken en
betydande roll som en institution som bevakar, samlar och tillgängliggör
de erfarenheter som framtiden skall bygga på.
I biblioteken arbetar bibliotekarien och bibliotekarien av idag är inte en
utan flera, där varje specialitet och arbetsfält definierar sin bibliotekarie.
Den danske forskaren Ørom2 kategoriserar bibliotekarier i sex identiteter,
ämnesspecialisten, kulturförmedlaren, socialarbetaren, dokumentalisten,
informationsorganisatören och informationsförmedlaren, var och en med
särskilda karakteristika och utpekade verksamhetsområden. Trine
Schreiber kompletterar dessa identiteter med upplevelseförmedlaren.3 En
allmängiltig definition är emellertid svårfunnen, men mycket är
gemensamt. Både direkt och indirekt har bibliotekarien, specialist eller
generalist, ett avsevärt och betydelsefullt mått av servicemoment i sin
yrkesutövning. Gemensamt är också att det är information som skall göras
tillgänglig och för detta har utvecklats ämnes- och målgruppsspecialister.
Samtidigt söker bibliotekarier nya arbetsområden med ibland svag
knytning till de traditionellt accepterade bibliotekarieområdena, vilket
medför svårigheter att finna en klar yrkesidentitet.
För dagens bibliotekarier finns många arbetsfält. De tekniskt
administrativa uppgifterna, som ekonomi, personaladministration och
arbetsmiljö, tenderar att bli allt mer omfattande och specialiserade i
modernt biblioteksarbete. Inom de rent bibliotekstekniska arbetsmomenten
utvecklas andra specialiteter. Arbete med katalogiserings- och
klassifikationsfrågor, arbete med låne- och fjärrlånesystem och undervisning är exempel på sådana specialistområden i dagens bibliotek.
2
3
Ørom (1993) s. 37-43.
Schreiber (2006) s. 39.
12
12
Den starka tekniska utvecklingen inom informations- och kommunikationstekninken har skapat nya arbetsområden och nya specialister. ITbibliotekarierna tar ansvar för de biblioteksadministrativa systemen och
övrig nätburen information och kommunikation.
Det finns en rad olika målgruppsbibliotekarier, som barnbibliotekarier,
vuxenbibliotekarier, skolbibliotekarier, universitetsbibliotekarier, socialbibliotekarier, medicinska bibliotekarier, invandrarbibliotekarier och
boken-kommer-bibliotekarier, förvaltningsbibliotekarier, forskningsbibliotekarier med flera. De har alla sina bestämda målgrupper och specialiserar
sig på respektive grupps behov.
De finns bibliotekarier för särskilda områden. Bibliotek byggde under en
tid upp konstsamlingar för utlån, särskilda artotek. Det var en bibliotekarie
som hade hand om verksamheten. Detsamma gällde för musik.
Skivsamlingar byggdes upp för utlån och uppspelning. Det skapades ett
diskotek. Det var en bibliotekarie som möjligen var musikintresserad eller
specialiserad på musik som skötte musikavdelningen. När datorstödet och
nätet blev huvudverktygen för informationssökning så bildades begreppet
cybrarie, som väl ska förstås som att när den traditionella boken ersatts av
information på nätet som främsta informationskälla är det cybrarien som
behärskar, utför och vägleder i detta medium.
Det finns ämnesbibliotekarier, ämnesspecialister, men det finns också
särskilda kontaktbibliotekarier, som inte alltid har ämneskunskap utan
främst fyller funktionen som kontakt i sin egenskap av bibliotekstjänsteman mellan bibliotek och en institution.
Bibliotekarier söker sig nya vägar. Att informera och undervisa om
akademiskt skrivande med särskild inriktning på referenshantering,
citeringstekniker och plagieringsrisker finner ibland sin plats hos
bibliotekarien. Motsvarande intiativ finns i USA, Australien, Nya Zeeland
och i Storbritannien. En annan uppgift som funnit sin hemvist hos
bibliotekarier i högskolebiblioteken är elektronisk publicering.
Dagens bibliotekarier har ett brett arbetsfält och arbetar i en teknisk miljö
som är under snabb och intensiv utveckling med konsekvenser för arbetsinnehåll och krav på kompetensutveckling.
Någonstans har bibliotekariens arbete sitt ursprung och någonstans började
bibliotekarieyrket formas.
13
13
Bibliotekarien 4 och bibliotekariens funktion anses i allmänhet ha en
historia som sträcker sig mycket långt tillbaka i tiden. Hur långt tillbaka
kan man ha delade meningar om. Ett torde vara sant och det är att
bibliotekarier inte kan ha existerat utan bibliotek.5 Bibliotek och
bibliotekarier hör ihop. Men när blev då boksamlingar så omfattande att de
kom att benämnas bibliotek? Och kan det förhålla sig så att bibliotekarie
som yrke kom till under renässansen eller möjligen senrenässansen när
boksamlingarna blev så omfattande att vården av dem krävde en
heltidsverksam person? 6
Bibliotekarie är ett begrepp som är mycket väletablerat hos allmänheten
och hos dem som idag kallar sig och arbetar som bibliotekarier. Men vad
är en bibliotekarie? Att reda ut innehållet i begreppet bibliotekarie är inte
möjligt med mindre än att gå tillbaka i historien och där göra nedslag för
att finna händelser och beskrivningar som kan bidra till att definiera
bibliotekarieyrket och ge inblickar i dess innehåll och utveckling. Denna
avhandlings undersökning ägnas åren från 1475 till 1780. Under den här
perioden kan skönjas utvecklingslinjer, delvis överlappande, som kan leda
fram till ett yrkesinnehåll. Bibliotekariernas yrkesarenor är förvisso
begränsade med en nutida jämförelse. Folkbiblioteken i modern betydelse
har ännu inte etablerats. Det hindrar emellertid inte att bibliotekarieyrket i
väsentliga avseenden kan ha grundlagts redan då.
Benämningen bibliotekarie lever kvar och används än idag, i en annan tid
och i ett annat samhälle. Medveten om att samhället genomgått stora
förändringar dels inom den period som undersöks dels under den tidrymd
som finns mellan undersökningens slutår och dagens situation undersöks
här vad bibliotekarie en gång var. Målet i detta arbete är att försöka
lokalisera och peka på det som blir ett bibliotekarieyrke.
1.1 Bakgrund och tidiga definitioner
Bibliotekarien som funktion har vuxit fram inom olika verksamhetsområden som kyrka, universitet, privat sfär och furste- och kungahus. Med
utgångspunkt i de arbetsuppgifter som en bibliotekarie har skall begreppet
förklaras. Genom tidiga encyklopediska definitioner från Frankrike och
Tyskland fram till 1780 visas en kontinental uppfattning om vad en
bibliotekarie var då.
4
Lancaster (1983) s. 747, menar att biblioteken existerade innan bibliotekarien.
Garnett (1899) s. 174.
6
Garnett (1899) s. 175.
5
14
14
Utöver de beskrivningar av bibliotekarien som kommer från enskilda
utövares egna beskrivningar av sitt yrke eller sin sysselsättning samt
dokument som huvudmän formulerat finns encyklopediska beskrivningar
av den europeiska kontinentens bibliotekarier. Beskrivningarna kan följas
i verk från 1600- och 1700-talen. Bilden av bibliotekarien är bilden av en
väktare över och vårdare av en samling dokument. Antoine Furetières
Dictionnaire universel från 1690 säger att bibliotekarie är en person som
fått uppgiften att ha uppsikt över och vårda ett bibliotek.7 Dictionnaire de
l’Academie Française från 1624 säger att en bibliotekarie är den som utses
att ha vården om ett bibliotek. 8 Dictionnaire universel ger i sin upplaga
från 1727 ett exempel på en bibliotekarie utöver den som omnämndes i
1690 års upplaga. Den lärde Budée, kunglig bibliotekarie, har lagts till
namnet Fabian, Vatikanens bibliotekarie. 9
När den franska Encyclopédie ou Dictionnaire raisonné des arts et des
métiers kom ut 1751 hade beskrivningen av bibliotekarien utökats till att
omfatta konstaterandet att det är få sysselsättningar som kräver så mycket
talang och kunskaper. Kunskap i klassiska språk såväl som i moderna
fordras, kunskap om böcker och utgåvor, om bokhandel, kunskaper i
litteraturhistoria och i typografi likaså. 10 Le Grand vocabulaire françois
från 1768 menar att bibliotekarien är den som utses att ha vården om ett
bibliotek och det är få sysslor som kräver den visdom och den lärdom som
en bibliotekarie måste ha för att leda ett ansenligt bibliotek som till
exempel det kungliga biblioteket i Paris. En akademiledamot kunde anses
lämplig till ett sådant uppdrag.11 Bibliotekarien får i Dictionnaire de
7
Dictionnaire universel (1690). Citerad i Bibliotheken und Aufklärung (1988) s. 186.
Bibliothécaire, celuy qui est préposé pour garder ou pour avoir soin d’une Bibliothèque. Fabian
étoit Bibliothécaire du Vatican dont il a fait un Index ou Catalogue qui compose un très bon
livre in folio
8
Dictionnaire de l’Academie Française (1694). Citerad i Bibliotheken und Aufklärung (1988)
s. 186. Celuy qui est proposé pour avoir soin d’une bibliothèque
9
Dictionnaire universel (1727). Citerad i Bibliotheken und Aufklärung (1988) s. 186. Celuy
qui est proposé pour garder, ou pour avoir soin d’une Bibliothèque. Fabian étoit Bibliothécaire
du Vatican. Le savant Budée a été Bibliothécaire du Roi.
10
Encyclopédie ou Dictionnaire raisonné des arts et des métiers. 1751 års utgåva, Band 2 s.
228. Uppgiften hämtad ur Arot (2000) s. 34. Celui qui est préposé à la garde, au soin, au bon
ordre, à l’accroissement des livres d’une bibliothèque. Il y a peu de fonctions littéraires qui
demandent autant de talent. Celle de bibliothécaire d’une grande bibliothèque telle, par
exemple, que celle du Roi, suppose la connaissance des langues anciennes et modernes, celle
des livres, des éditions et de tout ce qui a rapport à l’histoire des lettres, au commerce de la
librairie et á l’art typographique.
11
Le Grand vocabulaire françois. (1768). Tome Quatreième. S. 36. Citerad i Bibliotheken und
Aufklärung (1988) s. 187. Qui est preposé pour prendre soin d’une Bibliothèque. Entre les
diverses fonctions littéraires, il en est peu qui exigent la réunion des lumières & de l’érudition
nécessaires au Bibliothécaire d’une Bibliothèque considérable, telle que peut être celle du Roi
à Paris, laquelle est ordinairement confiée aux soins d’Académiciens, dont le mérite & les
connoissances justifient le choix du Prince.
15
15
Trévoux (Dictionnaire universel françois) från 1771 ytterligare ett
ansvarsområde, nämligen sörja för bibliotekets tillväxt.12 I den tyska
Deutsche Encyklopädie från 1780 beskrivs bibliotekarien som den som
anförtrotts vården av ett bibliotek och den personen bör besitta många
egenskaper. Bibliotekarien måste äga kunskaper både i den tidens
moderna och klassiska, gamla språk. Att känna till huvudverken inom alla
lärdomsområden, ha kunskap om sällsynta böcker, olika utgåvor och äga
en gedigen litteraturhistorisk kunskap är ett måste för bibliotekarien.
Dessutom måste bibliotekarien vara villig och intresserad av befrämja
bildningens utveckling. Sammantaget är en bibliotekarie som uppfyller
detta värd all högaktning.13
Encyklopediernas beskrivningar visar på en innehållslig utveckling av de
uppgifter, det ansvar, den bildning och de kunskaper som en bibliotekarie
bör besitta. Beskrivningarna går från att först definiera bibliotekarien som
väktare och vårdare med innehållsmässigt rutinartade sysslor till en person
som är både språkkunnig och lärd samt med personliga egenskaper som
främjare och bejakare av all bildning. Bibliotekariens arbete får ett
idémässigt innehåll och i böckernas värld är bibliotekarien alla bra och
goda böckers förespråkare och försvarare. 14
En enkel förklaring till vad en bibliotekarie är och när bibliotekarieyrket
kom till ger den svenska Nationalencyklopedin i sin överdrivet pregnanta
skrivning. Bibliotekarie är ”titel för tjänsteman vid bibliotek. Uppgiften att
förvara och tillhandahålla texter tillkom med skrivkonsten.” 15
Mycket forskning har lagts ner på att teckna bibliotekens historia.
Däremot är forskningen om bibliotekarien, bibliotekariens yrke och yrkets
innehållsmässiga utveckling begränsad, det vill säga forskning som berör
dem som arbetade med frågor med anknytning till bibliotek, om dem som
arbetade i biblioteken, om personerna bakom systemen och metoderna i
12
Dictionnaire de Trévoux (Dictionnaire universel françois) (1771). Citerad i Bibliotheken und
Aufklärung (1988) s. 187. Celui qui est proposé à la garde, au bon ordre et à l’accroissement
d’une Bibliothèque.
13
Deutsche Encyclopädie (1780). Citerad i Bibliotheken und Aufklärung (1988) s. 188. Der
Bibliothekar ist derjenige dem die Aufsicht über eine Bibliothek anvertraut ist. Heutzutage
fordert man von einem Bibliothekar, wenn er seinem Amt gewachsen seyn soll, sehr viel
Talente. Er muss eine litterarische Kenntnis von alten und neuen Sprachen, von den
Hauptwerken in einem jeden Teil der Gelehrsamkeit, von raren und merkwürdigen Büchen,
von den verschiedenen Editionen und dergleichen besitzen. Er muss also eine hinglängliche
Kenntnis von der ganzen Litteraturgeschichte haben….
Er muss eine Bereitwilligkeit haben, das Wachstum der Gelehrsamkeit nach aller Möglichkeit
zu befördern. Ein Bibliothekar, der so beschaffen ist, verdient alle Hochachtung.
14
Denis (1777) Erster Theil : Bibliographie, s. 255. Er ist in der Bücherwelt Landsmann aller
guten Bücher.
15
Nationalencyklopedin (1990) Andra bandet , s . 526. Uppslagsordet bibliotekarie.
16
16
biblioteksarbetet samt motiven för uppkomsten av biblioteks- och
arkivarbetet. I litteraturen presenteras rader av namn på bibliotekarier med
biografiska notiser. 16 Vissa namnkunniga bibliotekarier17 har blivit föremål
för längre biografiska artiklar.
Det påstås allmänt att bibliotekarier har funnits länge och därom råder inga
tvivel. Lancaster 18, som menar att det är självklart att bibliotek fanns innan
bibliotekarien, säger också att bibliotekarien till en början bara var väktare
och bokvårdare och att ”The librarian as a provider of some form of
professional service is a comparatively new phenomenon.” Yrket skapades
inom biblioteksinstitutionen, vilket stöds av det faktum att biblioteks- och
bibliotekarieutbildning började inom biblioteksinstitutionen. Institutionen
har varit ett överordnat begrepp och bibliotekarie ett underordnat. Det
framkommer i benämningar som ”library associations” och ”library
school” som används när ”librarians associations” och ”librarians school”
avses. Detta skall jämföras med de svenska beteckningarna biblioteksförening, bibliotekshögskola och biblioteksutbildning och de mera
specifika bibliotekarieutbildning och bibliotekarieförbund. Någon entydig
definition på vad bibliotekarie egentligen är, förefaller mera svår att ge.
Därför kommer frågan om vad den gör som kallas bibliotekarie i fokus.
Under perioden före 1475, som föregår den häri behandlade tidsperioden 19,
har det funnits personer som arbetat med skrifter och ägnat sig åt
beskrivningar av dokument, som också sorterat och ordnat dem ämnesvis
och gjort förteckningar över dem. Det har varit göromål som torde kunna
innefattas i en bibliotekaries uppgifter. Det torde också med stor
sannolikhet kunna gälla även för en arkivarie.
Under tiden från 1475 fram till och med 1780 finns bibliotekarier, men
denna sysselsättning räknas inte in i dåtidens skrån, grupper eller andra
sammanslutningar bildade i olika miljöer och sammanhang. För hant-
16
Se Parsons (1952) s. 122-162, om bibliotekarierna vid Alexandriabiblioteket. Tyska
bibliotekarier finns biograferade med korta notiser i Bader (1925). I Caillet (1988) s. 373 – 389
finns en överblick av bibliotekarierna tiden 1530-1789. I Annerstedt (1921) förtecknas
Uppsala universitetsbiblioteks ledare jämte korta upplysningar rörande deras verksamhet.
Gaskell (1980) skriver om Sir Edward Stanhopes verksamhet som bibliotekarie i ett kort
kapitel och i bilaga förtecknas bibliotekarier och biträdande bibliotekarier för tiden mellan
1609-1695.
17
Oliver (1953) skriver om Tortelli, Chapron (2004) behandlar Bandini, Hartlich (1939)
skriver om Bussi och Callard (2000) om Magliabechi. Ännu många fler finns att studera. Se
vidare Index to Festschriften in librarianship 1967-1975 av J Periam Danton och Jane F. Pulis
18
Lancaster (1983) s. 747-753.
19
Torstensson (1991) s. [93] hänvisar till Järv (1991) som menar att bibliotekarierna och
biblioteken har en fyratusenfemhundraårig historia.
17
17
verksyrkena fanns skråförordningar och andra yrkesgrupper hade sina
förordningar. 20
Sammanfattningsvis kan sägas att bibliotekarien för perioden 1475 till
1780, med hjälp av tidiga encyklopediska förklaringar, definieras som en
person som skall vårda och ha uppsikt över böckerna i biblioteket.
Bibliotekarien är en lärd man med omfattande språkkunskaper och väl
förtrogen med vetenskaperna. Bibliotekarien, som känner sitt bibliotek
väl, skall vägleda dem som behöver nyttja och konsultera böckerna och stå
till tjänst när helst det behövs.
1.2 Syfte och frågeställning
Bibliotekarien är huvudfokus i avhandlingen och det övergripande syftet
är att identifiera bibliotekariens tidiga yrkesinnehåll och utveckling under
perioden 1475-1780. Detta görs genom att studera ett antal statuter och
dokument från olika miljöer, som kyrkan, furste- och kungahusen,
universiteten och enskilda bibliotek, vilka gjort bibliotekarien behövd i en
biblioteksverksamhet. Enskilda dokumenterade bibliotekariegärningar
under perioden är viktiga dokument.
Eftersom denna avhandling koncentreras kring bibliotekarier och bibliotek
är det av vikt att definiera vad bibliotek betyder och står för under den
period som avhandlingen omspänner. Det är olika bibliotekstyper.
Bibliotekariens arbete och innehållet i bibliotekariens sysslor styrs och
bestäms av det uppdrag och den funktion biblioteket har, alltså i vilket
sammanhang det verkar. 2000-talets bibliotekarieyrke rymmer inom sig en
rad specialistfunktioner med särskilda titlar och benämningar. Den bild
som finns av bibliotekarien idag skall inte behandlas här utan syftet är att å
ena sidan undersöka hur bibliotekarierollen tidigt formades och
påverkades och å andra sidan hur bibliotekarien själv påverkade, formade
och utvecklade sitt yrke och sin syn på det under åren 1475-1780.
Ambitionen i detta arbete är att ringa in och peka på en riktning mot en för
bibliotekarierna gemensam grund och det som yrkesmässigt förenar dem.
De miljöer och de institutioner där bibliotek uppstod, inom kyrkan, inom
universiteten, vid furste- och kungahusen och hos de privata samlarna och
enskilda biblioteksägarna, kan på olika sätt ha påverkat utvecklingen av,
inriktningen på och innehållet i bibliotekarieyrket. Inom dessa
institutionella sfärer och olika kulturer, där bibliotekarier verkat kan
20
Hellberg (1978) s 95.
18
18
gemensamma likaväl som åtskiljande förhållningssätt och yrkeskulturer ha
utvecklats. Om bibliotekarieyrkets innehåll och utveckling också har
påverkats av vetenskapernas utveckling, närmast då naturvetenskapens
genombrott, teknikutvecklingen i form av boktryckarkonsten och inte
minst av den professionella självbilden hos dåtidens bibliotekarier är
frågor som belyses. Om bibliotekarieyrkets utveckling är av lokal
geografisk karaktär eller skall ses i ett större geografiskt sammanhang är
väsentligt. Det är också viktigt att försöka klargöra om det finns
gemensamma drag och uppfattningar hos dem, som har varit och verkat
som bibliotekarier, samt att försöka definiera vad som är
bibliotekarieyrkets kärna och utröna vad som binder ihop bibliotekarierna
i uppfattningarna om vad som är unikt och gemensamt för bara dem och
därmed bestämma yrkets status.
Det övergripande syftet har preciserats till att söka svar på frågor om
x hur bibliotekarieyrket utvecklas under perioden 1475 till 1780
med avseende på institutionella drivkrafter, varför och hur
institutioner tog bibliotekariers tjänster i anspråk,
x hur bibliotekarier själva har påverkat innehållet i sitt yrke,
x det går att finna en gemensam kärna och grund för yrket,
x det går att formulera en gemensam värdegrund för bibliotekarier.
1.3 Avgränsning och empiri
Detta arbete om bibliotekariens yrkesroll omspänner i tid 305 år, från 1475
till 1780 och det är avgränsat till ett europeiskt perspektiv med inslag från
Italien, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Schweiz, Österrike och
Sverige. Främsta utgångspunkten för gränsdragningen har varit att
bibliotekarien har biblioteksarbetet som sin huvudsakliga sysselsättning.
Med den geografiska avgränsningen till Europa har representationen från
olika länder varit angelägen. Lika angeläget har det varit att ha dokument
som kommit till under loppet av hela perioden. Den tidsmässiga och den
geografiska spridningen kan vara delar i svaret på de frågor som ställs i
avhandlingen.
Att denna avhandling inte börjar med det kända Alexandriabiblioteket och
de personer som där allmänt benämnts bibliotekarier såsom Demetrios
från Faleron, Apollonius Rhodius, Eratosthenes från Kyrene, Aristofanes
från Byzantion och Aristarchos från Samothrake med flera, som troligen
var utsedda till bibliotekarier, beror på den enkla anledningen att det inte
19
19
finns några egentliga uppgifter om vilka plikter och åligganden som en
sådan befattning innebar, 21 eller såsom Parsons har uttryckt det:
Unfortunately, the Alexandrian Library is taken for granted by the ancient
writers, and little is recorded about its personnel and management. 22
Ej heller börjar avhandlingen med klosterbiblioteken och de munkar, som
där fungerade som, vad vi gärna kallar bibliotekarier, munkar som hade
uppgiften att vakta över de skåp där skrifterna förvarades. I singularis
kallades den munken ofta armarius 23 eller librarius och mera sällan custos
librorum eller bibliothecarius 24. I de texter som rör dokumentsamlingarna
inom de olika klosterordnarna saknas regler och föreskrifter för en
bibliotekaries uppgifter och verksamhet25. Uppgifter om bibliotekets
funktion, uppdrag och inriktning är svåra att finna. 26 Men det är förvisso
så att det ansvar vissa munkar inom vissa ordnar fick omtalades, som till
exempel för dominikanernas del är det sannolikt att armarius eller
librarius fanns redan 1246.27 De uppgifter som ålåg en armarius beskrivs i
ett dokument, Liber de Instructione Officialium Ordinis fratrum
Praedicatorum författat av Humbert av Romans 28. Texten framhåller som
främsta uppgift för en armarius att se till så att det fanns en lokal för de
skrifter som orden ägde. Det främsta syftet med lokalen, som skulle vara
välventilerad, var att skydda skrifterna från regn och fukt. Klostrets
armarius hade också hand om nyckeln till det utrymme där skrifterna
förvarades och han förde journal över de skrifter som lånades från
rummet. 29 Hos franciskanerna fanns också personer med uppgift att vårda
de skrifter som fanns i ”skåpet” eller i det utrymme som var avsett för
skrifterna. Om skrifter hade lånats ut till någon skulle de också krävas in,
om så behövdes, så att även andra inom klostret kunde nyttja dem. Detta
var uppgifter för en armarius. 30 För Austin-Hermiterna kan spåren på en
armarius skönjas 1290 31, men några riktiga riktlinjer finns inte.
Humphreys omnämner en text från 1358 som förmodligen räknar upp en
armarius åligganden inom klostret. Däri står att han varje år skulle göra en
21
Barnes (2004) s. 70. Se också diskussionen i Parsons (1952) s. 122-162.
Parsons (1952) s. 143.
23
Davril & Palazzo (2000) s. 305. Armarius är den munk som ansvarar för det armarium, det
vill säga det skåp eller den lokal där klostrets skrifter förvaras. Armarius är också ansvarig för
sången och läsningen under mässan och för de uppgifter som omger genomförandet av mässan
24
Buzás (1975) s. 138.
25
Buzás (1975) s. 135, se även Buzás (1976) s. 124.
26
Buzás (1975) s. 135.
27
Humphreys (1964) s. 32.
28
Humphreys (1964) s. 32.
29
Detta dokument av Humbert av Romans finns i avskrift på latin i Humphreys (1964) s. 135136, appendix C.
30
Humphreys (1964) s. 60-61.
31
Humphreys (1964) s. 74.
22
20
20
förteckning över de skrifter som fanns. Han skulle också se till att utlånade
skrifter kom tillbaka, eftersom varje förlust eller skada på en skrift ansågs
vara armarius personliga ansvar. 32 Denna syssla var inte munkens
huvudsysselsättning. Han var inte anställd som armarius utan fick dessa
arbetsuppgifter inom ramen för sitt klosterliv33. I klosterlivet under de
första åren på 1000-talet identifierar Thierry de Fleury sångledaren,
préchantre, och armarius som skilda sysselsättningar men de förs senare
ihop. 34 Armarius hade en mängd sysselsättningar förutom de som låg nära
vården av dokumenten. Han skulle ägna sig åt att lära barn sjunga, läsa
och skriva. Han skulle vidare sköta munkarnas schema för klippning och
rakning, tillkännage frånfälle och ansvara för att andra kloster meddelades
och han skulle medverka i begravnings-ceremonierna och hålla reda på
helgonens och martyrernas födelse- och dödsdagar. 35 Inte förrän under
1700-talet framträder klosterbibliotekarien i en mera uttalad och definierad
yrkesroll. 36
Med stöd av uppfattningarna om bibliotekariers yrkesroll redovisade i
Parsons (1952), Humphreys (1964) och Davril & Palazzo (2000) gör jag
avgränsningen i starttid för min undersökning om bibliotekarien till 1475
och utnämnandet av Bartolomeus Platina till bibliotekarie.
Perioden avgränsas i yttre förhållanden med boktryckarkonsten som gör
informationsspridningen lättare och ger den tryckta skriften avgörande
betydelse. Den politiska utvecklingen och inledningen till den franska
revolutionen leder till periodens slut. Tiden mellan 1475 och 1780
representeras av bibliotek och bibliotekarier från olika miljöer och
verksamhetsområden. Den katolska kyrkan representeras av sitt
huvudbibliotek, Vatikanbiblioteket. Det kungliga och privata biblioteket
exemplifieras
av
hertig
Julius
bibliotek
i
Wolfenbüttel.
Universitetsbiblioteken hämtas från Cambridge, Oxford, Strasbourg, Lund
och Uppsala.
Startåret 1475 är ett viktigt år för biblioteksutvecklingen inom den
katolska kyrkan. Den påvliga bullan Ad decorem militantis eccelisiae, för
den stridande kyrkans upphöjelse, som utfärdades av Sixtus IV den 15 juni
detta år, bildar startpunkt både vad gäller tid och dokument. Motiven för
detta är att bullan innehåller uppgifter om fem åtgärder som Sixtus IV
vidtar. (1) Han preciserar vad han vill med biblioteket. (2) Han uttalar vad
biblioteket betyder för den katolska kyrkan och hur det skall användas. (3)
32
Humphreys (1964) s. 74.
Buzás (1975) s. 137.
34
Davril & Palazzo (2000) s. 52.
35
Davril & Palazzo (2000) s. 52-53.
36
Buzás (1976) s. 124.
33
21
21
Han bestämmer lokaler för bibliotekets räkning. (4) Han anslår medel för
att kunna driva och underhålla biblioteket. (5) Han uttalar vilket uppdrag
som åligger bibliotekarien och han utnämner 37 Bartolomeus Platina till det
nybildade Vatikanbibliotekets förste bibliotekarie.
1780 är det årtal som bildar slutpunkt. Då utnämns Cotton des Houssayes
till bibliotekarie vid Sorbonneuniversitetet i Paris. Vid sin installation i
ämbetet talade han inför Sorbonnes generalförsamling. Talet är en
programförklaring om hur verksamheten skall bedrivas, hur Cotton des
Houssayes menar att en bibliotekarie skall vara och vad en bibliotekarie
enligt hans uppfattning skall kunna. Det är ett betydelsefullt dokument
som knyter ihop tankar som dryftas både i den anonyma artikeln från 1736
i Mercure Suisse med titeln Lettre sur l’Ofice de Bibliothécaire: À
Monsieur Enguel, Bibliothécaire à Berne 38, som behandlar vad en
bibliotekarie bör kunna och vad en bibliotekarie skall göra, och den tyske
bibliotekarien Johannes Mathias Gesners dokument Wie ein
Bibliothecarius seyn müsse 39 från 1748.
Ett urval av bibliotekarier finns behandlade i avhandlingen. De bortvalda
behandlar samma aspekt av en bibliotekaries arbete, såsom hur kataloger
skall utformas, hur skrifterna skall klassificeras eller hur ett bibliotek skall
byggas upp. 1593 skriver Antonio Possevino Bibliotheca selecta de
ratione studiorum, 1662 kommer Louis Machons Discours en forme de
préface pour servir de règle ou d’advis au bibliothécaires och 1628
Claude Cléments Musei sive bibliothecae tam private quam publicae
extructio, instructio, cura, usus, libri IV. Johan Rohde skriver 1631 om
universitetsbiblioteket i Padua. 1664 ges Johan Heinrich Hottingers
Bibliothecarius quadripartitus ut. Om hur ett litet bibliotek skall byggas
upp beskriver 1587 Juan Bautista Cardona i De Regia S. Laurentii
Bibliotheca, 1746 publiceras Formey, Conseils pour former une
bibliothèque peu nombreuse mais choisie. En bibliotekshistorisk skrift
kommer 1607 med Iustus Lipsius, De bibliothecis syntagma. Utöver dessa
kan nämnas M. Denis Einleitung in die Bücherkunde från 1777.
Ytterligare andra bibliotekarier är kända genom sina gärningar
återberättade av andra. De som ändå till slut finns i denna undersökning
37
Se omslagsbild föreställande Sixtus IV, som överlämnar bullan med utnämningen av
Bartolomeus Platina till Vatikanens bibliotekarie.
38
Lettre sur l’Ofice de Bibliothécaire : A Monsieur Enguel, Bibliothécaire à Berne. (Juillet
1736). Mercure suisse : ou recueil de nouvelles historiques, politiques, & c.
39
Gesners dokument från 1748 finns i avskrift publicerat av Franke (1895). Han menar i sin
artikel att Cotton des Houssayes tillför dimensioner som inte Gesner har, bland annat vad
gäller den vetenskapliga bildning som en bibliotekarie bör ha. Ladislaus Buzás berör i sin tyska
bibliotekshistoria kort innehållet i Gesners dokument. Torstensson (1991) citerar i sin artikel
Buzás verk i engelsk översättning angående Gesners tankar.
22
22
får utgöra illustrationer på hur innehållet i yrket sett ut och hur
utvecklingen i yrket gestaltat sig. Brevväxlingar som de här berörda
bibliotekarierna haft har studerats i liten omfattning. Undantagna är Sir
Thomas Bodleys brevväxling med Thomas James, Leibniz brevväxling
med både kollegor och med dem hos vilka han hade tjänst samt något ur
Gabriel Naudés brevväxlingar. Breven används som illustrationer och för
att belysa yrkesrelaterade frågor som dryftats av dessa bibliotekarier. Det
finns förvisso dokument om specialiteter som kan knytas till en
bibliotekaries arbete, men jag har valt dokument med ett övergripande och
för bibliotekarien allmängiltigt synsätt och med ett idémässigt innehåll.
En annan typ av dokument härrör från Gabriel Naudé, John Dury,
Wilhelm Gottfried von Leibniz, Johannes Mathias Gesner och Cotton des
Houssayes.
Uppgifter om yrkets innehåll och utveckling söks i de dokument som
åberopas här. För studier om bibliotekarien är grunddokumenten de
statuter som gällt för biblioteken när de skapades. Däri undersöks hur
arbetet regleras, vad det skall innehålla och vad som i övrigt bör gälla för
bibliotekarien. Grunden för framställningen är att det gått att finna
personer som anställts för att handha och utveckla bibliotek och
boksamlingar och titulerats bibliotekarier. De som har anställt
bibliotekarier skall ha definierat vad som skall göras och angett kriterier
för vad en bibliotekarie skall kunna. För Naudé, Dury och Leibniz är deras
egna skrifter och brev primärmaterialet. Gesner representeras av sitt
dokument om hur en bibliotekarie skall vara och Cotton des Houssayes
representeras av sitt installationstal. Båda dessa sistnämnda är personliga
reflektioner över ett yrke.
1780 bildar slutår för denna undersökning. I Frankrike liksom i Tyskland
utvecklas mot slutet av 1700-talet, efter franska revolutionen, bibliotek till
större enheter tillgängliga och uppbyggda också för andra än de lärda som
haft tillgång till biblioteken under den behandlade perioden. Det har inte
funnits någon bibliotekarieutbildning tidigare men behovet av en sådan
framträder alltmer, som till exempel när det skulle anställas en överbibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Wien 1793 prövades åtta
kandidater. Kraven för att kunna få befattningen var djupa allmänna
kunskaper och ett i Gesners anda uttalat förhållningssätt parat med
gedigna kunskaper i biblioteksadministration. 40 Att etablera utbildning för
bibliotekarier med anledning av den tecknade kravprofilen förefaller
viktigt men regelrätt bibliotekarieutbildning kom att etableras först
betydligt senare.
40
Buzás (1976) s. 128.
23
23
1.3.1 Källkritiska avvägningar
De i avhandlingen åberopade källorna, som är grunden för slutsatserna, är
av olika typ. De beskrivs nedan med källkritiska avvägningar och
synpunkter.
För de källkritiska principer 41 som bör åberopas gäller att en källa skall
vara äkta, äga en äkthet, och vara det den sägs vara. Det skall finnas ett
samband i tid mellan källa och händelse. Ju längre tid som ligger mellan
källa och händelse desto större anledning finns till tvivel. Det är dessutom
viktigt att källan står oberoende av något annat, alltså inte är återberättad,
är en avskrift eller är ett referat av annan källa. Viktigt är att källan inte är
tendentiös, så att den ger en felaktig bild av verkligheten på grund av
intressen som kan vara personliga, ekonomiska, politiska eller vara av
annan karaktär som kan påverka uppfattningen om hur det egentligen
förhöll sig.
1.3.2 Allmän beskrivning av källorna
De fem första åberopade källorna är av karaktären officiella myndighetsdokument, såsom urkunder, statuter och bestämmelser utfärdade av
institutioner, som katolska kyrkan, universiteten i Cambridge och
Strasbourg och Bodleian Library i Oxford och det som representerar
furste- och kungahusen, nämligen hertig Julius biblioteksordning. Ingen av
dem som utfärdat dessa dokument har varit bibliotekarie. Tillkomsten av
dokumenten har haft sin grund i att det funnits behov av att bringa ordning
i befintliga samlingar och därmed skapa bibliotek. Grundförutsättningen
för bildandet av bibliotek är att det skall skötas av särskilt utsedda och
rekryterade lämpliga personer. Det är i dokumenten dessa personer får en
beskrivning av sina arbetsuppgifter och sina förpliktelser definierade. Med
den ordning och de regler varom bestämmelser fattats skall biblioteket
kunna ställas till andras förfogande dels för att täcka administrativa behov
dels för att ge möjlighet till studier. Inte minst viktigt är att för framtiden
bevara dokument från förr och dokument som tillkommer framgent.
Genom biblioteken skall kunskap spridas och samlingarna skall ge kraft
och motiv till detta.
41
Thurén (2005) s. 13.
24
24
Den påvliga bullan av den 15 juni 1475 Ad decorem militantis ecclesiae är
på latin. Bullan är en officiell påvlig ämbetsskrivelse av hög dignitet vars
innehåll skall lända till efterrättelse och ge kyrkans tillåtelse i olika andra
sammanhang. I den aktuella bullan beskriver Sixtus IV vilka åtgärder han
vidtagit vad gäller Vatikanens skrifter och vad han, påvedömet och
kyrkan, vill göra och vilken uppgift det blivande biblioteket skall ha.
Bullan Ad decorem militantis ecclesiae är Vatikanbibliotekets urkund.
Den återges i bilaga 1 i avskrift, som är gjord efter en publicerad version,
som innehåller korrigeringar och kompletteringar från åren 1477 och
1481 42.
I Tyskland utvecklades furstebiblioteken med start i 1500-talet från privata
boksamlingar till den typ av allmänna vetenskapliga bibliotek som var
under utveckling i Italien och Frankrike. 43 Anledningarna till
furstebibliotekens utveckling ser Milde som främst tre. För det första var
det furstarnas uttalade kärlek till böcker. För det andra berodde det på de
teologiska meningsskiljaktigheterna om den rätta tron vilka medförde en
ökad religiös aktivitet vid hoven och till detta behövdes passande
litteratur. För det tredje berodde det på furstarnas och hovens ökande makt
genom en tilltagande självständighet. Härmed låg biblioteksutvecklingen
inom furstarnas maktsfär. 44 I denna tid tillkom Liberey-Ordnung des
Herzogs Julius von 1572, ett dokument utfärdat av Julius, hertig av
Braunschweig och Lüneburg. Dokumentet är kungjort i Wolfenbüttel. Det
innehåller tio paragrafer. Originalet 45 finns bevarat. För denna avhandling
har använts den avskrift46 som finns i Wolfgang Mildes artikel ”Die
Wolfenbütteler ”Liberey-Ordnung” des Herzogs Julius von 1572” hämtad
ur Wolfenbütteler Beiträge aus den Schätzen der Herzog August
Bibliothek. Herausgegeben von Paul Raabe, Band 1, 1972.
I
biblioteksordningen betonas betydelsen av en bibliotekarie och däri ges
anvisningar om hur biblioteket skall skötas och förvaltas 47. Dokumentets
äkthet har inte ifrågasatts. Det är upprättat i en tid då bok- och
dokumentsamlingar växte. Det är sprunget ur behovet att få någon att
handha och sköta den växande mängden dokument men också som en
konsekvens av de ambitioner politiskt, religiöst och bildningsmässigt som
42
Vatikanbiblioteket meddelar genom Massimo Ceresa till undertecknad, Bertil Jansson, i
brev av den 25 januari 2007 att de inte kan belägga någon översättning till annat språk. De
hänvisar till den kommenterade artikeln, varur också avskriften i bilaga 1. är hämtad,
Ruysschaert (1969).
43
Milde (1972) s. 121.
44
Milde (1972) s. 122-123.
45
Originalet finns tillgängligt i Niedersächisches Staatsarchiv i Wolfenbüttel, under signatur 3
Alt 50, enligt brev till undertecknad av den 4 juli 2005, underskrivet Ewa Schmid.
46
Finns i avskrift på tyska i bilaga 2.
47
Milde (1972) s. 133.
25
25
hertig Julius hade för sig själv och för sina undersåtar. Milde framhåller i
sin artikel den särskilda betydelse detta dokument har haft emedan det är
det första dokument som ger upplysningar om ett furstligt bibliotek i
Wolfenbüttel.
För universiteten förhåller det sig så att det är universiteten, i egenskap av
institutioner, som fattat beslut om statuter för bibliotek och bibliotekarier.
Universitetet i Cambridge lät 1582 utfärda Articles for the office of
keeping the Universitie Librairie made Anno 1582. Dokumentet 48 finns i
universitetets arkiv under MS. Cole, xlvi. 263. Föreskrifterna återges här i
avskrift i bilaga 3.
De statuter som kom att gälla för Bodleian Library, universitetsbiblioteket
i Oxford, har utarbetats och föreslagits av Sir Thomas Bodley, grundaren
till Bodleian Library. Det första utkastet till statuter för biblioteket finns
publicerat i avskrift i en skrift utgiven i Chicago 1906 med titeln The Life
of Sir Thomas Bodley written by himself together with the First Draft of
the Statutes of the Public Library at Oxon med förord av Ruth Shepard
Grannis. 49 Statuterna är Bodleys verk och hans ambitioner med biblioteket
tecknas där. Sir Thomas Bodley var inte bibliotekarie men som namnet
antyder så grundlade han Bodleian Library som kom att bli ett allmänt
vetenskapligt bibliotek tillhörande universitetet i Oxford. Att statuterna
ändå betecknas som ett officiellt dokument beror på bibliotekets status.
Statuterna är ett verk av en person med ambitioner och visioner för det
blivande universitetsbiblioteket och det var samtidigt författat av en
person med starkt engagemang i och åsikter om skötseln av biblioteket.
Han intresserade sig för förvärven till biblioteket. Han hade synpunkter på
dokumentsamlingens sammansättning och utveckling. Det framgår av
hans korrespondens med den förste bibliotekarien vid Bodleian Library
Thomas James. Denna brevväxling finns publicerad under titeln Letters of
Sir Thomas Bodley to Thomas James First Keeper of the Bodleian
Library. Edited with an Introduction by G. W. Wheeler, M. A. Oxford: At
the Clarendon Press. 1926. Trots det mycket personliga engagemanget ger
statuterna en beskrivning av bibliotekariens status, önskvärda kompetens,
uppgifter och åligganden. Det är därför motiverat att använda Bodleys
utkast till statuter i denna avhandling.
48
Cooper (1892) s. 389-390.
The Autobiography of Sir Thomas Bodley (2006) Häri finns på s. 68-70 förtecknat utgåvor
av The Life of Sir Thomas Bodley dels i manuskript dels i översättningar till latin dels i tryckta
versioner. Det sägs att originalmanuskriptet som daterats till den 13 december 1609 av
Anthony Wood 1815 numera tycks ha försvunnit.
49
26
26
Från Universitetet i Strasbourg finns tre grunddokument, Das Officium
Bibliothecarii (1545), Ordnung und Ampt des verordneten Bibliothecarii
de Anno 1616 (1616) och Ordnung unnd Ambt des Bibliothecarii (1621).
De tre finns i avskrift på tyska ur Marcel Fournier (1894) Les statuts et
privilèges des universités françaises depuis leur fondation jusqu’en 1789:
deuxième partie: seizième siècle. Tome IV: L’université de Strasbourg et
les académies protestantes françaises. Fournier har låtit publicera de
franska universitetens statuter och privilegier alltsedan deras grundande
fram till och med 1789. Som allmän princip har han låtit publicera varje
dokument under det årtal som anges på respektive dokument. Dessa
dokument har stadfästs av universitetets styrande organ och skall betraktas
som regeldokument. I dokumenten framgår regler för biblioteket och
bibliotekariens uppgifter för att biblioteket skall fungera för studenter och
lärare. De ovan anförda dokumenten finns i avskrift i bilaga 4.
Med undantag för Sixtus IV:s bulla och Sir Thomas Bodleys statuter har
de anförda dokumenten blivit till för att utgöra en instruktion för
bibliotekarien, som är verksam i eller skall rekryteras till det bibliotek som
reglementet gäller och vid den tidpunkt dokumentet är skapat. Påvens
bulla är en biblioteksurkund, som är det officiella inrättandet av
biblioteket och som beskriver dess uppgift samtidigt som det är ett
anställningsdokument för Bartolomeus Platina. Dokumentet kommer att
gälla för efterträdande bibliotekarier. Sir Thomas Bodley är avsevärt mer
personligt synlig i det utkast till statuter som han förfärdigat.
Bibliotekarien är i fokus.
De följande källdokumenten skiljer sig väsentligt från de ovan behandlade
institutionella dokumenten i så måtto att de är personliga och redovisar
aktiva bibliotekariers egen syn på bibliotek och bibliotekarier. De är
tillkomna i olika situationer med olika syften. Trots att det är åsiktsskrifter
och inte jämförbara med de ovan behandlade dokumenten så är de av stort
värde då det är idén, visionen och önskan om det ideala tillståndet som
uttrycks.
Gabriel Naudé skriver i Advis pour dresser une bibliothèque50om
biblioteket som idé med mycket detaljerade anvisningar för det praktiska
arbetet. Hans bok är tillägnad Henri de Mesmes i syfte att entusiasmera
honom att upprätta det bibliotek som beskrivs. Skriften kan ses dels som
ett erbjudande från Naudé att bli bibliotekarie hos de Mesmes, dels som en
insmickrande vädjan till de Mesmes om att anlita och anställa honom för
att ansvara för bibliotekets skötsel och vidare uppbyggnad. Den direkta
50
Naudé (2006). Råd för upprättandet av ett bibliotek finns i översättning av Bertil Jansson,
publicerad i Svensk biblioteksforskning, Vol. 15 :3. Temanummer juni 2006.
27
27
adressen till de Mesmes och de insmickrande ordalagen döljer ändå inte
det användbara i Naudés praktiska råd. Gabriel Naudé är inspirerad av de
redan befintliga för allmänheten öppna biblioteken i Italien och England.
Han argumenterar för sin sak med hänvisning till dessa. Gabriel Naudé
publicerade med avsikt sin skrift på franska och inte på latin för att få en
bredare spridning även om latinet då var de lärdas språk. Naudé var i detta
avseende en taktiker. Advis pour dresser une bibliothèque, tillsammans
med Naudés mycket känsloladdade två inlagor med anledning av
försäljningen och skingrandet av kardinal Mazarins bibliotek är i
avhandlingen grunden för det som behandlar Naudés syn på bibliotek och
bibliotekarier. Ytterligare några dokument, brev av Gabriel Naudés hand,
till bland andra drottning Kristina av Sverige och till kardinal Mazarin,
används som primärt källmaterial. I inlagorna och breven finns ingen
objektivitet utan de uttrycker de starka känslor och det engagemang, som
han har för frågor om bibliotek och bibliotekarier.
Den engelske bibliotekarien John Dury har en annan utgångspunkt för sina
tankar. Det är biblioteket som idé som är förhärskande. Bibliotek och
bibliotekarier har för honom en viktig roll i en social och samhällelig
utveckling. Bibliotek och bibliotekarier skall visa vägen till och vara ett
stöd för bildning och utbildning. John Durys The Reformed LibraryKeeper publicerad 1650 är en del av John Durys stora reformprogram, vari
biblioteken och bibliotekarierna har stor betydelse. Det är en vision, ett
önsketänkande och en ideologisk och politisk idé han framför. The
Reformed Librarie-Keeper publicerades 1983 av The Augustan Reprint
Society som publikation 220 vid William Andrews Clark Memorial
Library, University of California i Los Angeles. Richard H. Popkin och
Thomas F. Wright har skrivit förordet.
Gottfried Wilhelm von Leibniz ger i sina brev uttryck för sina personliga
bibliotekstankar. Bibliotek är för honom källan till bildning och
kulturspridning, men det är också det allmänna uppslagsverket där man
skall kunna ta reda på allt. Bibliotekarien, som enligt Leibniz är en lärd
man, har en viktig funktion i biblioteket och i mötet med biblioteksnyttjare. Leibniz hade befattning som bibliotekarie men strävade mot
andra mål, vilket i klartext betyder mot högre administrativa tjänster.
Leibniz talar om bibliotek som en institution i behov av pengar och han
har idéer om och lägger förslag på hur finansiering av förvärv skall gå till.
Leibniz framför krav, synpunkter och önskemål till sin arbetsgivare, vilket
gör att han uttrycker sina bibliotekstankar på annat sätt än de tidigare
nämnda. Leibniz har inte författat eller producerat dokument rörande
bibliotek med den omfattning och koncentration som de ovan nämnda men
är ändå så betydelsefull genom sin korrespondens och sina tankar, som
28
28
både fått genomslag i konkreta handlingar och ibland fått stanna vid att
vara en vision, att han också kommer att behandlas här.
Materialet som ligger till grund för avsnittet om Leibniz är publicerade
brev och dokument ur Leibniz egen hand. I kontakter med Leibniz-Archiv
i Hannover framgår att det ännu finns efterlämnade handlingar och
dokument som inte katalogiserats eller klassificerats och därför är det
möjligt att det existerar dokument som till sitt innehåll kan handla om
bibliotek och som ännu inte är kända för omvärlden. Leibniz publicerade
inte enligt vad som är känt idag, 2009, något enskilt samlat dokument där
hans biblioteksfilosofi finns redovisad.51 Hans tankar om bibliotek och
bibliotekariers arbete står att finna i den brevväxling han haft med lärda
runt om i Europa och med sina uppdragsgivare. Ett grundläggande
dokument författat av Leibniz är Entwurf einer Bibliotheca Universalis
Selecta. Det är viktigt av den anledningen att det förtecknar författare och
verk som bör ingå i ett bibliotek som skall byggas upp. Det finns
publicerat i Leibniz, G.W. von Sämtliche Schriften und Briefe: Erster
Reihe allgemeiner politischer und historischer Briefwechsel. Fünfter Band
1687 – 1690. s. 428 – 462, nr 247. Leibniz skriver detta dokument för
Theodor Althet Heinrich von Strattmann i Italien från maj till hösten 1689.
Övriga band av Sämtliche Schriften und Briefe: Erster Reihe omfattande
olika tidsperioder är viktiga. I de brev han skriver till sina arbetsgivare von
Boineburg, hertig Johann Friedrich i Hannover, hertig Ernst August och
hertig Anton Ulrich diskuterar han frågor som rör bibliotek. Med
bibliotekarier i andra länder, framförallt Frankrike och Österrike, hade
Leibniz ett skriftligt utbyte. Även med sin underställde medarbetare och
sedermera efterträdare Hertel kommunicerade han brevledes. Genom att
dryfta biblioteksspörsmål i sina brev så har Leibniz givit spridning åt sina
tankar både inom och utom Tyskland.
Sist i denna avdelning kommer tre dokument. Det första är en anonym
artikel publicerad i Mercure Suisse Lettre sur l’Ofice de Bibliothécaire
och talar om en bibliotekaries kompetens. Därefter kommer Johann
Mathias Gesners Wie en bibliothecarius beschaffen sein müsse och
slutligen J.B. Cotton des Houssayes installationstal vid Sorbonne 1780.
Talet var ursprungligen skrivet och framfört på latin, samt publicerat,
51
Newman (1966) påstår att Leibniz 1716 påbörjat ett arbete med titeln Über die gute
Einrichtung einer grossen Bibliothek. Han nämner inte om han sett det eller känner till dess
existens, ej heller varifrån uppgiften kommer. Leibniz-Archiv i Leipzig känner icke dess
existens i skrivande stund, men efterlämnade icke genomgångna handlingar är av så stor
mängd att man inte kan säga säkert att dokumentet inte existerar. (Brev till undertecknad Bertil
Jansson den 8 juni 2005 från arkivchef professor, doktor Herbert Breger, chef för Leibniz
Archiv).
29
29
enligt Brunet 52, endast i 25 exemplar med titeln Oratio habita in comitiis
generalibus societatis sorbonicae die 23 decembris 1780 à D D. Joan.
Bapt. Cotton des- Houssayes doct. Th. Pariensi, soc sorbonico,
bibliothecae, sorb. Praefecto, sct. Parisiis, proelio Philippi Dionysii
Pierres regis typographi ordinarii, 1781. Talet bedömdes så intressant och
värdefullt av Gratet Duplessis att han 1839 översatte det till franska med
titeln Discours sur les qualités et les devoirs du bibliothécaire, prononcé
dans l’assemblée générale de Sorbonne, le 23 décembre 1780, par J.-B.
Cotton des Houssayes; traduit du latin en françois par un bibliophile.
Undertecknat med initialerna G.D. (Gratet Duplessis). Det är den franska
översättningen som använts i detta arbete och som också finns i avskrift i
bilaga 6. Cotton des Houssayes tal är en hyllning till Sorbonne och dess
utsökta bibliotek. Det är också en personlig betraktelse över hur en
bibliotekarie skall vara enligt honom. Han använder ett tonfall och ordval
som ger varje ansvarig beröm för att ha utsett just honom och i detta gjort
ett bra val. Han är högstämd i sitt tal och ger en bild och en beskrivning av
bibliotekarien som en person med kvalifikationer som inte bara är
tekniska, ideologiska och visionära utan också innefattar en omfattande
lojalitet och inre social kvalitet.
Som primärkällor skiljer sig de ovan redovisade dokumenten åt men de
har det gemensamt att de är tillkomna i den tid som de beskriver. För de
första dokumenten gäller att de är tillkomna inom de institutioner där de
skall fungera, och för de senare gäller att de författats av de idébärare som
argumenterar för sina åsikter.
Trots sin olikhet i ursprung och funktion så bär de idén om bibliotekarien
framåt genom att beskriva tekniker och regler, diskutera idéer, visioner
och mål och de inre kvaliteter som utvecklas i utövandet och
framskridandet.
1.4 Metod
Grunden i denna undesökning om bibliotekarien och om yrkets innehåll
och utveckling under perioden 1475-1780, bygger på två perspektiv,
nämligen det institutionella perspektivet, vilket betyder att klargöra inom
vilka sfärer bibliotekarier verkade och vilka som var uppdrgasgivare, samt
det individuella perspektivet, med vilket avses bibliotekariens egna
52
Denna uppgift är hämtad ur förordet till The Duties and Quolifications of a Librarian utgiven
av John Cotton Dana och Henry W. Kent i Chicago 1906.
30
30
initiativ till sin utveckling i yrket och de egna initiativen till utveckling av
yrket. Ett kriterium, som jag fäst stor vikt vid, är att valet av bibliotekarier
har gällt de som anställts med bibliotekariens uppgifter och i möjligaste
med dessa uppgifter som huvudsysselsättning.
Det förstnämnda innebär institutioners behov av bibliotekarier och
institutioners uppfattning om vad behovet innebar och hur det definierades
i dokument. De institutioner som det här är fråga om är kyrkan,
universiteten, furste- och kungahusen samt privatsamlare och enskilda
biblioteksägare av sådan dignitet att de haft anledning att anlita eller
anställa en person som fått bibliotekaries funktion och som har reglerat
den utsedda eller anställda personens arbetsuppgifter i ett dokument. Det
institutionella perspektivet hämtas i dokument från hela den angivna
perioden.
I det senare perspektivet, det individuella, handlar det om personer som
fått uppdraget att vara bibliotekarie och som i sitt uppdrag utvecklar och
kompletterar med egna uppfattningar yrkets innebörd och möjliga
uppgifter. Här återfinns den individuella drivkraften till förbättring,
utveckling och visionärt tänkande, vilket manifesteras i faktiska gärningar,
men också som tankar nedtecknade av bibliotekarierna själva i brev,
böcker och andra programskrifter. Det omfattar också vittnesbörd om
bibliotekariegärningar förmedlade av andra än bibliotekarierna själva.
Studien bygger på ett antal dokument 53, som beskrivs ovan i avsnittet
Avgränsning och empiri. De är valda dels för att belysa det institutionella
perspektivet genom statuter och arbetsordningar, dokument med
uppdragskaraktär utfärdade av den som anlitar en bibliotekarie, dels för att
nå de tankar som formulerats av den enskilde bibliotekarien i sin
verksamhet med ett personligt och individuellt perspektiv.
I de här ovan beskrivna källorna torde frågeställningen i denna
undersökning kunna finna svar om bibliotekarieyrkets innehåll och
utveckling under perioden. Arbetet med källorna har rent praktiskt
verkställts genom översättning som ett första led i ett djupare innehållsligt
studium 54. Genom att analysera och jämföra i första hand de dokument
53
Flera av dessa dokument har varit svåra dels att spåra dels att faktiskt nå för närmare
studium, varför de återges i avskrift i bilagedelen, på originalspråk eller på annat språk än latin
om det funnits i översättning. De hänvisningar som görs i analysdelen till dessa dokument görs
till avskrifterna i bilagedelen, med undantag för hänvisningar till John Dury, Gabriel Naudé,
Gottfired Wilhelm Leibniz. Detsamma gäller Sir Thomas Bodleys skriftväxling med
bibliotekarien Thomas James.
54
Ad Decorem Militantis Ecclesiae, 1475, som bara funnits tillgänglig på latin, har översatts av
fil. dr. Georg Stenborg, Institutionen för lingvistik och filologi vid Uppsala universitet, för
31
31
som utgörs av reglementen och statuter dras slutsatser som rör det
institutionella perspektivet vad gäller bibliotekarien. Ur dessa dokument
framkommer hur en huvudman ser på sitt bibliotek, sin anställde och den
anställdes uppgifter. Vid övergång till det personliga och individuella
perspektivet blir dokumenten bibliotekariers egna upplevelser och
visioner. Källorna ändrar karaktär och perspektiv, men texterna är
bibliotekariernas egna. I detta perspektiv är det bibliotekarien som talar
om sig själv och sin funktion i ett bibliotek, hur ett bibliotek skall vara,
byggas upp och vad det skall utvecklas till.
Källorna representerar en geografisk spridning inom Europa. De
geografiska avstånden såväl som de tidsmässiga är intressanta för att se
eventuell förekomst eller avsaknad av influens från tid till annan.
Vid studiet av dokumenten har fokus varit det innehållsliga och
tankemässiga, inte det språkliga, med undantag för begreppet
”bibliotekarie”. Den långa period som avhandlingen omspänner innebär att
”bibliotekarie” kan ha betecknats som något annat, se exempelvis i bullan
av 1475 där ordet ”custos” används. Det är funktionen som bibliotekarie
som är avgörande i detta arbete.
I avhandlingen berörs flera begrepp som är mångtydiga och måste
definieras, som bibliotek, arkiv och profession. Begreppsanalysen är gjord
för att kunna koppla bibliotekarie till bibliotek, arkivarie till arkiv,
profession till det som sociologin kallar profession och ställa det i relation
till vad vi kallar profession idag. 55
Vägarna till kännedom om de olika dokumentens existens har varit
litteraturstudier inom bibliotekshistoria, kyrkohistoria, universitetshistoria
och skol- och undervisningshistoria. Vid Bibliothèque de France,
Bibliothèque Mazarine och Bibliothèque Historique de la ville de Paris
samt Archive Nationale i Paris har huvudparten av litteraturen varit
tillgänglig för mina studier. Originalen till flera av de här åberopade
primärdokumenten har inte kunnat konsulteras på plats utan har fått
studeras i den form de blivit publicerade. De geografiska avstånden till
Vatikanbiblioteket, Leibnizarkivet, Bodleian Library och Cambridge
University Library har inte varit besvärande då alla med hjälp av ny teknik
snabbt och vävilligt leverarat svar och kopior på allt jag behövt för den här
undertecknads räkning (Översättningen ej publicerad här). Dokumenten på tyska och engelska
har översatts av undertecknad och granskats av fil. mag., adjunkt Bert Bergstrand och slutligen
har dokumenten på franska översatts av undertecknad.
55
Textens mening och makt : metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys (2005).
Se Jussi Kurunmäkis artikel om begreppshistoria s. 181-217.
32
32
studien. I de fall jag inte haft möjlighet att konsultera originaldokument
har originaldokumentens överensstämmelse med de publicerade versionerna bekräftats av de arkiv och bibliotek som har dem i sina samlingar.
Kriteriet om bibliotekariernas sysselsättningsgrad låter sig främst uppskattas genom litteraturstudier i respektive biblioteksinstitutions historia i
kombination med bedömning av och jämföresle med statuer samt de
åberopade bibliotekariernas egna uppgifter meddelade i dokument och
brev.
1.5 Disposition
Avsikten med avhandlingens disposition är att ge definitioner av områden
som i logisk följd leder fram till huvudfrågeställningarna och i avsnitt fyra
och fem följa den progression i yrkets utveckling över tid som
avhandlingen vill visa.
Avhandlingen är uppdelad i åtta kapitel med underavdelningar. Det första
kapitlet omfattar sex avsnitt, varav det första ger en bakgrund med
definitioner av bibliotekariebegreppet i encyklopedier från 1600- och
1700-talen. Avsnitt två redogör för syfte och frågeställning. Den tredje
avdelningen definierar avgränsning och empiri. Därpå beskrivs hur arbetet
har genomförts. I det femte avsnittet förklaras hur avhandlingen
disponerats och slutligen definieras forskningsområdet.
Kapitel två, tre och fyra ger en bakgrundsteckning till kapitel fyra och
fem, avhandlingens huvudkapitel. Så följer källor och litteratur, en
summary samt ett avsnitt med bilagor.
Kapitel två behandlar problematiken om bibliotekarie är ett yrke eller en
profession enligt definitioner i professionsforskningen och hur det ser ut
under perioden 1475-1780. I kapitel tre presenteras biblioteket som
yrkesarena inom kyrkans, universitetens, furste- och kungahusens och
boksamlarnas och de enskilda biblioteksägarnas verksamhetsområden.
Kapitel fyra behandlar bibliotekarieyrket i utveckling under perioden
1475-1780 och följer tre spår, det praktiska arbetet, det visionära arbetet
och biblioteket som idé samt en ny dimension gestaltat i ett yrkesetiskt
perspektiv. I kapitel fem förs slutligen en diskussion och där redovisas
undersökningens resultat. I kapitel sex förtecknas litteraturen. Den
refererade litteraturen kompletteras med en förteckning som berör
avhandlingens ämne men som ej är refererad. Dessutom finns en
kommenterad bibliografi i urval om Vatikanbiblioteket, Gabriel Naudé
och de viktigaste bibliotekshistoriska verken om Frankrike, Tyskland,
33
33
Storbritannien och Irland. En sammanfattning på engelska finns i kapitel
sju och bilagorna återfinns i kapitel åtta.
1.6 Forskningsområde
Detta är en avhandling om bibliotekarien inom ämnet biblioteks- och
informationsvetenskap. Bibliotekarien behandlas i historisk tid, 14751780, och räknas inom biblioteks- och informationsvetenskapen som en
bibliotekshistorisk avhandling. Bibliotekariens arbete är i fokus. Studien
ägnas de arbetsuppgifter som kommer ifråga och vilket innehåll dessa har.
Uppmärksamhet riktas mot de instruktioner som utfärdats om hur
uppgifterna skall utföras, och i vilket avseende arbetet inom biblioteken
kan rymma individuella och personliga utvecklingstankar och ambitioner.
Forskningsområdet omfattar att undersöka hur bibliotekariens kompetens
såg ut under perioden.
Det är ofrånkomligt att behandla biblioteksinstitutionens historiska
utveckling men koncentrationen och inriktningen på bibliotekariens yrke
och yrkesinnehåll innebär att forskningen om yrken i sina historiska
moment i kopplingen till skrån tangeras.
Bibliotekarieyrkets förekomst i både kyrka och universitet gör nedslag i
kyrko- och universitetshistorien nödvändiga. Att beröra vetenskapernas
och framförallt naturvetenskapens framväxt och dessa områdens historiska
utveckling är oumbärligt i studiet av bibliotekarien. Det handlar om
bibliotekarien och bibliotekarieyrket och dess innehåll under perioden
1475 – 1780.
1.6.1 Forskningsläge och litteratur
Då jag betraktar det ämne som avhandlas i denna framställning som
tillhörande bibliotekshistorien finns anledning att se hur ämnet bibliotekshistoria behandlas och har behandlats och utvecklats. I de tankar som
Donald G. Davis, Jr och Jon Arvid Aho56 ger uttryck för i punkterna som
redovisas nedan finner jag stöd för min uppfattning att detta är en
bibliotekshistorisk avhandling.
1.6.2 Bibliotekshistoria
Bibliotekshistoria som ämne är föremål för mycket diskussion. Redan i
slutet av 1950-talet iakttogs i den bibliotekslitteratur som publicerades att
56
Davis and Aho (2001).
34
34
bibliotek oftare behandlades som fenomen i ett nuläge i Descartes anda
och inte som Leibniz skulle vilja göra det, i ett historiskt perspektiv och
med historisk förankring.57 Dagens diskussion kan illustreras med ett citat
från en artikel av Alistair Black och John Crawford i Library History. En
icke namngiven skandinavisk lärare inom Library and Information Studies
(LIS) säger:
I give lecture course on Information History consisting of highlights of historical
aspects of information storage, transmission, use and social issues […] I believe
that in order to live, the subject of library history must broaden its field […].
Those who decide about resources don’t pay attention to library history but they
seem to get interested when they hear the phrase ‘information history’. Among
the great changes around and in front of us there is a real need for historical
visions to legitimise the future. 58
Bibliotekshistoria som ämne kan leva, såsom citatet framhåller, om fältet
breddas. De historiska angreppspunkterna kan bli flera och mer komplexa.
Det finns all anledning att hysa hopp om bibliotekshistoria som ämne i
framtiden och K. C. Harrison sammanfattar sin syn på följande sätt:
Once upon a time library history was an accepted discipline at library schools
both here and in other developed countries, but for some years now the subject
has been completely dropped by most of them. Professors will tell you that, with
the rapid advances of automation, information technology and other topics,
something had to go to accommodate these into the curricula. It is regrettable that
library history had to be one of the subjects to be sacrificed. One of these days it
will have to come back, and it may well be that the coming millennium will
provide the impetus for this. 59
Donald G. Davis, Jr. och Jon Arvid Aho kommenterar och utvecklar i sin
artikel Whither Library History? A Critical Essay on Black’s Model for
the Future of Library History, with some additional options 60 det som
Alistair Black behandlar i Information and modernity: the history of
information and the eclipse of library history från 1998 i Library History.
De finner att ämnet bibliotekshistoria kan delas in i nio områden:
1. Att teckna och behandla en särskild biblioteksinstitutions historia. Det
är sannolikt det vanligaste. Arkitektur, styrsystem och ekonomisk struktur
är aspekter som kan innefattas här,
2. att beskriva särskilda typer av bibliotek, såsom folkbibliotek,
universitetsbibliotek eller andra, men inte i deras egenskap av enskild
institution,
57
Vleeschauwer (1958) s. 7.
Black and Crawford (2001) s. 128.
59
Harrisson (1994).
60
Davis and Aho (2001).
58
35
35
3. att undersöka ett lands eller en kontinents totala bibliotekssystem,
4. att undersöka stödfunktioner eller organisationer knutna till
biblioteksverksamhet,
5. att behandla bibliotekens funktion som kulturspridare ur politiska,
sociala, ekonomiska och tekniska aspekter.
6. att teckna biografier över betydelsefulla personer som varit verksamma
inom bibliotekssfären,
7. att undersöka yrkets innehåll och aktiviteter såsom referensarbete,
bibliografiska moment, katalogisering, klassifikation, ledarskap och
administration,
8. att beskriva och undersöka den tekniska utvecklingen och dess
betydelse för biblioteken i biblioteksarbetet och möjligheten att göra
information tillgänglig,
9. att författa och sammanställa bibliografier och bibliografiska referensverk inom ämnet bibliotekshistoria.
Bibliotekshistoria är inte bara historia om särskilda biblioteksinstitutioner,
utan behandlar också bibliotek och bibliotekens roll och funktion i
samverkan med det övriga samhället, menar David och Aho. Black hävdar
att det är både viktigt och fördelaktigt att studera biblioteken i ett historiskt
perspektiv och det kan vara av stor betydelse för såväl biblioteksarbetet
som ledningen av ett bibliotek. 61 Att saker och ting är vad de har blivit 62
med ett ursprung, mer eller mindre möjligt att identifiera och spåra, torde
inte vara så svårt att kunna hålla med om. Det sker kontinuerligt
förändringar, stora och små, inte ständigt nya återskapanden, utan
förändringar i ett redan givet förhållande som till största delen bygger på
en redan given och formad grund. Det ligger en fundamental skillnad i att
beskriva biblioteket och bibliotekarien bara ur ett statiskt nuläge och att se
bibliotek och bibliotekarier som utvecklad och formad genom historien i
en kontinuerlig process. 63 Bibliotek och bibliotekarier är företeelser som
skapats av människan och är därför möjliga att härleda historiskt. De
rutiner och hjälpsystem som vi sett växa fram inom biblioteken har
skapats utifrån behov och de behoven är möjliga att identifiera. De har inte
bara funnits till hands för att bara kunna tillämpas när man behövt dem.
Detta förhållande gör det också möjligt att identifiera den som konstruerat
systemen och organisationen
61
Black (1998) s. 39.
Vleeschauwer (1958) s. 5.
63
Vleeschauwer (1958) s. 6. Enligt Vleeschauwer är Descartes och Leibniz sina motsatser, där
Descartes analyserar nuläget utan historisk förankring medan Leibniz i nuläget ser resultatet
av en historisk utveckling.
62
36
36
K.C. Harrison hoppas att 2000-talet skall innebära en ny era för
bibliotekshistoria. Om bibliotekshistorien över huvud taget varit hotad så
ger Laura Skouvig 64 en annan bild. Om fokus flyttas från institutionshistoria och det som kan kallas pionjärhistoria till att behandla
bibliotekens roll och förankring i samhället i den sociala och politiska
utvecklingen och till att omfatta begrepp som information history så blir
bibliotekshistorien betydelsefull ur flera aspekter, där folkbibliotekens
historia intar en särskild plats, ”… bibliotekshistorien er (stadig) yderst
relevant, da en kritisk refleksion over historien har betydning for den
debat, enhver faglig disciplin fører med sig selv om sit ståsted og egen
faglighed.” 65
Den genomgång Skouvig gör av debatten om bibliotekshistoria i sin
artikel visar med all önskvärd tydlighet att bibliotekshistoria som ämne
inte är dött utan fortfar att leva och till och med kan utvecklas.
Biblioteksforskning och forskning om bibliotekarien som berör perioden
1475 till och med 1780 visar sig vid genomgång av ämnet bibliotekshistoria vara ringa och det framgår tydligt att mest utrymme har ägnats
biblioteken som företeelser, det vill säga institutioner eller inrättningar
vari det samlats dokument till ibland imponerande stora samlingar.
Biblioteksbyggnader, biblioteksrummets inredning och utformning har
också ägnats stor uppmärksamhet. Bibliotek är vackra miljöer som kan
betraktas länge och som man lätt kan försjunka i och låta sig hänföras av.
Föremålen, det vill säga dokumenten, som finns och samlats i biblioteken
har ägnats en stor och omfattande forskning ur flera olika aspekter. Kring
boken har flera yrken vuxit fram, såsom författare, det vill säga själva
upphovet till boken, skrivare, kopister, bokbindare, illustratörer, förläggare, tryckare, bokhandlare och bibliotekarier.
För bibliotekens tillkomst är naturligt nog boken själva grunden. Böckerna
kan inte bara samlas och läggas på hög i byggnader och rum utan
omhändertagande om de skall användas och vara till någon nytta. De
måste bringas i ordning, tas om hand, systematiseras och ställas upp och
göras tillgängliga för att de skall kunna användas men också så att de kan
bevaras och inte förskingras. Den som har uppgifter att fullgöra dessa
olika moment kallar vi bibliotekarie och om honom, om hans ursprung och
innehållet i hans syssla och dess utveckling finns endast litet gjort.
64
65
Skouvig (2007) s. 5-16.
Skouvig (2007) s. 5.
37
37
Vi hittar i de stora arbetena om biblioteksinstitutioners historia, bland
annat i de stora historiska beskrivningarna av nationalbiblioteken, de
historiska arbetena om biblioteket i Alexandria, Pergamon, hos
kungahusen och i många fler bibliotekshistoriska arbeten namn på
personer som benämnts och kallats bibliotekarier. Om de kallades
bibliotekarier under sin yrkesverksamma tid är inte alltid en självklarhet.
Titeln kan mycket väl ha getts dem i efterhand. Det är brottstycken här och
där, mest i form av personhistoriska notiser. Om tillblivelsen och
orsakerna till skapandet av bibliotekarien har inte något relevant material
kunnat beläggas.
1.6.3 Bibliotekarieyrket/professionen
För bibliotekariens yrke i förindustriell tid fanns inga kriterier att uppfylla
för att nå speciell yrkes- eller professionsstatus. Däremot kan kunskap om
dåtidens bibliotekariers situation, kännedom om vilka som rekryterades
som bibliotekarier och vilka kunskaper de hade och förväntades ha, sättas i
jämförelse med de kriterier som professionsforskningen använder för att
definiera professioner fram till 1980-talet ge besked om den moderne
bibliotekarien är ett arv från undersökningens bibliotekarier eller om de
står skilda åt. Under lång tid tillerkändes inte bibliotekarier professionsstatus, ett förhållande som är under omvärdering, och har möjligen därför
inte ägnats någon forskning i nämnvärd utsträckning. 66 I avhandlingen
används professionsforskningens kriterier för att få en uppfattning om
viktiga aspekter och kriterier för yrken och professioner inför analysen av
bibliotekarieyrket.
66
Ett undantag är en nyutkommen skrift In search of a new theory of professions av Jan Nolin
från 2008 där professionsbegreppet ges en vidare definition.
38
38
2 Bibliotekarie – yrke/profession
I detta kapitel behandlas frågan om bibliotekarien i ett professionsperspektiv där professionskriteriers uppfyllande är av betydelse för
bibliotekariens status. Två olika tids- och åsiktsperspektiv gör sig gällande, dels den sammantagna bilden av bibliotekarien efter utvecklingen
mellan åren 1475 och 1780, dels den period då bedömningen av bibliotekariens professionsstatus främst var inriktad mot professionskriterier,
åren 1930-1970. Är dessa kriterier möjliga att finna hos den i undersökningen mellan åren 1475 och 1780 tecknade bibliotekarien?
2.1 Bibliotekarien i professionsforskningen
Vid de nordiska bibliotekarieutbildningarna bedrivs forskning på olika
nivåer och ur flera aspekter om bibliotekarieyrket. Resultatet av en 2008
gjord forskningsöversikt 67 ger vid handen att bibliotekarier har svårt att
peka ut en klart definierbar kärnkompetens och ett intryck som förmedlas i
översikten är att ”yrket har avintellektualiserats eller banaliserats de
senaste åren. Tidigare fokus på verksamheternas innehåll och kvalitet
upplevs ha ersatts av ett intresse för verksamheternas form och för
ekonomiska och tekniska frågor.” 68 I den aktuella forskningen om
bibliotekarieprofessionen framstår fem områden som särskilt viktiga.
Bibliotekarieyrkets innehåll med avseende på uppgifter tillsammans med
kompetens- och värderingsfrågor är ett. Ett andra område rör förändringar
inom yrket. Frågan om professionsstatus enligt de vedertagna kriterierna
lyfts fram. Om bibliotekariekåren har en gemensam grundsyn är
ytterligare ett område och i ett femte betonas frågan om bibliotekarieyrket
är ett mans- eller kvinnoyrke. 69 I forskningsöversikten redovisas inte
förekomsten av historisk forskning inom området och det bekräftar det
som tidigare framhållits, nämligen att forskning om bibliotekarien i
historisk tid är ringa.
67
Bibliotekarien och professionen (2008)
Bibliotekarien och professionen (2008) s. 28.
69
Bibliotekarien och professionen (2008) s. 4-5.
68
39
39
2.2 Forskning om professioner
Begreppet profession hade från början en religiös innebörd och kunde
hänföras till en persons trosbekännelse. Den som var stark i tron var också
en betydande professor. 70 År 1675 kompletteras begreppet profession
med en världslig innebörd och är tillämpligt utanför den religiösa sfären
med den mera precisa innebörden att professionen ”having claim to due
qualifications”. 71 Professionsbegreppet utgick från kyrkan och prästerskapet och fick efterföljare bland utövarna inom läkekonst, lagstiftning,
juridik och inom universiteten. Det sammanfaller väl med de ämnesområden som universiteten omfattade från början av 1200-talet. Allt fler
yrkesgrupper visade ambitioner att vilja utveckla en professionstillhörighet och med tiden har också professionsbegreppet vidgats och fått
en annan innebörd genom att det tagits i anspråk av andra grupper och
anpassats för att kunna passa in i och motivera en professionstillhörighet.
Professionsforskningen, som funnit sin plats inom sociologin, har ägnat
sig åt att studera hur akademiska yrkesgrupper ”organiserat sig kring att
med viss kunskap sträva efter och upprätthålla ett yrkesmonopol.”72 Att
professionella organisationer, yrkesgrupper med dessa ambitioner att
hävda ett kunskaps- och yrkesmonopol, uppstår vid industrialiseringen
beror troligen på en strävan att bättre och starkare kunna möta efterfrågan
på tjänster och hävda ett yrkes unicitet mer än vad en enskild utövare
ensam kan göra.
Professionsforskningen kan och har delats in i olika forskningsfält och
aspekter. Det vanligaste är enligt Nolin73 att tala om två stadier nämligen
det gamla funktionalistiska och det nya med en aspekt av social maktpositionering. Enligt Nolins synsätt har forskningsområdet genom gått tre
stadier där det första, 1930–1970, innebär att professionerna definieras
utifrån bestämda kriterier. Under det andra stadiet, 1960-1980, ifrågasätts
kriterierna och processen, professionaliseringen, yrkets utveckling
fokuseras. Servicebegreppet ifrågasätts och maktbegreppet kommer i
fokus. Detta stadium innbär också en kategorisering av professioner, semiprofessioner och icke-professioner. Begreppet semi-profession beskriver
Abbot 74, bland annat i sin arkikel från 1998, som något som skiljer sig från
den fulla professionen i den meningen att de som tillhör semi-profession
är anställda och är i avsaknad av en livslång kärriär inom området och inte
har den speciella och unika kusnkap som läkare och jurister anses ha. De
70
Brown (1992) s. 18.
Brown (1992) s. 20.
72
Hellberg (1978) Förord.
73
Nolin (2008) s. 11-12.
74
Abbot (1998) s. 431. Artikeln bygger på ett föredrag som Abbot höll 1993.
71
40
40
yrken som oftast klassificeras som semi-professioner är socialarbetare,
lärare, sjuksköterskor och bibliotekarier, och Abbot är av den åsikten
skillnaden mer beror av skillnaden mellan man och kvinna än av något
annat. Skillnaden skulle sannolikt inte bestå. Från 1980 och framåt har
professionsforskningen mer placerats i ett socialt sammanhang där
professioner kritiseras för att vara grupper med uttalat egenintresse med
maktambitioner.
Denna undersökning avgränsar sig till den tidigare professionsforskningen
med koncentration på professionskriterier som etablerades under första
stadiet, 1930-1970, och tar sin början i den engelske sociologiprofessorn
A.M. Carr-Saunders, som anses vara den förste att systematiskt analysera
olika yrkes förvandling i en professionaliseringsprocess i den föreläsning
han höll 1928 i Oxford och vari han diskuterar utvecklingen av
professionalism i ett historiskt perspektiv. Han behandlar däri tillkomsten
av nya professioner i England under 1800-talet. 75 Carr-Saunders definierar
professionaliseringen genom att använda i processen ingående begrepp
som specialkunskaper och utbildning, minimiavgifter och minimilöner,
bildandet av yrkessammanslutningar och etiska regler för medlemmarnas
yrkesutövning och kollegiala förhållningssätt. Trots Carr-Saunders tidiga
inlägg anses allmänt Talcott Parsons vara den som inom sociologin
grundade professionsforskningen.76 Parsons betonade professionernas
betydelse i det industriella samhället och gav professionsforskningen den
begreppsapparat som kom att används inom området. Han bygger upp sina
begrepp kring fem motsatspar som är affektivitet – affektiv neutralitet,
universalism – partikularism, jagorientering – kollektiv orientering,
tillskrivet – förvärvat och slutligen specificitet – diffushet. För den
professionelle gäller med Brantes exempel att affektiv neutralitet betyder
att läkaren inte engagerar sig känslomässigt i sina patienter; universalism
innebär att en domare behandlar alla lika; kollektivitet har innebörden att
den professionelle är serviceorienterad och arbetar för allas välfärd; den
professionelle har en funktionellt specifik relation till sin klient, som för
juristen betyder att brottet fokuseras och andra aspekter beaktas inte och
slutligen har den professionelle fått sitt yrke genom att själv förvärvat den
kompetens som erfordras. 77
Merton har, för dem som är vetenskapligt professionella, definierat ett
normsystem, de så kallade CUDOS-normerna, communism, universalism,
75
Professionalization (1966) s. 2. Föreläsningen föregick publiceringen av den berömda
avhandlingen av A.M. Carr-Saunders och P.A. Wilson (1933) The Professions. Oxford: The
Clarendon Press.
76
Brante (1987) s. 125, Nolin (2008) s. 10.
77
Brante (1987) s. 126.
41
41
disinterestedness och organized scepticism med vilka menas att inom
vetenskaperna finns inget privat ägande, kommunism; universalism
betyder att vetenskap underställs objektiva kriterier; oegennytta innebär att
genom granskning och kritik ska personlig vinning inte nås genom
otillbörlighet. Hos vetenskapare finns en organiserad skepticism vilket
betyder att innan man uttalar sig om något ska det vara väl underbyggt. 78
Även Millerson presenterar ett normsystem vars huvudpunkter är att en
profession använder färdigheter som grundas på teoretisk kunskap och
som förvärvats genom utbildning och träning, som i sin tur legitimeras
genom en examen. För professionen utvecklas en etisk kod och de tjänster
som utförs görs för det allmännas bästa. Professionsutövarna organiserar
sig i en yrkessammanslutning.79
2.2.1 Definitioner och kriterier
Professioner är sammanslutningar av utövare vars yrken vilar på en
teoretisk grund80 och professioner kan sägas uppstå när en grupp utövare
för sitt arbete använder en speciell teknik för vilken man genomgått
specialutbildning, ett arbete med speciell kompetens som andra mot
betalning kan få del av. 81 Det som skiljer professioner från andra yrken och
sysselsättningar är att de som har en professionstillhörighet omfattas alla
av samma regler för den specifika professionen som innebär djup kunskap
om det arbete man utför, utpräglad och stark kåranda med uttalad lojalitet
samt att professionen själv påverkar rekryteringen av medlemmar och har
ett eget belöningssystem. 82
Det som framkommit vid studier av redan etablerade professioner är att de
kännetecknas av två huvudkomponenter, nämligen en gemensam kunskapsbas och en etablerad organisation.83 Att bilda professionella
sammanslutningar motiveras, enligt Carr-Saunders 84 av att medlemmarna i
en profession är bättre rustade när de inser att de innehar en speciell styrka
genom sin yrkesbenämning. Medlemskap kräver vissa kvalifikationer,
vilket försäkrar de anslutna om att gruppen håller viss standard i sin
78
Brante (1987) s. 127.
Brante (1987) s. 128.
80
Abbot (1988) s. 8.
81
Carr-Saunders, s. 3-4, Carr-Saunders arbete The Professions från 1933 finns till stora delar
tryckt i Professionalization (1966).
82
Brown (1992) s. 19.
83
Olaisen (1988) s. 59 hänvisar till Carr-Saunders och Wilson (1933).
84
Carr-Saunders, s. 6, Carr-Saunders arbete The Professions från 1933 finns till stora delar
tryckt i Professionalization (1966).
79
42
42
professionella utövning. Detta är ett utslag av professionens monopoliseringssträvan. Ambitionen är också att inom organisationen omfatta
alla utövare av yrket. Kunder och klienter skall vara försäkrade om
utövarnas yrkeskvalifikationer.
En professions medlemmar har en formell utbildning för att kunna utföra
vissa uppgifter och utbildningens längd anger professionens komplexitet.
Kunskapsbasen innebär att det råder enighet om problem inom
professionsområdet och om vilka kunskaper som är nödvändiga.
Professionen tar ett eget ansvar för att utöka och förbättra sin kunskapsbas
och för att kunna hålla en professionell nivå. Av detta följer att det måste
finnas en organisation som kan utöva kontroll och som accepteras av
medlemmarna. Grunden i och specifikt för en profession är framväxten av
ett yrkes- och kunskapsmonopol. Abbott menar också att professionen
inom sig utarbetar etiska regler för den inre kollegiala organisationen och
en uppförandekod i professionsutövningen. 85
Professionalism vilar på både beroende ”dependency” och legitimitet
”legitimacy”. Genom att skapa omgivningens beroende av professionens
unika kunskap uppstår en möjlighet att monopolisera sin kunskap, det vill
säga göra den egna professionen unik. Att skapa en legitimitet är att
popularisera och göra professionen bekant och behövd.86 Den kunskap
som utövaren besitter behövs inom ett område där ingen annan har
tillräcklig kompetens. Konsekvensen av detta blir att yrkesgruppens
tjänster eftersöks mera och yrkesgruppens kunskaper upplevs som nyttiga
och viktiga i och för samhället. En profession uppstår genom att
yrkesgruppens unika kunskap uppskattas av en kundkrets och att de
professionella kan förklara sig och sitt arbete utan att överlåta och lämna
ifrån sig yrkets inre och unika kunskap till andra grupper.
Denna definition innebär att en grupp yrkesaktiva inom ett särskilt område
inte själva kan utveckla professionsstatus utan måste ha omvärldens
gillande i så måtto att yrkesgruppen uppfattas som unik och att det finns
ett reellt behov av den kompetens som gruppen besitter. 87
Genvägar till den specifika kompetens som professionen har finns inte och
kompetensen kan inte någon tillägna sig utan att egentligen gå igenom
samma utbildning och därmed få en gemensam kunskapsbas.
85
Abbott (1988) s. 4.
Brown (1992) s. 22.
87
Hellberg (1978) s. 29.
86
43
43
Att det innebär stora svårigheter att definiera begreppet profession kan
enligt Elliott 88 ha sin grund i följande: För det första innebär att tillhöra en
profession en social ställning och ett socialt anseende. För det andra gäller
att professionalism antas vara ett statiskt fenomen snarare än en dynamisk
process. Denna dynamiska process verkar på tre nivåer, nämligen allmän
social omdaning, arbetenas organisering och slutligen den individuella
livscykeln. För det tredje när det gäller definitionsfrågan är att forskningen
gjorts inom den brittiska empiriska traditionen. Det beror på att den
amerikanska traditionen är betydligt yngre samtidigt som professionsforskningen där varit aktiv och tillämpbar på en amerikansk samhällsbild
och inte är direkt överförbar till den europeiska och förindustriella
professionella utvecklingen, då ”The United States is a country with a
small past and a large present.” 89 Den historiska utvecklingen är lättare
spårbar på den europeiska kontinenten och för Elliotts del i den brittiska
historien. Det råder oenighet om vad som gäller i definitionsfrågan och
frågan är om det är möjligt att göra olika gränsdragningar. Så kan till
exempel socialarbetare och bibliotekarier i olika länder och olika tider på
ena hållet tillerkännas professionsstatus men inte på det andra. I en mer
omfattande studie behandlar Elliott Krause90 professionerns utveckling,
särskilt medicin, juridik, ingenjörsvetenskap och inom akademin mellan
åren 1930 och 1990 i fem länder, USA, Storbritannien, Tyskland,
Frankrike och Italien och beskriver de olika professionernas nationella
särdrag och utveckling samt deras förhållande till och inblandning i
statsmakt och kapitalism.
Gemensamt för och genomgående i flertalet definitioner av begreppet
profession är två klart framträdande huvuddrag, nämligen att professionen
för det första bygger på ”prolonged specialized training in a body of
abstract knowledge” och för det andra ”a collectivity or service
orientation”. 91 Kunskaperna, som professionen kräver av sin utövare,
bygger på lång utbildning och forskning. Den kunskapsbas som man
tillägnat sig inom professionsområdet är själva grunden för professionen.
Kunskaperna skall vara praktiskt användbara och är speciella för den
enskilda professionen, vilket medför anspråk på monopolställning och
utan inblandning av andra professioner. Kunskapen skall vara unik för just
denna grupp, vilket medför professionens oundgänglighet i samhället.
Betecknande är att inom de olika professionerna utvecklas och gäller vissa
etiska normer och regler när det gäller till exempel förhållningssätt i ett
88
Elliott (1972) s. 5.
Elliott (1972) s. 14.
90
Krause (1996)
91
Goode (1966) s. 36.
89
44
44
klient-/kundmöte eller i det mellanmänskliga mötet92 samt i förhållandet
till och mellan kollegor. En utpräglad kåranda är ett utmärkande drag. En
konsekvens av detta är att både den teoretiska grunden och de etiska
normerna formar medlemmarna av en och samma profession till ett
likartat tänke- och förhållningssätt i värderingar och i attityder gentemot
omvärlden. Professionerna är elityrken med hög status, mestadels
behäftade med auktorisation och legitimation. Det medför att
rekryteringen till den enskilda professionen påverkas eller rent av styrs av
gruppen och samhällets försörjning av professionsmedlemmar tenderar att
bli gruppens angelägenhet och ansvar.93 Inom professionsbegreppet finns
för den enskilde medlemmen anspråk på ledarskap, autonomi och status
grundade på en speciell form av auktoritet, dvs. sanktionerad expertis 94,
men det är viktigt att fastslå att
… en professions uppkomst är avhängig omgivningens erkännande av dess
kunskap som nyttig och värdefull. Professionen är inte heller ett automatiskt
självupprätthållande system i och med att den har uppstått, utan professionen
måste ständigt aktivt verka för att den kunskap, som den besitter, upplevs som
nyttig och värdefull och att de tjänster den erbjuder efterfrågas.95
När en profession skall definieras så har kriterierna ofta utgått ifrån en
inom professionsforskningen accepterad ”idealtypisk” bild. Innebörden i
ett ”idealtypiskt” resonemang tyder på att professioner kvalitativt skiljer
sig från andra yrkesgrupper, men härom finns olika meningar. Nackdelarna med ett ”idealtypiskt” förhållningssätt är att idealtypen sällan har
sin motsvarighet i verkligheten. Dessutom framhålls motsatsförhållandet i
profession och icke-profession. 96
Professionaliseringsprocessen är en yrkesgrupps väg mot professionell
status. Yrket kan inte räknas som profession förrän alla de utmärkande
egenskaperna har uppnåtts. Bengt Abrahamsson 97 hävdar att det finns
olika meningar om professioners egenskaper kvalitativt skiljer sig från
andra yrkesgruppers. Två olika synsätt dominerar, dels den vars anhängare
menar att professioner kvalitativt skiljer sig från andra yrkesgrupper och
som klart söker drag som skiljer professioner från icke-professioner, dels
den som företräds av dem som menar att alla yrkesgrupper kan beskrivas i
termer av professionaliseringsgrad. Egenskaperna bör begränsas till vad
som är eller antas vara betydelsefulla för yrken över huvud taget.
92
Stolt (2003) kap. 4, s. 119-138.
Olaisen (1988) s. 60.
94
Beckman (1989) s. 63-68.
95
Hellberg (1978) s. 49.
96
Moore (1970) s.5.
97
Abrahamsson (2005) s. 13-14.
93
45
45
Abrahamsson föreslår att egenskaperna teoretisk bas, etiska regler och
kåranda skall ingå i definitionen och att en professions medlemmar skall
ha en hög grad specialiserad kunskap samt äga vissa metoder och tekniker
för att tillämpa kunskaperna i sin yrkesverksamhet. Professionsmedlemmarna förväntas utföra sina uppgifter enligt de för professionen
bestämda etiska reglerna. Professionsmedlemmarnas sammanhållning
skall kännetecknas av en utpräglad kåranda, som har sin grund i
gemensam utbildning och anslutning till gemensamma värderingar och
metoder.
Barber 98 menar att det inte finns någon absolut gräns mellan professioner
och andra yrkesgrupper. Professioner skall definieras av och begränsas till
de ”differentia specifica”, specifika skillnader, som finns i ett
professionellt beteende och han pekar ut (1) en hög grad generaliserad och
systematiserad kunskap, (2) en primär orientering mot samhällsintresset
snarare än mot individuellt självintresse, (3) en hög grad av självkontroll
genom en etikkod som blir en del i yrkesutövarens tänkesätt när man
träder in i yrket och i yrkesorganisationen, och (4) ett belöningssystem,
som primärt är en uppsättning symboler för framgång och således varken
mål i sig eller medel för något individuellt mål, som fyra existerande
egenskapsskillnader.
Det är uppenbart att det råder oenighet inom professionsforskningen men
forskningen om professioner är levande. Jan Nolin tar i sin rapport In
search of a new theory of professions från 2008 upp åtta problemområden
inom den nuvarande professionsforskningen och ger också förslag till
lösningar. Han föreslår att professionsbegreppet skall få en ny definition,
som skall grunda sig på tre kriterier: (1) ett minst treårigt akademiskt
utbildningsprogram, (2) en livslång utbildning i yrket och (3) för att vara
en del av en profession skall man tillhöra ett yrkesförbund.99
2.2.3 Bibliotekarien och professionen
I den ovan behandlade svenska forskningsöversikten över bibliotekarieyrket uttrycks tveksamhet om professionsstatus. Med nya aspekter på och
attityder till professionsbegreppet samt utvecklingen av en teoretisk
forskningsförankrad utbildning torde bibliotekarien väl uppfylla kraven
för professionsstatus. I det följande framkommer definitioner och kriterier
för professionstillhörighet vilka är användbara för att ringa in bibliotekarieyrkets unicitet. Det ger ett perspektiv på ett yrke med en titel som
användes under den undersökta perioden och som fortfarande används.
98
99
Barber (1963) s. 672.
Nolin (2008) s. 31.
46
46
Med industrialiseringen och ett ökande utbildningsbehov på alla nivåer
öppnades nya arbetsfält för bibliotekarier. Vår tids folkbibliotek startades.
Bibliotekarieyrket uppmärksammads och för bibliotekariernas del började
professionsdiskussionerna på 1950-talet och pågår fortfarande.
Diskussionerna har förts ur ett professionssociologiskt perspektiv med
beaktande av de särskilda kriterier, som skall uppfyllas för att kunna
definieras som en profession. Begreppet profession används flitigt och i
många sammanhang idag. Det används ofta för yrken som inte har stöd i
den definition som professionssociologin skapat. I dagligt tal likställs
profession med ett yrke, som har en benämning som flera har anammat.
Bibliotekarie uppfattas bland bibliotekarier som en profession. De fackliga
organ som organiserar bibliotekarier i Sverige talar om bibliotekarieprofessionen då bibliotekarieyrket och yrkesutövningen avses. En annan
fråga är om professionsbegreppet har någon betydelse idag och om inte
språkbruket har blivit sådant att begreppet profession, utom i strikt
vetenskaplig kontext, förlorat den innebörd sociologin avsåg. Oavsett det,
så är det av stort värde att utröna vilka moment och kvaliteter som binder
ihop, förenar och visar det unika för en bibliotekarie och det må då vara
under termen yrke eller profession. I England och USA där professioner
och professionalisering debatteras mycket görs skillnad mellan termerna
profession och occupation. Profession betecknar yrken på hög kvalifikationsnivå med särskild karaktär av kallelse eller yrkeshängivenhet som
inte finns i termen occupation.100
Kriterier som vanligtvis används för att markera professioners
särställning 101 är att medlemmarna inom en profession behärskar en
utvecklad teori, som bildar grunden för yrkespraktiken. Teorin är viktig
som en sammanhållande faktor inom professionen. I detta senare avseende
har bibliotekariens professionsstatus varit oklar men torde inte vara det
längre då forskningsförankringen och forskningsanknytningen finns idag.
Som tidigare framhållits så används begreppet profession i dagligt tal om
vilket yrke som helst som utförs på ett bra och skickligt sätt. Den
professionsbeskrivning som redovisas nedan bygger på de kriterier som
professionsforskningen själv har definierat.
Man kan säga att en bibliotekaries arbete kan utföras inom två fält, dels ett
praktiskt, som innebär samlande av information av tryckt, skrivet eller
elektroniskt material, dels ett intellektuellt, som innebär katalogisering,
indexering och referensarbete. 102 Därtill kommer ett brukar- och service100
Abrahamsson s. 19 i Professionaliseringsfällan (1985)
Olaisen (1988) s. 60.
102
Baruchson-Arbib & Bronstein (2002) s. 398.
101
47
47
perspektiv som uttrycks i definitionen av bibliotekarieyrket, nämligen att
”Basisen for bibliotekaryrket er å oppdage eksistensen av en publikasjon i
den form kunden ønsker den, og deretter sørge for at den blir tilgjengelig
for kunden i rett tid.” 103 Denna definition innebär arbete inom två
områden, nämligen att skapa ”intellektuell tilgjengelighet” som hör ihop
med kunskapsförvaltning samt att skapa ”fysisk tilgjengelighet” som
handlar om kunskapsdistribution. Olaisen sammanfattar detta i begreppet
”kunnskapsorganisasjon”.
Bibliotekarier har alltid varit benägna att möta, utforska, ta till sig och
tillämpa nya tekniska möjligheter för att förbättra verksamheten. För att
möta och överleva de förändringar som den nya informationstekniken för
med sig måste bibliotekarien i sitt yrke framhäva och betona samt utveckla
sociala och kommunikativa färdigheter och dessutom utveckla redan
existerande tekniska färdigheter och kunskaper inom informationshantering. 104 Detta har inte inneburit att kunskapsbasen för bibliotekarieyrket vidgats utan kan mera ses som en utveckling av de verktyg som
används i verksamheten för att bibliotekarien skall kunna utföra sitt arbete.
Fastän informationssfären har förändrats så har bibliotekariens metoder
och kompetenser förblivit desamma menar Shifra Baruchson-Arbib och
Jenny Bronstein. 105
I den statliga utredningen Forskningspolitik (SOU 1977:52) sägs att
forskning är ett ”systematiskt och metodiskt sökande efter ny kunskap och
nya idéer” 106. I anslutning till detta resonemang påstår Bengt Molander i
sin bok Vetenskapsfilosofi att: ”Det räknas inte som forskning att bara
sortera upp gamla kunskaper, det är något för läroboksförfattare och
bibliotekarier”. 107 Han formulerar i denna mening sin uppfattning om vad
en bibliotekarie gör och bör göra. Han sätter resultatet av arbetet i
förhållande till vad forskning är. Om det är som Molander påstår kan vi
dra slutsatsen att en bibliotekarie ägnar sig åt att katalogisera och
klassificera böcker och i vidare mening information vilket kan inrymmas
under Olaisens begrepp ”intellektuell tillgänglighet”. ”Sortera upp gamla
kunskaper” 108 kan möjligen betraktas som kunskapsorganisation. François
Lapélerie, själv bibliotekarie, ställer sig frågan: ”Är vi vetenskapare?” 109
och fortsätter med att fråga om bibliotekarien i sitt yrkesutövande kan luta
sig mot någon vetenskapsgren, naturvetenskaplig eller humanistisk eller
103
104
105
106
107
108
109
Olaisen (1988) s. 61.
Baruchson-Arbib & Bronstein (2002) s. 398.
Baruchson-Arbib & Bronstein (2002) s. 398.
Forskningspolitik (SOU : 1977 :52). Citerad i Molander (1988) s. 30.
Molander (1988) s. 30.
Molander (1988) s. 30.
Lapélerie (1998) s. 68. Sommes-nous des scientifiques
48
48
om bibliotekarien bara är teknisk personal. Svaren är inte så lätta att finna.
De kan variera beroende på tidpunkt, på vilka tekniker som tillämpas och
framförallt på de personer som utövar yrket. Det kan noteras att i svensk
universitets- och högskoleorganisation räknas bibliotekarier och anställda
inom biblioteken som tekniskt administrativ personal.
En djupare kunskap om skrifterna erhålls genom katalogisering och
klassifikation. Att katalogisera är att beskriva ett dokument ur flera
aspekter, som gör det unikt och därför identifierbart. Att klassificera
innebär att ämnesbestämma innehållet för att ytterligare öka användbarheten och lokaliseringen av dokumentet. Båda dessa åtgärder kräver en
kunskap som i första fallet kan nås genom att lära sig hur andra gjort
bibliografiska beskrivningar, anamma ett sätt att beskriva som många
andra använder och som så småningom utvecklats till en standard. Att
klassificera kräver annat. Det kräver en stor beläsenhet, en god orientering
i vetenskaperna och om vad olika ämnesdiscipliner innehåller. En felaktig
eller missvisande klassificering medför risk för att innehållet kan förloras
och döljas under en beteckning som inte alls stämmer. Dessa
arbetsområden i en bibliotekaries verksamhet kräver stor beläsenhet med
både bredd och djup. I ett resonemang om hur bibliotekarierna kunde
uppfattas, menar Goode, att oavsett vilka metoder och principer en
bibliotekarie använde i sitt arbete så var användarnas eller allmänheten
bild av bibliotekarien en person som vårdade och vaktade samlingarna och
som tog fram böcker och andra dokument efter önskemål. Medvetenheten
om de bakomliggande kunskaperna för urval och kunskapsorganisation är
kanske inte alltid så stor. Bibliotekariens egentliga yrkesutövning,
katalogisering och klassifikation, eller lite mer respektlöst, uppsorterande
av gammal kunskap, har inte alla kunskap om och än mindre att det för
detta krävs omfattande språkkunskaper. Bristen på denna kunskap kan
enligt Goode leda till uppfattningen att: ”The librarian is an intelligent
clerk who can help them to find the goods they need.” 110
Bibliotekarierna liknar i flera avseenden andra yrken, som inte utför det
tyngsta och analyserande arbetet i den direkta kontakten med
kunden/klienten. Precis som arkitekter och advokater gör bibliotekarien
det mesta av analysarbetet i stunder av inläsning och studier av olika
förhållanden som ingår i en uppgift.
Om det ansetts vara väsentligt i en bibliotekaries arbete att katalogisera så
hävdar Carlo Revelli att det finns en tendens att anse att kunskaper i
katalogisering inte längre är nödvändiga inom bibliotekarieyrket. Vissa
bibliotek har de facto slutat att katalogisera sina samlingar, och lagt
110
Goode (1966) s. 39.
49
49
katalogiseringen på uppdrag utanför biblioteket. 111 För att vara en
bibliotekarie skall man katalogisera, klassificera, vägleda i litteraturval
alltså ”reduce the anonymity of books” 112, vårda kulturarvet i form av
skrivna dokument och vakta dem i akt och mening för att hindra denna
form av kulturarv från att skingras eller rent av förgås, ty bibliotekarierna
är i hjärtat av vårt samhälle minnets levande aktörer. 113 Möjligen borde
denna uppgift betonas betydligt starkare i framtiden och bli tyngre nu när
den nya teknikens medium ännu inte bjuder en så säker bevarandeform av
det som skrivs som vi hittills varit bortskämda med.
För bibliotekarien gäller att ”själva kärnan i och berättigandet av yrket är
samlingarna och tillgängliggörandet av deras innehåll,” 114 vilket i klartext
innebär att det gäller för bibliotekarien att göra boksamlingen, som är i
hans vård, både förståelig och åtkomlig för dem som så önskar. Denna
grundläggande uppgift betonades i Rapport pour 1996-1997 som
avlämnats av den franska Conseil supérieur des bibliothèques.115
Inte vare sig Olaisen eller Goode anser att bibliotekarien kan tillhöra en
profession i den mening som beskrivits ovan. Olaisen 116 menar med stöd
av resonemang om semiprofessioner, vilka kännetecknas av avsaknad av
självständighet och oberoende, att bibliotekariens yrkesutövning inte vilar
på en fast teoretisk grund utan är mera konkret än abstrakt. Den abstrakta
kunskapen som yrket skulle bygga på är inte accepterad av samhället och
inte heller alltid av bibliotekarierna själva. När det gäller kunskapsbasen så
är den mer konkret än teoretisk och bygger mest på tekniska färdigheter.
Bibliotekariernas utbildning är relativt kort. Bibliotekarierna har dessutom
svårt att hävda sin ställning som innehavare av unik kunskap och möter
konkurrens från andra yrken och grupper inom informationssfären.
Bibliotekarierna måste också söka sig till andra områden. Vidare menar
Olaisen att specialiseringarna inom bibliotekarieyrket inte är tillräckligt
definierade och därför heller inte accepterade. Dessutom har
bibliotekariernas huvuduppgift, att möta kunder/nyttjare och allmänhet låg
status och administrativa ledartjänster, långt bort från grunduppgiften, hög
status.
111
Revelli (2005) s. 13.
Goode (1966) s. 39.
113
Arot (2000) s. 34. Les bibliothécaires sont au sein de notre société des acteurs vivants de la
mémoire.
114
Arot (2000) s. 35. Le coeur même et la justification de leur métier … étaient … les
collections et l’accès à leur contenu
115
Citerad av Arot, se not 78.
116
Olaisen (1988) s. 63-65.
112
50
50
Bibliotekarierna blir ofta inplacerade i en hierarkisk ordning i förhållande
till andra yrkesgrupper. En bibliotekarie är inte alltid en bibliotekarie,
såsom en läkare alltid är en läkare. Inte heller uppträder bibliotekarierna
som en samlad solidarisk enhet utåt, i likhet med vad som gäller för
semiprofessionerna och till skillnad från professionerna. Själva
yrkesutövningen utförs på ett sätt som gör att kunden inte uppfattar att det
krävs så hög tillit till bibliotekarien som det behövs i mötet med en
professionell utövare. Bibliotekariens attityd gentemot sina kunder/
nyttjare och allmänhet förefaller neutral och i stort verkar det som om
bibliotekarien mer trycker på och värderar en fysisk tillgänglighet till
bibliotekslokalen än den intellektuella tillgängligheten till bibliotekarien
själv.
Bibliotekarier måste acceptera andra professioners auktoritet som till
exempel inom högskole- och universitetsvärlden. Olaisen menar att
”Resultatet blir dermed at de ikke blir oppfattet som en vitenskapelig
profesjon, men som et praktisk av den akademiske omverdenen.” 117
Enligt Goode118 talar följande sex punkter för att bibliotekarien skulle
kunna anses tillhöra en profession eller snarare att bibliotekarieyrket skulle
kunna utgöra en profession. (1) Bibliotekarien är sammankopplad med
begreppet lärande. De identifieras med kunskap vilket är en förutsättning
för yrkesstatus i vårt samhälle. (2) Bibliotekarien är serviceorienterad,
snarare än egenintresserad. Goode citerar Kaspar D. Naegele i Librarians:
”the discontent of librarians with their salaries tends to be tame and
genteel”. Bibliotekarier betraktar en intensiv omsorg om pengar som
ovärdigt. Bibliotekarien har svårigheter att skaffa bisysslor med
extrainkomster. Allmänheten både tror och anser att bibliotekariens
huvuduppgift är att betjäna läsare, och får till stor del medhåll av
bibliotekarierna själva. (3) Allt fler bibliotekarier utbildas vid professionshögskolor av vilka somliga erbjuder studier till doktorsgraden och är
associerade med eller knutna till universitet. (4) Bibliotekarier tillhör
yrkesorganisationer på både lokal och nationell nivå och har formulerat
etiska regler. (5) Till skillnad från andra yrken som strävar efter
professionsstatus är inte bibliotekarierna en undergrupp till någon annan
grupp eller organisation som är fallet med till exempel sjuksköterskorna
och farmaceuterna. (6) Bibliotekarien har inga konkurrenter och
bibliotekarierna har i sanning själva en uppfattning om att deras yrke är
unikt.
117
118
Olaisen (1988) s. 66.
Goode (1966) s. 38.
51
51
Det första påståendet, som berör bibliotekariens kunskapsbas,
kommenteras ytterligare av Goode. Han menar att bibliotekarien
organiserar och strukturerar informationsflöden och är till andras hjälp för
att söka fram information. Bibliotekarien gör urval vid förvärv för att nå
det allra bästa och arbetar kontinuerligt med att söka av och värdera vad
som skall förvärvas. För att hitta i stora bokbestånd och stora
informationsmängder behövs sakkunnig hjälp representerad av
bibliotekarien, vars uppgift är att ”reduce the anonymity of books”119 och
annat material som finns i bibliotekets samlingar.
Detta skulle kunna vara kärnverksamheten i bibliotekariens yrke, men den
vetenskapliga grunden för yrkeskunskapen saknas. Urvalsarbetet och
strukturerandet av information är mer av empirisk art och är endast svagt
eller rent av inte alls knutet till eller byggt på allmänna vetenskapliga
principer. Om så ändå skulle vara fallet, så menar Goode att allmänheten
eller avnämarna inte skulle veta detta utan fortfara att se på bibliotekarien
som en bokmagasinets väktare. Om ett bibliotek har en stor samling eller
en liten spelar inte någon roll för betraktaren, ty för dem är biblioteket
bara en lagringsplats för böcker och bibliotekarien är en intelligent och
bildad person som hjälper till att hitta i bok- och informationssamlingarna. 120
Vad som behövs för att utföra en bibliotekaries arbete har inte
omgivningen kunskap om, och vanligtvis ser heller inte allmänheten
bibliotekarien utföra sina sysslor, därför att det oftast sker i icke-publika
utrymmen. Därav kommer uppfattningen att det inte finns någon
specialkunskap för att kunna utföra en bibliotekaries uppgifter. Ett annat
problem och karakteristikum, som bibliotekarien delar med andra
yrkesgrupper, är att publiken, besökarna eller biblioteksbrukarna inte ser
någon skillnad mellan bibliotekarie och assistent/magasinstjänsteman.
Man vet heller inte vilka arbetsuppgifter som ligger på den ene eller den
andre. Vanligtvis har biblioteksbesökaren oftast direktkontakt med någon
som plockar fram böcker, visar på vilken hylla de står eller lånar ut dem.
Detta är ju oftast heller inte en bibliotekariesyssla. Å andra sedan, menar
jag, är det bibliotekarien som lika ofta gör detta arbete i en ambition att
synas och komma närmare brukaren i situationer där de för bibliotekarien
särskilda kunskaperna inte exponeras.
The public, and perhaps most librarians as well, is not convinced that the nonprofessional with experience simply cannot do the job the professionals can do,
because he does not know the basic science on which the profession rests. 121
119
Goode (1966) s. 39.
Goode (1966) s. 39.
121
Goode (1966) s. 40.
120
52
52
Goode gör ytterligare en intressant iakttagelse. Han menar att
bibliotekarien mycket fort strävar mot en administrativ karriär inom
bibliotekssektorn, ett förhållande som inom andra yrken ses som en flykt
från professionen eller åtminstone byte av yrke. Det högre biblioteksadministrativa arbetet skulle kunna vara användbart inom vilken annan
sektor som helst.
Ett yrkes inställning till service uttrycks i yrkeskårens etiska regler eller
etiska kod som identifierar och definierar yrkesutövarens inställning och
förhållande till samt skyldigheter mot sina avnämare, kunder, klienter och
kollegor.
När det gäller bibliotekarien är kundrelationen nära nog undergiven, vilket
innebär att bibliotekarien skall vara kunden till lags i allt. Det är kundens
värderingar som gäller. Oftast gäller att kunden skall få det som önskas,
vilket innebär att bibliotekarien inte har någon makt över sin kund.
Bibliotekarien kan inte avråda någon från att låna eller använda viss typ av
litteratur även om det är uppenbart att kunden inte kan tillgodogöra sig den
eller har användning för den. Detta skulle enligt bibliotekarien vara
oetiskt.
Bibliotekarien blir till största delen en vakt som skall effektuera lån,
förhindra stölder och förstörelse. Betecknande för bibliotekarien är också
att han 122 måste arbeta inom kundens ramar istället för att utöva sin
professionella kunskap och auktoritet. Det är nära att bibliotekarien
förlorar sin möjlighet att utbilda läsaren och vara en vägledare i kraft av
sin utbildning och kunskap. Bibliotekariernas professionalisering skulle
innebära att definiera kundernas behov utifrån sin professionella
bedömning istället för att låta sig styras av deras önskemål. Slutsatsen är
att nyttjarna anser att bibliotek är viktiga, men inte bibliotekarierna.
Bibliotekarieyrket har enligt Goodes och Olaisens resonemang inte status
av profession. Men denna uppfattning är under omvärdering med en annan
och förändrad syn på professionsbegreppet. I Sverige har bibliotekarieutbildningen förändrats sedan början av 1990-talet och utvecklingen
fortgår med en tydlig forskningsanknytning och egen forskning, därför är
de tillkortakommanden som Olaisen redovisar123 inte längre förhanden och
bibliotekarieyrket har fått ny styrka.
122
I mina källor är det under denna period genomgående män som är bibliotekarier i motsats
till idag.
123
Olaisen (1988) s. 61-63.
53
53
2.3 1475 till 1780
Ordet bibliotekarie (bibliothecarius) är i svenska språket enligt SAOB,
Svenska Akademiens Ordbok, belagt för första gången 1620. Under den
tidrymd ordet bibliotekarie har funnits, har omvärlden och samhället
genomgått stora och genomgripande förändringar. Den politiska kartan har
varit under ständig förändring. Socialt och ekonomiskt kan utvecklingen
ibland uppfattas som långsam. De tekniska landvinningarna har varit
betydande och inom andra områden har utvecklingen varit direkt
omvälvande. 124 Naturvetenskapen fick sitt genombrott. Striden mellan
gammalt och nytt rasade. Religionskrig utkämpades framförallt under
reformationen och ersattes av krig av mera politisk karaktär. 125 Här fanns
bibliotekarien vars yrkesutövning med nödvändighet anpassades till
omvärldens nya utseenden, dess ändrade förhållanden och möjligen
annorlunda krav.
Bibliotekarie i betydelsen yrke finns inte beskriven som en enskild grupp,
ett skrå och i modern tid inte heller som profession i professionssociologisk mening. Bibliotekariens professionsstatus har diskuterats och
fortfar att diskuteras mycket än idag. 126
2.3.1 Skrån
Hantverkare och handelsmän i städerna var mer utpräglat specialiserade än
professionerna. För hantverksyrkena utvecklades under medeltiden en
skråorganisation, som på sina håll levde kvar inpå 1700-talet.
124
Webster (1975) ger en inträngande bild av utvecklingen inom naturvetenskaperna,
medicinen och reformationen under 34 år på 1600-talet.
125
Chadwick (1990) s. 366 menar att 1648 var västeuropas religiösa karta i ett läge som kom
att bestå i 300 år. I Palmer och Colton (1981) del 1, kapitel 3, s. 80 - 119 menar författarna att
i och med Westfaliska freden 1648 var religionskrigen över och Chadwick menar att
västeuropa fick sin religiösa karta fastlagd.
126
Under hösten 2006 pågick, på BIBLIST - Topics in Nordic research library user services
[[email protected]], bibliotekariernas svenska diskussionslista, ett intensivt
tankeutbyte om bibliotekariens kärnkompetens och frågan om den verkligen finns.
Sammanfattningen av denna diskussion visar att det är svårt att ringa in en kärnkompetens.
Bibliotekariernas fackliga organisations i Sverige, SACO/DIK (Sveriges akademikers
centralorganisation/Dokumention, information och kultur), bidrag till att i någon mån
förtydliga bibliotekariens kärnkompetens är följande ord uttalade av Johannes Rudberg,
ordförande i DIK Bibliotekarieförbundet , i introduktionen till Bibliotekarien idag, sidan 3:
”Vår styrka är bibliotekariens kärnkompetens – att organisera, strukturera och tillhandahålla
information och kunskap utifrån ett användarperspektiv.”
Något senare under hösten uppkommer på samma lista, BIBLIST, en ny vinkling av samma
frågeställning med anledning av att ett statligt verk vill anställa en ”biblioteksassistent” med en
person, som, av idag yrkesverksamma bibliotekarier, enligt annonsens text uppfattas som en
bibliotekarie.
54
54
Organisationen var ett mönster för andra grupper och samtidigt positiv för
professionsutvecklingen med avseende på det utförda arbetets kvalitet, den
kontrollerade utbildningen och grupptillhörigheten, medlemskapet i den
grupp som hade en speciell kompetens. 127 Skrånas huvudsakliga uppgift
var att begränsa och kontrollera konkurrensen för att särskilda yrken skulle
kunna utövas och så att inkomsterna av arbetet gjorde det möjligt att
överleva. Utvecklingen gick mot ömsesidig hjälp och skydd inom skrået.
De hade också andra livs- och överlevnadsvillkor än vad professionsutövare hade. Handel och manuellt arbete var kännetecknande för
yrkesgrupperna inom skråna. Bidragande till att dessa sammanslutningar
kom till var att den bestämmande klassen, eller myndigheterna, införde ett
ekonomiskt kontrollsystem för vad som hände i städerna. Det gav
myndigheterna möjlighet att kontrollera både produktion och priser och
dessutom beskatta. Samtidigt kunde skråna hävda sina intressen och
skydda sig från både intern och extern konkurrens. Skråna växte sig allt
starkare och mer oberoende. Det utvecklades så att skrået kunde bestämma
mer vad gällde antalet utövare, utbildning och vem som fick vara med.
Skrået styrde själv tillväxten inom sin egen specialitet i samhället. Den
växande makt som skrået kom att få, fick sådana konsekvenser att
restriktioner för deras handlingsfrihet etablerades, och detta tillsammans
med en utveckling av en växande och mer tillåten fri marknad ledde så
småningom till att skråväsendet kom att upplösas.128
2.3.2 Yrkesprofession
Elliott skiljer på statusprofession och yrkesprofession och det är i det
förindustriella samhället vi finner statusprofessionen, som var mera en
livsstil och den professionella utövningen hade endast liten betydelse för
samhället och för den enskilde yrkesutövaren. Yrkesprofessionen kom
med industrialismens genombrott och Elliott menar att den var baserad på
en teoretisk kunskapsmassa, styrdes av ett serviceideal och utövades
autonomt. Naturligtvis fanns ett krav på hög statusnivå. Hellberg menar att
de som daterar professioners uppkomst till tiden för universitetens
bildande har haft statusprofessionen i åtanke och de som definierar
professioners uppkomst till industrialismens genombrott menar yrkesprofessionen. 129
127
Ambrosiani (1920) s. 6.
Krause (1996).
129
Hellberg (1978) s. 40.
128
55
55
2.3.3 Bibliotekarieprofessionen 1475 – 1780
Bibliotekarien i den här undersökningen befinner sig historiskt före
professionssociologin och parallellt med men utanför skråväsendet. I
historisk tid kan skråna liknas vid, men inte helt motsvara professioner.
Likheterna visar sig i kravet på grupptillhörighet, kollegialitet, utbildning,
behörighetsbevis, monopolsträvanden och det verksamhetsunika.
Flera professionssociologer daterar professioners uppkomst till
medeltiden 130, den tid då universiteten i Europa bildades. Kyrkan hade
dessförinnan i stor utsträckning haft hand om all undervisning och
utbildning för sin egen verksamhet, men med universitetens bildande
förflyttades dominansen. Parisuniversitetet kom att bestå av fyra fakulteter
när det bildades, nämligen den teologiska, den juridiska, den medicinska
och den filosofiska. Samma indelning infördes vid Uppsala universitet,
som bildades 1477. Ända fram till 1700-talet var universitetets huvudsakliga uppgift att utbilda präster. Domkapitlen ställde tidigt krav på att
biskopar skulle ha högre utbildning. Det blev också mera vanligt att man
föredrog doktorer och magistrar vid tillsättningar av andra tjänster inom
kyrkan. 131 Fakultetsgränserna inom universiteten sattes ur spel eftersom de
flesta inom universiteten siktade på kyrkliga tjänster. Professorslönerna
vid universiteten var både osäkra och små vilket medförde att befattningar
inom kyrkan var mer lockande. Så småningom utvecklades detta till
revirstrider i form av ”teologimonopolet” avseende avhandlingar. Det
innebar att avhandlingar, som lades fram vid andra fakulteter än den
teologiska, inte fick behandla teologiska frågeställningar.132 Under de
första århundradena gav fakultetsindelningen inte upphov till professioner
inom sina respektive områden. 133
För Sveriges del blev professionsindelningen, som ett resultat av
fakultetsområdena, först märkbar på 1700-talet. Börd och social
tillhörighet var mer styrande eftersom det var i stort endast de rika som
hade möjlighet att studera vid universitet. För de högre tjänsterna inom
både kyrka och administration var högre utbildning nödvändigt och högre
befattningar i samhället var i princip förutbestämda för dem som hade
studerat vid universitet.
130
Hellberg (1978) s.91.
Hellberg (1978) s.92.
132
Lindroth (1975) s. 33.
133
Hellberg (1978) s. 94.
131
56
56
2.3.4 Statusprofessionen
Flera nuvarande professioner i det postindustriella samhället kan härledas
till förhållanden i förindustriella yrkes- och utbildningstraditioner. I det
förindustriella samhället hade de som hade högst status knappast något
samröre med professioner i den moderna mening som innebär att deltaga i
och ägna sig åt en ”… specific activity with a market value which an
individual continually pursues for the purpose of obtaining a steady flow
of income.”134 Professioner kopplades framför allt till en god och bekväm
livsföring mer med givarens livskvalitet i fokus än mottagarens behov. Det
var sysselsättningar som passade gentlemen. 135 Beslut fattades av hänsyn
till och i beaktande av om det var i överensstämmelse med den enskilde
professionsutövarens uppfattning om vad som var rätt och inte på grundval
av lönsamhetsaspekter.
För en professionell yrkesutövning under den tid som denna undersökning
omspänner, 1475-1780, var den klassiska bildningen en nödvändig grund.
Med statusprofessionalismen kunde inte samhällsarbetet organiseras utan
den var främst till för att stärka en social status och ställning och en
bestämd livsstil. Sammanslutningarna, som med senare terminologi skulle
kunna motsvara yrkessammanslutningar, var mera av karaktären
vetenskapsakademier och vetenskapliga sällskap. Därför var professionen,
som sammanhållande organisation för utövare egentligen av ringa
betydelse. Mera viktigt var att professionen gav försäkring om en hög
status och en behaglig livsstil. Oberoendet gentemot arbetsgivaren
betonades mycket starkt och det kan uttryckas på det sätt som Marshall
gör det ”… the professional man does not work in order to be paid; he is
paid in order that he may work.”136 Självständiga professionella
grupperingar kunde inte utvecklas då professionella tjänster utfördes av
anställda inom kunga- och furstehus och högreståndsfamiljer. 137 Utövarna
var totalt beroende av sina arbets- eller uppdragsgivare, alltså beroende av
dem, hos vilka de bodde och hos vilka de hittade sin försörjning.
Beroendet och värdet av underhåll var viktigare än betalningen för de
tjänster som kunde utföras. Utanför familjekretsen kunde de inte livnära
sig på uppdrag. Det fanns helt enkelt inte någon kundkrets.
134
Elliott (1972) s. 15. Elliott citerar A. Saltz i Man, Work and Society : a Reader in the
Sociology of Occupations (1962) s. 58-62.
135
Marshall (1939) s. 325. (Gentlemen här i betydelsen välbeställda och högreståndspersoner.)
136
Marshall (1939) s. 325.
137
Elliott (1972) s. 18.
57
57
Kyrkan hade inom sig i alla tider själva utbildat sina präster och andra
funktionärer. Kyrkan hade en särställning ”… in the north of Europe the
church was simply a synonym for the professions.” 138
Till universiteten drogs lärda, som ägnade sig åt undervisning inom olika
områden. Precis som skråna tillät universiteten nya medlemmar genom att
utfärda licenser, tillstånd att undervisa. Diplom och examina från
universitet utvecklades till att bli godkända inträdeskrav till olika
professionsutövningar. Undervisningen i romersk rätt vid universiteten är
ett exempel. Rätten tillämpades på den europeiska kontinenten och de som
läst detta ämne vid universiteten kom att bilda en kår av lagkunniga som
också utövade sina kunskaper som en profession. 139
Kyrkan och religionen hade under lång tid likställts med en profession
eller snarare professionen. Denna syn härrör från en tid då kyrkan hade
kontroll över tillgången till kunskap och utbildning. Kyrkans män kunde
läsa och skriva vilket inte var en allmän kunskap. Universiteten var inte
kyrkliga institutioner men icke desto mindre är det tydligt hur banden
mellan kyrka och universitet fanns etablerade. När väl universiteten hade
bildats så var universitetsstudier en given väg till kyrkliga befattningar och
teologin var framträdande. Naturligtvis meddelades undervisning i andra
ämnen som kunde tjäna staten. Universitet betecknar fria sammanslutningar av lärda och inte i första hand de platser eller orter där de kom
att samlas. Universiteten som professionsdanare för lärare kan likställas
med kyrkan för prästerskapet och med skråna för hantverkarna. Att ha en
examen från ett universitet kom att innebära tillträde till flera professioner.
Från brittisk horisont går att märka att från och med reformationen och
framåt så har nya professionella sammanslutningar bildats och själva valt
att skiljas från kyrkan. Det utgör en del av sekulariseringen i det brittiska
samhället och reformationen i sig påskyndade kyrkans skiljande från
staten. Detta togs sig uttryck i att efter 1500-talet så minskade antalet
statstjänare och allmänna funktionärer med direkta band till kyrkan. De
som ägnade sig åt undervisning hade fortfarande starka band till kyrkan
och de rekryterades i allra största utsträckning ur kyrkans led. För
utövande läkare gällde att kyrkan utfärdade tillstånd att utöva läkeriet och
tillstånd gavs inte till icke-anglikaner. Dessutom skulle blivande läkare ha
examen från Oxford eller Cambridge. Elliott refererar till Newman och
säger att
138
139
Rashdall citerd i Elliott (1972) s. 18.
Elliott (1972) s. 18.
58
58
”in some cases, such as medicine, the state of professional knowledge did not
provide much basis for a specialised expertise. The medical skills and learning of
a physician were, according to Newman, limited mainly to the art of writing
complicated prescriptions. He might have extensive learning in classic literature
and culture, but he depended on his gentlemanly manner, impressive behaviour
and his clients’ ignorance to develop a medical practice.” 140
Någon regelrätt utbildning av bibliotekarier är inte känd under den
behandlade perioden utan den torde ha haft likheter med utbildning av
medicinare i England vid slutet av 1700-talet. ”In so far as a system of
medical education existed at all by the end of the eighteenth century, it
depended on the personal initiative of the aspirant to gain his medical
knowledge.” 141 De blivande medicinarna kunde skaffa sig kunskaper
genom ”walking the wards” på sjukhus som drevs på frivillig grund.
Samhällsutvecklingen, universitetens framväxt och spridning, undervisningens införande, vetenskapernas genombrott och kyrkans kamp för
sin spridning har alla betydelse för bibliotekariens arbete. Bibliotekarien
stod utanför både kyrka och universitet i den meningen att bibliotekarien
inte var kyrkans representant i trosfrågor. Bibliotekarien var inte heller en
del av de sammanslutningar av lärare som i sig utgjorde universiteten.
Bibliotekariens funktion inom dessa verksamhetsfält var betydelsefull,
men både kyrkan och universiteten samt furste- och kungahusen, i
egenskap av högsta styrande institutioner, samt privata boksamlare och
enskilda biblioteksägare utsåg alla bibliotekarier för att hantera de böcker
och de skrifter, som på det ena eller andra sättet hade kommit i deras ägo.
Bibliotekarier utsågs för att organisera och bygga upp en verksamhet som
var nödvändig för att kunna använda och hålla ordnade alla dokument. Det
måste finnas kunskap om dokumenten. Lika viktigt är att ha kunskap om
var man kan finna dem. Därför måste dokument kunna beskrivas för att
kunna lokaliseras och återfinnas. Beskrivningen sker genom att använda
olika deskriptiva system och tekniker såsom bibliografiska modeller. Det
måste finnas system för att kunna klassificera efter ämne. Det måste också
framställas kataloger av olika slag. Som särskilt viktiga framhålls
författar-, titel- och ämneskatalogerna. Det hittills uppräknade anses
nödvändigt i en bibliotekaries verksamhet.
140
Elliott (1972) s. 27-28. Elliott åberopar här Newman, C. (1957). The Evolution of Medical
Education in the 19th Century. London.
141
Elliott (1972) s. 28.
59
59
2.4 Sammanfattning
I kapitlet har begreppen yrke och profession definierats i både ett
historiskt och ett 1900-talsperspektiv. Yrkes- och professionsfrågor
aktuella för den undersökta perioden har behandlats och kompletterats
med professionsforskningens syn på bibliotekarien fram till omkring cirka
1979/80. Det är tveksamt om de kriterier som hittills använts för att
definiera profession gäller för dagens bibliotekarie. En förändring på gång.
Boråsforskaren Jan Nolin föreslår en omdefinition av innehållet i
begreppet profession vilket skulle kunna leda till en ny och omvärderad
syn på bibliotekariens professionstillhörighet.
För den tid 1475 – 1780 som avhandlingen omfattar definierar både Elliott
och Hellberg profession som en statusprofession med ursprung i hög
samhällelig och intellektuell tillhörighet inom kyrka, universitet och
statsförvaltning. Statusprofessionen är värdefull som statuspositionering
och livsstilsform. Bibliotekarierna, inte sällan sprungna ur högre stånd,
kan med den akademiska bakgrund de har samt med de miljöer i vilka de
finner sina arbetsplatser, i likhet med befattningar inom kyrkan, inom
läkeriet och juridiken, räknas till statusprofessionerna. En jämförelse med
den medicinska utbildningen i England och det faktum att det inte fanns
någon särskild utbildning för bibliotekarier annat än den akademiska
grund, som i princip alla bibliotekarier stod på, och möjligheten att
tillägna sig den praxis som utvecklats inom olika delar av biblioteksverksamheten innebär inte att bibliotekarien inte kan räknas till
professionerna under den tid avhandlingen behandlar. Snarare tvärtom.
60
60
3 Bibliotekariens arbetsplatser
Bibliotek har som nämnts ovan funnits före bibliotekarien och
bibliotekarien har utvecklats inom biblioteksinstitutionen. Definitionsfrågan och professionsproblematiken har behandlats. För att gå vidare i
undersökningen om bibliotekarien, som i historisk tid är definierad som en
person som har vården av ett bibliotek, har en bred bildning, känner
vetenskaperna, äger omfattande språkkunskaper och är högt utbildad, är
det av avgörande betydelse att hitta svaren på var den definierade
bibliotekarien finner sin arbetsgivare och sin arbetsplats, vad som menas
med bibliotek och inom vilka bibliotekstyper eller verksamhetsområden
dessa bibliotekarier var verksamma. Titeln bibliotekarie kan för vissa vara
en honorärtitel som inte innebär en yrkesutövning. Andra bibliotekarier
kan falla under beteckningen yrkesprofessionella. Bibliotekarien måste ha
en arbetsplats eller en hemvist. Det gäller honorärbibliotekarien eller den
bibliotekarie som kan anses placeras inom statusprofessionen såväl som
den yrkesprofessionelle. Bibliotekarier har anställts av och varit verksamma hos huvudmän som kyrkan, furstar och kungar, universitet och
enskilda biblioteksägare. Biblioteket som arbetsplats är grunden för en
bibliotekaries arbete. Kapitlet behandlar de bibliotek vars statuter och
arbetsordningar ligger till grund för undersökningen. Det innehåller
biografiska avsnitt över de bibliotekarier som valts som tydliga
illustrationer för bibliotekariens yrkesutveckling.
3.1 Bibliotek vad är det?
Bibliotek är gemensamt för bibliotekarier. Ordet bibliotek har flera
betydelser. Iustus Lipsius skriver ”Bibliotek betyder tre saker. En plats, en
ordnad boksamling och böcker”. 142 Här används alla tre betydelserna i
sammanhang med bibliotekarien.
Bibliotek har en mycket lång historia. Det finns inga säkra belägg för när
bibliotek bildades eller kom till. En slutsats som är rimlig att dra är att de
bildades först efter den förhistoriska perioden och efter det att dokument
framställda genom bilder eller text började bevaras för att kommunicera
mellan människor och generationer för en oöverblickbar framtid. Bibliotek
142
Lipsius (1620) s.1. BIBLIOTHECA tria significat, Locum, Armarium, Libros.
61
61
har haft och har fortfarande funktionen som mänsklighetens minne just
genom att bevara dokument i olika former och med olika informationsinnehåll. Vi vet att så har skett och vi är mycket noga med att fortfarande
idag bevara i både arkiv och bibliotek. När det finns dokument, oavsett
material, som är samlade på ett ställe, arrangerade på ett visst sätt i
särskild ordning, så har vi anledning att förmoda att detta skett med avsikt.
Sannolikt har det gjorts för att lätt kunna återfinna vad som nedtecknats
och: ”Works have to be preserved, collected, and organized for study,
research, and reflection. When this is accomplished, the institution that
came to be called “the library” was born.”143 I detta sammanhang är
begreppet bibliotek adekvat. Michael H. Harris menar att “a library is a
collection of graphic materials arranged for relatively easy use, cared for
by an individual or individuals familiar with that arrangement, and
accessible to at least a limited number of persons.” 144
3.1.1 Bibliotekens tidiga historia
Något entydigt och säkerställt årtal till vilket man kan datera bibliotekens
tillblivelse finns inte. Vi vet heller inte vad framtidens arkeologiska
forskning kan ge för svar i detta avseende. Vad vi vet och den slutsats vi
kan dra av ordet bibliotek är att själva förutsättningen för bibliotek och
arkiv är att det finns ett skriftspråk. En politisk, en social och en religiös
ordning med behov av att dokumentera och kommunicera har använt sig
av det skrivna ordet eller den tecknade bilden eller symbolen och
applicerat eller ristat in dessa på något underlag för att kunna ta tillvara
och bevara information som ansetts viktig för de styrande av sociala,
ekonomiska eller religiösa skäl. Varje informationsbärande enhet har blivit
vad vi kallar ett dokument och mängden dokument har med tiden och
utvecklingen vuxit så i antal att det blivit nödvändigt att ordna dem på
något sätt för att kunna hitta bland dem och på så vis kunna använda dem.
De just nu, 2010, äldsta kända fynden som kan betecknas som delar av ett
bibliotek eller ett arkiv har hittats vid utgrävningarna i Ebla145. Som ett
resultat av utgrävningar genomförda 1964 har arkeologer kunnat
konstatera att det funnits stadsbebyggelse i Ebla från cirka 3500 f. Kr. till
cirka 60 f. Kr. I utgrävningar, som genomförts från 1975 och framåt, har
arkeologerna påträffat samlingar av lertavlor, som varit ordnade i system
för både förvaring och uppställning. Lertavlorna har förvarats på trähyllor
inbyggda i och ställda mot förvaringsrummets väggar samt på golvet.
Lertavlorna stod lutade med baksidan mot rummets vägg så att framsidan
143
Tolzmann, Hessel and Peiss (2001) s. 1.
Harris (1995) s. 3.
145
Wellish (1981), Järv (1991).
144
62
62
med tecken visades. Tavlan framför den var placerad så att översta
teckenraden var synlig på den bakomvarande och fortsatte så ut mot
hyllkanten. På detta sätt kunde den som sökte en särskild tavla se
innehållet i den genom att läsa den översta textraden. Lertavlorna var
uppställda efter vilken form de hade. Formen motsvarade också ett visst
innehåll. Tavlorna ställdes upp efter form och därmed ämne 146.
Systemen torde ha skapats för att kunna återfinna vad som sparats och för
att enskilda tavlor med speciellt innehåll skulle kunna återfinnas när tavlor
lagrats tillsammans.
Av detta kan vi dra slutsatsen att det funnits en människas tanke och en
människas gärning bakom systemen. Skaparen av dessa system för
uppställning och förvaring kan vi med stor sannolikhet kalla bibliotekarie/
arkivarie. Det måste alltid ha funnits personer som haft som uppgift att
sköta, vårda och hålla ordning på det som samlats och som av ägaren
och/eller upphovsmannen bedömts vara värdefullt och viktigt. Vid behov
och av olika anledningar skulle denna dokumentation lagrad på tavlor
kunna plockas fram och konsulteras. Möjligen och sannolikt är det så att
det är just bibliotekarien/arkivarien, eller en person med bibliotekariens/
arkivariens uppgifter, som haft kunskapen att hitta i samlingarna.
Om det rör sig om arkiv eller bibliotek147 vet vi inte och vi behöver inte
beteckna dessa fynd som befunnits vara ordnade i vissa system 148 som
tillhörande antingen det ena eller det andra. Till en början har arkiv och
bibliotek fyllt samma funktion. 149 Arkiv och bibliotek har i sina grundfunktioner, nämligen att bevara dokument och skrifter, hålla dem ordnade
146
Wellish (1981) s. 491. Flera artiklar behandlar Ebla ifråga om arkiv/bibliotek och
lertavlornas innehåll, förvaringssätt och ordning. I Biblical archeologist förekom följande
artiklar rörande Ebla under åren 1976-1978: Giovanni Pettinato, The Royal Archives of Tell
Mardikh-Ebla. Vol. 39, May 1976, Number 2, s.44-52; Paolo Matthiae, Ebla in the Late Syrian
Period: The Royal Palace and the State Archives. Vol. 39, September 1976, Number 3, s. 94113; Claude Curry Smith, The Birth of Bureaucracy. Vol.40, March 1977, Number 1, s. 24-28;
David Noel Freedman, The Real Story of the Ebla Tablets : Ebla and the Cities of the Plain.
Vol. 41, December 1978, Number 4, s. 143-164. Greek, Roman and Byzantine studies hade i
vol. 8 (1967) s. 53-80 en artikel av Nigel G.Wilson, The Libraries of the Byzantine World. I
Journal of Near Eastern Studies finns Simo Parpola, Assyrian Library Records. Vol. 42
(1983) s. 1-29. Journal of the American Oriental Society har publicerat Morris Jastrow, Jr,
“Did the Babylonian Temples have libraries?” Vol. 27 (1906) s. 147- 182. Sist i raden av
betydelsefulla artiklar finns Mogens Weitmeyer, Archive and Library Technique in Ancient
Mesopotamia. Libri :international library review and IFLA/FIAB communications. Vol. 6
(1956) s. 217-238.
147
Wellish (1981) s. 490, Jastrow (1906).
148
Wellish (1981) s. 490-492.
149
Konstantinos Sp. Staikos säger också i sin bok The Great Libraries, sid. vii att just vad
gäller Mesopotamien så går det inte att skilja bibliotek och arkiv åt, ty där kan inte göras någon
åtskillnad på arkivmaterial och litterära alster.
63
63
och skyddade från förstörelse och att göra dem tillgängliga vid behov, en
stark samhörighet. Både arkiv och bibliotek är beroende av system för att
kunna bevara, sortera, katalogisera, klassificera och återfinna för att kunna
fungera 150.
3.1.2 Moderna bibliotek
Genom historien har en långt gående specialisering av bibliotekstyper
utvecklats till målgruppsdefinierade verksamhetsgrenar av grundbegreppet
bibliotek.
Våra tiders folkbibliotek tillkom i slutet av 1800-talet och i början av
1900-talet. Grundidén med folkbibliotek var att göra litteraturen
tillgänglig till gagn för varje samhällsmedborgare, barn och vuxna, för
rekreation, studier och bildning, och i konsekvens därmed till gagn för
samhället självt. Folkbiblioteken har alltid haft och har alltjämt en viktig
bildningsuppgift vilket innebär att urvalet av litteratur alltid måste vara
allsidigt och inte tendentiöst. Urvalet får heller inte utesluta eller
favorisera olika yttringar. Ett mycket stort ansvar läggs på bibliotekarien.
”Bibliotekariens betydelse som själen i en omfattande upplysningsverksamhet kräver såväl personliga egenskaper som grundlig akademisk
bildning och speciell teoretisk och praktisk biblioteksutbildning.” 151
Skolbiblioteken har haft sin motsvarighet i kloster- och kollegiebiblioteken. De bibliotek som fanns vid universiteten hade samma
uppgifter som universitetsbiblioteken har idag. Vetenskapsområdena har
blivit flera och mer specialiserade och inom dessa har skapats
specialbibliotek som inte fanns i historisk tid men som ändå rymdes i
150
Att definiera arkiv och bibliotek kan vara svårt, men för den kommande framställningen är
Harris definition utmärkt. Han menar också att skillnaden mellan dessa båda begrepp till en
början inte finns och att distinktionen dem emellan är relativt modern. Dokumentsamlingar
skapades för härskares, kungars, ministrars och statsapparaters behov i utövandet av sina
positioner och innehöll uppgifter och texter av ekonomisk och juridisk karaktär, texter rörande
handel och annat som hörde till förvaltningen av en stat. Ytterst skulle arkiven utgöra ett skydd
för ägarens, det vill säga statens, kungens och härskarens egendom och rättigheter.
Dokumentets och textens funktion var att tjäna som juridiska bevis. I denna definition är
dokumentsamlingen att betrakta som ett arkiv. Favier (1985) s.3 definierar arkiv på följande
sätt:
”Les archives sont l’ensemble des documents reçus ou constitués par une personne physique
ou morale, ou par un organisme public ou privé, resultant de leur activité, organisé en
consequence de celle-ci et conservé en vue d’une utilisation éventuelle.”
Med bibliotek kan förstås en samling av dokument av annat innehåll. Litterära texter, texter om
förhållanden på andra håll, vetenskapliga texter och med det gemensamma att de kan användas
i utbildningens och forskningens syfte av lärda. Bibliotekens texter samlades in från olika håll,
områden och kulturer och hade inte sitt ursprung i en stats eller förvaltnings egen verksamhet.
151
Aarsbo&Hjelmqvist, s. 381-382 i Dahl (1931) Andra bandet. Bibliotkeshistoria
64
64
tanken inom de bibliotek som då fanns. Kungahusens bibliotek
utvecklades ofta till dagens nationalbibliotek med uppgift att bevara ett
kulturarv. Privatsamlare har vi än idag. Nu såväl som då är ett bibliotek
tecken på något som man vill visa antingen för sig själv eller för andra.
Bevekelsegrunder för att upprätta privata bibliotek finns alltid.
3.1.3 Undersökningens bibliotek
Bibliotek har skapats och upprättats inom kyrkan för spridande och
befästande av tron. Inom universiteten har de kommit till för utbildningen
och forskningen. Inom furste- och kungahusen har bibliotek upprättats
bland annat för att bevara ett kulturarv och samtidigt, genom innehållet i
ett bibliotek, skapa en maktposition. Hos privatpersoner, oftast personer
med hög position i samhället eller inom kyrkan, har biblioteksbyggandet
varit omfattande och resulterat i betydande samlingar. Dessa personer kan
ha haft olika skäl att upprätta sina bibliotek. Innehav av skrifter och böcker
har på olika sätt varit tecken på både samhällelig och intellektuell status.
Sättet att vilja använda sina samlingar, bibliotek, har också varit olika.
Bibliotek kan vara en personlig och dyr ägodel enkom för eget bruk eller
så kan det också vara ett bibliotek som kan ställas till andras förfogande
för både studier och forskning eller enbart upplysning, med ett
encyklopediskt användande. Orden allmän tillgång kan förekomma under
den avhandlade tidsperioden, men innebörden i termen allmän var starkt
begränsad och omfattade inte allmänheten i vår bemärkelse utan kretsar i
biblioteksinnehavarnas närhet eller personer som på annat sätt var kända
eller meriterade för att få använda biblioteket.
Särskilt utsedda personer har fått uppdrag inom de ovan nämnda
institutionerna och hos de privata boksamlarna att arbeta med att bygga
upp bibliotek. I första hand har det handlat om att upprätta kataloger över
bestånden men det har också varit med avseende på innehåll och olika
systemlösningar för klassifikation, katalogisering och uppställning.
Förvaltningen av biblioteken har ibland anförtrotts dessa personer och
uppgifterna kan ha utsträckts till att omfatta bibliotekens lokalfrågor vad
gäller rumslig utformning och disposition av yta.
Det moderna biblioteket, den nya tidens bibliotek, är i sin grundmening
inte annorlunda än tidigare. Pierce Butler företräder en annan åsikt,
nämligen att den nya tidens bibliotek, vars tillblivelse han daterar till
mitten av 1700-talet, är något helt annat än vad som funnits tidigare. De
bibliotek som funnits dessförinnan, de allmänna biblioteken i kejsartidens
Rom, medeltidens kloster- och kyrkobibliotek, renässansens hovbibliotek
samt upplysningstiden universitets- och nationalbibliotek är bara att
65
65
betrakta som förstadier till de moderna biblioteken och är inte alls att
betrakta som grunden för de moderna. Butler menar kort och gott att det
moderna biblioteket är ungt. “It began less than two hundred years ago,
when certain people, desiring more books to read than they could buy
individually, pooled their funds in an informal private corporation.” 152
I motsats till Butler hävdar jag att grundmeningen med bibliotek inte har
förändrats. Nu precis som då är samlingarna det väsentliga. Åtkomsten
och möjligheten att kunna använda de enskilda dokumenten, vare sig de
finns på plats eller är åtkomliga genom olika hjälpmedel från annan plats,
oberoende av form och material, legitimerar förekomsten av bibliotek. Att
biblioteket är allmänt tillgängligt, utan gränser, geografiska, kunskapsmässiga eller sociala, är en inställning som bibliotekstanken bygger på
från begynnelsen och som fortfarande är levande. Redan tidigt i historien
var det av intresse att få läsa och studera mera och att dokument, dvs.
handskrifter och böcker, var för dyra för att gemene man skulle kunna
förvärva egna exemplar. Utbildning, forskning, bevarande av kulturskatter,
bevarande och tillgängliggörande av tidigare gjorda erfarenheter och
vunnen kunskap är några av de anledningar som ligger till grund för
skapandet och uppbyggnaden av bibliotek. Denna avhandling speglar flera
av dessa drivkrafter och vad gäller klosterbibliotekens uppbyggnad och
deras roll i den dåtida utbildningen, som inte särskilt behandlas här,
hänvisas till Ghellinck. 153 Drivkrafterna bakom biblioteksskapandet har
varit flera och bibliotek har alltid precis som dagens bibliotek varit av stor
betydelse för det livslånga lärandet. Butlers syn på bibliotek och deras
tillkomst är alltför snäv och grund för att kunna beaktas.
3.2 Yrkesarenor och arbetsplatser 1475 - 1780
Med yrkesarena och arbetsplats avses konkret den institutionella miljö i
vilken bibliotekariens arbetsplats finns. De arbetsplatser och bibliotek som
används för att exemplifiera bibliotekariens arbete visar genom dokument
att en tydligt uttalad relation mellan anställd och huvudman varit
etablerad. De yrkesarenor det gäller återfinns inom kyrkan, furste- och
kungahusen och universiteten liksom hos boksamlare och enskilda
biblioteksägare.
152
Butler (1951) s. 235.
Ghellinck (1938). Ghellincks artikel i Nouvelle revue théologique ger en historik över
klosterbiblioteken från tiden före 313 till slutet av 1400-talet och deras bestånd, uppbyggnad
och syfte.
153
66
66
Kyrkan, furste- och kungahusen, universiteten, boksamlare och enskilda
biblioteksägare är institutioner och faktorer som på flera sätt varit
avgörande för bok- och biblioteksväsendet totalt sett. Bibliotekarien har
här fått en given plats bland annat beroende på att inom olika områden och
på olika sätt har dokument av olika typ och material framställts, bevarats
och ordnats. Utökning och utveckling av redan existerande samlingar har
skett genom förvärv, gåvor och krigshandlingar. De bakomliggande
intressena och motiven för att upprätta bibliotek och boksamlingar har
varit flera och skiftande.
Boktryckarkonsten, vetenskapernas utveckling och kunskapsutvecklingen
förmedlad genom skolan har medfört en explosionsartad tillväxt i
dokumentproduktionen. Den allmänna och expanderande utbildningens
spridning och den därtill hörande ökande läskunnigheten väcker ett stort
behov av böcker och skrifter.154 Den växande mängden av skrifter och
dokument kräver ordning. De ingående enskilda delarna i samlingarna
kräver en beskrivning för att kunna återsökas och användas. I denna miljö
och med dessa behov har funktionen som bibliotekarie vuxit fram. De som
varit bibliotekarier har efter hand formulerat och skapat bilder av det som
görs och som har haft betydelse för en bibliotekaries yrkesutövning.
I sina egenskaper av institutioner och arbetsplatser skiljer sig kyrka och
furste- och kungahus åt i karaktären från de övriga två i så måtto att för
kyrkan gäller konfessionen som sammanhållande faktor och för fursteoch kungahus gäller en politisk-ideologisk sammanhållande faktor, om än,
för dem som berörs, påtvingad. Kyrkan och religionen har ur en
konfessions- och idémässig grund utvecklats till en styrande och i det
dagliga livet reglerande institution och den använde skrifter i och för
spridandet av sitt budskap och den byggde upp bibliotek för den egna
verksamhetens behov. Omfattningen blev så stor att det kom att krävas
speciella tjänster för att hålla det ordnat.
Furste- och kungahusen har från ensidigt bestämmande och reglerande
utvecklats mot en politisk-ideologisk bas. I likhet med kyrkan har fursteoch kungahusen som institutioner utvecklat administrativa organisationer.
För furste- och kungahusen hade biblioteken flera funktioner. Det var
viktigt att ha litteratur dels för sitt eget bruk dels för den administration
som utvecklades. Det var dessutom angeläget att bevara det egna landets
eller den egna regionens kulturella arv och egenart. Ur furste- och
kungahusens bibliotek utvecklades inte sällan nationalbiblioteken.
154
Chadwick (1990) s. 29.
67
67
Inom universiteten och den växande undervisningen blev skriften alltmer
nödvändig. Till följd av skriptoriernas produktion av avskrifter och den
växande framställningen av böcker som ett resultat av boktryckarkonstens
utbredning blev dokumentmängden stor. Behovet av att använda
litteraturen i studier blev uttalad. Flera universitet byggde därför upp
dokumentsamlingar som krävde speciella tjänster dels för att hålla dem
ordnade dels för att hålla kontroll på dem och dessutom kunna informera
användare om deras förekomst och samtidigt vägleda i de enskilda
dokumentens innehåll.
Privata intressenter, boksamlare, högre tjänstemän och privata lärda var
betydelsefulla för bibliotekariens tillblivelse och utveckling. Böcker
samlades av olika skäl, ibland rent bibliofila, ibland av bildningshunger
och ibland bara av intresse för ett ämne. Samlingar av betydande storlek
uppstod och kunde vara nära nog heltäckande inom ett område.
3.3 Bibliotek inom kyrkan
Det har alltid varit kyrkans ambition och intresse att sprida sin lära. Med
kyrkan avses här både den katolska och den protestantiska. Det som varit
utmärkande för kyrkan är att den alltid själv tagit hand om den utbildning,
som missionärerna behövt för sina uppdrag att förmedla kyrkans och trons
riktiga budskap. Skriften är ett betydelsefullt redskap i denna kyrkans
kamp för sin utbredning och skriften intar en central plats i kyrkans och
kristendomens historia. Bibliotekens utveckling före, under och efter
reformationen kommer sig av att för kyrkans och trons spridande ansågs
boken vara medlet. Boken och läsandet i allmänhet och studier av bibeln i
synnerhet var nödvändiga instrument för en persons inre utveckling och
det låg i kyrkans intresse att befrämja tillgång till lämplig litteratur. Med
den övertygelsen rekommenderade Martin Luther 1524 att allmänna
bibliotek skulle inrättas för att utveckla och öka spridningen av
protestantismen. Många små boksamlingar byggdes upp i offentliga
byggnader, skolor och kyrkor för detta ändamål. De som ansvarade för
dessa boksamlingar, bibliotekarierna, bestämde vad som skulle finnas och
det anpassades efter vad som skulle förmedlas. I detta ljus kan biblioteket
ses som grunden till det andliga och kulturella livet. 155
I Italien och i synnerhet i Rom var kyrkan och prästerskapet dominerande.
De var de reella maktinnehavarna inom det politiska, det kulturella och det
intellektuella livet. Kyrkan och kyrkans omfattande och komplexa
organisation stod för de flesta av samhällets arbetstillfällen och drog in en
155
Reboul (1982) s.124. Buzas (1976) s.63
68
68
avsevärd del av de medel som var avgörande för staden Roms överlevnad.
Kyrkans inflytande och makt var så betydande i Rom att den till och med
utnämnde stadens civila styre. 156 Konsekvensen av detta blev att för att
göra karriär och nå en plats, mer eller mindre betydelsefull och bekväm, så
var i det i princip nödvändigt att tillhöra eller söka tillträde till kyrkan på
något sätt. De befattningar som tidigare varit tillgängliga för lekmän kom
att reserveras för män tillhöriga kyrkan.
3.3.1 Vatikanen och biblioteket
När påvesätet efter sin förvisning till Avignon under 1300-talet återvände
till Rom 1417 lät påvarna skilja sina officiella handlingar, sprungna ur
kyrkans egen verksamhet, tillsammans med handlingar och dokument,
som med en modern term betecknas som verksamhetsanknutna, från
dokument och skrifter som inte rörde förvaltningen av kyrkan, till ett
arkiv. Arkivets och bibliotekets vägar mot skilda enheter var därmed
påbörjad.
När Sixtus IV under sitt pontifikat, 1471-1484, utnämnde humanisten
Bartolomeus Platina till bibliotekarie 1475 inträdde en ny tid för Vatikanbiblioteket. Platina hade förvisso den 28 februari 1475 utnämnts till Sixtus
IV:s bibliotekarie 157. Han efterträdde då Giovanni Andrea Bussi 158, som
påvens personlige bibliotekarie. 159 I juni samma år fick han det större
uppdraget, nämligen att förestå Vatikanbiblioteket. Det omfattade då cirka
2 500 volymer. Sixtus IV gav biblioteket nya ekonomiska förutsättningar
och bättre lokaler. Bibliotekarien fick medhjälpare och grunden lades så
att en biblioteksorganisation kunde byggas upp.
De böcker och skrifter som de tidigare påvarna samlat befann sig i
oordning. De var spridda i olika salar utan tillsyn, kontroll och vård, varför
mycket höll på att förstöras eller till och med redan var förstört. Sixtus IV
ville bringa ordning i detta. Han hade för avsikt att samla handskrifter och
böcker till en avdelning, ett bibliotek, i särskilda lokaler, avsedda för detta
ändamål.
156
D’Amico (1983) s. 4.
Bignami Odier (1973) s. 21.
158
Ruysschaert (1969) s. 515-516. Giovanni Andrea Bussi hade fram till den 4 februari 1475
varit Sixtus IV:s personlige bibliotekarie. Han gav ut klassiska texter och ägde själv ett stort
bibliotek. Han ägde stort intresse för handskrifter och var under några år före sin död också
anlitad av kardinal Pietro Riaro för att ordna hans handskriftsamling. Projektet kunde inte
slutföras på grund av att kardinalen dog 1474. Ruysschaert antyder att Bussi kan ha varit alltför
upptagen av sin roll som utgivare och kritiker för att kunna stödja Sixtus IV i hans strävan att
förverkliga Vatkanbiblioteket.
159
Ruysschaert (1973) s. 414.
157
69
69
Den 15 juni 1475 utfärdade Sixtus IV bullan Ad decorem militantis
ecclesiae. Däri bestämdes att handskrifterna skulle utgöra grunden för
biblioteket. Biblioteket tillförsäkrades medel för driften. Biblioteket
anvisades egna lokaler. Bullan publicerades på nytt den 15 juli 1477 med
vissa ändringar och kompletteringar. Slutligen publicerades den som en
integrerad del i bullan Romanus Pontifex av den 19 oktober 1481. 160
Den 15 juni 1475 anses allmänt som födelsedatum för det moderna
Vatikanbiblioteket och den inrättning som det är idag. 161 Det anses också
från och med detta datum vara ett allmänt tillgängligt bibliotek i sin
skapares, påve Sixtus IV, mening. Ad decorem militantis ecclesiae är ett
dokument vari påven uttrycker sina avsikter med biblioteket. Han omtalar
i vilket skick han funnit biblioteket när han besteg påvestolen. Han återger
vilka åtgärder som hade vidtagits och framledes skulle vidtagas med
avseende på bibliotekets restauration. Dessa planer kom att styra
verksamheten vid biblioteket och därmed ange bibliotekariens uppgifter
och åligganden. Han tillkännagav också utnämningen av den ”custos” och
”gubernator” som skulle genomföra förändringen och föra biblioteksprojektet i hamn. Bartolomeus Platina tituleras till en början ”gubernator”
och ”custos”.
Från och med 1548 förändrades rekryteringen och utnämningen av
bibliotekarier. 162 Fortsättningsvis anförtroddes en kardinal alltid ledningen
av biblioteket. Den förste så kallade kardinalbibliotekarien var Marcello
Cervini, 1550-1555, sedermera påve Marcellus II, från april till maj 1555.
Det som ålades och i viss mån initierades av Bartolomeus Platina under
hans tid som bibliotekarie vid Vatikanbiblioteket var det som framledes
kom att utgöra bibliotekariens ansvar och uppgifter. Framförallt har det
rört sig om att göra bibliografiska beskrivningar av handskrifter och
tryckta volymer, klassificera dem och göra dem tillgängliga för kurians
medlemmar.
Under 1600-talets första hälft fortsattes och genomfördes slutgiltigt
arkivets avskiljande från biblioteket. 163 I den nya organisationen fick
arkivet egen personal med egen ledning. Bibliotekariens område blev
därefter koncentrerat kring Vatikanbiblioteket.
160
Ruysschaert (1969) s. 517 och 523.
Bignami Odier (1973) s. 31 not 4.
162
Chadwick (1976) s. 5-6.
163
Bignami Odier (1973) s. 105.
161
70
70
Under 1600-talets andra hälft verkade Emmanuel Schelstrate 164 vid
Vatikanbiblioteket, utnämnd av Innocentius XI. Han tillförde något nytt
med sin kompetens. Han var inte bara otroligt lärd, specialist på
kristendomens historia, utan stod också i kontakt med den tidens lärde. En
kombination av denna lärdom och detta kontaktnät gav en ny dimension åt
bibliotekariens arbete. Det gäller också Lucas Holstenius, som hade
kontakter i alla bildade miljöer i sin tid, i Holland, England, Frankrike,
Italien och Polen. Schelstrate och Holstenius hade båda betydelse för
Vatikanbibliotekets förvärv av drottning Kristinas bibliotek. 165
Att vara Vatikanens bibliotekarie kom med tiden att bli den mest
eftertraktade vetenskapliga utnämningen för den tidens lärda
humanister. 166 Även medarbetarbefattningarna tillerkändes en mycket hög
status. De fick i sina befattningar en friare ställning att nyttja sina
kunskaper och att ägna sig åt sina studier och forskningar. De kunde
bibehålla sina kontakter med andra humanister. Dessa befattningshavare
hade stor betydelse för Vatikanbibliotekets utveckling till ett betydande
forskningsbibliotek med samlingar av oskattbart värde för all forskning. 167
3.4 Bibliotek hos furstar och kungar i Tyskland
I 1500-talets Tyskland byggdes många bibliotek upp, främst bland kyrkor,
skolor, universitet och städer men flera stora och viktiga boksamlingar
uppstod hos då regerande furstar, såsom hos furstarna i Köningsberg,
Dresden, Heidelberg, München och Kassel. Dessa furstliga bibliotek
utvecklades från att vara helt privata till betydande, för allmänheten
tillgängliga, vetenskapliga bibliotek. Biblioteken i Wolfenbüttel och
Hannover tas upp som exempel här. Gottfried Wilhelm von Leibniz
beskrivs i sin roll som bibliotekarie i både Wolfenbüttel och Hannover,
3.4.1 Biblioteken i Wolfenbüttel och Hannover
Biblioteket i Wolfenbüttel måste behandlas i två perioder, från och med
1572 och dokumentet Liberey-Ordnung till och med 1618, då universitetet
i Helmstedt får bibliotekets samling. Därefter från 1643 då hertig August
flyttar sitt residens till Wolfenbüttel och har med sig sitt bibliotek. I
avhandlingen finns beröring med biblioteket i Wolfenbüttel dels från den
164
Bignami Odier (1972) s. 144.
Bignami Odier (1973) s. 138, 144.
166
Franklin (2002) s. 376.
167
D’Amico (1983) s. 36.
165
71
71
förta perioden med hertig Julius biblioteksordning, Liberey-Ordnung från
1572, dels från perioden 1690 till 1716 då Gottfried Wilhelm von Leibniz
leder verksamheten vid biblioteken i både Wolfenbüttel och Hannover.
De boksamlingar som byggts upp och som utvecklats till det som fått
namnet biblioteket i Wolfenbüttel har ingen bestämd urkund eller något
bestämt datum för sin tillblivelse utan flera händelser och omständigheter
har medverkat till detta.168. Biblioteksordningen Liberey-Ordnung från
1572 är en av dessa händelser som är av betydelse för biblioteket, men är
inte tillfyllest för att bestämma tillblivelsen av biblioteket. Författare, som
Schönemannn och Heinemann, som behandlat Wolfenbüttels bibliotekshistoria, har ägnat mycket utrymme åt att biografera de hertigar och furstar
som varit av betydelse för biblioteket, medan ännu lite gjorts åt det som
ligger inom en bibliotekaries verksamhetsområden och arbetsuppgifter.
Ändå är grunden lagd för detta i Liberey-Ordnung.169
Det första bibliotekets grundare var hertig Julius av BraunschweigLüneburg, som levde mellan 1528-1589 och regerade åren 1568-1589.
Han var ämnad för en kyrklig karriär och fick en domkapitelbefattning i
Köln där han också studerat. Liberey-Ordnung som han låter utfärda
föregås av den resa som han under sin studietid gjorde till Frankrike
1550 170. Då förvärvade han sina första böcker. 1568 blev hertig Julius
regent och flyttade till Wolfenbüttel, där han efter bara några år anställde
kantorn och kompositören Leonhart Schröter, född 1532 och död 1600,
som bibliotekarie. Efter endast kort tids anställning låg en förordning eller
anvisningar för bibliotekets förvaltning och skötsel i 10 punkter färdig för
Schröter. Förordningen benämns allmänt Hertig Julius Liberey–Ordnung.
Under bibliotekets andra period leder Leibniz under lång tid biblioteket.
Hertig August som dog 1666 lämnade efter sig ett av den tidens största
bibliotek i Europa. Under Leibniz tid vid biblioteket uppfördes en ny
biblioteksbyggnad mellan åren 1706 till 1710.
Gottfried Wilhelm von Leibniz är till skillnad från sin status och position
som verksam bibliotekarie mycket känd och avhandlad som matematiker
och filosof. Han var under sin livstid verksam som bibliotekarie vid tre
bibliotek. Den första anställningen som bibliotekarie var hos Johann
Christian von Boineburg, statsman och försteminister hos kurfursten
Johann Philipp von Mainz. Därefter var han anställd vid hovbiblioteket i
Hannover och sist vid Bibliotheca Augusta i Wolfenbüttel. Att vara
168
Milde (1972) s. 125
Milde (1970) s. 74
170
Denna resa till Frankrike menar Milde (1970) s. 75 är den första händelsen av betydelse för
bibliotekets tillblivelse.
169
72
72
bibliotekarie var ingen sysselsättning som Leibniz i första hand
eftertraktade och bemödade sig om. 171 Trots det accepterade han detta och
såg det som en väg till möjligt avancemang. Högre ämbeten av politisk
statsmannakaraktär var mer attraktiva för honom, men i det avseendet var
hans framgång ringa.
Att studera Leibniz som bibliotekarie är intressant eftersom hans tankar
om bibliotek ofta åberopas och framställs som banbrytande av dem som
skriver om honom. Han är en visionär biblioteksman som diskuterar
bibliotekets betydelse och roll, dess drift, funktion och typ. Han talar
dessutom om beståndsuppbyggnad. I hans brevväxling återfinns hans
tankar om bibliotek och bibliotekets uppgifter. Han delger oss också sina
tankar om vad en bibliotekarie skall göra och vilken status en bibliotekarie
bör ha och få.
Bland den sekundärlitteratur som finns redovisad i litteraturförteckningen
förtjänar några att särskilt framhållas. I Leibniz: Sein Leben – sein Wirken
– seine Welt, utgiven av Wilhelm Totok och Carl Haase samlas ett antal
bidrag från olika författare som ger en koncentrerad biografi över Leibniz.
De beskriver och presenterar också den tid i vilken han levde liksom flera
av de områden inom vilka han var verksam. Boken kan betraktas som ett
standardverk över Leibniz i ett bra format. Leibniz: An Intellectual
Biography av Maria Rosa Antognazza, publicerades 2009, är ett nytt
arbete som kan komma att betraktas som ett standardverk. Erik Carlquists
artikel Bibliotekens betydelse, från 1978, publicerad i Notiser från
riksbibliotekarien är det enda svenska bidraget. Erik Carlquist har översatt
två viktiga brev vari Leibniz redovisar sin syn på bibliotekens betydelse,
brev som är hämtade ur Scheel (1976) Drei Denkschriften von Leibniz aus
den Jahren 1680 bis 1702 über den Charakter, den Nutzen und die
finanzielle Ausstattung der hannorverschen Bibliothek, som ingår i Die
niedersächsische Landesbibliothek in Hannover: Entwicklung und
Aufgaben, utgiven av Wilhelm Totok och Karl-Heinz Weimann.
Ytterligare en artikel av Günther Scheel i samma verk kompletterar den
tidigare, nämligen Von der Herzoglichen Bibliothek im Leineschloss zur
Niedersächsischen Landesbibliothek an der Waterlostrasse. Eine
Geschichte ihrer Standorte. I Zentralblatt für Bibliothekswesen publicerar
Anke Schmieder och Peter Stäber 1989 en viktig artikel med titeln Der
Bibliothekar Leibniz im Urteil der Zeit. Christina Lancien publicerar 1990
artikeln Der nützliche Gebrauch einer grossen Bibliothek: Vorschläge zum
Bibliotheksaufbau von Gabriel Naudé und Gottfried Wilhelm von Leibniz
i Bibliothek: Forschung und Praxis. Detta är en artikel som i högre grad
än någon tidigare gör en jämförelse mellan Leibniz och Naudé. Av de
171
Lackmann (1966) s. 323.
73
73
äldre artiklarna så intar Guhrauers (1891) Bibliothekarisches aus
Leibnizens Leben und Schriften publicerad i Serapeum: Zeitschrift für
Bibliothekswissenschaft, Handschriftenkunde und ältere Literatur en
särställning. Vid en genomgång av den då kända korrespondensen låter
Guhrauer Leibniz tankar träda fram och han placerar också in honom i tid
och tradition och föreslår tänkbara förebilder. Flera av de artiklar som
publicerats efter 1891 har sin huvudsakliga källa i Guhrauer.
Tyskland var när Leibniz föddes på väg ut ur 30-åriga kriget. Den
Westfaliska freden 1648 befäste de många furstarnas makt och
självständighet inom det tyska riket, som bestod av självständiga stater
med egna uppbyggda administrationer. Flera universitet fanns inom rikets
gränser. Under 1300-talet hade universiteten i Heidelberg (1386), Köln
(1388), Erfurt (1392) grundats. Under 1400-talet grundades Leipzig
(1409), Rostock (1419) och Greifswald (1456). Under 1500- och 1600talen bildades fler nya universitet. Detta innebar att bokväsendet redan
hade etablerats, men de många krigen hade gått hårt åt de boksamlingar
som fanns inom universitet, kyrka och hov. Bland de bibliotek som
överlevde krigen och fortfarande stod kvar efter den Westfaliska freden
fanns bland andra hovbiblioteken i Wien och München men också
stadsbiblioteket i Augsburg. Fler bibliotek behövdes men medel för detta
saknades, därför kom hoven att bli naturliga finansiärer för bibliotekens
ny- och återuppbyggnad. De lärde samlades vid hovbiblioteken och dessa
kom att överträffa universitetens bibliotek i både storlek och kvalitet.
Gottfried Wilhelm von Leibniz föddes 1646 i Leipzig, där hans far
innehade en professur i filosofi vid universitetet. Redan i tidig ålder fick
Leibniz fri tillgång till sin fars rika och omfattande bibliotek. De första
tjugu åren av sitt liv levde Leibniz i sin födelsestad och efter sin
grundläggande skolgång fortsatte han med universitetsstudier i juridik.
När han var endast tjugu år hade han hoppats kunna avlägga
doktorsgraden i juridik i Leipzig. Han förvägrades detta till förmån för
andra kandidater. Detta gjorde att han lämnade Leipzig och avlade
doktorsgraden i Altdorf.
Redan som sjuttonåring, 1663, hade Leibniz författat och försvarat sin
första akademiska skrift De Principio Individui172. Han visade mycket
tidigt att han ägde förmåga och fallenhet för att utveckla stor kunskap
inom flera områden med historia, logik och filosofi som huvudinriktningar. Leibniz kom inte att ägna sig åt någon akademisk karriär
utan trädde istället i tjänst hos diplomaten och statsmannen från Mainz,
Johann Christian von Boineburg, när han var tjuguett år. Von Boineburg
172
Müller (1966) s. 14.
74
74
hade ett omfattande bibliotek och han var mycket imponerad av och visade
stort intresse för Gabriel Naudés bibliotekstankar, vilket har betydelse för
hur arbetet med von Boineburgs bibliotek utformas och utförs. Leibniz
anställdes som sekreterare och bibliotekarie hos von Boineburg, som ger
följande beskrivning av Leibniz när han senare skall rekommendera
honom:
Han är en ung man, tjugufyra år gammal, kommer från Leipzig och är doktor i
juridik: han är lärd inom alla tänkbara områden. Filosofi behärskar han helt och
hållet och förmedlar framgångsrikt sammanhangen mellan gammal och ny
filosofi. Han är matematiker, kunnig inom fysik och medicin och hela mekaniken
och han lever helt för detta, han är idog och brinnande i sitt arbete. 173
Genom anställningen hos von Boineburg introducerades Leibniz i det
arbete som biblioteksverksamhet omfattar. Andra skrifter om bibliotek än
Naudés fanns tillgängliga för Leibniz och han torde ingående ha studerat
Georg Draud Bibliotheca classica utgiven i Frankfurt 1611, liksom
Hottingers Bibliothecarius quadripartitus 174 utgiven i Zürich 1644 och
senare också Lipenius Bibliotheca realis juridica utgiven i Frankfurt am
Main 1679. 175 De sista åren, från 1672-1673, i von Boineburgs tjänst var
Leibniz på diplomatiskt uppdrag i Paris. Han levde där mellan 1672 till
1676, inte i första hand för att studera eller arbeta med och i bibliotek,
även om han ägnade tid åt biblioteksbesök och arbete för eget bruk.
Leibniz kom att lära känna flera namnkunniga bibliotekarier som Etienne
Baluze, Colberts bibliotekarie mellan 1667 och cirka 1700, och Pierre de
Carcavi, som redan 1671 hade uppdragit åt Leibniz att för det kungliga
bibliotekets räkning köpa böcker i Frankfurt. Carcavi var bibliotekarie vid
Bibliothèque Royale mellan 1663 och 1683. Leibniz gjorde en resa till
173
Guhrauer (1842) vol 1, s. 55. Er ist en junger Mann von vier und zwanzig Jahren, aus
Leipzig, Doctor Juris: ja han är arbetsam och gelehrt über alles, was sich nur sagen oder
glauden lässt. Die Philosophie versteht er ganz, ein glücklicher Wermittler der alten mit der
neuen Philosophie. Er ist Mathematiker, Kenner der Physik, der Medicin, der ganzen
Mechanik und lebt sehr dafür; er ist arbeitsam und feurig.
174
Johan Heinrich Hottinger, författare till Bibliothecarius quadripartitus, föddes i Schwiez
1620. När det gäller biblioteksfrågor är Hottinger inläst på både Gabriel Naudé och Hermann
Conring, som 1661 gav ut en skrift med titeln De bibliotheca Augusta, quae est in arce
Wolfenbüttelensi. I motsats till Gabriel Naudé var inte Hottinger bibliotekarie. Hans skrift
handlar inte om praktiskt biblioteksarbete. Däremot föreslår han saker, som kan vara till
vägledning för en bibliotekarie.
175
Steudtner (1969) s. 214.
Både Draud Bibliotheca classica och Lipenius Bibliotheca realis juridica är bibliografier och
finns vid Lunds universitetsbibliotek.
Lipenius Bibliotheca realis juridica tar upp två arbeten av Leibniz:
Det ena under avdelningen ARS JURIS conf. Methodus: Gotfr. Guilh. Leibnitz Methodus
Jurisprudentiae. Francof.12.1667.( S. 28 b),
Det andra under avdelningen CORPUS JURIS CIVILIS: Gotfr. Guilh. Leibnitz Ratio
concinandi Corporis Juris. - - sine autoris, loci, Typo Raphi nominee. (S. 116 a.).
75
75
England 1673 och hans dittillsvarande framgångar i olika vetenskapliga
sammanhang renderade honom en position som medlem av Royal Society.
Leibniz återvände från Paris till Tyskland 1676 och fick plats som
bibliotekarie och historiograf hos hertigen Johann Friedrich, hertig av
Braunschweig-Lüneberg i Hannover 1676. Det förblev han fram till sin
död 1716. Hertigen anses som grundare av det Kungliga biblioteket i
Hannover och Leibniz själv betraktade sin uppgift hos hertigen som
bibliotekarie för hertigens privata bibliotek. Privat betraktades också detta
bibliotek så länge Leibniz levde. Inga främmande eller utomstående hade
tillträde dit. 1676 omfattade biblioteket 1310 tryckta böcker och 158
handskrifter, mestadels inom ämnena teologi, historia och politik.176
Anställningen hos hertigen gav honom möjligheter att arbeta både med
sina personliga utvecklingsplaner och som vetenskapsman och lärd.
Då hertig Johann Friedrich dog 1679 efterträddes han av brodern hertig
Ernst August, som varken uppskattade Leibniz i samma utsträckning som
hertig Johann Friedrich hade gjort eller ägnade sig åt vetenskapen. Ernst
August var mer intresserad av politik. Hans bristande intresse för
biblioteket visade sig i de ringa medel Leibniz fick till sitt förfogande, i
jämförelse med vad Johann Friedrich hade anslagit för förvärv och
utveckling av boksamlingarna.
Bibliotekets samlingar växte, men samtidigt minskade Leibniz
engagemang beroende på att det var ett bibliotek endast avsett för Ernst
Augusts statsmannaplikter och hovets behov för att driva staten. Den
utveckling Leibniz hade skisserat kunde han inte förverkliga vare sig i
fråga om sin egen karriär eller i fråga om bibliotekets funktioner. Hertig
Ernst August ålade Leibniz att i sin tjänst teckna en detaljerad historia
över släkten Guelph (Welf). Projektet sysselsatte honom livet ut men blev
ändå inte slutfört. I sin nya roll som historiograf var han i stort behov av
att konsultera böcker och skrifter. Under åren 1687-1690 reste han runt i
Europa för att gå igenom arkiv och bibliotek. Resorna gjorde han inte
sällan tillsammans med Fridericus Heynius, som han anlitat för att köpa
böcker och handskrifter.
Under ett längre uppehåll i Wien återupptog Leibniz sitt projekt med den
urvalsbibliografi, Bibliotheca Universalis Selecta, som han under lång tid
haft i åtanke. Bibliografin skulle tjäna som vägledare för uppbyggnad av
ett bibliotek. Han slutförde sammanställningen av denna bibliografi 1689 i
Italien och den kom att omfatta 2500 titlar. Den var tillägnad den
inflytelserike kanslern Theodor Althet Heinrich von Strattman och Leibniz
176
Newman (1966) s. 18.
76
76
hade förhoppningar om att den också genom Strattman skulle nå kejsaren
Leopold I och hjälpa Leibniz till en betydelsefull position.
Leibniz kända och omvittnade kunskaper om allt som rörde böcker och
hans mycket omfattande kunskaper och stora beläsenhet var sannolikt
anledningen till att han tillfrågades om att bli Vatikanens bibliotekarie.
Han tackade nej till detta erbjudande då han inte ville konvertera till
katolicismen. 177
Efter sin hemkomst från Italien 1690 blev Leibniz erbjuden platsen som
bibliotekarie vid Bibliotheca Augusta i Wolfenbüttel. Det var ett bibliotek,
som trots svåra ekonomiska förhållanden efter det trettioåriga krigets slut,
hade vuxit och utvecklats. Från 1666 hade Bibliotheca Augusta varit öppet
dagligen för hovets tjänstemän och för lärda från när och fjärran. Lån var
också tillåtet och det fanns ett låneregister. 178 Som bibliotekarie lade
Leibniz mycket stor vikt vid omvärldskontakter. Han lånade gärna ut
böcker ur biblioteket till personer som hade betydelsefulla arbeten på gång
och till vilka bibliotekets bestånd kunde bidraga.
Leibniz bodde i Hannover och därifrån ledde han arbetet vid Bibliotheca
Augusta i Wolfenbüttel. Han arbetade tillsammans med den person, som
kom att bli hans efterträdare, legationsrådet Lorenz Hertel.
Drottning Kristina av Sverige
Drottning Kristina skaffade sig under sin regeringstid en betydande
boksamling. För att bringa ordning bland skrifterna och bygga upp ett
bibliotek kallade hon till sig många lärda män. En av dem var Gabriel
Naudé. Han var redan etablerad bibliotekarie i Paris vid kardinal Mazarins
bibliotek. Därför är hans syn på och insatser vid drottningens bibliotek
värdefulla.
Bland drottning Kristinas inkallade bibliotekarier återfinns Isaac
Vossius 179. Han hade uppdrag att genomsöka bibliotek och boklådor i
Paris efter manuskript och dyrbara och sällsynta dokument. Till Italien lät
hon sända den unge Nicolaus Heinsius 180 i jakt på dokument för sin
177
Clarke (1914) s. 145.
Newman (1966) s. 24.
179
Isaac Vossius (Isaak Voss) (1618-1689) holländsk historiograf och bibliotekarie i
Amsterdam. 1648 kom han till det svenska hovet som bibliotekarie och var samtidigt
drottningens lärare i grekiska.
180
Nicolaus Heinsius (1620-1681) nederländsk filolog och diplomat. Hans studier och
textkritiska tolkningar av latinska texter gjorde honom så känd att drottning Kristina anlitade
hans tjänster för att förvärva dokument till sitt bibliotek. Han kallades av drottningen till
178
77
77
räkning. Drottningen underhöll unga studenter i utlandet för att kopiera
dokument. Av de bibliotek drottning Kristina lät förvärva förtjänar några
att nämnas, Gerhard Johann Vossius 181 bibliotek såväl som den franske
rådsherrens, Alexandre Petau, 182 bibliotek, innehållande mycket värdefulla
handskrifter. Att drottning Kristina behövde bibliotekarier för sin omfattande samling förstås efter att ha läst vad Petrus Daniel Huet 183 skriver:
Det kungliga biblioteket var icke desto mindre statt i tillväxt med avseende på
både mängd och värde hos böckerna, som där flöto till från alla håll. Ty till dem
som Gustaf II Adolf hemfört till Sverige i det tyska krigsbytet kommo sedan
många som inköptes på auktionen över Mazarins bibliotek, vidare också Gerhard
Johann Vossius’ bibliotek, som för högt pris köptes från dennes son Isak. Härtill
kom Petau’s bibliotek, helt bestående av gamla grekiska och latinska
handskrifter, och likaså Gaulmins, som alltigenom var sammansatt av hebreiska,
arabiska och andra liknande exotiska böcker; detta återgick dock kort därefter till
Gaulmin, då denne krävde ett enormt pris därför. Ävenså hade Isak Vossius dit
bragt åtskilliga handskrifter av finaste slag, som han med stor flit hopsamlat här
och var i Europa..... 184 [och han]… granskar olika sällsynta handskrifter, som
tillhörde dess skatter. 185
Innehållsmässigt är det rikt och till antalet volymer är det stort. Det
omfattande biblioteket krävde tillsyn, vård och katalogisering på plats i
Stockholm. Det drottningen förväntade sig genom att anställa
bibliotekarier kommer bland annat fram i hennes skriftväxling med
Gabriel Naudé 186 Det kungliga biblioteket var inhyst i lokaler som var för
trånga och någon ordning fanns inte. Sedan länge var det planerat att det
kungliga biblioteket skulle byta lokaler till mer ändamålsenliga, men
projektet kom inte att genomföras. Böcker och handskrifter flyttades runt
och staplades i oordnade högar på golvet där besökande och forskare fick
leta bland dem. De rum som var avsedda för biblioteket utnyttjades för
andra ändamål.
Stockholm 1649, reste 1651 i Frankrike och Italien på drottningens uppdrag och återkom till
Stockholm 1653.
181
Gerhard Johann Vossius (1577-1649), filolog, teolog och historiker. Far till Isaac Vossius.
182
Alexandre Petau hade ett bibliotek som grundlagts av hans far Paul Petau.
183
Pettrus Daniel Huet (1630-1721) mycket lärd man från Caen i Frankrike. Kom till Paris
1651 och blev nära vän till Gabriel Naudé. Han följde med sin vän Samuel Bochart till
Stockholm och drottning Kristinas hov. I Kungliga biblioteket i Stockholm fann Huet en
kommentar till Matteus evangeliet av Origen, som han publicerade och kommenterade 1668.
Han ägde ett stort bibliotekek, som köptes av den franske kungen för att införlivas i dennes
bibliotek.
184
Celsius (1961) s. 62-63.
185
Celsius (1961) s. 63.
186
Av Peter Englund omskriven som ”polyhistor” i Silvermasken. Stockholm, Albert Bonniers
förlag. 2006. S. 33.
78
78
De uppgifter och de förväntningar som fanns på Gabriel Naudé, som
bibliotekarie hos drottning Kristina, framgår i brev av den 19 oktober 1652
till Gassendi. Naudé beskriver vad det kommande arbetet består i och i
vilken kondition drottningens bibliotek är:
Min herre och bäste vän ...
När det gäller hennes bibliotek, över vilket jag oinskränkt styr, så är det rikt på
handskrifter och manuskript, lika mycket på grund av de som kommer från Herr
Petau som de som kommer från Herr Gaulmin, från kardinal Mazarin, från en
som heter Stephanides, från Ravius och från andra. Men när det gäller de tryckta
skrifterna så måste erkännas att man kunde göra det mycket bättre än vad det är
nu orsakat av det misstag som de begått som haft vården om det före mig.
Förutom detta så har hon ett galleri med statyer…
Vad mig anbelangar så har jag nog med att ordna mina böcker, därför att det
finns många som man nästan varje dag måste bära från en plats till en annan, och
den plats där de borde vara för gott kan inte vara färdig förrän om ett år.
G. NAVDÉ.
Från Stockholm den 19 oktober 1652. 187
Under vintern och våren 1653 skriver Naudé 188 till Saumise att antalet
dubbletter i drottning Kristinas bibliotek var otroligt stort och aldrig
någonsin hade ett bibliotek varit i sämre ordning än detta. Han beklagar
sig över att drottningens bibliotek inte kommer att kunna färdigställas
därför att lokalerna aldrig blir klara. Han beslutar sig därför att lämna
Stockholm och sin tjänst hos drottning Kristina. Fabienne Queyroux
menar att Naudé lämnar Sverige för att det saknades möjlighet för honom
att utföra det biblioteksarbete i Stockholm, som han hade räknat med och
hoppats på, då böckerna var nedpackade för flyttning till annan lokal och
dessutom i sådan oordning att han aldrig sett något liknande. 189 Dessutom
menar hon att Naudé påverkats av att drottning Kristinas attityd gentemot
de lärde männen förändrades, möjligen beroende på inhemskt missnöje.
Till yttermera visso upplevde Naudé att drottning Kristina inte hade någon
framgång i de diplomatiska försöken att stödja och återupprätta Mazarin.
Queyroux säger om Naudé att ”han är med i de lärdas allmänna flykt”. 190
Konungens i Frankrike bibliotek
Konungens i Frankrike bibliotek, som räknar sitt ursprung från Ludvig
XI:s tid, rekryterade bibliotekarier under den i undersökningen behandlade
perioden främst från två familjer, de Thou och Bignon. De utsedda
187
Gassendi (1658) vol 6, s. 337.
Naudé Brev till Saumaise, 29 januari 1653.
189
Naudé Brev till Saumaise, 29 januari 1653.
190
Queyrox (1990) s. 136.
188
79
79
bibliotekarierna var antingen höga ämbetsmän eller rekryterade från
kyrkan. Från 1461 till 1473 leds verksamheten av en Laurent Paulmier
med titeln garde de la librairie. Titulaturen ändras till maître de la
librairie de Fontainebleau 1527 för att 1567 bli maître de la librairie du
roi. Från 1593 till 1642 innehas befattningen av representanter för
familjen de Thou. Från 1642 till 1684 har tre Bignon befattningen, Jérôme
Bignon, Jérôme II Bignon och Jérôme III Bignon. 1684 tituleras
befattningshavaren maître et garde – bibliothécaire du roi och perioden
börjar med Camille Le Tellier de Louvois och följs av Jean-Paul Bignon,
1719-1741. Därefter följer Jérôme IV Bignon, Armand-Jérôme Bignon
och Jérôme-Frédéric Bignon, 1772-1784. 191 Inom familjen Bignon går
befattningen från far till son eller från farbror till brorson.192 En stab av
medhjälpare bestående av lärda män rekryterades för olika ändamål till
biblioteket. 193
De flesta furste- och kungabibliotek som anställt bibliotekarier har erbjudit
bibliotekarierna en biblioteksmiljö att arbeta och utvecklas i. Drottning
Kristina är trots sina ambitioner och trots de behov som fanns i Stockholm
ett undantag.
3.5 Bibliotek vid universiteten
För att kunna identifiera de personer och de sysslor som hänfördes till
bibliotekarierna är det nödvändigt att se och undersöka vid vilka
universitet som universitetsbibliotek fanns inrättade. De är för perioden
1475 till 1780 inte särskilt undersökta och källmaterialet är ännu litet. 194
Universitetens framväxt från medeltiden och framåt innebar att behovet av
skrifter blev påtagligt. Studenter och lärare fick själva till en början sörja
för att nå litteraturen som behövdes. I sällsynta fall hade lärare någon liten
samling som studenterna kunde använda och konsultera. Universitetens
boksamlingar byggdes ofta upp genom gåvor från lärare och tidigare
studenter men de fick egentligen aldrig någon större omfattning under
1400- och 1500-talen.
Vid de medeltida universiteten fanns inte bibliotek i egentlig mening
tillgängliga för studenterna. Vi vet att kollegierna och klostren hade små
samlingar som studenterna kunde få använda men bibliotek vid
191
Balayé (1988) s. 453.
Caillet (1988) s. 373.
193
Caillet (1988) s. 374.
194
Artier (1988b) s. 45.
192
80
80
universiteten etableras egentligen först under 1400-talet.
Vid de
universitet, som bildades under 1500-talet och framåt, inrättades nästan
vid alla ett för studenterna allmänt tillgängligt bibliotek men samtidigt
vidkändes universiteten en kraftig nedgång. Studenterna blev färre vilket
innebar att det kom att finnas för lite pengar för att kunna klara det
nödvändigaste och till det nödvändigaste hörde inte att underhålla och
utveckla de boksamlingar och bibliotek som fanns.
Frånvaron av bibliotek beror delvis på att det inte gick att avlöna någon att
ta hand om och sköta ett bibliotek, dvs. en bibliotekarie. Oftast gick det
inte ens att anställa någon som hade uppsikt för att förhindra att de böcker
och handskrifter som ändå fanns inte försvann. Universitetet i Leiden som
grundades 1575 hade försökt ordna ett allmänt bibliotek vid flera tillfällen
men misslyckats. Janus Dousa, en dynamisk lärd man och ordförande i
universitetets förvaltningsråd, förordnades 1585 som bibliotekarie. Han
var bekant med Sir Thomas Bodley. Tio år efter hans tillträde kunde ett
bibliotek tas i bruk av studenterna som ett allmänt bibliotek beroende på
att bibliotekarierna hade varit lärda män inom flera områden och förstått
att förvärva litteratur samtidigt som universitetet mottagit flera
betydelsefulla gåvor. 195
Det var för kostsamt att förvärva böcker och handskrifter för att kunna
bygga upp bibliotek. Eftersom böcker och skrifter var eftertraktade
medförde det att i de fall universiteten hade ställt sådana till lärares och
studenters förfogande, var det inte ovanligt att de försvann. De stals, trots
att de i många fall var fastkedjade vid pulpeter och att de som läste övervakades av någon särskilt utsedd person. Universitetsbiblioteket i Caen är
ett exempel på hur situationen kunde se ut för universitetsbiblioteken
under 1500- och 1600-talen. 1515 ägde biblioteket 294 volymer. 1582
beskrevs det som ”ett vackert och enastående bibliotek med ett oändligt
antal volymer inom alla vetenskapsområden” 196. 1646 ägde biblioteket 241
volymer och 1701 fanns bara elva kvar. Detta trots att volymerna varit
fastkedjade vid sina pulpeter.
Franekerbibliotekets historia197 mellan 1626 och 1644 visar att ett
universitetsbibliotek blir användbart och livaktigt först när inflytelserika
personer intresserar sig för det. Universitetsförvaltaren Johannes Saeckma
(1572-1636) utnämnde mycket kunniga bibliofiler till bibliotekarier och
han tillämpade en genomtänkt plan för inköp av böcker. Medel till detta
195
Ridder-Symoens (1996). Volume II, s. 199.
Artier (1988) s. 46. Här återges citatet från Artiers artikel: ”belle et singulière librairie
fournie d’une infinité de livres de toutes sciences » .
197
Universitetet i Franeke, Holland inrättades 1585.
196
81
81
fick han genom överskott på intäkter till universitetet, donationer och
annat ekonomiskt stöd. 198
Kvaliteten på biblioteket var mycket beroende av vem som var
bibliotekarie. I de flesta fall utfördes bibliotekariens funktioner av en
professor eller ibland till och med av en examinerad student som ett andra
arbete. Denna persons engagemang och intresse var naturligtvis helt
avgörande.
Bibliotek fanns förvisso, men bibliotek av någorlunda storlek med ett
bokbestånd om några tusen volymer är inte lätt att finna förrän under
1700-talet. 199 Först senare under 1600- och 1700-talen blev det mer regel
att universiteten grundade bibliotek och det var först då de stora
universiteten började anställa mer professionella bibliotekarier till att
handha biblioteksverksamheten. Samtidigt kan man se att betalningen för
dessa tjänster förändrades och arbetet fick en annan status. 200
Vid de universitet som används som exempel, Cambridge university,
Trinity College, Oxford University och universitetet i Strasbourg,
universiteten i Uppsala och Lund, fanns reglementen vad gällde
biblioteket som institution samt oftast regler och bestämmelser för
bibliotekariens ämbete och arbete.
3.5.1 Universitet i Storbritannien
De båda universiteten som behandlas från Storbritannien är Trinity
College/University of Cambridge och Bodleian Library vid Oxfords
universitet. Båda dessa universitet är tidiga och utmärker sig genom sina
dokument och sina tidigt utsedda bibliotekarier.
Universitetet i Cambridge
Vid universitetet i Cambridge finns skrifter som tyder på att det funnits
böcker som skulle kunna utgöra grunden till ett bibliotek. Två testamenten
som båda är upprättade 1416, ett av William Hunden som testamenterar
tre volymer ”… to remain forever in the new library at Cambridge for the
use of graduates and scholars in residence…” och ett av William Lorings i
vilket han testamenterar alla sina skrifter i civilrätt ämnade ”… to remain
forever in the common library of the scholars of the University.” 201
198
Ridder-Symoens (1996) s. 200.
Ridder-Symoens (1996). Volume II, s. 197.
200
Ridder-Symoens (1996) s. 200.
201
Oates (1975) s. 1.
199
82
82
Tidigare fanns i universitetets ägo ett skåp med böcker. En inventarieförteckning från 1363 styrker detta. 202 Det finns däremot inga belägg för, i
de statuter som finns från slutet av 1300-talet, att universitetet skulle ha
haft ett bibliotek eller en bibliotekarie. Den samling skrifter som förvisso
fanns växte i antal under början av 1400-talet och kom att ligga till grund
för det kommande biblioteket. En katalog från tidigt 1400-tal förtecknar
122 volymer och forskning visar att sju olika personer fört in skrifter i
denna. 203 Ytterligare kataloger framställdes och ger värdefulla upplysningar om de personer som försett universitetet med skrifter.
När universitetskaplanens funktioner upphörde 1570, som en frigörelse
från den katolska kyrkan och påvens inflytande, upphörde också vården av
de böcker som fanns vid universitetet. Även om kaplanen inte haft
funktion som bibliotekarie så hade han i alla händelser haft någon slags
tillsyn över skrifterna.
För Cambridge blev 1629 och utnämningen Abraham Wherlock till
universitetsbibliotekarie en vändpunkt. Som språkvetare med anglosachsiska och orientaliska språk som specialområde, hade han ett gott
rykte i den lärda världen. Wherlock var hängiven sitt bibliotek och kunde
övertyga om dess värde i undervisning och forskning. Under hans ledning
och enträgna arbete kom flera betydelsefulla donationer till biblioteket. 204
Vid Trinity College, ett college inom University of Cambridge, har ett
bibliotek funnits sedan 1546. Det är okänt var det till en början var inhyst.
Det kallas Old Library. Det som fått beteckningen New Library räknar sin
tid mellan 1604 och 1695. Därefter bär det namnet Wren Library,205
namngivet efter den nya byggnadens arkitekt. Under den första perioden
fanns inga utsedda bibliotekarier vid skolorna men vid University of
Cambridge hade det 1577 inrättats en befattning som universitetsbibliotekarie, en befattning som skulle arvoderas med 10£ om året.
Ekonomin tillät inte denna nivå varför rekryteringen till denna befattning
kom att vara besvärlig under många år. Planerna på en bibliotekarie och en
organisation för hur universitetets bibliotek skulle ordnas och arbetet
genomföras resulterade ändå i att stadgar för befattningen som
bibliotekarie upprättades och stadfästes 1582 206. Stadgarna är uppdelade i
sju punkter. 207
202
Oates (1975) s. 1.
Oates (1975) s. 2.
204
Oates (1975) s. 9.
205
Gaskell (1980) s. XV.
206
Oates (1975) s. 7.
207
Cooper (1892). MS Cole, xlvi, 263.
203
83
83
Sir Edward Stanhope 208 hade redan 1603 i sitt testamente, daterat den 28
februari 1603, avsatt pengar för en bibliotekarie och en underbibliotekarie,
dvs. assistent till bibliotekarien. Stanhope definierar och preciserar i
University of Cambridge – Articles for the office of keeping the Universitie
Librarie made Anno 1582 bibliotekariens och underbibliotekariens
uppgifter. Det var framsynt och låg väl i tiden. Det kommande 1600-talet
skulle innebära stora gåvor och förvärv till Trinity College Library då både
bibliotekarie och underbibliotekarie behövdes.
Universitetet i Oxford
Det första universitetsbiblioteket i Oxford instiftades 1412. Däri
placerades de manuskript som donerats av Humphrey, Duke of
Gloucester, mellan 1435 och 1444. Universitetsbiblioteket i Oxford,
Bodleian Library, har sitt namn efter Sir Thomas Bodley. Biblioteket
öppnades 1603, som ett allmänt bibliotek, med fritt tillträde för dem, som
hade avlagt högre examina och i praktiken var verksamma som forskare.
Två dokument är centrala när det gäller Sir Thomas Bodley. I Chicago
publicerades 1906 en liten skrift med titeln The Life of Sir Thomas Bodley
written by himself. Den innehåller också Sir Thomas Bodley’s first draught
of the Statutes of the Public Library at Oxon: transcribed from the
original, written by his own hand, and reposited in the archives of the said
Library. Härtill kan fogas Letters of Sir Thomas Bodley to Thomas James
First Keeper of the Bodleian Library. Denna korrespondens gavs ut 1926
och G. W. Wheeler skrev inledningen.
Sir Thomas Bodley 209 var själv aldrig bibliotekarie, 210 men hans betydelse
för bibliotekarien är stor. När Oxford University Library etablerades
208
Gaskell (1980) s. 75, not 1. Stanhope blev antagen som student 1560, graduerad medlem
1564. Han avlade BA 1562-3 och MA-graden 1566 och blev doktor i juridik, LLD, 1575. Fram
till 1572 undervisade han men 1572 avsade han sig medlemsskapet och begav sig till London
för att bli praktiserande jurist. 1586 blev han MP, Member of Parliment, adlades 1603 och dog
slutligen 1608.
209
Noteringar om Sir Thomas Bodley återfinns bland annat i tre förord, det första av G.W.
Wheeler i Letters of Sir Thomas Bodley to Thomas James First Keeper of the Bodleian Library
(1926). Edited with an Introduction by G.W. Wheeler, M.A. Oxford : Clarendon Press; det
andra av Ruth Shepard Granniss i The Life of Sir Thomas Bodley written by himself together
with the first draught of the Statues of the publick library at Oxon; transcribed from the
original copy, written by his own hand, and reposited in the archives of the said library. (1906)
Chicago: A. C. McClurg & Co.; det tredje av William Clennell i The Autobiography of Sir
Thomas Bodley (2006). With an Introduction and Notes by William Clinnell. Oxford: Bodleian
Library, University of Oxford.
210
Sir Thomas Bodley har, verkar det, ändå ägnat sig åt förvärven av böckerna till biblioteket.
Detta skriver Wheeler i sin introduktion på s. 15. (se not 292 : Letters of Sir Thomas
Bodley…). Även om det vid denna tid ännu inte var vanligt att bibliotekarien ägnade sig åt
förvärven så kom det att bli en bibliotekaries uppgifter.
84
84
kallades det och blev känt som ”The Library of the Foundation of Sir
Thomas Bodley” och från 1605 benämndes det ”Bibliotheca
Bodleiana”. 211 Statuterna som Bodley skrev för biblioteket innefattar även
bibliotekariens roll.
Den förste anställde bibliotekarien var Thomas James och det är till
honom som Sir Thomas Bodley riktat brev vars innehåll mycket handlar
om biblioteket och bibliotekarien. Wheeler säger att ”… they treat of the
affairs of the Library to the almost complete exclusion of other matters.” 212
Thomas James var särskilt lämpad för denna befattning. Hans bakgrund
liknade Bodleys egen. Föräldrarna hade gått i exil under drottning Mary.
Han var student och examinerad från Winchester. Han var också ledamot
av New College. Han blev känd som polemiker och använde den romerska
kyrkans förteckning över förbjudna böcker som en desideratalista och
ägnade sitt liv åt att avslöja romerska tolkningsmisstag när det gälle
kyrkofäderna. Thomas James gav ut Richard de Burys Philobiblon.
Från och med öppnandet av Bodleian Library i november 1602 var det
Thomas James som såg till att biblioteket höll öppettiderna, vägledde och
hjälpte besökarna. Till en början fick han bara hjälp av en vaktmästare och
städare, men från och med 1606 också av en Assistant Keeper.
Thomas James var en lärd man som inte bara sammanställde en
förteckning över handskrifterna vid biblioteken i Oxford och Cambridge.
Han var upphovsmannen till de två tryckta katalogerna över beståndet vid
Bodleian Library. Den första tryckt 1605 och den andra 1620. Dessutom
lät han sammanställa ämneskataloger över de dokument som fanns vid de
fyra fakulteterna. 213
Uppbyggnaden av biblioteket var beroende av att dokument kunde
införskaffas genom förvärv och genom donationer. Bodley var mycket
angelägen om att alla donatorer noga skulle förtecknas och visas både
uppmärksamhet och tacksamhet genom brev. Universitetsledningen och
andra skulle få vetskap om donationerna. Det skulle kunna tjäna som
föredöme för andra potentiella givare.
211
The Autobiography of Sir Thomas Bodley (2006) s. 11.
Letters of Sir Thomas Bodley to Thomas James First Keeper of the Bodleian Library (1926)
s. IX.
213
Letters of Sir Thomas Bodley to Thomas James First Keeper of the Bodleian Library (1926)
s. X.
212
85
85
Bibliotekarien var den som skulle utföra det praktiska arbetet i biblioteket
enligt de detaljerade statuter Bodley upprättat. Ändå är det som Wheeler
säger om bibliotekarien Thomas James
“…he was in all matters acting under instructions from the Founder, and in some
at least would have preferred methods other than those he was instructed to
persue….. He appears to have done hardly anything without first obtaining
Bodley’s sanction, and in all that he did was subjected to constant criticism. 214
Sir Thomas Bodley var, förefaller det, trots att han anställt Thomas James
som bibliotekarie, själv den meste bibliotekarien dels i kraft av sin ålder
dels på grund av sin ställning som biblioteksgrundare. Han drev igenom
sina synpunkter inom alla delar av biblioteksarbetet och lät Thomas James
utföra arbetet.
3.5.2 Universitet i Frankrike
De två universitet i Frankrike, som har valts som exempel på arbetsplatser
för bibliotekarier är dels universitetet i Strasbourg, som på 1540-talet var
en välmående institution med 624 inskrivna elever, 215 dels Université de
Paris från slutet av den undersökta perioden.
Universitetet i Strasbourg har vid tre tillfällen behandlat frågan om
bibliotekarie vid universitetet. Redan 1545 finns i statuterna för gymnasiet
bestämmelser om biblioteket.216 Från 1545 finns ett övergripande men kort
dokument där själva bibliotekariebefattningen behandlas. I juni 1568
uttrycks i ett avsnitt i stadgarna för universitetet i Strasbourg vad en
bibliotekarie skall göra vid universitetets bibliotek. Det består av tre
avdelningar. 217 På detta följer ett dokument från 1569, som i tre punkter
behandlar bibliotekariens uppgifter och åligganden.
Av betydelse är dokumentet av den 19 augusti 1569 i vilket Michel
Beuther (1522-1587) utnämns till bibliotekarie vid Académie de
Strasbourg. Beuther hade varit professor i historia vid universitetet i
Greifswald, bibliotekarie och kyrkoråd i Heidelberg och professor i
historia vid universitetet i Strasbourg. Hans uppgifter beskrivs tydligt.
Doktor Michael Beuther skall tillfrågas om han vill bli bibliotekarie, med
uppgift att hålla ordning på böckerna, ha uppsikt över dem och om något
förkommer beakta vad som kan vara värt att köpa in som ersättning.
214
Letters of Sir Thomas Bodley to Thomas James First Keeper of the Bodleian Library (1926)
s. XX.
215
Fournier (1970) T.4 s. 48.
216
Fournier (1970) T. 4. 52.
217
Fournier (1970) T.4, s. 150.
86
86
Förslaget skall underställas lärarna. Vaktmästaren skall förse honom med
en nyckel till biblioteket och en förteckning över de böcker som finns
där. 218
Sjutton år senare, daterat den 9 mars 1616, publiceras ett mer omfattande
dokument med mycket noggranna beskrivningar av bibliotekariens
åligganden. 219 Dokumentet benämns Ordnung unnd Ampt des verordneten
Bibliothecarii de Anno 1616.
Sorbonnebiblioteket, som tillhör Université de Paris, grundades genom en
sammanslagning av tre samlingar mellan 1762 och 1765. Biblioteket blev
inte arvtagare till den oerhört omfattande samling som fanns i Collège de
la Sorbonne, sätet för den teologiska fakulteten. Abbén, kaniken vid
Notre-Dame och rektor emeritus vid Université de Paris, den välkände
jansenisten Jean-Gabriel Petit de Montempuis testamenterade 1762 fyra
tusen volymer samt medel för att kunna vårda, berika och utöka denna
samling. Jesuiterna lämnade detta år kollegiet Louis-le-Grand dit
Université de Paris flyttade. Omkring ett tusen volymer blev kvar och
övertogs av Sorbonnebiblioteket. Senare, 1764, köptes vid en offentlig
auktion ytterligare 9500 volymer ur samma bibliotek. In i Louis-le-Grand
kollegiet flyttade flera andra små kollegier som medförde mindre
samlingar, tillsammans cirka tre tusen volymer.
Sorbonnebiblioteket drevs först med två skilda avdelningar där
samlingarna från Montempuis hölls åtskilda från det övriga. När
biblioteket fick sitt första reglemente i maj 1770 öppnade det med cirka 20
000 volymer. Redan 1788 blev man tvungen att förbjuda studenterna att
låna böcker. Studenternas benägenhet att behålla böckerna, alltså inte
lämna igen dem, var alldeles för stor och förlusterna för omfattande.
Framledes fick studenterna läsa dem på plats.
Under och efter själva revolutionsåret så vidkändes biblioteket en stark
nedgång och samlingarna splittrades. De tryckta böckerna spreds ut över
institutioner i landsorten och handskrifterna införlivades i de samlingar
som tillhörde Bibliothèque Nationale. 220
218
Conventus academicus, 19. August 1569.
D. Michael Beuther soll angesprochen werden, sich zu eim Bibliothecario geprauchen zu
lassen, dergestalt, das er die büecher inn ein ordnung pring, auffsehens hab, ob ettwass hinweg
khommen wolt, auch bedencken, wass vonn werth zu messen zu kauffen sein mochte und den
Scholarchen solichs anzeige, soll ime der Pedell, wass er ime bevilcht, gehorsam sein und ime
ein schlüssel zu der librey, auch ein index der büecher darinn, angestelle werden. Ist mit ime
geredt durch die scholarchen unnd durch inn bewilligt den 27. septembris 69. Fournier (1970)
T.4, s. 160.
219
De tre dokumenten är hämtade Fournier (1970).
220
Jolly (1990) s. 153-177.
87
87
I maj 1794 fick biblioteket ett nytt namn och de 31 000 volymerna kom
därefter att tillhöra Collège de l’Égalité. Samlingarna flyttades till en depå.
Bibliotekarien, Hubert-Pascal Ameilhon, som tog emot samlingarna, såg
till att placera dem högt upp i den kyrka, som utgjorde kollegiet, för att om
möjligt förhindra att man tog delar ur dem för annat bruk.
Jean-Baptiste Cotton-des-Houssayes, vars bibliotekariegärning tas upp
längre fram, började sin biblioteksbana vid Sorbonnebiblioteket 1780.
3.5.3 Universitet i Sverige
Uppsala universitet kan härleda grundandet av sitt bibliotek till Gustaf II
Adolf och hans starka vilja att inrätta ett bibliotek, uttryckt i ett brev av
den 13 april 1620. Han donerar sin boksamling som varit placerad i
Stockholms Gråmunkekloster, men behovet av någon bibliotekarie
omnämns inte. Bibliotekariefrågan berörs inte heller i det brev av den 7
juli 1621 som fastställer det första.221 Både bibliotek och bibliotekarier
behandlas i 1655 års konstitutioner, tjuguandra kapitlet, paragraferna fyra
och fem. Paragraf fyra innehåller avdelningarna: Över biblioteket;
Bibliotekariens ed; Biblioteksammanuensens ed. Paragrafen fem som
också berör bibliotekarien benämns: Över tryckeriet och bokhandeln.222
Med stor sannolikhet var det tänkt att en professor vid universitetet skulle
fungera som bibliotekarie. Sysslan skulle inte arvoderas. Intresset för att
jämte sitt uppdrag som professor också vara bibliotekarie utan arvode var
inte särskilt stort. Uppdraget växlade därför ständigt mellan professorerna
och situationen blev till slut ohållbar. Universitetskanslern Johan Skytte
och rikskanslern Axel Oxenstierna påtalade detta missförhållande till
universitetets konsistorium 1637. Konsistoriet utsåg då filosofie adjunkten
Laurentius Tolfstadius till bibliotekarie redan den 2 maj 1638. Den förste
bibliotekarien var inte professor och det berodde på den lön som man hade
möjlighet att betala en bibliotekarie. En professorslön för detta uppdrag
var inte aktuell förrän drottning Kristina tio år senare, 1648, utnämnde
juris professor Johannes Loccenius till bibliotekarie. Framledes var dessa
båda uppdrag lika avlönade.
För tiden mellan 1638 och 1783 räknar Uppsala universitet i Annerstedts
förteckning 223 18 bibliotekschefer. Bland dessa är de två första, Laurentius
221
Annerstedt (1921) s. 1.
Annerstedt publicerade konstitutionerna i översättning i Uppsala universitets årskrift 1890.
2005 publicerades Krister Östlunds översättning med parallelltext på latin i publikationen
Promotionsfesten i Uppsala den 27 maj 2005 (2005).
223
Annerstedt (1921)
222
88
88
Tolfstadius och Christiernus Alsinius, magistrar och filosofie adjunkter
och den tredje, Haqvinus Andreae Granaeus, magister. I övrigt är
bibliotekarierna professorer.
Lunds universitet invigdes den 28 januari 1668 men hade redan den 19
december 1666 fått stiftelesebrevet, gåvobrevet, universitetets privilegier
och konstitutionerna undertecknade av änkedrottning Hedvig Eleonora
och de fem förmyndarna för Carl XI. 224 I konstitutionernas 225 tjuguandra
kapitel, paragraferna fyra och fem, redogörs för bibliotekariens
åligganden. 226 För tiden mellan 1668, då den förste bibliotekarien utsågs
och anställdes, fram till och med 1799 förtecknar Weibull tio professorer
som är bibliotekarier. Mellan åren 1733 till och med 1797 finns också två
vice bibliotekarier. 227
Den förste bibliotekarien vid Lunds universitet blev professorn i praktisk
medicin, Christopher Rostius. Han var ”i besittning af den polyhistoriska
lärdom, som utmärkte hans tidevarfs vetenskapsmän.” 228 Hans lärdom
omfattade kunskaper i grekiska, hebreiska och latin. Ämbetsperioden
varade mellan 1668 – 1676.229 Åren 1696 till 1703 var Bonde Humerus,
professor i teologi och i österländska språk sedermera också utnämnd till
professor i matematik, bibliotekarie och ”hans förvaltning af universitetets
bibliothek var det som först bragte ordning inom denna institution.”230
Under en period, 1732 till 1740 fanns ingen utnämnd bibliotekarie, utan
verksamhetens ledning löstes med tillfälligt utsedda.
3.6 Enskilda bibliotek
Under 15-, 16- och 1700-talen fanns bibliotek av avsevärd storlek hos
många privatpersoner. Några av de större privatbibliotekens ägare har
anlitat bibliotekarier. Här föreliggande exempel, kardinal Mazarins
bibliotekarie Gabriel Naudé, är hämtat från Frankrike, men privatbibliotek
av betydande storlek förekom också i stor utsträckning i de övriga
europeiska länderna. 231 Detta privatbibliotek är valt för att Gabriel Naudé,
som var dess bibliotekarie, ägnat sin bok Advis pour dresser une
224
Weibull (1868) s. 21.
Lunds Akademis constitutioner har översatts och givits ut av Fredrik Schrevelius 1832.
Kapitel och paragrafer är desamma som för Uppsala universitet. De är likalydande.
226
Weibull & Tegnér (1868) s. 443.
227
Weibull & Tegnér (1868) s. 443-444.
228
Weibull & Tegnèr (1868) s. 443.
229
Gerle (1984) s. 12 skriver att Rostius i praktiken bara var bibliotekarie till och med juli
1670 efter att i brev ha klagat hos kanslern över försämrade villkor.
230
Weibull & Tegnèr (1868) s. 72.
231
I Buzás (1976) s. 85-108 behandlas privata bibliotek.
225
89
89
bibliothèque biblioteksfrågor. Flertalet biblioteksägare skötte själva sina
bibliotek.
Kardinal Mazarins företrädare kardinal Richelieu ägde ett bibliotek av
betydande storlek. För dess skötsel anlitade han bibliotekarier. Richelieu
hade i kraft av sin position kunnat förvärva dokument till sitt bibliotek.
Två lärda män, Jacques Gaffarel 232, doktor i kanonisk rätt, och Jean
Tileman Stella, specialist på orientaliska språk, hade Richelieus uppdrag
att skaffa de bästa böcker som gick att finna. 233 Biblioteket var för
Richelieu dels ett privatbibliotek som avspeglade hans egna personliga
intressen dels ett arbetsbibliotek för hans yrkesmässiga behov. Strax före
sin död anlitade Richelieu Claude Héméré 234 som bibliotekarie. Héméré
blev doktor vid Sorbonne 1614. Mellan åren 1638 och 1644 var han
bibliotekarie vid Sorbonne. Åt honom uppdrogs att upprätta en katalog
över handskrifterna i Richelieus bibliotek.
Richelieu hade ambitioner för sitt bibliotek.
Min avsikt är att göra mitt bibliotek så fullständigt som jag möjligen kan och
utforma det så att det inte bara fyller min familjs behov utan också står till
allmänt förfogande… Jag vill och föreskriver att en bibliotekarie anställs för att
bevara biblioteket, hålla det i gott skick och vid vissa bestämda tidpunkter
dagligen låta lärda män komma för att konsultera böckerna i biblioteket men inte
ta dem därifrån. 235
Richelieu dog redan i december 1642 och fick aldrig se sin biblioteksidé
förverkligas. Biblioteket överfördes till Sorbonne. Det påstås att Gabriel
Naudé skulle ha varit i tjänst hos kardinal Richelieu, men om detta finns
olika uppfattningar. 236
232
Jacques Gaffarel, läkarson, troligen född 1601, studerade först teologi och därefter kanonisk
rätt i Paris. Omkring 1626 skickades han ut på uppdrag av kardinal Richelieu för att förvärva
hebreiska handskrifter. Samtidigt hade han uppdrag åt andra lärda.
233
Artier (1988A) s. 127.
234
Artier (1988A) s. 132. Claude Héméré född cirka 1580 i St. Quentin, död i Paris 1650
235
Ur Franklin (1969) s.22 och Jacob (1644) s.481-483. Mon dessein est de rendre ma
Bibliotheque la plus accomplie que je pourray, & la mettre en estat qu’elle puisse non
seulement servir à ma famille, mais encore au publicq… Je veux & ordonne que le
bibliothecaire soit tenu de conserver ladite bibliothecque, la tenir en bon estat, et y donner
l’entrée à certaines heures du jour aux hommes de lettres et d’érudition pour veoir les livres et
en prendre communication dans le lieu de ladite bibliothecque, sans transporter les livres
ailleurs.
236
I Jansson (2003) står följande: Naudé återkom till Paris den 10 mars 1642 efter att ha, som
några påstår, blivit erbjuden en tjänst som bibliotekarie hos kardinal Richelieu. Detta menar
både Queyroux och Pintard är helt fel. De menar att det var kardinal Mazarin som kallade
Naudé till Paris, se Pintard (1983), s. 621-622, not 306:5 och Queyroux (1990), s. 102, och att
Naudé aldrig var bibliotekarie hos Richelieu. Dock, säger Franklin (1969) s. 8 och flera andra
biografer, som grundar sig på Hallé, Naudæi Elogium, s. 5, att det förhåller sig så.
90
90
När kardinal Mazarin 237 efterträdde Richelieu som den ledande statsmannen i Frankrike anställde han Gabriel Naudé som bibliotekarie. Precis
som sin företrädare var Mazarin en stor bokälskare och under sin tid och
verksamhet i Rom hade han samlat på sig cirka 5000 volymer, utsökt
inbundna av parisiska bokbindare. 1640 köpte Mazarin Hôtel Tubeuf i
Paris, beläget vid hörnet av rue Richelieu och rue Neuve–des-PetitsChamps, alltså det som idag är en del av Bibliothèque de France. Det
skulle inredas till ett storslaget bibliotek. Genom att anställa Gabriel
Naudé och låta honom resa ut i Europa på regelrätt bokjakt kunde Mazarin
berika och utvidga sitt bibliotek högst avsevärt. Holland, Italien, Tyskland
och England var särskilt viktiga resmål.
Gabriel Naudé var mycket framgångsrik i sitt arbete med att förvärva
litteratur. I en bokhandel nöjde han sig inte med priset på en bok. Han
efterfrågade ett pris på samtliga i klump och/eller per meter. Naudé var
medveten om att köp i klump eller per meter skulle innebära att han kunde
få böcker som inte var av den kvalitet han avsåg, men han kunde också få
med sådana som han inte alls hade räknat med eller ens känt till.
Dubbletter kunde han sälja, inte sällan med förtjänst. Det första stora
förvärvet som Naudé genomförde var ett bibliotek som kaniken från
Limoges, Jean Descordes, lämnade efter sig. Descordes hade ställt upp
villkoret att biblioteket skulle säljas i sin helhet till en köpare för att det
skulle kunna bevaras. Detta förvärv var den egentliga startpunkten för det
blivande Bibliothèque Mazarine, som öppnades för allmänheten i slutet av
1643. I snabb takt köpte Naudé flera samlingar så att Mazarins bibliotek
växte från 12000 volymer 1643 till cirka 40 000 volymer 1648.
Av politiska skäl, Frondeupproret 238 och störtandet av Mazarin, övervägde
parlamentet redan 1649 att sälja både Mazarins bibliotek och hans övriga
egendom för att reglera kardinalens skulder. Mazarin förvisades 1649.
Han flyttade till Biehl i Tyskland, på andra sidan Rhen. Naudé fick
uppdraget att vakta över biblioteket och han kände sig också tvungen att
försvara Mazarin. Det gjorde han i en skrift om 700 sidor med titeln
Ivgement de tout ce qui a esté imprimé contre le cardinal Mazarin depuis
237
Naudé, Gabriel (1701) s. 94. Le Cardinal Mazarin est né l’an 1602. le 14. de Juillet … Il
est homme de grand esprit & de grand jugement, mais extremement avare, Italien, Courtisan &
Cardinal..
238
Fronden, la Fronde, är en sammanfattande benämning på olika motståndsgrupper i
Frankrike under Ludvig XIV:s minderårighet, då kardinal Mazarin och änkedrottningen, Anna
av Österrike, ledde regeringen. Åren 1648 - 1653 var en instabil tid, då motståndet mot
kungahuset kom från två håll, dels från parlamenten, de högre domstolarna, dels från den högre
adeln, vars sammanhållning kom att bryta ihop. Därför kunde kardinal Mazarin, som tvingats i
landsflykt, återvända till Frankrike 1653 tillsammans med den fjortonårige Ludvig XIV, och
återta makten. Under denna period skrevs de så kallade mazarinaderna, propagandaskrifter
riktade främst mot kardinal Mazarin.
91
91
le sixième janvier, iusques à la declaration du premier auril mil six cens
quarante-neuf, populärt kallad Mascurat.
Parlamentet beslagtog all Mazarins egendom. I ett försök att rädda
Mazarins bibliotek beskriver Naudé dess status i ett dokument med titeln
Remise de la bibliothèque de monseigneur le cardinal Mazarin par le
sieur Naudé entre les mains de Monsieur Tubeuf (1651) 239. I ett andra
försök att rädda biblioteket vädjar Naudé till parlamentsledamöterna i
dokumentet Advis à nosseigneurs de Parlement sur la vente de la
Bibliotheque de Mr le card. Mazarin (1652) att inte skingra biblioteket
genom försäljning. 240 Naudés framgång uteblev och det bibliotek som han
byggt upp skingrades. När Mazarin återkom från sin landsflykt och blev
återupprättad påbörjades en intensiv jakt på det skingrade bibliotekets
böcker och med framgång kunde återköp genomföras. Fortfarande idag,
2010, pågår arbete med att kartlägga det skingrade biblioteket.
Gabriel Naudé har, genom de ovan namngivna skrifterna samt genom sin
skrift Advis pour dresser une bibliothèque (1627) 241, tillägnad Henri de
Mesmes, en central plats i den franska bibliotekshistorien.
Naudé var en lärd man med ”encyklopedisk” kunskap och han åtnjöt ett
gott rykte bland tidens lärde, med vilka han korresponderade. Han kunde
bibliotek. Han författade den första heltäckande handledningen om
biblioteksuppbyggnad och biblioteksskötsel, Advis pour dresser une
bibliothèque, 1627. I den ger han en klar bild av hur han uppfattar sig själv
och förväntar sig av andra som är bibliotekarier och vad bibliotek
egentligen är. 242 Den omfattar nio kapitel med följande rubriker:
1. Varför man bör vara intresserad av att upprätta ett bibliotek,
2. Hur man skaffar sig kunskap om hur man upprättar ett bibliotek,
3. Hur många böcker biblioteket skall innehålla,
4. Vilka böcker man skall välja till biblioteket,
5. Hur man skall förvärva böckerna till biblioteket,
6. Hur lokalerna skall vara där böckerna skall finnas,
7. Hur böckerna skall ställas upp,
8. Hur man skall utstyra böcker och lokaler,
239
Ett viktigt dokument och skrivet med stor känsla av Gabriel Naudé återges i svensk
översättning av undertecknad, i Svensk biblioteksforskning sommaren 2006: Överlämnande av
Hans eminens kardinal Mazarins bibliotek.
240
Översättningen, Råd till nådiga herrar parlamentsledamöter angående försäljningen av Hans
eminens Mazarins bibliotek, är publicerad i Svensk biblioteksforskning sommaren 2006
241
Advis pour dresser une bibliothèque….the first modern treatise on library economy…This
work marked the transition to the age of modern library practise Encyclopedia Britannica ,
22:971:1.
242
Gasnault (1988) s. 135.
92
92
9. Vilket är bibliotekets huvudmål?
Om Naudé sägs att:
Han är ikke bibliofil, slet icke biblioman, han er simpelthen bibliotekar. Han
interesserede sig mere for den gode tekst end for den ydre praesentation,
fordomte snobberiet for de fine bind, idet pengerne kunde bruges bedre til
bogbestandens forogelse. 243
Naudé’s genuine love of books and his encyclopedic knowledge made him an
ideal librarian. Modesty, patience, and an unfailing courtesy were the outstanding
qualities in a personality of singular charm. … Although he was an intellectual to
his fingertips, Naudé did not think it beneath him to shelve books for hours at a
time when his assistants had fallen behind in their work. … Samuel Sorbière
called Naudé a hellulo librorum (a gourmand of books) – a title justified by the
immense energy he displayed in founding the Mazarin library. 244
Naudé, le génie des bibliothèques245
Johan Georg Schelborn påstår att Naudé har så stor betydelse för
bibliotekarien i gemen att han drar slutsatsen att:
Om en bibliotekarie inte känner till Naudé, inte heller känner till och använder
hans skrifter, om än sällsynta, så får man sluta att betrakta denne som en skicklig
yrkesman med därtill hörande nödvändiga kunskaper.246
Är Advis pour dresser une bibliothèque verkligen det epokgörande verk
som många påstår? Naudé har obestridligen inte haft många föregångare i
skrift. Han räknar själv upp Jean-Baptiste Cardona, Richard de Bury,
Pinellei, Justus Lipsius, Antonio Possevino och självklart klassikerna
Seneca och Plinius d.y., men ingen av dessa har angripit biblioteksfrågan
på det sätt som Naudé gör. Det har tidigare heller inte talats så
systematiskt om upprättandet av ett bibliotek. De Burys Philobiblon är
mer inriktad på den rena bibliofilin och Lipsius De bibliothecis syntagma
har en bibliotekshistorisk inriktning.
Naudés skrift är en produkt av en helt ung man utan stor erfarenhet. Han är
i alla händelser utan erfarenhet av bibliotek och biblioteksadministration.
Han har förvisso genom sina studier ägnat tid åt och kommit i kontakt med
bibliotek, både i Paris och i Padua och under sina resor även med
Ambrosianabiblioteket i Milano. Troligtvis har hans kontakter med andra
bibliotek än Ambrosianabiblioteket endast skett genom hörsägen och
243
Hansen (1953) s. 310.
Clarke (1970) s. 142.
245
Jacob de Saint-Charles (1644) = Louys Jacob de Saint-Charles (1608-1670).
246
Schelborn (1788).
244
93
93
genom kontakter i litteraturen. Han har upplevt biblioteken genom böcker,
inte genom att söka i deras hyllor. 247
Albrich undersöker vilket genomslag Naudé haft i den tyskspråkiga
bibliotekslitteraturen. Han fanns med under senare delen av 1600-talet
samt under 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Plötsligt var han borta.
Ingen nämnde honom eller kom ihåg hans bok. I Allgemeines
bibliographisches Lexikon Bd 2, 1830 skriver F. A. Ebert att han är ”av
ytterst ringa intresse”. I Milkau, Handbuch der Bibliotekswissenschaft
står att läsa att den största betydelsen Naudé haft är hans starka påverkan
på Leibniz. 248
Redan på 1800-talet hade Naudés Advis pour dresser une bibliothèque
börjat betraktas som historisk, även om den klassades som den mest
betydande genom tiderna. Enligt Blum så behandlar inte bibliotekslitteraturen Naudés Advis pour dresser une bibliothèque ur ett idémässigt
perspektiv, utan nöjer sig med kortare referat av dem. 249
Naudés disposition av ämnesområdena i Advis pour dresser une
bibliothèque kan förefalla vara rent praktiska råd. Om man följer dem blir
man framgångsrik i sitt skapande av ett bibliotek. Men Gabriel Naudé har
tänkt. Han resonerar om och kring sina råd och förklarar och motiverar
dem med tydliga exempel. Vi serveras metoder för de olika momenten. Vi
blir presenterade för ett resonemang som vi kan ta ställning till och
förhålla oss till. Att bara se Advis pour dresser une bibliothèque som en
praktisk handbok vore olyckligt. Den uppmanar med sina exempel till
eftertanke inom en biblioteksverksamhets alla områden.
3.7 Sammanfattning
I kapitlet har fyra yrkesarenor som bibliotekarier funnit sina arbetsplatser
vid beskrivits genom exempel. Bibliotek har definierats som
bibliotekariens arbetsplats och gemensamt för yrkesarenorna är att det
upprättats bibliotek inom vart och ett av dem men de är olika till sin
karaktär. Målen och syftet med biblioteken inom de olika områdena kan se
olika ut. Om bibliotek alltid är bibliotek så måste de ändå sättas in i sitt
sammanhang, då bibliotekarierna arbetar på olika sätt, i olika miljöer och
med olika syften och med olika förutsättningar. Det är inom respektive
område och bibliotekstyp, som bibliotekarien i sin relation till arbetsgivare
och arbetsuppgifter utvecklar yrket. Bibliotekarierna är olika hårt
247
Revel (1996) s. 244-245.
Handbuch der Bibliothekswissenschaft (1950-1965) Bd 3 :2, s. 249.
249
Blum (1963) s. 209.
248
94
94
reglerade. Sixtus IV anger områden inom vilka bibliotekarien skall utföra
sitt arbete. Bestämmelserna som utfärdats för universitetsbiblioteken och
bibliotekarierna där är mycket detaljerade och ger inte stora möjligheter
till egna initiativ. Furste– och kungahusen är olika i sina budskap till
bibliotekarierna från hertig Julius stränga Liberey-Ordnung till drottning
Kristinas mindre rigida förhållniingssätt. Bland andra har bibliotekarierna
Naudé, Dury, Leibniz och Cotton des Houssayes som enskilda
bibliotekarier själva tagit större utrymme än andra i attitydfrågor och
förhållningssätt. Sammantaget ger biblioteksmiljöerna en bild av
bibliotekarieyrkets flera dimensioner.
Bibliotekarien är definierad. Bibliotekariens yrkes- och professionsstatus
är behandlad och bibliotekariens yrkesarenor är identifierade. Nästa
kapitel behandlar bibliotekarieyrkets innehållsliga utveckling från 1475 till
1780.
95
95
96
96
4
Bibliotekarieyrket i utveckling
I följande kapitel analyseras bibliotekariens utveckling under perioden
1475 till 1780. Utvecklingslinjerna skall klargöras med stöd av de
exempel på yrkesarenor som tagits upp i föregående kapitel. Analysen
försöker peka på en innehållslig progression i yrkesutvecklingen uppdelad
på tre spår eller områden, det praktiska spåret, det visonära spåret och
spåret som leder till en ny dimension. Jag kallar det spår därför att det
finns en överlappning i tid mellan spåren men områdena är klart
urskiljbara i ett med praktiskt arbete, ett andra med ett visonärt och
framåtsyftande arbete samt ett tredje område som omfattar bibliotekariens
inställning och förhållningssätt med en yrkesetisk insikt, en ny dimension i
den här framställningen, som bygger på ett antal dokument av olika
karaktär som beskrivits ovan. Dokumentens olika karaktärer har sin grund
i deras upphov och deras syften.
Med början 1475 undersöks bibliotekarierna med avseende på vilken
innebörd benämningen bibliotekarie får och vilket innehåll arbetet har.
Den viktigaste frågan är hur bibliotekarien utvecklas i sitt arbete och vad
som finns gemensamt för dem som utnämnts till och utövat yrket. Är
denna utveckling en väg in i den moderna tidens bibliotekarieyrke och
profession? Kunskapsbas, utbildning och kompetens, samhällelig
inplacering, omgivningens behov och yrkesetiska ansatser är aspekter som
berörs. Elliotts ovan omnämnda teori om statusprofession kompletterad
med Carr-Sunders och Wilsons syn i kapitlet Professions before the
industrial revolution 250 i boken The Professions från 1933 är komponenter
i resonemangen om yrkets innehåll och utveckling 1475-1780. Den nutida
bibliotekarien behandlas inte i detta avsnitt. Det handlar nu om
bibliotekarien inom undersökningens tidsram.
Bibliotekarien i arbete är det som främst ger besked om vad en
bibliotekarie egentligen gör. Vid studiet av bibliotekarieyrket träder
moment fram som funnits vid alla de arbetsplatser som bibliotekarier har
haft. Momenten är av praktisk natur, de har ett tekniskt innehåll och de
handlar om ekonomiska frågor. Det handlar om arbetet i bibliotekariens
vardag, bibliotekarien som utförare av det arbete som uppdragsgivaren
250
Carr-Saunders and Wilson (1933) s. 289-294.
97
97
bestämt eller som kommer till stånd genom bibliotekariens egna initiativ
och tankar.
4.1
Bibliotekarien
Bibliotekarien var en viktig befattning. Det visas dels i de krav som
tydliggörs i de dokument som upprättats dels i det faktum att de som
anlitade och anställde en bibliotekarie var detaljerade i sina beskrivningar
av vad som förväntades av den som skulle få inneha en sådan befattning
främst med avseende på vetenskapliga meriter och akademisk grad. För
bibliotekariebefattningen vid Vatikanbiblioteket krävdes stor lärdom, men
det var ändå inte alltid avgörande vid utnämnandet av bibliotekarien eller
hans medhjälpare. Kurian föredrog personer som dels var lärda humanister
dels ägde administrativa kvalifikationer och dessutom kunde vara
sekreterare i en styrande och regerande administration.251 Från och med
1548 ändrades rekryteringen av bibliotekarier till att bli en intern
angelägenhet och kom endast att omfatta kardinaler. 252 Det innebar inte
avkall på lärdom och vetenskapliga meriter men försäkrade den katolska
kyrkan om att bibliotekarien omfattade kyrkans värderingar.
Vid universiteten i Storbritannien rekryterades personer från de egna leden
till bibliotekariebefattningarna. Vid Trinity College253 skulle
bibliotekarien vara en tidigare student och utbildningsmässigt skulle han
som lägst ha avlagt en Bachelor of Arts-examen men inte behöva ha avlagt
högre examen än Master of Arts. Magistrarna och seniorerna beslutade om
vem som skulle utses till det livstidsuppdrag, som det innebar att vara
bibliotekarie. Det fick inte kombineras med andra uppdrag vare sig inom
universitetet eller utanför. Att befattningen skulle tillsättas med en
utbildad person hade Stanhope försäkrat i sitt testamente. Bibliotekariebefattningen var den enda akademiska befattningen jämte juristens och
läkarens som låg utanför kyrkans domvärjo inom skolan. Vid universitet i
Cambridge skulle enligt statuterna från 1582 finnas en bibliotekarie,
förordnad på tre år om det inte avbröts på grund av dåligt uppförande i
tjänsten med avsked som resultat. Abraham Wherlock utnämndes till
universitetsbibliotekarie 1629 och med honom försäkrades biblioteket om
en lärd man på bibliotekariebefattningen. Den bibliotekarie som skulle
komma ifråga för befattningen vid Bodleian Library i Oxford skulle
251
D’Amico (1983) s. 37.
Chadwick (1976) s. 5-6.
253
Gaskell (1980) s. 76-77.
252
98
98
uppfylla de krav som Sir Thomas Bodley preciserar i bibliotekets
statuter. 254 Bibliotekarien skulle vara
…known for a diligent Student, and in all his Conversation to be Trusty, Active,
and Discreet; a Graduat also, and a Linguist, not encumbred with Marriage, nor
with a Benefice of Cure. For it cannot stand with Piety, that such a Charge
should admit the continual Society of other publick Imployments; and Marriage
is too full of Domestical Impeachments, to afford him so much time from his
private Affairs, as almost every Day’s necessity of his private Presence will
require. 255
Bibliotekariebefattningen innehades på obestämd tid och precis som i
Cambridge kunde den utsedde bara skiljas från sitt uppdrag, om grova
felaktigheter begåtts eller vederbörande visade sig vara uppenbart
olämplig. Thomas James blev den förste bibliotekarien.
För universitetets i Strasbourg räkning uttrycks i dokumentet av den 9
mars 1616 256 tydligt att om det är möjligt så skulle en före detta professor
eller möjligen prefekt anställas som bibliotekarie. Om inte detta lät sig
göras skulle en person anställas, som inte bara tyckte om böcker utan
också hade studerat mycket och skaffat sig stor lärdom. Om av någon
anledning en bibliotekarie skulle frånträda sin befattning, så skulle han
under rekryteringstiden av en ny bibliotekarie ersättas av en före detta
professor.
Den uppenbara ambitionen i Strasbourg att bibliotekarien skulle ha hög
akademisk status gällde också för universiteten i Uppsala och Lund. Där
skulle en professor arvoderas som bibliotekarie. Eftersom arvoderingen
var så dålig att professorerna inte kunde acceptera det blev
mandatperioderna korta. Drottning Kristina ändrade tingens ordning och
anställde professorer som bibliotekarier och gav dem lön därefter. Om det
föll sig så att bibliotekarier inte hade professors titel så skulle de som
bibliotekarier ändå ha professors lön.
254
I sin introduktion i Letters of Sir Thomas Bodley to Thomas James First Keeper of the
Bodleian Library (1926). Edited with an Introduction by G.W. Wheeler, M.A. Oxford :
Clarendon Press, s. XXXIV ger Wheeler följande bakgrund till statuterna: Bodley hade något
år innan biblioteket öppnades för studenterna skrivit ett utkast till statuter för biblioteket och
bibliotekarien. Bodley menade att dessa statuter skulle kunna justeras efter någon tids
erfarenhet av verksamheten och föreslog i brev av den 27 mars 1602 till universitets rektor att
de nya statuterna inte skulle tas i bruk på ännu ett år. Inte förrän 1609 i oktober lades
statuterna fram för bedömning. Endast några smärre förändringar gjordes och 1613 kom de att
slå igenom och bestämmas. Bodley själv såg statuterna som om de vore under utarbetande och
inte slutgiltigt bestämda och han tillämpade inte själv vad han föreslagit.
255
The Life of Sir Thomas Bodley written by himself together with the first draught of the
Statues of the publick library at Oxon (1906) s. 65-67.
256
Ordnung und Ampt des verordnetten Bibliothecarii de Anno 1616
99
99
Det som bidrar till att förstärka intrycket av nödvändigheten av hög
akademisk status och stor lärdom för att inneha en bibliotekariebefattning
är John Durys (1650) och andras uppfattning att omvärldskontakter och
korrespondens med lärde inom olika ämnesområdena, både inom och
utom landet, var utomordentligt viktigt. Det innebar att bibliotekarien
skulle behärska språk och vara bevandrad i vetenskaperna för att kunna
korrespondera med andra samt kunna ta emot och värdera andras råd och
åsikter.
Biblioteken som fanns var av olika typ och hade olika uppdrag. Därför kan
den kunskapsbas en bibliotekarie borde ha skilja sig åt. Enligt Johann
Matthias Gesner (1748) var det önskvärt och rekommendabelt att en
bibliotekarie skulle behärska flera språk som hebreiska, syriska, arabiska
och samaritiska. Grekiska och latin var ett måste. De nya språken som
franska, italienska, engelska och spanska förväntades en bibliotekarie
behärska. Även kunskaper i de nordiska språken började behövas varför
det var en merit att behärska eller vara orienterad i dem. Universitetsbibliotekarien skulle enligt Cotton des Houssayes (1780) vara en lärd man,
teolog, och måste besitta omfattande kunskaper inom litteraturen och
djupa kunskaper inom alla konstarter och vetenskapsområden.
4.1.1Uppgifter – allmän beskrivning
En allmän beskrivning av de uppgifter som var bibliotekariens kan med få
ord uttryckas att det var att ansvara för biblioteket, övervaka det, vårda
skrifterna och upprätta kataloger för att ha kontroll över bibliotekets
bestånd av skrifter. Bibliotekarier kunde precis som Bartolomeus Platina
vid Vatikanbiblioteket ta egna initiativ utöver vad som ålades honom av
påven. Flera initiativ kom framledes att vara vägledande och på många
håll komma att ligga inoim bibliotekariens ansvar och uppgifter. Utöver
ansvaret och de allmänt hållna uppgifterna som nämnts ovan skulle bland
andra bibliotekarien och biblioteket vid Trinity College underställas årliga
inspektioner av skolans ledning. Om det då visade sig att några böcker var
skadade eller saknades och bibliotekarien inte hade rapporterat detta i tid
för att kunna bestraffa skadegörarna så kunde bibliotekarien själv bli
betalningsskyldig med upp till en fjärdedel av sin årslön. Hård kontroll av
och personligt ansvar för bibliotekarien var mer regel än undantag.
Vid sidan om vanliga biblioteksuppgifter skulle bibliotekarien vid
universitetet i Strasbourg, Petro Schriesheimmer, den förste på denna
befattning, läsa Ciceros brev och översätta dem till förståelig tyska, ett
arbete som ungdomar och studenter kunde dra nytta av. Dessutom skulle
han sammanställa latinska sentenser med översättning till tyska.
100
100
Huvuduppgifterna var att ha vården om böckerna och att ha ansvaret för
biblioteket samt att se till så att böckerna skyddades från förstörelse så att
de skulle hålla under lång tid. Det dokumentet, i vilket Michel Beuther 257
utnämns till bibliotekarie vid Académie de Strasbourg, kompletteras med
en viktig uppgift, nämligen den att under vinterns arbetsdagar skulle
bibliotekarien få vistas i varma rum i skolan och under tiden som han
väntade på att någon skulle besöka biblioteket eller använda dess böcker
så kunde han läsa och förkovra sig.
Det ankom på bibliotekarien att ta fram förslag på ersättningslitteratur för
förkomna böcker samt att underställa lärarna dessa förslag för
godkännande. Av vaktmästaren skulle bibliotekrien få nyckel till
biblioteket och en förteckning över böckerna. 258 1616 reglerades om två
årliga inspektioner i biblioteket. Det skulle då förevisas på ett sätt som
betonade vilken skatt biblioteket verkligen är. Förteckningar, kataloger
och alla böcker skulle presenteras. Det skulle göras för att förekomma
framtida missbruk och förstörelse. Varannan månad skulle biblioteket
besiktigas och bibliotekarien skulle möta dem som utförde besiktningen
med respekt och följa deras råd för att kunna hålla hög standard på
biblioteket. Bibliotekarien skulle bringa ordning i böckerna inom alla
fakultets- och ämnesområden, han skulle upprätta kataloger över böckerna
och på alla tänkbara sätt verka för bibliotekets välbestånd och tillväxt.
Upprättade index och kataloger skulle revideras på bestämda tider.
Nyköpta och donerade böcker skulle föras in i katalogerna. Ett
inventarium över biblioteket skulle upprättas i två exemplar varav ett
skulle finnas hos bibliotekarien och det andra hos rektorn. Övriga
kataloger och index skulle bibliotekarien ha hos sig. Bibliotekariens
uppgifter reglerades i flera dokument; Das Officium Bibliothecarii (1545),
Ordnung unnd Ambt des Bibliothecarii (1568) och Ordnung und Ampt des
verordneten Bibliothecarii de Anno 1616. Ett viktigt dokument som
förstärkte bibliotekariens betydelse var reglementet från 1568 som
betonade att allt som rörde biblioteket skulle lämnas över till
257
Michael Beuther blev professor i historia vid universitetet i Strasbourg 1565. Han var född
1522 i Karlstadt, blev 1546 professor i historia i Greifswald, biskopligt råd i Würzburg och
därefter, 1559, också bibliotekarie och kyrkligt råd i Heidelberg hos Pfalzgreve Ott-Heinrich.
Beuther dog 1587. Uppgifterna hämtade ur Bader (1925).
258
Fournier (1970) T. 4, s. 160 Conventus academicus, 19. August 1569.
D. Michael Beuther soll angesprochen werden, sich zu eim Bibliothecario geprauchen zu
lassen, dergestalt, das er die büecher inn ein ordnung pring, auffsehens hab, ob ettwass hinweg
khommen wolt, auch bedencken, wass vonn werth zu messen zu kauffen sein mochte und den
Scholarchen solichs anzeige, soll ime der Pedell, wass er ime bevilcht, gehorsam sein und ime
ein schlüssel zu der librey, auch ein index der büecher darinn, angestelle werden. Ist mit ime
geredt durch die scholarchen unnd durch inn bewilligt den 27. septembris 69.
101
101
bibliotekarien och att det inte var lärarna som skulle ha hand om
biblioteket. 259
För att upprätta bibliotek behövs kunskap. Gabriel Naudé (1627)
definierar flera bibliotekstyper och menar att arbetet med att upprätta
bibliotek måste anpassas till typ och ändamål. Det bästa sättet att nå denna
kunskap är att söka den hos dem som har erfarenhet och har bevisat sin
lärdom och sitt förstånd och givit prov på gott omdöme. Flera källor kan
användas för att få olika infallsvinklar och fler aspekter belysta. Litteraturstudier och studier av redan befintliga bibliotek kan vara förebilder. Med
följande mycket pregnanta citat illustreras Naudés synsätt:
Det skulle vara dumdristigt, att när man väljer förebilder, inte välja de bästa. 260
Man skall hysa störst tillit till dem, som i sig själva skapat de bästa exemplen. 261
Bibliotekarien skulle enligt John Durys (1650) mening vara ansvarig inför
en styrelse, som årligen skulle ha genomgång med bibliotekarien för att
staka ut inriktning och lägga synpunkter på biblioteksverksamheten. För
styrelsen skulle en årlig verksamhetsrapport presenteras och i samband
därmed skulle alla nyförvärv till biblioteket förevisas och bedömas av
dekanerna. De skulle avgöra om nyförvärven skulle föras in i katalogen.
Bibliotekarien var administrativt ansvarig och var ålagd att förteckna all
inkommande och utgående korrespondens och redovisa detta inför
dekanförsamlingen vid den årliga sammankomsten.
Ett omfattande uppdrag med långtgående kontrollerande inslag ålåg
bibliotekarierna vid de svenska universiteten i Uppsala och Lund. I de
båda universitetens likalydande biblioteksreglementen står det i tjuguandra
kapitlet, femte paragrafen om tryckeriet och bokhandeln att den ordinarie
inspektorn över dessa skulle vara bibliotekarien tillsammans med den
professor som årligen fick denna uppgift. Detta uppdrag med
bibliotekarien som medaktör gäller, så långt denna undersökning har
kunnat se, endast universiteten i Uppsala och Lund.
Vid universitetsbiblioteket i Oxford skulle den som anställdes som
bibliotekarie avlägga en ed med lydelsen:
259
För det fösta skall våra lärare överlämna alla förteckningar över böcker till bibliotekarien
och ge honom hela ansvaret för biblioteket och bibliotekarien skall också genom att vädra
lokalen och hålla rent så att biblioteket bidrar till skolans välstånd och att böckerna kan
användas under lång tid.
260
Stultissimum esset ad imitandum, non optima quaeque sibi proponere (Plinius d.y.
Epistulae, I, 5, 13).
261
His maxime in unaquaque recredendum est qui ultimum de se experimentum dederint
(Cardona).
102
102
All and every of the Statutes, Constitutions, and Decrees, either made already, or
hereafter to be made that may in any wise concern the Duty of the Keeper, and
good Estate of the Library, I will observe in my own Person, and to the uttermost
of my Power, will cause to be observed by all other Persons, to whom the same
may belong, as I hope to be saved, by God’s infinite Mercy, thro’ the Merits of
Christ Jesus, revealed unto me, by his Holy Evangelists. 262
Vid universiteten i Uppsala och Lund var bibliotekariens ed likalydande
och hade följande lydelse:
Jag, N.N., lovar heligt att jag skall ägna mig åt mitt arbete med den integritet,
trohet och idoghet som är passande och som anstår en sann bibliotekarie; att jag
skall tillse att alla böcker troget förvaras och att andra nyttiga och behövliga
böcker köps in när så behövs och efter samråd med konsistoriet; vidare att
dubbletter, som biblioteket kunde klara sig utan, inte byts mot andra böcker eller
säljs utan konsistoriets tillstånd. Jag skall årligen avge räkenskaper till rektor och
det akademiska rådet vid en bestämd tidpunkt och jag skall idogt och efter bästa
förmåga ta mig an de andra delarna av min tjänst som finns närmare beskrivna i
universitetets konstitutioner. Så sant mig Gud hjälpe. 263
4.2 Det praktiska arbetet – första spåret
En samling böcker och skrifter är inte ett bibliotek utan att vara föremål
för de omsorger som ägnas dem genom det praktiska arbete som ligger
som grund i allt biblioteksarbete. Exekutören av arbetet är bibliotekarien
och momenten är flera. Med det praktiska arbetet börjar den progression i
yrkets utveckling som jag påstår finns och undersökningen startar med det
arbete som initierades av påve Sixtus IV i bullan från 1475. I allt praktiskt
arbete ligger en kontinuerlig utveckling men efter 1627 tillkommer
egentligen inga nya. Dock kan man se en fortsatt utveckling med förfining
och fördjupning av de uppgifter som bibliotekarien hade att utföra under
hela undersökningsperioden. Det praktiska arbetet kan delas upp i tre
underavdelningar: (1) bokvård och bibliotekets inre ordning, närvaro och
arbetstid, (2) bibliografiskt arbete med kataloger och bibliografier och
förvärv, (3) administrativa göromål som ekonomi och bemötande.
262
The Life of Sir Thomas Bodley written by himself together with the first draught of the
Statues of the publick library at Oxon (1906) s. 69.
263
Promotionsfesten i Uppsala den 27 maj 2005 (2005) s. 133. 1655 års konstitutioner finns
här publicerade i översättning av Krister Östlund. Den latinska parallelltexten ”är i princip en
avskrift av Annerstedts utgåva från 1890, publicerad i Uppsala universitets årsskrift.”
Biblioteksreglementet för Lunds universitet publicerades i Lunds Akademis Constitutioner,
med Öfversättning, Anmärkningar och Samling af sådane till efterlefnad gällande författningar
och stadgar, hvilka ändra eller förklara dem, eller ock angå ämnen, som äga med dem ett
närmare sammanhang, utgivna av Fredrik Schrevelius 1832.
103
103
4.2.1 Bokvård, inre ordning och lokal
Ett av de viktigaste momenten i allt biblioteksarbete är vården och
tillsynen av skrifterna. Om skrifter får förstöras av dåliga förvaringsformer
eller dålig skötsel finns inga förutsättningar för ett bibliotek enligt den
uppfattning som finns om vad bibliotek är. Inte heller kan ett bibliotek
vara ett bibliotek om dess skrifter försvinner. Ett bibliotek utan skrifter är
inget bibliotek. Uppsikten är av stor betydelse och får inte brista. På
samma sätt förhåller det sig med tillgänglighet. Ett bibliotek kan bara
sägas vara ett bibliotek om det kan användas. Förutsättningen för detta är
att någon arbetar i biblioteket och med bibliotekets skrifter så att man kan
komma dit och samtidigt få hjälp med att hitta bland dem av någon som
känner deras innehåll.
Närvaro och arbetstid
Tillgänglighetsfrågan är central. För bibliotekets användbarhet är
bibliotekariens närvaro i biblioteksrummet bland böckerna och skrifterna
av stor betydelse oavsett vilken yrkesarena det gäller. Avgörande är då
arbetsgivarens uppfattning om vilken arbetstid bibliotekarien skall ha och
hur den skall användas. I Vatikanbibliotekets grundläggande dokument,
bullan Ad decorem militantis ecclesiae nämns inte närvaro och arbetstid
för den bibliotekarie som utsetts. Men eftersom bibliotekarien i sin
anställning inte hade andra sysslor än just att vara bibliotekarie så kan
förutsättas att bibliotekarien i princip alltid var tillgänglig och alltid
arbetade i biblioteket. Fram till 1585 hölls biblioteket öppet två till tre
timmar på förmiddagen varje arbetsdag för att bibliotekarien skulle möta,
ta emot och vägleda biblioteksnyttjare. Ledigheter och högtider var många
och därför var arbetsdagarna få. Det innebar i praktiken att det inte fanns
särskilt stora möjligheter att använda biblioteket. Utan bibliotekarien var
det svårt att använda biblioteket då det endast var ett fåtal som hade
tillgång till katalogerna. Samma sak gällde för de dyrbara och de sällsynta
böcker samt de böcker som hade förbjudits. Biblioteket var bara öppet för
dem som studerade och det besöktes mest av kurians medlemmar. Lån
beviljades bara särskilt viktiga personer och dem som arbetade med
utgivning av bibliotekets skrifter. 264
Annorlunda var det hos hertig Julius som i Liberey-Ordnung (1572) allra
först slår fast att bibliotekarien alltid skulle finnas i biblioteket och där
invänta de uppgifter som han ombads utföra. Närhelst det fanns behov
skulle bibliotekarien stå till tjänst med upplysningar, varje dag, sommar
som vinter, tidigt och sent. Dessutom skulle han med outtröttlig flit utföra
264
Bignami Odier (1973) s. 80.
104
104
allt annat som han blev befalld att göra och skriva. 265 Bibliotekarien hade
inte rätt att utan biblioteksägarens tillstånd låta vänner eller bekanta
komma in i och bese biblioteket. Det tilläts inte heller långa överrockar
eller andra ytterkläder i biblioteket. Den som bar vapen eller kniv fick inte
komma in. Reglerna gällde alla som inte fått särskilt tillstånd.
Bibliotekarien skulle se till så att detta uppfylldes till punkt och pricka.
Han hade förbundit sig genom avtal med hertig Julius att se till så att
reglerna efterlevdes. 266
Inte olikt det som gällde vid hertig Julius bibliotek var förhållandet vid
universitetet i Cambridge. Bibliotekarien skulle under terminstid arbeta
alla dagar med undantag av söndagar och helgdagar och vara på plats från
klockan åtta till klockan tio på förmiddagarna och från klockan ett till tre
på eftermiddagarna. Då skulle magistrar och kandidater och de med högre
examen ha fri tillgång till böckerna i biblioteket. Aldrig fick fler än tio
vistas samtidigt där, med undantag för främmande som bara kommit för
att titta och inte hade för avsikt att sitta ner för att studera. Bibliotekarien
skulle kontrollera så att ingen hade en och samma bok mer än en timma
vid samma tillfälle, ifall någon annan skulle behöva använda samma. Att
anslå öppettider och ta emot besök samt stänga det var bibliotekariens vid
Bodleian Library uppgift och vid Trinity College var det bibliotekariens
sak att ta emot skolans personal och deras gäster. För bibliotekarierna i
Strasbourg reglerades arbetstiden i de tre dokumenten från 1545, 1568,
och 1616. De båda första säger att bibliotekarien under sommaren skulle
befinna sig i biblioteket från klockan tolv och vara där om någon skulle
vilja besöka biblioteket. Bibliotekarien måste göra besökaren sällskap.
Besökaren skulle övervakas nogsamt så att inte någon bok kom till skada,
försvann eller gömdes undan på särskild plats i biblioteket. Från 1616
gällde att bibliotekarien skulle vara på plats i biblioteket tre dagar i
veckan, nämligen på torsdagar och lördagar från klockan nio till klocka
elva och från tolv till framåt fyra på eftermiddagen. På söndagarna skulle
han vara i biblioteket efter middagsbönen till aftonbönens början. Det var
hans uppgift att visa biblioteket men särskilt visa de böcker som hörde till
den fakultet vid vilken besökaren hörde hemma. Om det var en ung
student så skulle bibliotekarien ge honom råd om bra författare i hans
ämne. Att vakta och ha uppsikt så att det inte förelåg någon risk att en bok
skulle förstöras genom att sidor revs ut eller att någon bok skulle
förkomma var viktiga uppgifter. Under vintern fick bibliotekarien vistas i
varma skollokaler i väntan på besökare. 267 Personer som inte tillhörde
universitetet kunde inte komma till biblioteket för att läsa eller låna. Under
265
Bil. 2, §1.
Bil. 2, §9.
267
Bil. 4.
266
105
105
särskilda betingelser, såsom rekommendationer och försäkringar, kunde
det ändå mycket väl gå för sig. Om en främmande person ville besöka
biblioteket så skulle han anmäla sig hos bibliotekarien och denne skulle
bemöta honom vänligt och välvilligt och vägleda honom under hela
besöket. Detta gällde för alla besökare, det må ha varit vem som helst.
I Uppsala (1655) och Lund (1666) skulle bibliotekarien vara i biblioteket
varje onsdag och lördag från klockan ett till klockan fyra och ta fram de
böcker som efterfrågades av dem som önskade läsa dem i biblioteket. Till
bibliotekariens hjälp skulle finnas en amanuens.268 Den som lånade en bok
skulle anteckna sitt namn i en liggare och det datum då boken ämnade
återlämnas. Om boken skulle behövas ytterligare en dag efter den tid som
angivits som återlämningsdag så skulle detta också gå för sig efter kontakt
med bibliotekarien samt att på nytt i en ny liggare anteckna sitt namn och
återlämningsdatum. En person som skulle besöka biblioteket och som
hade andra i sällskap skulle ”lämna sitt följe av olärda personer
utanför.” 269
Sammantaget fanns en ambition hos huvudmännen och arbetsgivarna att
hålla biblioteken öppna, om inte varje dag så väl några timmar under några
dagar varje vecka. Väl att märka är att biblioteken var bara öppna för dem
som hade någon anknytning till det. Eftersom det också förelåg ett krav på
att bibliotekarien skulle ta emot besökarna, vägleda dem och ha uppsikt
över deras läsande så framgår tydligt att bibliotekarien skulle vara
närvarande och bibliotekariens arbetsplats var biblioteket. Gabriel Naudé
(1627) redovisar i sin uppfattning att om inte ett bibliotek kunde ha öppet i
någorlunda utsträckning, så skulle det ändå vara möjligt för den som
behövde komma dit att få göra det genom att vända sig till bibliotekarien
utan att behöva vänta på särskilda öppettider för att få tillträde.270 Det
skulle också vara möjligt för främmande personer och alla andra, som var
intresserade eller hade nytta av det, att kunna få besöka biblioteket.
Dessutom skulle ansedda och kända personer kunna tillåtas att få låna hem
böcker under två eller högst tre veckor. Men detta skulle bokföras genom
att mycket noga skriva in
… i en därför avsedd bok i alfabetisk ordning vad som utlånas till den och den,
med angivande av utlåningsdatum, bokens format samt tryckår och tryckort. Allt
kvitteras av den som skall låna, vilket måste upprepas när boken lämnats tillbaka
och i marginalen måste antecknas datum för återlämnandet för att se hur länge
268
Promotionsfesten i Uppsala den 27 maj 2005 (2005) s. 129.
Promotionsfesten i Uppsala den 27 maj 2005 (2005) s. 129.
270
Naudé (2006) s. 52-53.
269
106
106
boken varit utlånad och vilka som förtjänar att få låna andra genom sin flit och
sin omvårdnad om böckerna. 271
Vården om bibliotekets böcker och skrifter har visat sig mycket viktig och
det har betonats i flera dokument. Det är fortfarande ett måste för att
bevara dem och om inte detta sköts riskeras att inte kunna konsultera dem
i en framtid. Påve Sixtus IV (1475) tillsatte Bartolomeus Platina bland
annat för att vakta böckerna med all omsorg och sköta dem så att inte ålder
gjorde åverkan på dem. Mer detaljerad är hertig Julius (1572) för sitt
bibliotek i Wolfenbüttel när han i sin biblioteksordning bestämde att
böckerna skulle besiktigas och hållas rena. Där skulle böckerna dammas
och putsas varje vecka och det skulle i övrigt hållas så rent i biblioteket att
böckerna inte angreps och förstördes eller skadades av damm, mal och
maskar. Uppgiften var särskilt viktig och skulle därför utföras samvetsgrant. 272 Samma sak gällde för biblioteken vid Trinity College och
universitetet i Cambridge (1582). Dessutom tillkom ett utökat ansvar och
kompletterande uppgifter genom att bibliotekarien vid de tre senast
nämnda universitetens bibliotek fick disponera, med personligt ansvar, en
penningsumma för vilken de skulle reparera eller ersätta de böcker som
skadats eller försvunnit. Inom tre månader skulle detta utföras annars
riskerade bibliotekarien att förlora sin befattning och få betala tre gånger
den förlorade eller skadade bokens värde. Intern kontroll skedde genom att
bibliotekarien var redovisningsskyldig en gång om året inför rektor och
universitetets styrelse. Vid Bodleian library (1603) i Oxford var det också
bibliotekarien som ansvarade för böckernas vård och utövade tillsyn så att
de inte råkade ut för skada. Till sin hjälp hade han en assistent, som var
den som på uppmaning dammade böckerna och handskrifterna samt höll
allt snyggt och prydligt. Bibliotekarien själv hade hand om de mest
värdefulla böckerna och handskrifterna och det var han som bestämde
vilka som skulle tillåtas att konsultera dem. Han var personligt ansvarig
för utlån av skrifterna och för att övervaka läsandet. Bibliotekarien i
Strasbourg hade, enligt statuterna från 1616, precis som de andra
bibliotekarierna att ansvara för att ingen bok skadades eller förkom och att
de hölls rena och inte låg framme efter att de använts. Biblioteksrummet
skulle vädras när tillfälle gavs och i största möjliga utsträckning skulle
bibliotekarien avlägsna all ohyra och se till så att biblioteket framledes
bidrog till skolans välbestånd. Även i Uppsala (1655) och Lund (1666) var
bibliotekarierna ålagda att hålla böckerna fria från mögel och damm.
Värdet av en inre ordning i biblioteket har alltid uppfattats som viktigt.
Den inre ordningen var en förutsättning för en bra och framgångsrik
271
272
Naudé (2006) s. 52-53.
Bil. 2, § 4
107
107
bokvård. Arbetsgivaruppfattningen var klar. Utfärdade instruktioner
innehöll uppgifter för hur bibliotekarierna skulle sköta denna uppgift och
vad som skulle betraktas som inre ordning. En förutsättning var att det
fanns en lokal för biblioteket. Att ha uppsikt över och ha hand om vården
av skrifterna skulle annars svårligen låta sig göras. I Vatikanbiblioteket
skulle det råda ordning och den framstår som nödvändig i Sixtus IV:s
bulla. Bibliotekarien skulle ha ansvaret för samlingen av dokument med
samma innebörd som omtalats ovan, inget fick försvinna eller förstöras.
Platina upprättade omedelbart en liggare för biblioteket och ett register
över lån från biblioteket som ett led i kontrollarbetet dels för att bedöma
arbetet som utfördes dels för att få kontroll över bibliotekets dokument
och att kunna återkräva dem om så behövdes. Ett växande bibliotek kräver
utrymme som i många fall innebär omflyttningar i lokaler. Lika klart var
det bibliotekariens ansvar att se till så att bibliotekslokalerna var
anpassade för biblioteket och arbetet däri. Ordningen i hyllorna var
väsentlig för att kunna återfinna dokument som skulle konsulteras. Det var
också viktigt att dokument som använts verkligen sattes tillbaka på sina
bestämda platser. Handskrifterna bedömdes som speciellt värdefulla och
omtalades därför i särskild ordning. Det var självklart att bibliotekariens
uppdrag omfattade ansvaret för handskriftsamlingen, att föra journal över
utlån av dem, att genomföra förflyttningar, att anpassa bibliotekslokalerna
för dem och att svara för deras ordning och uppställning.
I hertig Julius bibliotek i Wolfenbüttel var bibliotekariens förhållningsorder stränga. Det skulle finnas en noggrant upprättad förteckning över
dubbletter och över titlar som fanns i flera exemplar. De överflödiga skulle
placeras på särskild plats. I övrigt skulle bibliotekarien flitigt registrera
alla böckerna områdesvis. På varje bok skulle anges vilket ämnesområde
det rörde sig om med stora läsbara versaler och det skulle också anges
precis var den skulle vara placerad och höra hemma. 273 Registret skulle
omfatta alla bibliotekets böcker, små som stora, bundna och obundna. En
exspektans över dem som skulle införlivas i biblioteket skulle upprättas.274
Bibliotekets skrifter skulle inte under några omständigheter lånas ut eller
lämna biblioteket, inte ens bibliotekarien själv fick ta med sig en skrift
därifrån. Det spelade ingen roll vilken skrift som än kom ifråga 275 med
mindre än att bibliotekarien fått tillstånd av hertig Julius. Bibliotekarien
skulle ansvara för utlånade böcker och på uppmaning skulle han när som
helst kunna redovisa vad som var utlånat, när de skulle återlämnas och i
vilket skick de hade återlämnats. Det fick inte hända att något skadats.
Även för skrifter som lånats ut inom biblioteket skulle bibliotekarien föra
273
Bil. 2.
Bil. 2.
275
Bil. 2.
274
108
108
noggranna anteckningar om när en skrift lämnades ut, hur många blad den
innehöll och när den skulle återlämnas. På samma sätt skulle den granskas
noga när den återlämnades, kontrolleras så att alla blad fanns kvar, att
inget var skadat, saknades eller var utrivet, skuret eller raderat,
genomborrat eller på annat sätt skadat än när de lämnades ut. 276
Uppgifterna skulle ligga till grund för en rapport som skulle kunna avges
dagligen, månatligen och årligen. 277
Vid de brittiska skol- och universitetsbiblioteken var förhållandena
likartade. Vid Trinity College kunde bibliotekarien låna ut skrifter upp till
fjorton dagar till en person som skriftligen hade medgivits av rektor eller
vice-rektor att låna. Bibliotekarien skulle övervaka så att allt återlämnades.
Utöver ansvaret för utlånen så hade bibliotekarien vid universitetet i
Cambridge ansvaret för en av de två nycklar som gick till rummet där alla
handskrifter och tryckta böcker med kolorerade bilder, alla glober och
matematiska instrument, böcker i historia och matematik stod bakom
dubbla lås. Vid detta bibliotek var böckerna fastkedjade och skulle något
lås eller någon kedja vara sönder så skulle bibliotekarien underrätta rektor
om detta inom tre dagar med avsikt att det skulle bli lagat. Innan
bibliotekarien lämnade biblioteket på förmiddagen eller på eftermiddagen
skulle han kontrollera alla böckerna och om någon lämnats uppslagen eller
inte var placerad på sin rätta plats så skulle han varsamt slå igen den och
placera den där den hörde hemma. Bibliotekarien vid Bodleian Library,
Oxford, hade hand om de mest värdefulla böckerna och handskrifterna och
det var han som gav tillstånd för konsultation. Han var personligen
ansvarig för överlämnandet av dokumentet till den som skulle läsa och det
var hans omedelbara ansvar att övervaka läsandet. Bibliotekarien var den
som anslog öppettider för biblioteket och han skulle själv alltid vara
närvarande vid öppnandet. När biblioteket skulle stängas var det
bibliotekarien som gav besked om detta.
Bibliotekarien i Strasbourg fick inte lämna någon besökare ensam utan
skulle visa honom allt och hålla uppsikt så att inget skadades eller förkom.
Han fick inte (1616) låna ut böcker till vem som helst och om någon bok
skulle lånas ut så fick det i alla händelser inte ske utan att mycket
bestämda regler följdes. Den som skulle få låna måste vara betrodd och
känd. Fyra böcker fick lånas vid ett och samma tillfälle och de fick bara
behållas en månad. Det var möjligt att låna ytterligare en period, men först
efter det att boken stått oanvänd i biblioteket under åtta dagar. För att få
276
277
Bil. 2., §8
Bil. 2., §7
109
109
låna så måste man tala om vem man var, var man bodde och skriftligen
förbinda sig att behandla böckerna väl och lämna tillbaka dem vid utsatt
tid. När böckerna lämnades tillbaka så skulle den som lämnat dem själv i
liggaren skriva in att de återlämnats i oskadat skick. Om en återlämnad
bok var skadad så skulle bibliotekarien avgöra hur den skulle ersättas.
Personer som inte tillhörde det egna universitetet skulle kunna använda
och låna böcker från biblioteket under särskilda betingelser såsom
rekommendationer och försäkringar. Bibliotekarien skulle bringa ordning i
böckerna inom alla fakultets- och ämnesområden, upprätta kataloger över
böckerna och på alla andra tänkbara sätt verka för bibliotekets välbestånd
och tillväxt. Böcker som använts skulle hållas rena och plockas undan från
borden.
4.2.2 Bibliografiskt arbete
Det bibliografiska arbetet består av flera delar. Tidigt uttalas kraven på att
upprätta lokala kataloger över lokala boksamlingar, att sammanställa
bibliografier och att klassificera böcker ämnesvis. Hit räknar jag också
beståndsutveckling och förvärv. Momenten hör nära ihop. Den lokala
katalogen är oundgänglig i arbetet i det enskilda biblioteket. Kunskapen
om det egna beståndet är en nödvändighet. Bibliografier, universella eller
ämnesbibliografier, ger en övergripande bild och kunskap om all utgivning
inom de områden som de representerar. Bibliografierna hör ihop med både
klassifikationen och förvärvsarbetet. Det egna beståndet, redovisat i en
lokal katalog, kan med hjälp av bibliografier kompletteras, utökas och
förstärkas. För en bibliotekarie är kunskap om andra biblioteks bestånd
viktig och denna kunskap kan uppnås genom att kopiera andra biblioteks
kataloger eller låta kopiera och byta kataloger, ett förfarande som innebär
att innehållet i flera bibliotek blir tillgängligt och erbjuder möjlighet att
konsultera skrifter som finns på andra håll. Att ämnes- och områdesbestämma skrifterna är en del i det bibliografiska arbetet och leder till en
systematisk förvaring och uppställning i bibliotekslokalen. Än viktigare är
klassifikationen för skapande av kataloger och bibliografier. Kapitlet
börjar med bibliotekariens arbete med den lokala katalogen, går därefter
över till det mer omfattande bibliografiska arbetet och klassifikationen och
sist i avsnittet behandlas beståndsutveckling och förvärv som är moment
som har direkt nytta av det bibliografiska arbetet.
Kataloger
110
110
I det nya Vatikanbiblioteket blev ett av de viktigaste momenten i
biblioteksarbetet att i register och kataloger278 med olika huvuduppslag
såsom författare och ämne förteckna alla skrifter som bedömdes tillhöra
biblioteket. Mängden skrifter som fanns samlade redan 1475279 gjorde det
nödvändigt. Biblioteket omfattade olika ämnen och dokumenten såg olika
ut. Därför blev arbetet med att ämnesklassificera dem särskilt betonat.
Men lika viktigt var att ge varje skrift en beskrivning, det vill säga ange
format, antal blad, material och hur den var utförd. Det sammantagna
arbetet låg sedan till grund för de förvärv som skulle göras till biblioteket.
Genom att studera kataloger och förteckningar kunde luckor upptäckas
och vilka ämnen som saknades. Bartolomeus Platina hade vid sitt tillträde
låtit göra en katalog över bibliotekets handskrifter efter författare. Det var
inte tillräckligt utan han framställde också en katalog som visade i vilken
av bibliotekets salar, ”bibliotheca latina” eller ”bibliotheca graeca”, varje
enskild volym var placerad. Volymer som tillhörde någon av de båda
salarna och antecknats som lån i låneliggaren kunde därför med lätthet
återbördas till rätt plats och bibliotekets grundordning kunde på så sätt
vidmakthållas. Förutom de ovan nämnda båda salarna fanns ”bibliotheca
secreta”, påvens privata bibliotek, där de allra dyrbaraste och mest
sällsynta volymerna fanns. 1480 utökades salarnas antal med ytterligare
en, nämligen ”bibliotheca nova pontifica”, som kom att hysa arkivalier.
Hertig Julius i Wolfenbüttel bestämde (1572) att bibliotekariens uppgifter
skulle vara att framställa en ämneskatalog över bibliotekets böcker och
skrifter. Varje dokument skulle vara försett med signum eller annat märke,
som angav vilket ämne eller område det tillhörde, en beteckning som
samtidigt skulle ange var det skulle vara placerat för att vara lätt att både
sätta upp och lokalisera. Dessutom skulle bibliotekarien upprätta en
förteckning över alla böcker och skrifter som fanns, små såväl som stora,
inbundna såväl som obundna, en beståndskatalog. Troget och nitiskt skulle
han mycket noggrant göra en förteckning över de skrifter som fanns i flera
exemplar och låta placera dubblettexemplaren på särskild hylla. 280
Vid Trinity College ansågs det också vara bibliotekariens uppgift att
underhålla katalogen genom att uppdatera och komplettera. Samma
278
Müntz och Fabre (1887) s. 142-144 omnämner sex handskrifter som undertecknats av
Bartolomeus Platina och som förtecknar Vatikanbibliotekets skrifter
279
Müntz och Fabre (1887) s. 135 säger att Vatikanbiblioteket omfattade omkring 2500
volymer 1475 när Bartolomeus Platina tillträdde sin befattning som bibliotekarie. På sidan 141
omnämns en förteckning omfattande 2527 volymer, varav 770 på grekiska och 1757 på latin.
En förteckning upprättad 20 år tidigare under Nicolaus V omfattade endast en tredjedel av
detta antal.
280
Milde (1972) s. 128-129. Citerat ur Niedersächsisches Staatsarchiv Wolfenbüttel 3 Alt 50.
Blatt 18-18v. I dokumentet som reglerar hans utnämning finns hans arbetsuppgifter som
bibliotekarie beskrivna.
111
111
förhållande rådde vid universitetet i Cambridge, men där skulle en
förteckning upprättas i tre exemplar. Förteckningen skulle innehålla
uppgifter om titel samt antalet exemplar. Universitetets rektor skulle ha
ett exemplar av förteckningen, i räkenskaperna skulle finnas det andra och
det tredje skulle förvaras hos bibliotekarien. I Oxford vid Bodleian
Library var det biblioteksföreståndarens uppgift och plikt att föra ett
register över bibliotekets donatorer och välgörare och deras gåvor i form
av böcker, pengar eller annat, som kunde lända biblioteket och studenterna
till fördel. Böckerna skulle ordnas efter fakultetstillhörighet och respektive
fakultets katalog skulle upprättas i alfabetisk författarordning. Jämte
författarnamn och titel skulle finnas anteckningar om den enskilda
volymen med uppgift om tryckort och tryckår. I Strasbourg (1616) skulle
hela biblioteket med alla index och kataloger överlämnas till bibliotekarien
och det var hans uppgift att fortsättningsvis ansvara för att upprätta dessa,
revidera dem på bestämda tider, införa nya både köpta och donerade
böcker i katalogerna och dessutom upprätta ett inventarium över
biblioteket i två exemplar varav ett skulle finnas hos den som förordnats
som bibliotekarie och det andra hos rektorn. När det gällde donerade
böcker och medel så föreskrevs att namnen på donatorerna nogsamt skulle
förtecknas i en särskild bok.
Två typer av kataloger förespråkades av Gabriel Naudé (1627), en ordnad
efter ämne och fackområde för att kunna överblicka ett ämne, vad som
skrivits däri och av vilka författare. Den andra typen skulle innehålla
författarnas namn i alfabetisk ordning. Med dessa hjälpmedel skulle
dubblettköp kunna förhindras. Katalogerna var särskilt viktiga eftersom
alla skulle få använda dem för att söka författare och olika ämnen.281 Det
var inte bara den lokala katalogen som var användbar. Genom att låta
kopiera alla tillgängliga kataloger, inte bara från de stora kända
biblioteken, utan också kataloger över andra samlingar så kunde man dra
nytta av andra biblioteks erfarenheter. Katalogerna talade om, när och i
vilka format böckerna var tryckta. Genom tillgång till andras kataloger ges
möjlighet att dela den kunskap som finns på andra ställen. Böcker kunde
lokaliseras och kunde på det viset bli tillgängliga. De som redan hade
skapat kataloger hade skaffat sig kunskap som var viktig att ta tillvara.
Gabriel Naudé och hans bok Advis pour dresser une bibliothèque (1627)
och Hermann Conring och hans De bibliotheca Augusta, quae est in arce
Wolfenbüttelensi (1661) var förebilder för Johann Heinrich Hottinger282
när han författade skriften Bibliothekarius quadripartitus (1664), den
fyrdelade bibliotekarien. I dess sjunde och sista kapitel behandlade
281
282
Naudé (2006) s. 52.
Escher (1937b) s. 169-184.
112
112
Hottinger kataloger. Han menade att det borde upprättas en ämneskatalog
(catalogus realis) och en författarkatalog (catalogus nominalis).
Ämneskatalogen var den viktigaste av de två, då man sökte mer efter
ämnen än efter författare. Ämneskatalogen skulle inte vara för utförlig,
men inte heller för knapphändig. Det viktigaste var att en skrift kunde
identifieras med hjälp av katalogen. Småskrifter fick inte förbises, inte
heller avhandlingar eller andra akademiska skrifter, eftersom, menade
Hottinger, det i dessa ofta på några enstaka sidor fanns mer än i tjocka
band. Den alfabetiska författarkatalogen skulle inte bara uppta författare,
utan den skulle också redogöra för enskilda utgåvor, redovisa
upphovsman, utgåva, tryckår och boktryckare. För att kunna tillgodose
alla krav borde ett bibliotek upprätta fem kataloger. Först och främst
skulle en kronologisk katalog upprättas, som redovisade böckerna som
tillhörande endera perioderna antiken, medeltiden eller nutiden, en
catalogus cronologicus. Som andra katalog borde en systematisk, som
redovisade skrifterna ämnesvis, upprättas, en catalogus logicus. Den tredje
skulle vara en katalog över teologisk litteratur med författare som var
kristna, judiska, muhammedanska eller hedniska, en catalogus
theologicus. Den fjärde katalogen skulle vara en grammatisk eller
alfabetisk katalog, som antingen kunde ta formen av en ämneskatalog
(catalogus realis) eller en katalog över författarnamn (catalogus
personalis). Denna katalog i sina olika former skulle vara alfabetisk och
uppta både författarnamn och titlar. Katalogen skulle få karaktären av en
ordbokskatalog, catalogus grammaticus sive alphabeticus. Den femte och
sista katalogtypen skulle vara topografisk, det vill säga i katalogen skulle
förtecknas böcker och författare från de språkområden och hemländer de
härstammade med följd att vi skulle få en spansk, en fransk, en tysk, en
engelsk katalog, osv. Ur detta uppstod något som kom att utvecklas till
nationalbibliografier, (Bibliothecae nationales), catalogus topographicus.
Leibniz första projekt som bibliotekarie var att upprätta en systematisk
katalog, ett ”Realrepertorium” över von Boineburgs bibliotek. I slutet av
1673 gav han änkan, fru von Boineburg, en redogörelse över det
katalogiseringsarbete som han utfört i hertigens bibliotek. Han hade låtit
framställa en förteckning som inte liknade något som tidigare gjorts 283
Hertigen hade anmodat Leibniz att upprätta denna katalog, en nödvändig
katalog för ett bibliotek menade Gabriel Naudé. Även om Leibniz säger att
ingenting liknande hade gjorts tidigare så hade Naudé omtalat värdet av en
283
Steudtner (1969) s. 217. Hämtat ur AAI, 1. s. 380. … ein Index, welchen ich über seine
ganze Bibliothec auf sein inständiges begehren dergestalt verfärtiget (obschon die Mühe des
abschreibens von anderen geschehen), dass dergleichen wohl zuvorn nicht gesehen worden,
massen alles auffs genaueste darein gebracht, und vermöge dessen über alle materien die
davon handelnde autores zu finden…
113
113
sådan katalog. Hertigen var angelägen om att biblioteket skulle inrättas
efter Naudés principer. Vid biblioteket i Wolfenbüttel under hertig
Augusts tid hade framställts en katalog som visade innehållet på varje
hylla, en hyllistekatalog, samt en alfabetisk författarkatalog. Systemet
medgav inte att man kunde få överblick över vilka böcker som fanns inom
ett visst ämne eller vilka böcker en viss författare hade skrivit. Leibniz var
övertygad om att ämneskataloger var oundgängliga för bibliotek just för
att kunna se vad som var tillgängligt inom ett visst ämne, vilka författare
som hade skrivit om det och var boken fanns att finna. Tidigare hade J. H.
Hottinger beskrivit detta i Bibliothecarius quadripartitus. Den
författarkatalog i alfabetisk ordning som Leibniz skulle kunna bidraga
med inom biblioteksverksamhet i allmänhet och bibliotekariens
verksamhet i synnerhet fanns redan som katalogtyp vid Bodleian Library i
Oxford 1620. Samtidigt framhöll Leibniz att han skulle utarbeta metoder
för att bättre kunna använda biblioteket främst genom att framställa
kataloger och register. 284 Den alfabetiska författarkatalogen var den allra
viktigaste. Där framgår tydligt vad den enskilde författaren har skrivit.285
Överblicken fordrade att det på ett och samma ställe skulle finnas
uppgifter om böckernas förekomst i biblioteket under varje författares
namn. Den alfabetiska författarkatalogen anser Leibniz måste vara
huvudkatalogen. Den har företräden framför fack- och specialkataloger
eftersom man måste slå i flera kataloger om man använder sig av fack- och
specialkataloger för att få reda på vad en författare har skrivit och om
författaren finns representerad i biblioteket. Jämte författarkatalogen är
den systematiska katalogen en nödvändighet för att orientera sig i de
ämnen som finns representerade i biblioteket. Dessutom menade Leibniz
att jämte den systematiska katalogen skulle ett ”Index Materiarum” vara
av stort värde. Detta index var i realiteten en ämnesordskatalog, som
genom ett ämnesord angav innehållet i boken. Både den systematiska
katalogen och ämnesordskatalogen tillskrivs Leibniz av Lackmann.286
Som fjärde katalogtyp föreslog Leibniz en kronologisk katalog, en katalog
som helt enkelt skulle förteckna böckerna efter publiceringsår. 287
John Dury menade att en katalog skulle utföras så, att den alltid skulle
kunna utökas allteftersom samlingarna växte. Katalogen skulle återge
uppgift om var i biblioteket, på vilken hylla, boken gick att finna. Som
grund för den obligatoriska årliga rapporten skulle en tryckt katalog
upprättas med årligen återkommande skrivna supplement, som i sin tur
284
Newman (1966) s. 19, hänvisar till Leibniz Sämtliche Schriften und Briefe (1923) (Ref.1),
Vol II, No.7, pp. 15-16.
285
Lackmann (1966) s. 334.
286
Lackmann (1966) s. 336.
287
Lackmann (1966) s. 337.
114
114
skulle sammanställas och komma ut som tryckta supplement vart tredje år
efter det att den årliga rapporten godkänts. Bibliotekarierna vid
universiteten i Uppsala och Lund hade enligt instruktionerna i andra
paragrafen att upprätta en allmän katalog över alla böcker i biblioteket och
dessutom framställa en speciell katalog ordnad efter fakultet och
disciplin.288
Från den enklaste katalogen vid Vatikanbiblioteket 1475 till mer
sofistikerade kataloger med fler ingångar för sökningar har en utveckling
skett som når sin fullkomning med Naudé (1627), Dury (1650), Hottinger
(1664) och Leibniz (1673).
Bibliografier
En bibliografi är i sig själv ett bibliotek, om än ej i fysisk form, som på en
enda plats rymmer en utgivning, ämnesgrundad eller universell. Bibliografier var överordnade katalogerna och hade en annan betydelse för
bibliotekarierna. De använde bibliografier i sitt arbete och inte sällan
sammanställde de bibliografier över särskilda ämnen. Bibliografi var för
Konrad Gesner (1516-1565) den tredje 289 betydelsen av ordet bibliotek,
efter byggnaden där böcker förvaras och boksamlingen.290 Gesners
Bibliotheca universalis, utgiven mellan 1545 och 1548, är uppdelad på
flera delar och gör anspråk på att förteckna utkomna och kända skrifter på
grekiska, latin och hebreiska. Gesners valda titel Bibliotheca universalis
anger en ambition att vara fulltäckande inom de angivna språkområdena.
Antonio Possevino (1533-1611) gjorde med Bibliotheca selecta (1593) 291
en rekommendation, ett urval och skapade en kanon bestående av det bästa
och mest rekommendabla. Johann Heinrich Hottinger (1620-1667) hade
likt Konrad Gesner åsikten att bibliografin var en tredje definition av
bibliotek. 292 Några av de förslag Hottinger ger på typer av kataloger har
mera karaktär av och tjänar bättre som bibliografi än som lokal katalog.
Leibniz arbetade med planer på två typer av bibliografier dels Nucleus
Librarius dels Myriobiblion. Nucleus Librarius skulle vara en förteckning
över den vetenskapliga litteraturen redovisad med en sammanfattning för
vart och ett av ingående verken. Urvalet av vad som skulle förtecknas
skulle göras av en beläst person, väl insatt inom de olika vetenskaperna.
En uppgift som Leibniz såg sig själv lämplig för. Myriobiblion byggde på
idén om att tillgängliggöra forskningsinformation för intresserade.
Vetenskapsmän inom olika fackområden skulle ur tillgänglig litteratur
288
Promotionsfesten i Uppsala den 27 maj 2005 (2005) s. 129.
Escher (1937a) s. 145.
290
Zedelmaier (1992) s. 9.
291
Zedelmaier (1992) s. 6.
292
Escher (1937b) s. 172.
289
115
115
sammanställa vad som gjorts inom respektive område och lägga till sina
egna rön och kommentera, en typ av tidiga forskningsöversikter. Det
skulle utmynna i ett verk som samlade all kunskap och hölls aktuell så att
all annan litteratur än just detta verk var överflödig.
Även om inte bibliotekarier i allmänhet ägnade sig åt att sammanställa
bibliografier så var det viktigt för dem att tillägna sig kunskapen om deras
förekomst och om konsten att kunna använda dem dels för biblioteks- och
beståndsuppbyggnad dels för förmedling av kunskapen om vilka skrifter
som fanns inom olika områden. Bibliografin var ett arbetsredskap för
bibliotekarien. Användbarheten ges extra betydelse eftersom bibliografin
som idé utarbetats av praktiserande vetenskapare som Gesner (15451548), Possevino (1593), Hottinger (1664) och Leibniz därefter, alla i
behov av överblick.
Klassifikation
Både den mera översiktliga bedömningen av i vilket område en skrift hör
hemma och den mer precisa ämnesklassificeringen är frågor om bred och
djup kunskap. Det kräver en god orientering i vetenskaperna och en
beläsenhet som täcker in både dåtid och samtid. En ämnesmässigt
felbedömd skrift riskerar att för alltid gå förlorad. I en ämnesbibliografi
riskerar den att förlora sin plats. Den inre ordningen i ett bibliotek skapas
genom ämnesplacering i den fysiska miljön och är ämnesklassifikationen
fel försvinner lättheten att kunna lokalisera en skrift. Om man valt att
använda systemet med ämnesuppställning i ett bibliotek så är en korrekt
klassifikation nödvändig. Om ett annat system valts, som uppställning i
förvärvsnummerordning, är den lokala katalogen och ämnesbibliografier
än viktigare. Uppbyggandet av ett bibliotek är beroende av hur innehållet i
en skrift tolkas och till vilket område eller ämne den som klassificerar
bedömer att den skall tillhöra. Det finns flera klassifikations- och
ämnesordningssystem och indelningsgrunder att använda. Ett sätt var att
använda de ämnen som låg inom trivium och quadrivium och som fanns
inom de filosofiska fakulteterna vid universiteten. Ett annat sätt var att
följa hur vetenskapen systematiserats och organiserats. Bibliotekarier och
bibliotek visar ett flertal tolkningar och anpassningar. 293
Enligt hertig Julius biblioteksordning från 1572 skulle bibliotekets böcker
och skrifter ordnas, inte med ett sofistikerat ämnesdjup, men väl i områden
och fack. Klassifikationen skulle läggas till grund för hur skrifterna skulle
293
Buzas (1976) s. 135
116
116
ställas upp i biblioteket. 294 Konrad Gesner (1545-1548) använde 21
huvudklasser i sitt klassifikationsschema där ämnena inom trivium och
quadrivium samt ämnena inom de filosofiska fakulteterna utgjorde
indelningsgrunden. Gesners huvudklasser var: 1. grammatik, 2. dialektik,
3. retorik, 4. poesi, 5. aritmetik, 6. geometri, 7. musik, 8. astronomi, 9.
astrologi, 10. siarkonst och magi, 11. geografi, 12. historia, 13. ”artes
illiterates”, vilket innebär arkitektur, måleri, metallurgi, sjöfart, hantverk
och yrke, kemi, 14. fysik, vilket innebär naturvetenskap, 15. metafysik, 16.
etik, 17. ekonomi, 18. politik, 19. juridik, 20. medicin och 21. teologi.295
Gabriel Naudé föreslog ett klassifikationssystem med följande motivering:
Då jag inte kan hysa större respekt för en regel, som inte kan följas, än för en
författare som inte kan förstås, så tror jag att den enklaste ordningen alltid är den
bästa, den minst invecklade, den mest naturliga, nämligen den som följer
ämnesområdena teologi, medicin, rättsvetenskap, historia, filosofi, matematik,
humaniora och enskilda andra ämnen, som underindelas i de olika ämnenas olika
avdelningar, som därför bör vara någorlunda kända av den som leder
biblioteket.” 296
Själva grunden för att kunna använda ett bibliotek var att skrifterna var
ordnade så att man alltid visste var man skulle hitta de enskilda titlarna.
Det innebar att det måste finnas system som tillämpades vid uppställning
av dem. Naudé (1627) talade om principerna för böckernas uppställning
och hur de skulle tillämpas. Den enskilda boken måste ha en bestämd
plats, där den alltid gick att hitta. 297 De regler och de scheman som skulle
användas för ämnesindelningen måste vara enkla och naturliga. 298 Varje
huvudavdelning delades i underavdelningar. Teologin och filosofin kunde
se ut på följande sätt:
Teologi: biblar (ordnade efter språk), koncilierna, synoderna, dekreterna,
kanonerna (och allt som handlar om kyrkans konstitution), kyrkofäderna
(grekiska och latinska), kommentatorerna, skolastikerna, lärda män av
olika skolor, historikerna, kättarna
Filosofi: Hermes Trismegistos (varpå följer uttolkare, kommentatorer),
Platon, Aristoteles, Raymond Lullus, osv, därefter kommer nytänkarna
Naudé föreslog att generella regler för varje ämnesområde formulerades så
att de universella och äldsta författarna alltid kom först,
294
Se bilaga 2, punkten 2.
Escher (1937a) s. 153, 160, samt Buzas (1976) s. 136.
296
Naudé (2006), s. 175
297
Naudé (2006) s. 43.
298
Naudé (2006) s. 44.
295
117
117
att uttolkningarna och kommentatorerna sattes för sig själva i ordning
efter de böcker de behandlar,
att enskilda avhandlingar följde den ordning och placering som ämnet
hade,
att böcker i enskilda ämnen placerades på den plats, som en gång var
bestämd för ämnet.
Små böcker skulle bindas in, helst tillsammans med annat småtryck i
samma ämne. Viktigast var att under alla omständigheter låta dem stå
tillsammans med den ämnesgrupp de tillhörde. Småtryck från olika ämnen
bör aldrig stå tillsammans, eftersom det lätt orsakar oreda och skulle göra
det svårt att hitta bland dem och det är svårt att klassificera en volym med
blandat innehåll och ämnesplacera den. Men Naudé var inte rigid och det
fanns alltid lösningar. Skulle man inte lyckas klassificera en skrift eller
hänföra den till något ämne så skulle man som nödlösning kunna placera
alla småtryck på ett och samma ställe.
Den kunskapsorganisation, litteraturens tillhörighet till visst ämnesområde, som Hottinger (1664) förespråkade hade som grundförutsättning
att skilja på dels språk dels innehåll. Följande sex ämnesområden fanns
upptagna: Teologi, rättsvetenskap, medicin, historia, filosofi och filologi.
Under varje avdelning fanns fyra principer att tillämpa: Äldre och
allmänna verk kom alltid först. Förklaringar och kommentarer skulle alltid
följa den enskilde kommenterade författaren. Monografier skulle alltid
klassificeras och placeras efter sitt innehåll och slutligen skulle böcker i
samma ämne alltid återfinnas på samma ställe.
När Leibniz anställdes som bibliotekarie i Wolfenbüttel hade hertig
August skrivit in i hans kontrakt att han inte fick ändra på den ordning
som rådde i biblioteket. Det sätt och den metod som använts för att
klassificera böckerna skulle bestå och Leibniz ambition att i just det
avseendet förbättra biblioteket kunde inte förverkligas. Som bibliotekarie
hade han skapat ett system för klassifikation, Idea Leibnitiana
bibliothecae publicae secundum classes scientiarum ordinandae. Grunden
för indelningen var de fyra fakultetsområdena vid universiteten, det vill
säga teologi, rättsvetenskap, medicin och filosofi samt de under filosofiska
fakulteten hörande områdena. 299 Huvudavdelningarna i Leibniz klassifikation var teologi, juridik, medicin, teoretisk filosofi, matematik, fysik,
filologi och litteratur, civil historia, lärdomshistoria och bibliografi och
sist samlingsverk och blandade arbeten. Under varje klass fanns under299
Löffler (1917) s. 100.
118
118
avdelningar. Medicin innehöll underavdelningarna patologi, farmakologi
och kirurgi. Inom matematiken fanns astronomi och mekanik, och i
underavdelningen mekanik fanns militär vetenskap såväl som arkitektur.
Fysiken omfattade mineralogi, botanik, zoologi och kemi, såväl som ren
och tillämpad fysik. Filologin omfattade grammatikor och lexika, såväl
som retorik och poesi. Historia omfattade alla perioder och alla folk. Hit
fördes genealogi, heraldik samt seder och bruk. För det praktiska arbetet i
biblioteket föreslog Leibniz ett system som byggde på den historiska
utvecklingen av vetenskap och litteratur. Den tyska biblioteksforskaren
Ilse Schunke har vad gäller Leibniz (1718) klassifikationssystem hävdat
att Leibniz var direkt påverkad av den holländske lärde Johannes Lomeiers
(1669) skiss till klassifikationsindelning. 300 Newman däremot har inte
kunnat hitta några hänvisningar till Lomeier i Leibniz skrifter. Om det här
råder fortfarande osäkerhet eftersom material efter 1692 fortfarande
återstår att publicera. Däremot finner Newman att Leibniz varit bekant
med systemen som utarbetats av Gesner (1545-1548), Naudé (1627),
Bacon, Clément (1635), Hottinger (1664), Morhof (1688) och Locke. Vid
analys av Leibniz system hävdar Newman en stark influens från Gesner
och Bacon. 301 Lackmann å sin sida menar att Leibniz låtit sig influeras av
Gabriel Naudé. 302
John Dury var mera kortfattad när han utryckte sin mening om
ämnesindelning. Eftersom det var väsentligt att bibliotekarien hade som
uppgift att undervisa och vara en del av undervisningssystemet, så var det
viktigt, för att kunna fullgöra detta, att upprätta en katalog över alla böcker
och handskrifter alfabetiskt i titelordning och placera dem inom den
avdelning de tillhör, det vill säga vetenskapsområde, ämnesområde och
språkområde. Vid universitetsbiblioteken Uppsala och Lund skulle
böckerna enligt paragrafen två i instruktionerna ordnas så att de följde
vetenskapernas ordningsföljd. 303
Bestånd, urval och förvärv
Ett biblioteks kvaliteter går att avläsa i det bokbestånd som har byggts
upp. Däri avspeglar sig bibliotekets funktion, biblioteksägarens intressen
och bibliotekariens tolkning av sitt uppdrag, att bygga upp och utveckla
bokbeståndet. Att bygga upp ett bestånd innebär att göra ett urval. Vid
Bodleian Library (1603) var det bibliotekariens uppgift att förvärva böcker
300
Newman (1966) s. 30.
Newman (1966) s. 30.
302
Lackmann (1966) s. 335.
303
Promotionsfesten i Uppsala den 27 maj 2005 (2005) s. 129.
301
119
119
och det var bibliotekariens goda omdöme som var avgörande för valet av
bok och en garant för dess innehållsliga värde. I Uppsala (1655) och Lund
(1666) hade bibliotekarierna uppgiften att se till så att ”bibliotheket förses
med nödigt antal nyttiga böcker, och årligen förökas”. 304
Bestånds-, urvals- och förvärvsfrågorna fick ingen framskjuten plats bland
biblioteksfrågorna förrän Gabriel Naudé (1627) tog upp den viktiga frågan
hur många böcker ett bibliotek skulle innehålla. Leibniz (1689) behandlar
också ett biblioteks bokbestånd i sin Bibliotheca Universalis Selecta.
Bibliotekariens uppgift blev av särskilt stor betydelse, eftersom
bibliotekarien var den person, som skulle verkställa biblioteksägarens
intentioner. Det fanns bibliotek av olika typ, som relaterats ovan, och det
gällde för bibliotekarien att veta hur man skaffade sig kunskap som rörde
just den typ av bibliotek som skulle upprättas och vem det skulle rikta sig
till, dvs. om det var ett bibliotek som skulle kunna ställas till allmänt
förfogande eller om det var för eget bruk. Boksamlingens utformning var
viktig då frågan måste ställas om den skulle byggas upp bara för att vara
stor eller om det låg ett bibliofilt intresse bakom eller om det gällde att
bygga upp ett bibliotek, som främst hade utgångspunkt i det innehållsliga,
det vill säga representerade ett särskilt ämne eller en enskild vetenskap.
Det kunde också vara ett bibliotek av encyklopedisk karaktär. Allmänt kan
påstås att kvalitet medför kvantitet, men inte tvärtom.
Gabriel Naudés föreställning var att bibliotek skulle skapas för att kunna
ställas till allmänt förfogande. Det innebar att det måste vara universellt.
För att kunna uppfylla detta så måste de mest betydande författarna inom
de olika vetenskaperna finnas representerade, så även alla slags böcker
inom olika ämnen, såväl inom humanioran som inom naturvetenskaperna.
Undantag fanns och det ankom på bibliotekarien att fälla avgöranden i
urvalet. Ett bibliotek som gjorde anspråk på att vara universellt måste med
nödvändighet omfatta alla ämnen, vilket också innebar böcker i stor
kvantitet. En av de avgörande faktorerna för att bestämma hur många
böcker som skulle ingå i ett bibliotek, var själva möjligheten att finna den
bok som eftersöktes. Ett bibliotek skulle i princip omfatta all utgivning
och biblioteken var den plats där var och en skulle finna vad som sökte.
Man måste också medge att det inte finns något som gör ett bibliotek mer
rekommendabelt än, att när man söker något också finner det där.305
Absolut viktigast i allt förvärvsarbete är ”att man nogsamt skall bevara de
böcker som förvärvats och som man förvärvar varje dag och icke tillåta att
304
305
Promotionsfesten i Uppsala den 27 maj 2005 (2005) s. 129.
Naudé (2006) s. 15.
120
120
någon bok lider skada, går förlorad eller förkommer på något annat
sätt.” 306 Utan detta förhållningssätt vore inte ansträngningen att förvärva
av något värde. Förvärvsarbetet krävde insikter och kunskaper. Först av
allt konstaterar Naudé Det gäller ”att inte försumma något, som kan få
betydelse eller komma till nytta för oss själva eller andra, som till exempel
kritiska småtryck, plakat, dissertationer, fragment, provtryck eller andra
liknande saker som man nogsamt bör samla och ordna i de genrer som de
behandlar, ty det är det enda sättet att göra dem användbara.” 307 Ännu
mera viktigt var ”att man, bara för att man missaktat dessa små böcker,
som enbart förefaller vara bagateller och stycken av ringa betydelse,
förlorar ett otal bra samlingar, som ibland kan vara de mest intressanta
böckerna i ett bibliotek.” 308
Att kunna göra detta urval och att över huvud taget kunna välja ut böcker
är en kompetens en bibliotekarie bör besitta. Det goda omdömet behöver
förtydligas och Gabriel Naudé är mycket detaljerad när han beskriver hur
en bibliotekarie bör förhålla sig. Att välja böcker till ett bibliotek
… kan utföras med värdighet av den, som inte har ett svekfullt, obetänksamt
omdöme fullt med överdrifter och upptagen av naiva uppfattningar, vilket får
många människor att förakta och bestämt ta avstånd ifrån allt det som inte är i
deras egen smak, som om var och en skulle följa sin egen fantasis nycker, eller
som om det inte vore en vis och förståndig människas plikt att tala om alla
ämnen utan åtskillnad och inte någonsin döma dem efter andras mening utan
snarare följa omdömet, som man måste fälla, med hänsyn till tingens egen nytta
och natur. 309
Universaliteten i ett bibliotek innebar enligt Naudés uppfattning att både
dåtida och samtida författare måste finnas representerade i bibliotekets
samlingar. Uttolkare och kommentatorer var en nödvändighet. Böckerna
skulle finnas på originalspråk, författarens eget språk eller det språk den
enskilda boken var skriven på. De skulle finnas i de översättningar, som
gick att finna, just för att de som inte behärskade några främmande språk
också skulle kunna ta del av dem. Eftersom en översättning är en tolkning
och omskrivningar, som gör att det skiljer sig från originalet, kan ha
gjorts, är originalspråket viktigt. Opposition, ifrågasättande och
meningsyttringar fick inte förtigas genom bibliotekens urvalsprinciper.
306
Naudé (2206) s. 33.
Naudé (2006) s. 33.
308
Naudé (2006) s. 33. Gabriel Naudé visar drygt 20 år senare innebörden och vikten av det
senast sagda, genom sitt samlande av Mazarinaderna, det vill säga de pamfletter, som skrevs
om och mot kardinal Mazarin mot mitten och slutet av 1640-talet. Dessa Mazarinader finns
samlade och har varit och är fortfarande av betydelse för forskningen om den tidens politik i
Frankrike i allmänhet och om kardinal Mazarin i synnerhet.
309
Naudé (2006) s. 31-32.
307
121
121
Bibliotekarierna och biblioteken, om inga andra, blev garanter för att olika
åsiktsriktningar fanns tillgängliga. De nya författarna skulle inte försummas till förmån för de gamla, de gamla författarna skulle inte
försummas till förmån för de unga och småskrifter skulle inte försummas
till förmån för stora verk. Bedömningar av innehåll och kvalitet var
bibliotekariernas uppgift och det dåliga fick inte väljas till förfång för det
viktiga. Bibliotekarien måste vara nytänkande.
En användbar förvärvsteknik fann Naudé hos Richard de Bury, biskop av
Durham, Lord Chancellor och Lord High Treasurer, tillika författare av
verket Philobiblon. Hans metod var framgångsrik och den är värd att ta
efter. De Bury lät sin omgivning förstå vilken kärlek han hyste till böcker
och den starka önskan han hade att upprätta ett bibliotek. Det råd De Bury
gav var att om man var i en position, så att man på något sätt kunde vara
någon till nytta, eller i framtiden kunde vara en tillgång, så skulle man se
till att få tillträde till många fina bibliotek, och som bonus för redan
utförda tjänster eller kommande favörer skulle man då kunna få de mest
utsökta och mest eftertraktade böcker och handskrifter och därmed en
enastående hjälp att bygga upp sitt bibliotek. 310
Tillgången till pengar är avgörande för att kunna köpa böcker och därför
borde alla ansträngningar läggas på att skaffa titlar som saknades i
biblioteket i stället för att kosta på böcker dyrbara inbindningar och
utstyrslar eftersom inbindningen bara är en tillfällig och yttre egenskap.311
För att biblioteket skulle se snyggt och tilltalande ut, så kunde böckerna
bindas i fårskinn, kalvskinn eller marokäng och kläs med ett ornament, ett
författarnamn och en titel i guldtryck. Arbetet skulle göras av en
förgyllare, som var van att handskas med böcker. En bokbindare skulle
underhålla böckerna och vid behov reparera ryggar, skadade omslag,
ersätta kapitälband, rätta till felaktigt placerade ark, klistra in lösa kartor
och illustrationer och rengöra smutsade blad. Detta för att allt i biblioteket
skulle vara i gott skick och kunna bevaras länge. Det var bibliotekariens
ansvar att ha uppsikt över tillståndet på bibliotekets böcker.
Bibliotekarien måste arbeta med omsorg och tålamod när det gällde att
köpa böcker och arbetet skulle aldrig komma att upphöra, eftersom ”den
yttersta fulländningen, som man skulle kunna önska, men som, när det
gäller bibliotek, inte går att uppnå.” 312 Hur svårt det än verkade vara att
förvärva böcker till ett bibliotek, så måste man som bibliotekarie ”betänka
310
Naudé citerar De Bury. Citatet återgivet i Naudé (2006) s. 34 not 46 i Axel Nelsons
översättning av Philobiblon s. 48-49.
311
Naudé (2006) s. 35.
312
Naudé (2006) s. 37.
122
122
att biblioteken bara är uppbyggda och värderade efter den service och den
nytta man kan få ut av dem.” 313
Omdömet och tålamodet vid förvärv kan visa sig genom att ta lärdom av
andra och illustreras väl genom Gabriel Naudés iakttagelse:
Förvisso kan jag med sanning påstå, att under den period om två till tre år, då jag
haft äran att möta herr de F. hos bokhandlare, har jag så ofta sett honom köpa
gamla, illa inbundna och tryckta böcker, att det fick mig att le ända tills jag
gjorde mig besväret att ta reda på omständigheterna och skälen till att han köpte
dem. Skälen härtill tycktes mig så kloka att jag aldrig skulle kunna avledas från
att tro att han har större kunskap om böcker, och att han talar med större
erfarenhet och omdöme än någon annan människa, inte bara i Frankrike, utan i
hela världen. 314
Leibniz gav genom bibliografin eller mera rätt uttryckt utkastet till
Bibliotheca Universalis Selecta från 1689 315 råd till bibliotekarier och
biblioteksägare om vad som skulle köpas in när man bygger upp ett
bibliotek. Bibliotheca Universalis Selecta är inte råd i frågor som rör hur
förvärv och urval går till utan mera en förteckning över vad ett bibliotek
med nödvändighet skall innehålla. Den är rekommendationer på böcker
inom avdelningarna teologi, juridik/politik, filosofi, matematik, fysik,
medicin samt geografi och historia, filologi och några allmänna
rekommendationer med allmänt och blandat. Under varje avdelning
förtecknas författare ordnade efter efternamn, ibland följt av en kort titel
samt ibland publikationsår. Korta kommentarer om bokens innehållsliga
värde, noteringar om illustrationer och författarens betydelse förekommer.
Inom varje ämnesområde går det att urskilja en kronologisk indelning.
Huvudparten av de föreslagna titlarna är skrivna på latin men författare
som skrivit på franska, italienska, spanska och engelska förekommer.
Leibniz tog med klassiska författare från både antiken och medeltiden
såväl som från sin samtid. De kataloger och bibliografier som Leibniz
refererar till kommer från biblioteken Escorial, Kejserliga biblioteket i
Wien, Bodleian Library i Oxford och Vatikanbiblioteket.
Hans syn på hur förvärv till ett bibliotek skulle gå till uttrycker han i ett
brev till hertig Johann Friedrich i januari 1677. Brevet innehåller hans
planer för hertig von Boineburgs bibliotek. Leibniz delade in sitt brev i två
avdelningar, en som rör biblioteksverksamheten och hans befattning som
bibliotekarie, specificerad i fem punkter, 316 och den andra berör frågor i
hans roll som hertigens rådgivare.
313
Naudé (2006) s. 169.
Naudé (2006) s. 12.
315
Leibniz (1954) s. 428-462.
316
Den franska originaltexten ligger till grund för den tolkning som redovisas.
314
123
123
Ett bibliotek skulle innehålla, för att vara användbart, grundinformation
inom alla viktiga ämnen som teologi, allmän och privat rätt, medicin,
matematik, filosofi, litteratur och historia. Ett noggrant urval snarare än
mängd var avgörande för kvaliteten och ett väl och nogsamt hopkommet
bibliotek var att föredra framför ett stort som bara skapats för att kunna
visas upp, utan inre sammanhang och tanke. Förströelselitteratur kunde
förvärvas till ett bibliotek men bara om det rörde sig om kvalitet som var
överlägsen andra, kanske för den uppmärksamhet boken fått och den
debatt boken givit upphov till, eller någon annan speciell anledning.
Leibniz kunde själv ge förslag på böcker som förtjänade en plats i
biblioteket. För att få kunskap om vad som gavs ut runt om i Europa skulle
Leibniz skapa ett nätverk, som dels kunde förse honom med upplysningar
om vad som var planerat att ges ut eller som redan givits ut dels fungera
som hans ombud. Han skulle använda sig av bokkataloger från
bokmarknader, bokhandlare och han skulle ta hjälp av alla han
korresponderade med. Precis som Naudé skulle han vara uppmärksam på
hela bibliotek som skulle försäljas och som var av utomordentligt
innehållsligt värde. På så sätt kom han över det mycket fina bibliotek som
tillhört fysikern och vetenskapsmannen Martin Vogel eller Fogelius på
latin. Leibniz räddade detta utmärkta bibliotek från att skingras genom att
köpa det sammanhållet och i sin helhet.
Leibniz förordade i likhet med Naudé och till skillnad från sin medarbetare
Hertel småskrifter såsom dissertationer, traktater, flygblad och
tillfällighetsskrifter. Hertel värderade lyxutgåvor, sällsynta arbeten och
typografiska mästerverk högre än Leibniz, som ingalunda underskattade
värdet av dessa böcker, men han lade större vikt vid innehållet. Leibniz
uppskattade inte böcker efter det värde de hade på marknaden utan
framhöll att
Jag beaktar i huvudsak om författaren med sin bok har bidragit med något till den
lärda världen … När det handlar om böcker i vanliga ämnen så föredrar jag de
små framför de stora, särskilt om de behandlar ett annorlunda ämne. Och då
måste de små intressanta böckerna, de som försvinner med tiden, bevaras i de
stora biblioteken; och hittar man samlingar med småskrifter så är det bra att ta
dem. 317
317
Citatet hämtat från Löffler (1917) s. 97. Ich beachte hauptsächlich ob der Verfasser durch
sein Buch der gelehrten Welt irgend einen Dienst geleistet hat. … Wenn es sich um Bücher
gewöhnlichen Stoffes handelt, so ziehe ich die kleinen den grossen vor, besonders wenn sie
irgend eine besondere Materie für sich behandeln. Und dann müssen die kleinen interessanten
Bücher, die mit der Zeit verschwinden, in den grossen Bibliotheken aufbewahrt werden; und
findet man Sammlungen davon, so ist es gut, sie zu nehmen.
124
124
John Dury värderade och betonade precis som Naudé och Leibniz värdet
av omvärldskontakter när det gällde att förvärva böcker. Bibliotekarien
skulle korrespondera med lärde inom olika ämnesområden, både inom och
utom landet, för att få råd och kunna förvärva användbara titlar för att
kunna utöka och förbättra samlingarna. Men viktigt var också att
kontakterna skulle användas inom universitet för att föra en dialog med
fakulteterna om värdet och nyttan av de böcker och handskrifter som
föreslogs till förvärv. Bibliotekarien skulle inte kunna missbruka sin
ställning och underlåta att ta nödvändiga hänsyn till universitetets bästa
och skulle därför underställas inspektion. John Dury menade att
uppbyggnaden av bibliotek borde ske genom ett aktivt och offensivt
förvärv. För att rätt titlar med rätt innehåll skulle kunna köpas, borde
ämnessakkunniga alltid konsulteras. Förvärven eller bristen på förmåga att
förvärva skulle kunna lindras genom lån mellan bibliotek. På så sätt skulle
tillgången till litteratur kunna bli betydande och inte bara begränsad till det
egna beståndet. Bibliotekarien skulle också lägga fram en lista på
pliktleveranser, som kommit till universitetet från tryckerierna. Detta för
att alla titlar skulle kunna bedömas av fakulteterna om de skulle införlivas
i katalogen och göras tillgängliga eller inte. John Dury sager:
For I do not think that all Books and Treaties which in this age are Printed in all
kindes, should bee inserted into the Catalogue, and added to the stock of the
Librarie, discretion must bee used and confusion avoided, and a cours taken to
distinguish that which is profitable, from that which is useless 318
Det är ändå sällan som en bok inte innehåller något värdefullt. Böcker,
som skänkts, skulle inte kastas bort, utan måste behållas. Därför skulle en
särskild plats ställas i ordning för dessa och en katalog upprättas över dem
i alfabetisk ordning, med författarnamn och angivande av vilket vetenskapsområde de tillhörde.
4.2.3 Ekonomiska spörsmål
Att ha bibliotek innebär kostnader. Sixtus IV gav i bullan från 1475 de
ekonomiska förutsättningar som skulle gälla för biblioteket från och med
bullans utfärdande. De medel som han anvisade biblioteket skulle täcka
kostnaderna för driften av biblioteket med vilket avsågs både personalkostnader och kostnader för att kunna bevara skrifterna för att de bara
genom sin ålder inte skulle komma till skada samt kostnader för att
biblioteket skulle kunna förvärva för förnyelse. Sixtus IV omfördelade
pengar så att bland annat tidigare utdelade författarbidrag framledes skulle
318
Dury (1972) s. 23.
125
125
tillfalla biblioteket. Reglerna för medelstilldelning var noga uttänkta och
utformade.
En årlig redovisning och en särskild rapport skulle avläggas för att visa
hur anslagen använts. Anslagen skulle ovillkorligen gå till bibliotekets
skötsel och något annat var under inga villkor tillåtet och ingen kunde
sätta sig över eller ändra på vad påven hade bestämt. De ekonomiska
spörsmålen vid Vatikanens bibliotek rörde främst åtgärder av praktisk
natur kopplade till de fysiska dokumenten. Det gällde att träffa avtal med
köpmän som sålde papper och pergament och med bokbindare, kopister,
och miniatyrmålare. Utöver vad som framkom i bibliotekariens
arbetsbeskrivning började Platina hantera bibliotekets ekonomiska frågor.
Han förde journal över bibliotekets räkenskaper, det vill säga utgifter och
inkomster, för att klarlägga och reda ut de egentliga kostnaderna för
biblioteket. I så måtto kom Platina att påverka bibliotekets ekonomiska
betingelser. Häri går det att följa hur Sixtus IV:s intentioner förverkligades
med avseende på bibliotekslokalernas inrättande och utrustning,
handskrifternas restaurering samt kopiering, illuminering och volymernas
färdigställande och dekorering. 319
Hertig Julius av Braunschweig och Lüneburg var ägare till ett bibliotek
som växte. Om hans ambitioner att utvidga sitt bibliotek kan det inte råda
några tvivel. Biblioteket skulle tjäna ett syfte, det vill säga vara användbart
för dess ägare. Eftersom hertigens samling av skrifter växte var det
naturligtvis nödvändigt med ett omhändertagande av dem och en inre
ordning var påkallad. Av denna anledning utfärdade hertig Julius 1572
biblioteksföreskrifter innehållande uppgifter om plikter och åligganden för
bibliotekarien. Föreskrifterna har en påtagligt praktisk karaktär. Till att
inneha bibliotekariens uppgift valde hertig Julius Leonhartt Schroter 320.
I Cambridge erhöll bibliotekarien två hundra pund, med personligt ansvar,
för att kunna bevara och reparera de böcker som skadats eller ersätta dem
som förkommit. Han skulle en gång om året redovisa för rektor och
universitetets styrelse eller närhelst under året som rektor eller hans
ersättare bestämde. Om någon bok eller del av bok hade avlägsnats eller
319
Müntz och Fabre (1887) omnämner dokumet rörande ekonomiska spörsmål på sidan 137 i
sin ovan omnämnda skrift La bibliothèque du Vatican au XVe siècle d’après des documents
inédits.
320
Det står att läsa i Karl Baders Lexikon der Deutschen Bibliothekare im haupt- und nebenamt
bei fürsten, staten und städten från 1925 att Leonhartt Schroter anställdes som den förste
bibliotekarien hos hertig Julius 1571. Han stannade på sin post bara ett kvarts år och slutade
plötsligt 1572. Han var uselt avlönad och fick utstå mycket från hertigen. I Karl Baders text
föreligger en antydan om oegentligheter från Schroters sida, men utan någon närmare
specifikation.
126
126
försvunnit från biblioteket eller på något sätt skadats skulle bibliotekarien
återställa den eller ersätta den med en likvärdig inom tre månader annars
skulle han förlora sin befattning och betala tre gånger den försvunna eller
skadade bokens värde. Ingen bok fick lånas ut eller avlägsnas från
biblioteket utan speciellt tillstånd och medgivande från universitet. Vid
förlust till följd av detta var konsekvenserna för bibliotekarien desamma
som beskrivits ovan det vill säga att han skulle betala tre gånger den
utlånade eller förkomna bokens eller instrumentets värde. 321
Det ekonomiska åtagandet som ålåg bibliotekarien vid Bodleian Library 322
i Oxford var att föra ett register över bibliotekets donatorer och välgörare
och deras gåvor, om det så var böcker, pengar eller annat, som kunde
lända biblioteket och studenterna till fördel.
I Strasbourg gällde 1616 att om det fanns behov av att köpa in böcker till
biblioteket, vilket bibliotekarien gjorde på uppdrag, så skulle han utföra
detta enligt önskemål och göra det på det minst dyrbara sättet och alltid
visa stor sparsamhet. Dessutom skulle han se till att böckerna kom till
universitetet och biblioteket i oskadat skick.323 I en särskild liggare skulle
bibliotekarien förteckna donatorer av böcker och medel till biblioteket.
Förteckningen skulle vara utförförlig och detaljerad. 324 Två gånger om
året skulle biblioteket förevisas och förevisas som den skatt det är.
Bibliotekarien skulle visa förteckningar, kataloger och alla böcker, allt för
att förekomma framtida missbruk och förstörelse. Besiktning av
biblioteket skulle ske varannan månad och bibliotekarien skulle med
respekt möta dem som utförde inspektionen och åtfölja de råd som gavs
för att kunna hålla hög standard på biblioteket. 325
Leibniz upplevde problem med att få pengar till att köpa böcker till
biblioteket. Han föreslog därför att lägga skatt på stämpelpapper och låta
inkomsterna från detta oavkortat gå till biblioteket för att få medel för att
bevara och utveckla samlingarna. En sådan skatt skulle kunna motiveras
med det samband som finns det vill säga, det som kommer från papper blir
åter papper, då det skall används till böcker. Leibniz var övertygad om att
denna skatt inte skulle möta motstånd. Den effekt och den vinst som denna
skatt skulle ge skulle komma alla till del. På detta sätt kunde litteratur
ställas till barnens och de ungas förfogande så att de kunde ta del av
vetenskapernas framsteg och utveckling. Dessutom skulle hjälpmedel
321
Bil. 3, § 3.
The Life of Sir Thomas Bodley written by himself together with the first draught of the
Statues of the publick library at Oxon (1906).
323
Bil. 4, § 8.
324
Bil. 4, § 9.
325
Bil. 4, § 10.
322
127
127
kunna införskaffas så att var och en skulle kunna upplysa sig inom
områden som medicin och ekonomi, i rättssaker och i arkitektur bland
mycket annat. Alltså till allas gagn.326
4.3 Det visionära arbetet – andra spåret
Det andra spåret behandlar det visionära arbetet med vilket skall förstås
det arbete som hämtar sin grund i biblioteket som idé, ett önskvärt
bibliotek, som ännu inte är förverkligat men väl på gång, idémässigt
konkretiserad i skrift och tal. Visonerna är de enskilda bibliotekariernas
tankar så som de utvecklats i pågående verksamhet. Det finns egentligen
inga alldeles bestämda tidpunkter för före och efter det ena eller det andra
inom perioden 1475 till 1780, men ändå finns dokument som i sig haft mer
eller mindre av övergångskaraktär mellan de olika spåren såväl områdessom tidsmässigt.
Det faller sig helt naturligt att börja med det första dokumentet som
åberopas i denna undersökning, nämligen påvens bulla från 1475. Redan i
detta börjar det andra spåret. Ett bibliotek, byggs inte upp utan en
bakomliggande tanke eller åtminstone en föreställning om vad
dokumenten i biblioteket skall användas till, tjäna för syften eller vara
symbol för. Biblioteksägarens syn på sitt bibliotek är något som
bibliotekarien måste förhålla sig till i sin yrkesroll och i sin yrkesverksamhet. I de fall en bibliotekarie anställdes kom biblioteksidén att
omfatta mer än bara begreppet bibliotek. Däri innefattades det uppdrag
som klargjorde vad bibliotekarien skulle göra i biblioteket, frågor om
varför det upprättades och hur det skulle användas. I idén rymdes
visionsaspekter, framtidsbilder och tankar om utveckling. Detta är steg
nummer två i den progression i yrkets utveckling jag försöker beskriva.
När den katolska kyrkan, genom bullan av den 15 juni 1475, i det som
anses som bibliotekets urkund, etablerade kyrkans huvudbibliotek,
Vatikanbiblioteket i Rom, återfinns i inledningen ord som blir vägledande
för biblioteksverksamheten. ”Till heder för den kämpande Kyrkan, till
spridning av den katolska tron, samt till nytta och heder för de bildade som
sysslar med lärda studier”, 327 var de ord Sixtus IV använde. Påven
inrättade biblioteket för att ta hand om allt det gamla som de tidigare
påvarna samlat och bevarat. Han inrättade det samtidigt för att
fortsättningsvis utvidga det genom förvärv av litteratur som skulle hjälpa
dem som arbetade för spridningen av den katolska tron och för att
326
327
Fellerius (1718). s. 125-128, s. 128-138 “Idea Leibnitiana”
Svensk översättning Georg Stenborg, Uppsala universitet, Uppsala.
128
128
biblioteket skulle ge dem som sysslar med lärda studier och forskning
tillgång till skrifter för att studera och samtidigt tillhandhålla lokaler för
dem att studera i. Påven underströk den stora betydelsen av studier i
allmänhet och av de lärdas arbete i synnerhet. Biblioteket hade dubbla
roller. Det skulle bevara skrifter som författats inom olika ämnen.
Biblioteket skulle vara den institution som skulle göra det möjligt att ta del
av och studera forskningens resultat och de lärdas arbete för att på så sätt
skapa möjligheter att i framtiden göra innehållet i skrifterna tillgängligt för
andra lärda och forskare, vars uppgift sedan skulle vara att föra dessa rön
vidare. Biblioteket hade en bevarandeuppgift och en uppgift att
tillgängliggöra, som var starkt förknippad med en spridningsuppgift, om
än mera passiv i den senare. Bibliotek och arkiv tillhörde samma enhet i
påvens organisation men den uppdelning som nu gjordes genom att skilja
böcker från administrativt material lade grunden för den förändring som
skapade ett separat bibliotek och ett separat arkiv. Påven Paul V gav 1612
arkivet och biblioteket varsin ledning och det blev således två enheter.328
Först senare, 1630, fick arkivet benämningen ”Archivio Segreto
Vaticano”. 329
Bullan är det officiella utnämningsdokumentet för Bartolomeus Platina
som ”dessa böckers och detta biblioteks styresman och väktare”. 330 I
bullan används orden ”custos” och ”gubernator”. Bartolomeus dei Sacchi,
kallad Bartolomeus Platina, levde mellan åren 1421och 1487. Han var
akademiker och hade under Paul II:s pontifikat behandlats illa, men tagits
till heder av Sixtus IV. Platina var mest känd som den historiker som
tecknat påvarnas historia.
Titlarna ”custos” och ”gubernator” betyder tillsynsman och ledare, men
Platina titulerade sig själv ”bibliothecarius”, vilket han i praktiken var, det
vill säga han ägde skötseln av påvens bibliotek och det som blev
Vatikanbiblioteket. Han fick anställa två medhjälpare vars benämningar
och titlar blev ”custodes” och 1481 blev titeln ”custos” officiell som
medhjälpare till bibliotekarien. 331 Det fanns en skillnad mellan den
befattning som Platina hade och den ställning som det innebar att vara
medhjälpare. Det illustrerades tydligt av den betalning som utgick för
arbetet. Bibliotekariens, Platinas, lön uppgick till 120 dukater om året
medan hans medhjälpare erhöll 12. Den första liggaren över bibliotekets
funktionärer som upprättades bär Romolo Mammacinis namn och börjar
med Bartolomeus Platina som bibliotekarie och Guazzelli och Chadel som
328
Chadwick (1978) s. 8.
Franklin (2002) s. 374.
330
Svensk översättning Georg Stenberg, Uppsala universitet, Uppsala.
331
Ruysschaert (1973) s. 21.
329
129
129
bibliotekariens medhjälpare. Uppgiften om att Platina var den förste i
förteckningen över Vatikanens bibliotekarier bidrar till att stärka
uppfattningen att Vatikanbiblioteket verkligen grundades 1475 under
Sixtus IV:s pontifikat. Dokument- och skriftsamlingarna inom Vatikanen
befann sig i oordning. De var spridda på olika håll utan bestämd och
särskilt avsedd förvaringsplats. Skrifterna som fanns hade tillhört och
förvärvats av tidigare påvar, men var i sådant skick att åtgärder behövdes
för att kunna bevara dem. Både skrifternas ålder samt det dittillsvarande
bristande intresset som var så påtagligt hade bidragit till det dåliga skicket.
Sixtus IV lät samla ihop de skrifter som fanns, såg till att iordningställa en
särskild och lämplig förvaringsplats för dem och sorterade dem med all
omsorg för att ordning skulle råda. Till att sköta detta, att vakta skrifterna
med all omsorg och iver, att vara böckernas och bibliotekets styresman
och väktare, utsågs magister Bartholomeus Platina.
Inledningsvis beskrivs inte bibliotekariens arbete som visonärt. Det kan
däremot sägas att Sixtus IV genom sin beskrivning av vad han vill med
biblioteket lägger grunden för inom vilka ramar Bartolomeus Platina kan
tänka visionärt. Sixtus IV själv talar om bibliotekets betydelse för kyrkan,
för spridningen av den katolska tron och om nyttan för dem som ägnar sig
åt studier och forskning. Han menade att genom biblioteket skulle de som
utövade de fria konsterna få tillgång till, på ett och samma ställe, det som
kunde ge deras konstnärliga utveckling bättre förutsättningar. Dessutom
skulle biblioteket ge dem en plats och en lokal för att kunna studera i.
Det faktum att påven ger biblioteket ekonomiska ramar för sin verksamhet
och att lokaler blir iordningställda för samlingarna är tecken på att en
organisation kommer att byggas upp. Inriktningen och målen för
bibliotekets verksamhet är klart uttalade i bullans första mening och
innebär följande fokuseringar:
1. verka för den stridande kyrkans upphöjelse,
2. sprida den katolska läran och verka för den katolska trons tillväxt,
3. arbeta för lärandets framsteg och utveckling samt vara till nytta
och heder för alla lärda och vetgiriga.
Bullan reglerade inte i detalj Platinas arbetsuppgifter, men han gav själv
sin befattning en innehållslig tolkning, som resulterade i ett omfattande
arbete. Som styresman och väktare måste han bygga och införa rutiner för
att hantera utlån, krav, förvärv, katalogisering och uppställning av skrifter
i biblioteket. Platina inledde sin bana som bibliotekarie med att få dessa
praktiska arbetsmoment att fungera. Hans tolkning av inriktning och mål
130
130
blev vägvisare för vilka arbetsuppgifter som behövdes och som måste
utföras.
Biblioteket var inte enbart ämnat för påvens behov och heliga studier utan
det var tänkt att det skulle vara öppet för lärda som ägnade sig åt forskning
och studier i litteraturen. Det skulle alltså vara allmänt tillgängligt och
bibliotekets verksamhet skulle inriktas på förvärv, utgivning och
genomgång av skrifter. Personalen vid biblioteket bestod av flera personer
och arbetet var välorganiserat. Drygt hundra år efter bibliotekets inrättande
1591 fanns nio personer sysselsatta i biblioteket, med inriktning och
kompetenser som tyder på att biblioteket gått från att vara ett bokmagasin
där bibliotekarien vårdade och vaktade till en institution med nya
verksamheter inom bibliotekets hägn. Skrivare som behärskade latinet och
grekiskan, liksom granskare och korrekturläsare inom både latin och
grekiska och en konservator fanns vid biblioteket. Personalgruppen
utökades med skrivare som behärskade hebreiskan.
Den gängse definitionen av bibliotek som boksamling och plats för
förvaring av böcker och plats där man kan konsultera böcker kompletteras
av Konrad Gesners som, 1545-1548 i Bibliotheca universalis ger
bibliografin och bibliografins funktion betydelsen bibliotek. Ett bibliotek
där det inte går att lägga handen på den fysiska skriften men väl få en
noggrann beskrivning av den med kommentarer. Bibliografin kan vara
universell omfattande all utgivning och den kan också vara universell
inom ett speciellt ämnesområde. Bibliografin med den bredare betydelsen
bibliotek och dess funktion som universell och heltäckande väckte
bibliotekariers fantasi om vad bibliotek skulle kunna utvecklas till och hur
vetenskap skulle kunna spridas.
Vid universitetet i Cambridge hade det praktiska arbetet med vård, uppsikt
och utlån varit förhärskande fram till 1629 och utnämningen Abraham
Wherlock till universitetsbibliotekarie. Som språkvetare med anglosachsiska och orientaliska språk som specialområde, hade han ett gott
rykte i den lärda världen och han var hängiven sitt bibliotek. Med hans sätt
att kunna övertyga om bibliotekets värde i undervisning och forskning
påbörjades en förändring av bibliotekets funktion och biblioteksarbetets
innehåll.
Det bibliotek, som Gabriel Naudé först var verksam vid tillhörde Henri de
Mesmes. Naudé tillägnade också honom sin bok Advis pour dresser une
bibliothèque (1627) och redan i adressen till de Mesmes ger Naudé en bild
av hur han själv uppfattade sin skrift och vad den handlade om samt vad
som skulle ingå i en bibliotekaries uppgifter och vilka kunskaper och
131
131
egenskaper en bibliotekarie borde ha. Naudé framhävde själv det
nydanande i sina texter och menade att han var pionjär på flera områden
som till exempel vad gällde val av böcker som skulle ingå i ett bibliotek,
hur man skulle gå tillväga när man skulle köpa böcker och hur man skulle
ställa upp dem så att de både lätt kunde återfinnas och dessutom pryda sin
plats i ett vackert bibliotek. 332 Det var förknippat med stora svårigheter att
lyckas med detta därför att det var nödvändigt med kunskaper i många
ämnen. Förutfattade meningar var bannlysta och det var inte lämpligt att
låta sig styras av vad andra tyckte. Särskilt viktigt var detta för en
bibliotekarie när en författares kvaliteter och förtjänster skulle bedömas.
Gabriel Naudé kan betraktas som pionjär. Om Advis pour dresser une
bibliothèque sägs att ”den banbrytande boken förtjänar att läsas ännu
idag.” 333 Även om han själv framhöll sig som pionjär så medgav han att
han förvisso hade föregångare i litteraturen.
För Gabriel Naudé var ett bibliotek en inrättning, ett instrument och en
arbetsplats som skulle tjäna den enskilde forskaren och forskningen i stort.
Biblioteket skulle vara ett säkert arbetsverktyg och en säker väg för att
komma i åtnjutande av andras forskningsresultat. För att det skulle kunna
vara verklighet så var kännedom om andra biblioteks bestånd en
nödvändighet. Genom att kopiera andra biblioteks kataloger gick detta att
uppnå. Konsekvenserna av denna katalogkopiering blev att flera bibliotek
fick kännedom om varandras skrifter och kunde mellan låna mellan sig
eller byta dubbletter.
När Naudé var verksam fanns flera mycket stora och betydelsefulla
privatbibliotek uppbyggda av politiskt viktiga och framstående personer.
Kloster, skolor och kollegier hade värdefulla samlingar men de var
tillgängliga endast för ett fåtal utvalda. Naudés högsta ambition var att
förmå dem som ägde bibliotek att öppna och ställa dem till förfogande för
den lärda världen. Han ville skapa det ”vetenskapliga biblioteket” och ”det
allmänna biblioteket”. Det fanns vid den här tiden tre bibliotek, som i
någon mån representerade och var förebilder för det Naudé eftersträvade.
De fanns inte i Frankrike men väl i England och Italien, nämligen Thomas
Bodleys bibliotek i Oxford, Angelicabiblioteket i Rom334 samt
Ambrosianabiblioteket i Milano. I sitt arbete med att förverkliga sin idé
försökte han frammana biblioteksägares strävan efter odödlighet,335 en
stark drivkraft som skulle kunna fungera när det gällde att bygga upp ett
bibliotek. För att lyckas visar Naudé exempel på krigsherrar, härförare och
332
Naudé (2006) s. 5.
Graesel (1902) s. 33.
334
Jarolf (2006) i Biblis nr 36 vintern 2006/07, s. 44-49.
335
Naudé (2006) s. 8.
333
132
132
kungar som alla rest sig både onödiga och överflödiga minnesmärken och
som tillerkänns en otillbörlig aktning. Naudé ville med dessa exempel visa
att all aktning istället borde tillfalla dem som byggde upp bibliotek och
ställde dem till allmänhetens förfogande. 336 Bibliotek skulle inte betyda
någonting och skulle inte vara till någon nytta om inte biblioteksägaren
hade för avsikt och uttalade en klar ambition att ställa biblioteket med alla
sina dokument till allmänhetens förfogande, och aldrig förmena någon
som behövde konsultera biblioteket att få göra det. Och för att kunna
hantera detta allmänna nyttjande var det av synnerlig vikt att noga välja
den person som skulle vara bibliotekarie. 337
Naudé försökte locka fram en annan drivkraft och uttalade en dröm om ett
bibliotek där bibliotekarie kunde ge var och en möjlighet att få känna sig
som kosmopolit, och att i ett bibliotek kunna få reda på allt, kunna få se
allt och inte behöva vara ovetande på något område. 338 Aldrig skulle
någon som kunde ha användning för böckerna i ett bibliotek hindras från
att få tillgång till dem. Med allmänhet menade Naudé, när han skrev sin
bok om bibliotek 1627, de lärde som inte själva hade råd att skaffa sig
egna böcker eller bibliotek.
Kardinal Richelieu formulerade i sitt testamente (1642) att han ville bygga
upp ett bibliotek som var så fullständigt som möjligt. Det skulle vara ett
bibliotek som inte bara skulle tjäna hans familj utan också stå till
allmänhetens förfogande. Han beordrade att en bibliotekarie skulle vårda
det och bevara det för framtiden samt att hålla biblioteket öppet så att
böckerna kunde konsulteras där utan att flyttas därifrån. 339
I avhandlingens inledning sägs att ett bibliotek enligt Leibniz är:
… en skattkammare bestående av det mänskliga tänkandets rikedomar, […] som
med ett ord kan beskrivas, som en församling av alla seklers och alla nationers
största och mest betydelsefulla män som förmedlar sina främsta idéer till oss
… 340
Leibniz redovisade sin grundtanke med bibliotek i ett brev till hertigen av
Wolfenbüttel, Representation à S.A.S. le Duc de Wolffenbuttel, pour
l’engager á l’entretien de sa Bibliothèque, vari han menade att ett
336
Naudé (2006) s. 8-9.
Naudé (2006) s. 51.
338
Naudé (2006) s. 10.
339
Franklin (1969) s. 22, och Jacob (1644) s. 481-483. Testament de Richelieu finns på
Archives nationales, serie S, carton n 6, 212.
340
… le tresor des richesses de l’esprit humain, […] En un mot c’est comme une assemblée des
plus grands hommes de tous les siècles et de toutes les nations, qui nous disent leurs pensées
les plus choisies.. Se även not 1.
337
133
133
välförsett bibliotek skulle vara som en vetenskaplig tidskrift och ett tryckt
arkiv där man kunde finna texter i rättsfrågor, om landets styre och
ekonomi. Bibliotekets största användningsområde låg inom rättskipningen,
försvaret av sanningen och i kampen mot fel och brister. På samma sätt
och med samma mål och inriktning hade bibliotek också upprättats inom
kyrkan och inom undervisningen.
Ett bibliotek skulle inte kunna fortleva, hur bra det än var, om det inte
tilläts växa och att samlingarna utökades. Varje dag kom nya skrifter inom
teologin, juridiken, fysiken och matematiken och inom många andra
områden. Detta, menade Leibniz, det var i sanning bara början på vad som
skulle komma. Det skulle inte dröja länge innan de allra bästa biblioteken
blev gamla till sitt innehåll om inte samlingarna utökades och förnyades.
Hertigens av Wolfenbüttel bibliotek hade under lång tid varit eftersatt.
Därför menade Leibniz att det fanns anledning att befara att detta berömda
bibliotek kunde förlora sitt goda rykte om ingen förändring kom till stånd.
Vetskap om frånvaro av utveckling sprids snabbt och vida omkring och
det svåraste som finns är att återerövra ett gott rykte som gått förlorat.
Samma sak kan drabba vilket bibliotek som helst och därför gäller att
aldrig tillåta passivitet när det gäller att bevaka vad som skrivs och
publiceras och samtidigt förvärva den litteratur som kan ge biblioteket ett
aktuellt och uppdaterat innehåll. 341
John Dury, en reformator för den engelska puritanismen, en förkämpe för
utbildningens uppbyggande och spridning såg i sin vision biblioteken och
bibliotekarierna som verktyg och agenter för detta. Dury var en ivrig
förespråkare för bibliotekarien som kulturmissionär, 342 en dimension som
låg över väktarens funktion och rollen som bokförmedlare, som vi sett
beskrivas ovan. Bibliotekarien som utförare skulle för detta ändamål
använda sig av biblioteket och bibliotekets innehåll. John Dury (15961680) 343 föddes i Edinburgh men hade huvudsakligen vuxit upp i Sedan,
där han gått i skola. Han studerade i Oxford, England. Under sin tid i den
protestantiska kyrkans tjänst kom han i kontakt med Samuel Hartlib (?1662), som kom att ägna sig åt religiösa och vetenskapliga projekt
tillsammans med Amos Comenius (1592-1670) och andra som var
inblandade i att reformera undervisningen på kontinenten. Comenius
341
Fellerius (1718) s. 125-128.
Garnett (1899) s. 178
343
När det gäller John Dury så är förutom grunddokumentet, The Reformed Librarie-Keeper,
som beskriver biblioteket och bibliotekariens uppgifter och funktion, en artikel publicerad
1892 i The Library : the transactions of the Bibliographical society viktig ur den synpunkten
att den behandlar John Dury som bibliotekarie. Ytterligare läsning och uppgifter om Durys
biografi finns att få i Batten, J. Minton (1944). Durys insatser och ambitioner inom 1600-talets
undervisnings- och skolväsen behandlas i Adamson (1971).
342
134
134
började med att göra om undervisningssystemet. Genom sina läroböcker
strävade han efter att nå en allmän kunskapsnivå. Hartlib flyttade från
Tyskland till England och blev en drivkraft såväl inom forskningen som
inom det religiösa området. Dury ägnade sig framför allt åt att försöka
förena de protestantiska kyrkorna i Europa, vilket medförde resor och
besök i flera europeiska länderna. När den puritanska revolutionen började
1640 såg Comenius, Hartlib och Dury möjlighet att börja sitt
reformprogram. De ville starta ett nytt universitet i London för att utveckla
en allmän universell kunskap. Detta gick inte att förverkliga, trots kyrkans
stöd. Comenius lämnade England men Hartlib och Dury blev kvar och
engagerade sig i att reformera kyrkan. De ivrade för reformer som skulle
förbättra undervisningen i skolan från de första åren och uppåt. Bättre
skolor, bättre religiös utbildning och bättre kunskapsorganisation skulle
också ge biblioteken en roll i samhället och i reformarbetet. John Durys
Reformed School väckte viss opposition och fick kritik,344 som menade att
Durys avsikt var att ersätta universiteten med en annan utbildningsform.
Det är den här kritiken som får Dury att förtydliga sina tankar och förklara
att det inte alls var hans avsikt att åsidosätta universiteten.345 Sin
uppfattning om universiteten och deras roll inom den utbildningsgång han
eftersträvade beskrev han som att universitetets sanna och riktiga uppgift
skulle vara att publicera och göra bekanta problem och frågor som inte
tidigare behandlats eller ställts. En uppgift var också att upptäcka de fel
och rätta till den skada som saker som felaktigt behandlats som sanna och
riktiga ställt till med och fylla ut de brister och täcka det som saknats till
förmån för alla yrken. 346
I en liten skrift daterad den 16 augusti 1646 ger han sin syn på
bibliotekariens i Oxford befattning. 1650, samma år som John Dury blev
bibliotekarie vid King’s Library vid St. James’ Palace i London,
publicerades hans The Reformed Librarie-Keeper: Two copies of Letters
concerning the Place and Office of a Librarie-Keeper, som utgjorde en del
av det stora reformprogram, som beskrevs i Reformed School, där
bibliotek och bibliotekariens roll har betydelse.
The Reformed Librarie–Keeper är uppdelad på två avdelningar. Den första
avdelningen beskriver det praktiska och administrativa biblioteksarbetet,
den andra talar om bibliotekets övergripande roll. John Dury målar här ut
sin vision.
344
Adamson (1971) s. 152.
Adamson (1971) s. 152.
346
Adamson (1971) s. 153. Adamson citerar ur Reformed School ett längre stycke där Dury
klargör förhållandet i utbildningen från första stadiet över college och vidare mot universiteten
roll.
345
135
135
Bibliotekens och bibliotekariernas viktigaste uppgift är att göra kunskapen
tillgänglig. Likt Naudé och Leibniz var Durys främsta argument för
bibliotek att det skulle vara användbart för alla. Bibliotekariens uppgifter
och ansvar var enligt Durys uppfattning precis desamma som en
akademikers. Bibliotekarien skulle arbeta tillsammans med fakulteten och
deltaga fullt ut i det intellektuella arbetet inom akademien. Bibliotekarien
var själv en akademiker som arbetade med andra akademiker och av den
anledningen skulle han få en anständig lön liksom sina akademiska
kollegor:
....but I have thought that if the proper emploiments of Librarie-keepers were
taken into consideration as they are, or may bee made useful to the advancement
of Learning; and were ordered and mainteined proportionally to the ends, which
ought to bee intended thereby; they would bee of exceeding great use to all sorts
of Scholars, and have an universal influence upon all the parts of Learning, to
produce and propagate the same unto perfection. 347
En iakttagelse som Garnett gjort när det gäller John Dury och hans verk är
svår att utelämna och låta bli att förmedla vidare. I Garnetts ögon är
nämligen ”good old John Dury, the first who discovered that a librarian
had a soul to be saved.” 348
Visionerna talar om det allmänna biblioteket, det universella biblioteket,
det encyklopediska biblioteket och med uppgifter som sträcker sig utanför
bibliotekslokalens väggar. Visonerna ligger i tillgång till andra biblioteks
skrifter genom lån. Visonerna innehåller tankar om beståndsförnyelse som
möjliggörs genom innovativa metoder för finansiering. Bibliotekarierna
verksamma under 1600- och 1700-talen låter oss ana ett universellt och
globalt bibliotek under uppbyggnad.
4.4 En ny dimension – tredje spåret
I det tredje spåret, en ny dimension, ägnas uppmärksamheten åt
bibliotekarien, människan, som arbetar i de bibliotek där praktiker och
tekniker redan är befintliga och visoner formuleras. Människorna i
bibliotekarierollen finns där och med sina egna tankar och med sina egna
idéer utvecklar och diskuterar de bibliotekariens roll, förhållningssätt och
attityd till sitt arbete, till arbetets innehåll, till uppdragsgivare, till nyttjare,
till kollegor och till det som biblioteken genom bibliotekarien skall
representera. Det handlar också om kompetensfrågor.
347
348
Dury (1983) s. 16-17.
Garnett (1899) s. 190.
136
136
Redan under 1500-talet, efter Bartolomeus Platinas tid som bibliotekarie,
skrevs ett dokument, Officio del bibliothecario, som fortfarande finns i
Vatikanens bibliotek och som beskriver den perfekte bibliotekarien. Det är
inte en bibliotekaries egna tankar utan en utomståendes idealbild av en
bibliotekarie och handlar om den kunskap bibliotekarien skall ha, hans
attityd till arbetet, hur han skall uppföra sig och hur han skall bemöta
besökande. 349
Gabriel Naudé (1627) beskriver för den typ av bibliotek som han
företräder och önskar se, det allmänt tillgängliga, universella och
encyklopediska biblioteket, de egenskaper och kvalifikationer som är
önskvärda. Där måste bibliotekarien ha en uttalad vänlighet och uppträda
med stor försiktighet i mötet. Därför är det viktigt att den som utses till
bibliotekarie är en ärbar och lärd man, som kan böcker. Han skall tituleras
bibliotekarie och få bibliotekaries status med en god lön, precis som på
andra berömda bibliotek, där flera framstående män sett det som ärofullt
att få en befattning som bibliotekarie. Detta har i sig gjort att många med
stor lärdom och skicklighet sökt sig till biblioteken.
John Dury (1650) framhåller att bibliotekariens självuppfattning är viktig.
Om bibliotekarierna förstod och såg sig själva i den typ och roll av arbete
som de har med arbete i samhällets och forskningens tjänst så skulle de
kunna arbeta för kunskapsspridning och lärandets framskridande. Till
tjänst som bibliotekarie skulle inte någon kallas som inte hade tron på och
kunde tjäna utvecklingen av lärandet och vara med och främja och
utveckla den allmänna undervisningen.350 Att arbeta som bibliotekarie är
349
Bibliothèque du Vatican, fonds d’Urbin, n0 1248, ff.58-59. Uppgiften hämtad ur Müntz
(1887) s. 26 not 1. Referensen är kontrollerad med bibliotekarien doktor Massimo Ceresa, vid
Vatikanbiblioteket den 29 november 2006. Urb. lat, 1248, ff. 5859. I ett kompletterande brev av den 19 november 2008 bekräftar doktor Massima Ceresa
dateringen av dokumentet till 1500-talet.
El bibliothecario vole essere docto : de bono aspecto : de bona natura : accustumato : et bona et
expedita lingua : el quale a scontro de la guardarobba de havere lo inventario de tucti li libri :
et quelli tenere cum ordine, et a lochi de possere retrovare cio che l vole in uno subito : cusi i
latini commo li greci o li hebreri, o quale altro ce fosse : et sciorare inseme cum li libri la
stantia et vedere che la non sia humano de inepti : et ignoranti : immundi : et stommacosi : et
mostrarli lui proprio con diligentia ale persone de auctorita et de doctrina cum farli cum bel
modo intendere : la prestantia, belleza et gintileza d’essi : et de caracteri et de miniature, et de
vedere quando se serrano che non se pighe alchuna carta et revederli spesso : et quando se
mustrano a persona ignorante che per curiosita li volesse vedere : se non e de troppo auctorita
basta una ochiata : et cusi havere cura quando li manchasse una serratura de supplire presto et
ad omne altro diffecto : et non lassare portare alchuno libro fuora del suo locho excepto sel S.
lo comandasse : et recordise de haverne el scripto de mano de quello chi fustino imprestati : et
tenerne conto da per se usando diligentia de pigliare cura quando in libraria vene (ven’è)
multitudine, che niuno ne fusse portato furtivamente : comme fa el presente bibliothecario
acorto et diligente Messer Agabito.
350
Dury (1983) s. 18.
137
137
främst att tillhandahålla det material, som kan ligga till grund för
undervisning och lärande, som finns i böcker och handskrifter. Det innebär
också att försöka utöka denna tillgång och föreslå dem som har mest nytta
av det att studera och använda det. Bibliotekariens funktion är att vara en
betydelsefull förmedlare av dessa tillgångar av kunskap och han skall
också lära ut hur man orienterar sig i dem och använder dem. 351
Betoningen i Durys budskap ligger på ett annat och nytt nyttjande av
bibliotekariens kompetens och arbete än det som dittills gällt.
Bibliotekarien skall delta i undervisningen med sina moment och sin
kompetens tillsammans med universitetsläraren. De skall bilda ett ”team” i
skolmiljön, där studenter genom läraren får den teoretiska genomgången
och genom bibliotekarien får kunskap om var ämnena finns behandlade
och redovisade i litteraturen.
Ytterligare ett dokument som gäller bibliotekarien är ett öppet brev,
anonymt och publicerat i Mercure Suisse i juli 1736. under rubriken Lettre
sur l’Ofice de Bibliotècaire À Monsieur Enguel, Bibliotècaire à Berne.
Det är inte undertecknat med namn varför det inte med säkerhet kan sägas
att det uppenbart är författat av en tjänstgörande bibliotekarie även om
innehållet tyder på det. Brevet är en lyckönskan till den anställning som
bibliotekarie som en viss herr Enguel har fått. Brevskrivaren vill till den
nye bibliotekarien dela med sig av sina tankar om bibliotek och
bibliotekarier, främst vad gäller de kunskaper och färdigheter
bibliotekarien bör besitta men inte så mycket om förhållningssätt och
attityder.
Brevskrivaren börjar med att konstatera att alla boksamlingar inte är
bibliotek och alla som äger eller har böcker inte är bibliotekarier. Han
menar att det är bara en stor samling böcker, ämnesmässigt ordnade, som
skulle kunna kallas bibliotek och att befattningen bibliotekarie är ett av de
mest ärofulla uppdragen någon kan få.352 Inte alla som fått vården om ett
bibliotek förtjänar att kallas bibliotekarier. De som bara har hand om
nycklarna till biblioteket, öppnar och låser, de som bara visar böckerna för
nyfikna och de som bara sätter upp böckerna på hyllorna kan inte kallas
bibliotekarier. De kan möjligen kallas biblioteksvaktmästare. Bibliotekarie
det är något annat och för att förklara och tydliggöra detta räcker det med
att för det första tala om vad en bibliotekarie skall kunna och för det andra
vad en bibliotekarie skall göra.
351
352
Dury (1983) s. 18.
Mercure Suisse (1736) s. 66.
138
138
För det första måste en bibliotekarie kunna klassiska och levande språk,
vilket i huvudsak innebär grekiska och latin samt de vanligaste moderna
levande europeiska språken. Det är fördelaktigt om detta kan kombineras
med kunskaper i orientaliska språk. Förutom en stor bredd i sina
kunskaper och god orientering inom de flesta vetenskaper skall han ha en
god smak, ett utomordentligt gott omdöme och han bör vara specialiserad
inom något område. 353
Innehållet i bibliotekariens tjänst består av två olika delar. Den ena är att
ha kunskaper att bygga upp ett bibliotek och den andra berör arbetet i ett
redan uppbyggt bibliotek. När det gäller den första delen finns många
förebilder och flera goda exempel och utvecklade bibliografier att nyttja
för att bli framgångsrik. För den andra delen, det redan etablerade
biblioteket, lyfter brevskrivaren fram bibliotekariens behov av
kontinuerlig egenutveckling inom alla ämnesområden, vetenskaper och
bokutgivning och värdet av att följa utvecklingen. Därför föreslås läsning
av flera vetenskapliga tidskrifter. 354 Fördjupning och breddning av sina
kunskaper är en sysselsättning som aldrig får avta än mindre upphöra.
Den i Göttingen verksamme universitetsbibliotekarien Johann Mathias
Gesner skrev i mars 1748 Wie ein Bibliothecarius beschaffen sein
müsse, 355 ett dokument som beskriver hur han menar att en bibliotekarie
skall vara, vilka karaktärsegenskaper han skall äga och i vilka
kunskapsområden han bör ha insikt. Då det finns flera olika typer av
bibliotek är det svårt att generellt uttala sig om vad som krävs. Det är inte
alltid samma egenskaper och kunskaper som fordras.
Den bibliotekstyp som Gesner utgår ifrån är ett bibliotek som finns i en
stor stad med många lärda invånare och det är knutet till ett universitet.
Biblioteket besöks och används av många och det är i tillväxt.
Grundläggande för en bibliotekarie är att han äger kunskaper och en god
orientering inom de flesta ämnen, om än ej på specialistens nivå. Han skall
kunna referera eller känna till innehållet i bibliotekets olika skrifter. Han
bör också kunna de språk på vilka bibliotekets böcker är skrivna eller
åtminstone kunna läsa och ytligt förstå dem.
Bibliotekarien vid ett sådant bibliotek skall vara en man som inte är offer
för ungdomligt lättsinne och ovarsamhet och det skall heller inte vara en
man som på grund av ålder är misslynt och glömsk. Eftersom
353
Mercure Suisse (1736) s. 67.
Mercure Suisse (1736) s. 70-71.
355
Bil. 5. Gesner (1748). Wie ein Bibliothecarius beschaffen sein müsse. Publicerad i Franke
(1895).
354
139
139
bibliotekarien möter många människor i sitt arbete är det av vikt att inte
väcka anstöt utan värna om sin framtoning och värdighet som
bibliotekarie. Det gäller att tänka på sitt uttryckssätt, både i tal och klädsel,
och sitt allmänna uppförande. Ödmjukhet är en berömvärd egenskap och
att odla sina egna intressen till förfång för andras i sitt arbete skall
nogsamt undvikas. Det är användarnas intressen och behov som genom
bibliotekarien skall tillgodoses och bli synliga i biblioteket.
En biblioteksbesökare skall mötas på ett trevligt och tillmötesgående sätt.
Bibliotekarien får inte vara framfusig eller påträngande utan det är viktigt
att det är besökaren som ger tecken om hjälp. Ett artigt välkomnande
önskas och behövs. Bibliotekarien skall ha en känsla för yttre skönhet,
ordning och renlighet i bibliotekslokalen, men det får inte betonas till den
grad att det tar överhanden över och skymmer de verkliga och viktiga
skönhetsvärdena, som ligger i bibliotekets innehåll.
I Österrike var bibliotekariens kvalifikationer aktuella under 1700-talet
och där sägs att en fullkomlig bibliotekarie ska ha omfattande både
teoretiska och praktiska kunskaper och med sin vetgirighet ständigt söka
ny kunskap. 356 Denis berör också de egenskaper bibliotekarien bör ha i
förhållande till de ämnen som finns i biblioteket. Ämnena skall behandlas
lika och bibliotekarien bör vara väl orienterad inom varje ämnes litteratur.
Han talar också om det positiva bemötandet bibliotekarien skall ge dem
som besöker biblioteket och med vilken tjänstvillighet och iver besökaren
skall bli presenterad för de dokument han önskar konsultera.357 Ett
förhållningssätt som är hämtat ur och bedöms som viktigt i den franska
litteraturen. 358
När teologie doktorn Jean-Baptiste Cotton des Houssayes 1780 utnämndes
till bibliotekarie vid Sorbonne ålåg det honom att inför Sorbonnes
generalförsamling hålla sitt installationstal.359 Talet höll han den 23
december 1780 och han beskriver där sina uppgifter som bibliotekarie och
redogör för vilka kvalifikationer och egenskaper bibliotekarien enligt hans
mening bör ha. Talet hölls på latin, men översattes till franska av G.
Duplessis och publicerades en första gång 1839 i Bulletin du Bibliophile,
Petite Revue d’ancien Livres, 1839 (No. 11, 3e serie). Senare, 1857,
publicerades talet också i Bulletin du Bouquiniste 1857 (17e numero, 1er
Septembre).
356
Denis (1777) Erster Theil : Bibliographie, s. 255.
Denis (1777) Erster Theil : Bibliographie. S. 256.
358
Denis (1777) Se not p, s. 256: Dieses wird besonders von den Pariserbibliothekaren
gerühmet..
359
Bil. 6.
357
140
140
Jean-Baptiste Cotton des Houssayes, 1727 -1783, hade ägnat större delen
av sin livsgärning åt undervisning i Rouen. 1776 kom han emellertid till
Paris och blev där utnämnd till bibliotekarie vid Sorbonne 1780. Cotton
des Houssayes föddes nära Rouen den 17 november 1727 och dog i Paris
den 20 augusti 1783.
Cotton des Houssayes, som enligt Duplessis, tillhörde ett släkte, som
redan då var utdött, av blygsamma och arbetsamma lärda, som odlade
kunskapen för sin egen skull och som fann mycket större behag i att
smycka och stärka sin insikt i studerkammarens tystnad än tillfredsställelse i att låta alla få insikt i minsta lilla arbete eller i de obetydligaste
upptäckter. 360
När Cotton des Houssayes tänker på vilka kvaliteter en bibliotekarie skall
ha så känner han sig överväldigad därför att de är så många att han har
svårt att räkna upp dem. Bibliotekarien är en privilegierad man och för att
vara värdig att få bära bibliotekaries titel så måste han ha studerat alla
områden inom litteraturens olika fält, för att kunna vara en god och kunnig
guide och vägledare för dem som vill använda biblioteket.
En bibliotekaries nödvändiga kompetens består i att vara kunnig i både
den sakrala och den profana vetenskapen och att vara hemmastadd i
forskningen på högsta nivå såväl som i litteraturen på lättare och lägre
vetenskaplig nivå. Bibliotekarien bör vara vetenskapsman och teolog, men
det måste kompletteras med en vid litterär bildning, en exakt och precis
kunskap om alla konstarter och vetenskaper. Bibliotekarien måste kunna
uttrycka sig med stor lätthet och slutligen också vara mycket artig,
förekommande och belevad vilket kommer att ge honom besökarnas
tillgivenhet lika mycket som hans förtjänster försäkrar honom om deras
aktning. Han måste vara ihärdig och outtröttlig. Han är djupt tillgiven
litteraturen och han arbetar för dess framsteg.
Bibliotekariens inställning och attityd är att han är bibliotekets och
huvudmannens officielle representant, vilket innebär att han skall vara
övertygande och tillgiven sitt bibliotek när han talar om det, presenterar
det och tar emot besökare. Bibliotekarien ska ta emot alla besökare, vare
sig de är lärda eller helt vanliga nyfikna. Han skall vara tjänstvillig och så
artig och vänlig att det för besökaren framstår som en personlig
hedersbetygelse.
Bibliotekarien försöker aldrig smyga undan någons blickar eller gömma
sig bakom någon hylla. Han är både trogen och stolt över sitt uppdrag.
360
Duplessis (1857) s. 403.
141
141
Knappast någonting kan hålla honom borta från arbetet och från alla de
lärde som besöker honom. Han vill vara och är den kunnige och välvillige
vägledaren. Han skall bortse från sin egen person och lämna allt annat som
han för stunden sysslar med för att möta en besökare med stor artighet och
hjälpa honom.
Han känner en sann glädje i att introducera nya besökare och brukare i
biblioteket. Han visar allt, vilket innebär alla avdelningar samt det som
biblioteket har som är särskilt värdefullt och sällsynt. Om besökaren söker
ett speciellt dokument som finns i biblioteket så visar han en omedelbar
entusiasm att låta besökaren få ta del av detta. Han är dessutom så
förekommande att han presenterar andra dokument, som finns i biblioteket
inom samma ämne eller med anknytning till detta för att på samma gång
göra besökarens forskning enklare och mer fullständig.
Det förekommande och artiga bemötandet besökaren får följs upp då
besökaren ska lämna biblioteket för då gäller att inte glömma att tacka för
besöket eftersom det hedrade biblioteket. Besökaren sprider genom sin
närvaro glans över biblioteket, som gestaltas genom besökarens fortsatta
arbete.
Det är olyckligt om bibliotekarien ser sig som väktare över bibliotekets
samlingar så till den grad att han inte tillåter någon annan att ta del av dem
eller ens se dem eftersom anledningen till att biblioteket byggts upp är just
för att kunna ställa samlingarna till allas förfogande. Och vad vore
egentligen meningen med biblioteket och de stora och dyrbara
samlingarna om de inte vore ämnade, såsom bibliotekets grundare hade
tänkt sig, nämligen att bidra till utvecklingen och till framtida forskning?
En bibliotekarie är en lärd man som besitter ett analytiskt sinne och en
djup bildning och som bara är intresserad av vetenskapernas utveckling
och som har förmågan och kunskapen att urskilja de originella verken,
som föreslås finnas i biblioteket, som annars skulle glömmas bort.
Bibliotekarien är mycket noga med förvärven eftersom det inte finns ett
ekonomiskt utrymme att förvärva annat än böcker och dokument som har
hög innehållslig kvalitet. Värdet av dessa dokument ökar påtagligt om de
klassificeras rätt och på så sätt blir möjliga att finna och konsultera. Att
sätta upp böckerna i ett bibliotek efter en bestämd vetenskaplig ordning är
av oskattbart värde.
Förebilder som Cotton des Houssayes vill framhålla är de båda
kardinalerna och sedermera bibliotekarierna vid Vatikanbiblioteket
142
142
Girolami Quirini och Domenico Silvio Passionei. Gabriel Naudé har en
plats hos Cotton des Houssayes liksom Lodovico Antonio Muratori,
bibliotekarie och arkivarie från Modena. Den tyske bibliotekarien Johann
Michael Francke är genom sitt bibliografiska arbete också en förebild. 361
Bilden av och innehållet i bibliotekarieyrket för den behandlade perioden
blir mer komplex och får enligt min mening ytterligare en dimension.
Denna dimension har utvecklats parallellt med det praktiska arbetet och
visionerna. Det personliga förhållningssättet till uppdraget, bibliotekens
uppgift, studier, forskning och bemötande samt det representationsuppdrag
bibliotekariebefattningen innebär ger bibliotekarieyrket mer substans. Det
som beskrivs skulle kunna vara rent personliga egenskaper och attityder
bara knutna till en enskild bibliotekarie, men det som framhålls ger
bibliotekarien en särskild betydelse genom inställning och attityd. Det som
tillkommit är ett förhållningssätt i en yrkesroll och ett synsätt som bidrar
till att stärka bibliotekariens yrkesidentitet genom att initiera ett
yrkesetiskt perspektiv. Sammantaget är det värden som ger ytterligare en
dimension till bibliotekarieyrket och som kommer att utvecklas.
4.5 Sammanfattning
I kapitlet har jag tecknat de tre spår och områden som under perioden
utvecklar bibliotekarien från praktiker över visionären till en yrkesutövare
med en yrkesetisk insikt. Flera av de praktiska momenten utvecklas från
ren rutin till uppgifter av intellektuell art som bygger på fördjupade
kunskaper som i början inte alltid utarbetats av bibliotekarier men väl av
lärde i syfte att göra vetenskap åtkomlig. Det rör sig om ämnesklassifikation och bibliografiska tekniker. Det rör sig om utvecklade
principer och metoder för förvärv och det rör sig om förhållningssätt och
attityder och inte minst handlar det om de kunskaper en bibliotekarie
måste ha för att klara bibliotekariens uppgifter.
361
Girolami Quirini (1680-1759) utnämndes till kardinal 1727 och blev föreståndare för
Vatikanbiblioteket 1730. Han drog sig tillbaka 1751 och efterträddes som föreståndare 1755 av
Domenico Silvio Passionei (1682-1761). Lodovico Antonio Muratori (1672-1750) var bland
annat hertiglig bibliotekarie och arkivarie i Modena från 1750. Johann Michael Francke (17171761), tysk bibliotekarie.
143
143
144
144
5 Diskussion och slutsatser
I föregående kapitel har frågorna om vad en bibliotekarie är och om
bibliotekarie är yrke eller profession ställts. Därefter har exempel på
bibliotekariens arbetsplatser och arbetsuppgifter granskats. Enskilda
bibliotekariers syn på bibliotek i allmänhet, bibliotekens funktion och
bibliotekariernas roll och uppdrag i synnerhet har undersökts och slutligen
har mot denna bakgrund bibliotekarieyrkets utveckling getts en form.
Detta leder fram till de svar avhandlingen söker på följande frågeställningar:
x hur bibliotekarieyrket utvecklas under perioden 1475 till 1780 med
avseende på institutionella drivkrafter, varför och hur institutioner
tog bibliotekariers tjänster i anspråk,
x hur bibliotekarier själva har påverkat innehållet i sitt yrke,
x om det går att finna en gemensam kärna och grund för yrket,
x om det går att formulera en gemensam värdegrund för bibliotekarier.
5.1 Bibliotekarieyrkets utveckling
Undersökningen om bibliotekarieyrkets utveckling har Europa som den
geografiska basen och det är ett europeiskt perspektiv som gäller. De
exempel som valts kan placeras i olika enskilda länder, men varken kyrkan
eller universiteten var nationsbundna. Furste- och kungahusen och den
privata boksamlarsfären kan måhända ha nationella särdrag, men kan de
bakomliggande motiven för biblioteksbyggande och skapandet av
förutsättningar för bibliotekariers arbete vara desamma? Den undersökta
perioden är lång, 305 år. Den är motiverad av den anledningen att den
inom sig rymmer tre kompletterande och avgörande områden i
bibliotekarieyrkets utveckling. Områdena, bibliotekarien i arbete, bibliotekarien och biblioteken som idé och bibliotekarien-människan, löper inte
helt parallellt utan har en fördröjning och överlappning i förhållande till
varandra i nämnd ordning. De är innehållsmässigt klart avskiljbara men de
utgör tillsammans en helhet, från det praktiska, mot ett framåtsyftande
visionärt arbetssätt till bibliotekarien-människan, den kompletterande
dimensionen, vari frågor av yrkesetisk karaktär lyfts fram. Progressionen i
145
145
bibliotekarieyrkets utveckling finns inom dessa områden och följer tre
spår, det praktiska spåret, det visionära spåret och yrkets nya dimension.
5.1.1 Det praktiska spåret
Med boktryckarkonsten följde en dramatisk utveckling, som gav flera som
skrev möjlighet att låta trycka och sprida sina arbeten inom många ämnen.
Att skrifter kunde mångfaldigas och att formaten blev mindre bidrog till
en ökad spridning. Både behov av och intresse för böcker och det böckers
innehåll förmedlade kunde tillfredsställas, vilket fick till följd att
boksamlingar byggdes upp, ibland till ansenliga storlekar. I takt med
denna utveckling uppstod ett påtagligt behov av ordning, då en oordnad
boksamling medförde en risk att förlora överblickbarheten och kunskapen
om vilka böcker och skrifter som fanns. Förutsättningen för att kunna
skapa ordning bland alla de dokument som redan fanns och kom att
förvärvas var att ha system för det. System måste utvecklas och någon
måste utföra arbetet. Detta var en anledning till att utse och/eller anställa
särskilda personer speciellt för denna uppgift, de som kom att kallas
bibliotekarier.
Överblickbarheten över boksamlingen, som utgjorde själva biblioteket,
kunde skaffas på olika sätt, en yttre och en inre ordning. Med den yttre
menas ordning i rummet, såsom hur skrifterna förvaras och ställs upp och
med den inre menas skrifternas inbördes förhållande till varandra. Det som
eftersträvades och var nödvändigt i båda fallen förutsatte tillämpbara
principer och system. Den yttre ordningen förutsatte den inre och tog sig
uttryck i uppställning på hyllor efter format, författare, titel eller ämne och
möjligen andra ordningsföljder efter det lokala bibliotekets utformning
och enligt biblioteksägarnas och bibliotekariernas behov och önskemål.
För den ämnesmässiga uppställningen i biblioteket, användes de
klassifikationsscheman som utarbetades på olika grund och med olika
utgångspunkter. Bibliotekarier byggde vidare på och utvecklade redan
använda modeller, från enkla till sofistikerade, för klassifikation. För
bibliotekarien utvecklades klassifikationen till en yrkesspecifik kunskap.
Efterkommande generationer av bibliotekarier har tagit vid och fortsatt att
utveckla. Den yttre ordningen i biblioteksrummet innebär uppställning av
boken efter särskilt system i syfte att kunna hitta den och att kunna ställa
tillbaks den efter användning.
Den inre ordningen bestod i att i första hand ha förteckningar över de
böcker som fanns i det enskilda biblioteket. Det är starten på de bibliografiska arbetsmomenten. Katalogerna uppställdes i alfabetisk ordning
dels efter författare dels efter titlar. Behovet av att ordna dokumenten
146
146
ämnesvis krävde system för klassifikation. Olika klassifikationsgrunder
förekom och ämneskataloger upprättades efter det system som gällde för
det särskilda biblioteket och blev därmed avgörande för i vilken ordning
böckerna ställdes upp i bibliotekslokalen. Innehavet av böcker skulle
redovisas i form av kataloger med bibliografiska beskrivningar för att
varje enskild volym, unik i sitt slag, skulle kunna identifieras och
ämnesbestämmas. Bibliografier skiljer sig i sin ambition från och sträcker
sig över de lokala katalogerna, som bara har ambitionen att förteckna det
egna bibliotekets bestånd. Bibliografiernas funktion är att vara universella,
allomfattande och heltäckande. Bibliografin kan vara generell, ämnesgrundad eller ha en annan indelningsgrund. Bibliografin skiljer sig också
från kataloger i beskrivningarnas detaljnivå och i sin grundfunktion.
Förutom att värna den inre och yttre ordningen innebar det praktiska
arbetet tillsynsuppgifter och bokvårdsmoment. Dokumenten i biblioteket
behövde ständig tillsyn, vilket i praktiken innebar att de skulle dammas
och besiktigas så att mask-, mögel- och svampangrepp kunde förhindras
och för att de heller inte skulle komma till skada på annat sätt eller kunna
stjälas. Därför måste alla de som fick tillträde till biblioteket noga övervakas och kontrolleras under sina besök. Framför allt var det viktigt att
kontroll utfördes när någon lämnade lokalen så att inget försvann med
besökaren.
I det praktiska arbetet framstår bibliotekariens närvaro i bibliotekslokalen
som särskilt viktig. Bibliotekarien hade en servicefunktion, vilket innebar
att hålla bibliotekslokalen tillgänglig för besökare och vägleda dem, såväl
i lokalen som i och om bibliotekets volymer. Bibliotekarien skulle alltid
stå till sin arbetsgivares förfogande, när det gällde att ta fram dokument
och leta efter uppgifter. Servicefunktionen, särskilt vad gällde vägledning i
och om skrifterna samt ta fram särskilda uppgifter, förutsatte att
bibliotekarien hade speciell kunskap om dokumentbeståndet men också
kunskaper i språk och i de ämnen, inom vilka biblioteket hade dokument. I
avsaknad av det var biblioteket knappast brukbart.
För att uppfylla servicefunktionen betonades uppgifter som bokframtagning, bokuppsättning och i förekommande fall administration av utlån
till dem som tillåtits att låna. Alla utlån av dokument skulle nogsamt
registreras samt kontrolleras vid återlämnandet. Om det behövdes var det
bibliotekariens uppgift att återkräva volymer som inte lämnats tillbaka.
För att kunna fullgöra dessa uppgifter började bibliotekarier bygga
kontrollsystem genom journalföring av lån och återlämning, samt upprätta
inventarieförteckningar.
147
147
Det praktiska arbetet kunde också, såsom var fallet vid Vatikanbiblioteket,
innehålla en ekonomi- och avtalshantering, vilket innebar att bibliotekets
utgifter och eventuella inkomster nedtecknades och redovisades.
Bibliotekarien kunde också anförtros uppgiften att förvärva, eller föreslå
till förvärv, men också precis som vid Vatikanbiblioteket avtala med
kopister, bokbindare och andra om inköp och andra tjänster.
Till en början ankom det i de flesta fall inte på bibliotekarien att handa
förvärven till biblioteket. Bibliotekarien styrde heller inte biblioteket
genom att tilldelas en summa pengar för att sköta förvärven. Förslag
samlades in och bibliotekarien tilläts först efter att ha presenterat inköpsförslagen att verkställa inköpen.
De personer som utsågs till eller fick anställning som bibliotekarier var
personer med hög utbildning och stor beläsenhet. De behärskade i
allmänhet flera språk. Undantaget är universiteten i Oxford och
Cambridge där det till en början inte krävdes högre examen än en
magistergrad.
Det finns kontakter mellan personer som har anställningar som
bibliotekarier men om specifika biblioteksfrågor avhandlades dem emellan
är svårt att avgöra i detta skede. De har förvisso korresponderat med andra
lärda varför vi med stor sannolikhet kan anta att det rört sig om
vetenskaps- och litteraturfrågor applicerbara på och med nära anknytning
till biblioteket och bibliotekariefunktionen och då inte bara inom det
praktiska arbetet. Det torde ha funnits en samhörighet.
Det praktiska spåret kan sammanfattas så att dokumentet varit i fokus för
bibliotekariens verksamhet. De huvudsakliga momenten i biblioteksarbetet
rymdes i områdena förteckna böcker i kataloger och göra inventarieförteckningar, göra böckerna tillgängliga för dem de var avsedda för,
handha böckerna genom att ställa upp dem i innehålls- och ämnesmässig
ordning, bevara böckerna genom att skydda dem från olika typer av skador
samt samla och förvärva böcker enligt bestämda kriterier. 362 Arbetet var av
praktisk natur och en gedigen praktisk grund för biblioteksarbete hade
utvecklats. Det har också inneburit att yrkesspecifika kunskaper som
katalogisering och klassifikation har utvecklats. Systemen och
kunskaperna inom dessa moment har förts vidare till kommande
generationer av bibliotekarier för fortsatt utveckling.
362
Jolly (1988) s. 381.
148
148
5.1.2 Det visionära spåret
Det visionära spåret har sin upprinnelse i tankarna om biblioteket som idé,
ett område inom vilket flera för bibliotekarien viktiga och uppfordrande
ställningstaganden diskuteras. Främst gäller det för bibliotekarien att reda
ut för sig själv vad man vill som bibliotekarie och samtidigt klargöra vad
ett bibliotek är och vad man menar med det samt tydligt klargör vad ett
bibliotek har för uppgift. Först därefter är det möjligt att bestämma sin
egen inställning till bibliotekariens arbete och vilja och att därur forma
visioner om framtiden.
Bibliotekarierna visar i sina skrifter hur de tänker om bibliotek och de
diskuterar vad bibliotek är, vad det skall vara bra för och vilka mål som
kan sättas upp för verksamheten samt vilken samhällelig roll biblioteket
kan spela. Bibliotekarien är central i dessa tankar och resonemang och
utrymme ägnas mera innehållsliga aspekter och mindre åt uppbyggnaden
av praktiska system. Det är framtidens bibliotek, ideal, mål, uppgifter och
samhällsnytta som är i fokus. Redan i Sixtus IV:s bulla tecknas
Vatikanens biblioteks framtid i uppgiftsformuleringarna.
Biblioteket som idé kan delas upp i olika områden, då grunderna för att
skapa biblioteken har varit olika. Universitetsbiblioteken byggdes upp för
att främja studierna och forskningen. Bibliotekens innehåll var tänkt att
användas bara av studenter och lärare och i så motto var det ett internt
exklusivt bibliotek. Men det som gör skillnad är att studenterna verkligen
får tillgång till böcker och det kommer att anses som ett allmänt bibliotek
även om det bara är innanför universitetets murar. Det bibliotek som
Cotton des Houssayes talar om, Sorbonnebiblioteket i Paris, tar emot
forskare som inte bara är knutna till det egna universitetet. Universitetsbiblioteken har i sin funktion och tillgänglighet likheter med kyrkans
bibliotek och då i synnerhet med Vatikanbiblioteket, som öppnades för
personer inom Vatikanen som ägnade sig åt studier och forskning.
Exklusiviteten förändrades och det blev ett forskningsbibliotek dit också
andra fick komma. Det mest exklusiva är det egna biblioteket, som byggs
för eget bruk och utan tankar på att ställa det till andras förfogande. Det
byggs också upp endast med biblioteksägarens intresse som drivkraft. Så
förhöll det sig till en början med furste- och kungabiblioteken.
En särskild påverkan på biblioteken som idé fick några bibliotekarier som
anställdes vid privata bibliotek, Gabriel Naudé och Wilhelm Gottfried von
Leibniz. De hävdade att bibliotek skulle vara allmänna, det vill säga
allmänt tillgängliga, de skulle vara universella genom att med bibliografier
och kataloger sprida kännedom om all utgivning, om bibliotekets egna
samlingar men också om andra biblioteks samlingar, vilket kunde
149
149
åstadkommas genom att kopiera deras kataloger. Så skulle det bli ett
universellt bibliotek. Det skulle vara encyklopediskt. All kunskap skulle
gå att finna i de skrifter som fanns på biblioteket eller bli tillgängliga
genom bibliotekets försorg. De skulle både samla in och bevara det gamla
men det skulle också vara framåtsyftande i den meningen att nya rön
skulle bevakas och nya skrifter förvärvas. Vetenskapernas och samhällets
utveckling skulle följas och det skulle märkas i bibliotekens förvärv och
sätt att arbeta.
Bibliografier har ett särskilt värde för universaliteten med de ambitioner
bibliografer har haft att vara heltäckande. Konrad Gesners arbete kom att
stå modell för fortsatt bibliografiskt arbete. Leibniz tankar om Nucleus
librarius och Myriobiblion, vilket innebar aktiv bevakning och
bekantgörande av forskning, liksom Naudés starka hävdande att alla
meningsyttringar skulle få komma till tals i bibliotekens skrifter är allt
avgörande för biblioteket som idé. För både Naudé och Leibniz fanns
Ambrosianabiblioteket i Milano, Angelicabiblioteket i Rom och Bodleian
Library i Oxford som föregångsbibliotek för idén om öppenhet.
John Dury, en reformator för den engelska puritanismen, var en förkämpe
för utbildningens uppbyggande och spridning. I John Durys vision finns
ytterligare en idé om biblioteket som redskap. Redan i Sixtus IV:s bulla
fanns idén att biblioteket skulle användas som redskap för den katolska
trons spridning. I detta ligger dock den begränsning att det är kyrkans män
som skall använda skrifterna för att finna argument för och i sitt
missionerande. John Dury ser i sitt reformprogram gällande undervisningen att där kan bibliotekarier arbeta tillsammans med lärare för att
med skrifternas hjälp höja utbildnings- och kunskapsnivån. John Dury
framhärdade bibliotekariernas stora betydelse för det allmänna kunskapshöjandet genom utbildning. John Dury såg bibliotekarien som en agent
och ett verktyg för att sprida kunskap och höja befolkningens utbildningsnivå. Bibliotekarierna och biblioteket är redskap som aktivt skall
användas. Bibliotekarien som utförare använder sig för detta ändamål av
biblioteket och bibliotekets innehåll. Betoningen i Durys budskap ligger
på ett annat nyttjande av bibliotekariens kompetens och arbete än det som
hittills gällt, nämligen att klassificera och katalogisera och andra uppgifter
från den praktiska eran.
Bland visionärerna placerar jag också Gottfried Wilhelm von Leibniz även
om det mesta i hans idéer och tankar förefaller bekant och redan avhandlat
hos Gabriel Naudé. Leibniz läse- och mottagarkrets var en annan än
Naudés och i en annan tid. Genom sitt stora kontaktnät och sin omfattande
korrespondens har han givit ytterligare spridning åt Gabriel Naudés idéer
150
150
genom att han anammat dem, kopierat dem men givit dem en annan och
justerad ordalydelse. Det Leibniz gjort i Bibliotheca Universalis Selecta
från 1689 har Gabriel Naudé gjort 62 år tidigare i det fjärde kapitlet i
Advis pour dresser une bibliothèque från 1627. Detta kapitel, De quelle
qualité & condition ils doiuent estre, 363 är det mest omfångsrika i Naudés
bok och den likheten finns att en rad författare och en rad arbeten
omnämns. Leibniz ger ett betydligt större antal författarnamn och titlar
medan Gabriel Naudé ger exempel på författare och titlar som är
nödvändiga för ett bibliotek, författare vilka man inte skall glömma eller
förbise liksom han också ger råd om vilka man kan utelämna. Naudé för
resonemang om varför författare och titlar måste väljas och varför de
eventuellt kan utelämnas. Han anger urvalsprinciper. Hos Leibniz saknas
principdiskussionerna.
Naudé var endast 27 år gammal när han skrev Advis pour dresser une
bibliothèque och Leibniz var hela 16 år äldre när hans Bibliotheca
Universalis Selecta var färdig. Av detta faktum kan man sluta sig till att
Leibniz hade hunnit skaffa sig en större beläsenhet och erfarenhetsgrund
att ösa ur och dessutom hade den vetenskapliga utvecklingen under de
sextio år som förflutit mellan de båda skrifterna varit påtaglig och
produktionen av skrifter avsevärd. Christina Lancien visar i sin artikel på
likheter i Naudés och Leibniz tankar om bibliotek och hon menar att
… utan att det går att direkt påvisa att Leibniz i varje sak var beroende av Naudé
… så kan man ändå säga att Naudés idéer influerat och påverkat Leibniz. 364
Vid parallelläsning av Naudés och Leibniz texter framstår Christina
Lanciens ord som återhållsamma. Leibniz idéer förefaller vara mycket
närmare Naudés än bara påverkan och influens.
För både Leibniz och Naudé gällde att de verkade i en tid då endast ett
fåtal bibliotek i Europa var allmänt tillgängliga för forskning och studier,
innebärande att det var den tidens lärde som ägde tillgång till biblioteken.
Biblioteken var av privat karaktär och för privat bruk. Naudé byggde upp
Bibliothèque Mazarine, som från 1643 till 1652 stod till förfogande för de
lärde. Leibniz verkade i biblioteket i Wolfenbüttel från 1691. Biblioteket
hade varit öppet för de lärde sen tidigare.
363
Naudé (1990) s. 38-94 och i den svenska översättningen Naudé (2006) s. 17-32.
Lancien (1990) s. 129. … ohne dass eine direkte Abhängigkeit der Leibnizschen von denen
Naudés in jedem Fall nachweisbar wäre … doch wird man sagen können, dass Naudés
Anregungen auf Leibniz wirkten und ihn beeinflussten.
364
151
151
Gemensamt för de båda är en entydig ambition att vilja bygga upp ett
bibliotek för allmän tillgång med ett universellt och encyklopediskt
innehåll. Ett allsidigt innehåll med stark betoning på just innehållet gällde
och boken som objekt fick stå tillbaka. Vid uppbyggnaden av ett bibliotek
var det naturligt för dem att följa universitetsfakulteternas indelning.
På frågorna vilka syften ett bibliotek tjänar och vad ett bibliotek skall vara
bra för var de båda också entydiga och samstämmiga. Biblioteken skulle
vara öppna för allmänheten. Lancien tolkar Naudés inställning som i
huvudsak inriktad mot de lärde och vetenskap och forskning. Hon menar
att Leibniz däremot var mera praktiskt orienterad och inriktad mot
samhällsmedborgarnas behov av kunskap och information om stat, kyrka
och samhälle. Leibniz framhärdar liksom Naudé vetenskapens behov.
De båda verkar i en tid då det privata förhärskar och därför gäller det för
dem att övertyga biblioteksägarna om nyttan och fördelarna med att öppna
biblioteket för allmänheten, och att avsätta medel för att kunna förvärva
böcker inom alla ämnesområden och följa utvecklingen. Båda framhäver
det anseende och goda rykte biblioteksägaren kommer att åtnjuta och
betonar det som ett avgörande argument för att satsa på ett allmänt
tillgängligt bibliotek. Den största skillnaden mellan Naudé och Leibniz
enligt Lancien rör sig om finansieringen av biblioteksverksamheten och
hon säger:
Leibniz grundläggande tankar om bibliotek är i många stycken gemensamma
med Naudés krav och Leibniz utvecklar dem vidare, men skiljer sig från Naudé i
fråga om kraven på bestämda anslag för biblioteksverksamheten – betingat av
tidsfaktorn och därmed förändrade förhållanden.365
I sin egenskap av bibliotekarie verkade Leibniz för det allmänt tillgängliga
biblioteket av encyklopedisk och universell karaktär.
Biblioteket var ett arbetsredskap och bibliotekarien en del av detta. För att
kunna uppfylla sin del var bibliotekarien med nödvändighet en lärd man
med djupa och omfattande språkkunskaper, vilket i sig var en förutsättning
för att över huvud taget kunna vara bibliotekarie.
Finansieringen av biblioteksverksamheten var ett stort bekymmer för
Leibniz och hans uppfinnings- och idérikedom vad gällde att skaffa medel
365
Lancien (1990) s. 129-130. Das bibliothekarische Gedankengut von Leibniz weist viele
Gemeinsamkeiten mit den wegweisenden Forderungen Naudés auf, entwickelt diese weiter,
unterscheidet sich jedoch wesentlich durch die Forderung nach einem kontinuerlichen, festen
Etat – bedingt durch den zeitlichen Abstand und die damit veränderten Verhältnisse.
152
152
till biblioteket för bokinköp var nyskapande. I klartext menade Leibniz att
biblioteket inom sig skulle hysa andra verksamheter, som inbringade
pengar till biblioteksverksamheten. Leibniz talade för sin egen person när
det gällde den lön han fick för sin bibliotekariesyssla. Resonemangen
hittas också hos både Naudé och Dury men dessa talar om lön till
bibliotekarier i allmänhet, inte bara till sig själva.
Leibniz hade ett stort nätverk och under sina många och långa resor i
Europa hade han mycket kontakter med bibliotekarier. I dessa har
naturligtvis hans egen syn på bibliotekets framtida samhälleliga funktion
funnit uppslag och formats. Det kollegiala mötet ger näring åt innehållet i
professionellt avseende.
Leibniz biblioteksvisioner är i stort hämtade från Naudé, men han tillför
ett ekonomiskt uppfinningsrikt synsätt. Han vill dessutom utveckla
bibliotekets roll som en aktiv förmedlare av vetenskapliga rön. Detta skall
göras genom utförligt kommenterande och refererande artiklar om olika
vetenskapliga landvinningar och framsteg. Att kunna göra detta skulle
medföra en omfattande läsning och intensiva studier för en bibliotekarie,
som måste följa den vetenskapliga litteraturen på nära håll och aktivt
arbeta med den. Ett utvecklat arbetssätt som förmedlare skulle ge resultat
både bland andra lärda och bland en kunskapstörstande allmänhet.
Naudé har till skillnad från Leibniz en helhetssyn på bibliotekariens
arbete, bibliotekets uppbyggnad och bibliotekets funktion och utformning
rumsligt och tekniskt. Naudé utgår från befintliga system och lyfter och
utvecklar rutiner med principiella och teoretiska resonemang om bibliotek.
Han talar om utveckling av metoder för arbetets genomförande samtidigt
som han talar om hur bibliotekets samhälleliga funktion kan utvecklas.
Visionen är det encyklopediska, det universella och det allmänna
biblioteket. Han berör bibliotekariens kompetens och den lön en
bibliotekarie bör få för sitt arbete. Naudé öppnar i sitt sista kapitel en
diskussion om vilka mål ett bibliotek skall ha för sin verksamhet och som
bibliotekarien skall arbeta efter.
Leibniz arbetar hårt för att skapa ett arbetsverktyg i biblioteket genom att
göra det till ett encyklopediskt, universellt och allmänt bibliotek. Leibniz
betonade, precis som Naudé och andra gjort, värdet av välskrivna och
noggrant utformade kataloger, som en del av det universella biblioteket.
Han betonar mer än Naudé det vardagliga, det vill säga vardagens behov
av en ”informationscentral”, tjänstemannens behov av ett uppslagsverk
förverkligat i biblioteket. Hjälpmedel som ”Nucleus librarius” och
153
153
”Myriobiblion” skall effektivisera både spridning och åtkomst och vidgad
bildning. Leibniz uppfinningsrikedom vad gäller finansieringen av
biblioteksverksamheten var mycket framåtsyftande.
Erfarenhets- och kunskapsutbyte, enligt Naudé och Dury nödvändigt, blir
mera vanligt förekommande och de unika kunskapsinslagen blir mer
påtagliga. Metoder och synsätt blir samstämmiga och homogeniteten i
yrkesgruppen växer.
Sammanfattningsvis kännetecknas det visionära spåret av ett nätverksbyggande genom kollegial korrespondens, kollegiala möten och en
diskussion om vad bibliotekarien kan och bör uträtta utöver de uppgifter
som grundlagts genom utformningen av det praktiska arbetet. Dessutom
framstår tydligt att en bibliotekarie inte kan arbeta isolerat utan är
beroende av omvärldskontakter, ägna sig åt omvärldsbevakning och med
en modern term ett intensivt ”spanande”. Formerandet av en profession i
modern mening stärks genom det nätverksbyggande som sker och den
kollegiala samhörighet som uppstår i samband härmed.
Grunderna i skötseln av ett bibliotek hade redan utformats genom det
praktiska arbete och de moment som beskrivits ovan. 1627 innebär ett
vidgande av biblioteks- och bibliotekariebegreppet. Gabriel Naudé
publicerar sin Advis pour dresser une bibliothèque, en bok omfattande nio
kapitel, som berör samtliga hittills behandlade frågor om bibliotek, men
den innehåller dessutom resonemang som sträcker sig utöver det praktiska.
Han för in metoddiskussioner om hur förvärv, katalogisering,
klassifikation och uppställning skall utföras. Han berör dessutom
bibliotekets lokaler och deras utformning och slutligen öppnar han
diskussionen om bibliotekets mål, ett resonemang som bibliotekarien
måste föra och vara medveten om.
Förutom Gabriel Naudé räknar jag bland visionärerna John Dury, som
framhärdade bibliotekets och bibliotekariernas stora betydelse för det
allmänna kunskapshöjandet genom utbildning. John Dury såg i
bibliotekarien en betydelsefull agent. Gabriel Naudé, John Dury och
Gottfried Wilhelm von Leibniz formulerar olika biblioteksfilosofier, som
förutsätter de existerande utarbetade praktiska momenten, och tillför nya
idéer som rör bibliotekarien i sin yrkesutövning och på så sätt bidrar till
yrkets utveckling. Gemensamt för Naudé, Dury och Leibniz är att det
praktiska arbetet egentligen inte är i fokus i deras resonemang utan
principerna, motiven och metoderna för de olika delarna som ingår i ett
biblioteksarbete med ett självklart sikte på framtiden och därav det
visionära anslaget. De går vidare och bereder vägen för ett yrke i
utveckling.
154
154
5.1.3 Det tredje spåret - en ny dimension
Det tredje spåret och den nya dimensionen handlar om bibliotekarien,
människan. I ett dokument, vars datering uppskattas till 1500-talet, i
Vatikanbibliotekets arkiv finns antydan till en ny dimension i
bibliotekarieyrket. 366
Det praktiska arbetet är ett spår, biblioteket som idé med visioner och
framtidstankar är ett andra. Den nya dimensionen bygger på redan
etablerade arbetssätt och är en del av det visionära spåret och den
framtidsbild av bibliotekariens betydelse som visas där, men den har
ytterligare en dimension. Det handlar om bibliotekariens inre förhållningssätt till sina uppgifter, till sin uppdragsgivare, till användarna, till kunskap
och forskning, värden som ger en ny dimension till bibliotekarieyrket. Den
nya dimensionen är en konsekvens av det som redan utvecklats och
formulerats och leder bibliotekarien in i ett yrke med en kompletterande
aspekt. Bibliotekarien talar om andra saker än praktiska arbetsmoment och
framtid. Det kunde ha varit en enskild bibliotekaries tankar och bara
behäftat med det exempel, Cotton des Houssayes, som i tid avslutar denna
undersökning, men så förhåller det sig inte. Antydan till startpunkt för
denna kompletterande aspekt finns i det anonyma dokument i Vatikanbibliotekets arkiv som nämns ovan och som berör bibliotekariens inre
egenskaper.
Den nya dimensionen ger innebörden i bibliotekarieyrket en särskild
betydelse genom sin inställning och attityd. I den här undersökningen
kulminerar uttrycket för den nya dimensionen med Jean Baptiste Cotton
des Houssayes tal inför Sorbonnes generalförsamling 1780. Jean Baptiste
Cotton des Houssayes 367 har föregåtts av andra än dokumentförfattaren
från 1500-talet. Gabriel Naudé berör attitydfrågorna i Advis pour dresser
une bibliothèque (1627) och drygt tjugu år efter denna boks publicering
ger han i två känsloladdade dokument uttryck för en bibliotekaries innersta
366
Se not 338.
Se bilaga 5: Oratio habita in comitiis generalibus societatis sorbonicae die 23 decembris
1780 à D D. Joan. Bapt. Cotton des- Houssayes doct. Th. Pariensi, soc sorbonico,
bibliothecae, sorb. Praefecto, sct. Parisiis, proelio Philippi Dionysii Pierres regis typographi
ordinarii, 1781. I fransk översättning med titeln Discours sur les qualités et les devoirs du
bibliothécaire, prononcé dans l’assemblée générale de Sorbonne, le 23 décembre 1780, par J.B. Cotton des Houssayes; traduit du latin en françois par un bibliophile. Undertecknat med
initialerna G.D. (Gratet Duplessis).
367
155
155
tankar när ett livsverk ska skingras. 368 Den anonyma artikeln i Mercure
Suisse (1736) Lettre sur l’Ofice de Bibliothécaire: A Monsieur Enguel,
Bibliothécaire à Berne liksom Johann Matthias Gesners Wie ein
Bibliothecarius beschaffen sein müsse, från 1748 har bibliotekarien i fokus
och leder till J.B. Cotton des Houssayes installationstal från 1780.
Cotton des Houssayes gestaltar ett etappmål, med stöd i den hittillsvarande
yrkesutvecklingen, i en ny dimension, som innefattar det personliga
förhållningssättet till bibliotekarieuppdraget, bibliotekens uppgift, studier,
forskning och bemötande samt det representationsuppdrag bibliotekariebefattningen ger honom.
Han börjar sitt tal En bibliotekaries egenskaper och plikter369, med att
framhålla att det är ett privilegium att få kallas bibliotekarie. För att vara
värdig bibliotekarietiteln och för att kunna vara en god och kunnig guide
och vägledare för dem som vill använda biblioteket så måste man ha
studerat litteraturens alla fält. En bibliotekaries nödvändiga kompetens
består i att vara kunnig i både den sakrala och den profana vetenskapen
men också att vara hemmastadd i forskningen på högsta nivå såväl som i
litteraturen på lättare och lägre vetenskaplig nivå. Bibliotekarien bör vara
vetenskapsman och teolog. En vid litterär bildning, en exakt och precis
kunskap om alla konstarter och vetenskaper, en påfallande lätthet att
uttrycka sig och slutligen en utmärkt artighet, som framkallar besökarnas
tillgivenhet lika mycket som egenskaper och förtjänster försäkrar
bibliotekarien om besökarnas aktning, är helt nödvändigt. En bibliotekarie,
vid vilket bibliotek som helst är ihärdig, outtröttlig, djupt tillgiven
litteraturen och arbetar för dess framsteg.
En bibliotekaries självklara inställning är att vara bibliotekets och
huvudmannens officielle representant vilket innebär att vara övertygande
och tillgiven sitt bibliotek när det omtalas och när det presenteras vid
besök. Alla besökare skall tas emot, både lärda och helt vanliga nyfikna.
Bibliotekarien skall vara tjänstvillig och så artig och vänlig att besökaren
kan uppfatta det som en personlig hedersbetygelse.
Att smyga undan någons blickar eller gömma sig bakom någon hylla låter
sig inte göras. Bibliotekarien är både trogen och stolt över sitt uppdrag.
Nästan ingenting kan hålla bibliotekarien borta från arbetet och från alla
de lärde som besöker biblioteket, och från att vara den kunnige och
välvillige vägledaren. Bibliotekarien skall bortse från sin egen person och
368
369
Publicerade i svensk översättning i Naudé(2006).
Se 7.5 Bilaga 5.
156
156
lämna allt annat som han för stunden sysslar med för att möta en besökare
med stor artighet och hjälpa honom.
Bibliotekarien känner en sann glädje i att introducera nya besökare och
brukare i biblioteket. Allt skall visas, vilket innebär alla avdelningar samt
det som biblioteket har som är särskilt värdefullt och sällsynt. Om
besökaren söker ett speciellt dokument som finns i biblioteket så visar
bibliotekarien en omedelbar entusiasm att låta besökaren få ta del av detta.
Bibliotekarien är dessutom så förekommande att han presenterar andra
dokument, som finns i biblioteket inom samma ämne eller med
anknytning till detta för att på samma gång bidra till att göra besökarens
forskning enklare och mer fullständig.
Det förekommande och artiga bemötandet besökaren får följs också upp
då besökaren ska lämna biblioteket för då ska bibliotekarien inte glömma
att uttrycka sin uppskattning för besöket, då det förhåller sig så att just
detta besök hedrade biblioteket och sprider glans över biblioteket genom
besökarens fortsatta arbete.
Det vore olyckligt om bibliotekarien agerade väktare över bibliotekets
samlingar så till den grad att någon annan inte tilläts att ta del av
samlingarna eller ens se dem, särskilt då anledningen till att biblioteket
skapats var att det skulle kunna ställas till allas förfogande. Vad vore
annars meningen med biblioteket och de stora och dyrbara samlingarna
om de inte vore ämnade, såsom bibliotekets grundare tänkt sig, att bidra
till utveckling och till framtida forskning?
Bibliotekarien är en lärd man med ett analytiskt sinne och en gedigen
bildning. Intresset för vetenskapernas utveckling och förmågan och
kunskapen att urskilja de originella verken, som föreslås finnas i
biblioteket, är uppenbar. Bokförvärven till biblioteket har en framskjuten
plats eftersom det inte finns ekonomiskt utrymme att förvärva annat än
böcker och dokument som håller hög innehållslig kvalitet. Värdet av dessa
dokument ökar påtagligt om de klassificeras rätt och blir möjliga att finna
och konsultera. Det är av oskattbart värde att i biblioteket sätta upp
böckerna efter en bestämd vetenskaplig ordning.
Det tredje spåret, den nya dimensionen, som inletts redan under 1500-talet
sammanfattas väl av Cotton des Houssayes i klargörandet av ett
förhållningssätt för bibliotekarien i sin yrkesroll. Det kan närmast
betraktas som etiska regler. Han talar om och redovisar bibliotekariens
förhållande och inställning till sitt arbete och sina uppgifter. Förhållandet
till och lojaliteten mot arbetsgivaren och respekten för brukarna betonas
157
157
särskilt. Den som behöver biblioteket kommer i centrum inte bara genom
att biblioteket är allmänt utan också genom bibliotekariens inställning och
medvetenhet om vad och vem biblioteket och bibliotekarien är till för.
Cotton des Houssayes förmedling av detta synsätt stärker bibliotekariens
yrkesidentitet genom att tydliggöra ett yrkesetiskt perspektiv.
5.2 Bibliotekariens påverkan på sitt yrke
Bibliotekarierna har själva haft stor betydelse för yrkets innehåll och
utformning. Alltsedan Bartolomeus Platina har de själva bidragit till
yrkesrollens utveckling. Utöver de instruktioner som stod i bullan 1475
ordnade Platina rutiner för lån från samlingarna. Han började dessutom
hantera bibliotekets ekonomiska spörsmål genom att bokföra både intäkter
och utgifter liksom han började sköta avtalstecknande med olika
leverantörer för de behov som var knutna till bibliotekets skötsel.
Att upprätta och framställa förteckningar och kataloger är ett krav som
återkommer i flera instruktioner. Detta har gjorts på sätt som bibliotekarier
och andra skapat modeller för. Kraven på att samlingarna skall ordnas har
på samma sätt inneburit att olika system för ämnesklassificering varit
föremål för bibliotekariernas intresse av systematisering. Den
utvecklingsambition som bibliotekarierna visat har resulterat i flera olika
klassifikationssystem.
Genom att begrunda och diskutera den roll och betydelse biblioteket kan
ha i en samhällelig kontext, hur det skall utformas både i bibliotekariernas
egen tid men också framledes ger bland andra bibliotekarierna, Naudé,
Leibniz och Dury, sitt yrke en idémässig och visionär dimension. Det är
mot bakgrund av den kunskap de besitter, den tro på vetenskaperna, som
de hyser förenat med en tro på samhällets utveckling, som de kan ha och
tillåta sig uttrycka en uppfattning om vilken betydelse bibliotekarierna och
biblioteken framledes skall tilldelas.
Likaledes påverkar och formar bibliotekarierna sitt yrke genom att tänka
över och formulera förhållningssätt och attityder som skall behäftas med
yrkesutövningen. Naudé, Gesner och Cotton des Houssayes berör i detta
sammanhang de egenskaper en person bör äga som tänker ägna sig åt
bibliotekarieyrket. Det går att i dessa resonemang urskilja två begrepp
som blir tongivande i det som utvecklas till en bibliotekarieetik, nämligen
respekt och ödmjukhet. En tillämpning av dessa båda begrepp, i mötet
158
158
med uppdragsgivare, i detta sammanhang biblioteksägare, inför
vetenskaperna, i mötet med kollegor, inför själva uppdraget att vara
bibliotekarie och inte minst i mötet med biblioteksbesökare och användare
som söker vägledning och råd, skänker trovärdighet, bygger förtroende
och utvecklar ömsesidig respekt till bibliotekariernas fördel.
5.3 Bibliotekarieyrkets kärna
Bibliotekarieyrket är ett yrke som kan ha utvecklats ur flera funktioner
som rör hantering av skrifter. Det kan finnas kopplingar till klostrens
skriptorier, till universitetens bokförmedlare och till personer som hade
beröring med boktryckeri och bokhandelsverksamhet. Kopplingar finns till
arkivverksamhet. Skrift- och dokumentsamlingar var under uppbyggnad
på flera håll. Hur dessa samlingar skulle hanteras, skötas, utvecklas och
användas utgjorde ett problem, som måste lösas. Lösningen fanns hos
bibliotekarien.
Det finns klart och tydligt urskiljbara drag i yrket hos dem som ägnar sig
åt det. För att kunna uppfylla det uppdrag som bibliotekarierna ansett sig
ha, formulerat i tankar om bibliotekets funktion, var det nödvändigt med
olika åtgärder och lösningar som utvecklades till specialistkompetenser.
Det som visade sig vara det största behovet och den främsta bevekelsegrunden för biblioteksinnehavare att anställa bibliotekarier var att hålla
ordning på en växande boksamling. Tillgången till böcker ökade efter
hand. Behovet av böcker tilltog. Till en början var inriktningen på arbetet
påtagligt praktiskt i form av närvaro i bibliotekslokalen samt att hålla
öppet, att hålla uppsikt över besökare och skrifter så att inget försvann, att
låna ut, att ställa upp böcker på sina platser och hålla ordning i lokalen
samt notera förluster och återkräva volymer som var möjliga att spåra.
Bibliotekets grund är att det bestånd av dokument som finns måste vara
förtecknat och klassificerat. Det förutan är det inte ett fullgott bibliotek.
För att kunna utföra denna uppgift på ett sätt som kunde förstås av andra
utvecklades det en praxis innehållande information som var förståelig för
andra bibliotekarier. Tolkningen av katalog- och klassifikationskoderna
gjordes av bibliotekarierna när användarna kom till biblioteket för att
konsultera något av de dokument som fanns. Katalogisering och
klassificering är två kärnuppgifter. De kompletteras med ytterligare ett,
nämligen vägledning i och undervisning om hur man använder och hittar
ibland bibliotekets dokument. I detta vägledningsarbete finns ett starkt
betonat serviceinslag. Utöver dessa för bibliotekarien speciella uppgifter
ligger den redan genomgångna utbildningen och de förvärvade kunskaper
man för med sig in i yrket. De som anställdes som bibliotekarier var
159
159
högutbildade lärda män, vars kompetens innefattade kunskaper i flera
språk.
Bartolomeus Platina hade som uppgift att ta emot besökare, vilket innebar
att genom kataloger och förteckningar lotsa besökaren rätt för att få fram
dokumentet med önskat innehåll, vilket i sig betyder att bibliotekarien gör
sökningarna och plockar fram dokument. Bibliotekarien måste ha kunskap
om bibliotekets dokument och deras innehåll. Vid universitetsbiblioteket i
Strasbourg ålåg det bibliotekarien att dels utföra samma sak som
Bartolomeus Platina dels att undervisa nya och unga studenter om den
litteratur som fanns inom studentens fakultetsområde och som kunde vara
användbar i och för studentens studier och forskning.
Bibliotekarieyrkets kärna innehåller ytterligare dimensioner som
utvecklats och fått en innebörd som kan beskrivas med orden attityd,
inställning och förhållningssätt. Detta förkroppsligas i Johann Matthias
Gesner och J.B. Cotton des Houssayes och görs tydligt i den förres skrift
och den senares installationstal vid Sorbonne. De talar om bibliotekariens
inre kvaliteter, bibliotekariens kunskaper och bildning samt bibliotekariens
attityd och inställning till utbildning, forskning och kunskap och förståelse
för sitt arbete.
Kärnan i yrket är relaterad till boken/dokumentet både som föremål och
informationsbärare. Kärnan är relaterad till nyttjare av biblioteket, vilket
betyder vägledning till dokument och om dokumentens innehåll samt
undervisning om hur dokument och dokumentens innehåll återfinns och
hur hjälpmedel för att finna dokument och innehåll fungerar och används.
Kärnan är relaterad till bibliotekariens egen övertygelse och förståelse för
bibliotek och bibliotekens uppgifter i olika miljöer, lika väl som kärnan i
yrket är relaterad till bibliotekariens inställning och förståelse för bildning,
utbildning och forskning.
Sammanfattningsvis kan bibliotekarieyrkets kärna sägas innebära att
organisera den kunskap som är förmedlad genom skrifter samt tillgängliggöra den för dem som behöver den och slutligen bidra till dess spridning. I
bibliotekarieyrkets kärna är serviceinslaget väsentligt.
5.4 Bibliotekarieyrkets värdegrund
Med värdegrund skall i detta sammanhang förstås för bibliotekarierna
gemensamma grundläggande värderingar som formar deras yrkesroll.
160
160
Detta kan specificeras i två huvudsakliga värdegrundsområden. För det
första det som hänför sig till biblioteket i sig. Av betydelse är bibliotekets
uppdrag, bibliotekets samhälleliga roll och därmed bibliotekariens
arbetsplats. För det andra är det bibliotekarien själv och hans inställning
till sitt arbete, synen på tillgänglighet och förhållandet till nyttjare av
biblioteket och bibliotekariens eget förhållningssätt till kunskap,
utbildning och forskning.
Den inställning och den värdegrund som bibliotekarierna till en början
förväntades omfatta dikterades i de statuter som ställdes upp av biblioteksägarna och institutionerna och som bibliotekarierna skulle arbeta efter.
Lojaliteten mot uppdrags- och arbetsgivaren var en självklar värdegrund.
Bibliotekarierna själva kom att diskutera och formulera sina uppgifter och
inställningar. Därmed kom bibliotekarierna mer i fokus och bibliotekets
uppgifter kom att definieras tydligare.
På ett övergripande sätt och på personnivå kan sägas vad gäller kompetens
att bibliotekarierna är lärda, belästa och kunskapshängivna personer som
visar en tro på en framtid med ökande kunskaper och utbildning. De visar
också ett engagemang i samhällsfrågor och i de framväxande vetenskaperna. Biblioteket representerade för bibliotekarierna under denna tid
en plats där den kunskap som dittills vuxit fram kunde samlas och bevaras
för framtida bruk. Biblioteket var samtidigt platsen där bibliotekarien blev
ett verktyg för spridning av denna kunskap och en ovärderlig tillgång när
det gällde att bevaka vad som pågick och rädda denna information och den
nedtecknade kunskapen till eftervärlden för framtida forskning.
Den gemensamma värdegrunden omfattar två områden, biblioteket med
tre huvudpunkter och bibliotekarien med fyra huvudpunkter.
De tre punkter som gäller biblioteket är för det första att ett bibliotek skall
vara allmänt tillgängligt. Ingen skall bli utestängd och förvägras
möjligheten att ta del av den kunskap som finns i bibliotekets dokument.
För det andra så skall ett bibliotek vara encyklopediskt uppbyggt vilket
betyder att alla vetenskaper och alla ämnen skall vara representerade. Nya
rön såväl som gamla skall kunna återfinnas där. Dessutom skall i ämnen,
inom vilka det finns skilda åsikter, alla åsikter få komma till tals för att
kunna jämföras och ställas mot varandra. För det tredje så skall ett
bibliotek vara universellt till sin karaktär. Det skall inte bara omfatta alla
ämnen utan det skall omfatta dokument från alla tider och alla länder.
De fyra punkter, som gäller bibliotekarien som människa och yrkesutövare
är för det första att bibliotekarien skall vara en högt utbildad person med
161
161
djupa kunskaper, bred och allsidig bildning och tro på vetenskapernas
utveckling. För det andra skall bibliotekarien som person stå självständig i
sin bedömning och inte låta sig styras av intressen som kan inverka
negativt på det uppdrag han har som bibliotekarie. För det tredje skall
bibliotekarien låta alla åsiktsriktningar komma till tals och han skall inte
sätta sig till doms över någon. För det fjärde så skall bibliotekarien i mötet
med nyttjare och besökare i biblioteket behandla alla med ödmjukhet och
respekt.
Sammantaget är bibliotekariernas gemensamma värdegrund idéförankrad
och bygger på ett yrkesetiskt inslag.
5.5 Bibliotekarien och professionen
Att redan innan 1475 tala om ett bibliotekarieyrke är knappast möjligt då
egentliga beskrivningar och definitioner på vad ett sådant yrke skulle
innebära inte finns. Bibliotekarier går inte att finna bland dåtidens
yrkessammanslutningar eller skrån. Vi känner heller inte till att det skulle
ha funnits utbyten av bibliotekstankar eller några andra tecken på att ett
yrke skulle ha existerat. Garnett är övertygad om att bibliotekarien i sin
yrkesutövning och yrkesuppfattning, enligt de tankar Dury (1650) bär
fram, nått ett sådant stadium att bibliotekarieyrket utvecklats till ett
självständigt yrke men ännu inte i sådan omfattning att det kunde tjäna
några egentliga syften eller att det i ett samhälleligt sammanhang var
användbart. 370 JoAnne Brown menar att begreppet profession också får en
världslig innebörd 1675 och är tillämpligt utanför den religiösa sfären med
den mera precisa innebörden att professionen ”having claim to due
qualifications”. 371
För att kunna vara en del av en profession och för att kunna vara
professionell i sin utövning, enligt professionsforskningens definition, är
det professionsutövarens kunskap som skall ge kunden/nyttjaren svar,
besked och lösningar inom professionsområdet. Det är inte kundens
/nyttjarens önskemål som skall styra professionsutövarens arbete och val
av metod för att lösa en uppgift. Professionsutövaren skall ge svar på vem
som vet bäst vad som är bäst för någon och professionsutövaren är
specialist.
En jämförelse mellan bibliotekarien och både läkare och lärare visar på en
del av professionsbegreppets innebörd. Läkaren ordinerar en behandling
370
371
Garnett (1899) s. 177.
Brown (1992) s. 20.
162
162
efter att ha hört patienten och bestämmer hur problemet kan lösas. Läraren
visar eleven/studenten vad som skall läras in och bestämmer när det är
gjort genom examination och tester. De är specialisterna. En bibliotekarie
ger inte professionella råd på samma sätt och med samma exklusiva
innebörd. Bibliotekarien vägleder och föreslår möjliga vägar men fattar
inte avgörande beslut med en entydig lösning å någons vägnar.
Bibliotekariens råd och ordinationer är specialistens och jag menar att
detta är att betrakta som ett professionellt beteende.
För att kunna anse sig tillhöra en profession skall det finnas etiska regler
för dem som tillhör professionen. För bibliotekarierna antyds förekomsten
av etiska värderingar i yrket hos både Naudé och Leibniz men utvecklas
och kommer främst till uttryck hos Johann Matthias Gesner och Cotton
des Houssayes. De talar om förhållningssätt och attityder som inte är olika
dagens etiska regler för bibliotekarier. Det har också förekommit att
bibliotekarier, när de tillträtt sina befattningar, fått avlägga en
bibliotekaries ed. Så förhöll det sig bland annat vid universitetet i Oxford
och vid universiteten i Uppsala och Lund.
Det framhålls som utmärkande för en profession att utövare skall tillhöra
en väl sammanhållen grupp. Jag menar att detta är fallet för
bibliotekarierna under denna tidsperiod. Det är svagare i början men tilltar
mot slutet av perioden, genom den korrespondens som förekommer mellan
bibliotekarier om biblioteksspörsmål. Korrespondensen tilltog efterhand
och kom att bli omfattande. Naudés och Leibniz skriftväxlingar med
personer som ägnade sig åt biblioteksgöromål och med andra lärda är
exempel på detta. Korrespondensen lockar till framtida undersökningar.
Grupptillhörigheten förstärktes på ett internationellt plan genom kollegiala
möten vid resor i andra länder även om mötena inte var stora och
organiserade utan få och mellan enstaka kollegor.
En gemensam kunskapsgrund är en professionsfaktor. Bibliotekarierna har
under denna trehundraårsperiod det gemensamt att de är högt utbildade
akademiker, förvisso i olika discipliner, men de står ändå nära vetenskapen och de har omfattande språkkunskaper. Med mindre än detta var
det svårt att erhålla en befattning som bibliotekarie. Kunskaper i språk var
inte specialistkunskaper i sig. Specialister utvecklades i katalogiseringsoch klassifikationskonsterna. Bibliotekariens yrke var redan under
perioden ett serviceyrke genom tillgängliggörandet och bemötandet.
Kraven på de personer som utnämns till bibliotekarier varierar något vad
gäller akademisk grad, kunskaper och bildning samt civilstånd.
163
163
En bibliotekarie har traditionellt förutsatts ha kunskaper om det
bokbestånd han eller hon förvaltat och arbetat med. 372 Det innebär att
bibliotekarien är den som varit bäst skickad för och haft en framträdande
roll i att tillgängliggöra och förenkla åtkomsten till dokument. För att
kunna åstadkomma detta har bokbestånden strukturerats med hjälp av
system för klassifikation, katalogisering och indexering. Bibliotekarien är
kunnig inom den ämnesspecialitet biblioteket företräder och förväntas ha
gedigna kunskaper om användarna och användarnas behov.
I föreställningarna ligger också att bibliotekarien samlar in och förvärvar
dokument och på så sätt bygger upp ett biblioteks bestånd av information,
vilket i praktiken innebär att utveckla det fysiska dokumentbeståndet. Att
undervisa i hur ett bibliotek och dess bestånd används, enklare uttryckt att
undervisa i hur man lär känna skrifterna och böckerna, hur man söker
information genom att använda kataloger, hur man sätter sig in i
klassifikationssystemen och hur man läser och använder bibliografier och
encyklopedier, har alltid varit väsentligt för bibliotekarien.
Det fanns under perioden ingen utbildning för bibliotekarien i egentlig
mening. Kunskapsinhämtningen gjordes individuellt och genom att
anamma tidigare gjorda erfarenheter och genom det tilltagande kollegiala
kunskaps- och erfarenhetsutbytet.
När bibliotekarierna med en tydligare funktion framträder efter 1475 så är
kravet från arbets- och uppdragsgivare att kataloger och beskrivningar av
skrifterna skall göras. Dåtidens bibliotekarier gjorde också detta. Att
katalogisera, det vill säga beskriva, och klassificera, det vill säga
ämnesbestämma, blev kännetecknande för dem och yrket. För att kunna
utföra detta krävdes speciellt vad gällde klassificeringen av skrifterna en
stor beläsenhet och god orientering i de då existerande vetenskaperna. Till
yttermera visso var kunskaper i språk en absolut nödvändighet.
Språkkunskaper och stor beläsenhet var inget unikt för bibliotekarier.
Däremot kan hävdas att själva metoden att ordna litteraturen efter ett
klassifikationssystem, byggt på dåtidens vetenskapssyn, utgör en
specialistkunskap, unik för bibliotekarierna. Katalogiseringen, skapandet
av bibliografiska beskrivningar, är unik för bibliotekarierna och en
särskild specialitet för dem.
Vatikanens bibliotekarier var inte nödvändigtvis italienare eller,
åtminstone till en början, inte ens knutna till kyrkan. Att vara en uttalad
och erkänd humanist med bred bildning och stort kontaktnät var viktigt för
372
Brindley (2001) s. 5.
164
164
befattningen. En gemensam nämnare för dessa personer var att de
dessutom skulle vara mycket språkkunniga. Kunskaper i grekiska och latin
var nödvändiga. Senare under perioden rekryterades bibliotekarier som
också behärskade hebreiskan vilket i framtiden kom att betyda högre
kompetenskrav för befattningen. Det var först inte viktigt att rekryteringen
skedde inom de egna leden, ett förhållande som ändrades och
bibliotekariebefattningen kom att tillsättas med kardinaler. Det ansågs vara
utomordentligt meriterande och ärofullt att bli utnämnd till och inneha
denna befattning. Även att vara bibliotekariens medhjälpare, ”custos”,
blev med tiden eftersträvansvärda befattningar, till vilka enbart personer
verksamma inom kyrkan rekryterades.
Universitetens bibliotekarier rekryterades i störst utsträckning från de egna
leden. Professorer ansågs vara de mest lämpade även om de inte alltid
själva sökte sig till bibliotekariens uppgifter. I Uppsala gällde till en början
att bibliotekarieuppdraget var oavlönat med följd att uppdraget vandrade
från den ene till den andre. Det var ett förhållande som inte kunde
accepteras, varför uppdraget kom att arvoderas, men inte tillräckligt högt
för att kunna attrahera en professor. Ambitionen var ändå klar. En
professor var att föredra framför någon med lägre akademisk grad. Vid
Uppsala universitet var under tiden 1638 till och med 1783 18
bibliotekschefer i tjänst varav tre hade magistergraden, övriga var
professorer.
I Lund utsågs den förste bibliotekarien 1668. Fram till och med 1799
räknar Weibull till tio bibliotekarier och mellan åren 1733 till och med
1797 också två vice bibliotekarier. 373 Åtta professorer hade uppdraget fram
till och med 1732. Åren fram till 1740 fanns ingen bibliotekarie utsedd.
Därefter och fram till och med 1799 tillsattes bibliotekarieuppdraget med
ytterligare tre professorer.
Furste- och kungahusen har likaledes rekryterat lärda män. Många
kombinerade sitt bibliotekarieuppdrag med andra uppdrag hos biblioteksägaren. Wilhelm Gottfried von Leibniz var förutom bibliotekarie
historiograf. Bibliotekarier hos privata biblioteksägare var i huvudsak
lärda män.
Flera av de privata biblioteken hade öppnat sina samlingar för allmänheten
precis som Ambrosianabiblioteket i Milano, det kanske mest kända.
Angelicabiblioteket 374 i Rom, San Marcobiblioteket och Laurentianabiblioteket i Florence var ytterligare tre. Vid de båda sistnämnda var
373
374
Weibull (1868) s. 443-444. Andra delen.
Jarolf (2006). Angelicabiblioteket har beskrivits i en artikel i Biblis vintern 2006/07.
165
165
bibliotekarien Angela Maria Bandini (1726-1803) verksam och gjorde
bland annat en katalog över Laurentianabibliotekets handskrifter i elva
foliovolymer. Bandini är ett utmärkt exempel på bibliotekariens
professionalisering, som redan tidigare startats, genom den självuppfattning om bibliotekarien som han hade och om den betydelse i ett större
samhälleligt sammanhang samt den uppfattning om yrkets innehåll som
han gav uttryck för.375
Jürgen Voss 376 menar att bibliotekariens befattning under 1700-talet
innehållsligt genomgått en förändring till att vara av mer vetenskaplig
karaktär. Därför finns bland den tidens bibliotekarier ett växande inslag av
lärda. Voss anför Ludovico Antonio Muratori (1672-1750), en
framstående italiensk historieforskare och samtidigt biblioteksledare för
hovbiblioteket i Modena, som ett av de tydligaste exemplen på lärda
biblioteksföreträdare. Vid hovet i Toscana verkade Antonio Magliabechi
(1633-1714) som bibliotekarie under Cosimo III av Médici (1642-1723).
1700-talets bibliotekarie är en man med borgerligt ursprung, av lägre rang
men utan bestämd religiös ställning. Han har en gedigen klassisk
utbildning. Han hyser stor kärlek till böcker. Han är lärd och har förmågan
att handha stora mängder böcker både i praktiken och intellektuellt.377
1700-talet är en brytningstid för bibliotekariens yrkesroll. De olika
kompetenser som en bibliotekarie ska besitta och hur de skall definieras i
en ny tid blir frågor för framtiden. Hittills har bibliotekarien haft den mera
interna bokvårdande, bokförtecknande, inventerande och kommenterande
rollen tillsammans med att föra korrespondensen med andra lärda om
bibliotekets innehåll och möjlighet för en större publik att använda det för
konsultation. Biblioteket var i huvudsak en stängd institution där
bibliotekarien med sin lärdom och sitt praktiska arbete hade kontakt med
omvärlden genom korrespondens och en begränsad skara av användare
samt få besökare på plats.
Med ambitionen att öppna biblioteken för allmänheten blev bibliotekariens
yrkesmässiga innehåll ett annat och uppgifterna kom att förändras. Till
skillnad från möte med tidigare användare, som var lärda och tillhörde en
utvald skara, kom användarna att bli betydligt flera, kommande från olika
miljöer med olika bildningsstatus och kunskapsnivåer. Bibliotekarien
skulle stå till användarnas förfogande, följa nya administrativa rutiner,
375
Chapron (2004). s. 60.
Bibliotheken und Aufklärung (1988) s. 185.
377
Chapron (2004) s. 59.
376
166
166
göra inköp och skapa bokbestånd för allmänhetens användande och ha
allmänhetens intressen och behov i fokus.
De privata biblioteken i Italien som öppnade och ställde sina samlingar till
förfogande var flera och biblioteken skulle ledas och handhas av
bibliotekarier. De krav som ställdes på personer som skulle upprätthålla
tjänsterna kunde se olika ut. I Alessandro Gambalungas testamente från
1619 i vilket han ger sitt bibliotek till Rimini kommun, som ett allmänt
bibliotek, uttalar han kraven på bibliotekarien som en person som är lärd,
skicklig och lämplig för uppgiften. 378
För Castanesebiblioteket 379 i Rom skriver donatorn i sitt testamente 1698
att bibliotekarien skall vara lärd och skicklig och samtidigt vara expert
inom bokområdet och expert på goda seder och hög moral.380 Kardinal
Imperiali preciserar i sitt testamente från 1729 att bibliotekarien förutom
kunskaper i grammatik, retorik och filosofi måste ha kunskaper i
historia. 381 När det gäller Marucellibiblioteket i Florens så preciseras och
understryks att bibliotekarien måste kunna hebreiska och grekiska. 382
I Italien och bland bibliotekarierna utvecklas en egen syn på sitt yrke som
befrämjar professionaliseringen. Bibliotekarierna frigör sig alltmer i sin
utövning från hoven och körerna och blir mer självständiga från att ha haft
en stark bindning till dessa. Bibliotekarierna understryker också vissa
specialkunskaper som inte går att finna hos andra, nämligen bibliografisk
kompetens, språkkunskaper såväl som viss teknisk kunskap. Detta är
utmärkande för bibliotekarier och bibliotekarierna framhärdar att det finns
ett specifikt kunskapsområde för dem. Denna utveckling stöds av en
politisk och ekonomisk inriktning som uppmuntrar användandet av
bibliotek för forskning och ett utökat kunnande. Förändringar görs i
organisationen av biblioteksverksamhet för att anpassas till de nya krav
som ställs när biblioteken blir tillgängliga för allmänheten. Biblioteken
tilldelas medel dels för att kunna förvärva litteratur men också för att
kunna anställa biträdande och underordnad personal. Bibliotekariens
ansvar och arbetsledande roll tydliggörs. I förlängningen innebär det också
att biblioteken frigörs från kyrkan i så motto att rekryteringen av
bibliotekarier kan ske utanför kyrkans hägn. 383
378
Chapron (2004) s. 62.
Jarolf (2007).
380
Chapron (2004) s. 62.
381
Chapron (2004) s. 62.
382
Chapron (2004) s. 62.
383
Chapron (2004) s. 67.
379
167
167
Att sammanställa en katalog innebär i sig kompetenser inom både
klassifikation, alltså att bestämma ämnestillhörighet, och i bibliografisk
teknik, med vilket menas att göra bibliografiska beskrivningar. Båda dessa
områden är grunder för att kunna göra boken tillgänglig i ett bibliotek och
katalogen blir ett unikt instrument för användaren skapat av bibliotekarien.
Kunskap i klassifikation och katalogisering, är, med undantag för
bibliograferna och bokhandlarna, unik för bibliotekarierna. Bibliotekarierna är experter på böcker och de är också garanterna för tillgång till
kulturarvet i boklig form. 384
När inköpen för biblioteken börjar planeras efter riktlinjer och
urvalsprinciper förändras bibliotekariens roll. Professionaliseringen stärks.
Bibliotekarien gör urval och bestämmer inköp, väljer inköpskanaler,
budgeterar och utökar på så sätt sitt ansvarsområde där de ingående
momenten är specialistmoment.
Den sammantagna bilden av bibliotekarien är att en bibliografisk
kompetens utvecklas, språkkunskaper är en förutsättning och tillägnande
av kompletterande tekniska kunskaper relevanta för biblioteksarbetet med
naturlighet kommer. Grundinställningen till bibliotek är den att bibliotek
skall stödja forskning och utbildning. Biblioteket och det som finns däri
skall vara allmänt tillgängligt.
Bibliotekariens arbetsledarskap utvecklas i en växande och allt mer
omfattande organisation. Medhjälpare anställs och det ekonomiska
ansvaret för biblioteksverksamheten blir tydligare och mer omfattande.
Bibliotekarieyrket var ett yrke som byggde på såväl allmän som unik
kompetens, hade ett väl avgränsat verksamhetsfält med utpräglad
servicefunktion i en definierad yrkesarena med ett nätverk som visade
ansatser till att utvecklas till en sammanhållen yrkeskår, om än med stor
geografisk spridning samt hade utvecklat ett yrkesetiskt perspektiv.
5.6 Tiden efter 1780 385
Ett yrke var etablerat. Bibliotekarier, lärda män som anammat vad som
tidigare gjorts och tänkt vidare, hade vid sina arbetsplatser utvecklat de
fundamentala behoven vid ett bibliotek nämligen system för katalogisering
och klassifikation. Därtill hade det rutinmässiga i biblioteksarbetet såsom
384
Chapron (2004) s. 68.
Bland andra kan följande titlar med fördel studeras för att få en orientering om tiden efter
1780: Buzás (1976), Buzás (1978), Hessel (1925), Jackson (1974), Histoire des bibliothèques
françaises : Les bibliothèques de la Révolution et du XIXe siècle 1789-1914 (1991).
385
168
168
böckers ordnande, utlånsregistrering, tillgänglighet i öppethållande och
studieplatser, viss servicegrad och tillsyn ordnats. Bibliotekariens ansvar
utvidgades och resonemang om metoder väcktes och hanterades. Förvärv
och beståndens tillväxt kom att hanteras av bibliotekarier. Detta
kompletterades med yrkesetiska resonemang och ställningstaganden före
1780.
Den franska revolutionen 1789 hade inte bara återverkningar på
bibliotekariers verksamhet i Frankrike utan också i övriga Europa i så
måtto att på flera håll skapades nya organisationer för biblioteksverksamhet. Större och flera biblioteksenheter skapades som en följd av
centralisering och demokratisering med en ny allmänhet, det vill säga
gemene man, som nyttjare. Det innebar att fler personer involverades i
biblioteksverksamheten. En bibliotekariers uppgifter innehöll så många
moment att man bland annat i Tyskland startade utbildning av
bibliotekarier. Utöver utbildning i de enskilda kärnmomenten skapades
utbildning med en helhetssyn på biblioteksverksamheten såsom vi kan se
verksamhetsdelarna beskrivas hos Naudé. Det gällde helheten, nämligen
att sköta ett bibliotek i alla dess delar, Bibliotheksverwaltung på tyska,
bibliothéconomie på franska Det bedömdes som viktigt att få utbildning i
bibliotekariens alla arbetsområden.386 Bibliotek nybildas, fler blir
bibliotekarier och utbildning av bibliotekarier i organiserad form börjar
etableras under sent 1800-tal. Grunderna och ämnena för utbildningen är
vad som formades av bibliotekarier under perioden 1475-1780.
5.7 Slutsatser
Med Sixtus IV:s utnämnande av Bartolomeus Platina 1475 till Vatikanens
bibliotekarie genom den påvliga bullan Ad decorem militantis ecclesiae
inleds bibliotekariens praktiska arbete föranlett av ett uppkommet behov
inom en institution. Institutionerna i avhandlingen är kyrkan, som
representeras av Vatikanen, furste- och kungahusen, som representeras av
hertig Julius och hans biblioteksordning, universiteten, som representeras
av universiteten i Cambridge, Oxford och Strasbourg, Uppsala och Lund.
Institutionernas dokumentsamlingar, i ständig tillväxt, vars utnyttjande
tilltar i omfattning, motiverar att en särskild person, en bibliotekarie,
anställs för dess skötsel och för att utföra ett uppdrag såsom det bestämts
av arbetsgivaren genom givna förutsättningar och bestämda ramar.
Bibliotekariernas arbetsbeskrivningar utformade av arbetsgivarna har
innehållsmässiga likheter.
386
Buzás (1976) s. 127-128.
169
169
Det första spåret, det praktiska arbetet, handlar om iordningställande och
tillgängliggörande. Förtecknande av dokumenten påbörjas. Uppgiften
består även i att sköta och vårda dokumenten och att göra dem åtkomliga
för dem som äger tillstånd att nyttja bibliotekets dokument.
Att jag börjar med att undersöka bibliotekarieyrket i och med utnämnandet
av Bartolomeus Platina till bibliotekarie har sin grund i att det gäller för en
bibliotekarie att ha en definierad arbetsplats och ett definierat uppdrag.
Här utesluts med stöd av Parsons (1952) de som benämnts bibliotekarier i
Alexandria. De som populärt omnämns bibliotekarier inom klosterväsendet utesluts med stöd av Humphreys (1964) och Davril & Palazzo
(2000). Det definierade uppdraget och den definierade arbetsplatsen finner
jag på flera sätt i utnämnandet 1475 och i Vatikanbibliotekets inrättande.
Det råder flera meningar om datum för detta och om vem som är
grundaren. Denna avhandling sällar sig till José Ruysschaerts uppfattning
som utrycks i följande citat:
En avsikt, till och med klart uttalad och delvis påbörjad, räcker inte för att ge
dess upphovsman status av grundare av en institution. Med grundandet av ett
bibliotek måste förstås att dokumenten som utgör biblioteket är väl ordnade och
uppställda i en lokal avpassad för biblioteksändamål och att det finns personal
utsedd att sköta biblioteket samtidigt som det är viktigt att det skall vara klart
uttalat vilka biblioteket skall tjäna och att det dessutom finns medel avsatta för
bibliotekets fort- och överlevnad. Utan att juridiskt skapa en institution och
tilldela nödvändiga medel för att driva den kan man inte tala om ett grundande.
Om man har för avsikt att fastställa datum för Vatikanbibliotekets tillblivelse
måste man gå tillbaka till den tid då det inte längre var talan om ett projekt, eller
ens i dess första etapp av förverkligande utan till den punkt då det instiftades
juridiskt och realiserades i gärning. 387
Bullan av den 15 juni 1475 ger tre viktiga grundläggande förutsättningar
för att kunna definiera ett bibliotek. Först av allt ger påven biblioteket ett
387
Une intention, même clairement exprimée, même accompagnée d’une exécution partielle,
ne suffit pas à transformer son auteur en un fondateur d’institution.En l’occurrence, la
fondation d’une bibliothèque suppose que les manuscrits qui en font partie soient
effectivement ordonnés dans un local approprié par un personnel attaché à cette fonction et
qu’en même temps soit déterminé le public à laquelle est destinée cette institution et soient
affectées à cette dernière les revenues stables qui en assurent la permanence. Sans création
d’une institution juridique à laquelle sont effectivement attribués les moyens qui lui sont
nécessaires, il n’y a pas de fondation. Si l’on entend établir la date de l’actuelle Bibliothèque
Vaticane, il faut remonter dans le temps sans solution de continuité jusqu’au jour où
effectivement l’institution actuelle a pris naissance non à l’état de projet, ni même dans sa
première étape de réalisation, mais à la fois dans son entité juridique et dans sa réalisation
effective. Ruysschaert (1969) s. 514 skriver ovan citerade stycke med anledning av
diskussionerna kring Vatkianbibliotekets tillblivelse, som några tillskriver Nicolas V men som
Ruysschaert och flera med honom istället tillskriver Sixtus IV.
170
170
fysiskt rum, det vill säga lokalmässiga förutsättningar för att kunna samla
bibliotekets skrifter. 388 För det andra anställs personal och ekonomiska
medel avsätts för att kunna driva biblioteket 389. För det tredje uttalas att
biblioteket är ämnat att vara allmänt tillgängligt för alla lärda och forskare,
inte bara för Vatikanens lärda. 390
Bibliotekarien får en arbetsplats. Han får ett uppdrag. Han får ett material
att arbeta med i form av en samling skrifter. Han får medarbetare. Han får
dessutom möta personer som söker och anlitar hans tjänster i kraft av hans
kompetens. En exekutiv tjänsteman har utsetts och tillsatts för dess skötsel
och utveckling. Ett bibliotek har uppstått.
Arkiv- och biblioteksverksamhet har genom historien setts som en och
samma. På flera sätt är detta förståeligt men Vatikanen gör arkivets
funktion i förhållande till bibliotekets funktion synligt och definierat 391. I
arkivet ”Bibliotheca nova pontifica” förvarades dokument sprungna ur
Vatikanens egen verksamhet. Arkivet var inte som biblioteket allmänt
tillgängligt. Biblioteket däremot var platsen där den litteratur hanterades,
som Vatikanen samlade på sig. Denna litteratur var också tillgänglig för
flera än vad arkivets arkivalier var. Det är i biblioteket och i bibliotekets
verksamhet vi ser bibliotekarien. När bibliotek och arkiv skiljs åt tydliggörs bilden av yrket.
Genom att klargöra och definiera vad biblioteksresurserna skall användas
till och vilka typer av dokument som hanteras inom biblioteket framträder
innehållet i bibliotekariens yrke, då bibliotekarien är den tjänsteman som
skall se till att syftet med biblioteket förverkligas. Bibliotekets resurser
skall användas i arbetet för den stridande kyrkans upphöjelse, de skall
användas för att sprida den katolska läran och främja den katolska trons
tillväxt samt användas för lärandets framsteg och utveckling samt vara till
nytta och heder för alla lärda och vetgiriga. Vid universiteten skall
bibliotekarien rent tekniskt handha och sköta biblioteket. Han skall möta
lärare och studenter i deras behov av stöd när det gäller att få tillgång till
dokumenten.
388
Franklin (2002) s. 373.
Franklin (2002) s. 374.
390
Franklin (2002) s. 376.
391
Som ett led i arkivets skiljande från biblioteket inrättades 1480 ett särskilt fjärde rum bara
för Vatikanens arkivalier, ”Bibliotheca nova pontifica”. Det bibliotek som Sixtus IV inrättade
bestod till en början av tre rum. Två av rummen utgjorde det sk ”Bibliotheca publica” eller
”communis” och var uppdelade på ”Bibliotheca latina” och ”Bibliotheca graeca”, för latinska
respektive grekiska texter. Det tredje rummet kallades ”Bibliotheca secreta” och där förvarades
de mest dyrbara och sällsynta skrifterna av säkerhetsskäl. Franklin (2002) s. 373.
389
171
171
För att ansvara för biblioteket, vårda skrifterna och i övrigt sköta
uppgifterna biblioteket utses en särskild person. För detta speciella ansvar
får personen titeln bibliotekarie. Särskilda medel för att driva biblioteksverksamheten anslås och det ankommer på den utsedda personen,
bibliotekarien, att handha dessa medel och sköta bibliotekets ekonomi. För
att kunna kallas bibliotek avsätts särskilda lokaler för samlingarna och
arbetsplats för bibliotekarien. Dessutom skapas möjlighet för besökare att
konsultera skrifterna på plats.
De som kom ifråga för bibliotekariebefattningar var lärda män med hög
utbildning, stor beläsenhet och omfattande språkkunskaper. Bibliotekariebefattningarna i Cambridge och Oxford är undantagna. Där bedömdes en
lägre akademisk grad vara tillräcklig.
Den första perioden kom att koncentreras kring uppgifterna att förteckna,
att ordna, att övervaka och att hålla reda på de dokument som fanns. Det
gjordes av lärda män. Med mindre än att bibliotekarierna var lärda män
kunde inte dokumentens rätta värde avgöras.
Det andra spåret, visionerna och biblioteket som idé, har berörts av både
Conrad Gesner och Antonio Possevino men får i Gabriel Naudés 1627
publicerade Advis pour dresser une bibliothèque både en breddning och
fördjupning. Boken är förvisso i huvudsak inriktad på praktiskt
biblioteksarbete, men på vägen till de praktiska lösningarna för Naudé
resonemang om metoder med utförliga motiveringar och förklaringar.
Samtidigt öppnar han en möjlighet för framtida resonemang om
bibliotekens mål och betydelse, ett resonemang som skall föras av
bibliotekarier. Naudé tillför och öppnar nya värden för bibliotekarieyrket,
ger det ett mer nyanserat, preciserat och omfattande innehåll, vilket
betyder att yrket är statt under utveckling. Detta område har sin
utgångspunkt i den enskilde bibliotekariens tankar om principer och
metoder inom bibliotekariens verksamhetsfält. Ytterligare ett steg från det
praktiska arbetet tar Gabriel Naudé när han talar om bibliotekets mål och
bibliotekariens övertygelse. John Dury blir i vissa avseenden ännu
tydligare än Naudé. Han ser bibliotekarien som en agent för det
universella lärandet med biblioteket som ett verktyg. Bibliotekarien skall
fungera i en grupp, ett team, och arbeta tillsammans med andra personer
inom andra verksamhetsfält och därmed andra kompetenser. Fler som
arbetar tillsammans från olika kunskapsområden blir både starkare och
bättre än om de skulle utvecklas och användas var och en för sig.
Gottfried Wilhelm von Leibniz bidrar inom detta område med sina
nyskapande tankar och idéer om hur biblioteksverksamhet skall
172
172
finansieras. Gemensamt med de övriga hävdar han universaliteten i
biblioteket, bibliotekariens kompetens och den allmänna tillgängligheten.
Detta område i bibliotekarieyrkets utveckling blev en tid då tankar och
planer, då principer och metoder, då motiv och det berättigade i bibliotek
diskuterades av bibliotekarier. Den samhälleliga, vetenskapliga och
tekniska utvecklingen, som tiden kännetecknas av, gav bibliotekarierna
grund för att diskutera bibliotekens betydelse och bibliotekariernas
yrkesroll. Det var samtidigt en tid av utveckling av metoder för och
diskussioner om motiv för litteratururval, för förvärvsarbetet och för
katalog- och klassifikationsarbetet.
Bibliotekariens roll i det framtida allmänt tillgängliga, encyklopediska och
universella biblioteket fordrade djupa kunskaper inom alla vetenskaper,
stor beläsenhet och utmärkta och omfattande språkkunskaper. Det
samhälleliga engagemanget, i vilket flera av bibliotekarierna fann en
bevekelsegrund för sitt yrkesval, förenat med framtidstro och en positiv
inställning till utvecklingsfrågor var utmärkande drag. Dokument och
bibliotekarier som anförts visar en utpräglad framtids- och utvecklingstro.
Det tredje spåret, bibliotekarien–människan, är det tredje området med
avseende på bibliotekarien. Här behandlas frågor och synpunkter som rör
bibliotekariens, både i egenskap av enskild person och i egenskap av
yrkesutövare, förhållningssätt, inställning och attityd till sitt arbete i olika
situationer och sammanhang. Detta resonemang påbörjas i ett anonymt
dokument som finns i Vatikanbibliotekets arkiv. Dokumentets ursprung
har bestämts till 1500-talet. Det är en beskrivning av hur en bibliotekarie
skall vara. Det följs i avhandlingen upp av ett anonymt inlägg i Mercure
Suisse samt Johann Matthias Gesners och Cotton des Houssayes tankar.
Det sista bidraget, Cotton des Houssayes installationstal 1780 kan tolkas
som en sammanfattning och slutsats av flera företrädares tankar. Cotton
des Houssayes formulerar dem tydligt och rättframt.
De bibliotekarier, som, precis som Naudé säger att man skall göra, tar
lärdom av vad som tidigare gjorts och utvecklats kan nu bidra med en
ytterligare dimension i sitt yrke. De praktiska rutinerna har utvecklats. Ett
serviceyrke har påbörjats genom bibliotekariens närvaro i biblioteket och
bemötande av nyttjarna samt vägledning för dem som så behöver. Det har
gjorts klart vad en bibliotekarie skall kunna. Under perioden talas det om
mål för biblioteket, bibliotekets berättigande, bibliotekariens roll i ett
universellt, encyklopediskt och allmänt tillgängligt bibliotek och metoder
för hur bibliotekarien skall kunna utföra sina uppgifter. Bibliotekariernas
kontaktnät har utvecklats genom både resor och intensiv korrespondens.
Det har förvisso under hela den behandlade tidsperioden funnits
173
173
antydningar om bibliotekariens förhållningssätt och attitydfrågor.
Bibliotekarien – människan själv sätts i fokus. Bibliotekariens egen
upplevelse av och inställning till sitt yrke och sin plats i en organisation,
där förhållandet till arbetsgivare och biblioteksnyttjare blir påtagligt
framträdande, framhävs. Bibliotekarien rannsakar sig själv och sin
inställning till kunskap, utbildning och undervisning och sin attityd till
vetenskapernas framsteg och samhällets utveckling. Det handlar om en
bibliotekaries inre yrkesetiska utveckling. Drag av det tal Cotton des
Houssayes hållit inför Sorbonnes generalförsamling kan kännas igen i de
yrkesetiska deklarationer som tagits av flera olika nationers bibliotekariesammanslutningar.392
Bibliotekarieyrket har genom att arbetsplatsen och uppgifterna definierats
1475 utvecklats från det mest fundamentala, nämligen att hålla en
dokumentsamling ordnad och förtecknad för att vara sök- och användbar,
till en yrkesinsikt, som medför uppgifter, som vägledning och undervisning, för att slutligen kompletteras med ett yrkesetiskt förhållningssätt,
vars definition står som klarast 1780.
Genom den tekniskt/administrativa grunden som skapas och kompletteras
med det ideologiska/visionära sökandet efter bibliotekens och bibliotekariernas roll i och det ytterligare komplementet, insikten om och ett
förhållningssätt till arbetet och till sig själv som bibliotekarie, så har
bibliotekarieyrket fått substans och består av flera dimensioner, en
praktisk, en visionär, en etisk och en samhällelig. Det sammantaget bär
bibliotekarien in i den nya tiden, med en kraftig biblioteksexpansion mot
slutet av 1800-talet.
Undersökningen Om bibliotekarieyrkets innehåll och utveckling under
perioden 1475 – 1780 ger vid handen att yrket utvecklats på ett likartat om
än icke helt gemensamt sätt inom de fyra yrkesarenor som behandlats. Det
kan konstateras att i begynnelsen var det tonvikt på tillsyn och ordning.
Det utvecklades vidare mot bibliografiskt arbete och mot nya metoder för
de olika ingående momenten i bibliotekarieyrket för att slutligen övergå
till mer bibliotekarieetiska frågeställningar. Utvecklingen inom de olika
områdena löper i spår under perioden men de är inte helt parallella. Det
finns överlappningar där det praktiska arbetet först är märkbart. Under
utvecklingen av det praktiska påbörjas diskussionen om biblioteket som
392
Se: DIK- DIK Bibliotekarieförbundets yrkesetik, www.dik.se. Se också Association des
Bibliothécaires Français Code de déontologie du bibliothécaire med flera andra tillgängliga på
http://www.ifla.org/faife/ethics/code.htm.
174
174
idé och bibliotekariernas roll däri. Som ett komplement utvecklas den
bibliotekarieetiska dimensionen och slutar i en sammanhållen helhet.
Det gemensamma för bibliotekarierna under perioden är grundläggande i
den utbildning och kompetens de representerar innan de bibliotekariespecifika momenten kommer i fråga. Bibliotekarierna rekryterades i
huvudsak bland den tidens lärde med hög akademisk grad och omfattande
språkkunskaper. De var båda förutsättningar för att kunna inneha en
bibliotekariebefattning.
Det övriga gemensamma genom hela perioden är framför allt utvecklingen
det bibliografiska arbetet med katalogisering och klassifikation, båda en
nödvändighet för att ett bibliotek skall kunna fungera. Idéerna om det
universella biblioteket byggde på bibliotekariernas framställande av
kataloger, som syftade till att bland annat kunna byta information samt
kunna lokalisera dokument i ett gränslöst perspektiv. Servicemomenten
som tillgänglighet, undervisning om hur man använder ett bibliotek, utlån
och vägledning är viktiga inslag inom alla arenor och alla tider.
Ytligt sett har biblioteken på olika sätt genomgått enastående förändringar
genom århundradena. Det är lätt att konstatera. Den tekniska utvecklingen
har påverkat biblioteken, från boktryckarkonsten som skapade boken som
informationsbärare fram till dagens mediemiljö med digitala informationsbärare. Tiden däremellan har presenterat olika informationsbärare, som
magnet- och mikromedia och papper av olika kvaliteter. Alla innebär och
har inneburit olika hanterings- och bevarandesätt. Ett gemensamt har alla
medier ur ett biblioteksperspektiv. Det är informationen, texten, budskapet
och innehållet som är det viktiga. Vi hittar tekniker som underlättar både
åtkomst, lagring och distribution. Som bibliotekarier har vi att lära oss att
hantera dem, precis som förr, så att de inte skadas eller att informationsförluster uppkommer. Sökteknikerna blir förfinade och metoderna
förändras, men målet är detsamma, nämligen att söka fram och vägleda in
i olika källor och presentera information. Men idéerna och meningarna
som ligger till grund för bibliotekstanken, nämligen att förvärva, bevara
och tillgängliggöra böcker och information är desamma för alla bibliotek i
alla tider.
Den tekniska utvecklingen har bidragit till en förändring i arbetets
utförande och underlättat sökning och åtkomst av bibliotekens dokument.
De som kan nyttja bibliotekens tillgångar har blivit flera. Behovet av
vägledning i sökmetoder fanns förr och finns fortfarande idag. Det är
bibliotekariens uppgift att lära ut metoder. Här föreligger ingen förändring
som gör biblioteken till något annat än vad de alltid har varit, mer än i det
175
175
avseendet att biblioteken är tillgängliga för fler grupper av medborgare
och att de idag inte frekventeras av bara högutbildade som då. Om det i
realiteten är en substantiell innehållsmässig förändring, som beror på uppfattningarna och föreställningarna om de grundläggande uppgifterna som
åligger biblioteken och bibliotekarierna är en berättigad fråga. Svaret är
för mig att grundidén med bibliotek är densamma som den alltid varit och
samma typ av arbete utförs men i vår tid naturligt nog med hjälp av nya
tekniker, som inte påverkar själva biblioteksidén.
Den kunskapsbas en bibliotekarie förutsattes ha bestod bland annat av
kunskaper i de klassiska språken, latin, grekiska och hebreiska. Behovet
av att kunna orientaliska språk kan inte förbises. Kunskaper i de moderna
språken som franska, tyska, spanska, italienska och engelska förväntades
också vara en del av kompetensen. I vår tid då varje land har invånare med
många olika modersmål, universiteten lockar forskare och studenter från
olika språkområden behövs mer än någonsin språkkunskaper. Alldenstund
det till dagens bibliotek förvärvas litteratur och tillhandahålls tidningar
och tidskrifter på många olika språk känns det angeläget att bibliotekariekåren blir en kår med stor bredd vad gäller språkkunskaper. Om vi som
bibliotekarier accepterar och nöjer oss med ett främmande språk i bagaget,
förutsatt att en arbetsplats inte har bibliotekarier som var och en behärskar
olika främmande språk och därmed kan komplettera varandra, så
utestänger vi stora kunskapsområden och en allmänhet som naturligt har
rätt att ha tillgång till böcker för sin bildning, sin utbildning och sin
utveckling som samhällsmedborgare på de språk de behärskar.
Avhandlingens problemställning formulerades så att den skulle försöka
belysa och finna svar på
x hur bibliotekarieyrket utvecklas under perioden 1475 till 1780
med avseende på institutionella drivkrafter, varför och hur
institutioner tog bibliotekariers tjänster i anspråk,
x hur bibliotekarier själva har påverkat innehållet i sitt yrke,
x om det går att finna en gemensam kärna och grund för yrket,
x om det går att formulera en gemensam värdegrund byggd på
uttalade värderingar bland verksamma bibliotekarier.
Jag menar att i undersökningen beskrivs bibliotekarieyrkets utveckling
från en sysselsättning som mest var en hantering av rutiner för att hålla
ordning till ett yrke med yrkesetiska värderingar. Undersökningen visar
samtidigt att utvecklingen av bibliotekarieyrket starkt har påverkats av
bibliotekarierna själva. Det framkommer också att det finns kärnområden
som är gemensamma för yrket inom de fyra yrkesarenor som presenterats.
176
176
Det står klart för mig att det finns en gemensam värdegrund för yrket och
att bibliotekarieyrket under perioden utvecklas till ett yrke som bygger på
såväl allmän som unik kompetens, med ett väl avgränsat verksamhetsfält
med utpräglad servicefunktion i en definierad yrkesarena samt med ett
nätverk som visar ansatser till att utvecklas till en sammanhållen yrkeskår,
om än med stor geografisk spridning. Bland bibliotekarierna återfinns ett
yrkesetiskt perspektiv. Det är enligt min mening uppenbart att
bibliotekariens kompetens efterfrågas i tilltagande omfattning under
perioden. De professionskriterier som definierades under professionsforskningens första period och som använts i denna undersökning om
bibliotekarien mellan 1475 och 1780 ger enligt min mening en bild av ett
yrke under utveckling som uppfyller dem och därmed skulle kunna
benämnas profession.
5.8 Tankar om dagens och framtidens bibliotekarie
Behovet av bibliotekarier blir påtagligt under senare hälften av 1800-talet.
Utveckling och spridning av skola och undervisning bidrar till detta.
Industrialiseringens genombrott, arbetets och forskningens utveckling,
bildningshunger och bildningsbehov och demokratisk fostran är alla
områden som medför behov av litteratur. Folkbiblioteken och bibliotek
inom olika institutioner och verksamhetsområden inrättas och utvecklas.
Arbetsfälten för dagens bibliotekarier blir flera och specialiseringen tilltar.
Jag menar att hos dagens bibliotekarier finns, hämtade från avhandlingsperiodens bibliotekarier, flera områden som fortfarande värdesätts. Det
gäller värdegrund, etik och allmänt förhållningssätt. Bibliotekarierna har
också det gemensamt att i yrkesutövningen ligger, direkt och indirekt,
specialist eller generalist, ett avsevärt och betydelsefullt mått av
servicemoment. Tillgängliggörande av information i vid bemärkelse lever
kvar som en central uppgift om än med nya verktyg och tekniker och
utvecklade definierade specialistområden.
Bibliotekarier möter nya arbetsområden som beror av en ny omvärld och
där bibliotekariens grundkompetens lämpar sig bättre än någon annans.
Stöd för akademiskt skrivande med särskild inriktning på referenshantering, citeringstekniker och plagieringsfrågor är ett sådant område
men om detta stärker bibliotekariens professionsstatus kan man ha olika
åsikter om. I biblioteken kommer att finnas andra uppgifter från andra
områden där traditionell bibliotekariekompetens inte räcker. Samverkan
med andra kompetenser kommer att krävas, precis som Dury menade på
1600-talet, och det medverkar sannolikt till att stärka bibliotekariens
177
177
status. Om samverkan med andra yrkesspecialister vittnar Lynn Brindley,
chef vid British Library, när hon beskriver framtida kompetensbehov för
den verksamhet hon leder
… people, including librarians, with higher level of skills and specialisms, and
who are individuals willing to take risks, work in teams, be entrepreneurial,
outgoing, manage projects, work quickly and approximately, and live in the
messey world of the digital, where structured processes and procedures are often
irrelevant. I see these skills sometimes in the best of IT colleagues, although I
have to concede that both the IT and library professions contain large numbers of
individuals who do not fit this description. 393
Slutligen skulle jag vilja påstå att dagens bibliotekarie i grunden är samma
som bibliotekarien som är föremål för denna undersökning. Att den
tekniska utvecklingen tar stora kliv, precis som den gjort inom de flesta
områden, ändrar inte kärnan i bibliotekariens uppgifter oavsett medier och
tekniker. Det finns och kommer att finnas behov av bibliotekarier. Vilka
fyller annars de uppgifter som Dominique Arot så välformulerat använder
för att definiera bibliotekarien, nämligen att:
Det som på tydligaste sätt beskriver och visar en bibliotekaries uppgifter och
själva yrket är arbetet med och omsorgen om att göra den samling dokument,
som bevaras och utökas, förståelig och användbar. 394
Och:
Själva kärnan i och berättigandet av bibliotekariens yrke är samlingarna och
tillgängliggörandet av deras innehåll. 395
Samlingarna inskränker sig inte bara till konventionella böcker och tidskrifter utan omfattar alla de medier och tekniker bibliotekarierna har att
hantera idag och framledes. Bibliotekarieyrkets väsen åskådliggörs bäst
genom inledningscitatet som också får avsluta denna avhandling:
Plus ça change, plus c’est la même chose
Alphonse Karr Les Guêpes
393
Brindley (2001) s. 6
Arot (2000) s. 36. Ce qui va définir de manière de plus en plus nette l’activité du
bibliothécaire, et donc son métier, est le souci de rendre intelligible et utilisable la collection
qu’il conserve et enrichit.
395
Arot (2000) s. 35. Le coeur même et la justification de leur métier … étaient … les
collections et l’accès à leur contenu.
394
178
178
6 Källor och litteratur
Abbot, Andrew (1988). The System of Professions : an Essay on the
Division of Expert Labor. Chicago and London : The University of
Chicago Press.
Abbot, Andrew (1998). Professionalism and the Future of Librarianship.
Libray Trends, Vol. 46, No, 3, Winter, pp. 430-443.
Abrahamsson, Bengt (2005). Militärer, makt och politik : En analys av
militärerna som grupp och av deras roll i samhället. Tredje uppl.
Stockholm : Försvarshögskolan.
Adamson, John William (1971). Pioneers of Modern Education in the
Seventeenth Century. With a Foreword by Joan Simon. New York :
Teachers College Press, Teachers College, Columbia University.
(Classics in Education ; No 45).
Ambrosiani, Sune (1920). Från de svenska skråämbetenas dagar : till det
svenska hantverkets första dag den 4 sept. 1920. Stockholm.
Annerstedt, Claes (1921). Förteckning å Upsala universitetsbiblioteks
ledare : jämte korta upplysningar rörande deras verksamhet. I Uppsala
universitetsbiblioteks minnesskrift 1621 – 1921: med bidrag av forna
och nuvarande tjänstemän. Uppsala : Almqvist & Wiksells Boktryckeri
AB. – (Acta Bibliothecae R. Universitis Upsaliensis Vol. I)
Arot, Dominique (2000). Les valeurs professionelles du bibliothécaire.
Bulletin des Bibliothèques de France, t. 45, no. 1, s. 33-41.
Artier, Jacquline (1988). La bibliothèque du cardinal de Richelieu. I
Histoire des bibliothèques françaises. Les bibliothèques sous l’Ancien
Régime 1530-1789. Sous la direction de Claude Jolly. Paris : Promodis
Éditions du Cercle de la Librairie. S. 126-133.
Artier, Jacquline (1988). Les bibliothèques des universités et de leurs
collèges. I Histoire des bibliothèques françaises. Les bibliothèques sous
179
179
l’Ancien Régime 1530-1789. Sous la direction de Claude Jolly. Paris :
Promodis Éditions du Cercle de la Librairie. S. 45-55.
The Autobiography of Sir Thomas Bodley (2006). With an Introduction
and Notes by William Clinnell. Oxford: Bodleiana Library, University
of Oxford.
Avril, Anselme, Palazzo, Eric (2000). La vie des moines au temps des
grandes abbayes Xe-XIIIe siècles. Paris : Hachette littératures. (La vie
quotidienne).
Bader, Karl (1925). Lexikon deutscher Bibliothekare im Haupt- und
Nebenamt bei Fürsten, Staaten und Städten. Leipzig : Otto
Harrasowitz. (55. Beiheft zum Zentralblatt für Bibliothekswesen)
Balayé, Simone (1988). La Bibliothèque Nationale des origines à 1800.
Geneve: Librairie Droz.
Barber, Bernhard (1963). Some Problems in the Sociology of Professions.
Daedalus 92, s. 669-688.
Baruchson-Arbib, Shifra, Bronstein, Jenny (2002). A view to the future of
the
library and information science profession: A Delphi study.
Journal of the American society for information science and
technology, 53(5) s.397-408.
Barnes, Robert (2004). Cloistered Bookworms in the Chicken-Coop of the
Muses: The Ancient Library of Alexandria. The Library of Alexandria:
Centre of Learning in the Ancient World. Edited by Roy MacLeod.
New York: I.B. Tauris. S.61-77.
Batten, J. Minton (1944). John Dury Advocate of Christian Reunion.
Chicago, Illinois: The University of Chicago Press.
Beckman, S. (1989). Professionerna och kampen om auktoritet. I Kampen
om yrkesutövning, status och kunskap: professionaliseringen sociala
grund. (1989) Selander, Staffan (red.). Lund: Studentlitteratur. S. 5788. Avsnitt om ”sanktionerad expertis” s. 63-68.
Bibliotekarien och professionen – en forskningsöversikt. (2008).
Stockholm: Svensk biblioteksförening.
180
180
Bibliotekarieyrket : tradition och förändring (1991). Harry Järv (red).
Stockholm : Carlssons.
Bibliotheken und Aufklärung (1988). Herausgegeben von Werner Arnold
und Peter Vodosek. Wiesbaden : Harrassowitz. (Wolfenbütteler
Schriften zur Geschichte des Buchwesens)
Bignami Odier, Jeanne (1973). La Bibliothèque Vaticane de Sixte IV à Pie
XI : recherches sur l’histoire des collections de manuscrits. Avec la
collaboration de José Ruysschaert. Città del Vaticano : Biblioteca
Apostolica Vaticana.
Black, Alistair (1998). Information and modernity : the history of
information and the eclipse of library history. Library History, vol.14,
s. 39.
Black, Alistair and Crawford, John (2001). The Identity of Library and
Information History : an Audit of Library and Information History
Teaching and Research in Departments and Schools of Library and
Information Studies in Britain and Ireland. Library History, vol. 17, nr
2, s. 127-131.
Brante, Thomas (1987). Sociologiska föreställningar om professioner. Den
sociologiska fantasin – teorier om samhället. Ulla Bergryd (red.).
Stockholm : Rabén& Sjögren. S. 124-154.
Brindley, Lynn (2001). What use are librarians (working in libraries)?
Relay : The Journal of the University College and Research Group, 51,
s. 5-6.
Brown, JoAnne (1992). Definition of a Profession : The Authority of
Metaphor in the History of Intelligence Testing, 1890-1930. Ewing, NJ,
USA : Princeton University Press.
Butler, Pierce (1951). Librarianship as a profession. The Library
Quarterly, vol.XXI, October 1951, No 4, s. 235-247.
Buzás, Ladislaus (1975). Deutsche Bibliotheksgeschichte des Mittelalters.
Wiesbaden : Dr. Ludwig Reichert Verlag. (Elemente des Buch- und
Bibliothekswesens ; Band 1).
181
181
Buzás, Ladislaus (1976). Deutsche Bibliotheksgeschichte der Neuzeit
(1500-1800). Wiesbaden : Dr. Ludwig Reichert Verlag. (Elemente des
Buch- und Bibliothekswesens ; Band 2).
Buzás, Ladislaus (1978). Deutsche Bibliotheksgeschichte der Neuesten
Zeit (1800-1945). Wiesbaden : Dr. Ludwig Reichert Verlag. (Elemente
des Buch- und Bibliothekswesens ; Band 3)
Caillet, Maurice (1988). Les bibliothécaires. I Histoire des bibliothèques
françaises : Les bibliothèques sous l’Ancien Régime 1530-1789. Paris :
Promodis. S. 373 – 389.
Calenge, Bertrand (2005). Peut-il exister une recherche bibliothécaire?
Bulletin des Bibliothèques de France, t. 50, no. 2, s. 50-57.
Callard, Caroline (2000). Diogène au service des princes : Antonio
Magliabechi à la cour de Toscane (1633-1714). Histoire, économie et
société, vol XIX, 2000, no 1. p. 85-103.
Carr-Saunders, A.M. and Wilson, P.A. (1933). The Professions. Oxford :
Clarendon Press.
Chadwick, Owen (1978). Catholicism and history : the opening of the
Vatican archives. (The Herbert Hensley Henson lectures in the
University of Oxford ; 1976). Cambridge, Cambridge University Press.
Chadwick, Owen (1990). The Reformation. London : Penguin Books. (The
Penguin History of the Church) formerly The Pelican History of the
Church.
Chapron, Emmanuelle (2004). Le métier de bibliothécaire au XVIIIe siècle
: Angelo Maria Bandini à Florence (1726-1803). Revue d’histoire
moderne et contemporaine. 51-2, avril-juin. S. 58-87.
Clarke, Archibald L. (1914). Leibnitz as a librarian. The library : the
transactions of the Bibliographical society. III ser; 5, s. 140-54.
Clarke, Jack A. (1970). Gabriel Naudé 1600-1653 Diss. Hamnden, Conn.:
Archon.
Clarke, Jack A. (1969). Gabriel Naudé and the foundations of the
scholarly library. The library quarterly, vol. 39, nr 4, s. 331-343.
182
182
Cooper, Charles Henry (1892). Annals of Cambridge. 2 vol. Cambridge :
Warwick&co.
Cotton des Houssayes, J B (1857). Des devoirs et des qualités du
bibliothécaire. Traduit du latin en français avec quelques notes par
Gratet-Duplessis. [Diss.1780.] Paris
Cotton des Houssayes, Jean Baptiste (1906). The duties & qualifications
of a librarian. : A discourse pronounced in the general assembly of the
Sorbonne december 23, 1780. Chicago, 1906. (Literature of libraries in
the 17th and 18th centuries. 2.)
D’Amico, John F. (1983). Renaissance Humanism in Papal Rome :
Humanists and Churchmen on the Eve of the Revolution. London : The
John Hopkins Press Ltd. (The John Hopkins University studies in
historical and political science; 101st ser., 1)
Davis, Donald G. and Aho, Jon Arvid (2001). Whither Library History? A
Critical Essay on Black’s Model for the Future of Library History, with
some Additional Options. Library History, vol. 17, nr 1, s. 22-37.
Davril, Anselme, Palazzo, Eric (2000). La vie des moines au temps des
grandes abbayes, Xe-XIIIe siècles. Hachette littératures : Paris.
De Bury, Richard (1967). Philobiblon. Översättning av Axel Nelson.
Stockholm : Sällskapet Bokvännerna. (Bokvännernas bibliotek, 78)
Denis, M. (1777). Einleitung in die Bücherkunde. Wien : Gedruckt bey
Joh. Thomas.
Le Dictionnaire de l’Académie Françoise, dedié au Roy. (1694). Paris.
Duplessis, G. (1857). Des devoirs et des qualités du bibliothécaire. I
Bulletin du bouquiniste. Paris : Aubry. S. 403-408.
Dury, John (1972). The reformed school and the reformed library keeper :
1651. Menston : The Scholar Press Limited. (English linguistics 15001800; 319).
Dury, John (1983). The Reformed Librarie-Keeper (1650). Introduction by
Richard H. Popkin and Thomas F. Wright, William. Los Angeles :
University of California, Andrews Clark Memorial Library. (The
Augustan Reprint Society; Publication Number 220)
183
183
Elliott, Philip (1972). The Sociology of Professions. London and
Basinstoke, The Macmillan Press LTD.
Escher, Hermann (1937a). Die Bibliotheca universalis Konrad Gessner’s. I
Ausgewählte bibliothekswissenschaftliche Aufsätze von Dr. Hermann
Escher. Zürich. S. 145..
Escher, Hermann (1937b). Der Bibliothecarius quadripartitus des Joh.
Heinrich Hottinger (1664). I Ausgewählte bibliothekswissenschaftliche
Aufsätze von Dr. Hermann Escher. Zürich. S. 169.
Favier, Jean (1985). Les archives. 4e édition. Paris : Presses universitaire
de France. (Que sais-je?)
Fellerius (1718). Otium Hanoveranum Sive Miscellanea, ex ore & schedis
Illustris Viri, piae memoriae, Godofr. Gvilielmi Leibnitii... Editio
secvnda Lipsiae MDCCXXXVII S. 125-128: LXIX. Representation à
S.A.S. le Duc de Wolffenbuttel, pour l’engager á l’entretien de sa
Bibliothèque. S. 128-136 : LXX. Idea Leibnitiana Bibliothecae
publicae secundum classes scientiarum ordinandae fusior & contractior
S. 136-138 : LXXI: Idea Leibnitiana Bibliothecae ordinandae
contractior.
Formey. (1755). Conseils pour former une bibliothèque peu nombreuse
mais choisie. Troisième édition, corrigée et augmentée: avec une
notice des ouvrages de l’auteur. Berlin : Chez Haude et Spener.
Formey. (1756). Conseils pour former une bibliothèque peu nombreuse
mais choisie. Nouvelle édition, corrigée et augmentée. Suivie de
l’INTRODUCTION GÉNÉRALE à l’Étude des Sciences & BellesLettres par M. de la Martiniere. Berlin : Chez Haude et Spener.
Fournier, Marcel (1970). Les statuts et privilèges des universités
françaises depuis leur fondation jusqu’en 1789. Ouvrage publié sous
les auspices du ministère de l’instruction publique et du conseil général
des facultés de Caen. Aalen : Scientia Verlag. Réimpression de
l’édition Paris 1890.
Franke, Johannes (1895). Ein Gutachten Johannes Mathias Gesners über
die Anforderungen des bibliothekarischen Berufs. Beiträge zur Theorie
und Praxis des Buch- und Bibliothekswesens (Sammlung
184
184
bibliothekswissenschaftlicher Arbeiten). Leipzig : Verlag von M.
Spirgatis, 2:1895: 98-104.
Franklin, Alfred Louis Auguste (1969). Histoire de la Bibliothèque
Mazarine [Paris] et du Palais de l’Institut. 2:e éd. Entièrement
refondue. Paris.
Franklin, Alfred Louis Auguste (1867-1873). Les anciennes bibliothèques
de Paris, églises, monastères, collèges, etc. Paris. (Histoire générale de
Paris. [5])
Franklin, Carmela Vircillo (2002). “Pro communi doctorum virorum
comodo”: The Vatican Library and Its Service to Scholarship.
Proceedings of the American Philosophical Society, vol. 146, no. 4, s.
363-384.
Garnett, Richard (1899). Essays in librarianship and bibliography.
London: George Allen. (The Library Series, 5).
Gaskell, Philip (1980). Trinity College Library: The first 150 years.
Cambridge : Cambridge University Press. (The Sandars Lectures 19789).
Gasnault, Pierre (1988). De la bibliothèque de Mazarin à la bibliothèque
Mazarine. I Histoire des bibliothèques françaises : Les bibliothèques
sous l’Ancien Régime 1530-1789. Paris: Promodis. S. 135–145.
Gerle, Eva (1984). Lunds universitetsbiblioteks historia fram till år 1968.
Stockholm: Almqvist & Wiksell International. (Ur Lunds universitets
historia ; 7).
Ghellinck, J. de (1938). Les bibliothèques médiévales. Nouvelle revue
théologique. Tournai : Casterman, 1868-. 65(1938) 36-55.
Goode, William J. (1961). The librarian: from occupation to profession?
The Library Quaterley, vol. 31, s. 306-320.
Goode, William J. (1966). “Professions” and “Non-Professions” i
Professionalization (1966). Edited by Howard M. Vollmer and Donald
L. Mills. Englewodd Cliffs, New Jersey : Prentice-Hall, Inc.
Graesel, Arnim (1902). Handuch für Bibliothekare. 2. Auflage. Leipzig
185
185
Le Grand Vocabulaire françois (1768). Paris : Chez C. Panckoucke,
Libraire, rue & à côté de la Comédie Françoise; et à Amsterdam : Chez
Veuve Chatelin & Fils; Marc-Michel Rey.
Guhrauer, Gottschalk Eduard (1846). Gottfried Wilholm Freiherr v.
Leibnitz.: Eine Biographie... . Breslau.
Guhrauer, G. E. (1851). Bibliothekarisches aus Leibnizens Leben und
Schriften. Serapeum: Zeitschrift für Bibliothekswissenschaft,
Handschriftenkunde und ältere Literatur. Vol. 12, s. 1-30, 33-42.
Handbuch der Bibliotekswissenschaft. (1950-1965). Begründet von Fritz
Milkau. 2., verm. Und verb. Aufl. Herausgegeben von Georg Leyh.
Wiesbaden: Harrassowitz. Bd 3:2. Geschichte der Bibliotheken. S. 249.
Hansen, Robert L. (1953). Gabriel Naudé og Bibliothèque Mazarine.
Bogens Verden, s. 303-314.
Harris, Michael H. (1995). History of libraries in the western world.
Fourth edition. Metuchen, N.J., & London : The Scarecrow Press, Inc.
Harrisson, K. C. (1994). Why Library History? Library Review, vol. 43,
nr 8, s. 9-13.
Hartlich, Otto (1939). Giovanni Andrea dei Bussi, der erste Bibliothekar
der Vaticana. Philologische Wochenschrift. Leipzig: O.R. Reisland.
59:1939; s. 327-336, 364-368, 395-399.
Hellberg, Inga (1978). Studier i professionell organisation: en
professionsteori med tillämpning på veterinäryrket. Diss. Göteborg:
Monograph from the Department of Sociology. (Monografier utgivna
av Sociologiska Institutionen vid Göteborgs Universitet; Nr 20).
Hessel, Alfred (1925). Geschichte der Bibliotheken: ein Überblick von
ihren Anfängen bis zur Gegenwart. Göttingen : Dr. Th. Pellens & Co.,
A.-G.
Histoire de l’édition française ; le livre conquérant du moyen âge au
milieu du XVIIe siècle (1989) sous la direction de Roger Chartier et
Henri-Jean Martin. Paris : Fayard : Cercle de la Librairie.
A History of the University in Europe. General editor : Walter Rüegg.
Cambridge: Cambridge University Press.
186
186
Universities in the Middle Ages (1992). Editor: Hilde de RidderSymoens.
Universities in Early Modern Europe (1500-1800). (1996). Editor :
Hilde de Ridder-Symoens.
Humphreys, K. W. (1964). The Book Provisions of the Mediaeval Friars
1215-1400. Amsterdam : Erasmus Booksellers. (Safaho Monographs.
2) (Studies in the History of Libraries and Librarianship)
Jacob de Saint-Charles, Louis (1644). Traicté des plus belles bibliothèques
publiques et particulières, qui ont esté, et qui sont à present dans le
monde… Paris.
Jackson, Sidney L. (1974). Libraries and librarianship in the West: a brief
history. New York: McGraw-Hill Company.
Jansson, Bertil (2003). Biblioteksmannen Gabriel Naudé(1600-1653) och
hans råd för upprättandet av ett bibliotek (Advis pour dresser une
bibliothèque, 1627). Kompendium. Borås: Högskolan i Borås.
Jansson, Bertil (2000). Biblioteksmannen Gabriel Naudé och hans Advis
pour dresser une bibliothèque (Råd för upprättandet av ett bibliotek).
Svensk biblioteksforskning/Swedish Library Research 2000:1 s. 9-40.
Jarolf, Tage (2006). Bibliotek i Rom: Biblioteca Angelica. Biblis. Nr. 36,
vintern 2006/07, s. 44-49.
Jarolf, Tage (2007). Bibliotek i Rom: Biblioteca Castanese. Biblis. Nr. 37,
våren 2007, s. 57-61.
Jastrow, Jr., Morris (1906). Did the Babylonian Temples have Libraries?
Journal of the American Oriental Society. New Haven, V: 27/Y:1906 :
147-182.
John Durie’s Reformed Librarie-Keeper and its Author’s Career as a
Librarian (1892). The Library: the transactions of the Bibliographical
society, vol. 4 1892 : I: 10 s. 81-89.
Jolly, Claude (1990). La Bibliothèque de la Sorbonne de 1762 à 1987.
Mélanges de la bibliothèque de la Sorbonne. 10, 1990, s. 153-177
Jolly, Claude (1988). Naissance de la ”science” des bibliothèques. I
Histoire des bibliothèques françaises : Les bibliothèques sous l’Ancien
Régime 1530-1789. S. 382.
187
187
Järv, Harry (1991). Kunskapens träd: om lagring och spridning av
information. Stockholm: Natur och kultur.
Krause, E. A. (1996). Death of the guilds: professions, states, and the
advance of capitalism, 1930 to the present. London: Yale University
Press.
Lackmann, Heinrich (1966). Leibniz’ bibliothekarische Tätigkeit in
Hannover. Leibniz : Sein Leben – sein Wirken – seine Welt.
Herausgegeben von Wilhelm Totok und Carl Haase. Hannover: Verlag
für Litteratur und Zeitgeschehen. S. 321-348.
Lancaster, F. W. (1983). Future Librarianship: Preparing for an
Unconventional Career. Wilson Library Bulletin, s. 747-753.
Lancien, Christina (1990). Der nützliche Gebrauch einer grossen
Bibliothek: Vorschläge zum Bibliotheksaufbau von Gabriel Naudé und
Gottfried Wilhelm Leibniz. Bibliothek: Forschung und Praxis.
Jahrgang 14. Nr. 2, s. 113-131.
Lapélerie, François (1998). La qualité essentielle du bibliothécaire.
Bulletin des Bibliothèques de France, t. 43, no. 6, s. 68-74.
Leibniz, Gottfried Wilhelm von (1954). Sämtliche Schriften und Briefe :
erste Reihe : allgemeiner, politischer und historischer Briefwechsel.
Fünfter Band 1687 – 1690. Herausgegeben von der Deutschen
Akademie der Wissenschaften zu Berlin. Berlin : Akademie-Verlag
Leibniz, Gottfried Wilhelm von (1987). Sämtliche Schriften und Briefe :
erste Reihe : allgemeiner, politischer und historischer Briefwechsel.
Dreizehnte Band 1687 – 1690. Herausgegeben von Leibniz-Archiv der
Niedersächsischen Landesbibliothek, Hannover. Bd 13, August 1696April 1697. Hannover: Akademie-Verlag.
Letters of Sir Thomas Bodley to Thomas James First Keeper of the
Bodleian Library (1926). Edited with an Introduction by G.W.
Wheeler, M.A. Oxford: Clarendon Press.
Lettre sur l’Ofice de Bibliothécaire : A Monsieur Enguel, Bibliothécaire à
Berne (Juillet 1736). Mercure suisse: ou recueil de nouvelles
historiques, politiques, & c.
188
188
The Life of Sir Thomas Bodley written by himself together with the first
draught of the Statues of the publick library at Oxon; transcribed from
the original copy, written by his own hand, and reposited in the
archives of the said library (1906) Chicago : A. C. McClurg & Co.
Lipsius, Justus (1907). A Brief Outline of the History of Libraries.
Translated from the second edition (Antwerp, the Plantin Press John
Moretus, 1607) the last from the hand of the author by John Cotton
Dana. Chicago: A.C. McClurg & Co. (Literature of Libraries in the
Seventeenth and Eighteenth centuries. Edited by John Cotton Dana and
Henry W. Kent; V). S. 16.
Lipsius, Justus (1620). De bibliothecis syntagma et Fulvii-Ursini eadem
de recommendation [!] cum nonnulis Isidori de eodem argumento.
Helmaestadi.
Löffler, Kl. (1917). Leibniz als Bibliothekar : Ein Nachtrag zum
Leibnizjubiläum. Zeitschrift für Bücherfreunde: Organ der Gesellschaft
der Bibliophilen. Neue Folge 9, s. 95-100.
Machon, Louis (1882). Discours en forme de préface pour servir de règle
ou d’advis aux bibliothécaires. Édité par Daspit de Saint-Amand dans
les Publications de la Société des Bibliothèques de Guyenne, t III,
Bourdeaux. S. 37-113.
Man, Work and Society: A Reader in the Sociology of Professions (1962).
Edited by Sigmund Nosow and William H. Form. New York: Basic
Book Publishing Co. Inc.
Marshall, T. H. (1939). The Recent History of Professionalism in Relation
to Social Structure and Social Policy. The Canadian Journal of
Economics and Political Science. Vol. 5, No 3. (Aug., 1939), pp. 325340.
Milde, Wolfgang (1971). The Library at Wolfenbüttel, from 1550 to 1618.
Modern language review: a quarterly journal edited for the Modern
Humanities Research Association. London: Modern Humanities
Research Association. S. 101 – 112.
Milde, Wolfgang (1972). Die Wolfenbütteler « Liberey-Ordnung » des
Herzogs Julius von 1572. Wolfenbütteler Beiträge : Aus den Schätzen
der Herzog August Bibliothek. Herausgegeben von Paul Raabe.
Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann. Band I, s. 121-139.
189
189
Milde, Wolfgang (1970). Zur Frühgeschichte der Bibliothek zu
Wolfenbüttel. I. Teil: Der Beginn und die Bibliotheksordnung von
1572.
Braunschweigisches
Jahrbuch :
im
Auftrage
des
Braunschweigischen Geschichtsvereins. Herausgegeben von Hans
Goetting. Wolfenbüttel. S. 73 – 83.
Molander, Bengt (1988). Vetenskapsfilosofi: en bok om vetenskapen och
den vetenskapande människan. Andra upplagan. Stockholm: Thales.
Moore, Wilbert E. (1970). The professions: roles and rules. New York:
Russell Sage Foundation.
Müller, Kurt (1966). Gottfried Wilhelm Leibniz. I Leibniz: Sein Leben –
sein Wirken – seine Welt. Herausgegeben von Wilhelm Totok und Carl
Haase. Hannover: Verlag für Litteratur und Zeitgeschehen. S. 1-64.
Müntz, Eugène, Fabre, Paul (1887). La bibliothèque du Vatican au XVe
siècle d’après des documents inédits: contributions pour servir à
l’histoire de l’humanisme. Paris : Ernest Thorin, éditeur. (Bibliothèque
des écoles françaises d’Athènes et de Rome du Collège de France et de
l’École normale supérieure; 48)
Müntz, Eugène (1886). La bibliothèque du Vatican au XVIe siècle: notes et
documents. Paris : Ernest Leroux, éditeur. (Petite bibliothèque d’art et
d’archéologie; 3).
Nationalencyklopedin (1990). Höganäs : Bokförlaget Bra Böcker AB.
Andra bandet, s. 526.
Naudé, Gabriel (1869). Advis à nosseigneurs de Parlement sur la vente de
la Bibliothèque de Mgr le card. Mazarin. Ingår i Franklin, Alfred
Pièces rares ou inédites relatives aux anciennes bibliothèques de Paris.
Remise de la bibliothèque de Mgr le cardinal Mazarin par le sieur
Naudé entre les mains de M. Tubeuf. Le Bibliophile français, t. III
(mai-août), 1869, s. 214-219.
Naudé, Gabriel, (1990) Advis pour dresser une bibliothèque. Reproduction
de l’édition de 1644 précédée de L’Advis, manifeste de la bibliothèque
érudite par Claude Jolly, directeur de la bibliothèque de la Sorbonne.
Paris: Klincksieck.
190
190
Naudé, Gabriel (2006). Råd för upprättandet av ett bibliotek. I
översättning av Bertil Jansson. Svensk biblioteksforskning. Vol. 15:3.
Newman, L. M. (1966). Leibniz (1646 – 1716) and the German Library
Scene. London: The Library Association. (Library Association
Pamphlet No. 28)
Nolin, Jan (2008). In search of a new theory of professions. Borås:
University of Borås. (Science for the professions; Report no. 4, 2008)
Oates, J.C.T. (1975). Cambridge University Library: A historical sketch.
Cambridge: Cambridge University Library.
Olaisen, Johan (1988). Bibliotekarer – Profesjon eller semiprofesjon?
Synopsis – informasjon om informasjon, vol 19, no 2, s. 59-68.
Oliver, Revilo P. (1953). Giovanni Tortelli. I Studies presented to David
Moore Robinson: on his seventeenth birthday. Saint Louis. V:2
1953:1257-71.
Palmer, R. R. & Colton, Joel (1981). Nya tidens världshistoria. Utgiven
under redaktion av Torvald Höjer med bibliografi av Wilhelm Odelberg
och Marie-Louise Bachman. Översatt av Dagny Henschen och Hilda
Holmberg. Översättningen är kompletterad för andra upplagan av
Henrik Enander och Rolf Hagstedt. Andra utökade upplagan.
Stockholm: Esselte Studium. (Scandinaium University Books).
Amerikanska originalets title: A History of the Modern World.
Parsons, Edward Alexander (1952). The Alexandrian Library: Glory of the
Hellenic World: Its Rise, Antiquities, and Destructions. AmsterdamLondon-New York: The Elsevier Press.
Peplow, F. J. (1904). On the duties and qualifications of a librarian. An
address delivered at the Sorbonne on the 23 December, 1780, by J.B.
Cotton des Houssayes. The Library 1904; s2-V(0000): 182-191.
Pintard, René (1983). Le libertinage érudit dans la première moitié du
XVIIe siècle. Nouvelle édition augmentée d’un avant-propos et des
notes et réflexions sur les problèmes de l’histoire du libertinage.
Genève-Paris: Slatkine.
191
191
Professionaliseringsfällan:Vuxenutbildning.Arbetsledning.Yrkeskunnande
(1985). Donald Broady (red.). Stockholm: Carlsson Bokförlag AB.
(Minervaböckerna)
Professionalization (1966). Edited by Howard M. Vollmer and Donald L.
Mills. Englewodd Cliffs, New Jersey: Prentice-Hall, Inc.
Professions in Theory and History: Rethinking the Study of the
Professions (1990). Edited by Michael Burrage and Rolf Torstendahl.
London: SAGE Publications. (SCASS: Swedish Collegium for
Advanced Study in the Social Sciences)
Promotionsfesten i Uppsala den 27 maj 2005 (2005). Redaktör: Per Ström.
Stockholm.
(ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS ; Skrifter
rörande Uppsala universitet. B. Inbjudningar, 145).
Queyroux, Fabienne (1990). Gabriel Naudé (1600-1653) érudit et
bibliothécaire du premier XVIIe siècle. Thèse présenté pour le diplôme
d’archiviste-paléographe École Nationale des Chartes. Mars 1990.
Paris.
Reboul, Jaquette (1982). Les principes déontologiques de la profession de
bibliothécaires. Mélanges de la Bibliothèque de la Sorbonne. 3(1982) s.
114-135.
Revel, Jacques (1996). Entre deux mondes : la bibliothèque de Gabriel
Naudé. I Le pouvoir des bibliothèques : La mémoire des livres en
Occident. Sous la direction de Marc Baratin et Christian Jacob. Paris :
Albin Michel. S. 243-250.
Revelli, Carlo (2005) L’assassinat des catalogueurs. Bulletin des
Bibliothèques de France t. 50 no 4 s. 13.
Ruysschaert, José (1973). La fondation de la bibliothèque Vaticane en
1475 et les témoignages contemporains. Studi offerti a Roberto Ridolfi
direttore de “La Bibliofilia”. Firenze : Leo S. Olschki Editore.
(Biblioteca di bibliografia italiana; LXXI)
Ruysschaert, José (1990). La fresque de Melezzo da Forli de l’ancienne
Bibliothèque Vaticane. Réexamen. Miscellanea Bibliothecae
apostolicae Vaticanae. – (Studi et testi /Biblioteca apostolica
Vaticana). Città del Vaticano : Biblioteca. V: 4/Y: 1990: 329-41
192
192
Ruysschaert, José (1969). Sixte IV, fondateur de la bibliothèque Vaticane
(15 juin 1475). Archivum historiae pontificiae. Roma: Pontficia
Università Gregoriana. V.7. Y. 1969: 513-24.
Schelborn, Johan Georg (1788). Anleitung für Bibliothekare und
Archivare. Band 1, Ulm. S. 73.
Schreiber, Trine (2006). Bibliotekarprofessionen siden 1960’erne i Trine
Schreiber & Hans Elbeshausen (red.): Bibliotekarerne. En profession i
et felt af viden, kommunikation og teknologi. Köpenhamn.
Schönemann, C.P.C. (1843). Umrisse zur Geschichte und Beschreibung
der
Wolfenbüttler
Bibliothek.
Serapeum:
Zeitschrift
für
Bibliothekswissenschaft, Handschriftenkunde und ältere Litteratur.
Leipzig. Vol. 4, s. 81-95, 97-106, 193-204, 209-218.
Schönemann, C.P.C. (1844). Umrisse zur Geschichte und Beschreibung
der
Wolfenbüttler
Bibliothek.
Serapeum:
Zeitschrift
für
Bibliothekswissenschaft, Handschriftenkunde und ältere Litteratur.
Leipzig. Vol. 5, s. 209-236.
Schönemann, C.P.C. (1857). Zur Geschichte und Beschreibung der
Herzoglichen Bibliothek zu Wolfenbüttel. Serapeum: Zeitschrift für
Bibliothekswissenschaft, Handschriftenkunde und ältere Litteratur.
Leipzig. Vol. 18, s. 65-91, 97-107.
Skouvig, Laura (2007). Bibliotkekshistorie: død eller dristig? Dansk
Biblioteksforskning. 3(2007):1 s. 5-16
Steudtner, Kurt (1969). Über Leibniz als Bibliothekar. I Über Bücher,
Bibliotheken und Leser: Gesammelte Beiträge zum 60. Geburtstag von
Horst Kunze. (86. Beiheft zum Zentralblatt für Bibliothekswesen).
Leipzig. S. 207-218.
Stolt, Carl-Magnus (2003). Medicinen och det mänskliga : Vårdkonst och
vardagsetik, humanism och humaniora. Stockholm: Natur och Kultur.
Textens mening och makt: metodbok i samhällsvetenskaplig text- och
diskursanalys (2005). Göran Bergström, Kerstin Boreus (red.). Andra
upplagan. Lund: Studentlitteratur.
Thurén, Torsten (2005). Källkritik. Andra uppl. Stockholm: Liber.
193
193
Tolzmann, Don Heinrich, Hessel, Alfred and Peiss, Reuben (2001). The
Memory of Mankind: The Story of Libraries Since the Dawn of History.
New Castle, Delaware, USA: Oak Knoll Press.
Torstensson, Magnus (1991). Folkbibliotekarieyrket framväxt, utbildning,
forskning. Nordisk tidskrift för bok-och biblioteksväsen. Årg. 78, nr
3/4, s. 93-121.
Webster, Charles (1975). The Great Instauration: Science, Medicine and
Reform 1626-1660. London : Duckworth
Weibull, Martin (1868). Lunds universitets historia 1668-1868. Första
delen. Lund: Gleerup.
Weibull, Martin och Tegnér Olof (1868). Lunds universitets historia 16681868. Andra delen. Lund: Gleerup.
Wellish, Hans H. (1981). Ebla: The World’s Oldest Library. The journal
of library history, philosophy & comparative librarianship, vol. 16, no.
3, s. 489-500.
Widmann, Hans (1961). Leibniz und sein Plan zu einem “Nucleus
librarius”. Börsenblatt für den deutschen Buchhandel. Frankfurter
Ausgabe. Nr 77a, s.1627-1634.
Vleeschauwer, H. J. de (1958). Library history in Library Science.
Mouseion, vol. 29, s. 1-87.
Zedelmaier, Helmut (1992). Bibliotheca univesalis und Bibliotheca selecta
: Das Problem der Ordnung des gelehrten Wissens in der frühen
Neuzeit. Köln, Weimar, Wien: Böhlau Verlag. (Beihefte zum Archiv
für Kulturgeschichte; H. 33). Zugl.: Diss., LMU München, 1989.
Ørom, Anders (1993). Bibliotekariske identiteter, formidlingsarbejde og
arbejdsorganisering. Biblioteksarbejde, nr. 39, s. 37-43.
6.1 Övrig ej refererad litteatur
194
194
Accart, Jean-Philippe (2000). Bibliothécaire, documentaliste: Même
métier? Bulletin des Bibliothèques de France, t. 45, no. 1, s. 88-93.
Albrich, Eva (1949). Der ”Avis pour dresser une bibliothèque” von
Gabriel Naudé. Erlangen. Diss.
Allen, Gillian (1998). Work Values in Librarianship. Library &
Information Science Research, vol. 20, no. 4, s. 415-424.
Allgemeines bibliographisches Lexikon. Bd 2, 1830.
Ankarcrona, Anita (1996).
Stockholm : Atlantis.
Makt & minne : en historia om boken.
Arckenholtz, Johan, (1751-1760). Historische Merkwürdigkeiten, die
Königinn Christina von Schweden betreffend; zur Erlaüterung der
Geschichte ihrer Regierung und insonderheit ihres Privatlebens, wie
auch der Civil- und Gelehrtenhistorie ihrer Zeit ; nebst zweyen noch
nie gedruckten Werken dieser gelehrten Prinzessin. … 4 vols. Leipzig
und Amsterdam : Pierre Mortier, 1751-1760. Erster Teil, Seite 247-248
Arckenholtz, Johan, (1751). Mémoires concernant Christine, reine de
Suède. Amsterdam: Mortier, 1751. 4 vols.
Armstrong, Elizabeth (1990). Before Copyright : the French BookPrivilege System 1498 – 1526. Cambridge : Cambridge University
Press.
Baillon, Comte de, (1878). La Reine Christine á Stockholm. Souvenirs
inédits de l’un de ses gentilshomes de la chambre. Correspondant CXII
(1878): 239-256, 465-478, 654-667
Bain, Francis William, (1890). Christina, Queen of Sweden. London :
Allen.
Bennet, George E. (1988). Librarians in Search of Science and Identity:
The Elusive Profession. Metuchen, N.J. & London: The Scarecrow
Press, Inc.
Bergström, Göran, Boréus, Kerstin (2000). Textens mening och makt:
Metodbok i samhällsvetenskaplig textanalys. Lund: Studentlitteratur.
195
195
Birdsall, William F. (1982). Librarianship, Professionalism, & Social
Change. Library Journal, vol. 107, s. 223-226.
Bissel, Christian (1966). Die Bibliographia politica des Gabriel Naudé.
Diss., Erlangen.
Bjereld, Ulf, Demker, Marie, Hinnfors, Jonas (2002). Varför vetenskap?
Om vikten av problem och teori i forskningsprocessen. Andra upplagan.
Lund: Studentlitteratur.
Björkbom, Carl (1930). Gabriel Naudé och hans ”Advis pour dresser une
bibliothèque”. Biblioteksbladet, nr 15, s. 90-96.
Bloch, Denise (1988). La bibliothèque de Colbert. I Histoire des
bibliothèques françaises. Les bibliothèques sous l’Ancien Régime 15301789. Sous la direction de Claude Jolly. Paris : Promodis Éditions du
Cercle de la Librairie. S. 156-179.
Blok, Franz Felix, (1949). Nicolaas Heinsius in Dienst van Christina van
Zweden. Delft. Diss.
Blum, Rudolf (1963). Bibliotheca Memmiana : Untersuchungen zu
Gabriel Naudés Advis pour dresser une bibliothèque. I Bibliotheca
docet : Festgabe für Carl Wehmer. Amsterdam : Verlag der ErasmusBuchhandlung. S. 209-232.
Boitano, John F. (1996). Naudé’s ”Advis pour dresser une bibliothèque”
– a window into the past. Seventeenth-Century French Studies, vol. 18,
s. 5-19.
Bondeson, Christian och Hansson, Joacim (2002). Biblioteksskvaller från
drottning Kristinas Stockholm – Gabriel Naudés brev till bibliotekarien
Jacques Dupuy från Stockholm den 26 september 1652.
Biblioteksbladet, vol. 87, nr 5, s. 16-17.
Bonnard, André (1964). Grekisk livsform. Från Euripides till Alexandria.
Översatt av Per Meurling. Stockholm : Rabén & Sjögren
Bonnerot, Jean (1927). La Sorbonne : sa vie, son rôle, son œuvre à travers
les siècles. Paris : Les Presses universitaires de France.
Boyd, Clarence Eugene (1915). Public Libraries and Literature Culture in
Ancient Rome. Chicago, Illinois : The University of Chicago Press.
196
196
Bruun, Christian Walther (1893). Johan Rode: Födt i Kjöbenhavn 1587,
död i Padua 1659 : Paa Hundrede-Aarsdagen efter at det store
kongelige Bibliothek blev erklaeret at vaere et offentligt Bibliothek ved
kongeligt reskript af 15.november 1793. – Kjobenhavn. S. 27.
Callmar, Christian. (1966). Queen Christina’s Library of Printed Books in
Rome. I Queen Christina of Sweden, Documents and studies. Edited by
Magnus von Platen. Stockholm.
Carlquist, Erik (1978). Bibliotekens betydelse: Leibniz. Notiser från
risbibliotekarien. Nr 3, s.53-63.
Carpenter, Kenneth E. (1996). A Library Historian Looks at Librarianship.
Daedalus: Journal of the American Academy of Arts and Sciences, vol.
125, nr I, häfte 4, s. 77-102.
Cassirer, Ernest (1940). Drottning Christina och Descartes. Stockholm.
Casson, Lionel (2001). Libraries in the Ancient World. New Haven and
London: Yale University Press.
Celsius, Magnus O. (1961). Kort historia över Kungl. Biblioteket i
Stockholm. För Kungl. Biblioteket översatt och med anmärkningar
försedd av John Rohnström. Stockholm.
Charle, Christophe, Verger, Jacques (1994). Histoire des universités.
Paris : Presses Universitaires de France.
Charon-Parent, Annie (1988). Les grandes collections du XVIe siècle. I
Histoire des bibliothèques françaises : Les bibliothèques sous l’Ancien
Régime 1530-1789. Sous la direction de Claude Jolly. Paris: Promodis
Éditions du Cercle de la Librairie. S. 85-99.
Chartier, Roger (1995). Böckernas ordning : läsare , författare och
bibliotek i Europa från 1300-tal till 1700-tal. Göteborg : Anamma.
Chartier, Roger (1996). Culture écrite et société : L’ordre des livres (XIVeXVIIIe siècle). Paris : Albin Michel.
Considérations poltiques sur la Fronde : la correspondens entre Gabriel
Naudé et le Cardinal Mazarin (1991). Éditée, présentée et annotée par
197
197
Kathryn Willis Wolfe et Philip J. Wolfe. Biblio 17- 64. (Papers on
French Seventeenth Century Literature). Paris-Seattle-Tübingen.
Coron, Antoine (1988). ”Ut prosint aliis” Jacques-Auguste de Thou et sa
bibliothèque. I Histoire des bibliothèques françaises : Les bibliothèques
sous l’Ancien Régime 1530-1789. Paris: Promodis. S. 101 – 125.
Courtney, J. W. (1924). Gabriel Naudé, M.D., prééminent savant,
bibliophile, philanthropist. Annals of Medical History, vol.VI, s. 303311.
Curry Smith, Clyde (1977). The Birth of Bureaucracy.
Biblical
Archeologist.
Cambridge, Mass.: American Schools of Oriental
Research, vol. 40, no 1, p. 24-28.
Curtis, D. E. (1967). Progress and Eternal Recurrence in the Work of
Gabriel Naudé (1600-1650). Hull: University of Hull. (Occasional
Papers in Modern Languages No. 4).
Dacier, Emile (1935). En lisant Gabriel Naudé. Archives et bibliothèques,
vol. 1, s. 5-9.
Dahl, Ottar (1997). Grunntrekk i historieforskningens metodelaere. 2.
utgave, 7. opplag. Oslo : Universitetsforlaget.
Dahlgren, Stellan, Florén, Anders (1996). Fråga det förflutna: En
introduktion till den moderna historieforskningen. Lund :
Studentlitteratur.
Damien, Robert (1995). Bibliothèque et état : naissance d’une raison
politique dans la France du XVIIe siècle. Paris: Presses Universitaires
de France. (Questions).
Davillé, Louis (1909). Leibniz historien : essai sur l’activité et la méthode
historiques de Leibniz. Thèse de doctorat présentée à la Faculté des
Lettres de l’Université de Paris. Paris : Félix Arcan, éditeur.
De Boer, Josephine (1938). Men’s literary circles in Paris 1610-1660.
Modern Language Association of America, vol. 53, s. 730 – 780.
Delatour, Jérôme (1998). Une bibliothèque humaniste au temps des
guerres de religion : Les livres de Claude Dupuy. D’après l’inventaire
dressé par le libraire Denis Duval (1595). Préface de Bruno Neveu;
198
198
introduction de Dominique Bougé-Grandon. Paris : École des Chartes.
(Mémoires et documents de l’Ècole des Chartes).
Desgraves, Louis (1991). Naissance de la ”science ” des bibliothèques.
Revue française d’histoire du livre. 60e année, nos 70-71, nouvelle
série,1er et 2e trim., s. 3-30.
Doucet, R. (1956). Les bibliothèques parisiennes au XVIe siècle. Paris :
Éditions A. et J. Picard et Cie.
Duffy, Eamon (2002). Helgon och syndare: en bok om påvarnas historia.
Svensk översättning av Olof Andrén och Per Beskow. Originalets titel:
Saints and Sinners: A History of the Popes. Skellefteå: Norma förlag.
Ebert, Friedrich Adolf (1958). Die Bildung des Bibliothekars.
Vollständige Faksimile-Ausgabe der 2. Auflage von 1820. Mit einem
Nachwort vonHorst Kunze. Leipzig: VEB Otto Harrassowitz.
Eche, Youssef (1967). Les bibliothèques arabes: publiques et semipubliques en Mésopotamie, en Syrie et en Égypte au moyen âge.
Damas: Institut français de Damas.
Encyclopedia of Library History (1994). Edited by Eayne A. Wiegand and
Donald C. Davis Jr.. New York/London: Garland Publisher.
Febvre, Lucien et Martin, Henri –Jean (1971). L’apparition du livre. Avec
le concours de Anne Basanoff, Henri Bernard-Maitre, Moché Catane,
Marie-Roberte Guignard et Marcel Thomas. Paris : Albin Michel. –
(Bibliothèque L’Évolution de l’Humanité).
Fehrle, Rudolf (1986). Das Bibliothekswesen im alten Rom :
Voraussetsungen, Bedingungen, Anfänge. Freiburg im Breisgau:
Universitätsbibliothek.
Fouché, B. (1972). Professionalisation and bureaucratisation in
librarianship: the relation between the traditional organisational
structure in libraries and the professionalisation of the library
profession. Mouseion. Pretoria. (Mouseion 84)
Franklin, Alfred (1870). Gabriel Naudé. Le Bibliophile français. T. IV,
janvier-avril, s. 321-327.
199
199
Franklin, Alfred (1869). Pièces rares ou inédites relatives aux anciennes
bibliothèques de Paris. Remise de la bibliothèque de Mgr le cardinal
Mazarin par le sieur Naudé entre les mains de M. Tubeuf. (Le
Bibliophile français, t. III mai-août, 1869, p. 214-219.) (Innehåller:
Naudé: Advis à nosseigneurs de Parlement sur la vente de la
Bibliothèque de Mr le card. Mazarin)
Freedman, David Noel (1978). The Real Stiry of the Ebla Tablets : Ebla
and the Cities of the Plain. Biblical Archeologist. Cambridge, Mass.:
American Schools of Oriental Research, vol. 41, no 4, p. 143-164.
Freedman, Nadezhda (1977). The Nuzi Ebla. American Schools of
Oriental Research. Cambridge, Mass. Vol. 40, no 1, p. 32-33.
Füssel, Stephen (2000). Gutenberg och hans verk. Översättning från tyska
av Per Lennert Månsson. Nora : Nya Doxa. Originalets titel: Gutenberg
und seine Wirkung.
Gassendi, Pierre, (1658). Opera omnia. 6 vols. Lyons. (Vol. 6 s. 335-337)
(BM 3544) Fol.
Brev till Monsieur Gassendi från drottning Kristina Stockholm 25
september 1652. S. 335
Brev till Monsieur Gassendi från Gabriel Naudé 19 october 1652. S.
336
Géal, François (1999). Figures de la bibliothèque dans l’imaginaire
Espagnol du siècle d’or. Paris: Honoré Champion éditeur.
Gelfgren, Stefan (2005). Kristendomen och den moderna världsbilden:
norra Europa 1500-2000. Lund, Studentlitteratur.
Goldhor, Herbert (1972). An introduction to scientific research in
librarianship. Urbana, Illinois: University of Illinois Graduate School
of Library Science.
Haug, Marie R. (1975). The Deprofessionalization of Everyone?
Sociological Focus, vol. 8, no, 3, s. 197-213.
Hessel, Alfred (1924). Leibniz und die Anfänge der Göttinger Bibliothek.
I Vorarbeiten zur Geschichte der Göttinger Universität und Bibliothek.
Herausgegeben vom Universitätsbund Göttingen. Heft III. Göttingen:
A.R. Pillai & Co. A.-G.
200
200
Hodászy Fröberg, Vilma (1998). Tystnaden och ljuset: om bibliotekens
arkitektur. Stockholm: Carlsson Bokförlag.
Jackson, Donald (1993). Skrivkonstens historia. Översättning: Paul Frisch.
Engelska originalets titel: The Story of Writing. Stockholm: Ordfronts
förlag.
Jullien de Pommerol, Marie-Henriette, (1989). Livres d’étudiants,
bibliothèques de collèges et d’universités. I Histoire des bibliothèques
françaises : les bibliothèques médiévales : du VIe siècle à 1530. Paris:
Promodis – Editions du Cercle de la Librairie.
Kampen om yrkesutövning, status och kunskap: professionaliseringens
sociala grund (1989). Selander, Staffan (red.). Lund : Studentlitteratur.
Kaulek, Jean (1881). Documents relatifs à la vente de la bibliothèque du
cardinal de Mazarin pendant la Fronde (janvier – février 1652)
publiés….Bulletin Soc. Hist. Paris, t VIII (1881), p. 131-145)
Kramm, Heinrich (1938). Deutsche Bibliotheken unter dem Einfluss von
Humanismus und Reformation : ein Beitrag zur deutschen
Bildungsgeschichte. 70. Beiheft zum Zentralblatt für Bibliothekswesen.
Leipzig : Otto Harrassowitz.
Kupiec, Anne (2003). Qu’est-ce qu’un(e) bibliothécaire? Bulletin des
bibliothèques de France, t. 48, n 1, s. 5-9.
Labitte, Charles (1836). Gabriel Naudé. Revue des deux Mondes, 7, série
4, s. 447-477.
Lamm. Gustaf M. (1891). Kardinal Mazarins samlingar: en studie.
Stockholm: Nordin & Josephson.
Libraries (1991). I The new Encyclopaedia Britannica. 15. ed. Chicago:
Encyclopaedia Britannica. Bd. 22, s. 971:1.
Linage de Vauciennes, P. (1685). Mémoires de ce qui s’est passé en
Suède et aux provinces voisines depuis l’année 1645 jusques en l’année
1655, tirés des dépêches de. Chanut. Paris: Barbin. (Cologne : Pierre de
Marteau, 1677. 3 volymer.)
Lindberg, Folke (1964). Hantverk och skråväsen under medeltid och äldre
vasatid. Stockholm: Bokförlaget Prisma.
201
201
Macdonald, Keith M. (1995). The Sociology of the professions. London:
Sage Publications.
The making of the Wren Library, Trinity College, Cambridge (1995).
Edited by David McKitterick. Cambridge: Cambridge University Press.
Malclès, Louise-Noëlle (1977). La bibliographie.Quatreième édition.
Paris: Presses Universitaires de France. – (Que sais-je?: 708)
Martin, Henri-Jean (1996). Histoire et pouvoirs de l’écrit. Avec la
collaboration de Bruno Delmas. Paris: Albin Michel. – ( Bibliothèque
de L’Évolution de l’Humanité )
Masson, André (1972). Le décor des bibliothèques du Moyen Âge à la
Révolution. Genève: Librairie Droz. s. 89.
Matthiae, Paolo (1976). Ebla in the Late Early Syrian Period: The Royal
Palace and the State Archives. Biblical Archeologist. Cambridge,
Mass.: American Schools of Oriental Research, vol. 39, no 3, p. 94113.
Mélanges de la bibliothèque de la Sorbonne. Paris: Aux amateurs de
livres. 1980Minot, Jacques (1991). Histoire des universités françaises. Paris: Presses
Universitaires de France. – (Que sais-je?)
Mireaux, Emile (1954). Gabriel Naudé et la Bibliothèque Mazarine. La
Revue des Deux Mondes, vol.15 (novembre), s. 353-362.
Montaigne, Michel de (1992) Journal de voyage. Édition établie et
présentée par Claude Pinganaud. Paris: Arlea.
Montesquieu (1986). Lettres persanes. Textes présentés et commentés par
Laurent Versini. Illustrés de bois originaux gravés par Marc Dautry,
dirigés après Pierre-Georges Castex, membre de l’Institut. Paris.
(Lettres françaises: collection de l’Imprimerie nationale).
Morin, G. (1929). Un médecin bibliothécaire: Gabriel Naudé 1600-1653.
Paris médical, vol. 19, s. 136-142.
202
202
Naudé, Gabriel (1963) Advis pour dresser une bibliothèque. Mit einem
Nachwort von Prof. Dr. Horst Kunze, Hauptdirektor der Deutschen
Staatsbibliothek, Berlin. Leipzig: VEB édition.
Naudé, Gabriel (1991). Considérations poltiques sur la Fronde: la
correspondens entre Gabriel Naudé et le Cardinal Mazarin. Édité,
présentée et annotée par Kathryn Willis Wolfe et Philip J. Wolfe.
Biblio 17- 64, (Papers on French Seventeenth Century Literature. ParisSeattle-Tübingen).
Naudé, Gabriel (1650) Jugement de tout ce qui a esté imprimé contre le
Cardinal Mazarin depuis le sixième ianvier, iusques à la declaration du
premier auril mil six cens quarante-neuf. Paris.
Naudé, Gabriel (1988). Lettre à Mazarin 1652. [Éd. Par Hubert Carrier].
Paris : Librairie Paul Jammes. Förordets titel: Ultimes péripéties dans la
dispersion de la bibliothèque de Mazarin : une lettre inconnue de
Gabriel Naudé au Cardinal. 1652. Underskrivet av en av Mazarins
sekreterare: (Naudé Paris 31. Janu. 1652. Sur la vente de la
Bibliotheque de S. Emce).
Naudé, Gabriel (1982). Lettres de Gabriel Naudé à Jacques Dupuy
(1632-1652). Édition critique, introduction et notes, par Philpe Wolfe.
Edmonton: Lealta/Alta.
Naudé, Gabriel (1701). Naudaeana et Patiniana ou singularitez
remarquables prises des conversations de Mess. Naudé & Patin. Paris:
Florentin & Pierre Delaulne.
Naudé, Gabriel (1970). Vejldning i Biblioteksarbejde. Oversat og
annoteret af Robert L. Hansen. Köpenhamn: Danmarks
Biblioteksskole. (Danmarks Biblioteksskoles skrifter: 5).
Nexon, Yannick (1988). La bibliothèque du chancelier Séguier. I Histoire
des bibliothèques françaises. Les bibliothèques sous l’Ancien Régime
1530-1789. Sous la direction de Claude Jolly. Paris: Promodis Éditions
du Cercle de la Librairie. S. 146-155.
Niceron (1729). Mémoires pour servir à l’histoire des hommes illustres
dans la République des lettres avec un catalogue raisonné de leurs
ouvrages. Paris: Briasson. Bd 9, s. 76-110.
203
203
Nilsson, Ingemar & Peterson, Hans-Inge (1998). Medicinens idéhistoria.
Stockholm: SNDS förlag.
Parpola, Simo (1983). Assyrian Library Records. Journal of Near Eastern
Studies, vol. 42, s. 1-29.
Persson, Jerker (1980). Kardinal Mazarins samlingar. Bokvännen, vol.
XXXV, nr 4/5, s. 94-96.
Petitmengin, Pierre (1963). Recherches sur l’organisation de la
bibliothèque Vaticane à l’époque des Rinaldi (1547-1645). Paris.
(Extraits des Mélanges d’Archéologie et d’Histoire publiés par l’École
Française de Rome, année 1962-2, s. 561-628).
Petit-Radel, Louis Charles François (1819). Recherches sur les
bibliothèques anciennes et modernes, jusqu’à la fondation de la
Bibliothèque Mazarine et sur les causes qui ont favorisé
l’accroissement successif du nombre des livres. Paris: Chez Rey et
Gravier. S. 249-294.
Pettinato, Giovanni (1976). The Royal Archives of Tell Mardikh-Ebla.
Biblical Archeologist.
Cambridge, Mass.: American Schools of
Oriental Research, vol. 39, no 2, p. 44-52.
Piltz, Anders (1998). Medeltidens lärda värld. Andra reviderade upplagan.
Skellefteå: Norma Bokförlag.
Polity, Yolla (2001). Les bibliothèques, objets de recherche universitaire.
Bulletin des Bibliothèques de France, t. 46, no. 4, s. 64-70.
Posner, Ernst (1972). Archives in the Ancient World. Cambridge,
Massachusetts: Harvard University Press.
La production du livre universitaire au moyen âge : exemplar et pecia.
Actes du symposium tenu au Collegio San Bonaventura de
Grottaferrata en mai 1983 (1988). Textes réunis par Louis J. Bataillon,
Bertrand G. Guyot, Richard H. Rouse. Paris : Éditions du Centre
National de la Recherche Scientifique
Queyroux, Fabienne (1990). Recherches sur Gabriel Naudé (1600-1653):
érudit et bibliothécaire. École nationale des Chartes. Positions des
thèses soutenues par les élèves de la promotion 1990. Paris. S. 133140.
204
204
La Réforme et le livre: L’Europe de l’imprimé (1517-v.1570) (1990).
Dossier conçu et rassemblé par Jean-François Gilmont. Paris: Les
Éditions du Cerf.
Reuther, Hans (1966). Das Gebäude der Herzog August Bibliothek zu
Wolfenbüttel und ihr Oberbibliothekar Gottfried Wilhelm Leibniz. I
Leibniz: Sein Leben – sein Wirken – seine Welt. Herausgegeben von
Wilhelm Totok und Carl Haase. Hannover: Verlag für Litteratur und
Zeitgeschehen. S. 349-360.
Rice, James V. (1939). Gabriel Naudé 1600-1653. (The John Hopkins
Studies in Romance Literatures and Languages XXXV). Diss.
Rogers, David (1991). The Bodleian Library and its Treasures 1320-1700.
Oxon: Aidan Ellis.
Rome reborn: the Vatican library and renaissance culture (1993). Edited
by Anthony Grafton. Washington: Library of Congress in association
with Biblioteca Apostolica Vaticana, Vatican City.
Sainte-Beuve, Charles-Augustin (1960). Gabriel Naudé. I Œuvres II: Fin
des Portraits littéraires; Portraits des femmes. Texte présenté et annoté
par Maxime Leroy. Paris. (Bibliothèque de la Pléiade). S. 466-509,
1451-1454.
Scheel, Günter (1976). Drei Denkschriften von Leibniz aus den Jahren
1680 bis 1702 über den Charakter den Nutzen und die finanzielle
Ausstattung der hannoverschen Bibliothek. I Die niedersächsische
Landesbibliothek in Hannover: Entwicklung und Aufgaben.
Herausgegeben von Wilhelm Totok und Karl-Heinz Weimann.
Frankfurt am Main: Vittorio Klostermann. S. 60-69.
Scheel, Günter (1976). Von der herzoglichen Bibliothek im Leineschloss
zur niedersächsischen Landesbibliothek an der Waterloostrasse: eine
Geschichte ihrer Standorte. I Die niedersächsische Landesbibliothek in
Hannover: Entwicklung und Aufgaben. Herausgegeben von Wilhelm
Totok und Karl-Heinz Weimann. Frankfurt am Main: Vittorio
Klostermann. S. 70-90.
Schmidmeier, Dieter (1974). Die Entstheung der bürgerlichen
Bibliothekswissenschaft: Versuch einer Würdigung aus der Literatur
von 1600 bis 1760. Freiberg: Bergakademie Freiberg.
205
205
(Veröffentlichungen des wissenschaftlichen Informationszentrums der
Bergakademie Freiberg; Nummer 55).
Schmieder, Anke, Stäber, Peter (1989). Der Bibliothekar Leibniz im Urteil
der Zeit. Zentralblatt für Bibliothekswesen. Leipzig. Vol. 103, s. 486496.
Seven Questions about the Profession of Librarianship: the Twenty-sixth
Annual Conference of the Graduate Library Scholl June 21-23, 1961
(1962). Edited by Philip H. Ennis and Howard W. Winger. (University
of Chicago Studies in Library Science). Chicago: The University of
Chicago Press.
Shiflett, Orvin Lee (1984). Clio’s Claim: The Role of Historical Research
in Library and Information Science. Library Trends, s. 385-406.
Smith, George (1899). Gabriel Naudé: a librarian of the seventeenth
century. The Library Association Record. London. Vol 1, part II, s.
423-431, 483-493.
Sordet, Yann (1998). Restauration et transferts de support à la
bibliothèque Vaticane : mémoire d’étude, précédé du rapport de stage.
Lyon: École Nationale Supérieure des Sciences de l’Information et des
Bibliothèques.
Steinberg, S.H. (1972). Boktryckarkonst och bokhistoria genom fem
sekler. Fackgranskad och kompletterad av Åke Hallberg. Halmstad:
Bokförlaget Spektra AB. Originalets titel: Five hundred years of
printing.
Stenzel, Hartmut (1993). Gabriel Naudé et l’utopie d’une bibliothèque
idéale. I Les lieux de mémoire et la fabrique de l’œuvre: Actes du 1er
colloque du Centre International de Rencontres sur le XVIIe siècle,
Kiel, 29 juin – 1er juillet 1993. Éd. Volker Kapp. (Papers on French
Seventeenth Literature. 1993, Supplement. S. 103-115) (Biblio 17:80).
Stephan, Ruth, A note on Christina and her Academies. I Queen Christina.
Documents and studies. p. 365-371.
Stolpe, Sven (1960). Drottning Kristina: den svenska tiden. Stockholm:
Bonniers.
206
206
Stolt, Carl-Magnus (1997). Kaos och kunskap: Medicinens historia till år
2000. Lund: Studentlitteratur.
Strocka, Volker Michael (1981). Römische Bibliotheken. Zeitschrift für
Kultur der Antike und humanistische Bildung, vol. 88, s. 298-329.
Sällström, Åke (1957). Bologna och Norden intill Avignonpåvedömets tid.
Lund: CWK Gleerup. – (Bibliotheca Historica Lundensis; V).
Thompson, James Westfall (1939). The Medieval Library. Chicago: The
University of Chicago Press.
Tisserant, Eugène, Koch, Theodore Wesley (1929) The Vatican Library:
Two Papers. Jersey City, New Jersey, U.S.A: Snead and Company
Tosh, John (2000). Historisk teori och metod. Översättning Gunnar
Sandin. Lund: Studentlitteratur.
Toward a theory of librarianship: Papers in Honor of Jesse Hauk Shera
(1973). Edited by Conrad H. Rawski. Metuchen, N.J.: The Scarecrow
Press, Inc.
Tuilier, André (1994) Histoire de l’Université de Paris et de la Sorbonne:
Des origines à Richelieu. Tome 1. Paris: Nouvelle librairie de France.
L’Université de Paris du moyen âge à nos jours (s.a.). Préface de M. S.
Charléty; notices de M. Jean Bonnerot. Paris: Librairie Larousse.
Walde, Otto, (1915). Till Kristinabibliotekets historia. I Nordisk tidskrift
för bok- och biblioteksväsen II(1915):122-132
Vakkari, Pertti. (1994). The roots of library science in the internal and
external discourse of Historia Literaria in Germany. Bibliothek,
Forschung und Praxis. Jahrg. 18, nr. 1, s. 68-76.
Waquet, Françoise (1997). La communication des livres dans les
bibliothèques d’Ancien Régime. I Le livre et l’historien: études offertes
en l’honneur du Professeur Henri-Jean Martin. Réunis par Frédéric
Barbier. (Histoire et civilisation du livre; 24). S. 371-380.
Weibull, Curt H. (1966). Drottning Kristina. Stockholm
207
207
Weibull, Curt (1954). De svenska universiteten: ursprung och grundande.
Scandia: tidskrift för historisk forskning. Band XXII (1953-1954) s.
103-112.
Weitemeyer, Mogens (1956). Archive and Library Technique in Ancient
Mesopotamia. Libri, vol. 6, s. 217-238.
Wieselgren, Harald (1901). Drottning Kristinas bibliotek och
bibliotekarier före hennes bosättning i Rom jemte en öfverblick öfver
de Kungl. Biblioteken i Sverige före hennes regeringstid. Stockholm.
(N.F.K.
Vitterhets
Historie
och
Antiqvitets
Akademiens
handlingar.13:2).
Wilson, Nigel G. (1967). The Libraries of the Byzantine World. Greek,
Roman and Byzantine Studies, vol. 8, nr 2, s.53-80.
Wilson, Patrick (1983). Second-hand knowledge: an inquiry into cognitive
authority. Westport, Connecticut: Greenwood Press. (Contribution in
Librarianship and Information Science, Number 44)
Vleeschauwer, H. J. de (1962). The University library: Nature and
function (Part 2). Mouseion, vol. 60, s. 130-155.
6.2 Kommenterad bibliografi i urval – särskilda områden
6.1.1 Vatikanen
Det finns en omfattande litteratur om den katolska kyrkans
huvudbibliotek, Vatikanbiblioteket. Först och främst handlar det här om
de skatter av handskrifter och böcker från svunnen tid, ofta unika volymer,
som Vatikanbiblioteket äger. Det viktigaste och mest utförliga arbete som
konsulterats för denna avhandling är Bignami Odier, Jeanne Bignami
(1973). La bibliothèque Vaticane de Sixte IV à Pie XI : Recherches sur
l’histoire des collections de manuscrits. Avec la collaboration de José
Ruysschaert. Città del Vaticano : Biblioteca Apostolica Vaticana. (Studi e
testi; 272). Bignami Odiers arbete omspänner tiden från 1294 till 1939. Ett
kort avsnitt rör de påvliga biblioteken före Vatikantiden, dvs. 1297-1447.
Från och med 1447 betraktas biblioteket som Vatikanbiblioteket. Bignami
Odiers arbete är i studierna av Vatikanbiblioteket ur alla aspekter helt
oundgängligt. Andra allmänna historiker över Vatikanbiblioteket är
Tisserant, Eugène and Koch, Theodore Wesley (1929) The Vatican
Library: two papers. Jersey City, New Jersey, U.S.A: Snead and
208
208
Company. Historien om Vatikanbiblioteket på 1400-talet representeras av
Müntz, Eugène et Fabre, Paul (1887). La bibliothèque du Vatican au
XVesiècle d’après des documents inédits : Contributions pour servir à
l’histoire de l’humanisme. Paris: Ernest Thorin, éditeur, liksom av José
Ruysschaert, som i flera artiklar behandlar påve Sixtus IV,
Vatikanbibliotekets grundare. 1500-talets Vatikanbibliotek behandlas av
Müntz, Eugène (1886). La bibliothèque Vatican au XVIe siècle : notes et
documents. En specialstudie om Vatikanbiblioteket mellan åren 15471645 är Petitmengin, Pierre (1963). Recherches sur l’organisation de la
bibliothèque Vaticane à l’époque des Rinaldi [1547-1645]. I Proceedings
of the American Philosophical Society vol. 146, no, 4, December 2002
publiceras ett intressant föredrag av Carmela Vircillo Franklin med titeln
”Pro communi doctorum virorum comodo”: The Vatican Library and Its
Service to Scholarship. Ett synnerligen intressant document är Owen
Chadwick (1976).Catholicism and History: The Opening of the Vatican
Archives. The Herbert Hensley Henson Lectures in the University of
Oxford, 1976. Cambridge: Cambridge University Press. Forskning sker
om de kataloger som framställts av bibliotekarier, som varit verksamma
där. En följd av detta är att bilden av bibliotekarien och de arbetsuppgifter
som åvilat denne och de initiativ vederbörande själv har tagit kan studeras
och ge en god föreställning om vad en bibliotekaries arbete innebar och
bestod i.
6.1.2 Gabriel Naudé
Den litteratur vari Gabriel Naudé behandlas är i Alfred Franklins, tidigare
bibliotekarie vid Bibliothèque Mazarine, historik över biblioteket, Histoire
de la Bibliothèque Mazarine et du Palais de l’Institut, från 1901. Franklin
ger hänvisningar till det som finns i Bibliothèque Mazarine om Gabriel
Naudé. I Dictionnaire de lettres française: le dix-septième siècle, som
gavs ut i Paris 1954, återges en bibliografi över Gabriel Naudés verk samt
en förteckning över arkivserierna i Bibliothèque nationale.
Gabriel Naudé är ett betydande namn bland de ”lärda libertinerna”, som
eftersträvade stor andlig och intellektuell frihet. René Pintards Le
libertinage érudit dans la première moitié du XVIIe siècle från 1943 är ett
standardverk, som grundligt beskriver hela den filosofiska riktningen och
de personer som räknades dit. Häri finns en omfattande biografisk
209
209
forskning gällande Naudé. Gabriel Naudé tillhörde också det lärda
nätverket ”la République des lettres” 396.
Eva Albrichs avhandling, Der ”Avis pour dresser une bibliotheque” von
Gabriel Naudé, från 1949 behandlade enbart Gabriel Naudés bok om
bibliotek. Det är en kort avhandling i stencilerad form. Efter Albrich har
Naudés biblioteksfrågor inte ensamma varit föremål för några mer
omfattande publicerade undersökningar. Gabriel Naudé 1600–1653, en
avhandling av James V. Rice från 1939 behandlar Gabriel Naudés liv och
författarskap. Här omnämns Advis pour dresser une bibliothèque, men
ägnas ingen analys. Jack A. Clarke lade fram en avhandling om Gabriel
Naudé med likalydande titel, Gabriel Naudé 1600-1653, så sent som 1970.
Det är en övergripande studie, vari biblioteksfrågorna inte ges stort
utrymme.
Fabienne Queyroux har studerat Gabriel Naudé som bibliotekarie och
”érudit”, en lärd man, i sin avhandling, Gabriel Naudé (1600-1653) érudit
et bibliothécaire du premier XVIIe siècle (Thèse présenté pour le diplôme
d’archiviste-paléographe / École Nationale des Chartes. Mars 1990).
Denna avhandling kan bara läsas på plats, dvs. Archives nationales i
Paris, och efter särskilt tillstånd av författaren. Utmärkande för Fabienne
Queyrouxs avhandling är att hon använt arkiv, som inte tidigare
konsulterats.
Under sin bibliotekarieutbildning skrev Estelle Boeuf 1998 en uppsats
med titeln Une bibliothèque d’érudit au XVIIe siècle : les livres de Gabriel
Naudé conservés à la Bibliothèque Mazarine. Mémoire pour l’obtention
du DCB, enssib. Det är en undersökning av Gabriel Naudés privata
bibliotek, såsom det finns kvar i samlingarna på Bibliothèque Mazarine,
på Bibliothèque nationale de France och på Bibliothèque SainteGenéviève. Uppsatsen kan läsas på Bibliothèque Mazarine, men först efter
särskilt tillstånd av författaren. Resultatet av sina studier presenterar hon
också i en illustrerad artikel, La bibliothèque personelle de Naudé, i Art &
Métiers du livre, nummer 222.
En speciell studie om bibliotek och stat och om biblioteket som
maktverktyg i Frankrike gjorde Robert Damien 1995 i sin bok
396 République de lettres var ett nätverk av författare och lärda personer inom vilket förekom
en omfattande korrespondens, utbyte av böcker, trycksaker och handskrifter.
Korrespondensens omfattning var ett mått på vilken position man hade i la République des
lettres. Framträdande i detta nätverk före Naudés tid var bland andra Jacques-Auguste de Thou,
Isaac Casaubon och Joseph-Juste Scaliger.
210
210
Bibliothèque et état: naissance d’un raison politique dans la France du
XVIIe siècle.
I övrigt finns i tidskrifter särskilda aspekter på Naudé och hans
biblioteksgärning och i litteraturen notiser om och kortare
levnadsbeskrivningar över honom. I Sverige finner vi artiklar om Gabriel
Naudé av Carl Björkbom i Biblioteksbladet från 1930, en redogörelse av
innehållet i Advis pour dresser une bibliothèque, av Jerker Person med en
kort artikel i Bokvännen XXXV (1980) 4-5, s. 94-96, om kardinal
Mazarins samlingar, av Bertil Jansson i Svensk biblioteksforskning, 2000,
nr 1, s. 9-40, om biblioteksmannen Gabriel Naudé, av Joacim Hansson och
Christian Bondeson i Biblioteksbladet, 87(2002):5, s. 16-17, med ett
översatt och kommenterat brev av den 26 september 1652, från Gabriel
Naudé till Jacques Dupuy.
Robert L. Hansen från Danmark höll ett föredrag 1952, senare publicerat,
om Gabriel Naudés engagemang i Bibliothèque Mazarine. Hansen
översatte 1970 Advis pour dresser une bibliothèque till danska Vejledning
i biblioteksarbejde. Knut Bogh skriver i Fund och forskning i det
kongelige bibliotekets samlinger 1965 om biblioteksarkitektonisk
jämförelse mellan Kardinal Mazarin og Frederik IIIs bibliotekssal: en
arkitektonisk forbindelse. Gabriel Naudé främhävs här som betydande för
utformningen av det inre biblioteksrummets arkitektur.
Rudolf Blum från Tyskland skrev 1963 om Gabriel Naudé i sin artikel
Bibliotheca Memmeiana Untersuchungen zu Gabriel Naudés Advis pour
dresser une bibliothèque. Christina Lancien publicerade 1990 artikeln Der
nützliche Gebrauch einer grossen Bibliothek: Vorschläge zum
Bibliotheksaufbau von Gabriel Naudé und Gottfried Wilhelm von Leibniz
i Bibliothek: Forschung und Praxis, en artikel som i högre grad än någon
tidigare gör en jämförelse mellan Leibniz och Naudé. I tyska
bibliotekshistoriska och encyklopediska verk finns Gabriel Naudé
behandlad i anslutning till den tyska bibliotekstraditionens utveckling.
I den engelska tidskriften The Library Association Record publicerade
George Smith 1899 artikeln Gabriel Naudé: A Librarian of the
Seventeenth Century. I Annals of Medical History skrev J. W. Courtney
1924 en artikel Gabriel Naudé, M.D., preëminent savant, bibliophile,
philanthropist och Jack A. Clarke skrev i en artikel om Gabriel Naudé and
the foundations of the scholarly library 1969 i tidskriften The library
quarterly.
På franska är artiklarna fler och mer analyserande. I kronologisk ordning
kan nämnas Franklin 1869, 1870, Kaulek 1881, Labitte 1886, Morin 1929
211
211
och Sainte-Beuves, Dacier 1935, Mireaux 1954 och Desgraves 1991.
Naudés engagemang i Bibliothèque Mazarine och hans förhållande till
Fronden 397 behandlas av flera. Naudés politiska syn och hans filosofiska
hemvist är likaledes ett ofta behandlat ämne. Desgraves däremot är
annorlunda. Han talar om Naudé och biblioteksvetenskapen och dess
födelse.
6.1.3 Bibliotekshistoria Frankrike, Tyskland och Storbritannien och Irland
Genom den i Frankrike så betydande bok- och biblioteksforskningen
främst manifesterad i det stora verket Histoire des bibliothèques
françaises 398 i fyra delar och verk som L’Histoire de l’édition française
och La Naissance du livre moderne: mise en page et mise en texte du livre
français (XIVe – XVIIe siècles) av Henri–Jean Martin, och av samme
författare L’apparition du livre 1958, Histoire et pouvoirs de l’écrit 1988
samt arbeten av Roger Chartier såsom Culture écrite et société: L’ordre
des livres (XIV e – XVIII e siècle) 1996 och många andra, ges en god grund
för att vidga forskningsområdet med olika aspekter med förgreningar även
utanför Frankrikes gränser.
Den tyska bok- och bibliotekshistorien manifesteras främst i serien
Wolfenbütteler Schriften zur Geschichte des Buchwesens. Den tyska
Zentralblatt für Bibliothekswesen publicerar återkommande och ofta
omfattande bihang varav ett betydande skall framhållas här, nämligen
Heinrich Kramm Deutsche Bibliotheken unter dem Einfluss von
Humanismus und Reformation: ein Beitrag zur deutschen
Bildungsgeschichte från 1938 Ett standardverk är Handbuch der
Bibliotekswissenschaft. (1950-1965). Detta är ett verk som inte bara
behandlar den tyska bibliotekshistorien utan behandlar bibliotekshistoria i
sin helhet.
Storbrittannien och Irland fick 2006 sin bibliotekhistoria publicerad i ett
trebandsverk. Banden omfattar perioderna fram till 1640, därefter 1640 till
397 Fronden, la Fronde, är en sammanfattande benämning på olika motståndsgrupper i
Frankrike under Ludvig XIV:s minderårighet, då kardinal Mazarin och änkedrottningen, Anna
av Österrike, ledde regeringen. Åren 1648 - 1653 var en instabil tid, då motståndet mot
kungahuset kom från två håll, dels från parlamenten, de högre domstolarna, dels från den högre
adeln, vars sammanhållning kom att bryta ihop. Därför kunde kardinal Mazarin, som tvingats i
landsflykt, återvända till Frankrike 1653 tillsammans med den fjortonårige Ludvig XIV, och
återta makten. Under denna period skrevs de så kallade mazarinaderna, propagandaskrifter
riktade främst mot kardinal Mazarin.
398 : I. Les Bibliothèques médiévales VIe siècle – 1530; II. Les Bibliothèques sous l’Ancien
Régime : 1530 – 1789; III. Les Bibliothèques de la Révolution et du XIXe siècle : 1789 –
1914; IV. Les Bibliothèques au XXe siècle : 1914 – 1990,
212
212
1850 och slutligen i volym tre perioden 1850 fram till och med 2000.
Verket är publicerat under titeln The Cambridge History of Libraries in
Britain and Ireland.
213
213
214
214
7 Summary
The librarian: about the early content and development of the profession.
7.1 Background
What does the word librarian mean and what does it mean to be a
librarian, professionally? When looking at library work today there seem
to be difficulties in deciding what librarians do or are meant to do. I have
experienced signs of an identity crisis and found doubts of the essence of
librarianship, if there really is one? We know from history the existence of
libraries and literature tells us that librarians worked or were part of the
libraries. That means that we have to decide what a library is and that we
have to explain and define and try to indentify the existence of libraries.
When that is done we can move on to librarians, because without libraries
no librarians. We also know from early history that there were archives,
but in most literature, archives are called libraries, the differences between
them have not been expressed and analysed until the 15th and 16th
centuries. As this thesis makes a difference between archive and library,
the two must be explained and clarified because the thesis is about
librarians and not archivists.
7.2 Aim and research questions
It is in the history of librarianship the origin and the answers to the above
mentioned observations are to be found. The aim of this thesis is to
identify the content and the development of the librarianship between
1475 and 1780. And why is that? These years are both in their own ways
milestones and landmarks in the history of librarianship.
Landmarks are they because 1475 is the beginning of the library
profession and 1780 is the year in which the content of the profession has
components making it a profession with substance covering all the parts
we still see today.
215
215
Milestones are these years, and the years in between, because from the
start in 1475 to the final point for the thesis in 1780 there are several
significant events.
During this period different types of libraries exist as private libraries,
royal libraries, university libraries and libraries within the church. They
are created for different reasons with different goals. The librarians work
and the content of his duties in the library are dictated by the library
owners or creators. If there is a traceable ambition amongst the librarians
to find a consensus in the values of their work I will try to locate it and
describe it.
The issues of the thesis are to introduce, describe, explain and trace how
the library profession has developed between 1475 and 1780 regarding
both institutional and individual motives and if there is an essence and if
common values exist within the profession or group of librarians and
finally how this essence and these common values can be described and
expressed in words.
7.3 The librarian
The librarian, not the library, is the focus of this thesis. The librarian is
described in historic time i. e. before 1780. To understand what a librarian
really is it has to be defined what a library is, the natural place of work for
a librarian. To investigate the historic librarian we can identify the core of
librarianship.
As I deal with librarianship between 1475 and 1780 this is a historic
aspect and therefore belonging to library history within library- and
information sciende as a subject.
The history of the librarian is divided in three parallel ongoing parts, the
practical, the visionary and finally the personal, the librarians own
attitudes.
The practical area is characterized by the practical work, as cataloguing,
classification, care of books, shelving and protecting the documents in
different ways from several possible threats. The work is dictated by the
employer. The visionary part complements and develops the methods of
library work being established in the practical area, the librarians
themselves formulate their thoughts of libraries and librarianship, defines
the roles of libraries in society, in education and research. The librarians
think about the content of the work and the future of libraries. These two
216
216
areas done, another dimension is born. That is the ethics of the
librarianship, how to behave and how to act towards library users and this
dimension puts the librarian in the centre. There have been signs of this
before but the completion is done in 1780 by Cotton des Houssayes. His
speech opens the future for the librarians to come.
7.4
Demarcation and empirical material
The time period covers 305 years from 1475 until 1780. Starting point for
this research about the librarian is 1475 because in that year pope Sixtus
IV appointed Bartolomeus Platina as librarian of the Vatican library. The
bull of 1475 is an official document that describes the librarian as a
librarian and that he is told what to do, where to do it, how to do it and
why. Jean-Baptiste Cotton des Houssayes, appointed in 1780, sets an end
to this period with his speech to the General Assembly of the Sorbonne
university in Paris. His speech completes the creation of the librarian. It is
also the starting point of something new in librarianship.
I have not chosen Alexandria as a starting point, nor have I chosen the
monastery libraries. We know of several persons during the Alexandrian
and other periods called librarians, but there are no real descriptions of
what the librarianship meant. We know, however, from the convents that
some monks within their services also were responsible for the books and
manuscripts belonging to the convent but not on a fulltime basis.
There are no signs of the existence of a librarian’s occupation or
profession, we are not even certain that they were called librarians by their
contemporaries.
Sixtus IV gave the word library a meaning and librarianship substance in
his bull of June 15 in 1475.
The empirical documents representing the practical area are documents
produced by the employers. The first one is the bull of 1475, Ad decorem
militantis ecclesiae, where the pope describes the Vatican library and
appoints the librarian. Following that are the Library statutes dictated by
duke Julius of Braunschweig and Luneburg in Germany in 1572. The
University of Cambridge lets the articles for the office of keeping the
University library from 1582 appear.
Sir Thomas Bodley’s
correspondence with the first librarian of the Bodleian library Thomas
James and Bodley’s First draft of the Statutes of the Public Library at
Oxon are also vital to elucidate the conditions for the librarian. The
217
217
practical area ends with statutes concerning the librarians’ situation at the
University of Strasbourg in 1545, 1616, and in 1621.
From the practical area there is a natural development to the area of
visions. It starts with Gabriel Naudé in 1627 when his book on libraries,
Advis pour dresser une bibliothèque, is published. John Dury’s The
Reformed Library-Keeper from 1650 follows and Gottfried Wilhelm von
Leibniz is the last of three librarians chosen from this period. These three
librarians have that in common that they focus on the librarian, his role in
library work, in society and in education and research. They treat
important questions for the future and they talk about improving methods
and elaborating principles supporting the systems from the practical era. A
theory of librarianship is about to be created.
A new dimension is traceable through the other areas. The Vatican library
owns a document from the middle of the 16th century describing the
perfect librarian, Officio del bibliothecario. Two others are published in
the middle of the 18th, one anonymous in Mercure Suisse in 1736 and one
with the title Wie ein Bibliothecarius beschaffen sein müsse, some years
later, 1748, by the librarian Johann Matthias Gesner. But the completion is
found in the speech of Cotton des Houssayes. That ends this thesis and a
new time begins with a librarian defined and recognisable.
7.5
Discussion
The common tasks of the librarians investigated, reveal what can be
regarded as the essence of librarianship. From the practical area, the
employers gave the librarians their tasks, executed at different places in
different kinds of libraries.
From the area of visions, the librarians built their visions as a continuum
of the experiences from the practical work. New areas like the role of the
librarian, the goals for the library itself and the librarians as the executors
and pathfinders for the future. More of theory became a natural part of the
librarianship.
The last area of the development of the librarian is to adopt ethical aspects
of their profession. This dimension is a self-reflecting attitude important to
the librarians themselves.
218
218
7.6
Conclusion
As answers to questions asked above I clearly see that there is an essence
in the librarianship consisting of several parts.
First of all we can see that archives and libraries are separated and their
roles are defined. When the library is its own, the aim of the library is
explained and discussed. Important is that a library gets its staff and that
the economy for the library is in order. To be called a library there has to
be a certain place where the documents are kept, the library. This was also
done. Only persons with certain knowledge were recruited as librarians.
This was the start from which the librarianship developed.
Essential for librarians was to meet users, to guide them and explain to
them what documents there were in the library, show the documents to the
users and briefly educate them in using a library.
To do this a librarian must be convinced of the role of the library as a
public library with everybody’s right to use the documents.
The essence of librarianship is related to the document both as object and
as source of information. It is also related to the user of the library which
means allowing users access to the library, also education of users and
guiding them in the library and finally not to forget the librarians’ own
conviction and understanding of studies and research.
Common values
Do librarians have a common set of values and if so how can it expressed?
There are two different aspects or areas of values. One concerning the
library and the other concerning the librarian.
The library
The library has to be a public library, open to everyone who wishes or has
the need to use it.
The library must be an encyclopaedic library, which means that all
subjects must be represented there and all opinions must be available to be
compared and studied.
The library must have a universal character, which means that opinions
from all times and all regions shall be available there.
219
219
Most important for the librarians in the beginning was cataloguing and
classification.
The librarian
The librarian is a well-educated academic, with knowledge in several
areas, having faith in general development as well as in sciences.
The librarian must be firm and sure of his judgement and he shall not be
easily influenced.
The librarian must allow all opinions and not be partial to any of them.
The librarian shall meet the users and visitors of the library with
humbleness, courtesy and respect.
220
220
8 Bilagor
8.1 Ad Decorem Militantis Ecclesiae, 1475 399
Ad decorem militantis Ecclesie, fidei catholice augmentum, eruditorum quoque
ac litterarum studiis insistentium uirorum commodum et honorem Romanus
Pontifex, commendabilis cuiusque exercitii liberalis adiutor, ut sectatores
liberalium artium eo facilius ad tam precelsum humane conditionisfastigium
acquirendum, acquisitum uero in alios diffundendum inducat, paternis eos
hortatur monitis, muneribus allicit, beneficiis iuuat, bibliothecas et loca eis
accommodata preparat et sparsa librorum uolumina ad ipsorum profectum in
unum reducit, prout in Domino conspicit salubriter expedire. Hinc est quod cum
nos in Palatio Nostro Apostoloco quampluralibrorum uolumina Romanorum
Pontificum Predecessorum Nostrorum et Nostra sparsa nullo certo aut fido loco
conclusa, partim uetustate partim incuria minus decenter curata
deprehenderimus, illa in unum certum determinatum et commodum locum, omni
cultu ornata, ad ordinem decentem disposita esse curauimus et per dilectum
filium magistrum Bartholomeum Platinam scriptorem et familiarem nostrum,
quem ipsorum librorum et Bibliothece gubernatorem et custodem deputauimus,
omni cura et studio custodiriiussimus et quo codices et ipsa Bibliotheca
manuteneri, conseruari ac innouari possit ne qua uetustas, quod Deus auertat,
illis officiat, omnes et singulas pecuniarum summas ex dispensationibus per Nos
et Sedem Apostolicam aliquando fieri solitis scriptoribus ad laicalia uota
asspirantibus uidelicet ex quibuscunque Signaturis et super resignationibus
quaruncunque Litterarum Apostolicarum necnon Penitentiare Nostre Scriptorum
ac etiam notariorum quorunlibet Romane Curie prouenientes et ad Nos et
eosdem Successores legitime spectantes necnon centum florenos auri quos
dilecti filii magistri Litterarum Apostolicarum scriptores Romano Pontifici pro
tempore existenti in Natiuitate Domini nostri Iesu Christi pro exenio donare
consueuerunt eidem Bibliothece pro illius conseruatione, innouatione et
augmento ac onerum ei incumbentium supportatione Auctoritate Apostolica
tenore presentium perpetuo donamus, applicamus et appropriamus. Ita quod de
cetero singule pecunie predicte ut prefertur prouenientes per Depositarium
generalem ac clericorum Camere Apostolice pro tempore existentes recipiantur
et colligantur. Decernentes eosdem officiales ad soluendum pecunias predictas
399 Avskrift ur: Ruysschaert, José (1969). Sixte IV, fondateur de la bibliothèque Vaticane (15 juin 1475). Archivum historiae pontificiae. Roma: Pontficia
Università Gregoriana. V.7. Y. 1969: 513-24
221
221
alicui alteri preterque eidem Depositario minime teneri neque ad id a quoquam
inuitos coartari posse sed dumtaxat clericis et Depositario supradictis necnon
irritum et inane quicquid secus super his a quoquamquauis autoritate scienter vel
ignoranter contigerit attentari. Volumus autem quod pecunie predicte per dictos
Depositarium et antiquiorem ex clericis Camerepro tempore existentes diligenter
et fideliter in premissum etnon aliud componantur omnino et utiliter
conuertantur. Quodque de huiusmodi receptione et expositione singulis annis
teneantur reddere rationem sub excommunicationis pena quam nisi infra
mensem postlapsum dicti anni sua moram purgauerint eo ipso incurant. Nulli
ergo etc.Nostre donationis, applicationis, appropriationis, constitutionis et
uoluantis infringere. Si quis etc. Datum Rome anno Incarnationis Dominice
MCCCCLXX quinto decimoseptimo calendas iulii Pont.
Nostri anno quarto [15 juin 1475].
222
222
8.2 Liberey-Ordnung des Herzogs Julius von 1572
Vnser von Gotts gnaden Juliussen, Hertzogen Zu Braunschweig vnd Luneburg
etc., Verord[n]ung, wie wir mit gnaden gehabt haben wollen, das sich vnser
Bibliothecarius, diener vnd lieber getrewer Leonhartt Schroter in vnser
bibliothek bey seinen Pflichten vnd Ayden halten soll.
1
Erstlich wollen wir, das ehr bis vff weiteren vnsern bescheidt teglichs in vnser
Biblioteca Sommers vnd Winters, frue vnd spad, wie das Jedesmahls die
notturfft erheischet vnd erfurdert, sein vnd sich stets finden lassen vnd seins
thuns vnd Ambts abwartten; oder auch was Ihme darin sonsten in vnsern Sachen
Zu begreiffen vnd Zu schreiben gegeben vnd beuohlen wirdet, mit fleis
ausrichten.
2
Zum andern: Das ehr auch vleissig in vnser Biblioteca Alle bucher in einem
Jeden schap oder Schranck registrire vnd vff Jedes buch, was es ist, mit groben,
kendtlichen versahllittern vff kurtzest Immer muglich an ortt vnd Stidde, da ein
Jedes buch stehet, schreibe, vnd ein Jedes buch, Auch seinen gewissen stand
oder gewontlichen ortt, mit gleichmessigen Numeris von numero 10 an [Blatt
12v:] bis Zum hogsten mercke vnd verzeighne, damit es miteinander
Correspondire vnd man Jedesmahls in eil ahn Alles Suchen finden konne, wes
ortts ein Jedes buch gestanden vnd wohin es gehorig.
3
Zum Dritten so soll vnser Bibliothecarius auch ein gemein Inuentarium vnd
ordentliche Registratur vber Alle vnsere bucher, klein vnd gros, gebunden Vnd
vngebunden, so in vnser Bibliotheca vorhanden sein oder noch darin komen
werden, machen vnd halten vnd darin Auch ein Jedes buch vnd wie vnd an
welchem ortt es stehet vnd Zu finden ist, Verzeichnen.
4
Vnser Bibliothecarius soll Zum Viertten Alle vnse[re] bucher mit getrewen
Vleis in verwaltung haben, dieselben offt vnd sonderlich Alle wochen einmahl
Putzen, wischen vnd reinmachen, damit die [bucher] von dem Staube, motten,
wurmen oder sonsten nich[t] verdorben noch schadhafftig werden.
223
223
5
Dessgleichen vnnd Zum funfften soll ehr auch ein sonderlich richtig verzeichnus
vber die bucher machen, die wir eines Autoris vnnd Inhalts mehr dan eins [Blatt
13r:] haben vnd wieviel gleichmessige Exemplaria eines Jeden vorhanden dabey
mit vleis anmerken vnd dieselben abundanten fein ordentlich vnnd
vnterschiedlich vff die Scheppe setzen.
6
Zum Sechssten soll aber vnser bucherverwalter ahn vnsern vnterschriebenen
schrifftlichen beuehl niemands, der sey auch wehr es wolle, einig buch, das sey
gross oder klein, aus vnser liberey lehnen, Zeigen, sehen noch mit sich selbst
hinausnehmen oder durch andere nehmen lassen.
7
Zum Siebenden: Do wir auch Ihme daruber schrifftlichen befehl geben vnd Ime
eins oder mehr bucher Andern Zu thun vnd ein Zeittlang darin Zu lesen
gnediglich nachlassen vnnd vergonnen wurden, Soll vnser Bibliothecarius
erstlich ein Jedes buch von blade Zw bladt ordentlich numeriren vnd darnach
sich von demselben, so es vff vnsern Ihme brachten beuehl furdern vnd abholen
wirdet, mit eigenen handen In sein Quitantzbuch, so vnser Libereyverwalter
darzu [Blatt 13v:] sonderlich haben vnd halten soll, sich daruff Quitirn, auch
Monat, Jar vnd Tag, wan vnd was vore in buch ehr empfangen vnd wieviel blatt
es An der Zahl halte, Auch wes Tags ehr es wieder lieffern wolle vnd solle,
einschreiben lassen.
8
Zum achten: Vnser Bibliothecarius Aber soll vns Zu solchen verliehenen vnd
Allen andern buchern anttwortten vnd dauon vff Jedesmahls vnser begern vnd
erfurdern gutten, richtigen bescheidt, Rede vnnd antwort geben, Die [bucher] Zu
rechter Zeitt von einem Jeden wieder einfurdern vnd wan die wieder
eingeantworttet werden mit Vleis Zusehen, das die numerj vnd blatt noch Alle
vnd Volle sein, Auch darin kein Defect noch was mangelhafftigs,
ausgeschnitten, gerissen, radirt, durchstochen oder sonst anderst, dan wie die
[bucher] gewesen vnd hinausgeben worden, befunden werde. Damit vns nicht
geschehe, in vnser Bibliotheca vnd an vnsern buchern, wie an etzlichen ortten
Illyricus gethan haben soll.
224
224
9
So soll Zum Neundten ehr Auch niemandts ahn vnserm beuehl vnd gnedig
scheinlichs vorwissen [Blatt 14r:] von seinen freunden, bekanten noch andern In
berurtte vnsere Bibliotheca gehen, kommen oder sich darin besehen lassen.
Beuorab auch niemands mit langen Tallarrocken oder Anderer vberkleidung,
wie Auch nicht mit wehren oder messern darin gestatten, Alles bey Vormeydung
vnser Schweren Straff vnd vngnade; Es wehren dan furstliche Personen oder
gesanten vnd das es aus sonderlichen Vnserm geheiss vnnd befehl geschehe.
10
Letzlich so wollen wir, das vnser offterwenter Bibliothecarius sich dieser vnser
Ordnung vnnd obgesetzten Punct vnnd Articull durchaus gemess vnd sich
darnach richten soll; Alles bey den Pflichten vnd Ayden, damit vns ehr
Zugethan vnd verwandt ist.
Doch wollen wir uns hiemit Ausstruglich vorbehalten haben, diese Vnsere
Libereyordnung allzeitt, vnser gelegenheitt vnnd gefallen nach [Blatt 14v:] Zu
mehren, Zu bessern, Zu mindern vnnd zu uerendern.
Vrkundtlich haben wir dieselbe mit eigener handt vnterschriebenn vnd vnser
furstlich Decret hiefur vffs Spacium wissentlich Trucken lassen. Geschehen vnd
geben vf vnser Vestung Wulffenbuttel bey der Heinrichstadt Am
Julius Herzog Zu Braunschweig vnd Luneburg etc.
manu propria subscripsit
[Blatt 15v:] Copey Furstlicher Liberey Ordnung Anno [15]72 am Osterabent
aufgerichtet.
225
225
8.3 University of Cambridge, 1582
ARTICLES for the office of keeping the Universitie Librarie made Anno 1582.
MS Cole, xlvi, 263. Ur Cooper (1892).
1. INPRIMIS that there be a tripartite Inventory intended, containing the Names
of all the bookes, and the number of leaves of all written bookes, the one part to
remaine with the Vice Chancellour for the tyme being; the other in the
University Chest, and the 3rd with the Keeper of the Library
2. ITEM, all written books and all other bookes of Imagery with colours, all
Globes, Astroglobes, and all other Instruments mathematicall, with all other
books mathematicall, or Historicall (such as shall be thought meet by the Vice
Chauncellour) to be safly locked up in some convenient place within the Library
with 2 severall locks and keys, whereof the one key to remaine with the Vice
Chancellour, and the other to remain with the keeper of the Library.
3. ITEM, the Keeper to be bound by obligacion with Sureties in two hundredth
pounds to preserve safly all and every one of the Books not locked up &c. ut
supra, and to give accompt for them once in the yeare to the Vice
Chancellourand the Auditors of the Generall Accompt; or at any other tyme
once in the yeare, required thereunto by the Vice Chancellour or his deputy. And
if any book, or part of any book, shal be taken or gone out of the said Library, or
any defaced or cutt, the said keeper shall restore the same againe, or another of
that kind of the like goodness, within three months, or else lose his office and
pay the 3 parte value of the books imbecilled, or otherwise cut or defaced.
4. ITEM, he shall attend and be in readiness the whole yeare throughout in terme
time, excepte all Sondayes and holydayes: that is to say, from eighte of the clock
until tenn in the forenone, and from one to three in the afternone: so that all
masters of arte, batchelors of law or physick, or any other of the university
above that degree, may have free accesse to the bookes of the saide librarie: so
that at one time there be not more than tenne in the said librarie together
(excepte the straungers that come only to see and not to tarry); and that none of
them tarry above one houre at one booke at one tyme, if any other sjall desire to
use the sayd booke. PROVIDED ALWAYS, that if any straunger shall come to
see or persue any of the bookes therein, that then, at the request of any master of
artes, batchelour of lawes or physick, or other superior Degree, either within the
226
226
foresaid Hours, or at any other tyme of the day, (so it be betweene the sun
riseing
and setting,) the sayd keeper shall not refuse, notwithstanding tenne already
be within, to admit more as strangers into the sayd Library.
5. ITEM, that no book or any Instrument be lent or alienated out of the Library,
but by speciall Licence and grace of the University, upon payne of forfeiture of
3 parte valew of any book or instrument lent or alienated, to be answered by
such as are keepers of the keys of the doores & desks of the Librarie.
6. ITEM, if any chaine clasps Bosse or such like ecay happen to be, the sayd
keeper to signify the same unto the vicechancellour within three days after he
shall spy such default, to the ende the same may be amended: and that before the
sayd keeper goe forth of the library, either in the forenoone or afternoone, he
shall view all the books, and if any be left open or out their due place, he shall
safly close them up and set them in their places.
7. ITEM, that the Keeper of the Library that now is, and all other to be chosen
hereafter, shall continue in his office by the space of three yeares, unless upon
his misbehaviour he shal be thought by the Universitie meete to be deprived.
And the sayd keeper to have and receive yearly for his stipende and wages, five
marks of lawful money of England, to be payd unto him quarterly, by even
porcions, by the hands of Mr. Vice Chancellour for the tyme beinge.
MS Cole, xlvi, 263
227
227
8.4 Universitetet i Strasbourg, 1545, 1568, 1616 400
Das Officium Bibliothecarii
Dem sollen die Schulherren den Indicem aller bücher verantwortenn und ihm
die sorg der Bibliotheck befehlen, die bücher aller notdurft nach mit eröffnung
und zuthuung der fenster unnd anderer sauberkaeit also zuverhieten und
besorgen, das es ein wolstandt der schulen sei, und die bücher ad posteros auch
vil Jar weren mögen.
Zu Sommer Zeit soll er der Bibliothecarius umb die 12. stunde in die
Bibliotheck ghenn und do warten, ob iemandt in die ghen wölle, das er mit im
aus unnd ein gange, unnd fleissigs aufsehen habe, damit kein buch verlorem
oder beschediget werde, soll auch in der Bibliotheck usque ad horam secundam
verharrenn.
Zu Winters Zeit, mag der Bibliothecarius an der werme in Collegio an einem
gelegen ort im lectorio publico oder sonst sich finden lassenn, und sein geordnet
Zeit do warten, etwas lesenn oder vertieren, onss das in jemandts befordert, mit
im in die Bibliotheck zugohen.
Es befelhen auch die Schulherrenn Petro Schriesheimmer, dem ersten in
dissem Officio, das er solle die Epistolen Ciceronis, die in den minoribus
Classibus gelesen werden, dergleichen die formulas die daraus colligiert
werdenn, in gutt verstendig, mütterlich teüttsch zubringen, Welcher arbeit die
praeceptores unnd auch Jugenndt der underen Classium mit nutz sich
gebrauchen werden und gutes verstendiges teutschs vonn Jugendt auf also
gewohnenn.
Auch soll er Latinas sententias aufs kürtzest mit teutscher Interpretation
zusammen schreiben, für die knebblin der Nona Classe fürzuschreibenn unnd
zugebrauchenn.
Wes auch die Schulherren durch sich selbs oder die Visitatores yeder zeit im
weiter würdenn thun befehlenn, das er hierinn solle gehorsam unnd willig seinn.
400 Avskrift ur: Fournier, Marcel (1970). Les statuts et privilèges des universités françaises depuis leur fondation jusqu’en 1789. Ouvrage publié sous les
auspices du ministère de l’instruction publique et du conseil général des facultés de Caen. Aalen : Scientia Verlag. Réimpression de l’édition Paris 1890.
228
228
I stadgarna för universitetet i Strasbourg från juni 1568 finns ett avsnitt om
bibliotekariens uppgifter vid universitetets bibliotek. Det består av tre delar. 401
Ordnung unnd Ambt des Bibliothecarii.
1. Erstlich, Sollen unsere verordnette Herrn Scholarchenn den Indicem aller
bücher dem Bibliothecario überandtwurttenn unnd ihme die versehung
unnd versorgung der ganzen bibliothec bevehlenn, unnd soll er, der
Bibliothecarius, die bücher nach aller notturfftt mit eröffnung unnd
wiederzuthuung der Fenster unnd anderer sauberkheitt, allso verwahren,
versehenn unnd versorgenn, das ein wolstandt der Schulen seye, unnd die
Bücher ad posteros auff viel jhar wherenn muegenn.
2. Zum Andrenn, Soll er, der Bibliothecarius, inn der woch drey tag, unnd
nemblich uff den Donnerstag unnd Samstag vonn zwölf uhrenn ahnn biss
gegen Abendt zu vier uhrenn, unnd auff den Sontag nach Endung der
Mittagpredig, biss zu Anfang der Abendpredig, inn der Bibliothec wartenn,
ob jemandt inn die ghenn wolle, das er mitt demselbenn auss ode rinn gang,
und ein vleissigs uffsehens haben, damit khein buch beschedigett, verwust
noch verlhorenn werde. Zun wyntters zeytten, mag er, der Bibliothecarius,
zu den bestimpten dreyenn tagenn unnd stundenn inn der wermme inn dem
Collegio ann einem gelegnen Ortt, in lectorio publico oder sonst sich finden
lassen, unnd die angeregte zeitt alldo verharrenn unnd ausswarttenn, etwass
lesen oder vertierenn, untz er vonn jemandt erfordert würdt, mitt ihme inn
die Bibliothec zughen.
3. Zum Drittenn unnd Letstenn, Soll er auch auss der Bibliothec niemandt
khein buch leyhenn, zustellenn unnd volgenn lassenn, ohne sondrenn
bevelch der geordnetenn Herrnn Scholarchenn.
Nästa dokument rörande bibliotekarien i Strasbourg är daterat den 9 mars 1616
och omfattar tolv punkter och är så värdefullt att ett återgivande här är fullt
motiverat.
ORDNUNG UND AMPT DES VERORDNETEN BIBLIOTHECARII DE
ANNO 1616.
Wir Clauss Jacob Wurmbser, der Meister und der Rath des Heylichen Reichs
Freyer Statt Strassburg, Thun Kundt meniglichen Demnach ein wohlbestelte
publica Bibliotheca ein solch zierliches und nothwendiges stuck ist einer
Lobwürdigen Hohen Schulen, dass sie derselben mit nichten mag entrathen, Und
aber zue dero nutzlichem gebrauch, erhaltung und vermehrung sehr viel daran
401 Fournier (1894) T.4 s. 150
229
229
gelegen, das sie mit einem tauglichen, getrewen und fleissigen Bibliothecario
versehen werde, so haben wir zwar albereit hiebevohr ein sonderbahre Ordnung
eines Bibliothecarii unsern verfassten Legibus und Statutis Academiae neben
andern einverleiben lassen, Dieweil aber solche Ordnung allein auff den
damahls vorhandenen gantz geringen vorrath der bücher accommodirt und
gerichtet gewesen und wir newlicher zeit, auff gutachten und instendiges
anhalten unserer verordneten scholarchen und eines gantzen Schulconvents mit
erkauffung Doctoris Johannis Pappi seligen hinterlassener, ansehenlicher
Bibliothecae, ein stattliche Summam gelts alhiesiger unserer Kirchen und
Schulen zum besten spendirt und angewendet, dahero uns angelegen, dass
solche nit allein in guttem wesen langwürig erhalten, sondern auch zu mehrerm
auff und zuenehmen künfftig möge gebracht werden, Alss hatt die
unvermeidenliche notturfft erfordert, vorangeregte alte Ordnung auff dissmahl
zuerevidiren und zuerverbessern, wie wir dann auff unserer verordneten
Scholarchen und eines gantzen Schulconventz eingeholtes
bedencken und rättliches errmessen, die selb hiemit nachvolgender gestalt
corrigirt, declarirt, auch durch gemeine unsere erkantnuss und decret confirmirt
und bestättiget : Ist auch unser endtlicher will und befehlch, das derselben
hinfüro steiff und unverbrüchlichen gelebt, und alles ernsts nachgesetzt werden
soll.
Und ist demnach, fürs Erste, unser will und meinung, dass durch die jederzeit
geordnete Scholarchen, der jenige, welcher von einem Schulconvent zue
solchem Ampt tüchtig erkant worden, zue einem Bibliothecario bestelt und
angenommen, auch bey solcher wahl sonderlich dahin gesehen werden soll, dass
dieses officium, wo möglich, einem ex Profissoribus publicis oder
Praeceptoribus classicis möge anbefolhen werden. Im fall aber je wegen
fürfallender difficulteten, dasselb nit füglich sein köndte, sondern von unsern
verordneten Scholarchen, sampt dem Schulconvent, thunlicher und nutzlicher
erachtet würde, einen andern zuebestellen, so soll alsdann jederzeit nach einer
solchen Person getrachtet werden, die nicht allein Lust und Lieb habe gern mit
büchern umbzuegehen, sonder auch so viel studirt und erlernet habe, dass sie in
allen Facultatibus gutte ordnung der bücher anstellen, nottürfftige Catalogos
darüber auffrichten, und was sonsten zue wolstandt und aufferbawung der
Bibliothec gereichen mag, mit sonderm nutz und ruhm versehen könne,
Welchem dann mehrbesagte unsere verordnete Scholarchen jedesmahls nach
gelegenheit ein erträgliche ergötxung und besoldung zuebestimmen haben.
Ein solcher Bibliothecarius, so jederzeit obgesetzter massen würdt angenommen
werden, soll zuevorderst angeloben und schwören, gemeiner Schul und Kirchen
der Statt Strassburg getrew und hold zuesein, ihr her, nutz, wolfart und
auffnehmen zuebefördern, ihren schaden und nachteil zuefürkommen, zuwenden
und abzueschaffen, Daneben dass er auch die ihme anvertrawte Bibliothec ihme
230
230
alss ein hohen, wärthen Schatz auffs trewlichst wolle commendirt und befolhen
sein lassen, deren nach seinem besten vermögen und verstandt in verwarung,
bestellung, verbesserung, einkauff, vermehrung und aussleyhung, inhalt seiner
habenden Ordnung, und wa dieselbe nicht expresse disponiert, nach rath der
Scholarcharum und deren in officiis, vorstehen, und hierin auff kein privat
commodum, freundschafft, vergeltung, oder auch ungewonheit und widerwillen,
sondern allein der Bibliothec nutz und frommen sehen wolle, alles trewlich und
ohne gefehrde.
Fürs Ander, Soll bey der reception eines jeden Bibliothecarii, nach dem er das
Juramentum in Conventu publico würdt praestirt haben, ihme durch die
Professores, so jederzeit in Officiis publicis sein werden, und so dieselben auss
ihrem mittel jemands zue sich zuziehen begehren würden, die gantze Bibliothec
mit aller dero zuegehör, vermög der auffgerichten
Catalogorum gelüfert werden, Der auch schuldig sein soll dergleichen Indices et
Catalogos (so zum fueglichsten secundum Facultates können angestellt werden)
zuerhalten, zue gewisser zeit zue revidiren, die newe erkauffte oder in die
Bibliothecam verehrte bücher denselben zue inseriren; wie auch neben der
Bibliothec jederzeit verbleiben, zwey Universal Inventaria zuergäntzen, deren
eines unsere verordnete Scholarchen, das ander aber derRector ud die überige in
Officiis hinter sich haben und behalten, auch nach ihrem Abtritt ihren
Successoribus hinterlassen und zuestellen sollen.
Zum Dritten, Soll der Bibliothecarius ein fleissig auffsehen haben, damit kein
buch beschädigt oder verlohren, das gemach sauber und rein gehalten, die
Pulpita und Bücher zue gewissen zeiten abgekehrt, die Fenster nach gelegenheit
des wätters auff und zuegemacht, dem Ungeziffer, soviel müglich, abgewehrt,
versehen und versorget werde, dass es ein wohlstandt der Schulen seye, und
solche Bibliotheca ad posteros auff viel Jahr transferirt werden möge, Da ihme,
Bibliothecario, das frey stehen solle, zue ausseuberung des gemachs,
Abcopierung der Catalogorum und anderer dergleichen arbeit, zwen oder mehr
auss den alumnis Collegii Praedicatorum oder beneficiariis Mauritianis
zuegebrauchen, die sich auch auff sein begehren zue solcher arbeit willig
einstellen und dieselbig zum vertrewlichsten und fleissigsten verrichten helffen
sollen.
Zum Vierdten, Soll berührter Bibliothecarius in der Wochen drey tag von Neüen
biss umd Eilff Uhr, am Sontag aber nach Endung der Mittagspredigt biss zur
Abendpredigt auffwarten, einen jeden nach seinem stand und würde tractieren;
die gelegenheit der Bibliothec und sonderlich der Facultet, darzue er sich
bekennet, anzeigen; die Bücher, so er noch jung und nicht gnugsam fundirt, zue
einem und anderm nutzlichen Authorem trewlich rathen; darüber aber auch ein
231
231
fleissiges auffsehen haben, damit kein buch beschädigt und entweder durch
aussreissung der blätter oder in andere weg verwüstet werde, Dann wa ein
solches beschehe und durch des Bibliothecarii hin-und fahrlässigkeit etwas solte
verwahrloset werden, soll er denselben schaden von dem seinigen erstatten und
verbessern. Hingegen wann sonsten etwas auss solchen ursachen solte schaden
nehmen, welchen er mit seinem fleiss und beysorg nicht hette verhüeten und
abwenden können, soll ihme dasselbig kein nachtheil gebähren, sondern ex
publico aerario ersetzet werden.
Zum Fünfften, So jemand auss den Professoribus, Ministris Ecclesiae,
Praeceptoribus Classicis, Wohlgebornen Herren, Hofmeistern und
praeceptoribus, fleissigen und ihres ehrlichen wandels halben, wohlbekanten
Studiosis,oder auch Fürnehmen und der Studiorum liebhabenden Burgern, sich
zue der Bibliothec verfügen und nicht alein drinnen etwas lesen, abschreiben,
collationieren, oder in ander weg sich der bücher gebrauchen, sondern auch
wegen weitleuffigkeit der materi, eingefallener kälte, oder anderer in der
Bibliothec sich begebender Ungelegenheiten, eins oder mehr bücher mit sich
naher Hauss tragen wölte, soll ihme der Bibliothecarius, jedoch mit dieser
bescheidenheit solche folgen lassen, dass ein jeder auss obbenambsten
Persohnen, wer oder was stands er auch seye, schuldig sein soll, vor und ehe
ihme eines oder mehr bücher in nach in nachgesetzterzahl gelüfert werden,
seinen Nahmen und, da es ein Studiosus (welches allein von den publicis
zuverstehen) sein patriam und habitationem in das darzue verordnete buch
zuschreiben, neben vermeldung des Jahrs und Tags, auff welchen er das oder
dieselben entlehnet: Item: was es für bücher oder Authores, in was format, und
wie sie gebunden seyen; darneben auch ein getrucktehierzue verordnete
Schedam obligatoriam zue unterschreiben und dem Bibliothecario zuezustellen,
dass er solch entlehnet buch oder bücher innerhalb monatsfrist, bey der an
seinem ort bestimbten Straff, ohn schaden und mangel wider, oder da deme oder
denselbigen einigen schaden widerführe, an dessen oder deren statt andere
kauffen oder, da solche bücher nicht mehr zuebekommen weren, auff
aestimation deren in Officiis und Bibliothecarii das pretium darfür erstatten
wölle; welche Schedam obligatoriam er, der Beibliothecarius, in einer besondern
Laden in verwahrung behalten und, so bald der Entlehner das oder die
entlehnete bücher wider bringen würdt, ihme sein obligation wider heraussgeben
und zuestellen soll. Wann auch die entlehnte bücher ohn einigen schaden und
mangel widerumb restituirt werden, soll nit der Bibliothecarius, sondern der
Entlehner selbsten in abangedeutes hierzu geordnetes buch mit eigner hand ad
marginem beyzeichnen, dass er solch buch oder bücher auff heut dato widerumb
gelüfert, damit zwischen dem Bibliothecario und den Entlehnern, alss ob das
buch gelüfert, und aber dasselbige ausszuthuen von ihme were vergessen
worden, aller zweiffel, zanck und missverstandt verhüetet werde; da ihme dann
zugleich gegen empfahung der bücher sein Scheda oder Obligation widerumb
232
232
zuegestelt werden solle. Im fall aber an dem entlehnten buch oder bücher einiger
schaden und mangel erschiene, soll der Bibliotecarius solches denen in officiis
ohnverzüglich anbringen und sich mit denselben vergleichen wie und uff was
weiss der zuegefügte schaden solle ersetzt und erstattet werden, die Obligation
aber zuevor und ehe solcher gutt gethan, nicht von handen geben. Es soll aber
bey aussleyhung der bücher auch dieser unterschied gehalten werden, dass
vielgenanter Bibliothecarius den Professoribus, Ministris Ecclessiae,
Praeceptoribus calssicis und Nahmhaften burgern vergönnen soll, nicht allein
kleine bücher sondern auch ex libris angularibus (wie mans zuenennen pflegt)
und grossen operibus, zwen Tomos in folio, und in andern formaten drey, oder
auffs höchst vier stuck, zugleich und auff ein mahl mit sich nach hauss
zuetragen; hierüber aber soll er ein mehrers ihnen nicht volgen lassen, es brächte
dann einer eins oder mehr stuck wider und wolte dargegen widerumb soviel
ausswechseln; damit es jedeerzeit stricte bey solchem numero verbleibe. So aber
einer oder mehr, ausserhalb in specie obbenambster Persohnen, in solchen
grossen operibus würde begehren etwas nachzueschlagen auffzuesuchen, soll
dasselbige stata et ordinaria hora in loco Bibliothecae, und beysein des
Bibliothecarii geschehen, welcher auch den honoratioribus personis mit
gebührlicher freundtlichkeit begegnen und ihnen auff begehren, auch hora
quadam extraordinaria auffwarten, und von gemeinen büchern, so nicht in folio,
zwey, biss in drey stuck (auff die weiss wie zue anfang dieses fünfften Punctens
hiroben vermeldet) nach hauss zuetragen vergönnen soll. Aber jemanden in die
Bibliothecam auff ein oder mehr stunden zueverschliessen, soll in des
Bibliothecarii macht nicht stehen; wie er auch die nach aussgang des Monats
einem oder dem andern geliehene und wider restituirte bücher demselben ehe
nicht de novo widerumb nach hauss volgen lassen soll, sie seyen dann zuvor
acht ganzer Tag in der BIbliothec gestanden und von keinen andern begehrt
worden; dann auff ein solchen fall, der newe petitor dem jehnigen, so sie schon
albereit ein Monat lang gebraucht (damit nicht nur einem, sondern vielen
gedient werde) supra dicto modo vorgezogen werden soll.
Zum Sechsten, Weil es sich bissweilen zueträgt, dass auch frembde Personen, so
entweders auff andern Academiis bedient oder sich mit den studiis oblectiren,
eins oder mehr bücher zuelehnen begehren, soll auff solchen fall den
Bibliothecariis, jedoch mit vorwissen unserer Scholarcharum und deren in
officiis, einem oder dem andern zue gratificiren ohnbenommen sein, in
anschung, dass ein gantz Collegium der professorum, dessen auch an andern
orten widerumb würdt zu geniessen haben; jedoch dass ein bekanter alhie
eingesessner und gnugsam begueterter mann für solche Person fideiubire, sich
selbsten in das verordnete buch einschreibe und die gewohnliche Schedam
obligatoriam alss ein fideiussor unterschreibe und darinnen gutt zue sein
233
233
verspreche, dass solch buch oder bücher in Monatsfrist sauber und ohne schaden
widerumb eingehändigt werden sollen.
Zum Siebenden, So etwa frembde Leuth, die Bibliothecam zuebesichtigen, sich
bei denen in Officiis anmelden würden, soll der Bibliothecarius
auffzueschliessen und dergleichen frebden Personen allen freundtlichen willen
zuerweysen schuldig sein. Wann auch durch frembde oder heimische die
Bibliothec dergestalt besichtiget würdt, soll der Bibliothecarius jederzeit in
selbst eigner Person von anfang biss zu ende darbey und zugegen sein und durch
keinen Substituten solches versehen lassen: wie auch zue andern zeiten nicht
macht haben, jemanden in die Bibliothec zuschicken, etwas darinnen
zueverrichten oder abzueholen, sondern jedesmahl sich selbsten alda einstellen
und die gebühr verrichten. So auch von den Profissoribus, Ministris Ecclesiae
und Praeceptoribus classicis hora extraordinaria eines oder mehr bücher, deren
sie biss ad horam ordinariam auss erheblichen ursachen nicht in mangel stehen
köndten, gefordert würden, das oder dieselbe soll er ohnverzüglichen, jedoch
auff weiss und mass, wie beym Fünfften Puncten angezeigt, herauss zuegeben
schuldig sein.
Zum Achten, So den Scholarchis und einen gantzen Ehrwürdigen Schulconvent
würde blieben woollen, den Bibliothecarium naher Franckfurt oder andere ort
zue einkauffung mehrer bücher zuegebrauchen, soll er sich auff solchen fall
willig finden lassen, allen unnötigen Costen einstellen, und sich besten fleisses
dahin bearbeiten, damit die jenige Authores, so er jederzeit zuekauffen befehlch
haben würde, auff das leidlichste und, wie man sie umb bahre bezahlung auffs
wohlfeilste haben mag, eingekaufft und ohn schaden hierher gelüfert werden;
wie er auch umb das jenige, was er jederzeit empfangen würdt, unsern
verordneten Scholarchen und gantzen Schul convent innerhalb Monatsfrist von
seiner widerkunft gebührliche Rechnung zuethuen, schuldig und verpflicht sein
soll.
Zum Neundten, Soll auch ein sauber eingebunden Buch verordnet, und in
solches alle der Wohlgebornen Herren, von Adel, und anderer Personen
Nahmen, so ein furnehm opus oder auch zue erkauffung eines solchen, etwas
ahne gelt in die Bibliothec verehren möchten, zue deren immerwährender
gedäächtnuss und ruhm durch den Bibliothecarium fleissig und umständtlich
eingeschrieben und verzeichnet werden.
Was auch durch dieses und andere, zue vermehrung der Bibliothek, verordnetet
mittel durch den Bibliothecarium dergestalt empfangen wurdt, das alles soll er
auffs fleissigste verwahren und je zue zwen Monaten, wann die in Officiis die
Bibliothecam visitiren, denselben solches gelt in specie lüfern, welches alss
dann in aller beisein, alssbald in einen darzue verordneten Eisern Stock oder
234
234
Truhen gethan und nicht dest weniger umb alles jährlichen zue gewisser zeit
dem gantzen Convent wissendt sein möge, was das Jahr über empfangen, was
davon widerumb aussgegeben, wie viel in den Stock gelüfert und drinnen im
vorrath nutzliches fürauenehmen, dest besser hernach votiren mögen.
Zum Zehenden, Nach dem auch unsern verordneten Scholarchen billich
angelegen sein soll, zum weigstens des jahrs zwey mal die Bibliothecam, alss
einen hohen, wärthen Schatz zue besuechen, so soll der jeder zeit bestelte
Bibliothecarius denselben alle gelegenheit der Bibliothec trewlich entdecken,
alle Catalogos, Inventoria und verordnete bücher fürweisen, damit sie
jedesmahls derselben eigentlichen zuestandt wissen, den einreissenden
missbräuchen und andern je zue zeiten sich erzeigenden fähl und mängeln der
gebühr begegnen und vorkommen mögen.
Zum Eilfften, Weiln auch nicht weniger denen in Officiis obligt, auff die
Bibliothecam ein fleissige Inspection Zuehaben und dieselbe je zue zwen
Monaten zue visitiren und zuebesichtigen, soll ihnen der Bibliothecarius
jederzeit mit gebührendem respect begegnen, und so etwas zueverbessern sein
würde, dasselbige anzeigen, und sonsten in allen fürfallenden dubiis, je nach
gelegenheit unserer verordneten Scholarchen und ermelter derer in Officiis
gutten Raths und beystandts sich gebrauchen.
Schliesslich und zum Zwölfften, Wann auch ein Bibliothecarius entweder sein
officium resignirt, oder aber Leibs ungelegenheit halben ein geraume zeit
dasselbe nit versehen kan, oder auch gar zeitlichen todts verfahrt, auff solche fäll
sollen jederzeit die in Officiis die Schlüssel alssbaldt abfordern und biss zue
ferner bestellung des Ampts (so durch unsere verordnete Scholarchen und einen
Schulconvent, wie oben vermeldet, geschehen soll) einem ex Professoribus,
Praeceptoribus oder auss ihnen selbsten, jedoch mit vorwissen unserer
Scholarchen, solch Officium Bibliothecarii inmittelst und so lang zueverwesen
aufftragen und anbefellen.
Zue Urkundt haben wir unser Secret Insigel zue Ende aufftrucken lassen,
Geschehen Sambstag den Neunten Martii Anno Ein Tausend Sechshundert und
Sechszehen.
Archives de Saint-Thomas, Statuts de 1604, p. 347-362.
235
235
8.5 Johann Mathias Gesner, Wie ein Bibliothecarius beschaffen seyn
müsse.
Gött. d. 4. Mart. 1748
Die erfordernisse u. eigenschaften eines geschickten u. Rechtschaffenen
Bibliothecarii überhaupt zu bestimmen, will sich nicht gar wohl thun lassen,
weil dieselben nach dem unterscheid der Bibliotheken, ihren theilen u. graden
oder stufen nach gar verschieden seyn können. Es gibt z. E. Bibliothecken, in
welchen nur auf diese oder iene gattung gattung bücher hauptsächl. Gesehen
wird ; andere sollen von ieder art entweder das beste oder (welches nicht
einerley) das rareste oder die grossen Werke in sich halten. Einige Bibliothecken
sollen nur zum Vergnügen u. Gebrauch ihres Herrn u. Besitzers dienen; andere
sind dem allgeminen Gebrauch gewidmet. Einige sind schon angelegt u.
Eingerichtet u. Mit guten Registern versehen; bey andern sind diese anstalten
erst zu machen. Bey einigen muss sich der Bibliothecarius auch um das
Rechnungswesen bekümmern; bey andern hat er damit nichts zu thun u. s. f.
Vor dissmal wird gesetzt, es sey von einer Bibliothek in einer volkreichen statt,
da viele Gelehrten wohnen, oder bey einer Universität die Rede welche erst
angelegt wird, oder doch in einem stetigen und ansehnl. wachstum begriffen ist,
welche mit den besten büchern aller arten so reichl. Als es immer seyn kan,
versehen u. zum allgemeinen gebrauch eingerichtet u. grössert werden soll. Der
aufseher einer solchen Bibliothek soll ein Mann seyn. den die Jugend nicht
leichtsinnig u. unachtsam, das alter oder Schwachheit nicht unvermögend,
vergessen oder verdrieslich macht. Weil er viele leute, auch bisweilen Personen
vom stand sprechen muss, soll er, um seinem amt ehre zu machen, in der Mine,
Rede, Kleidung u. äusserl. betragen nichts lächerliches, unanständiges,
ekelhaftes, unhöfliches haben, sondern den studien ein gut Vorurtheil dadurch
zu wege bringen, dass man siehet, der umgang mit einem Heer von alten u.
neuen, grösten hoch-Gelehrten von allen Ländern, sprachen und Zungen habe
ihn zu einem bequemen u. zum menschlichen umgang geschickten Manne, nicht
aber zum Pedanten u. Sauertopf gemacht.
Ein edles grosmüthiges u. über alle unzieml. U. niederträchtige Gewinnsucht
erhabenes Herz ist dem Bibliothecario dessentwegen nöthig, dass er sich nicht
etwa verleiten lasse, im einkauf der bücher seinen privat-nutzen demselben der
Bibliotheck vorzuziehen, oder, welches die schändlichste art des eigennutzes u.
ein formaler Diebstal seyn würde, etwas von dem was er zu verwahren hat, der
Bibliotheck zu entwenden, um es in natur zu behalten oder zu Gelde zu machen.
Es ist beynahe eine schande, dass hiervon etwas zu gedenken nicht nur die
Vollständigkeit der abhandlung erfordert. Gleichwie aber privatnutzen, insofern
er zu Geld angeschlagen werden kan, von den absichten des Bibliothecarii,
236
236
insofern er solch amt führet, billig ausgeschlossen wird, also ist es eine
lobwürdige eigenschaft desselben, wenn er sich eifrig bemühet, die ihm
anvertraute Bibliotheck zum nutzen und beförderung seiner studien anzuwenden
u. aus den büchern, so viel ihm immer mügl., lernet. Damit es ihm nicht gehe
wie ienem Spansichen Bibliothecario, von welchem ein fremder Gesandter
gegen den Köning geurtheilet, er werde sich gut zum Cammermeister schicken,
wenn man Hoffnung hätte, dass er sich die Königl. Gelder so wenig, als itzt die
ihm anvertraute Bibliotheck zu nutze machen würde.
Der Vorgesetzte einer solchen Bibliotheck muss aber auch darinnen von einem
Cameralisten unteschieden seyn, dass er die ihm anvertrauten Schätze, so viel
sich mit erhaltung dessen, was man hier das Capital nennen kan, ich meine der
bücher selbst, thun lässet, gemein mache, nicht nur den fremden u. in der statt
wohnenden Gästen mit einer vorkommenden Leutseligkeit u. Dienstfertigkeit
begegne, sondern auch alle mügliche würkliche Hülfe zu ihren absichten leiste
u. sich die unhöflichkeit und undankbarkeit eines grossen theiles der so
genannten dusrch treuliche anzeige u. willige darreichung dessen, was ihm
dienen kan, zu befördern.
Zu dieser Pflicht rechne ich aber nicht, dass er, wie ein Küster in einer alten
Kirche, bey allen gästen seinen Spruch anhebe, und zum Verdruss derer, die ihre
Zeit besser anzuwenden wissen, und ohne nutzen derer, die nur das Maul
aufzusperren pflegen, hersage. Es ist genug, wenn er überhaupt von der
Einrichtung der Bibliotheck u. von ihrer besondern Stärcke, wenn sie dergl. hat,
dass nöthigste kürzlich saget, im übrigen aber sich erbietet, dem besondern
Verlangen ein Genügen zu thun, oder erforschet, mit welcher art büchern dem
Gast am meisten gedienet, und endl. vor die, welche verbotene oder sonst rare
bücher vor das merkwürdigste halten, eine partie von solchen sachen parat hält.
Summa wie bey aller Höflichkeit überhaupt, also auch mit derselben eines
Bibliothecarii kommt es darauf an, dass er einen ieden so tractiret, wie es ihm
vermuthl. am angenehmsten ist, u. wie in dergl. umständen tractirt zu werden
wünschte.
Das hauptsächlichste aber, das von einem Bibliothecario unter den oben gestzten
umständen erfordert wird, ist eine etwas weitläuftige Erkänntnis nicht nur der
titul u. Preise der bücher, (wie wohl auch diese nicht zu verachten u. nicht zu
weitläuftig und ponctuel seyn kan) sondern auch des Inhalts u. der inner
beschaffenheit, güte u. wehrtes derselben. Zu solchem ende ist nöthig, dass er
unterschiedene Sprachen verstehe, z. E. um der Bibel-ausgaben willen Ebräisch,
Syrisch, Arabisch, Samaritanisch, Aethiopisch zum wenigstens etwas lesen
könne, Griechisch aber um der Kirchen- u. profan-Scribenten willen in einiger
Vollkommenheit u. bis zur critic wisse, auch der neu Griechischen sprache um
einiger Byzantinischen Geschichtschreiber, ingleichen allerhand Liturgischer
bücher willen, nicht unkundig sey. Der Lateinischen sprache soll er von
237
237
rechtswegen so mächtig seyn, dass er vom Stil urtheilen u. mit ausländern
correct u. richtig Lateinisch sprechen könne. Von den neuen sprachen sind
Französisch, Italienisch und Englisch unentbehrl. Spanisch wird von niemand
eher als von einem Bibliothecario erwartet. Die Nordisch u. Dänische Sprache
fangen auch an beträchtlich zu werden.
Den büchern der anderen sprachen soll er es zum wenigsten ansehn können ob
sie Ungarisvh, Polnisch, Böhmisch sind – der alt-nieder- u. Plat-deutschen
Dialecten nicht zu gedencken. Hierher gehört auch die Latinität der mittleren
zeiten, wie sie in den Geschichtschreiben, alten Gesetzten u. d. g. vorkommt.
Mit einem Wort, von den Sprachen, in denen auf der Bibliotheck vorhandene
bücher geschrieben sind, soll der Bibliothecarius nach Proportion eine
erkänntnis haben oder nachricht zu finden wissen.
Die Gelehrten-historie nach allen ihren theilen, d. i. die Geschichte der
Gelehrsamkeit, der Gelehrten u. Ihrer bücher ist die eigentl. Wissenschaft des
Bibliothecarii, welche er am besten lernen, gebrauchen, lehren kan. Dieser theil
muss in einer ieden öffentl. Bibliotheck wohl besetzt u. Dem Bibliothecario
besonders geläufig seyn. Dieses erfordert der Nutzen der Bibliothec bey
erwehlung, ordnung, beurtheilung der bücher, dieses giebt die angenehmsten
Gespräche u. unterhaltungen u. s. f.
Jedoch die Gelehrtenhistorie ohne die übrige Gelehrsamkeit ist seicht. trocken
oder gar marktschreyerisch. Wer nur von hörensagen oder aus einem compendio
oder Gelehrten-Lexico hat. dass Cuiacius ein grosser Jurist. Hippocrates der
erste Systematische medicus u. Chrysostomus ein beredter Mann gewesen, wer
die bücher u. ihre Urheber nur aus andern bücher u. nicht aus einigem umgang
mit ihnen selbst kennet, dessen erkänntnis ist ihm u. andern wenig nutze u. kan
wohl einem buchhändler. item einem in igentl. Verstand so genannten Custodi
einer Bibliotheck hinreichend seyn. von einem Bibliothecario aber erwartet man
eine mehrere bekanntschaft zum wenigsten mit den ansehnlichsten büchern
ieder Classe.
Jemehr er also von den so genannten 3 höhern Facultäten. von der Historie aller
Völker u. deren Hülfsmitteln. von der natütl. Historie u. Physic. von der
Mathematic. von den Wercken der Kunst. von allem was sehens- u. merkwürdig
ist weis u. verstehet, ein desto würdigerer Bibliothecarius ist er. Je weniger er
von iedem theil der Gelehrsamkeit. von ieder art der bücher weis u. mit grund u.
guter manier sagen kan, desto öfter läuft er Gefahr. in seinen Verrichtungen zu
verstossen. seinen Gästen kein Genügen zut hun, mit sich selbst. wenn er
aufrichtig ist. nicht zufrieden zu seyn u. s. f.
Er muss endlich einen Geschamck der Schönheit, Ordnung, Reinlichkeit haben,
um auch denen, die nur vom dem äusserl. urtheilen können. so viel die
238
238
innerliche einrichtung leiden will, einiges Genügen zut hun : wenn neml. die
umstände u. einkünfte der Bibliothecj so beschaffen sind dass man durch
allerhand Verzierungen, halbe vorhäng, blendungen etc. dieienigen
ungleichheiten u. lücken, welche nothwendig entstehen, wenn die bücher zum
bequemen Gebrauch der Gelehrten aufgestellt werden sollen, aufhebet.
Hingegen muss er sich durch den anschein der äusserl. Schönheit nicht verleiten
lassen. Die innerliche u. wesentl. ordnung, welche die wahre u. eigentl.
Schönheit ausmachet. zu sehr zu unterbrechen.
239
239
8.6 Cotton des Houssayes, 1780
DISCOURS SUR LES QUALITÉS ET LES DEVOIRS DU BIBLIOTHÉCAIRE,
prononcé dans l’assemblée générale de Sorbonne, le 23 décembre 1780 par J.-B.
Cotton Des Houssayes; traduit de latin en français par un bibliophile.
Recevoir un témoignage public de l’estime d’une réunion d’illustres
personnages, que leur mérite place eux-mêmes au-dessus de tous les éloges, m‘a
toujours semblé la plus hautes et la plus glorieuse des distinctions. Aussi en
apprenant que vos suffrages m’avoient désigné pour être le conservateur de
votre bibliothèque, ai-je eu, je dois l’avouer, quelque peine à me défendre d’un
léger sentiment de présomption; mais bientôt un juste retour sur soi-même me fit
comprendre que, dans cette circonstance, ce que vous aviez voulu honorer et
récompenser en moi, c’étoient non pas des succès, que mes travaux non pas
obtenus, mais de foibles efforts que vous avez daigné apprécier.
Lorsque je réfléchis, en effet, aux qualités que doit réunir en lui votre
bibliothécaire, ces qualités se présentent à mon esprit en si grand nombre, et
avec un tel caractère de perfection, qu’impuissant même à les énumérer,
j’oserois bien moins encore espérer d’en tracer le fidèle tableau; car, on ne
sauroit le nier, messieurs, la compagnie de Sorbonne, célèbre à juste titre dans
toute l’Europe, disons mieux, renommée dans l’univers entier par la profondeur
non moins que par l’étendue de son érudition, ne doit, comme elle l’avoit
toujours fait jusqu’à ce jour, présenter au monde savant, dans la personne de son
bibliothécaire, qu’un de ces hommes priviligiés, capable de se montrer, dans
l’occasion, instruit au même degré dans la science profane comme dans la
science sacrée, aussi familier avec les recherches de la plus haute érudition
qu’avec les productions d’une littérature plus légère et moins élevée. Votre
bibliothécaire , messieurs, est, en quelque sorte, votre représentant officiel; c’est
à lui qu’est remis le dépôt de votre gloire; c’est à lui qu’est confiée, comme un
dévoir, l’importante mission de maintenir, d’accroître même, autant que ses
forces le lui permettent, et si toutefois cela est possible, d’accroître, dis-je, votre
brillante renommée, toutes les fois qu’un étranger, illustre par sa naissance ou
par son mérite scientifique, célèbre quelquefois par cette double illustration,
vient en Sorbonne pour visiter, d’un oeil curieux ou savant, d’un oeil jaloux
même, les précieux trésors théologiques et littéraires de votre bibliothèque, et y
puiser de quoi augmenter ses propres richesses.
Ainsi donc, avant tout, votre bibliothécaire doit être un savant et profond
théologien; mais, à cette qualité, que j’appellerai fondamentale, doivent se
240
240
joindre encore une vaste érudition littérarire, une connoissance exacte et précise
de tous les arts et toutes les sciences, une grande facilité d’élocution, et enfin
exquise politesse qui lui conciliera l’affection de ses visiteurs comme son mérite
lui assurera leur estime.
Un bibliothécaire vraiment digne de ce nom doit, s’il m’est permis de parler
ainsi, avoir exploré d’avance toutes le régions de l’empire des lettres, pour servir
plus tard de guide et d’indicateur fidèle à tous ceux qui veulent le parcourir. Et
quoiqu’il n’entre nullement dans ma pensée de mettre audessus de toutes les
sciences la science de la bibliographie, qui n’est autre chose qu’une conoissance
exacte et raisonnée des productions de l’esprit, on me permettra toutefois de
considérer cette science comme le principe de toutes les autres, comme leur
guide, comme celle qui qui doit les éclairer de son flambeau, à peu près de la
même manière qu’un fils empressé et respectueux précède son père pour éclairer
ses pas et rendre ainsi sa marche plus facile et plus sûre. Ainsi le consevateur
d’une bibliothèque, quelle qu’elle soit, ne sera étranger à aucune des parties de
la science: lettres sacrées et profanes, beaux-arts, sciences exactes, tout lui sera
familier. Travailleur assidu et infatigable, profondément dévoué aux lettres, son
but unique et permanent sera d’en assurer l’avancement. Ainsi, surtout, le
conservateur d’une bibliothèque telle que la vôtre, qui n’est pas, de droit,
destinée au public, devra-t-il, s’il veut accroître la renommée de l’illustre
compagnie qu’il représente, s’il veut aussi prouver son dévouement à la science,
accueillir tous ses visiteurs, savans ou simples curieux, avec un empressement si
poli et si aimable que cet acceuil puisse paroître à chacun d’eux l’effet d’une
distinction toute personnelle. Jamais il ne cherchera à se dérober à tous les
regards, dans quelque retraite solitaire et inconnue; le froid, la chaleur, ses
occupations multipliées ne seront jamais pour lui un prétexte de se soustraire à
l’obligation qu’il contracte d’être, pour tous les savans qui le visitent, un guide
aussi instruit que bienveillant; s’oubliant lui-même, au contraire, et laissant là
tout ce qui l’occupe, il courra au-devant d’eux avec un aimable empressement;
il les introduira avec joie dans sa bibliothèque; il en parcourra avec eux toutes
les parties, toutes les divisions; tout ce qu’elle renferme de précieux ou de rare ,
il le leur mettra de lui-même sous les yeux un livre particulier lui paroît-il être
l’objet d’un simple désir de la part de l’un de ses hôtes, il saisira vivement
l’occasion et le mettra avec obligeance à sa disposition; il aura même, de plus,
l’attention délicate de placer sous ses yeux et sous sa main tous les livres
relatifs à la même matière, pour rendre ses recherchesà la fois plus faciles et plus
complètes. Au moment de se séparer de l’étranger qu’il vient de recevoir, il ne
manquera pas de le remercier de sa visite, et de l’assurer que l’établissement se
trouvera toujours fort honoré de la présence d’un homme dont les travaux ne
peuvent que contribuer à son illustration.
Le gardien d’un dépôt littéraire doit se défendre principalement de cette
disposition malheureuse, qui le rendrait, comme le dragon de la fable, jaloux des
241
241
trésors dont la surveillance lui est dévolue, et qui le porteroit à dérober aux
regards du public des richesses qui n’avoient été réunis que dans la vue d’être
mises à sa disposition. Quel seroit, d’ailleurs, l’objet de ces précieuses
collections, recueillies à tant de frais par la fortune ou par la science, si elles
n’étoient consacrées, selon l’intention de leurs généreux fondateurs, à
l’avancement, à la gloire, au perfectionnement des sciences et des lettres ?
Mais pour qu’une bibliothèque atteigne complétement le but de sa fondation,
pour qu’elle soit réellement utile et d’un usage aussi sûr que facile, il lui faut,
pour l’administrer, un bibliothécaire que distinguent à la fois la rectitude de son
jugement non moins que la vivacité et la sûreté de sa mémoire. On aimera à
reconnoître en lui, non pas cette science bibliographique vaine et incomplète qui
ne s’attqache qu’à la superficie, bien moins encore ces préférences étroites
qu’inspire l’esprit de parti, ou ces prédilections exclusives qui touchent à la
manie, mais, au contraire, une érudition savante et réfléchie, avec autant de goût
que de sévérité, les ouvrages originaux dignes d’être proposés comme modèles
de ces productions équivoques que leur médiocrité condamne justement à
l’oubli. Il n’admettra donc point indistinctement tous les livres dans sa
collection; mais il voudra n’y faire entrer que des ouvrages solides, des livres
d’une utilité bien constatée, et ses acquisitions, dirigées d’après les lois d’une
sage économie, verront encore leur prix s’accroître du mérite réel d’une habile
classification. On ne sauroit, en effet, attacher trop d’importance aux avantages
qui résultent d’un ordre savant et méthodique dans la disposition d’une
bibliothèque. De quelle utilité seroient les plus riches trésors, s’il n’étoit pas
possible d’en faire usage ? Pourquoi cet arsenal si complet de la science, si les
armes qu’il tient en réserve ne sont pas à la portée de ceux qui veulent s’en
servir ? Et si, comme on l’a dit, les livres sont la médecine de l’âme, à quoi bon
ces pharmacopées intellectuelles, si les remèdes qu’elles renferment ne sont pas
disposés avec ordre et étiquetés avec soin ?
En considérant ainsi, messiers, tous les genres de mérite qui doivent caractériser
le bibliothécaire, s’étonnera-t-on maintenant de la considération que l’on a
toujours accordé, que l’on accorde encore aux hommes honorés de ce titre?
S’étonnera-t-on de voir à Rome, à la tête de la bibliothèque du Vatican, un
savant cardinal que recommandent à la fois et son immense érudition et tous les
genres de mérits ? s’étonnera-t-on enfin que, de tout temps, que, de nos jours
encore, la plupart des savans chargés d’administrer les bibliothèques aient brillé
d’un si vif éclat dans l’empire des lettre ? Et si je voulois donner à mes paroles
l’autorité de l’exemple, je n’aurois à nommer ici que quelques-uns de ceux qui
m’ont précédé dans la carrière qui vient de m’être ouverte; je me contenterais de
citer le nom de l’homme vénérable que je remplace, et dont la retraite, causée
par les infirmités, vous inspire de si vifs regrets; mais dans la crainte de
m’exposer au reproche d’adulation, et quoique mes éloges ne fussent que
l’expression de la vérité, je garderai le silence. Je n’essayerai pas davantage de
242
242
dérouler devant vous, comme Naudé l’a fait autrefois, le catalogue détaillé des
bibliothécaires qui se sont rendus célèbres; mais vous me permettez au moins de
vous rappeler les noms des illustres cardinaux Quirini et Passionei; celui de
Naudé, qui mérite bien une mention particulière; celui de Muratori , ce prodige
admirable d’érudition, dont les écrits en tout genre formeroient à eux seuls une
bibliothèque; enfin le nom de Franck, dont le Catalogue de la bibliothèque de
Bunau m’a toujours semblé le premier et le plus parfait de tous les ouvrages
consacrés à la bibliographie.
Aussi, messieurs, lorsque viennent se représenter à mon esprit et les nombreux
devoirs du bibliothécaire et la considération habituellement attachée à ce titre,
j’ai dû m’étonner, comme je m’étonne encore, d’avoir été l’objet de vos
suffrages; et ma surprise s’augmente encore lorsque je pense qu’une seule
circonstance a pu motiver l’honorable préférence que vous bien voulu
m’accorder, je veux dire l’assiduité avec laquelle j’ai fréquenté, pendant un
printemps et un été, votre bibliothèque, pour essayer d’y recueillir en silence les
documents qui m’étoient nécessaires pour conduire à leur fin des travaux
théologiques et littéraires que je croirai presque avoir amenés à la perfection,
s’ils ont pour résultat de me faire paroître un peu moins indigne des honneurs
que vous avez bien voulu me décerner.
J’apprécie donc exactement, messieurs, tout ce que peut avoir d’honorable le
glorieux fardeau que venez de m’imposer; mais je sens en même temps combien
il est au-dessus mes forces, tant par sa nature même que par les devoirs qu’y
ajoutent encore les circonstances. Mais, j’ose l’espérer aussi, votre bonté
soutiendra ma foiblaisse; j’aurai pour appui vos conseils, que je me ferai toujors
un devoir de suivre: votre esprit, vos mains elles-mêmes, j’aime à le croire,
voudront m’aider à disposer, à orner, à entretenir, à augmenter votre
bibliothèque; ce qui me reste encore á parcourir d’une carrière qui s’avance
rapidement vers son déclin, j’ai pris la ferme résolution de le consacrer à me
montrer digne, à tous égards, des honneurs que vous avez bien voulu me
conférer, et d’une confiance dont j’espère que vous n’aurez jamais à vous
repentir. Ainsi, messieurs, tous mes soins, tous mes efforts, toutes mes études
auront pour objet unique de vous prouver la profonde reconnaissance que
m’inspirent des bontés dont je ne perdrai jamais le souvenir.
243
243
8.7 Kronologi
Kronologin förtecknar årtal med viktiga namn och skrifter för perioden 1475 –
1780 avseende bibliotek och bibliotekarier.
1475
1587
1593
1603
1607
1627
1628
1631
1650
1662
1664
1670
1746
1736
1748
1777
1780
Sixtus IV utnämner Bartolomeus Platina till bibliotekarie
i bullan av den 15 juni 1475
Cardona, Juan Bautista, De Regia S. Laurentii
Bibliotheca
Possevino, Antoino, Bibliotheca selecta de ratione
studiorum
Sir Thomas Bodley, Bodleian Library, Oxford
Iustus Lipsius, De bibliothecis syntagma
Gabriel Naudé publicerar Advis pour dresser une
bibliothèque
Clément, Claude, Musei sive bibliothecae tam private
quam publicae extructio, instructio, cura, usus, libri IV
Rohde, Johan, Universitetsbiblioteket i Padua
Dury, John, The Reformed Library-Keeper
Machon, Louis, Discours en forme de préface pour
servir de règle ou d’advis aux bibliothécaires
Hottinger, Johan Heinrich, Bibliothecarius quadripartitus
Leibniz, Gottfried Wilhelm von, Sämtliche Schriften und
Briefen (Leibniz brev vari han talar om bibliotek är
publicerade i Sämtliche Schriften und Briefen. För
innehåll se deras register.)
Formey, Conseils pour former unde bibliothèque peu
nombreuse mais choisie
Lettre sur l’Ofice de Bibliothécaire.Anonym i Mercure
Suisse.
Gesner, Johann Mathias, Wie ein Bibliothecarius
beschaffen sein müsse
Denis, M., Einleitung in die Bücherkunde
J.B. Cotton des Houssayes håller sitt installationstal inför
Sorbonnes generalförsamling när han tillträder sin
befattning som bibliotekarie
244
244
245
245
Publikationer i serien Skrifter från VALFRID
Enmark, Romulo: Defining the Library's Activities
(ISBN 91-971457-1-X) International Publications; 1
Biblioteksstudier. Folkbibliotek i flervetenskaplig belysning. Red. Romulo Enmark.
(ISBN 91-971457-0-X) Skriftserien ; 1
Biblioteken och framtiden, del I. Red. Romulo Enmark.
(ISBN 91-971457-1-8) Skriftserien ; 2
Biblioteken och framtiden, del II. Red. Lars Seldén.
(ISBN 91-971457-2-6) Skriftserien ; 3
Hjørland, Birger: Emnerepræsentation og informationssøgning.
(ISBN 91-971457-3-4) Slut
Hjørland, Birger: Emnerepræsentation og informationssøgning. 2. uppl. med register.
(ISBN 91-971457-4-2) Skriftserien ; 4
Biblioteken, kulturen och den sociala intelligensen. Red. Lars Höglund.
(ISBN 91-971457-5-0) Skriftserien ; 5
Hjørland, Birger: Faglitteratur. Kvalitet, vurdering og selektion.
(ISBN 91-971457-6-9) Skriftserien ; 6
Limberg, Louise: Skolbiblioteksmodeller. Utvärdering av ett utvecklingsprojekt i Örebro län.
(ISBN 91-971457-7-7) Slut
Hjørland, Birger: Faglitteratur. Kvalitet, vurdering og selektion. 2. rev.udgave.
(ISBN 91-971457-8-5) Skriftserien ; 8
Pettersson, Rune: Verbo-visual Communication – Presentation of Clear Messages for
Information and Learning.
(ISBN 91-971457-9-3) Skriftserien ; 9
Pettersson, Rune: Verbo-visual Communication – 12 Selected Papers
(ISBN 91-973090-0-1) Skriftserien ; 10
Limberg, Louise: Skolbiblioteksmodeller. Utvärdering av ett utvecklingsprojekt i Örebro län.
(ISBN 91-973090-1-X) Skriftserien ; 11 (nytryck av nr 7, bilaga inne i boken)
Barnbibliotek och informationsteknik. Elektroniska medier för barn och ungdomar på
folkbibliotek. Red. Anette Eliasson, Staffan Lööf, Kerstin Rydsjö.
(ISBN 91-973090-2-8) Skriftserien ; 12
Folkbildning och bibliotek? På spaning efter spår av folkbildning och livslångt lärande i
biblioteksvärlden. Red. Maj Klasson.
(ISBN 91-973090-3-6) Skriftserien ; 13
246
246
Zetterlund, Angela: Utvärdering och folkbibliotek : En studie av utvärderingens teori och
praktik med exempel från folkbibliotekens förändrings- och utvecklingsprojekt
(ISBN 91-973090-4-4) Slut
Myrstener, Mats: På väg mot ett stadsbibliotek. Folkbiblioteksväsendets framväxt i
Stockholm t o m 1927.
(ISBN 91-973090-5-2) Skriftserien ; 15
Limberg, Louise: Att söka information för att lära. En studie av samspel mellan
informationssökning och lärande
(ISBN 91-973090-6-0, Slut)
(ISBN 91-89416-04-X, nytryck 2001 och 2003) Skriftserien ; 16
Hansson, Joacim: Om folkbibliotekens ideologiska identitet. En diskursstudie
(ISBN 91-973090-7-9) Slut
Gram, Magdalena: Konstbiblioteket : en krönika och en fallstudie
(ISBN 91-973090-8-7) Skriftserien ; 18
Hansson, Joacim: Klassifikation, bibliotek och samhälle. En kritisk hermeneutisk studie av
”Klassifikationssystem för svenska bibliotek”
(ISBN 91-973090-9-5) Skriftserien ; 19
Seldén, Lars: Kapital och karriär. Informationssökning i forskningens vardagspraktik. (ISBN
91-89416-00-7 Slut)
(ISBN 91-89416-08-2, nytryck 2004) Skriftserien ; 20
Edström, Göte: Filter, raster, mönster. Litteraturguide i teori- och metodlitteratur för
biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämnen inom humaniora och
samhällsvetenskap.
(ISBN 91-89416-01-5) Slut
Röster. Biblioteksbranden i Linköping. Red. Maj Klasson
(ISBN 91-89416-02-3) Skriftserien ; 22
Stenberg, Catharina: Litteraturpolitik och bibliotek. En kulturpolitisk analys av bibliotekens
litteraturförvärv speglad i Litteraturutredningen L 68 och Folkbiblioteksutredningen FB 80.
(ISBN 91-89416-03-1) Skriftserien ; 23
Edström, Göte: Filter, raster, mönster. Litteraturguide i teori- och metodlitteratur för
biblioteks- och informationsvetenskap och angränsande ämnen inom humaniora och
samhällsvetenskap. Andra aktualiserade och utökade upplagan.
(ISBN 91-89416-05-8) Skriftserien ; 24
Sundin, Olof: Informationsstrategier och yrkesidentiteter - en studie av sjuksköterskors
relation till fackinformation vid arbetsplatsen.
(ISBN 91-89416-06-6) Skriftserien ; 25
Hessler, Gunnel: Identitet och förändring - en studie av ett universitetsbibliotek och dess
självproduktion.
247
247
(ISBN 91-89416-07-4) Skriftserien ; 26
Zetterlund, Angela: Att utvärdera i praktiken - en retrospektiv fallstudie av tre program för
lokal folkbiblioteksutveckling.
(ISBN 91-89416-09-0) Skriftserien ; 27
Ahlgren, Per: The Effects on Indexing Strategy-Query Term Combination on Retrieval
Effectiveness in a Swedish Full Text Database.
(ISBN 91-89416-10-4) Skriftserien ; 28
Thórsteinsdóttir, Gudrun: The Information Seeking Behaviour of Distance Students. A Study
of Twenty Swedish Library and Information Science Students.
(ISBN 91-89416-11-2) Skriftserien ; 29
Jarneving, Bo: The Combined Application of Bibliographic Coupling and the Complete Link
Cluster Method in Bibliometric Science Mapping.
(ISBN 91-89416-12-0) Skriftserien ; 30
Limberg, Louise, Folkesson, Lena: Undervisning i informationssökning : Slutrapport från
projektet Informationssökning, didaktik och lärande (IDOL).
(ISBN 91-89416-13-9) Skriftserien ; 31
Johannisson, Jenny: Det lokala möter världen : Kulturpolitiskt förändringsarbete i 1990-talets
Göteborg.
(ISBN 91-89416-14-7) Skriftserien ; 32
Gärdén, Cecilia, Eliasson, Anette, Flöög, Eva-Maria, Persson, Christina, Zetterlund, Angela:
Folkbibliotek och vuxnas lärande : Förutsättningar, dilemman och möjligheter i
utvecklingsprojekt.
(ISBN 91-89416-15-5) Skriftserien ; 33
Dahlström, Mats, Under utgivning.
(ISBN 91-89416-16-3) Skriftserien ; 34
Nowé, Karen, Tensions and Contradictions in Information Management: An Activitytheoretical Approach to Information Activities in a Swedish Youth/Peace Organisations.
(ISBN 978-91-85659-08-1), Skriftserien ; 35
Francke, Helena, (Re)creations of Scholarly Journals. Document and Information
Architecture in Open Access Journals. (ISBN 978-91-85659-16-6), Skriftserien ; 36
Hultgren, Frances, Approaching the future: a study of Swedish school leavers’ information
related activities. (ISBN 978-91-89416-18-5), Skriftserien ; 37
Söderlind, Åsa, Personlig integritet som informationspolitik : Debatt och
diskussion i samband med tillkomsten av Datalag (1973:289). (ISBN 978-9189416-20-8), Skriftserien ; 38
248
248
Nalumaga, Ruth, Crossing to the Mainstream : Information Challenges an
Possibilities for Female Legislators in the Ugandan Parliament. (ISBN 9189416-20-1), Skriftserien ; 39
Johannesson, Krister, I främsta rummet : Planerandet av en
högskolebiblioteksbyggnad med studenters arbete i fokus. (ISBN 978-91-8941621-5), Skriftserien ; 40
Kawalya, Jane, The National Library of Uganda. Its inception, challenges and
prospects, 1997-2007. (ISBN 91-89416-22-8), Skriftserien ; 41
Gärdén, Cecilia, Verktyg för lärande. Informationssökning och
informationsanvändning i kommunal vuxenutbildning. (ISBN 978-91-98416-239), Skriftserien ; 42
Ponti, Marisa, Actors in Collaboration. Sociotechnical Influence on PracticeResearch Collaboration. (ISBN 978-91-89416-24-6), Skriftserien ; 43
249
249
Was this manual useful for you? yes no
Thank you for your participation!

* Your assessment is very important for improving the work of artificial intelligence, which forms the content of this project

Related manuals

Download PDF

advertisement