Finsk-ugriska läromedel FU 25

Finsk-ugriska läromedel FU 25
Finsk-ugriska läromedel FU 25
Raimo Raag
Estniska från grunden
Omslagsbilden är tagen av Eva Pärt-Enander.
© Raimo Raag 2014
ISBN 978-91-506-2403-8
Tryckt av Elanders Sverige AB, 2014
Förord
Den här boken vänder sig i första hand till den som inte har några förkunskaper i eller om estniska, men som vill lära känna detta grannspråk närmare.
Boken är också tänkt att kunna läsas av allmänt språkintresserade och språkvetare som vill veta vad för slags språk estniska är och hur det estniska
språksystemet är strukturerat. Förutom att beskriva själva språket vill jag
också förmedla sådana fakta om estniska som det kan vara både nyttigt och
roligt att känna till, men som det brukar vara svårt att få något riktigt grepp
om. Därför börjar denna bok med ett kapitel som handlar om estniskan i
allmänhet. I nästa kapitel, det andra, låter jag estniska avteckna sig mot en
bakgrund av dess släktspråk, de finsk-ugriska och samojediska språken. Sedan tar själva språkbeskrivningen vid.
Språket brukar ses som ett system med nivåer, en hierarki, där de minsta
elementen, språkljuden, bygger upp ord, orden bildar böjningsformer och
fogas samman med andra ord till satser och meningar. Av den anledningen
beskriver denna bok först estniskans språkljud, uttal och stavning (tredje
kapitlet). Det kapitlet leder vidare till en allmän beskrivning av hur estniska
ord är uppbyggda och hur estniska ordformer bildas (fjärde kapitlet). Sedan
följer en översikt över ordförrådet, inklusive de vanligaste orden, en kortfattad redogörelse för estnisk ordbildning och en presentation av estniska egennamn (femte kapitlet).
Det sjätte kapitlet beskriver översiktligt estniskans nomenböjning, främst
kasus. En detaljerad beskrivning av vad kasus används till följer i nästa kapitel, det sjunde. Kapitlet är avsett att främst användas som uppslagsdel och
kan med fördel skumläsas eller överhoppas om man är ute efter att bara bilda
sig en allmän uppfattning om estniska som språk. Åttonde kapitlet är en parallell till det sjätte och beskriver estniskans verbformer översiktligt. Om
man bara vill ha en allmän bild av estniskan kan man hoppa över kapitlets
sista avsnitt om användningen av de infinita formerna och i stället gå direkt
till det nionde kapitlet som handlar om en påfallande företeelse när man böjer ungefär hälften av estniskans ord, stadieväxlingen.
I det följande tionde kapitlet beskrivs mer i detalj hur estniska ord böjs.
Det kapitlet kan överhoppas av den som inte är ute efter ingående kunskaper
om estnisk böjningslära. Det elfte kapitlet är däremot väsentligare. Det handlar om olika typer av funktionsord, det vill säga småord som kopplar samman ord, satsled och satser – ord som man skulle kunna kalla språkets kitt. I
tolfte kapitlet tas så steget till satsläran. Där löper trådarna från de olika
språknivåerna – och från kapitel tre till elva i boken – samman. Det är ju
med satser som vi människor pratar med varandra. Därför skulle man kunna
säga att satsläran representerar språket på riktigt. I det avslutande trettonde
kapitlet försöker jag knyta ihop säcken genom att anlägga ett fågelperspektiv
på estniska och rekapitulera några av dess mest utmärkande drag.
Varje kapitel utom det sista inleds med en översikt över kapitlets innehåll
där jag nämner det som är särskilt viktigt att uppmärksamma.
Boken innehåller också några hjälpmedel i form av tre bilagor med sammanfattande tabeller och avslutas med ett register som ska göra det lättare att
hitta tillbaka till det ställe eller de ställen där en företeelse beskrivs och exemplifieras eller en person nämns.
Med tanke på de läsare som inte är vana vid språkstudier eller som är
osäkra på språklig och grammatisk terminologi har jag bemödat mig om att
förklara språkvetenskapliga termer löpande i texten. Så förstås de enklast: i
sitt sammanhang och med konkreta exempel. Viktiga begrepp och termer
som definieras markeras dessutom med spärrad stil så att de ska vara lätta att
uppfatta med ögat när man söker dem i texten. I sak- och personregistret i
slutet av boken markeras med fet stil de sidor där en viss term förklaras eller
en företeelse behandlas mer ingående.
Denna bok bygger på ett tidigare läromedel med titeln ”Lär känna estniskan”, men är grundligt omarbetad och betydligt mer omfattande än sin föregångare. Jag har använt såväl föregångaren som en testversion av ”Estniska
från grunden” i min undervisning i estniska vid Uppsala universitet. Den välvilliga och konstruktiva respons som jag fått av kursdeltagarna har varit till
stor hjälp och uppmuntran. Hjärtligt tack! Ett speciellt tack är jag skyldig
Eva Pärt-Enander som inte bara kommit med goda råd, stöd och hjälp, utan
som också tagit fotot av centrala Tallinn på bokens omslag.
Lycka till – õnn kaasa!
Raimo Raag
Innehåll
Kapitel 1: Allmänt om estniska..................................................................... 17
1 Ett vackert, lite annorlunda och svårt språk? ......................................... 18
2 Den gemensamma estniskan: standardestniska ..................................... 20
De två skriftspråken ............................................................................. 20
Tallinnestniska tar över ........................................................................ 21
Esterna blir delaktiga i standardspråkets utveckling ............................ 22
Omfattande språkreform ...................................................................... 23
Estniska blir nationalspråk ................................................................... 24
3 Varieteter och språkkontakter ................................................................ 26
Ester utanför Estland ............................................................................ 28
Påverkan från grannspråk ..................................................................... 30
Hur många människor talar estniska? .................................................. 31
Kapitel 2: Estniskans släktspråk ................................................................... 32
1 Estniska är ett uraliskt språk .................................................................. 34
2 Nära släktspråk: de östersjöfinska språken ............................................ 36
Liviska .................................................................................................. 38
Votiska ................................................................................................. 39
Ingriska ................................................................................................. 41
Finska ................................................................................................... 42
Karelska................................................................................................ 43
Vepsiska ............................................................................................... 44
3 Avlägsna släktspråk ............................................................................... 46
Den centraluraliska gruppen................................................................. 46
Den norduraliska gruppen .................................................................... 48
Den syduraliska gruppen: ungerska ..................................................... 51
Skriftspråk och flerspråkighet .............................................................. 52
4 Vad har de uraliska språken gemensamt? .............................................. 55
Uraliska spår i ortnamn i Ryssland ...................................................... 56
Uraliska ortnamn i Sverige ................................................................... 58
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal ................................................................ 60
1 Språkets ljud: fonem, foner och allofoner ............................................. 61
2 Vokaler .................................................................................................. 63
3 Diftonger................................................................................................ 65
4 Konsonanter ........................................................................................... 67
5 Rytm, melodi och längd: prosodi .......................................................... 71
Betoning är att framhäva ...................................................................... 71
Intonation varierar röstens tonhöjd ...................................................... 73
Kvantitet innebär betydelseskiljande längd .......................................... 74
Prosodiska medel i samverkan ............................................................. 78
6 Stavning ................................................................................................. 81
Tre konkurrerande principer för stavning ............................................ 81
Alfabetet ............................................................................................... 82
Stavning av främmande ord och lånord ............................................... 83
7 Att särskilt lägga märke till om uttal och stavning ................................ 85
Kapitel 4: Ljud bygger ord ............................................................................ 86
1 Hur ser estniska ord ut? ......................................................................... 87
2 Små betydelsebärare: morfem ............................................................... 90
Tre slags ändelser ................................................................................. 91
Morfemens ordningsföljd: morfotax .................................................... 92
Morfemvarianter .................................................................................. 94
3 Böjliga och oböjliga ord, ordklasser ...................................................... 95
4 Formbildningssätt .................................................................................. 99
Kapitel 5: Ordförrådet ................................................................................. 102
1 De vanligaste orden ............................................................................. 103
Funktionsord och betydelseord .......................................................... 104
2 Ord från hedenhös: arvord ................................................................... 106
3 Hur estniskans ordförråd förnyas ........................................................ 108
Två- eller flerledat: sammansättning .................................................. 108
Dubbelt upp: reduplikation................................................................. 109
Lägg till en ändelse: avledning........................................................... 110
Att byta ordklass: nollbildning ........................................................... 111
Att fatta sig kort: kortning .................................................................. 111
En estnisk specialitet: fri bildning ...................................................... 112
Att hämta utifrån: lånord .................................................................... 113
Varifrån kommer lånorden? ............................................................... 115
4 Förrädisk likhet .................................................................................... 121
5 De vanligaste avledningsändelserna .................................................... 123
6 De farliga orden ................................................................................... 125
Himmel och helvete ........................................................................... 125
Människans fysiologi, anatomi och fortplantning .............................. 126
Att undvika tabuord: eufemismer ....................................................... 130
7 Egennamn ............................................................................................ 132
Förnamn ............................................................................................. 132
Släktnamn ........................................................................................... 135
Ortnamn.............................................................................................. 138
Kapitel 6: Nomenformer ............................................................................. 142
1 Numerus: en eller flera ........................................................................ 143
Den vanliga pluralen .......................................................................... 143
Vokalplural ......................................................................................... 144
Substantiv som används bara i singular ............................................. 145
Substantiv som används bara i plural ................................................. 147
2 Allmänt om kasus ................................................................................ 148
Grammatiska kasus ............................................................................ 148
Adverbiella kasus ............................................................................... 150
Kasusnamnen ..................................................................................... 155
Ändelsevarianter och parallellformer ................................................. 157
3 Grundkasus .......................................................................................... 159
4 Spindeln i formnätet: genitiv singular ................................................. 162
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet ............................................................ 165
1 Nominativ ............................................................................................ 166
Hur nominativen används................................................................... 167
2 Genitiv ................................................................................................. 170
Genitiv singular .................................................................................. 170
Genitiv plural ..................................................................................... 184
Hur genitiven används........................................................................ 186
3 Partitiv ................................................................................................. 189
Partitiv singular .................................................................................. 189
Partitiv plural ...................................................................................... 193
Hur partitiv används ........................................................................... 201
4 Illativ.................................................................................................... 204
Illativ singular .................................................................................... 204
Illativ plural ........................................................................................ 207
Hur illativen används ......................................................................... 208
5 Inessiv .................................................................................................. 212
Hur inessiven används........................................................................ 212
6 Elativ.................................................................................................... 215
Hur elativen används .......................................................................... 215
7 Allativ .................................................................................................. 221
Hur allativen används ......................................................................... 222
8 Adessiv ................................................................................................ 225
Hur adessiven används ....................................................................... 225
9 Ablativ ................................................................................................. 229
Hur ablativen används ........................................................................ 229
10 Translativ ........................................................................................... 231
Hur translativen används .................................................................... 231
11 Terminativ ......................................................................................... 234
Hur terminativen används .................................................................. 234
12 Essiv .................................................................................................. 236
Hur essiven används ........................................................................... 236
13 Abessiv .............................................................................................. 239
Hur abessiven används ....................................................................... 239
14 Komitativ ........................................................................................... 241
Hur komitativen används ................................................................... 241
Vilket kasus ska jag använda? ................................................................ 244
Kapitel 8: Verbformer ................................................................................. 248
1 Vilka slags verbformer finns?.............................................................. 249
2 Person .................................................................................................. 250
Unipersonella verb ............................................................................. 251
3 Tidsformer: tempus.............................................................................. 253
Hur man bildar tempus ....................................................................... 254
4 Talarens inställning till satsens innehåll: modus ................................. 258
Faktisk handling: indikativ ................................................................. 259
Att ställa villkor: konditionalis ........................................................... 259
Direkt befallning eller uppmaning: imperativ .................................... 260
Indirekt befallning eller uppmaning: jussiv........................................ 262
Skvallermoduset: mediativ ................................................................. 263
5 Att göra den handlande tydlig eller otydlig: diates .............................. 265
6 Negation .............................................................................................. 268
Negationsförstärkaren mitte ............................................................... 269
7 Infinita former ..................................................................................... 271
8 Vad uttrycker de infinita formerna? .................................................... 275
Infinitiver och supinum ...................................................................... 275
Gerundium (des-formen) .................................................................... 280
Particip ............................................................................................... 281
Kasusböjda preteritumparticip ........................................................... 285
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt............................................................. 286
1 Stadieväxling ....................................................................................... 287
Starkt och svagt stadium .................................................................... 287
Ljudväxlingarna ................................................................................. 288
Hur stadierna fördelar sig mellan de grammatiska formerna ............. 296
Analogireglerna .................................................................................. 297
2 Andra ljudväxlingar ............................................................................. 300
3 Stamförändringarnas roll ..................................................................... 302
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?............................................. 304
1 Ordtyper och mönsterord ..................................................................... 305
Ordtyperna i verbböjningen ............................................................... 305
Ordtyperna i nomenböjningen ............................................................ 307
Ordens strukturformler ....................................................................... 309
2 Verbböjningen ..................................................................................... 311
Enstaviga verb .................................................................................... 311
Tvåstaviga verb .................................................................................. 314
Tre- och flerstaviga verb .................................................................... 318
le-verben ............................................................................................. 319
3 Nomenböjningen ................................................................................. 322
Enstaviga ord ...................................................................................... 322
Tvåstaviga ord .................................................................................... 328
Tre- och flerstaviga ord ...................................................................... 342
Egennamn ........................................................................................... 344
Kapitel 11: Betydelsefulla småord .............................................................. 347
1 Ord som fungerar som kasusändelser .................................................. 348
Vad adpositionerna uttrycker ............................................................. 348
En öppen kategori .............................................................................. 350
2 Ord som binder ihop ord och satser ..................................................... 351
Estniskans konjunktioner och subjunktioner ...................................... 351
3 Ord som uttrycker reaktioner ............................................................... 355
Impulsioner ........................................................................................ 355
Imperationer ....................................................................................... 356
Imitationer .......................................................................................... 357
Hälsnings- och lystringsord, svarsord ................................................ 358
Samtalsreglerande partiklar ................................................................ 359
Kapitel 12: Ord bygger satser ..................................................................... 361
1 Satsens byggstenar och hur de hänger samman ................................... 362
Olika typer av ordgrupper .................................................................. 364
2 Ordgruppernas funktion: att vara satsled ............................................. 376
Predikat .............................................................................................. 376
Subjekt................................................................................................ 377
Objekt ................................................................................................. 377
Predikativ ........................................................................................... 378
Adverbial ............................................................................................ 378
Attribut ............................................................................................... 380
3 Stommen i en sats: predikatsverbet ..................................................... 384
4 Satstyper .............................................................................................. 386
Två grundläggande verbkategorier..................................................... 386
Normalsatstyper ................................................................................. 388
Omvända satstyper ............................................................................. 390
5 Ordföljd ............................................................................................... 397
Normalordföljd ................................................................................... 397
Den grundläggande regeln för estnisk ordföljd .................................. 399
6 Satsens andra viktiga huvuddel: subjektet ........................................... 403
Subjektets kasusformer: nominativ eller partitiv? .............................. 403
7 Objektets kasusformer: resultativ eller partitiv? .................................. 406
Två objektssystem .............................................................................. 406
Valet av kasus på objekt med resultativt verb .................................... 408
Att göra partititiva verb resultativa .................................................... 411
8 Att ställa en fråga ................................................................................. 413
Ja/nej-frågor ....................................................................................... 413
Andra slags frågor .............................................................................. 414
Kapitel 13: Estniska i fågelperspektiv ........................................................ 416
Bilaga 1: Mönsterorden böjda i grundformer ............................................. 423
Nominala ordtyper .................................................................................. 424
Verbala ordtyper ..................................................................................... 426
Bilaga 2: Böjningsmönster .......................................................................... 427
Nomen .................................................................................................... 427
Verb ........................................................................................................ 432
Bilaga 3: Estniskans avledningsändelser .................................................... 440
Sak- och personregister ............................................................................... 448
Litteratur ..................................................................................................... 469
Förkortningar och symboler
abess.
abl.
adess.
all.
el.
ess.
gen.
ill.
impf.
in.
ind.
inf.
inform.
kom.
nom.
p.
(kasus) abessiv
(kasus) ablativ
(kasus) adessiv
(kasus) allativ
(kasus) elativ
(kasus) essiv
(kasus) genitiv
(kasus) illativ
imperfekt
(kasus) inessiv
indikativ
infinitiv
i informell stil
(kasus) komitativ
(kasus) nominativ
person
part.
pres.
ptc.
sg.
sup.
term.
transl.
(kasus) partitiv
presens
particip
singular
supinum
(kasus) terminativ
(kasus) translativ
C
konsonant, vilken som
helst
diftong, vilken som helst
vokal, vilken som helst
första kvantiteten
andra kvantiteten
tredje kvantiteten
D
V
Q1
Q2
Q3
Fonetiska tecken
ə
tecken för schwa (”vokalmummel”), en central vokal utan distinkt
vokalfärg; uttalas som e i svenskans gosse
w
tecken för halvvokal; uttalas som w i engelskans we
ŋ
tecken för ng-ljud (utan g-efterslag); uttalas som ng i svenskans
sång
r
tecken för r uttalat utan skorrning, tungspets-r
R
tecken för r uttalat med skorrning, tungrots-r
kh
tecken för att k:et uttalas med aspiration
tecken för kort tonlöst och slappt uttalat b som i estniskans saba
B
’svans; kö’
D
tecken för kort tonlöst och slappt uttalat d som i estniskans sada
’hundra’
ɢ
tecken för kort tonlöst och slappt uttalat g som i estniskans taga
’bakom’
ß
tecken för ett tonande frikativt b; uttalas som b spanska Habana

tecken för ett tonande frikativt t; uttalas som th i engelskans thing

tecken för ett tonande frikativt g; uttalas som g i spanska lago
q
tecken för en laryngalklusil (glottisstöt); uttalas som vid kraftigt
uttal av svenska ord som börjar på vokal, särskilt /a/, t.ex. avdelning, framåt marsch! [qa:v-]
.
(punkt efter tecken för vokal i estniska ord) anger att vokalen är
huvudbetonad
(kolon efter tecken för vokal i estniska ord) anger att vokalen är
bibetonad; se även ”Övriga tecken”
(kolon efter tecken för vokal i svenska ord) anger att vokalen uttalas långt; se även ”Övriga tecken”
(akut accenttecken ovanför eller intill tecken för konsonant) anger
att konsonanten uttalas med muljering, t.ex. paľk ’bjälke’, kaśs
’katt’; (ovanför tecken för vokal i samiska och ungerska ord) anger
att vokalen uttalas lång; (ovanför tecken för vokal i ryska ord och
egennamn) anger betonad vokal
anger stigande intonation
anger fallande intonation
:
:
´
↗
↘
Övriga tecken
:
avskiljer olika grammatiska former av samma ord, t.ex. nominativ
och genitiv singular i õpik : õpiku eller ma-supinum, da-infinitiv
och/eller indikativ presens tredje person (õppima : õppida : õpib);
se även ”Fonetiska tecken”
Ø
nollsuffix, ingen ändelse, ändelselös form
’ ’
omsluter betydelseangivelse, t.ex. tuli ’eld’, uus ’ny’
” ”
omsluter ordagrann betydelseangivelse, t.ex. tuliuus ’splitter ny’,
”eldny”
/
står mellan alternativa ord eller ordformer; utläses ”eller”, t.ex.
ta/tema ’hon/han’
+
(1) markerar gräns mellan ordstam och ändelse(r), t.ex. laul+ma
’att sjunga’, laul- är stam och -ma ändelse, laul+si+me ’vi sov’;
(2) markerar gräns mellan leden i ett sammansatt ord, t.ex.
mahla+pudel ’saftflaska’ (”saft”+”flaska”)
/ /
omsluter fonem, t.ex. /m/ utläses ”fonemet m”
( )
(1) omsluter en grammatisk ändelse, t.ex. laul(ma) ’att sjunga’ där
-ma är ändelse för ma-supinum;
(2) omsluter förtydligande del i ett exempel, t.ex. (me läheme)
kinno ’(vi går) på bio’
[ ]
omsluter uttalsuppgift eller förklarande tillägg i översättningar av
estniska exempel
{ }
omsluter morfem, t.ex. {-mine} utläses ”morfemet mine”
→
visar resultatet av en ord- eller formbildningsoperation; utläses
”ger”, t.ex. tuli ’eld’+ne → tuline ’het’
←
>
<
*
visar hur ett ord eller en form av ett ord har bildats; utläses ”är
bildat av”, t.ex. tuline ’het’ ← tuli ’eld’+ne
visar historisk utvecklingsgång; utläses: ”har utvecklats till”
visar historisk utvecklingsgång; utläses: ”har utvecklats ur”
rekonstruerad form av ett ord
Kapitel 1: Allmänt om estniska
I
detta inledande kapitel bekantar vi oss med estniska på ett allmänt
plan. Först lär vi känna några av de språkdrag som skiljer estniska
och svenska åt och som gör att vi kan kalla estniska ett lite annorlunda språk om man jämför med svenska. Sedan övergår vi till det mer
rent estniska.
När vi pratar om enskilda språk som svenska och estniska menar vi i
första hand den neutrala form av språket som inte kan kopplas till något
specifikt geografiskt område där språket i fråga talas, ett standardspråk.
I svenskans fall kallas standardspråket ofta rikssvenska. Ett sådant språk
är i hög utsräckning en konstprodukt. Kapitlets andra avsnitt handlar om
hur det estniska standardspråket blivit som det i våra dagar är. Framställningen börjar i skarven mellan folkspråk och skriftspråk, det stadium där en tidigare endast talad språkform, ett folkspråk, börjar användas i skrift. För estniskans vidkommande skedde detta på 1220-talet.
Från 1500-talet följde en period med två språkligt olika skriftspråk som
användes parallellt med varandra, fast i olika delar av det estniska
språkområdet, i norr och söder. Skriftspråken hade inledningsvis inga
fixerade normer, men blev med tiden allt enhetligare, samtidigt som
deras användningsområden successivt vidgades. Från mitten av 1800talet trängdes det sydliga skriftspråket ut och ett överregionalt standardspråk, gemensamt för både norr och söder, etableras på grundval av det
nordliga skriftspråket. 1918 blev estniska nationalspråk i den nyupprättade republiken Estland.
Även om standardspråket är den form av ett språk som man gärna
uppfattar som det egentliga och riktiga språket finns också andra språkformer. Främst är det fråga om olika regionala varianter, dialekter, men
man ska inte glömma de språkliga varianter som talas av ester som är
bosatta och kanske födda utanför Estland. I tredje avsnittet ges därför
först en orienterande introduktion till estniskans dialekter och deras
indelning, följd av en översikt över utlandsester och utvandringen från
estniskt område under de senaste tre seklerna. I ett kort avsnitt nämns
också de språk som genom tiderna påverkat estniskan. Kapitlet avslutas
med ett försök att besvara frågan hur många människor som i våra dagar
talar estniska.
17
Kapitel 1: Allmänt om estniska
1 Ett vackert, lite annorlunda och svårt språk?
Det finns åtminstone tre saker som en vanlig est vet, eller snarare tror
sig veta, om sitt modersmål: Det är världens näst vackraste språk, det är
ett språk med fri ordföljd och, sist men inte minst, det är ett så komplicerat språk att det är stört omöjligt att lära sig, även för en normalbegåvad est.
Föreställningen om att estniska är världens näst vackraste språk
grundar sig på en sägen om att det en gång ska ha anordnats en skönhetstävling för språk, där varje språk skulle bedömas utifrån uttalet av
en fritt vald mening. Det estniska bidraget sõida tasa üle silla ’åk sakta
över bron’ ska ha renderat estniska en hedersam andraplacering efter
italienska. Om man undrar när och var den språkliga skönhetstävlingen
ska ha ägt rum och vem som stod för arrangemanget och bedömningen,
får man nöja sig med undvikande svar eller inget svar alls. Denna sägen
om estniskans skönhet är betydligt äldre än moderna tiders skönhetstävlingar i allmänhet; de första uppstod i USA under senare hälften av
1800-talet. Den ovan anförda satsen, fast med verbformen mine! ’gå!’ i
stället för sõida! ’åk!’, alltså mine tasa üle silla ’gå sakta över bron’,
anfördes år 1815 som exempel på estniskans ”ljuva och känslosamma”
klang. Den som skrev detta var Johann Wilhelm Ludwig von Luce, en i
Braunschweig född tysk som bodde på Saaremaa (Ösel) från 1781 till
sin död 1842. Där verkade han som präst, läkare, skolinspektör och författare; som skribent skrev han även på estniska. Enligt von Luce ska
någon som av en tillfällighet hörde denna estniska sats uttalas ha funnit
estniska vackrare än spanska.
Betydligt lättare är det att verifiera påståendet om att estniska är ett
språk med fri ordföljd. Det bevisar nämligen meningen tihti nähti taevas tähti ’ofta sågs stjärnor på himlen’. I den meningen kan man flytta
om orden precis hur som helst och ändå få en språkligt sett korrekt estnisk utsaga. Om någon dristar sig till att komma med invändningar och
hävda att estniska satser normalt brukar ha en tämligen fix ordföljd, får
vederbörande finna sig i att bli avfärdad som en petimäter som jämt ska
opponera sig och som inte har den minsta känsla för det estniska språkets inneboende finesser. Exemplet i fråga stämmer ju till hundra procent. Exempelmeningen har inte mindre än 24 fullt möjliga ordföljder,
även om några av dem känns lite konstlade.
Tanken om estniska som ett språk som är omöjligt att lära sig faller
på sin egen orimlighet. Dels råkar ju faktiskt omkring en miljon människor ha estniska som modersmål, dels finns det tusentals och åter tusentals icke-ester på vår jord som lärt sig läsa, skriva och tala estniska. Mot
detta resonemang kan den initierade resa invändningar: Det estniska
ljudsystemet med sina tre kvantiteter är i det närmaste unikt bland värl18
Kapitel 1: Allmänt om estniska
dens språk och gör estniskt uttal svårt att bemästra, åtminstone inledningsvis; den vokal som skrivs õ saknar direkt motsvarighet i de
flesta mer kända västeuropeiska språk och kan vara svår att få till för en
icke-est; den företeelse som kallas stadieväxling är hopplöst godtycklig;
för att inte tala om alla kasus, hela fjorton stycken! Visst sjuttsingen är
estniska ett svårt språk, kom inte och säg något annat.
Även om sådana argument sålunda tycks tala sitt entydiga och nedslående språk är det fullt möjligt att lära sig estniska. Det gäller givetvis
även personer som inte fötts in i språket. Vad man däremot bör komma
på det klara med är att estniska är ett lite annorlunda språk om man
jämför med svenska och språk som till sin struktur står svenska nära.
Ett uttryck för detta annorlunda är att estniska saknar grammatiskt
genus. Det innebär att man för varje substantiv slipper lära sig om det är
den- eller det-ord, det vill säga utrum (en lus, lusen) eller neutrum (ett
hus, huset). Helt i linje med detta har estniska bara ett ord för ’hon’ och
’han’: tema. Estniska saknar också bestämd och obestämd artikel: Ett
substantiv som maja betyder ’hus’, ’ett hus’ eller ’huset’, allt efter
sammanhanget. Estniska har vidare bara två böjningssystem, ett för
nomen (substantiv, adjektiv, presensparticip, räkneord, pronomen) och
ett för verb. Alla nomen böjs på samma sätt. Det finns således, till skillnad från svenska, ingen särskild adjektivböjning: en stor lus, den stora
lusen, de stora lössen; ett stort hus, det stora huset, de stora husen. Alla
estniska nomen böjs i kasus. Varje kasus har vissa bestämda funktioner
som med en viss förenkling kan sägas motsvara olika svenska prepositionsuttryck. Märk väl att antalet kasus i estniska är betydligt färre än
antalet prepositioner i svenska. Estniskans kasus bildas vanligen genom
att en ändelse fogas till ordets stam: suur maja ’(ett) stort hus, det stora
huset’, suures majas ’i ett stort hus, i det stora huset’. Funktionen ’inne
i (någon eller något)’ uttrycks med ändelsen -s och det kasus som har
denna ändelse kallas inessiv. Varje gång man behöver uttrycka att något
sker inne i någon eller något, används denna ändelse.
Att estniska är ett annorlunda språk behöver med andra ord inte nödvändigtvis vara liktydigt med att det är invecklat.
Om man går in i sina estniskstudier med insikten att estniska är ett
språk som är lite annorlunda än svenska och om man därtill har ambitionen att genomskåda systemet bakom det annorlunda, att komma till
insikt om det estniska ”språktänket”, kommer estniskstudierna att bli en
smått spännande upptäcksfärd. Dessutom får man nyckeln till kunskap
om ester och Estland på köpet. Den bästa vägen att verkligen komma ett
folk, dess land och kultur inpå livet går via dess språk.
19
Kapitel 1: Allmänt om estniska
2 Den gemensamma estniskan: standardestniska
Den estniska som lärs ut i estniska skolor och som också icke-ester får
lära sig är en enhetlig och reglerad språkform som är allmänt accepterad
som ”estniska” i hela Estland. Den används i tal och skrift i det estniska
samhällets mer officiella sfärer: inom förvaltning, rättsväsende, politik,
näringsliv, utbildningsväsendet, media och kultur. En sådan språkform
kallas standardspråk.
Ett standardspråk bygger vanligen på någon dialekt som talas i ett
politiskt och ekonomiskt maktcentrum. I estniskans fall är detta centrum
huvudstaden Tallinn med omnejd, men standardestniska företer drag
även från andra dialekter.
Standardspråkets enhetlighet uppnås genom att det regleras: Man sätter upp regler och normer för vad som anses vara rätt eller fel i språket.
Dessa normer lärs sedan ut i skolorna och blir till tradition. Estniska
språkplanerare och språkvårdare hittar dessutom kontinuerligt på nya
uttryckssätt som i rätt stor utsträckning vinner anklang hos estniska
språkbrukare. I så måtto är ett standardspråk en artificiell skapelse, en
konstprodukt. I de följande avsnitten beskrivs huvuddragen av hur det
estniska standardspråket skapades.
De två skriftspråken
Estniska har skrivits med latinsk skrift sedan 1220-talet, då språket för
första gången började användas som skriftspråk. De äldsta uppteckningarna utgörs av ord, meningar och personnamn som sattes på pränt i
prästen Henriks livländska krönika, ”Heinrici Cronicon Lyvoniae”, från
cirka 1225 samt ett halvt tusen ortnamn i två så kallade Estlandslistor i
kung Valdemars jordebok, Codex (ex-) A 41 Holmensis eller Liber
Census Daniae, som dateras till omkring 1240. Kungen i fråga var Valdemar II av Danmark, även kallad Valdemar Sejr, segraren.
De första bevarade längre texterna på estniska (böner, trosbekännelsen) härstammar från 1520-talet. Det finns också dokumentära belägg
för att en protestantisk skrift med text på estniska trycktes i Tyskland år
1525, men inget exemplar av verket har påträffats. När den skulle transporteras sjövägen till Riga för vidare spridning, konfiskerades och förstördes den av myndigheterna i Lybeck som var katolskt sinnade. Den
äldsta boken med text på estniska som fragmentariskt bevarats åt eftervärlden, elva blad, är därför en år 1535 i Wittenberg utgiven protestantisk katekes.
Under 1500- och 1600-talen utvecklades på det estniska språkområdet två separata skriftspråk, ett nordestniskt och ett sydestniskt. Skriftspråken byggde på varsin dialekt: det nordestniska på språket i och om20
Kapitel 1: Allmänt om estniska
kring Tallinn och det sydestniska på språkformerna i och omkring
Tartu. Dessa skriftspråk kallas därför oftast för tallinnestniska respektive tartuestniska.
Skriftspråken kodifierades av tysktalande präster som skulle sprida
den luterska läran bland esterna, i nord av den i Tallinn födde Henricus
Stahell eller Stahl (f. ca 1600, d. 1657) och i söder av pomrarna Joachim
Rossihnius (f. ca 1600, d. ca 1646) och Johann Gutslaff eller Gutsleff
(födelseår okänt, d. 1657). Stahell och Gutslaff publicerade den första
tallinn- respektive tartuestniska språkläran. De båda skriftspråken var
tämligen enhetliga och kom med vissa senare modifikationer att existera
sida vid sida i varsin landsända i flera sekler.
Under 1700-talet började tartuestniska gradvis tappa terräng. Den
första fullständiga översättningen av Bibeln utgavs på tallinnestniska
1739. På tallinnestniska trycktes även den första estniska tidskriften,
veckobladet ”Lühhike öppetus mis sees monned head rohhud ning
nouud täeda antakse”, Kort vägledning i vilken några goda mediciner
och råd gives (1766–1767), som skrevs av läkaren Peter Wilde och
översattes till estniska av prästen August Wilhelm Hupel (f. 1737, d.
1819). Både Wilde och Hupel var tyskar. Hupel var född i närheten av
Weimar och framstår som upplysningstidens portalfigur på estniskt
område.
Tallinnestniska tar över
Det mesta som skrevs eller trycktes på estniska under 1500- och 1600talen var religiösa texter: katekeser, postillor, psalmböcker och utdrag
ur Bibeln. De relativt få profana tryckalstren utgjordes mest av juridiska
texter som eder, intyg och förordningar samt en och annan språklära
eller abc-bok. Under 1700-talet ändrades läget radikalt. Under inflytande av upplysningstida idéer gavs då även andra typer av sakprosa ut
på estniska: kalendrar i början av seklet, veckobladet ”Lühhike öppetus…” 1766–1767, praktiska handböcker, bland andra en översättning
från 1781 av Cajsa Wargs berömda kokbok ”Hielpreda I Hushållningen
för Unga Fruentimber”, och andlig uppbyggelselitteratur med skönlitterär prägel.
Den första tidningen på estniska var däremot tartuestnisk: ”Tarto
maa rahwa Näddali-Leht”, Tartuesternas veckoblad. Veckobladet utgavs med 41 nummer mellan mars och december 1806, men förbjöds
sedan av myndigheterna. Även om tartuestniska således var först ut med
att få en tidning, dominerade det tallinnestniska skriftspråket kvantitativt över det tartuestniska. Så hade det redan varit under såväl 1600som 1700-talet.
Omkring tre fjärdedelar av allt som trycktes på estniska under 1700och början av 1800-talet var skrivet på tallinnestniska. Ändå trängdes
21
Kapitel 1: Allmänt om estniska
det tartuestniska skriftspråket inte slutgiltigt undan förrän under senare
hälften av 1800-talet. Då blev tallinnestniska definitivt allmänestniskt
skriftspråk. Dagens estniska standardspråk kan sägas vara arvtagaren till
eller en moderniserad variant av det gamla tallinnestniska skriftspråket.
I början av 1800-talet utgavs den första facktidskriften som helt ägnades estniska språket och andra estniska ämnen. Dess titel är ”Beiträge
zur genauern Kenntniss der ehstnischen Sprache”, Bidrag till närmare
kännedom om det estniska språket. Den publicerades i Pärnu mellan
1813 och 1832 av Johann Heinrich Rosenplänter (f. 1782, d. 1846) som
var präst i stadens estniska församling. Han var född av tyska föräldrar
på lettiskt område och lärde sig estniska först när han i vuxen ålder bosatte sig i Pärnu. Det var för övrigt i fjärde häftet av Rosenplänters tidskrift som Johann Wilhelm Ludwig von Luce publicerade den artikel,
där han prisade estniska för dess ljuva och känslosamma klang, och som
omtalades i början av detta kapitel.
Esterna blir delaktiga i standardspråkets utveckling
Vid den här tiden, början av 1800-talet, började för första gången även
personer av estnisk härkomst bli delaktiga i skriftestniskans väl och ve.
Av estniskt ursprung var Otto Wilhelm Masing (f. 1763, d. 1832) som i
likhet med Rosenplänter var präst. Vid sidan av sitt prästämbete författade Masing tallinnestniska abc-böcker och kalendrar, dvs. almanackor
som förutom kalendarium innehöll allmännyttiga och folkupplysande
läsestycken. Han gav vidare ut en veckotidning på tallinnestniska och
bidrog med artiklar om estniska språket i Rosenplänters ”Beiträge”.
Masing introducerade också den bokstav som används för den speciella
estniska vokalen õ.
Det var under senare delen av 1800-talet som ett överregionalt estniskt standardspråk och en nationell estnisk kultur definitivt tog form,
skapad av och avsedd för ester själva. Två litterära förgrundsgestalter
var Friedrich Reinhold Kreutzwald (f. 1803, d. 1882) och den nationalromantiska skaldinnan Lydia (Jannsen) Koidula (f. 1843, d. 1886; y:et i
hennes förnamn uttalas som långt i).
Kreutzwald var född i Virumaa i nordöstra delen av landet men kom
att leva större delen av sitt liv som provinsläkare i Võru i sydöstra delen
av det estniska språkområdet. Han var en av de allra första akademiskt
utbildade esterna. På sin fritid ägnade han sig åt estnisk folkbildning,
bl.a. genom att ge ut en mängd skrifter som ”Ma-ilm ja mõnda, mis seal
sees leida on”, Världen och något om vad som där kan finnas (1848–
1849).
Kreutzwald utarbetade även estniska medicinska fackord och slutförde det episka diktverket ”Kalevipoeg”, utgivet 1857–1861. Det bygger på estniska sägner om den mytiska gestalten Kalevipoeg, Kalevs
22
Kapitel 1: Allmänt om estniska
son. Verket hade påbörjats av Kreutzwalds studiekamrat och läkarkollega Friedrich Robert Faehlmann (f. 1798, d. 1850). Det har jämförts
med det finska nationaleposet ”Kalevala”. Finska blev från mitten av
1800-talet över huvud taget en allt viktigare förebild och källa till inspiration för de ledande estniska språk- och kulturbyggarna.
Lydia Koidula skrev förutom lyrik även dramatik. Hon författade det
första estniska skådespelet och medverkade själv som skådespelare då
detta uruppfördes i Tartu år 1870. Hennes far Johann Voldemar Jannsen
(f. 1819, d. 1890) slog in på den journalistiska och folkupplysande banan och blev med sin vida lästa tidning ”Perno Postimees”, Pärnupostiljonen, en av pionjärerna inom det estniska tidningsväsendet. Tidningen utkom 1857–1863. Genom att den var skriven på tallinnestniska
blev den läst i hela det estniska språkområdet, såväl i norr som i söder,
och bidrog till att befästa den nordliga språkformen som överregionalt
estniskt standardspråk. Jannsen hörde också till initiativtagarna och
organisatörerna av den första estniska sångfesten i Tartu år 1869. Sådana sångfester anordnas regelbundet vart femte år. Numera går de av
stapeln i Tallinn och är verkliga folkfester.
Under senare hälften av 1800-talet utgavs de första estniska språklärorna som var skrivna av ester och på estniska. Den första var författad av lektorn i estniska vid Tartu universitet Karl August Hermann (f.
1851, d. 1909) och utkom 1884. Den i särklass viktigaste och på sin tid
grundligaste estniska grammatikan skrevs emellertid på tyska av Ferdinand Johann Wiedemann (f. 1805, d. 1887), en gymnasielärare av
tysk-dansk härkomst som var född i Haapsalu på Estlands västkust.
Titeln på hans verk är ”Grammatik der ehstnischen Sprache”. Boken
utkom i Sankt Petersburg 1875. Wiedemann sammanställde även en
omfattande estnisk–tysk ordbok som är en omistlig källa till kännedom
om dåtidens estniska ordförråd. Dess första upplaga utkom 1869.
Omfattande språkreform
Åren efter 1905 inleddes en omfattande reformering och modernisering
av standardestniskan. Ledande i reformarbetet var två ”språk-Johannesar”: Johannes Aavik (f. 1880, d. 1973) och Johannes Voldemar Veski (f.
1873, d. 1968). Båda bidrog på sitt sätt.
Aavik ledde de så kallade språkförnyarna, keeleuuendajad. Dessa,
främst Aavik själv, introducerade hundratals nya ord, såväl finska lån
som mer eller mindre fria bildningar, och införde flera grammatiska
nymodigheter. Aavik var något av en språkaristokrat: Han ivrade för
förfining, elegans och det originella. Därmed hamnade han på direkt
kollisionskurs med Veski.
Veski förespråkade visserligen också språkreform, men strävade i sitt
reformarbete efter största möjliga systematik och regelbundenhet. Dess23
Kapitel 1: Allmänt om estniska
utom föredrog Veski att skapa sina nymodigheter med element som
redan fanns i språket, i dialekterna eller äldre språk, medan Aavik struntade blankt i varifrån han hämtade sin inspiration: estniska, finska,
franska, engelska, ryska eller de klassiska språken grekiska och latin.
För den språkkunnige Aavik kvittade det, huvudsaken var att språket
blev elegantare, vackrare och mer raffinerat. Aaviks språkreform tycks
vara fullständigt ensam i sitt slag i ett avseende: Aavik lyckades efter
eget huvud omforma estniskans grammatik, framför allt böjningsläran.
Språkreformer brukar annars gå ut på att förenkla stavning och införa
nya ord. Aaviks reform gick betydligt längre än så.
Språkteknokraten Veski framstår inte som riktigt lika färgstark som
språkaristokraten Aavik. Ironiskt nog var det Veski som beredde vägen
för Aaviks reformförslag. Veski fick nämligen i uppdrag att sammanställa en normerande ordbok i tre band, ”Eesti õigekeelsuse-sõnaraamat”, Estniska språkriktighetsordboken (1925–1937). I denna registrerade han gentlemannamässigt även Aaviks förslag, detta i övertygelsen att det naturliga urvalet skulle fälla avgörandet i varje enskilt fall;
Veski var nämligen naturvetenskapligt skolad och kunde sin Darwin.
Veskis viktigaste insats bestod nog ändå i att medverka som språkexpert vid utarbetandet av fackord. Under sitt långa och strävsamma liv
var han med om att mynta inte mindre än omkring 190 000 termer för
ett sextiotal olika vetenskapsgrenar. Han och hans anhängare har kommit att kallas språkreglerare, keelekorraldajad.
Estniska blir nationalspråk
Staten Estlands självständighet vanns i krig 1918–1920 mot två fiender:
dels det bolsjevikiska Ryssland, dels tyska frikårer. Självständigheten
gjorde att estniska för första gången blev det språk som användes på alla
nivåer i landets förvaltning, domstolar, näringsliv, skolor, högre undervisning och forskning. Det är ett mycket viktigt steg i ett standardspråks
utveckling.
Under andra världskriget ockuperades Estland av först Sovjetunionen
i juni 1940, sedan av Nazityskland sommaren 1941 och till slut åter av
Sovjetunionen hösten 1944. Den följande halvsekellånga sovjettiden
innebar att estniskans samhälleliga användningsområden beskars. Trots
detta kunde språkvården fortsätta att utveckla fackordförråd inom
många områden och kultivera allmänspråket, bland annat genom att
med olika manövrer försöka stävja uppenbara ryska influenser. Att
måna om språket blev en form av passivt nationellt motstånd.
Efter landets återvunna självständighet 1991 är Emakeele Selts i Tallinn (Modersmålssällskapet; grundat i Tartu 1920) genom sitt språkutskott drivande i arbetet med att utveckla standardestniskan. Forskning
i estniska bedrivs idag vid Eesti Keele Instituut (Estniska språkinstitu24
Kapitel 1: Allmänt om estniska
tet) i Tallinn, universiteten i Tartu och Tallinn samt vid ett drygt halvdussin universitet utanför Estland. Akademisk undervisning i estniska
ges vid ett betydligt större antal lärosäten, drygt trettio, fördelade på
Sverige, Finland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Ukraina, Tjeckien,
Tyskland, Österrike, Nederländerna, Italien, Frankrike, Storbritannien,
Ryssland, USA, Kanada, Japan och Kina.
Särskilt gamla anor har den akademiska estniskundervisningen i
Helsingfors och Uppsala. I Helsingfors gavs viss undervisning i estniska så tidigt som läsåret 1833/34 och ett lektorat inrättades 1923. Vid
Uppsala universitet blev estniska ämnet för en föreläsningsserie för
första gången 1901. Föreläsningarna ägde rum en gång i veckan och
sträckte sig över en hel termin. Senare förlängdes kursen i estniska till
att omfatta två terminers undervisning. Från början av 1960-talet har
kursutbudet i estniska vid Uppsala universitet vidgats ytterligare. Kurser
ges från nybörjarstadiet till doktorsexamen. Under de senaste årtiondena
har ett halvdussin doktorsavhandlingar i estniska lagts fram i Uppsala.
Sedan början av 2000-talet är Uppsala universitet det enda lärosätet i
Sverige där det undervisas och forskas i estniska. Tidigare har akademisk undervisning i estniska bedrivits även vid universiteten i Stockholm och Lund.
25
Kapitel 1: Allmänt om estniska
3 Varieteter och språkkontakter
De flesta estnisktalande använder i tal och skrift en språkform som nära
ansluter till standardspråkets normer. Många ester i framför allt södra
och sydöstra Estland är emellertid tvåspråkiga i den bemärkelsen att de
växlar mellan dialekt och en mer eller mindre dialektalt färgad standardspråksform. Trots att det estniska språkområdet inte är särskilt stort –
till ytan är Estland något större än Danmark utan Grönland och Färöarna – måste skillnaderna mellan olika estniska dialekter betecknas som
rätt stora. Låt oss därför helt kort bekanta oss med estniskans geografiska varianter, dialekterna.
Det estniska språkområdet delas i nio olika dialekter. De sammanförs
i två övergripande huvudgrupper: nordestniska och sydestniska. De
nordestniska dialekterna har två separata undergrupper, dels en centralestnisk och en nordöstlig kustdialektgrupp. Den centralestniska gruppen omfattar en östlig (betecknas med I på karta 1:1), en central (K), en
västlig (L) och en ödialekt (S); ödialekten talas på öarna utanför Estlands västkust, därav benämningen. Nordöstlig kustdialekt talas mellan
Tallinn och Narva och består av en kustdialekt längs kusten i väster och
en alutagusedialekt i öster. De betecknas på karta 1:1 sammanfattande
med R. En del dialektologer har ansett den nordöstliga kustdialekten
vara en separat tredje huvudgrupp jämte de nordestniska och sydestniska dialekterna.
Karta 1. De estniska dialekternas geografiska utbredning. Märk att R på kartan
betecknar två dialekter: en kustdialekt i väster och en alutagusedialekt i öster.
26
Kapitel 1: Allmänt om estniska
De sy destniska dialekterna talas i söder och sydost och omfattar tre
olika dialekter: tartu- (T), mulgi- (M) och võrudialekt (V). Indelningen
åskådliggörs i tabell 1:1 och den geografiska utbredningen i karta 1.
Tabell 1:1. Indelningen av estniskans dialekter.
Nordestniska
Centralestniska
Nordöstlig kustestniska
ödialekt (S)
kustdialekt (R)
västdialekt (L)
alutagusedialekt (R)
centraldialekt (K)
östdialekt (I)
Sydestniska
mulgidialekt (M)
tartudialekt (T)
võrudialekt (V)
De nordliga centraldialekterna (S–L–K–I på karta 1:1) bildar tillsammans med den nordöstliga kustdialektgruppen (R) ett bälte av språkformer som sinsemellan är förhållandevis likartade och ömsesidigt förståeliga. De anknyter också nära till standardspråket. De tre sydestniska
dialekterna (M–T–V) utgör på motsvarande sätt ett separat bälte. Skillnaderna mellan det nordestniska bältet och det sydestniska är stora: De
finns i ljudsystemet, grammatiken och naturligtvis även ordförrådet. Här
kan man på goda grunder tala om en förhållandevis skarp språkgräns.
Den dialekt som skiljer sig mest från standardestniska är võrudialekten.
Den är också den mest utpräglade sydliga dialekten; både mulgi- och
tartudialekten har påverkats starkt av sina nordestniska granndialekter.
Våra dagars standardestniska grundar sig på den centrala nordestniska
(K på karta 1:1).
Till esterna räknas även setuerna. De är võruester vilkas bosättningsområde i sydost från mitten av 1200-talet kom att lyda under furstestaten Pskov (estnisk namnform: Pihkva). Genom den slaviska inflyttning och det kristnande som därefter ägde rum på setuernas område –
ett kloster grundades i Petseri (rysk namnform: Petjóry) 1473 – antog
setuerna så småningom den rysk-ortodoxa tron. Såväl deras språk som
folkkultur började uppta sådana ryska influenser som var okända bland
övriga ester. Setuernas språk, setuestniskan, ses som en variant av den
sydestniska võruestniskan och den är mycket olik såväl de nordestniska
dialekterna som standardspråket. Däremot är skillnaderna mellan setuestniska och annan võruestniska i det närmaste försumbara.
Under mellankrigstiden hörde setuernas bosättningsområde jämte
några rent ryska kommuner till Estland och utgjorde ett separat län kallat Petserimaa eller Setumaa; maa betyder ’land; jord’. De estniska
myndigheterna lät på 1920-talet befolkningen i länet anta efternamn och
organiserade obligatorisk skolgång för att avskaffa den analfabetism
som ännu var allmän bland både setuer och ryssar i Setumaa. I andra
27
Kapitel 1: Allmänt om estniska
världskrigets slutskede inlemmades större delen av länet åter administrativt med Ryssland.
Setuerna identifierar sig själva allmänt som ester och vid folkräkningarna efter andra världskriget gjorde man länge inte någon åtskillnad
mellan ester och setuer. Först vid folkräkningen i början av år 2012
tillfrågades befolkningen om sina kunskaper i estniska dialekter. Då
uppgav 12 549 personer att de talade setuestniska. Setuerna på den
ryska sidan om riksgränsen har räknats till omkring 500 människor.
Skillnaderna mellan de olika dialekterna i Estland har under 1900talet i hög utsträckning nivellerats, utan att för den skull försvinna helt.
En viktig orsak till att dialektskillnader utjämnats är den prestige som
allmänt tillmäts det gemensamma standardspråket och även det symbolvärde som det gemensamma egna språket har bland ester. Ändå är den
regionala identiteten viktig för många.
Vid folkräkningen i Estland 2012 sade sig drygt var tionde est kunna
tala dialekt. Flest dialekttalare har võrudialekten (V på karta 1:1) med
87 048 talare, inklusive 12 549 setutalare. Ödialekt (S) talas av 24 520
personer, inklusive 1 320 talare av dialekten på den lilla ön Kihnu, och
mulgidialekt (M) av 9 698 talare.
Ester utanför Estland
När man talar om geografiska varianter av estniska, dialekter i traditionell mening, glömmer man lätt bort de regionala varieteter som talas av
ester som stadigvarande bor utanför Estland, utlandsesterna. De finns
lite här och var i världen. Eller som många ester själva gärna konstaterar: Vart man än kommer när man reser utomlands, nog stöter man på
någon est som bor på orten i fråga.
Det är ofrånkomligt att utlandsesternas estniska i större eller mindre
utsträckning påverkas av den omgivande befolkningsmajoritetens språk.
Estniska i USA och Kanada påverkas av amerikansk engelska, estniska
i Sverige av svenska, estniska i Finland av finska och estniska i Lettland
av lettiska. Samma gäller naturligtvis också estniska i Ryssland som i
första hand påverkas av ryska, men i någon mån även av andra språk
som talas av lokalbefolkningen i de trakter där det finns estniska bosättningar. Förutom direkt främmande påverkan i form av lånord karakteriseras dessa utlandsestniska varieteter ofta också av förenklad grammatik
och viss ålderdomlighet; utlandsesterna har bevarat vissa språkdrag som
kommit ur bruk eller blivit ovanliga i riksestniskan.
Vanligen förknippas utlandsester med den stora flykt som skedde i
slutet av andra världskriget. Det är inte så konstigt eftersom de flesta
ester som man träffar på utanför Estland i dag antingen själva lämnade
landet undan krig och ockupation eller är ättlingar till personer som
28
Kapitel 1: Allmänt om estniska
flydde. Samtidigt går det inte att bortse från att utvandring från estniskt
område har skett även långt tidigare.
Den tidigaste kända lite större flyktingströmmen från estniskt område, närmare ett och ett halvt tusen personer, nådde Sverige inom dess
nutida gränser under nordiska kriget, åren omkring 1710. De estniska
områdena hörde då fortfarande till Sverige, varför flyktingarna är att
betrakta som svenska internflyktingar. De flesta var ämbetsmän, militärer, präster, köpmän och hantverkare, men flyktingskaran inkluderade
även bönder som torde ha varit estnisktalande. Flertalet slog sig ned i
Stockholm med omnejd.
Under senare hälften av 1700-talet började en ansenlig mängd estniskt och estlandssvenskt bondfolk rymma till Sverige. Omfattningen
var tidvis betydande: mellan åren 1781 och 1794 anlände mellan tvåtusen och tretusen personer. De flydde undan materiell misär, orättvis
behandling och förtryck från tyska godsherrars sida. En större kategori
var män i åldern 19 till 30 år som flydde för att undgå utskrivning till
ryska armén. Tjänstgöringen i armén varade upp till tjugofem år och var
både hård och fruktad, i synnerhet under Napoleonkrigen. I praktiken
innebar den att den soldatuttagne fick tillbringa återstoden av sitt liv i
ryska kronans tjänst. I Sverige bosatte rymlingarna sig längs kusten från
sydligaste Gotland upp till Fårö och Gotska Sandön, på fastlandet från
Torö utanför Nynäshamn upp till Singö i nordligaste Roslagen. I Katthammarsvik på östra Gotland utgjorde estländarna tidvis drygt mer än
tio procent av befolkningen och estniska talades där ännu under 1800talets senare del. Denna typ av flykt till Sverige upphörde först på 1860talet. Till Sverige flydde främst folk från öarna och fastlandskusten. I
Est- och Livlands östra delar flydde allmogen till ryska områden öster
om Peipussjön, där estniska bosättningar på landsbygden fanns ännu
långt in på 1900-talet.
Under senare häften av 1800-talet började den hittills mest omfattande utvandringsvågen från Estland och Livland. När Estland blev en
självständig stat 1918 beräknade man att ungefär 200 000 ester bodde
utanför landets gränser, främst i Ryssland och Kaukasien, i mindre omfattning, ca 10 000 personer, i USA. I Sverige fanns såpass många ester
att en estnisk förening hade bildats i Stockholm 1904 eller 1905. Det
var strax innan den sverigeestniska kolonin fick tillskott i form av ett
knappt tusental personer som flydde till Sverige i samband med 1905
års ryska revolution. Upproret hade spritt sig även till Estland och Livland och tsarmyndigheterna slog ned det med våld. Många av de revolutionsflyktingar som blev kvar i Sverige ansökte senare om svenskt
medborgarskap, vilket emellertid oftast förvägrades dem.
Under mellankrigstiden var utvandringen från Estland förhållandevis
blygsam och omfattade enligt landets statistik lite drygt 16 000 personer. De flesta emigrerade till olika stater i Europa, Nordamerika eller
29
Kapitel 1: Allmänt om estniska
Australien, men också till Brasilien och Argentina. Före andra världskrigets utbrott bodde 140 000–150 000 ester i Sovjetunionen, och närmare 33 000 i övriga länder. Det totala antalet ester i världen, både i
Estland och utomlands, var 1,175 miljon.
Under andra världskriget flydde omkring 70 000 människor från Estland. De flesta hamnade i Tyskland (ca 40 000 personer) och Sverige
(21 800 ester och 6 500 estlandssvenskar). Många fortsatte sedan till
främst Kanada, USA, Australien och Storbritannien.
En ytterligare våg av utvandring från Estland har ägt rum i samband
med att landet åter blev en självständig stat 1991, särskilt efter att Estland 2004 anslöt sig till EU. Genom den grundläggande rättighet till fri
rörlighet inom unionen som garanteras EU-medborgare har tiotusentals
ester sökt sig till andra EU-länder för att studera eller arbeta. Särskilt
många ester bor nu stadigvarande i Finland; i slutet av år 2013 var deras
antal nästan 43 000. Det estniska inslaget i Finland förstärks av de tusentals ester som veckopendlar mellan hemmet i Estland och arbetet i
Finland.
Estniskt föreningsliv finns i 28 länder i världen. Det stora flertalet
organisationer återfinns i 23 av Europas 44 stater.
Påverkan från grannspråk
Det estniska språket har under tidernas lopp naturligtvis påverkats av de
grannspråk som esterna kommit i närmare kontakt med. Sålunda har
dialekterna i väster (ödialekt och västdialekten) påverkats av svenska,
ödialekten och sydlig västdialekt av liviska, sydestniska av lettiska,
östlig sydestniska och östlig nordestniska av ryska, nordöstlig kustdialekt av ingermanländsk finska, votiska, ingriska och ryska, och kustnära
nordestniska dialekter av finska och finlandssvenska.
Den ojämförligt viktigaste källan till främmande påverkan på estniska har annars tyska varit, särskilt i dess medellågtyska och nyhögtyska
tappning. Lågtyska, eller plattyska som den också kallas, är en sammanfattande benämning på de tyska dialekter som talas i norra Tyskland,
norr om en linje som sträcker sig från Köln till Kassel och vidare till
Berlin och Frankfurt an der Oder. Även nederländskan bygger på lågtyska dialekter. Den mer specifika benämningen medellågtyska syftar
på den lågtyska som talades mellan ca 1150 och 1650. Högtyska kallas
dels det tyska standardspråket, dels de tyska dialekter som talas i mellersta och södra Tyskland söder om linjen Köln–Kassel–Berlin–
Frankfurt an der Oder, samt i Österrike och Schweiz. Nyhögtyska är
benämningen på högtyskan från 1500-talet fram till våra dagar.
Den långvariga tyska bosättningen på estniskt och lettiskt område –
drygt sjuhundra år – ledde så småningom till att en särskild balttysk
dialekt uppstod, skild från både standardtyskan och de tyska dialekterna
30
Kapitel 1: Allmänt om estniska
på tyskt område. Balttyskan påverkades i sin tur av estniska på estniskt
och av lettiska på lettiskt område.
Exempel på lånord i estniska från olika långivarspråk ges i femte kapitlet. Votiska, liviska, ingriska och finska presenteras närmare i kapitel
2 som handlar om estniskans släktspråk.
Hur många människor talar estniska?
Antalet estniska modersmålstalare som bor i Estland är knappt 900 000.
Därtill kommer omkring 200 000 icke-ester i Estland som talar landets
officiella språk obehindrat. Deras antal stiger stadigt.
Estniska talas också av ester som är bosatta utanför Estland. De finns
främst i Estlands grannländer Finland, Ryssland och Sverige samt USA
och Kanada. I var och en av dessa stater uppgår esternas och estättlingarnas antal till 20 000 eller mer. Därtill kommer ett mindre antal i ett
stort antal andra länder. Det totala antalet utlandsester torde vara omkring 160 000, av vilka åtminstone hälften talar estniska. Statistiken
beträffande utlandsesterna är emellertid vansklig, eftersom många stater, däribland Sverige, inte registrerar sin befolkning efter etnisk tillhörighet eller språkkunskaper.
Esterna utomlands är att betrakta som tvåspråkiga. Det innebär att de
förutom estniska också talar det officiella språket eller majoritetsbefolkningens språk i det land där de är bosatta: svenska i Sverige, engelska i USA, ryska i Ryssland och så vidare. På motsvarande sätt talas
estniska som andra modersmål eller andraspråk av icke-ester i Estland.
Det totala antalet estnisktalande i världen torde med andra ord ligga
mellan 1,2 och 1,3 miljoner.
31
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
D
etta kapitel vidgar perspektivet på estniska genom att ge en
utblick mot estniskans släktspråk, de uraliska språken. Första
avsnittet redogör för de uraliska språkens indelning och estniskans förhållande till de baltiska språken lettiska och litauiska.
I de följande två avsnitten presenteras estniskans släktspråk, först de
närmaste, som med en gemensam benämning kallas östersjöfinska, och
sedan de mer avlägsna: de centraluraliska, norduraliska och syduraliska.
Båda avsnitten innehåller förutom allmän information om de enskilda språken (antalet talare, utbredningsområde, skriftspråk och dialekter)
också några ordjämförelser i form av tabeller. Ett separat stycke ägnas
framväxten av skrift- och standardspråk för de uraliska språken.
Kapitlet avrundas med ett försök att besvara frågan vad som gör att
man kan tala om de uraliska språken som en egen språkgrupp, skild från
andra grupper, exempelvis den indoeuropeiska, till vilken svenska hör.
Avsnittet ger också exempel på några ortnamn i Ryssland och Sverige
som är av uraliskt ursprung.
32
MOKSJA
KARELER
ERZÄ
MARIER
UDMURTER
MARIER
KOMER
MANSER
NENTSER
CHANTER
NENTSER
NENTSER
SÖLKUPER
SÖLKUPER
ENTSER
ENTSER
NGANASANER
Karta 2. De uraliska folkens utbredningsområden. Kartan är en bearbetning av en karta i den väggkalender
för 2014 som utgivits av den ideella föreningen MTÜ Fenno-Ugria Asutus i Tallinn.
UNGRARE
KARELER
INGRER
ESTER
VOTER
LIVER
VEPSER
SETUER
FINNAR
SAMER
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
1 Estniska är ett uraliskt språk
Att estniska tillhör samma språkgrupp som finska, samiska och ungerska, känner de flesta till. Vad som däremot brukar vara mindre allmänt
känt, är att det stora flertalet språk som estniska är släkt med talas av
folk, vars traditionella bosättningsområden ligger i den norra och centrala delen av Ryssland samt nordvästra Sibirien. Alla dessa språk kallas
med en sammanfattande benämning uraliska språk. Benämningen syftar på Uralbergen, den bergskedja kring vilka flera uraliska språk talas. I
detta område, närmare bestämt sydväst om Uralbergen, antas de uraliska folkens gemensamma urhem ha legat. I våra dagar talas de uraliska
språken mellan atlantkusten i Norge och floden Jeniséj i Sibirien.
Hur många uraliska språk det finns är en svår fråga att besvara, eftersom det alltsomoftast är närmast omöjligt att avgöra vad som ska anses
vara ett språk och vad som är en dialekt av ett språk. De uraliska språken ger flera mycket goda exempel på denna frågeställning. Trots att en
sydsame och en nordsame eller en nordsame och en skoltsame knappast
förstår varandra om var och en talar sitt respektive modersmål, brukar
man i allmänhet tala om samiska som ett språk. Fackfolk räknar med
nio olika samiska språk som talas i våra dagar. Även nordestniska och
sydestniska skulle på språkliga grunder kunna anses vara olika språk.
De uraliska språken kan delas in i fyra huvudgrupper: en västlig eller
östersjöfinsk, en centraluralisk, en norduralisk (arktisk) och en syduralisk, se tabell 2:1. Indelningen tar hänsyn till folkens bosättningsområde, huvudsakliga näringsfång och historia. Märk att den syduraliska
gruppen omfattar endast ett språk, ungerska, och att den nordliga har
flest antal språk: nio samiska språk och ytterligare sex.
Tabell 2:1. De uraliska språkens fyra huvudgrupper.
Västuraliska Centraluraliska Norduraliska
Syduraliskt
liviska
estniska
votiska
ingriska
karelska
finska
meänkieli
vepsiska
ungerska
komi
permjakiska
udmurtiska
mariska
mordvinska
sölkupiska
entsiska
nentsiska
nganasaniska
mansiska
chantiska
samiska språk
Det totala antalet människor i världen som talar någon språkform som
betecknas som uralisk, uppgår till i runda tal tjugotre miljoner. Talarna
fördelar sig mycket ojämnt mellan de olika språken. Det sammanlagda
34
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
antalet talare av ungerska, finska och estniska är närmare tjugoen miljoner människor, medan övriga uraliska språk talas av drygt två miljoner.
Minst antal talare har liviska med tjugotalet talare.
Benämningen ”uralisk” har använts sedan början av 1800-talet. Den
är en sammanfattande benämning på finsk-ugriska och samojediska
språk och hänger samman med att man först insåg att de västliga uraliska språken, som kallades finsk-ugriska, var urbesläktade med varandra.
1799 visade den ungerske språkforskaren Sámuel Gyarmathi, en av banbrytarna inom den historiskt-jämförande språkforskningen, att de samojediska språken var urbesläktade med de finsk-ugriska. Av de nu levande uraliska språken hör sölkupiska, entsiska, nentsiska och nganasaniska till den samojediska gruppen, se tabell 2:1. Alla andra språk i
tabellen är finsk-ugriska.
Den gren av språkvetenskapen inom vilken man forskar i uraliska
språk kallas uralistik. Utforskandet av finsk-ugriska språk kallas fennougristik. En språkvetare som bedriver forskning om uraliska språk är
uralist och en som forskar i finsk-ugriska språk är fennougrist.
Forskning och högre undervisning i de större och några mindre uraliska språk i Ryska Federationen bedrivs främst vid universitet eller
högskolor i de egna republikerna Karelen, Mordvinien, Mari El, Udmurtien och Komirepubliken, men även i Sankt Petersburg och Moskva
samt Finland, Estland, Ungern, Sverige, Tyskland, Nederländerna,
Storbritannien, Kanada, USA och Japan. Universiteten i Tromsø, Uppsala, Umeå och Uleåborg (Oulu) är centrum för samisk forskning och
högre undervisning i samiska.
Tabell 2:2. Lexikala likheter och olikheter i några östersjöspråk.
Finska
Estniska Liviska
Lettiska Litauiska Svenska
yksi
kaksi
minä, mä
sinä, sä
käsi
pää
joki
tänään
vanha
üks
kaks
mina, ma
sina, sa
käsi
pea
jõgi
täna
vana
viens
divi
es
tu
roka
galva
upe
šodien
vecs
ikš
kakš
minā, ma
sinā, sa
kež
pǟ
joug, jog
tämpõ
vanā
vienas
du
aš
tu
ranka
galva
upe
šiandien
senas
en, ett
två
jag
du
hand, arm
huvud
flod, å
i dag
gammal
Anm. š = sje-ljud, ž = tonande sje-ljud, ā= långt a, ǟ = långt ä.
Estniska är således ett uraliskt språk. Det är däremot inte de två andra
huvudspråken i Baltikum, lettiska och litauiska. De utgör en separat
grupp som kallas baltiska språk, som ingår i den större indoeuropeiska språkgruppen. Till den indoeuropeiska gruppen räknas även bland
35
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
andra de germanska språken, inklusive svenska. Trots att man på
svenska ofta använder ordet ”balter” som en sammanfattande benämning på litauer, letter och ester, är det inte korrekt att säga att estniska är
ett baltiskt språk. Estniska är ett språk i Baltikum.
Även ryska är ett indoeuropeiskt språk. Det hör till en tredje grupp
bland de indoeuropeiska språken, den slaviska. Språkligt sett står de
slaviska språken de baltiska nära.
2 Nära släktspråk: de östersjöfinska språken
Estniska hör till de uraliska språkens östersjöfinska grupp. Benämningen östersjöfinska språk är en samlande beteckning på de sinsemellan tämligen likartade språkformer som talas vid Östersjön och några av
dess intilliggande vatten: Rigabukten, Finska viken, Peipus, Ladoga,
Onéga och Béloe ózero. Man brukar tala om sju separata östersjöfinska
språk: estniska, votiska, liviska, finska, karelska, ingriska och vepsiska.
Beteckningen estniska inkluderar då även võruestniska, samtidigt som
karelska inbegriper lydiska, och finska såväl meänkieli (tornedalska)
som kvänska. Estniskans två närmaste släktspråk är votiska och liviska.
Alla östersjöfinska språkformer och dess olika dialekter utgör ett
språk- eller dialektkontinuum. Det innebär att angränsande språkformer
griper in i varandra och ofta är ömsesidigt förståeliga. Mer geografiskt
avlägsna språkformer inom kontinuumet uppvisar däremot större språkliga skillnader. Detta illustreras med några ordjämförelser i tabell 2:3.
Tabell 2:3. Lexikala likheter och olikheter i några östersjöfinska språk och
svenska.
Liviska
tēriņtš
ikš
kakš
ma
sa
kis
vež
tämpõ
vol
neitst
leižgõl
Estniska
tere
üks
kaks
ma
sa
kes
vesi
täna
õlu
tüdruk
ligidal
Votiska
tere
ühz
kahsi
miä
siä
tšen
vesi
tänävä
õlu
tüttö
litši
Ingriska
tere
üks
kaks
miä
siä
ken
vezi
tänä pään
olud
tüttöi
ligi
Finska
terve
yksi
kaksi
minä
sinä
kuka
vesi
tänään
olut
tyttö
lähellä
Vepsiska
tervhen
ükś
kakś
me
sinä
ken
vezi
tämbäi
olud
neižńe
lähekädel
Svenska
hej
en, ett
två
jag
du
vem
vatten
i dag
öl
flicka
nära
Anm. š = sje-ljud, ž = tonande sje-ljud, ņ, ń = muljerat n; ē = långt e. Se även
tabell 2:5 (centraluraliska språk), tabell 2:6 (ugriska språk, ungerska, nentsiska)
och tabell 2:7 (samiska).
36
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
DE ÖSTERSJÖFINSKA
SPRÅKENS UTBREDNING
Kvänska
Kola
halv
ö
meän
kieli
n
Karelska
Vita
hav
et
FINLAND
La
västfinska
dialekter
do
ga
Lydiska
östfinska
dialekter
On
eg
a
Vepsiska
Vepsiska
ik
ka v
Fins
en
nordestniska
Ingriska
Votiska
Estniska
Rigabukten
Peipussjön
sydestniska
Karelska
0
200 km
Liviska
Karta 3. De östersjöfinska språkens geografiska utbredning.
För närvarande används sju mer eller mindre etablerade östersjöfinska
skriftspråksformer: standardfinska, meänkieli eller tornedalska, standardestniska, võruestniska, karelska, vepsiska och liviska. Võruestniska
är ett förhållandevis nytt sydestniskt skriftspråk. Det skapades i slutet av
1980- och början av 1990-talet på grundval av võrudialekten. Votiska
och ingriska är de enda östersjöfinska språk som saknar skriftspråk.
Under 1980- och 1990-talen började personer som talar någon språkform som traditionellt räknas som en dialekt till något av de etablerade
östersjöfinska språken betrakta sin respektive språkform som ett särskilt
språk. Detta gäller exempelvis meänkieli (tornedalska) och võruestniska. Tornedalska och võruestniska aktivister utvecklade målmedvetet en
standardiserad variant för sin dialekt och strävar efter att vidga dess
37
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
användningsområden till bland annat skola, tryck och media, och att få
språket officiellt accepterat som språk och inte dialekt. Allt detta är ett
utslag av en tendens mot stärkt minoritetsmedvetenhet, en positivare
attityd till det egna språkbruket och det egna ursprunget som möter oss i
dag – inte bara på östersjöfinskt område.
I tabell 2:4 ges en översikt över de östersjöfinska folken: antalet
människor som talar språket som modersmål och var språken huvudsakligen talas.
Tabell 2:4. Översikt över de östersjöfinska språken.
Språk
Antalet
talare
Talas i
Liviska
ca 20 Lettland
Estniska 1,2 miljoner Estland; Finland, Kanada, USA, Sverige, Ryssland
Votiska
64 Ryssland (västra Leningrads län)
Ingriska
123 Ryssland (västra Leningrads län)
Finska
5,5 miljoner Finland; Sverige, Norge, Ryssland, USA, Kanada
Karelska
25 605 Ryssland (Karelen, Tver), Finland
Vepsiska
3 613 Ryssland (östra Leningrads län, Vologda län, Karelen)
Anm. Uppgifterna om antalet talare av votiska, ingriska, karelska och vepsiska
härstammar från 2010 års folkräkning i Ryssland. Siffran avser antalet personer
som uppgivit respektive språk som förstaspråk.
Liviska
Liviska talas i Lettland och har språkligt sett mycket gemensamt med
sydestniska dialekter.
Nutida liviska är en västlivisk språkform som på 1930-talet talades i
ett dussin fiskebyar längs norra Kurlands kust, mittemot Gotland. På
grund av utflyttning finns det inga bofasta liver kvar i detta forna västliviska kärnområde. Några liver eller ättlingar till liver använder däremot sina gamla släktgårdar i norra Kurland som sommarställe.
Den andra huvudformen av liviska var östliviska. Den var tidigare
utbredd längs en upp till tio mil bred kuststräcka från Daugavas utlopp i
Rigabukten i söder till estniskt område i norr; estniska tog vid ungefär
där gränsstaden Ainaži (estnisk namnform: Heinaste) nu ligger. De sista
människor som talade östliviska dog omkring sekelskiftet 1900.
Före andra världskriget talades liviska av drygt 800 personer. I samband med andra världskriget hamnade ett antal av dem utomlands som
krigsflyktingar, bland annat i Sverige. Liviska talas idag av några tiotal
personer, av vilka de flesta bor i städerna Ventspils och Riga. För dem
är lettiska första- och liviska andraspråk. Några hundra personer av
liviskt ursprung identifierar sig som liver utan att kunna språket. För
38
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
dem och andra intresserade anordnas liviska språkkurser och sommarläger.
Det har aldrig funnits några skolor där liviska varit undervisningsspråk i alla ämnen och inte heller har liviska använts som gudstjänstspråk eller vid andra kyrkliga förrättningar. Därför talar alla liver i vardagslag också lettiska, vilket lett till att liviska är starkt präglad av detta
språk.
Ett drygt trettiotal tryckta skrifter har genom årens lopp givits ut på
liviska, den första eventuellt så tidigt som 1525, samtidigt med den
första skriften på estniska. De äldsta uppteckningarna utgörs av en mening och några personnamn i Henriks livländska krönika, ”Heinrici
Cronicon Lyvoniae”, från cirka 1225, samma krönika som också innehåller estniskt språkmaterial. 1665 sammanställde Thomas Hiärne en
östlivisk ordlista. Han var bror till den i Sverige mer kände Urban Hiärne, upptäckaren av Sveriges första hälsobrunn. Från 1789 härstammar
en översättning av fadervår till liviska. År 1863 gavs Matteusevangeliet
ut på både väst- och östliviska och 1942 trycktes hela Nya testamentet
på västliviska.
Det mesta som tryckts på liviska är av världslig art och gavs ut under
1900-talet. Främst rör det sig om poesi. En omfattande antologi med
dikter som skrivits på liviska gavs ut 1998 med översättningar till lettiska under titeln ”Ma akūb sīnda vizzõ, tūrska! Es viltīgāks par tevi,
menca!”, Jag är klipskare än du, torsk! Det förtjänar också att nämnas
att den första diktsamlingen i den lettiska litteraturen, ”Jūrnieku svētās
dziesmas un lūgšanas”, Sjömännens heliga sånger och böner, från 1845,
var skriven av två liver, far och son Jān Prints (lettiska: Jānis Princis).
Även om antalet livisktalande är tämligen entydigt vad gäller språkets existensmöjlighet på längre sikt försöker liviska aktivister i Lettland, framför allt i Riga och Ventspils, föra en livisk kultur vidare.
Detta sker bland annat genom Liviska förbundet (liviskt namn: Līvõd Īt,
lettiska: Līvu (lībiešu) savienība), en förening som grundats 1923, men
vars verksamhet låg nere under sovjetperioden och återuppstod 1988.
Bland förbundets mer synliga verksamheter är att ordna en livisk helg i
byn Irē, lettiska Mazirbe, i norra Kurland den första lördagen i augusti
varje år. Denna by hade redan under 1920- och 1930-talet utvecklats till
något av ett liviskt kulturcentrum.
I Lettland erkänns liverna som ursprungsbefolkning och staten står
som garant för liviskans bevarande, skydd och utveckling.
Votiska
Votiskans hävdvunna utbredningsområde ligger i våra dagars Leningrads län (óblast), det historiska Ingermanland, närmare bestämt trakterna strax öster om Narvafloden, i huvudsak längs floden Lúga som på
39
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
votiska heter Laugaz eller Laukaa jõtši, på finska Laukaanjoki och på
estniska Lauga jõgi. De tre sista byarna i detta område där votiska ännu
talas ligger vid Lúgas mynning i närheten av den oljehamn som i början
av 2000-talet uppförts vid Ust-Luga väster om Sankt Petersburg. För
inte så länge sedan talades votiska även lite längre österut i Leningrads
län. Ett tiotal talare av votiska bor i Estland och tills helt nyligen fanns
enstaka votisktalande även i Sverige. I såväl Estland som Sverige är det
fråga om personer som under andra världskriget flytt till respektive stat.
Till sin religion är voterna rysk-ortodoxa. Förutom sitt modersmål talar de ryska och ofta även ingriska (om detta språk se nedan). Alla voter
har gått i rysk skola. Någon egentlig skolundervisning på votiska har
inte heller ägt rum, förutom kortare språkkurser.
Voterna tycks aldrig ha varit särskilt talrika, åtminstone inte i modern tid. I mitten av 1800-talet registrerade etnografen och geografen
Peter von Köppen, som utgav ett kommenterat kartverk om Ingermanland, 5 148 voter. Vid 1926 års sovjetiska folkräkning uppgav 705 människor att de var voter. Vid folkräkningar 2002 och 2010 var antalet
voter 73 respektive 64, men endast ett tiotal talar språket väl.
Förr var voterna säkerligen en mer betydande folkgrupp. De omnämns i flera fornryska källor och ett av de administrativa områdena i
den medeltida Novgorodstaten, som existerade från 1100-talet till 1400talet, var uppkallad efter dem: den votiska femtedelen. Den sträckte sig
norrut från Novgorod och motsvarar ungefär det senare Ingermanland,
vår tids Leningrads län, mellan floderna Lúga och Vólchov.
Språkligt sett liknar votiskan i hög grad både nordestniska dialekter
och det estniska standardspråket, som ju bygger på en nordestnisk dialekt. Likheten mellan votiska och estniska är såpass stor att man skulle
kunna leka med tanken att om de tyska svärdsriddarna på 1200-talet
hade lyckats behålla kontrollen över Ingermanland och området skulle
ha fått genomgå samma historiska utveckling som Estland, skulle votiskan idag förmodligen ha ansetts vara en separat estnisk dialekt snarare
än ett självständigt östersjöfinskt språk. Men det är naturligtvis bara en
tankelek. Faktum kvarstår emellertid att de språkliga skillnaderna mellan votiska och standardestniska är mindre än mellan võruestniska och
standardestniska, i synnerhet om vi bortser från de ryska lånord som
votiska har upptagit under främst 1800- och 1900-talen och som estniska saknar.
Något votiskt skriftspråk i egentlig mening har aldrig existerat, även
om entusiaster sedan början av 2000-talet publicerat ett par böcker med
votiska sagor, en målarbok med korta texter för barn på votiska, ryska
och engelska samt en kalender på votiska och ryska. De äldsta kända
uppteckningarna av votiskt språkmaterial är från 1783.
Flera estniska forskare, främst Paul Ariste, ägnade under senare delen av 1900-talet mycken energi åt att dokumentera det votiska språket
40
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
och folkkulturen innan dess sista talare lämnat jordelivet. Detta har
resulterat i bland annat ett stort antal tryckta textsamlingar och en omfattande votisk ordbok, utgiven i Tallinn mellan 1990 och 2011. Ordboken gavs ut i en reviderad nyutgåva 2014.
Ingriska
Votiskans grannspråk i Leningrads län är ingriska. Ingrernas traditionella bosättningsområde ligger också längs floden Lúgas mellersta och
nedre lopp och på de två halvöar som skjuter ut i Finska viken öster om
Narva, Kurkola (rysk namnform: Kúrgal’skij) och Soikkola (ryska:
Sójkinskij), samt längre österut vid Hevahas (ryska: Kovásji) flodområde närmare Sankt Petersburg, där kärnkraftverket Sosnóvyj Bor ligger, cirka elva mil väster om Sankt Petersburg.
Språkligt sett står ingriskan i nära samband med karelska och östfinska dialekter. En del forskare anser inte ingriskan vara något självständigt språk, utan ser den som en geografisk variant av antingen karelska eller sydöstlig finska.
Precis som voterna är ingrerna rysk-ortodoxa till religionen. De är
också ofta trespråkiga, och talar, förutom modersmålet ingriska även
votiska och ryska. Ryska är också deras skolspråk.
På 1930-talet skapades ett ingriskt skriftspråk av Väinö Junus som
själv var ingrer och arbetade som docent vid universitetet i Leningrad,
dåtida namn på Sankt Petersburg. Skriftspråket skrevs med latinska
bokstäver. Det användes under några år också som skolspråk. Mellan
åren 1932 och 1937 utgavs en grammatik författad av Junus och sammanlagt 25 ingriska läse- och skolböcker. I någon mån användes språket också i den lokala förvaltningen. 1937 förbjöd sovjetmakten all användning av det ingriska skriftspråket, de utgivna böckerna konfiskerades och förstördes, lärarna deporterades och barnen tvingades börja
om sin skolgång från början – på ryska. Även Junus arresterades och
avrättades.
En större ingrisk ordbok publicerades 1971 i Helsingfors av den
finske forskaren Ruben Erik Nirvi. 1997 följdes den av en ordbok över
ingriskans Hevahadialekt som gavs ut i Estland av Arvo Laanest, som
var est.
I likhet med voterna tycks ingrerna aldrig ha varit många till antalet,
även om de i modern tid har varit betydligt fler än voterna. Maximum
uppnåddes vid en sovjetisk folkräkning 1926, då 26 137 människor
registrerades som ingrer. Antalet har sedan dess minskat högst avsevärt.
Orsakerna till den drastiska minskningen är flera: direkt förföljelse under 1930-talet, den nazityska arméns långvariga blockad av Leningrad
under andra världskriget som gjorde Leningrads län till ett särskilt utsatt
frontavsnitt, och förnyade sovjetiska repressioner åren efter kriget. Det
41
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
officiella antalet ingrer vid efterkrigstidens folkräkningar, i runda tal
tusen människor, torde emellertid vara lågt hållet, eftersom en del ingrer
inför folkräknarna av självbevarelsedrift eller prestigeskäl uppgivit sig
vara ryssar, finnar eller ester. I dag talas ingriska av några hundra personer.
Finska
Finska är den enda av estniskans närmaste språksläktingar som i likhet
med estniska är statsbärande.
De äldsta texterna på finska härstammar från 1530-talet. Skriftspråk
skapades i mitten av 1500-talet genom en abc-bok, en omfattande bönebok, en översättning av Nya testamentet och andra religiösa skrifter som
sammanställdes och/eller översattes av Michael Agricola, biskop i Åbo.
År 1863 erhöll finska jämte svenskan ställning som officiellt språk i det
då ryska storfurstendömet Finland, men full jämställdhet med svenska
erhöll finska först 1902. Sedan Finland i första världskrigets slutskede
blev en självständig stat, är finska och svenska landets två officiella
språk. Finska är dessutom officiellt minoritetsspråk i Sverige.
De finska dialekterna indelas vanligen i en västlig och en östlig
grupp. De östliga dialekterna utgör gradvisa övergångsformer till karelska. Genom att landets administrativa och kyrkliga centrum vid tiden
för skriftspråksgrundandet låg i Åbo, kom dialekterna i den sydvästra
delen av landet att dominera i riksspråket. En dialektstrid under första
hälften av 1800-talet öppnade emellertid vägen för östfinska drag i standardfinskan.
Finska talas förutom i Finland av stora grupper människor i bland
annat Nordamerika, Sverige, Norge, Australien, Ryssland och Estland.
De finsktalande i Ryssland bor framför allt i Leningrads län, dit deras
förfäder efter freden i Stolbova 1617 inflyttade från Finland. Det finns
också finska bosättningar i västra Sibirien.
Finnarna i Leningrads län brukar kallas ingermanländska finnar
och ska inte förväxlas med ingrerna som beskrevs ovan. En grundläggande skillnad mellan ingrerna och de ingermanländska finnarna är,
förutom språket, att ingrerna är rysk-ortodoxa, medan de ingermanländska finnarna är luteraner. Lite oegentligt kallas de ingermanländska
finnarna ibland också ingermanländare, men den benämningen bör reserveras som samlande beteckning för alla invånare i det forna Ingermanland, oavsett etnisk tillhörighet, exempelvis även ryssar, voter, ingrer och ester. Ännu under mellankrigstiden utgjorde de drygt 120 000
ingermanländska finnarna en betydande del av landsbygdsbefolkningen
i detta län.
De finsktalande i Estland är till övervägande delen just ingermanländska finnar. En del av dem deporterades under 1930-talet från sina
42
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
hemtrakter i Leningrads län till straffarbetsläger i Gulagarkipelagen,
medan andra evakuerades till Finland under andra världskriget av tyskarna som belägrade Leningrad, nuvarande Sankt Petersburg. Efter det
att Finland och Sovjetunionen slutit fred 1944 tvingades Finland utlämna de ingermanländska finnarna till Sovjetunionen. De fick emellertid inte återvända hem, utan deporterades till Gulag. När deras förvisning upphörde i mitten av 1950-talet förbjöd myndigheterna de överlevande att återvända till hemtrakterna i Leningrads län. Då valde många
ingermanländska finnar att bosätta sig i Sovjetestland i stället.
Vid mitten av 1980-talet standardiserades den finska som talas i det
svenska Tornedalen under benämningen meänkieli ’vårt språk’, även
kallat tornedalsfinska eller tornedalska. Det är en västfinsk språkform
med påtagliga östliga drag som framför allt präglas av svenska. Antalet
talare beräknas till ca 50 000 personer. Sedan år 2000 är meänkieli erkänt som minoritetsspråk i Sverige, vilket bland annat innebär att talare
av språket har rätt att använda detta språk i kontakt med myndigheter
och domstolar i sex nordsvenska kommuner.
En annan finsk språkform är kvänska som ursprungligen är en
nordfinsk dialekt. Den talas av ättlingar till finnar som under främst
1700- och 1800-talen bosatte sig i Finnmark och Troms i norra Norge.
Kvänskan har sedan år 2005 status av minoritetsspråk i Norge. Antalet
talare uppskattas till mellan tvåtusen och åttatusen.
Karelska
Karelska är titulärspråk i Karelska republiken i Ryssland. Karelens
huvudstad heter officiellt Petrozavódsk (finsk och karelsk namnform:
Petroskoi, vepsiska: Zavodad och Lidn; om vepsiska, se nedan). Förutom i Karelen bor karelare också på Karelska näset och norr om
Ladoga (karelsk namnform: Luadogu) på ömse sidor om gränsen mellan
Ryssland och Finland. En stor grupp karelare bor dessutom längre söderut i nordvästra Ryssland, i Tverguvernementet och vid Djórzja, en
biflod till Volga. Dit sökte de sig efter Stolbovafreden 1617, undan
hårdhänt svensk konverteringspolitik; karelarna var och är fortfarande i
hög utsträckning rysk-ortodoxa bekännare. Många karelare bor också på
flera håll i Finland som flyktingar eller ättlingar till karelare som flydde
till Finland under finska vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget
1941–44.
De första böckerna på olika karelska dialekter, ett antal religiösa
skrifter, gavs ut alldeles i början av 1800-talet. Karelen är annars känt
för sin folkmusik och folkdiktning. Det var på grundval av runosånger i
främst ryska Karelen som Elias Lönnrot sammanställde det finsk-karelska hjälteeposet ”Kalevala”, publicerad i sin första upplaga 1835.
43
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
Språkligt sett står karelskan nära de östfinska dialekterna och ingriska. Det finns också forskare som hävdar att karelskan inte är något
självständigt språk, utan en östfinsk dialekt.
Karelarnas spridda bosättningsområde har lett till omfattande dialektsplittring, vilket i sin tur är en bidragande orsak till att man inte lyckats
skapa något enhetligt karelskt skriftspråk, även om ansatser inte saknats. Sedan 1920-talet har riksfinska använts jämte ryska som officiellt
skriftspråk i Karelen. Valet av riksfinska berodde på att finska exilkommunister beklädde centrala poster i den lokala förvaltningen i dåvarande Sovjetkarelen. Det officiella språket i Karelska republiken i dag
är annars ryska. Karelska, vepsiska och finska har status av statligt understödda ursprungsspråk.
Efter 1989 började man undervisa i karelska i en del skolor i Karelen. För denna undervisning har några skolböcker också givits ut. Dessutom inrättades en institution vid universitetet i Petrozavódsk för utbildning av lärare i karelska och vepsiska. Vidare sänder man i viss
utsträckning program på karelska i den lokala radion och televisionen.
Antalet karelare i Ryssland minskar stadigt och högst påtagligt, åtminstone om man ska sätta tilltro till folkräkningssiffror. Deras antal
har gått från 248 000 vid 1926 år sovjetiska folkräkning till 146 000 år
1970 och till 60 800 år 2010.
Sedan Sovjetunionens upplösning 1991 har en strävan efter revitalisering, ett medvetet återskapande av användningsområden för utrotningshotade språkformer, ägt rum i Karelen och annorstädes i Ryssland.
Den strävan har emellertid inte omfattat den karelska som talas i guvernementet Tver, det vill säga utanför själva Karelen, och inte heller den
språkform i södra Karelen som kallas lydiska. Lydiska brukar beskrivas som en övergångsform mellan karelska och vepsiska eller som en
karelskpräglad vepsisk dialekt. Den talas av omkring tretusen människor.
Vepsiska
Det vepsiska språkområdet kan beskrivas som en triangel som begränsas av sydöstra Ladoga, södra Onéga (vepsisk namnform: Änińe eller
Änižďäŕv, karelsk: Oniegu) och Béloe ózero (vepsiska: Vaugeďäŕv).
Dessutom bor det vepser i några städer i nordvästra Ryssland och Karelen (Sankt Petersburg, Tíchvin, Petrozavódsk) och efter andra världskriget som invandrare även i Estland.
Vepsernas områden införlivades 1485 med storfurstendömet Moskva. Den ryska inflyttning som följde på införlivandet kom att skilja både
vepserna vid Onéga och lyderna vid sydöstra Ladoga, som språkligt står
vepserna mycket nära, från central- och sydvepser.
44
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
Omkring 1930 skapades ett vepsiskt skriftspråk med latinskt alfabet.
Ett drygt trettiotal vepsiska skolböcker gavs ut innan skriftspråket 1937
avskaffades, böckerna konfiskerades och brändes, flertalet lärare arresterades och vepsiska kulturyttringar förbjöds. Ungefär samtidigt genomfördes en administrativ reform som gjorde vepsernas bosättningar till
periferi i tre olika administrativa enheter: Karelen, Leningrads län och
Vologdá län.
1989 grundades ett vepsiskt kultursällskap som ser som sin uppgift
att stimulera intresset bland vepser för det egna språket och kulturen. Ett
skriftspråk som grundar sig på det latinska alfabetet har åter tagits i
bruk. Sammanlagt har ett tjugotal böcker med text helt eller delvis på
vepsiska givits ut sedan början av 1990-talet: ett par diktsamlingar,
sagor för barn och andra barnböcker, ett seriealbum, en novellsamling
och en roman samt religiös litteratur, bland annat en Bibel för barn och
delar av Nya testamentet. I några enstaka skolor får vepsiska barn nu
undervisning i vepsiska och vepsisk kultur. För skolbruk har en abcbok, läseböcker, en lärobok i vepsiska, två grammatikor och några ordlistor utgivits. Lärare för undervisningen utbildas vid institutionen för
karelska och vepsiska vid universitetet i Karelens huvudstad Petrozavódsk. Vepserna i Karelen åtnjuter status av ursprungsfolk.
I likhet med de andra mindre östersjöfinska folken minskar vepsernas antal snabbt, även om siffrorna också fluktuerar från folkräkning till
folkräkning på ett anmärkningsvärt sätt. Vid den första folkräkningen i
Ryssland 1897 befanns 25 559 invånare vara vepsisktalande; den folkräkningen registrerade befolkningen efter modersmål. 1926 års sovjetiska folkräkning registrerade 32 773 vepser, 1959 års folkräkning 16 374,
1970 – 8 281, 1979 – 8 094, 1989 – 12 501, 2010 – 5 936. Antalet talare
av språket är enligt den senaste folkräkningen 2010 ännu lägre: 3 613.
45
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
3 Avlägsna släktspråk
Den centraluraliska gruppen
Språken i den centraluraliska gruppen talas av folk som traditionellt
livnär sig på jordbruk och som bor i skogsbältet i centrala Ryssland
mellan floden Volgas centrala lopp, den så kallade Volgakröken, och
Uralbergen. De folk som hör till den centraluraliska gruppen är
 mordviner: erzä och moksja
 marier: ängsmarier och bergsmarier
 udmurter inklusive bessermaner
 komier och permjaker.
Mordvinernas och mariernas språk sammanförs ofta till en separat
volgafinsk grupp bland de finsk-ugriska språken, liksom udmurtiska
tillsammans med komi och permjakiska utgör en finsk-permisk grupp.
Det totala antalet talare av alla dessa språk är lite drygt två miljoner.
Folken i fråga är någorlunda jämnstora. Det största är mordvinerna,
drygt 740 000, i alla fall om man ser de två huvudvarianterna av deras
språk, erzä och moksja, som ett språk, vilket på språkliga grunder kan
ifrågasättas. Ändå identifierar sig erzä- och moksjamordvinerna i allmänhet som ett folk. Eller som de själva uttrycker saken: ”Vi är ett folk
som har ett huvud men två munnar”. De flesta mordviner, drygt halva
miljonen, talar erzä, resten moksja. De mordvinska språken är närmast
besläktade med mariska.
Näst största folk i den centraluraliska gruppen är udmurterna som
räknar drygt 550 000 människor. De bor öster om Volgakröken, vid
floderna Káma och Vjátka som är biflöden till Volga. Till skillnad från
mordvinerna och marierna har udmurterna endast ett standardspråk.
Språket är närmast besläktat med komi och permjakiska.
Som en särpräglad udmurtisk grupp räknas bessermanerna, drygt tretusen människor. De talar udmurtiska, men deras kultur avviker från
övriga udmurters och de tros ursprungligen vara ett turkspråkigt folk
som övergivit sitt modersmål och börjat tala udmurtiska i stället.
Det tredje största folket i de uraliska språkens centraluraliska grupp
är marierna som i likhet med udmurterna räknar drygt en halv miljon
människor, närmare bestämt 547 000. Deras språk har tre huvudvarianter: bergsmariska som talas vid centrala Volga innan floden böjer av i
sydlig riktning, ängsmariska som talas norr om bergsmariska och östmariska som talas längre österut, främst i Basjkirien. De två första dialekterna utgör grunden för varsitt mariskt standardspråk. Det ängsmariska standardspråket används även av östmarierna.
De två minsta folken i de uraliska språkens centraluraliska grupp är
komierna i norr som uppgår till 156 000 människor och permjakerna i
46
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
söder till 63 000. Deras språk står varandra nära och ses vanligen som
två huvudvarianter av ett språk; med lite god vilja är varianterna ömsesidigt förståeliga. De båda varianterna har varsitt standardspråk.
Alla standardspråk i den centraluraliska gruppen skrivs med kyrilliskt alfabet och använder tilläggstecken för sådana språkljud som inte
finns i ryska.
Tabell 2:5. Lexikala likheter och olikheter i några av den uraliska språkgruppens centraluraliska språk och svenska.
Erzä
Moksja Ängsmariska
šumbrat šumbrat šälä
veke
fkä
ik
kavto
kafta
kok
mon
mon
məj
ton
ton
tiń
kie
kie
kö
veď
veď
vüd
teči
täči
tače
piva
piva
səra
tejteŕ
stirnä üdər
malaso malasa lišne
Bergsmariska
salam lijže
ik
kok
mõn
tõń
kü
vüd
tagačə
səra
üdərdš
lišnõ
Udmurtiska Komi
Svenska
džečbur
odig
kõk
mõnõm
ton
kin
vu
tunne
sur
nõl
matõn
hej
en, ett
två
jag
du
vem
vatten
i dag
öl
flicka
nära
vidza olan
əti
kõk
me
te
kodi
va
talun
sur
nyv
matõn
Anm. Vid translittereringen har de kyrilliska bokstäverna återgivits med motsvarande svenska och estniska bokstäver eller fonetiska tecken: š = tonlöst sjeljud, ž = tonande sje-ljud, č = t+tonlöst sje-ljud, ŋ = ng-ljud; ə = schwa, vokalmummel, õ = den estniska vokalen, y = uttalas som den ryska vokalen ы, en
orundad främre sluten vokal, ü = y. Accent ´ ovanför eller efter ett tecken för
konsonant signalerar att konsonanten är muljerad. De fonetiska termerna förklaras i kapitel 3, ”Ljud, stavning och uttal”. Se även tabell 2:3 (östersjöfinska
språk), tabell 2:6 (ugriska språk, ungerska, nentsiska) och tabell 2:7 (samiska).
Samtliga centraluraliska folk utom permjakerna är titulärbefolkning i en
republik inom Ryska federationen. Mordvinernas republik kallas Mordóvia eller Mordvinien och har Saránsk som huvudstad (erzämordvinsk
namnform: Saran osj). Till arealen är Mordvinien ungefär lika stor som
landskapet Norrbotten. Mariernas republik har namnet Mari El och där
är Josjkár-Olá huvudstad; namnet betyder ’den röda staden’. Mari El är
något mindre till arealen än Dalarna. Den största finsk-ugriska republiken i Ryssland är komiernas land, Komirepubliken, som är större än
Sveriges samlade landareal. Huvudstaden heter Syktyvkár. Udmurternas
statsbildning kallas Udmurtien och har Izjévsk som huvudstad (udmurtiska: Izj eller Izjkar). Udmurtien är något större till arealen än Norrbotten och Västerbotten tillsammans. Permjakerna har inte någon egen
republik, utan ett autonomt distrikt (okrúg) i den nordöstra delen av det
47
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
ryska länet Perm. Det gränsar till den södra delen av Komirepubliken.
Distriktet är till arealen något mindre än Jämtland och dess huvudort
heter Kudýmkar. Hela länet Perm är annars lika stort som Lappland,
Norrbotten, Västerbotten och halva Ångermanland tillsammans. Huvudorten har samma namn som länet: Perm.
Ingenstans i Rysslands finsk-ugriska republiker utgör titulärfolket en
majoritet av befolkningen. Samtliga domineras av ryssar. Marierna har
statistiskt sett det gynnsammaste läget. Av befolkningen i Mari El är 42
procent marier och 45 procent ryssar. I Mordvinien är mordvinernas
sammanlagda befolkningsandel 40 procent och ryssarnas 53. Statistiskt
sämst har komierna i Komi det: deras andel av befolkningen i den egna
republiken uppgår till knappt 23 procent, medan de lokala ryssarna utgör 62 procent. Permjakerna är i detta sammanhang undantaget som bekräftar regeln, även om de inte har någon egen republik: i sitt autonoma
distrikt uppgår de till knappt 59 procent av befolkningen, medan ryssarnas andel är 38 procent.
Det måste understrykas att dessa data kan verka negativa i överkant.
I regel dominerar titulärbefolkningen i Rysslands finsk-ugriska republiker på landsbygden i sitt område, medan städerna domineras av ryssar.
Flyttning till städerna är således en faktor som jämte utbildningssystemet gynnar språklig och kulturell förryskning.
Den norduraliska gruppen
De uraliska språkens tredje huvudgrupp är den norduraliska eller arktiska. Den består av språk som talas av relativt fåtaliga folk med nordlig
utbredning och som är eller intill nyligen har varit nomader. De ägnar
sig åt renskötsel, jakt och fiske. De folk som hör hit är
 samojeder: sölkuper, entser, nentser och nganasaner
 obugrier: mansier och chanter
 samer.
Ett drag som är gemensamt för samtliga folk i den nordliga gruppen är
att den geografiska spridningen är synnerligen stor och gles. Det hänger
samman med att dessa folk är eller intill helt nyligen varit nomader.
De tre undergrupperna inom den arktiska gruppen är annars någorlunda jämnstora. Flest modersmålstalare har samiska, ca 35 000, medan
de samojediska språken är modersmål för ca 30 000 och de obugriska
språken för lite drygt 15 000 människor.
De samojediska språken talas i ett område från Barents hav i väster
till Tajmyrhalvön i öster och med en utbredning söderut via den västsibiriska tajgan till gränsen mot Kina.
Det största samojediska språket är nentsiska med ca 26 000 modersmålstalare. Det är också det enda samojediska språk som i lite större ut48
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
sträckning används i skrift. Nentsiska har officiell status i två autonoma
distrikt (okrúg) i Ryssland: Jamálo-Néntsien (huvudort: Salechárd) och
Néntsien (huvudort: Narján-Mar).
De obugriska språken mansiska och chantiska talas av folk som bor i
trakterna av floderna Ob och Irtýsj i nordvästra Sibirien, i det autonoma
distriktet Chánty-Mánsien–Júgra med Chánty-Mansíjsk som centralort.
I detta distrikt utgör mansierna och chanterna knappt två procent av
befolkningen. Dessutom bor ett större antal chanter i det autonoma distriktet Jamálo-Néntsien (huvudort: Salechárd).
Det autonoma distriktet Chánty-Mánsien–Júgra ingår tillsammans
med Jamálo-Néntsien i länet Tjumén, vars huvudort har samma namn
som länet. Néntsien ingår däremot i länet Archángelsk, där staden med
samma namn är centralort. De tre administrativa enheterna omspänner
vidsträckta områden. Jamálo-Néntsien är nästan dubbelt och ChántyMánsien–Júgra betydligt större än Sverige, medan Néntsien är större än
Lappland, Norrbotten och Västerbotten tillsammans.
Tabell 2:6. Lexikala likheter och olikheter i de ugriska språken, ungerska och
nentsiska samt svenska.
Chantiska Mansiska Ungerska Nentsiska
Svenska
wosə wulə
ej
kät
mä
nöŋ
huj
jiŋk
tamhatal
piva
ewi
wanan
hej
en, ett
två
jag
du
vem
vatten
i dag
öl
flicka
nära
pasä ōlen
akwa
kiti
am
näɣ
kon
wiť, wüť
tyhōtal
pīva
āgiriś
läpat
szia
egy
kettő, két
én
te
ki
víz
ma
sör
lány
közel
ŋanq torowa
ŋoq
śidja
mań
mańiq
hibja
jīq
ťuku jala
pivo
ŋatśeky
ńana
Anm. Återgivningen med latinsk skrift av de obugriska och nentsiska orden är
starkt förenklad. Tecknet y uttalas som den ryska vokalen ы (en orundad främre sluten vokal som är snarlik svenskt y uttalad utan läpprundning), ə är en
schwavokal (vokalmummel), w en halvvokal; ŋ är tecknet för ng-ljud,  för ett
tonande frikativt g-ljud, q för en glottisstöt som i danska tænder [tänqər] (plural av ’tand’). Streck över ett vokaltecken anger att vokalen är lång. Se även
tabell 2:3 (östersjöfinska språk), 2:5 (centraluraliska språk) och 2:7 (samiska).
Chantiska är känt för sina många dialekter. På grund av de stora språkliga skillnaderna mellan dialekterna används i skrift fyra olika varianter
av chantiska. Det är inget att förundras över med tanke på att det territorium där chanterna bor är ungefär dubbelt så stort som Sverige. Mansierna använder däremot ett standardspråk. De obugriska och nentsiska
49
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
standardspråken skrivs med kyrilliskt alfabet och använder tilläggstecken för sådana språkljud som inte finns i ryska.
Ordet mammut härstammar ytterst från mansiska, där mang ont betyder ’jordhorn’. Ordet har genom rysk förmedling spridits vidare till
många språk i världen.
De obugriska språken är närmast släkt med ungerska och brukar
sammanföras med detta språk till en särskild ugrisk grupp bland de
uraliska språken.
Samiska är en samlande benämning på nio sinsemellan olikartade språk
vars traditionella utbredningsområde är ett område som sträcker sig som
en halvbåge från norra Dalarna i söder till Kolahalvön till norr. De nio
språken är i geografisk ordning från söder till norr:
 sydsamiska
 umesamiska
 pitesamiska
 lulesamiska
 nordsamiska
 enaresamiska
 skoltsamiska
 kildinsamiska
 tersamiska.
Den sista talaren av en tionde samisk språkform, akkalasamiska på
Kolahalvön, avled 2003.
På grund av områdets storlek finns ingen naturlig centralort för hela
Sápmi, som Sameland kallas. Viktigare samiska centralorter är Kárášjohka (norsk namnform: Karasjok) och Guovdageaidnu (norska: Kautokeino) i Finnmark fylke i Norge, Giron (svenska: Kiruna) i Sverige samt
Uhcejohka (finska: Utsjoki) och Anár (finska: Inari) i det finska landskapet Lappland.
Samiska började användas som skriftspråk i samband med den kristna missionen bland samerna i början av 1600-talet. På 1700-talet gavs
flera böcker ut på ett sydsamiskt bokspråk som byggde på umesamiska,
bland andra Luthers lilla katekes, en psalmbok och Nya testamentet,
samt hela Bibeln 1811. I Norge etablerades under 1800-talet ett annat
samiskt bokspråk som byggde på nordsamiska.
I dag finns sex olika standardiserade samiska skriftspråk. Av dessa
använder syd-, lule-, nord-, enare- och skoltsamiska latinsk och kildinsamiska kyrillisk skrift.
Nordsamiska är det samiska skriftspråk som används av flest antal
människor, ca 30 000. Nordsamerna bor främst i Norge och Sverige, i
någon mån även i Finland. Norge är den stat som hyser flest samer.
50
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
Näst största samiska språk, sett till antalet talare, är lulesamiska som
talas av några tusen människor. De övriga samiska språken har färre än
tusen talare, ume-, pite- och tersamiska bara några tiotal vardera. Teroch kildinssamiska talas på Kolahalvön i Ryssland, medan ume- och
pitesamiska numera talas endast i Sverige, tidigare även i Norge. Skoltsamiska talades ursprungligen i Petsamoområdet i Finland, men i samband med att Finland under andra världskriget avträdde detta område till
Sovjetunionen, evakuerades flertalet skoltsamer till Enare kommun i
Finland. En liten grupp skoltsamer bor också i Finnmark fylke i Norge.
Tabell 2:7. Lexikala likheter och olikheter i några samiska språk och svenska.
Sydsamiska Lulesamiska Nordsamiska
buerie
akte
göökte
manne
datne
gie
tjaetsie
daanbien
voelege
nïejte
lïhke
buoris
akta
guokta
mån
dån
gut
tjáhtje
uddni
vuola
niejdda
lahka
bures
okta
guokte
mon
don
gii
čáhci
odne
vuola
nieida
lahka
Skoltsamiska
tiõrv
õhtt
kuõtt
mon
ton
k´ii
čää´cc
tä´bbe
sa´htti
nijdd
lu´nn
Svenska
hej
en, ett
två
jag
du
vem
vatten
i dag
öl
flicka
nära
Anm. Tecknet č är ett tonlöst tje-ljud, c uttalas ts, õ uttalas som samma vokaltecken i estniska. Accenttecken över ett vokaltecken anger att vokalen är lång.
Se även tabell 2:3 (östersjöfinska språk), tabell 2:5 (centraluraliska språk) och
tabell 2:6 (ugriska språk, ungerska och nentsiska).
Den syduraliska gruppen: ungerska
Den sista uraliska huvudgruppen, slutligen, utgörs av ett enda folk: ungrarna. Ungrarna är det ojämförligt största uraliska folket. Deras totala
antal är 14,5 miljoner. Av dessa bor fyra miljoner utanför Ungerns gränser, huvudsakligen i intilliggande länder: Rumänien (1,8 miljoner ungrare, till större delen i Transsylvanien), Slovakien (580 000), Vojvodina
(400 000), Ukraina (163 000) samt, som viktigaste mer fjärran belägna
undantag, USA (600 000).
Fram till 700-talet låg ungrarnas huvudsakliga bosättningsområde
sydväst om Uralbergen vid floden Kámas nedre lopp eller med andra
ord i direkt anslutning till det traditionella uraliska utbredningsområdet i
nordöstra Ryssland. Ungrarna var ett nomadiserande ryttarfolk och
hamnade under 800-talet i sitt nuvarande bosättningsområde i östra
Centraleuropa. De avviker från sina övriga språkfränder genom sin hu51
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
vudsakligen katolska tro och särpräglade historia: turkisk överhöghet
under 1500- och 1600-talen, habsburgsk under 1700-talet samt erfarenhet av stormaktsskap som likaberättigad del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern under senare hälften av 1800-talet. 1867 erkändes ungerskan som officiellt språk i den ungerska hälften av dubbelmonarkin.
Ungern blev en självständig stat i samband med första världskrigets slut
1918.
Skriftspråk och flerspråkighet
De större uraliska folken har egen skriftkultur och ett standardspråk som
också lärs ut i skolorna i det egna området, åtminstone i de lägsta årskurserna. Eftersom skolorna i de länder där de bor generellt har annat
språk som undervisningsspråk än folkets eget, är också de berörda uralierna två- eller ibland trespråkiga. I Ryssland är ryska det andra språket, i Norge norska, i Sverige svenska, i Finland finska och i Rumänien
rumänska. Sålunda talar många östmarier förutom sitt mariska modersmål både ryska och något av de turkiska språken tatariska eller basjkiriska.
Några av de uraliska folken har fler än ett standardspråk. Det gäller
samerna som har sex olika skriftspråk, chanterna har fyra samt mordvinerna och marierna två skriftspråk vardera. Fram till 1800-talets slut
hade även esterna två skriftspråk. Detta visar hur svårt det kan vara att
överbrygga regionalt betingade språkliga skillnader och skapa ett gemensamt överregionalt språk. Det gäller i synnerhet om folket i fråga är
fåtaligt och lever utspritt, vilket är fallet med flera av de uraliska folken.
Samtidigt kan förekomsten av flera skriftspråk indikera brist på sammanhållning inom gruppen och även statsmaktens eller andra myndigheters mer eller mindre målmedvetna assimilationspolitik enligt principen söndra och härska.
Den äldsta texten på något uraliskt språk är skriven på ungerska. Förutom enstaka ungerska fraser i en stiftelseurkund från 1055 för benediktinklostret i Tihany vid Balatonsjön, finns en ungersk likpredikan från
1200-talet bevarad. Från mitten av samma sekel härstammar ett näverbrev, nr 292, som är skrivet på en östersjöfinsk språkform, eventuellt
karelska, och som hittades vid utgrävningar i Novgorod 1957. Texten är
kort och därför inte lättolkad. Den antas vara en trollformel mot åska
eller en bön till Gud om skydd mot blixtnedslag. Vid senare utgrävningar har man funnit ytterligare ett näverbrev, nr 403. Det innehåller slaviska ord och uttryck med östersjöfinsk översättning.
Från början och mitten av 1200-talet härör också de äldsta kända
uppteckningarna av estniska och liviska; se avsnittet ”Standardestniska:
den gemensamma estniskan” i första kapitlet och avsnittet om liviska i
början av detta kapitel.
52
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
Det första folket i den centraluraliska gruppen att få skriftspråk var
komierna. Det skedde i samband med att östkyrkan under senare hälften
av 1300-talet bedrev mission i områdena väster om Uralbergen. En av
missionärerna hette Stefan Chrap och var komier. För sin missionärsverksamhet skapade han 1375 ett alfabet för komi och översatte ett antal
religiösa verk till detta språk. Genom sin verksamhet lyckades han
vinna andra komier för den kristna tron; flera kyrkor byggdes och några
kloster anlades i komiernas land. Chrap dog 1396 och blev senare helgonförklarad som den helige Stefan av Perm. Hans gammalpermiska
alfabet kallas även abur-alfabetet efter de första två bokstävernas namn
och bygger på grekisk och kyrillisk skrift, men innehåller även några av
komiernas egna religiösa symboler, tamga. Alfabetet har 24 tecken. Det
användes ända till 1600-talet, då det ersattes av den kyrilliska skriften.
De första uppteckningarna av ord och uttryck på andra centraluraliska språk kom till på 1710-talet genom Philip Johan von Stralenberg
(eller Strahlenberg). Han var en karolinsk kapten som efter slaget vid
Poltava hamnade som krigsfånge först i staden Chlýnov, nuvarande
Kírov, som ligger i traditionellt udmurtiskt bosättningsområde, senare i
Tobólsk vid Obfloden i västra Sibirien. Under sin trettonåriga krigsfångenskap tilläts Stralenberg och andra officerare i svensk tjänst resa
omkring i Ryssland. Efter hemkomsten till Sverige publicerade Stralenberg några böcker om rysk geografi som innehåller detaljerade upplysningar om folken och språken i områdena runt Uralbergen, bland annat
om mariska, udmurtiska, chantiska och mansiska.
Mot slutet av seklet utgavs en udmurtisk och en marisk grammatik
på ryska. Båda trycktes 1775, samma år som donkosacken Jemelján
Pugatjóv avrättades efter att ha lett ett omfattande uppror mot kejsarinnan av Ryssland, Katarina II. Till detta uppror hade såväl udmurter som
marier och mordviner anslutit sig som en reaktion mot den ryskortodoxa
kyrkans tvångsmässiga omvändelsearbete i deras områden eftersom de
ansåg att kyrkans verksamhet hotade deras traditionella livsstil.
I syfte att främja spridandet av den ortodoxa tron började man under
1700-talet religiös litteratur till flera centraluraliska språk. Orsaken var
att stora delar av folken i fråga fortfarande omfattade naturreligiösa
föreställningar, liksom för övrigt marierna i våra dagar. Även ordlistor
av varierande omfång sammanställdes. Bokutgivningen tilltog under
1800-talet. Förutom översättningar av Nya testamentets evangelier,
katekeser och annan religiös litteratur gavs då även abc-böcker ut, och
för flera av folken uppstod en inhemsk litteratur, i första hand på mordvinska och komi, i mindre utsträckning på mariska och udmurtiska.
På 1920-talet genomfördes stavningsreformer för de folk i Sovjetunionen som redan hade ett skriftspråk. För komier och udmurter innebar stavningsreformen en övergång till latinsk skrift, medan marierna
och mordvinerna fortsatte att använda kyrillisk skrift. 1937 återinfördes
53
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
den kyrilliska skriften för komi och udmurtiska. Parentetiskt ska det
nämnas att det efter 1917 också fanns planer på att börja skriva ryska
med latinsk skrift. Detta sågs som ett sätt att framhäva sovjetregimens
brytning med arvet från tsartiden. Andra reformer som genomfördes i
samma syfte var övergången till metersystemet för mått och vikt och
från den julianska kalendern till den gregorianska, liksom införandet av
en normaltid som ligger en timme före zontiden i Rysslands tidszoner.
Språkpolitiken i Sovjetunionen på 1920- och 1930-talet syftade även
till att skapa skriftspråk för de folk som ännu saknade ett sådant. Bland
de femtiotalet folk som då fick skriftspråk fanns chanterna, mansierna,
sölkuperna och nentserna.
54
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
4 Vad har de uraliska språken gemensamt?
De uraliska språken är sinsemellan mycket olikartade både till sitt ordförråd och sin grammatiska struktur. Ändå sägs de uraliska språken vara
släktspråk och sammanförs till en och samma språkgrupp. Vad har då
dessa språk gemensamt, kan man fråga sig.
När man om nutida språk säger att de är inbördes släkt, menar man
att språken i fråga har utvecklats ur ett gemensamt urspråk. Detta
urspråk har rekonstruerats genom systematiska jämförelser av språkens
grammatik och ordförråd. Att syssla med sådana rekonstruktioner hörde
till språkvetenskapens frontlinjeforskning under senare hälften av 1800talet. Alla uraliska språk antas ha utvecklats ur en språkform som brukar
kallas ururaliska.
Det finns alltså ett antal språkdrag som är gemensamma för alla eller
nästan alla språk i den uraliska gruppen. Ett sådant drag är systemet
med tre lokalkasus: ett kasus för rörelse från ett utgångsläge kallat separativ, ett målinriktat rörelsekasus kallat lativ och ett befintlighetskasus kallat lokativ. I estniska möter detta system först och främst i
form av tre inre och tre yttre lokalkasus; närmare om dessa i sjätte kapitlet som handlar om estniskans nomenformer. Samma ”trefastänkande” möter också i några infinita verbformer (ma-, mas- och mastformerna), en del adpositioner och adverb. Faktum är att detta trefasiga
system på ett övergripande plan kan anses vara ett grundläggande drag i
estnisk grammatik.
Som gammalt uraliskt arv räknar man även det faktum att estniska
saknar grammatiskt genus. Det innebär att man i motsats till svenska
inte behöver skilja mellan den- och det-ord, det vill säga utrum och
neutrum, eller tyskans maskulina, feminina och neutrala ord, samt att ett
och samma personliga pronomen, estniskans tema, betyder både ’hon’
och ’han’. Flera grammatiska ändelser som det moderna estniska standardspråket använder, exempelvis ändelsen -i som markör för imperfekt, är också nutida reflexer av ändelser som tros ha funnits i tidigare
språkstadier och som har direkta historiska motsvarigheter i andra uraliska språk. Estniska har slutligen också ett hundratal ord som är uraliskt
och ytterligare omkring hundrafemtio ord som är finsk-ugriskt arvegods. Exempel på sådana ges i kapitlet om ordförrådet, kapitel 5, avsnittet ”Ord från hedenhös: arvord”.
Släktskap mellan språk ska inte förväxlas med språkförståelse över
språkgränserna. En est, same, marier, udmurt, ungrare och sölkup som
var och en talar sitt modersmål förstår inte ett dyft av vad de andra säger. I bästa fall lyckas man kanske identifiera ett antal ord i språken som
är gemensamma och som låter någorlunda lika (arvord), eller som råkar
vara lånord i samtliga språk från ett tredje språk. Ett identifierbart arv55
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
ord är estniskans veri ’blod’, som på finska också heter veri, på nordsamiska varra, erzämordvinska veŕ, mariska vür, udmurtiska och komi
vir, mansiska (w)üür, chantiska vur, ungerska vér (apostrofen ´ ovanför
eller efter ett tecken för konsonant anger att konsonanten uttalas med
muljering; ovanför en vokal anger den att vokalen är lång). Ett identifierbart urgammalt lånord är ordet för ’honung’ i de finsk-ugriska språken: estniska och finska mesi, erzä- och moksjamordvinska meď, ungerska méz. Dessa ord härleds ur den indoeuropeiska roten *medhu- som
också är ”urmodern” till det svenska ordet mjöd och tyskans der Met
’mjöd’.
Lika lite som modersmålstalande uralier sinsemellan skulle en modersmålstalande svensk, tysk, lett, ryss, grek, alban och perser förstå
varandra, trots att alla deras språk är indoeuropeiska. Lite raljant skulle
man kunna hävda att språksläktskapen mellan estniska och ungerska för
en lekman är lika uppenbar som den mellan svenska och persiska. Däremot förstår en standardspråkstalande est och en vot varandra utan
större svårigheter – samtidigt som en nordest kan ha avsevärda svårigheter med att begripa vad en est från Võru län, eller en som talar setuestniska, vill ha sagt.
Uraliska spår i ortnamn i Ryssland
De finsk-ugriska och samojediska folken är urbefolkningar i norra och
centrala Ryssland och västra Sibirien. Senare politiska förhållanden har
gjort dem till etnisk-språkliga minoriteter och i en del fall har senare
tiders invandrare kommit att dominera i områden som tidigare bebotts
av något uraliskt folk. Så skedde exempelvis när tsar Peter den store år
1703 grundade en ny huvudstad för Ryssland. Sankt Petersburg byggdes i ett område som ursprungligen beboddes av östersjöfinska folk.
Den uraliska urbefolkningen har emellertid i många fall lämnat spår
efter sig i form av ortnamn. Det är framför allt fråga om naturnamn,
exempelvis namn på vattendrag, hydronymer. Ortnamnen i fråga har
ofta förmedlats till svenska och andra språk genom ryska källor och är
därför också kända för oss i mer eller mindre förryskad form.
Några ursprungligen uraliska ortnamn i dagens Ryssland är Néva,
Ládoga, Vólogda, Perm och Káma, troligen också Urál.
Néva är namnet på den flod som flyter från Ladoga genom Sankt Petersburg och ut i Finska viken. Namnet är östersjöfinskt. Det är samma
ord som det finska substantivet neva som betyder ’mosse’. Ordet är ortnamn även i Estland, exempelvis i formen Nõva, som är ett delvis sumpigt naturskyddsområde och mindre samhälle i nordvästra Estland, ca
fem mil väster om Tallinn.
Neva avvattnar Ládoga, Europas största insjö, nordost om Sankt Petersburg. Namnet Ládoga är nästa exempel på en ursprungligen uralisk
56
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
hydronym i dagens Ryssland. Även det namnet är östersjöfinskt. Det
går tillbaka på ett *aalokas ’böljande; vågig, våglik’; asterisken markerar att ordet i exakt denna form inte kunna beläggas, utan är rekonstruerat; tecknet  betecknar samma tonande språkljud som th- i engelskans this. Ordet *aalokas är en avledning av ett substantiv för ’våg’
som i dagens finska möter i formen aalto. En ort vid Ladoga kallades på
fornsvenska Aldeigjuborg och har sammanställts med den historiska
staden Ladoga, numera Stáraja Ládoga, ryska för ’Gamla Ladoga’. Det
var en på sin tid mycket viktig östeuropeisk handelsplats vars befolkning till stor del, om inte rent av till övervägande delen, var östersjöfinsk.
Nästa exempel för oss lite längre in i Ryssland: Vologdá. Det är
namnet på en flod, stad och ett län femtio mil norr om Moskvá. Distriktet gränsar i nordväst till Karelen. Staden omnämns för första gången
på 1140-talet och hade under 1400- och 1500-talen utvecklats till en
viktig handelsplats. Namnet är förmodligen östersjöfinskt, och kommer
i så fall av *valgea ’vit’, och syftar på dess klara vatten. Men namnet
kan också vara volgafinskt; på mariska betyder adjektivet ßalede
’klar’, ett ord som etymologiskt hänger samman med estniskans valge
’ljus; vit’, finskans valkea ’vit’ och ungerskans világ ’ljus’. Tecknet ß
står för ett tonande frikativt b-ljud, som i spanska Habana, och  för ett
tonande frikativt g-ljud som i spanska lago.
Ytterligare österut, vid mellersta Uralbergen, ligger Perm. Det är i
våra dagar den östligaste miljonstaden i Europa, men namnet betecknade under medeltiden ett vidsträckt landområde väster om norra och mellersta Uralbergen. I fornnordiska källor kallades området Bjarmaland.
Perm, på latin Permia, var under 1300- och 1400-talen också namnet på
en komifurstestat, den förmodligen näst efter det ungerska kungariket
(från 900-talet) äldsta finsk-ugriska statsbildningen. Även efter det att
komifurstestaten i slutet av 1400-talet erövrats av storfurstendömet
Moskva och införlivats med detta, kallades området Perm. Namnet hör
etymologiskt samman med östersjöfinska ord som betyder ’jord, land;
aska; golv’. I nutida estniska heter ’aska efter förbränning av lik’ põrm.
Samma ordstam finns i ordet för ’golv’, põrand, som dialektalt och i
äldre estniska hette põrmand, där -nd är en avledningsändelse. På finska
heter ’golv’ permanto. Kopplingen mellan betydelserna ’golv’ och
’jord, land’ blir förståelig när man betänker att den äldsta golvbeläggningen i hus var stampad lera eller jord.
Genom området Perm flyter Káma, Volgaflodens största tillflöde,
190 mil lång. Floden rinner upp strax söder om Komirepubliken, passerar i sitt mellersta lopp staden Perm och fortsätter sedan i sydvästlig
riktning ned mot Volga. Namnet betyder ’flod(en)’. Ordet återfinns i
flera av de finsk-ugriska språken i området. Namnet tros också kunna
57
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
höra samman med folkslagsbenämningen komi, som således betyder
’flodmänniskorna, människorna vid floden’.
Ännu längre bort finner vi Uralbergen, den bergskedja i östra Ryssland som utgör geografisk gräns mellan Europa och Asien. Namnet
började användas på 1500-talet och avsåg fram till 1800-talet endast
bergskedjans södra del och de omgivande områdena. Det är av antingen
nordligt uraliskt (obugriskt) ursprung, jämför mansiskans ur ’berg’ och
ur-ala ’bergtopp’, eller turkiskt. Det turkiska ursprunget motiveras med
basjkiriska legender om jätten Ural som har belagts på 1200-talet. Basjkirerna är ett turkfolk som språkligt är nära besläktade med tatarerna
och som bebor området mellan mellersta Volga och södra Uralbergen.
Uraliska ortnamn i Sverige
Ortnamn av uralisk härkomst finns också i Sverige. Många är samiska,
andra finska. Namnen har försvenskats och används även av svenskar.
Det gäller exempelvis det samiska ordet för berg eller fjäll som på nordsamiska heter várri, på lulesamiska várre, umesamiska várrie och sydsamiska vaerie (á betecknar långt a) som ingår i flera försvenskade
namn i formen vare, t.ex. Gällivare, nordsamiska Jiellevárri, lulesamiska Jiellevárre. Förleden betyder ’spalt, mellanrum’ och syftar enligt
”Svenskt ortnamnslexikon” (2003) möjligen på en spricka i Malmberget.
De samiska ortnamnen är en påminnelse om att samerna är urbefolkning i landets norra del. Namnen dominerar i fjällkedjan från Jämtland
upp till Treriksröset, men de finns också i skogslandet öster om fjällen.
De beskriver ofta terrängen och återspeglar samernas traditionella näringar: jakt, fiske och renskötsel. Till renskötseln anknyter namn på
platser som var viktiga vid förflyttning i landskapet eller som utsade
något om framkomlighet.
De finska ortnamnen återfinns främst i Tornedalen och angränsande
områden. De är resultatet av en cirka tusenårig finsk bosättning i dessa
trakter. Ett allmänt känt finskt ortnamn i Tornedalen torde vara stadsnamnet Haparanda, som är en försvenskning av finska haapa ’asp’+
ranta ’strand’. Ett annat ortnamn i Norrbotten av finskt ursprung är byoch flygplatsnamnet Kallax sydväst om Luleå. Byn är ett gammalt fiskeläge vars namn är en försvenskning av finska *kalalaksi som innehåller kala ’fisk’ och en äldre form av lahti ’vik’.
Även längre söderut i landet finns ortnamn av finskt ursprung. De
uppstod när svedjebrukande finnar, så kallade skogsfinnar, bröt ny mark
intill svenska odlingsbygder i mellersta Sveriges skogsområden från
1570-talet till slutet av 1600-talet. Ett exempel är Lampatjärn och Lampahöjden söder om Grythyttan i Bergslagen, där förleden sannolikt är
det finska lampi ’tjärn’.
58
Kapitel 2: Estniskans släktspråk
De ursprungligen finska ortnamnen i mellersta Sveriges skogsbygder
betecknar mindre naturobjekt som myrar, höjder och tjärnar, men även
bebyggelse. Längre norrut bär också större naturlokaler finska namn.
En del ursprungligen samiska eller finska ortnamn har försvunnit genom att de översatts till svenska eller inte längre används. Det gäller
exempelvis Övertorneå, en kommun, tätort och tidigare socken i Tornedalen. Socknen hette förr Särkilax och syftade på en äldre kyrkplats vid
viken Särkilahti, som innehåller finska särki ’mört’ och lahti ’vik’. Tätorten hette förr Matarengi, en svensk skrivform av finska Matarenki,
vilket fortfarande är det gängse finska namnet på orten i fråga.
Något enstaka ortnamn på den mellansvenska östkusten kan eventuellt ha estniskt ursprung. Ett sådant är önamnet Möja i Stockholms ytterskärgård. Ön finns omnämnd i en farledsbeskrivning från 1200-talet
som Myghi. Namnet kan syfta på det berg som ligger på ön mellan byarna Berg och Löka. På grund av ljudlikheten med det estniska ordet för
berg, mägi, har tanken framförts att namnet skulle kunna vara av estniskt ursprung. Det troliga är nog ändå att namnet Möja återspeglar det
svenska dialektordet moge, muga som betyder ’hög; massa’, vilket är
den tolkning som förs fram i ”Svenskt ortnamnslexikon”.
Låt oss nu övergå till att närmare bekanta oss med det estniska språksystemet. Vi börjar med de minsta enheterna, de enskilda ljuden, och rör
oss sedan uppåt i språkets hierarki.
59
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
I
detta kapitel kommer vi att bekanta oss med estniskans ljudsystem.
Vi börjar med att lära oss de centrala termerna fonem, fon och allofon. I de följande tre avsnitten behandlas sedan enskilda språkljud:
först vokalerna, sedan diftongerna och sist konsonanterna.
Vokalerna är den mest grundläggande enheten, eftersom de utgör
kärnan i en stavelse; utan vokal ingen stavelse, och utan stavelse inget
ord. En diftong är en förbindelse av två vokalljud i en och samma stavelse och bildar också stavelsekärna. En konsonant förekommer däremot bara tillsammans med en vokal eller diftong.
Därefter går vi in på rytmiska och melodiska egenskaper i estniskt
uttal. Sådana egenskaper kallas sammanfattande för språkets prosodiska
medel. Konkret rör det sig om betoning, intonation och längd (kvantitet). Framför allt kommer vi i avsnittet om prosodi att uppehålla oss vid
estniskans tre kvantiteter.
I det sjätte avsnittet reder vi ut förhållandet mellan uttal och stavning
i estniska och vilka principer för stavning man följer när man skriver
estniska. Vi tar även en titt på estniska alfabetet som skiljer sig från det
svenska på några punkter, bland annat prickbokstävernas ordningsföljd.
Ett avsnitt ägnas stavningen av främmande ord och lånord.
Kapitlet avslutas med en sammanfattande punktlista över det viktigaste om det estniska ljudsystemet, stavningen och uttalet.
60
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
1 Språkets ljud: fonem, foner och allofoner
De minsta enheterna i språket är de enskilda ljuden. Språkljuden används för att skilja ordens betydelser åt. Om man i en sekvens av språkljud byter ut ett ljud mot ett annat och då får ett ord med annan betydelse, är det ljud som man bytt ut ett fonem. När vi ersätter m i ordet
mor med r, blir resultatet ror, som betyder något helt annat än mor.
Följaktligen är m och r olika fonem i svenska. Ett fonem brukar definieras som språkets minsta betydelseskiljande enhet. Fonem står därmed
för en ljudtyp och är ett abstrakt begrepp. En konkret förekomst av ett
fonem kallas fon.
Orden mor och ror är exempel på ett minimalt par, ett ordpar med
olika betydelse vars uttal skiljer sig endast genom ett ljud eller en fonetisk egenskap. Sådana par används för att fastställa om ett ljud har fonemstatus eller inte. Ett språkljud kan nämligen uttalas olika utan att
skillnaden resulterar i en ny betydelse. Exempelvis kan r:en i ror uttalas
dels som tungspets-r, dels som tungrots-r, ”skorrande” r. En uttalsvariant av ett fonem som inte innebär att ordets betydelse förändras kallas
allofon.
I skrift brukar man markera fonem genom att sätta dem inom snedstreck, t.ex. /m/ och /r/, medan hakparenteser anger allofoner, t.ex. [r]
för tungspets-r och [ʀ] för tungrots-r.
I fallet [r] och [ʀ] är allofonskillnaden geografiskt betingad: I södra
Sverige uttalas r normalt som tungrots-r, [ʀ], medan övriga Sverige har
tungspets-r, [r].
En allofonskillnad kan också bero på att uttalet av fonemet påverkas
av hur omgivande språkljud uttalas. Exempelvis k i de svenska orden
kal och skal uttalas inte riktigt likadant. Om man lyssnar noga hör man
att k i kal följs av en liten pust som däremot inte hörs när man uttalar
skal. Pusten kallas aspiration och brukar i skrift markeras med ett
litet upphöjt h efter det aspirerade ljudet: [kha:l]. Kolonet efter vokaltecknet anger att vokalen uttalas lång. En allofonskillnad som den i
[kha:l] och [ska:l] sägs vara positionellt betingad; [k] och [kh] är positionella allofoner av (fonemet) /k/. Den aspirerade allofonen av k förekommer om ljudet före inte är ett s. Även /p/ och /t/ har aspirerade och
oaspirerade allofoner.
Begreppen fonem, fon och allofon är allmänt accepterade och använda i språkvetenskapen och har faktiskt viss estnisk anknytning. En av
upphovsmännen till fonembegreppet var en polsk språkvetare vid namn
Jan Baudouin de Courtenay som var professor i slaviska språk vid Tartu
universitet 1883–1893 och då arbetade på sin fonemteori.
61
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
Olika språk kan skilja sig avsevärt från varandra i fråga om hur deras
ljudsystem är strukturerade. Det språkljud som i ett språk är ett fonem,
kan vara en allofon i ett annat språk – eller saknas helt. Sådana skillnader finns naturligtvis också mellan de svenska och estniska ljudsystemen. Låt oss därför övergå till fonemen i estniska och påtala några viktiga skillnader gentemot svenska. Vi börjar med de centrala språkljuden:
vokalerna.
62
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
2 Vokaler
En vokal är ett språkljud som bildas genom att luftströmmen från talarens lungor har fri passage genom de övre luftvägarna: svalg, munhåla
och näshåla. En vokal kan dessutom ensam vara stavelsekärna. Den
senare egenskapen återspeglas i den svenska synonymen för ordet vokal, ”självljud”. En stavelse eller ett ord kan mycket väl bestå av bara
ett eller flera vokalljud, men inte av enbart konsonanter. Se vidare kapitlet ”Hur ser estniska ord ut?”.
En vokal som uttalas som en enda ljudkvalitet kallas monoftong.
Den termen används i motsats till främst diftong, två vokalljud som
ingår i en och samma stavelse, men också i motsats till triftong, tre
vokaler i samma stavelse.
Såväl estniska som svenska har nio monoftonger. Det är rätt många
om man jämför med en del andra europeiska språk. Språk som spanska,
nygrekiska och ryska har endast fem monoftonger.
När man beskriver vokaler, anger man tungans läge horisontellt och
vertikalt, i princip som i ett koordinatsystem:

horisontellt: främre – bakre. Tungan förs framåt eller bakåt. Jämför
tungans rörelse i munnen vid uttal av ett i som i vit och ett o som i bo; i
är en främre vokal och o en bakre;

vertikalt: sluten – öppen. Tungan förs uppåt (vokalen är sluten) eller
nedåt (vokalen är öppen). Jämför tungrörelsen vid uttal av i som i vit
och a som i hatt; i-et är en sluten och a-et en öppen vokal.
När man pratar om tungans läge i höjdled, alltså på det vertikala planet,
brukar man dessutom behöva åtminstone ett mellanläge. För en del
språk kan det till och med vara lämpligt att tala om två mellanlägen; ett
sådant språk är svenska. Om mellanlägena är två, är de berörda vokalerna halvslutna eller halvöppna, beroende på om tungan, när man uttalar vokalen i fråga, hamnar närmare det slutna eller det öppna läget. För
estniskans del räknar man emellertid bara med ett mellanläge.
Skillnaderna mellan de olika slutningsgraderna kan man pröva sig
fram till genom att uttala ett utdraget i som i vit och samtidigt sakta
sänka tungan. Snart låter den vokal som man ljudar inte längre som ett i,
utan som ett e. Om man fortsätter att sänka tungan hör man snart ett ä.
En tredje beskrivningsgrund för vokaler är läpprundningen. Om
vi åter ljudar ett i och samtidigt trutar med läpparna, är vokalljudet som
vi hör ett y-ljud. I estniska texter skrivs y-ljudet ü. På samma sätt har e
en rundad parhäst: ö. Man skiljer alltså också på rundade och orundade
vokaler: i och e är orundade, medan y och ö är rundade.
63
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
Om vi nu applicerar de tre beskrivningsgrunderna – tungans läge horisontellt, dess läge vertikalt och läpprundning – på estniskans nio monoftonger får vi en uppställning som tabell 3:1. Tabellen är en starkt
stiliserad bild av människans munhåla i profil med läpparna åt vänster.
Tecknen för de olika vokalerna markerar tungryggens högsta punkt
(tungställningen) när vokalen i fråga uttalas.
Tabell 3:1. Estniskans vokalfonem.
Främre
orundad
rundad
Sluten
Halvsluten
Öppen
i
e
ä
ü
ö
Bakre
orundad
rundad
õ
u
o
a
Anm. Exempel på minimala par som visar vokalernas status av fonem: mina
’jag’ och muna ’ägg’ – /i u/, mine ’gå (du)!’ och mõne ’någons’ – /i õ/, mõra
’spricka’ och müra ’buller’ – /õ ü/, mära ’märr’ och müra ’buller’ – /ä ü/, era
’privat’ och ära ’bort’ – /e ä/, mõla ’paddel’ och möla ’struntprat’ – /õ ö/, mina
’jag’ och mana ’besvärj (du)!’, ida ’öster’ och oda ’spjut’ – /i o/.
Av estniskans nio vokalfonem saknar /õ/ direkt motsvarighet i svenska.
Den svenska vokal som till uttalet mest liknar den estniska är det korta
u-ljudet i hund. Även centralsvenskt uttal av ö före r, som i öra, kommer uttalet av den estniska vokalen nära.
Bokstaven u betecknar i estniska samma o-ljud som i svenskans mor,
medan estniskans o är ett å-ljud, dvs. att det uttalas som å i svenskans
mår.
Skillnaden i uttal mellan estniskt /e/ och /ä/ är mycket tydlig. Det
märker man i ordpar som eks ’eller hur’ – äks ’action’, era ’privat’ –
ära ’bort’ och ees ’framför’ – ääs ’härd, ässja’, som uttalas med distinkt
olika kvalitet för e och ä.
64
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
3 Diftonger
En diftong är en följd av två vokalljud som ingår i en och samma stavelse. Vokalelementet i en stavelse är med andra ord inte detsamma i
början och slutet; man börjar med att uttala en vokal och avslutar med
en annan.
Estniska utmärker sig genom att ha ett stort antal diftonger, hela tjugosex stycken. Men av dessa kan endast arton uppträda i såväl långa
som överlånga stavelser. Resterande åtta förekommer bara i överlång
stavelse. Begreppen lång och överlång stavelse förklaras i avsnitt 5
nedan.
De arton diftonger som förekommer i såväl långa som överlånga stavelser kallar vi primära diftonger, medan de som endast uppträder i
överlånga stavelser, kan anses vara sekundära.
Tabell 3:2. Estniskans primära diftonger sorterade efter andra komponent.
Diftong
Huvudbetonad ställning
andra kvantiteten
tredje kvantiteten
Bibetonad ställning
ea
teade ’meddelande’ teadma ’veta’
–
ae
oe
õe
äe
laevad ’fartyg’ NP
koerad ’hundar’ NP
nõelad ’nålar’ NP
päevad ’dagar’ NP
laevu ’fartyg’ PP
koeri ’hundar’ PP
nõelu ’nålar’ PP
päevi ’dagar’ PP
–
–
–
–
ai
ei
oi
ui
õi
äi
öi
üi
aine ’ämne’
eile ’i går’
toime ’verkan’
kuiva ’torr’ GS
sõiduk ’fordon’
käive ’omsättning’
köide ’bokband’
süidi ’svit’ GS
aitama ’hjälpa’
eitama ’förneka’
soine ’sank’
kuiva ’torra’ PS
sõitma ’åka’
käima ’gå’
köite ’bokband’ GS
süiti ’svit’ PS
armsaid ’kära’ PP
kalleid ’dyra’ PP
–
raamatuid ’böcker’ PP
–
–
–
–
au
iu
ou
õu
äu
laulud ’sånger’
kiusu ’trots’ GS
sousti ’sås’ GS
lõuna ’syd; middag’
räusata ’skrävla’
laule ’sånger’ PP
kiusu ’trots’ PS
sousti ’sås’ PS
lõunad ’middagar’
näuguma ’jama’
–
–
–
–
–
Anm. GS = genitiv singular, NP = nominativ plural, PS = partitiv singular, PP
= partitiv plural.
65
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
Estniskans diftonger kan som första komponent ha vilken vokal som
helst, /a e i o u õ ä ö ü/. Som andra komponent förekommer bara /a e i o
u/. De vokaler som kan förekomma som andra komponent är således
desamma som också kan förekomma som monoftonger i icke-första
stavelser i estniska ord, med undantag för /o/. Se tabell 3:2 och 3:3.
Förutom de diftonger som förtecknas i tabell 3:2 och 3:3 finns ett antal diftonger som bara möter i främmande ord, nyare inlånade ord eller
estniskans dialekter. Dialektalt finns även följande diftonger: /ie üe ue;
ia üa ua; uo eu/. I standardspråket uppträder de endast i främmande ord
som pieteet, müeliit, duellant, dialoog, hüatsint, dualism, bioloogia,
fluor, reuma. Enbart i främmande ord förekommer dessutom /io üo/:
bioloog, müokard.
Tabell 3:3. Estniskans sekundära diftonger sorterade efter sista komponent.
Diftong Huvudbetonad ställning
andra kvantiteten
tredje kvantiteten
–
öe
söed ’kol’ NP
Bibetonad ställning
–
oa
õa
öa
–
–
–
toad ’rum’ NP
lõad ’ledband’ NP
söandama ’nännas’
–
–
–
ao
eo
õo
äo
–
–
–
–
kaotama ’förlora’
teosed ’verk’ NP
tõotus ’löfte’
näotu ’ful’
–
–
–
–
Anm. NP = nominativ plural.
I en del språk finns även triftonger, dvs. stavelser som består av hela
tre olika vokalljud. Det brittiska uttalet av ordet fire ’eld’ kan betecknas
som triftongiskt. När man uttalar vokalelementen i det ordet, börjar man
med ett a för att fortsätta till i och avsluta med ett ə.
Estniska har inga triftonger, även om man kan förledas att tro det av
stavningen av några estniska ord och ordformer. Ord som õie
’blomma(n)s’ och äia ’svärfars’ (båda orden är genitiv singular) är
tvåstaviga och har en diftong i första stavelsen: õi-e, äi-a; bindestrecket
anger stavelsegräns.
66
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
4 Konsonanter
En konsonant kan sägas vara motsatsen till en vokal: ett språkljud som
bildas genom att luftströmmen från talarens lungor någonstans i de övre
luftvägarna (svalget, munhålan och näshålan) förträngs så att ett brus
uppstår eller för ett ögonblick spärras av helt. En konsonant kan inte
ensam bilda stavelsekärna, utan grupperar sig kring en sådan; därav den
svenska synonymen ”medljud” för konsonant.
Estniska har sjutton konsonantfonem. Se tabell 3:4.
Tabell 3:4. Estniskans konsonantfonem.
Artikulationssätt
klusil
frikativa
likvida
nasal
halvvokal
Artikulationsställe
labial
dental
p
v, f
m
t
s, š
l, r
n
palatal
velar
ť
ś
ľ
ń
j
k
laryngal
h
Ar tiku lationsst ä l len : labial = läpparna, dental = tänderna, palatal = hårda
gommen, velar = mjuka gommen, laryngal = strupen.
Artiku lationssätt: klusil: luftströmmen från talarens lungor stängs av i
någon del av talapparaten och öppnas hastigt igen; frikativa: luftströmmen
förträngs så att ett friktionsbrus uppstår; likvida: luftströmmen stängs av i del
av munnen samtidigt som luften strömmar fritt i en annan del; nasal: luftströmmen passerar genom näsan; halvvokal: bildas genom att luftströmmen har fri
passage genom munnen (i likhet med en vokal), men ljudet utgör inte stavelsekärna (i likhet med en konsonant).
En del konsonanter uttalas så att stämläpparna börjar vibrera när luftströmmen från lungorna passerar genom röstspringan, glottis. Konsonanter som uttalas med sådan stämbandston kallas tonande, medan de
som uttalas utan stämbandston kallas tonlösa.
Estniskans tonlösa konsonantfonem:
Estniskans tonande konsonantfonem:
/p t ť k f s ś š h/.
/m n ń v l ľ r j/
Muljerade konsonanter
/ť ś ń ľ / är tecken för muljerade eller palataliserade konsonanter.
Muljering eller palatalisering innebär att konsonanten uttalas med ett
inslag av j.
Muljerade konsonanter är inte särskilt vanliga i löpande tal. Ändå är
muljeringen en viktig komponent i estniskt uttal. Skillnaden mellan en
67
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
muljerad och en icke muljerad konsonant innebär nämligen olika betydelse: kann utan muljering betyder ’kanna’, medan kańn med muljering
betyder ’leksak; blomma’; palk utan muljering betyder ’lön’, paľk med
muljering betyder ’bjälke’. De muljerade ljuden /ť ś ń ľ/ är således
självständiga fonem i förhållande till sina omuljerade parhästar /t s n l/.
De muljerade konsonanterna har en begränsning: De kan bara förekomma direkt efter en huvudbetonad vokal.
I skrift görs ingen skillnad mellan muljerade och icke muljerade konsonanter. Likväl går det att identifiera ord med muljerade konsonanter,
eftersom det i nästa stavelse ofta följer ett i eller j. Det ser man så fort
man böjer ordet: ’leksak; blomma’ heter kańn i grundform (nominativ)
och kańni i genitiv, medan ordet för ’kanna’, kann, i genitiv heter kannu
och inte har något muljerat n. De muljerade konsonanternas förekomst i
estniska är alltså i mångt och mycket en följdeffekt av att den följande
stavelsen innehåller eller har innehållit ett i eller j.
De muljerade konsonanterna har emellertid också etablerat sig i ord
och ordformer där inget efterföljande i eller j finns. Några exempel på
detta ges nedan i vänsterspalten; högerspalten ger exempel på ord med
identisk ljudsammansättning fast utan muljerad konsonant. Exemplen
visar de muljerade konsonanternas status av fonem:
kuťsu
kaśte
ańde
muľle
’vovve’
’lådor’
’allmosor’
’bubblor’
– kutsu!
– kaste
– ande
– mulle
’kalla (på någon)!’
’dagg; sky, sås’
’begåvningens’
’(åt) mig’.
Muljerade konsonanter som inte följs av ett i eller j i nästa stavelse förekommer i informellt använda ord, ofta om ordet har en smeksam eller
nedsättande anstrykning, som jaľka ’fotboll’, luľla ’dikt’, moľu ’ansikte,
nylle; idiot, korkad människa’, muśu ’puss’, mõńna ’behaglig’. De muljerade konsonanterna möter även i slangord som końsa ’konsert’, maťa
’(skolämnet) matematik, matte’, tońna ’(räkneordet) ett tusen’, och i
barnspråkliga ord som kõťu ’mage’, mine tuťtu! ’gå och sussa!’
I språkvetenskaplig litteratur och bättre estniska ordböcker brukar de
muljerade konsonanterna vara markerade med ett litet upphöjt komma
efter eller över tecknet för den muljerade konsonanten, som i exemplen
ovan.
De kort och slappt uttalade klusilerna b, d, g
De estniska bokstäverna b, d, g betecknar inte riktigt samma ljud som
motsvarande svenska bokstäver. De svenska b, d, g är tonande ljud med
fonemstatus. Minimala par som visar att de är fonem: bil – pil, dag –
tag, gap – kap. De estniska b, d, g är däremot tonlösa och saknar fonemstatus, de är korta allofoner av /p, t, k/.
68
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
Estniskans b, d, g uttalas med svagare anspänning, mindre artikulatorisk energi än p, t, k, så som svenskans motsvarade bokstav uttalas intill
tonlösa ljud, som i orden snabbt, bädds och resdag. Den fonetiska termen för detta är att b, d, g är lenisklusiler, i förhållande till p, t, k som är
fortisklusiler.
Estniskans b, d, g är inga självständiga språkljud (fonem), utan endast korta och slappt uttalade varianter av p, t, k. Därför upptas b, d, g
inte i översikten över estniskans konsonantfonem i tabell 3:4.
Uttalet av n
En ytterligare detalj som man bör vara observant på är att bokstaven n
uttalas på tre olika sätt, eller annorlunda uttryckt: fonemet /n/ har tre
allofoner:
1. [n] vannud ’du svär’, vanligt n
2. [ń] (vanligen före i eller j) vannid ’bad(kar)’; muljerat n
3. [ŋ] (före g eller k) vangid ’fångar’; ng-ljud.
Det tredje uttalet (ng-ljud) förekommer bara om n står före /k/ (skrivtecknen g eller k). Man uttalar alltså g eller k som ett separat ljud efter
själva ng-ljudet, [ŋG], som i [vaŋGiD].
Estniskans sje-ljud
Bokstäverna š och ž betecknar estniskans sje-ljud. Det förra, š, markerar
ett långt, det senare ett kort och slappt uttalat sje-ljud.
Halvvokalerna j och w
Det finns språkljud som är både vokaler och konsonanter: De bildas
som vokaler, det vill säga med fri luftpassage genom de övre luftvägarna, men de har konsonantisk funktion och bildar således inte själva stavelse. Sådana övergångsljud kallas halvvokaler, men brukar klassificeras som konsonanter eftersom de fungerar som konsonanter.
Estniska har två halvvokaler: j och w. Båda kan bara förekomma i
början av en stavelse, normalt inuti ord vid gränsen mellan första och
andra stavelsen. Där fyller de en viktig lucka i ordets ljudstruktur genom att upphäva den ”vokalkrock” som annars skulle uppstå vid stavelsegränsen om ordets första stavelse slutar på vokal eller diftong och
nästa stavelse börjar på vokal. Om första stavelsen slutar på ett långt i
(sii-a ’hit’) eller diftong med i som andra komponent (ai-a ’trädgårdens;
staketets’) är halvvokalen j: [sii-ja], [ai-ja], och om första stavelsen
slutar på långt u (kuu-ed ’kavajerna’) eller diftong (kau-a ’länge’) är
halvvokalen w: [kuu-wed], [kau-wa]; bindestrecken markerar stavelsegräns.
69
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
I denna funktion markeras halvvokalerna inte i skrift. Exempelorden
skrivs: siia, aia, kuued, kaua. Därutöver kan j uppträda i andra positioner: i början av ord (juba ’redan’) och inuti ord (maja ’hus’, müüja ’expedit; försäljare’). I sådana fall använder man i skrift bokstaven j.
Ett vokalrikt språk
I löpande estniskt tal är omkring fyrtiofem procent av språkljuden vokaler och femtiofem procent konsonanter. Det kan med andra ord hända
att flera vokaler hopas i ett och samma ord. Det gäller i synnerhet sammansatta ord som
kuu-uurija
jää-äär
öötöö
õueaiaäär
hauaööõudused
’månforskare’
’iskant’
’nattarbete’
’kanten på staketet i trädgården’
’gravnattshemskheter’.
Märk att man använder bindestreck om fyra eller flera likadana vokaler
hamnar bredvid varandra i ett ord. Det gör man för att underlätta läsningen.
Exemplen är, med undantag för de tre första orden, konstruerade,
men man kan i ”verkliga livet” mycket väl stöta på enkla estniska ord
och ordformer som nästan bara består av vokaler, t.ex.
äi
õu
eo
’svärfar’
’gård’
’groddens’ (genitiv singular)
aia
äia
laua
õue
’trädgårdens; staketets’ (genitiv singular)
’svärfars’ (genitiv singular)
’bordets’ (genitiv singular)
’gårdens’ (genitiv singular).
Som synes är de fyra sista orden också exempel på ord med halvvokal.
70
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
5 Rytm, melodi och längd: prosodi
Språkens ljudsystem skiljer sig inte endast genom att ha olika uppsättningar av fonem, utan använder dessutom rytmiska och melodiska medel för att särskilja betydelser hos stavelser, ord, ordgrupper och satser
samt för att framhäva eller gruppera delar av talet. Sådana rytmiska och
melodiska medel kallas med en sammanfattande benämning prosodiska. I praktiken rör det sig främst om växlingar mellan betonade och
obetonade stavelser (betoning), varierande grundtonsfrekvens (intonation) och variationer i längd (kvantitet). Då ett prosodiskt medel
används för att särskilja betydelser mellan två i övrigt identiska ljudföljder, sägs det vara distinktivt.
Betoning är att framhäva
Betoning innebär att ett visst segment i en ljudföljd framhävs. Framhävningen sker genom att talaren ändrar den ton som alstras av stämläpparnas vibrationer, den s.k. grundtonen, samtidigt som uttalet blir
intensivare. Segmentet som framhävs på detta sätt är oftast en stavelse,
närmare bestämt stavelsekärnan – vokalen.
I estniska ord är stavelserna antingen huvudbetonade (markeras i
detta kapitel med . efter den huvudbetonade vokalen), bibetonade
(tecknet är :), eller obetonade (utan särskilt tecken).
Betoningens placering i estniska ord är förutsägbar: Vanligen är
första stavelsen huvudbetonad; den tredje, femte osv. är bibetonad; den
andra, fjärde osv. obetonad. Så är det exempelvis i ordet (bindestreck
anger stavelsegräns):
vii.-mas-te:-le-gi:
’även åt de sista’
Genom att den första stavelsen i ett estniskt ord vanligen har huvudbetoning, hjälper betoningen till att urskilja gränser mellan olika ord i
talet. Samma funktion fyller mellanrummet mellan orden i en skriven
text.
Med sitt omväxlande framhävande av stavelserna, betonad-obetonadbetonad-obetonad, skulle man kunna säga, med en term som är lånad
från versläran, att estniska i grund och botten är ett trokeiskt språk.
Troké är en versfot som består av en betonad och en obetonad stavelse.
Det finns emellertid några faktorer som upphäver den trokeiska rytmen. Den sista stavelsen i ett ord är för det mesta bibetonad, alldeles
oavsett om den är ”udda”, dvs. normalt bibetonad, eller ”jämn”, dvs.
normalt obetonad. De enda undantagen är de ord som slutar på en än71
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
delse som består av fler än en stavelse; i dessa ord har ändelsens första
stavelse alltid bibetoning:
ko.r-ra-li:kku
’(den) ordentliga’
-lik är en ändelse som anger att ordet är ett adjektiv; när man böjer ett
ord med denna ändelse blir ändelsen flerstavig; den grammatiska formen i detta fall är partitiv singular som markerar objekt.
I sammansatta ord är dessutom efterledets första stavelse bibetonad:
rau.d+tee:||sõi:du+plaa:ni-de:s
’i tågtidtabellerna’.
I främmande ord kan vilken stavelse som helst uppbära huvudtryck,
med undantag för de eventuella ändelser som man lagt till det främmande ordets stam. Om huvudtrycket ligger på den tredje eller någon
därpå följande stavelse, är ordets första stavelse alltid bibetonad.
Estniska har en generell tendens till att betoningsmässigt ”förestniska” främmande ord, det vill säga att flytta huvudtrycket till den första
stavelsen, varvid den långa vokalen i den ursprungligen huvudbetonade
stavelsen förkortas. Särskilt gäller det främmande ord vars sista stavelse
består av lång vokal+l, n eller r. Några exempel på främmande ord som
betoningsmässigt anpassats till estniskt betoningsmönster – och också
fått ändrad stavning – ges i tabell 3:5.
Tabell 3:5. Några främmande ord som fått estniskt betoningsmönster.
Äldre uttal
alkohool
personaal
pelikaan
tärpentiin
pensionäär
legionäär
Nutida uttal Betydelse
→
→
→
→
→
→
alkohol
personal
pelikan
tärpentin
pensionär
leegionär
’alkohol’
’personal’
’pelikan’
’terpentin’
’pensionär’
’legionär’
Det finns ett antal ord som av en del talare uttalas med betoningen på
sista stavelsen, medan andra talare uttalar samma ord med betoningen
på första stavelsen. Exempel på sådana ord som så att säga står och
väger mellan en ursprunglig (äldre) och en ”förestniskad” betoning är
kefiir och keefir ’kefir’, oktaav och oktav ’oktav’ samt sümptoom och
sümptom ’symptom’.
Förutom att betoningen markerar gränsen mellan olika ord, indelar
den också talet i taltakter. En taltakt är en uttalsenhet, en sekvens av
stavelser som uttalas samlat, utan paus. Till följd av estniskans trokeiska
betoningsstruktur består en taltakt normalt av två stavelser, en betonad
och en obetonad, men den kan också vara enbart enstavig eller, i främ72
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
mande ord, sammansättningar eller avledda ord, omfatta hela tre stavelser. Taltakten börjar alltid med en betonad stavelse.
Estniska har tre möjliga taltakter. De skulle kunna åskådliggöras på
följande sätt, där tecknet X står för betonad stavelse och z för bi- eller
obetonad stavelse:
X
Xz
Xzz
pann ’(stek)panna’, kook ’bakelse’
orav ’ekorre’, tütar ’dotter’
orava ’ekorrens’, tütrele ’åt dottern’.
Alla estniska ord innehåller någon av dessa taltakter, antingen enskilt
eller flera i kombination. Estniskans vanligaste taltakt är Xz, alltså en
uttalsenhet om två stavelser, en betonad och en obetonad.
Exempel på några längre estniska ord med taltaktsgränserna markerade med bindestreck:
Xz-Xz
Xz-Xz
X-Xzz
Xz-X-Xzz
paran-dama
tütar-dele
pann-kookide
pere-kond-likkude
’laga, rätta’
’åt döttrarna’
’pannkakornas’
’familje-’.
Taltaktsgränser i främmande ord exemplifieras i kapitel 9, avsnittet om
stadieväxling.
Vitsen med att känna till taltakterna torde vara uppenbar: Den hjälper
en att dela upp längre ord i segment, så att man betonar orden rätt och
därmed får en språkäkta rytm i talet. Vi har anledning att återkomma till
taltakterna lite längre fram i detta kapitel.
Intonation varierar röstens tonhöjd
Ordintonation
Ett svenskt ord som buren kan uttalas på två olika sätt, beroende på
ordets betydelse. Ordet kan vara bestämd form av substantivet bur (en
fågel sitter i buren) och perfektparticip av verbet bära (bördan är buren). Orden består av samma språkljud och är betonade på första stavelsen, men skiljer sig åt genom grundtonens olika förlopp. Det grundtonsförlopp som representeras av substantivformen buren har en topp och
kallas akut accent, medan verbformens grundtonsförlopp har två toppar
och kallas grav accent.
Ett språk som använder intonationen i enskilda ord eller ordformer
distinktivt på detta sätt sägs vara ett tonspråk. Svenska är således ett
tonspråk, liksom lettiska, litauiska och kinesiska, men estniska är det
inte. Därmed inte sagt att intonationen skulle vara oviktig för estniskan,
den yttrar sig bara på annat sätt: den hänger samman med kvantiteterna,
73
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
som beskrivs i två följande avsnitt nedan, och manifesteras vid uttal av
hela satser. Men innan vi går in på estniskans kvantiteter ska vi nämna
något om satsintonation.
Satsintonation
När det gäller satsintonation skiljer man mellan tre huvudtyper: stigande
(↗), rak (→) och fallande (↘). Ett neutralt estniskt yttrande karakteriseras av att tonkurvan faller i slutet:
Saade algab kell ↘kaheksa.
’programmet börjar klockan åtta’.
Det gäller såväl påståenden, frågor som utrop. Därmed markerar intonationen var ett yttrande slutar och ett annat börjar. Men eftersom huvudbetonade stavelser uttalas med något högre tonläge än stavelser med
bibetoning och obetonade stavelser, blir resultatet ändå att tonkurvan i
ett estniskt yttrande växlar något mot en allmänt fallande bakgrund.
Stigande intonation används i estniska främst för att markera att talaren är överraskad av det som sagts:
Saade algab kell ↗kaheksa?
’börjar programmet klockan åtta?’
I längre yttranden, sådana som består av flera satser, stiger intonationen
vid gränsen mellan satserna för att markera att yttrandet inte är avslutat:
Saade algab kell ↗kaheksa, aga
meie seda ei ↘vaata.
’programmet börjar klockan åtta
men vi kommer inte att titta på det’.
I informell talad estniska uttalas frågor utan frågeord också med stigande intonation i slutet av satsen:
Tuled sa kohe? ↗
’kommer du genast?’
Med frågeord hade satsen lytt kas sa tuled kohe? och haft fallande intonation. Om frågor och frågeord se avsnittet ”Att ställa en fråga” i kapitel 12.
Svenska påståendesatser har liksom de estniska en allmänt fallande
intonationskurva, men frågor kan uttryckas med stigande intonation, i
synnerhet om frågeord inte används.
Kvantitet innebär betydelseskiljande längd
Med kvantitet förstås den relativa tid som det tar att uttala ett visst
språkljud, en stavelse eller ett ord. En given sekvens av språkljud kan få
olika betydelse om längden förändras på något av dess ljud. Det ser vi i
svenska ordpar som kal gentemot kall, rus gentemot russ och dit gentemot ditt; vokalerna i kal, rus och dit är långa, men korta i kall, russ och
ditt.
74
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
Ett språk som regelmässigt använder kvantitetsskillnader för att
skilja mellan ords betydelser kallas kvantitetsspråk. Både svenska
och estniska är kvantitetsspråk, fast på lite olika sätt.
I svenska hänger de betydelseskiljande längdskillnaderna ihop med
vokalens längd i betonade stavelser. Vokalens längd avgör om den följande konsonanten ska vara kort eller lång: en kort vokal följs av en
lång konsonant och tvärtom, en lång vokal följs av en kort konsonant.
Därav följer att svenskans betonade stavelser har endast två möjliga
strukturer:
1. kort vokal+lång konsonant:
2. lång vokal+kort konsonant:
kall, russ, ditt
kal, rus, dit.
Märk hur svenskans stavning signalerar vokalens kvantitet: en kort vokal markeras genom att den efterföljande konsonanten skrivs dubbelt;
en lång vokal följs däremot av en enkeltecknad konsonant. Även en
sekvens av två eller flera konsonanter signalerar att den föregående
vokalen uttalas kort: kalk, hemskheter.
Med längdskillnaderna följer i svenska ofta också en skillnad i vokalens klangfärg. Korta vokaler uttalas i regel mer centralt i munnen än
långa: Tungryggens högsta punkt drar sig närmare munnens mitt än
annars när man uttalar vokalerna.
Om svenskans kvantitetssystem sålunda i första hand avser vokalkvantiteten, har estniska både vokalkvantitet och konsonantkvantitet.
Det finns alltså inte någon koppling mellan vokalens och konsonantens
längd i en och samma stavelse. Dessutom skiljer man i estniska mellan
tre olika kvantiteter: kort, lång och överlång. De brukar kallas kvantitet
1 (”kort”, ofta förkortat Q1), kvantitet 2 (”lång”, Q2) respektive kvantitet 3 (”överlång”, Q3). Även om inte riktigt alla tänkbara kombinationer
av korta, långa och överlånga vokaler och konsonanter realiseras, har
estniska ändå betydligt fler strukturer i betonad stavelse än svenska:
1. kort vokal+kort konsonant:
sada ’hundra’ (Q1)
2. kort vokal+lång konsonant:
3. lång vokal+kort konsonant:
4. lång vokal+lång konsonant:
sete ’sediment’ (Q2)
saada! ’sänd!, skicka!’ (Q2)
saate ’ni får’ (Q2)
5. kort vokal+överlång konsonant:
6. överlång vokal+kort konsonant:
7. överlång vokal+överlång konsonant:
sette ’sedimentets’ (Q3)
saada ’att få’ (Q3)
saate ’sändningens’ (Q3).
Som exempelorden visar, signalerar stavningen i estniska också språkljudens kvantitet, fast på ett annorlunda sätt än vad svenskans stavning
gör. Ett kort språkljud skrivs med en bokstav medan ett långt och överlångt språkljud skrivs dubbelt. Det gäller alla vokaler och de flesta kon75
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
sonanterna utom klusilerna samt f och š. Bokstäverna g, b, d, ž markerar
korta ljud, medan k, p, t och š betecknar motsvarande långa ljud. Ett f
mellan tonande ljud betecknar ett långt ljud och ff ett överlångt. Förhållandet mellan uttal och stavning för dessa ljud framgår av exemplen i
tabell 3:6. Närmare om principerna för estniskans stavning i avsnittet
”Stavning”.
Tabell 3:6. Stavningen av /k p t š f/ i olika kvantiteter efter kort vokal.
Fonem Kvantitet 1 Kvantitet 2 Kvantitet 3
”kort”
”lång”
”överlång”
/p/
/t/
/k/
/š/
/f/
kabi
kade
lage
–
–
kapi
kate
lake
duši
blufi
kappi
katte
lakke
dušši
bluffi
Anm. Översättning av exempelorden: kabi ’hov’, kapi ’skåpets’, kappi ’(in) i
skåpet’; kade ’avundsjuk’, kate ’hölje, överdrag’, katte ’höljets, överdragets’;
lage ’flack; kal, tom’, lake ’slabb (om dryck)’, lakke (upp) i taket’; duši
’duschens’, dušši ’(jag ser) duschen’; blufi ’bluffens’, bluffi ’bluffen’ (partitiv).
När det gäller möjligheterna att kombinera korta och långa vokaler och
konsonanter i en och samma stavelse är svenska och estniska således
rätt olika. En svensktalande som lär sig estniska har naturligtvis inte
svårt att uttala de estniska kombinationer som också finns i svenska, det
vill säga kort vokal+lång konsonant (ord som sete ’sediment’) och lång
vokal+kort konsonant (saada! ’sänd!, skicka!’). Inte heller kombinationerna kort vokal+överlång konsonant (sette ’sedimentets’) och överlång vokal+kort konsonant (saada ’att få’) är svåra att åstadkomma.
Möjligen kan kombinationerna lång vokal+lång konsonant (saate ’ni
får’) och överlång vokal+överlång konsonant (saate (tv-) programmets’) kännas lite ovana i början, men det brukar vara ett snabbt övergående problem. Den uttalsmässigt lite vanskliga estniska stavelsestrukturen för en svensktalande är den kortstaviga, alltså ord med kombinationen kort vokal i den första stavelsen följd av kort konsonant (sada
’hundra’). I sådana ord tänjer svensktalande gärna på antingen vokalen
eller konsonanten, så att resultatet blir ett ord med någon av de två möjliga svenska stavelsestrukturerna – och ofta med helt annan estnisk betydelse än den avsedda, t.ex. saada! ’skicka!’ eller saada ’att få’ i stället
för sada ’hundra’. Det finns alltså all anledning att vara särskilt uppmärksam när det gäller uttalet av kortstaviga estniska ord som mina
’jag’ och sina ’du’, ema ’mor’ och isa ’far’, muna ’ägg’ och kana
’höna’, kala ’fisk’ och kera ’klot’.
76
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
Hur vet man vilken kvantitet ett estniskt ord har?
Man brukar säga att ett visst estniskt ord har den eller den kvantiteten.
Då menar man den huvudbetonade stavelsens kvantitet. Det är nämligen
den som primärt avgör ordets kvantitet. Närmare bestämt framgår ett
ords kvantitet av den huvudbetonade stavelsens vokal, eller vokaler,
plus samtliga efterföljande konsonanater. Denna del av ett ord kallas
ordets kärna, på estniska sõna sisehäälikud, ”ordets inre ljud”. I följande exempel markeras ordkärnan med halvfet stil:
alustama
lauldakse
lennukiga
ööd
organisatsioonides
’påbörja’
’det sjungs’
’per flyg; med flygplanet’
’nätter’
’i organisationerna.
I vissa fall bestämmer man ett ords kvantitet efter kärnan i ordets avledningsändelse. Det gäller avledningsändelserna -ik, -lik, -nik, -stik, -mik,
-vik, -ndik och -kond. De uppräknade ändelserna är nämligen stadieväxlande suffix. Termen stadieväxling förklaras i kapitel 9:
aadlikud
kirjalikud
kirjanikke
laevastikud
lugemikkudega
olevikus
kõrgendikuni
naiskonnas
’de adliga’
’skriftliga’
’(flera) författare’
’flottor’
’med läseböckerna’
’i nuet’
’fram till det höglänta området’
’i damlaget’.
Om ordets kärna består av en kort vokal som följs av en kort konsonant,
räknas ordet som kort, det har kvantitet 1: ala ’område’, koli ’skräp’,
kivi ’sten’, sajab ’det regnar/snöar’, magab ’sover’. Sådana ord kallas
kortstaviga ord.
Motsatsen till kortstaviga ord, ord i kvantitet 2 eller 3, kallas långstaviga. Om kärnans vokal eller konsonant är lång och kärnan för övrigt inte innehåller något ljud som är överlångt, är ordet i andra kvantiteten: kooli ’skolans’, kolli ’spökets’, paagid ’(bensin)tankar’, pakid
’paket’, lipud ’flaggor’, tutid ’tofsar’, šefid ’chefer’, dušid ’duschar’,
ahjud ’ugnar’, ahvid ’apor’, kontserdid ’konserter’, kujutelmad ’föreställningar’.
Om något av ordkärnans ljud är överlångt, är också ordet överlångt:
(laps läheb) kooli ’(barnet går) till skolan’, (näen) kolli ’(jag ser) ett
spöke’, (näen) paake ’(jag ser) bensintankar’, (laps avab) pakke ’(barnet öppnar) paket’, lippe ’flaggor’, tutte ’tofsar’, šeffe ’chefer’, dušše
77
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
’(flera) duschar’, ahjusid ’ugnar’, ahve ’apor’, kontserte ’konserter’,
kujutelmi ’föreställningar’.
Som framgått av flera exempel i detta avsnitt är estniskans tre stavelsekvantiteter betydelseskiljande, distinktiva. Därför brukar det heta att
estniskans kvantiteter är fonematiska. Trots detta brukar man inte inkludera kvantitativt betingade fonem i förteckningarna över estniskans
fonem; det skulle innebära att estniska har ett orimligt stort antal vokaloch konsonantfonem.
Prosodiska medel i samverkan
Av beskrivningen i det förra avsnittet kan man få intrycket att estniskans kvantitetssystem inskränker sig till de enskilda språkljudens längd
i ordets kärna, alltså i princip i den huvudbetonade stavelsen. Det är inte
riktigt hela sanningen.
För det första hänger estniskans kvantiteter nära ihop med ordintonationen och för det andra omfattar företeelsen ordets huvudbetonade
stavelse och den närmast följande stavelsen, alltså en hel taltakt.
I praktiken innebär det att estniskans kvantitetssystem har bäring
endast på två- och flerstaviga ord. De enstaviga orden kan helt lämnas
åt sidan; om de är betonade, brukar de hänföras till kategorin överlånga
ord. Obetonade enstaviga ord är främst kortformerna av personliga pronomen (ma ’jag’, sa ’du’, ta ’hon/han’, me ’vi’, te ’ni’, nad ’de’ och
böjda former av dessa ord), konjunktioner (ja ’och’), subjunktioner (sest
’därför att’), bisatsinledare (kui ’när; om’), frågeord (kes ’vem’) och
negationsordet ei ’inte’ (sa ei tule ’du kommer inte’). Det sagda kan
behöva förklaras närmare. Låt oss ta det hela från första början och utgå
från taltakten.
Estniska har en stark tendens till att hålla taltakterna någorlunda lika
långa. Det innebär att om första stavelsen i en taltakt är kort, förlängs
den andra stavelsen, så att hela taltakten blir nästan lika lång som en
taltakt med lång första stavelse och kort andra stavelse. Eller annorlunda uttryckt: Ju kortare den första stavelsen är, desto längre är
andra stavelsen. Ett ord i första kvantiteten har längre andra stavelse än
ett ord i andra kvantiteten och ett ord i andra kvantiteten har längre
andra stavelse än ett ord i tredje kvantiteten. Det är till och med så att i
ett kortstavigt ord uttalas andra stavelsens vokal något längre än vokalen i den första, men utan att den andra stavelsens vokal skulle vara
hellång, och därför skulle behöva skrivas med två bokstäver.
Grafiskt och mycket förenklat skulle det kunna uttryckas på följande
sätt, där antalet x anger olika längd (ju fler x, desto längre stavelse);
bindestrecket markerar gränsen mellan taltaktens första och andra stavelse:
78
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
första kvantiteten, koli ’skräp’:
andra kvaniteten, kooli ’skolans’:
tredje kvantiteten, (näen) kooli ’(jag ser) skolan’:
x-xx
xxx-xx
xxxx-x
Det råder således ett omvänt proportionellt förhållande mellan första
och andra stavelsens längd i ord som har första, andra och tredje kvantiteten.
Dessutom samverkar stavelsernas längd med ordets intonation. Det
sker genom att grundtonen uppvisar lite olika förlopp i ord med de tre
kvantiteterna. I ord med första och andra kvantiteten beskriver grundtonen en jämn, först sakta stigande, sedan sakta sjunkande kurva vars
topp hamnar på gränsen mellan taltaktens första och andra stavelse. Det
får till följd att stavelserna i sådana ord gör ett jämnt och balanserat
intryck jämfört med ord i tredje kvantiteten, där grundtonen stiger brant
i början av den huvudbetonade stavelsen och sedan avtar; det ger ordet
en framtung och intensiv eller spänd prägel.
Kvantiteterna har gjort estniska känd bland fonetiker långt utanför
Estlands gränser. Orsaken är att om ett språk över huvud taget gör skillnad mellan korta och långa fonem, är det fråga om en opposition mellan
kort och lång, som i svenska, alltså en binär opposition. Med sina tre
fonematiskt distinktiva längder skulle estniska alltså vara ett påfallande
undantag bland världens språk.
Den förste som beskrev estniskans kvantitetsförhållanden vetenskapligt var Mihkel Weske, en av de första språkvetarna av estnisk börd. Det
gjorde han i sin doktorsavhandling som utkom i Leipzig 1872. Han
skrev också den första systematiska överblicken över estniskans ljudsystem. Den utkom på estniska i Tartu 1879. Genom denna bok fick
uppfattningen att estniska språkljud har tre distinktivt olika längder stor
spridning. Uppfattningen vann allmänt erkännande och har upprepats i
de flesta läroböcker i estniska och estnisk fonetik ända in i våra dagar.
Ungefär samtidigt med Weske framförde Ferdinand Johann Wiedemann en lite annorlunda syn på saken. I en grundläggande estnisk
grammatik som gavs ut på tyska i Sankt Petersburg 1875 beskrev han
kvantiteterna som en prosodisk företeelse. I stället för termen kvantitet
talade han om accent. Wiedemann menade att estniska ord hade antingen lätt eller tung accent (betoning) och att dessa fördelade sig olika mellan stavelserna så att en kort stavelse alltid hade lätt accent (motsvarande Weskes första kvantitet), medan en lång stavelse kunde ha antingen lätt (andra kvantiteten) eller tung accent (tredje kvantiteten).
Wiedemanns tolkning föll emellertid i glömska och återupprättades inte
förrän i början av 1960-talet genom Robert T. Harms i USA och Valter
Tauli i Uppsala.
Då fonetiker i början av 1900-talet började analysera tal med hjälp av
instrument låg det nära till hands att även undersöka estniskans kvanti79
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
teter för att bekräfta eller vederlägga uppfattningen om estniskans tre
kvantiteter som då ännu byggde på auditiv grund, hörselintryck. Experimentalfonetiska undersökningar vid Tartu universitet på 1930-talet bekräftade att estniska har tre distinktiva kvantiteter, men visade också på
en koppling mellan ords kvantitet och intonation. Resultaten redovisades vid en internationell fonetikkongress i Paris 1938 av Paul Ariste och
väckte stor uppmärksamhet.
Det råder fortfarande ingen total samsyn om hur man ska tolka den
roll som olika prosodiska medel spelar när det gäller estniskans kvantiteter. Det står emellertid klart att det är en komplex företeelse som
kombinerar olika prosodiska medel.
80
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
6 Stavning
Tre konkurrerande principer för stavning
Estniskans stavning (ortografi) återspeglar uttalet rätt väl. Det innebär
att stavningen ger en god ledning för hur man ska uttala estniska ord.
Ändå representerar estnisk ortografi inte mindre än tre olika stavningsprinciper: fonetisk, morfologisk och traditionsprincip.
Den fonetiska principen innebär att man strävar efter att i skrift
återge uttalet så exakt och konsekvent som möjligt. Då ska ett visst
fonem alltid återges med en och samma bokstav. Korta fonem skiljs
från långa, vilket i estniska sker genom att de korta skrivs med en bokstav och långa med två, utom när det gäller klusilerna (p, t, k) samt f och
š. Närmare om detta i avsnittet om estniskans kvantiteter.
Den regeln har ett viktigt undantag: I konsonantförbindelser skrivs
alla konsonanter med bara en bokstav, oavsett längd. Ordet för ’slut,
ände’ heter lõpp med två p för att markera att ordet är överlångt. Då
man gör adjektiv av ordet genom att lägga till adjektivändelsen -lik
skrivs det med bara ett p: lõplik ’slutgiltig’. Samma sak gäller när man
böjer orden: ’bulle’ heter i grundform kukkel, men i plural kuklid ’bullar, bullarna’. Ordformen är i båda fallen överlång. Den fonetiska principen är annars den avgjort viktigaste för estnisk stavning.
Ibland kommer den fonetiska principen i konflikt med den morfologiska. Enligt den morfologiska principen ska alla former av ett ord
skrivas så lika som möjligt, så man lätt inser att de hör ihop, att de är
olika former av samma ord. I ordpar som kärbes–kärbsed ’fluga–flugor’
och jalg–jalgsi ’fot–till fots’ skiljer sig uttalet av b respektive g något,
men stavningen är oförändrad. Om man skulle stava kärbsed och jalgsi
enligt den fonetiska principen, skulle man skriva kärpsed och jalksi,
men det gör man alltså inte, eftersom kopplingen till kärbes och jalg då
fördunklas.
Exempel på det motsatta, olika stavning men lika uttal, ger ordparen
müüa–müüja ’att sälja–försäljare’ och käia–käija ’att gå–en gående’.
Här har man valt att stava ordet så att stavningen ger klar hänvisning
om vilket annat ord det hör samman med: Alla former av müüja skrivs
med j och alla former av müüa utan. Stavningen följer med andra ord
även här den morfologiska principen. Samma gäller stavningen med två
j i en ordform som majja ’in i huset’ som uttalas med halvvokal [maija],
men där man valt att låta kopplingen till grundordet maja ’hus’ tydligt
framgå av stavningen hellre än att stava enligt den fonetiska principen;
halvvokalerna uttalas bara kort, aldrig långt. Sådana avvikelser från den
81
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
fonetiska stavningsprincipen hör emellertid till ovanligheterna. De
nämnda exemplen är nästan de enda av denna typ.
Enligt traditionsprincipen stavar man ord så som de av hävd
stavas, trots att stavningen inte längre återspeglar uttalet. För många
estnisktalande är h i början av ord exempel på detta eftersom de i sitt
dagliga språk inte uttalar initiala h-ljud. Sådana ester säger spontant
ammas ’tand’ och ari ’borste’, men lär sig i skolan att skriva och kanske
även att uttala, åtminstone i mer formella sammanhang, hammas respektive hari. I sådana fall konserverar stavningen ett äldre uttal.
Alfabetet
Estniska skrivs och trycks, liksom svenska, med latinskt alfabet, närmare bestämt den bokstavsform som kallas antikva. Förr, från senmedeltiden och en bit in på 1900-talet användes gotisk skrift, även kallad
frakturstil, när man skrev och tryckte estnisk text. Övergången till den
nuvarande skriften, både som skrivstil och tryckalfabet, påbörjades i
slutet av 1800-talet och fullbordades före andra världskrigets utbrott. I
Sverige skedde övergången något tidigare, i stort sett under 1800-talet.
Det nutida estniska alfabetet har tjugosju bokstavstecken, eller grafem, som termen lyder, och det svenska tjugonio om man räknar med
w. De båda alfabeten skiljer sig således på ett antal punkter. Såväl det
estniska som svenska alfabetet har bokstavstecken som det andra saknar
och ordningsföljden är också bitvis olika. Jämför själv:
estniska alfabetet: a b d e f g h i j k l m n o p r s š z ž t u v õ ä ö ü
svenska alfabetet: a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z å ä ö
Med svenska som utgångspunkt reagerar man kanske i första hand inför
estniskans tecken för sje-ljudet: š och ž. De infördes i alfabetet på 1920talet. Tidigare skrev man dessa ljud vanligen sh och zh.
Det andra man nog reagerar inför är estniskans tecken för y-ljudet, ü,
som är samma tecken som används i tyska. Det påminner om det inflytande som tyska haft på estniska.
En tredje sak att lägga märke till är det speciella estniska grafemet õ.
Det infördes i början av 1800-talet. Tidigare användes flera olika bokstäver för att markera /õ/ i skrift: o, ö, e och a.
Ytterligare en detalj är ordningsföljden för prickbokstäverna och sjeljudens plats i alfabetet.
En sista skillnad är att svenska alfabetet har tre bokstäver som inte
har något eget uttal: c som uttalas antingen som k eller s, q som uttalas
som k, och z som uttalas som s. Grafem utan eget uttal saknas i det estniska alfabetet. Estniskans z förekommer bara i främmande ord och
uttalas som s, som i zooloogia ’zoologi’.
82
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
Ibland kan man i estniska texter stöta på andra latinska bokstäver än
de som upptas i alfabetet, nämligen om texten innehåller främmande
egennamn. Bokstäver som endast förekommer i främmande egennamn
är exempelvis c, č, q, x, y och å som i Cicero, Čapek, Montesquieu, New
York, Bordeaux och Århus. Dessa bokstäver kan med andra ord inte
sägas höra till estniska alfabetet. Följaktligen kallas de främmande bokstäver.
Bokstävernas namn på svenska och estniska skiljer sig i några fall.
Se tabell 3:7.
Tabell 3:7. Namnen på estniskans bokstäver.
Bokstav Namn
a
b
c
č
d
e
f
g
h
i
j
k
aa
bee, pehme pee
tsee
tšee
dee, pehme tee
ee
eff
gee, pehme kaa
haa, hašš
ii
jott
kaa
Bokstav Namn Bokstav Namn
l
m
n
o
p
q
r
s
š
z
ž
ell
emm
enn
oo
pee
kuu
err
ess
šaa
zett
žee
t
u
v
w
õ
ä
ö
ü
x
y
å
tee
uu
vee
topeltvee, kaksisvee
õõ
ää
öö
üü
iks
igrek, üpsilon
rootsi oo, rõngaga aa
Anm. Kursiv stil markerar bokstäver som förekommer endast i främmande
egennamn.
De vanligaste bokstäverna i löpande estnisk text är i fallande skala:
a, e, i, s, t, l, u, k, n.
Stavning av främmande ord och lånord
En egenhet med estnisk stavning som det kan vara bra att känna till från
första början är att främmande ord och lånord tämligen konsekvent får
mer eller mindre ljudenlig estnisk stavning. Det innebär att man byter ut
”främmande” bokstäver och bokstavskombinationer mot dess estniska
motsvarigheter. Exempel på sådana byten är ck med k eller kk, och x
med ks, som i hockey → hoki, nickel → nikkel och text → tekst. Vid
sådan anpassning av stavningen markerar man naturligtvis också skillnaden mellan korta och långa ljud: Korta ljud skrivs alltid med en bokstav, långa och överlånga med två, precis som med exemplen hoki och
nikkel.
Om man känner till grundreglerna för stavning och uttal i estniska är
detta inget konstigt alls, utan ett behändigt och tacknämligt system; det
83
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
är ”bara” att läsa innantill eller ”skriva som man talar” enligt estniskt
uttal: aeroobika, akrüül, anšoovis, blamaaž, bridž, dražee, geiša, klišee,
korüfee, matšeete, parfüüm, patsifist, reiv (musikstilen), sertifikaat,
šokolaad, tehnoloogia, teip, tekst, vaakum, ökokriis, ökoloogia.
Samtidigt är det också så att en del inlånade ord får en stavning som
kanske kan te sig lite egenartad för den som känner till stavningen i det
långivande språket eller den som närmar sig estniska från ett språk där
stavningsanpassning av lånord inte är lika vanlig – som svenska. Några
exempel som detta eventuellt passar in på: džemper ’jumper’, džentelmen ’gentleman’, hevirokk ’hårdrock’, kämping ’campingplats’, nokaut
’knockout’, paspartuu ’passepartout’, ragbi ’rugby’, reid ’räd, överraskande anfall’, seif ’kassaskåp’ och trentškot ’trenchcoat’.
Märk att ord som AIDS, geograafia, informatsioon, stereo och video
uttalas som de skrivs:




med ai-diftong i AIDS (inte ei)
initialt g i geograafia (inte j)
tsi och långt å-ljud i slutet av informatsioon (inget sje-ljud)
kort e i första stavelsen i stereo och kort i i video.
Helt konsekvent är man ändå inte i att anpassa stavningen av lånord.
Nyare lånord kan man ibland känna igen på dess stavning. Om ett ord
stavas med någon av bokstäverna f, š, z eller ž, är detta ett säkert tecken
på att ordet är ett lånord. Likaså indikerar stavning med b, d, g eller
flera konsonanter i början av ordet ett relativt ungt inlån: buss, daam,
gaas, kloor, streik; endast ljudhärmande ord, sådana som återger ljud,
som klõmm ’smäll; pang!; skål!’ och praks ’krack!’, kan initialt ha två
konsonanter utan att behöva vara inlånade. Vokalen o i följdstavelse
(någon annan stavelse än den första) är också ett tecken på ett sent lånord: auto ’bil’, kino ’bio’, püüton ’pytonorm’. En dubbeltecknad vokal i
följdstavelse visar att ordet inte har huvudbetonad första stavelse och
därför inte är inhemskt: kupee ’kupé’, intensiivne ’intensiv’, men det
finns också ord som har betoningen på en följdstavelse utan att det syns
i skrift: lasanje ’lasagne’, vanill ’vanilj’. Ett ytterligare tecken på ett
sent lånord är de ord som innehåller en ljudkombination som inte är
ursprunglig i estniska: abt ’abbot’ (kombinationen bt), asbest (sb), kolledž ’college’ (dž), röntgen (ntg).
Några inlånade ord som fått behålla sin ursprungliga stavning är
happy hour (hypotetisk uttalsenlig stavning: häpi aue), jackpot (džäkpot), live (laiv), reggae (regei), sushi (suši), tax-free (täksfrii) och
tequila (tekiila).
Lånord som stavningsmässigt inte alls eller bara delvis anpassats till
estnisk stavning och ljudstruktur kallas främmande ord.
84
Kapitel 3: Ljud, stavning och uttal
7 Att särskilt lägga märke till om uttal och stavning

õ saknar direkt svensk motsvarighet – påminner närmast om kort u i det
svenska ordet hund;

bokstaven u uttalas som vokalen i svenskans bo, inte som svenskt u som i
hund;

o är tecknet för estniskans å-ljud;

ü är tecknet för estniskans y-ljud;

muljerade konsonanter /ť ś ń ľ/ saknas i svenska;

p, t, k är inte aspirerade (de är aspirerade i svenskan utom då ett s står
före);

ortografins b, d, g är inte tonande (vilket de är i svenskan), utan kort och
slappt uttalade p, t, k, dvs. allofoner till /p t k/;

š och ž är tecknen för estniskans sje-ljud; ž uttalas kort och slappt;

h uttalas avspänt men tydligt, utan väsning eller sje-anslag: hammas ’tand’,
huvitav ’intressant’;

kvantiteterna är viktiga för uttalet, i synnerhet de korta och överlånga
stavelserna; korta ljud skrivs med en bokstav, långa och överlånga med
två, utom i konsonantförbindelser där alla konsonanter skrivs med en bokstav: nina ’näsa’, koli ’skräp’ – (lähen) kooli ’(jag går till) skolan’, (näen)
kolli ’(jag ser) ett spöke’;

främmande ord uttalas som de skrivs: geograafia (uttalas med g-, inte jljud i början), dino ’dinosaurie’ (kort i), video (kort i), stereo (kort e i
första stavelsen), diapositiiv (uttalas med diftong, dvs. två korta vokaler i
första stavelsen), organisatsioon (uttalas med ts, inte sje-ljud).
85
Kapitel 4: Ljud bygger ord
E
fter att ha lärt känna estniskans minsta språkliga byggstenar,
fonemen, är det dags att stifta bekantskap med de grundläggande
reglerna för hur dessa kombineras till stavelser och stavelserna
till ord. Vi kommer med andra ord att lära oss hur estniska ord ”ser ut”.
Det avsnittet bildar den direkta övergången från språkets ljudnivå till
ordnivån.
Kapitlets andra avsnitt ägnas det centrala begreppet på ordnivån:
morfem. Det används när man vill förstå och beskriva hur ord och ordformer är uppbyggda. Till skillnad från fonemen, som skiljer ord med
olika betydelse åt, bär morfemen själva betydelse, tankemässigt innehåll. Morfemen är språkets minsta betydelsebärande enheter.
I det tredje avsnittet delar vi in de estniska orden i tre huvudkategorier: nomen, finita verb och oböjliga ord. Varje kategori behandlas sedan närmare i separata kapitel längre fram i boken: nomen i kapitel 6
och 7, verb i kapitel 8 och oböjliga ord i kapitel 11. I samband med tredelningen (nomen, finita verb och oböjliga ord) jämför vi också ordklasserna i estniska och svenska.
Kapitlet avslutas med en översikt över hur estniska ordformer bildas.
Det avsnittet är en övergripande introduktion till kapitlen 6 och 7 om
nomen- respektive verbformerna och särskilt till kapitel 10 ”Hur vet jag
hur ett ord ska böjas?”.
86
Kapitel 4: Ljud bygger ord
1 Hur ser estniska ord ut?
Antalet fonem i ett språk är relativt begränsat. Som vi såg i förra kapitlet har estniska nio vokalfonem och sjutton konsonantfonem. Svenska har också nio vokalfonem, men ett konsonantfonem mer än estniska,
arton. Genom att fonemen kan kombineras på olika sätt, bildas ett
mycket stort antal ord. Ändå kombinerar man inte fonemen hur som
helst, det finns begränsningar. Begränsningarna skiljer sig från språk till
språk. Reglerna för hur fonem kan kombineras i ett språk brukar sammanfattande kallas för språkets fonotax. De viktigaste fonotaktiska
reglerna som gäller estniska tar vi upp i detta avsnitt (se även sidan 84).
Flertalet högfrekventa estniska ord är en- eller tvåstaviga och som
regel också oavledda. När man säger att ett ord är oavlett, menar man
att det består av en enkel ordstam. Det innebär att ordet inte har någon
avledningsändelse (se nästa avsnitt).
En estnisk ordstam innehåller alltid minst en monoftong eller diftong. Den huvudbetonade monoftongen eller diftongen i ett ord utgör
ordets stavelsekärna.
Vilka vokaler eller diftonger som ingår i stavelsekärnan är olika, beroende på om stavelsen är huvudbetonad eller inte. I huvudbetonad
stavelse förekommer vilken som helst av estniskans nio monoftonger
eller tjugosex inhemska diftonger, de primära+de sekundära. Det finns
ord som består av bara vokalelement, t.ex. öö ’natt’, au ’ära’, äi ’svärfar’. De är få till antalet, men som exemplen visar, är de vanliga, vardagsbetonade ord. I bibetonade och obetonade stavelser uppträder däremot endast vokalerna a, e, i eller u, eller någon av de primära diftongerna ai, ei och ui. Denna fonotaktiska regel sammanfattas i följande
uppställning:
Den huvudbetonade
stavelsens vokalelement
Bibetonade och obetonade
stavelsers vokalelement
/i ü e ö ä a o õ u/
eller
vilken inhemsk diftong
som helst
/i e a u/
eller (i sista stavelsen)
/ai ei ui/
Begränsningen av vilka vokaler som kan förekomma i bibetonade och
obetonade stavelser är viktig att känna till, eftersom det får konsekvenser för vilka fonem ändelserna består av och också hur lånord ljudmäs87
Kapitel 4: Ljud bygger ord
sigt integreras i språket. Lånorden anpassas gärna till estnisk stavelseoch ordstruktur.
Kring en stavelsekärna grupperar sig eventuella konsonanter. I början av ord uppträder normalt endast en konsonant, t.ex.
töö
laud
täi
’arbete’
’bord’
’lus’
men det finns också många ord med två eller tre initiala konsonanter.
Främst är det fråga om lånord som
klikkama
trahv
stress
’klicka (med musen till en dator)’
’straff’
’stress, mental påfrestning’
eller ljudhärmande ord
klõmm
praks
’smäll; pang!; skål!’
’krack!’
I äldre tider var det vanligt att konsonantförbindelser i början av lånord
reducerades. Exempel på detta är
lips
peegel
rumm
torm
rand
’slips’
’spegel’
’(maskindelen) trumma, cylinder’
’storm’
’strand’.
Vokalen i stavelsekärnan kan följas av konsonanter. Antalet konsonanter är vanligen en, två eller tre, som i
tööd
tööks
tönts
’arbeten’ (plural)
’för arbete’
’trubbig, oskarp’.
I sällsynta fall kan konsonanterna efter stavelsekärnan vara fyra eller,
ytterst sällan, maximalt fem:
jampslik
vintskleb
’struntig’
’vrider sig’.
Reglerna för hur språkljuden kombinberas till en typisk estnisk huvudbetonad stavelse skulle kunna sammanfattas i följande formel, där V
står för vilken vokal som helst och C för valfri konsonant; parenteserna
omsluter språkljud som kan men inte behöver finnas:
(C(CC))+V/diftong+(CCCCC)
88
Kapitel 4: Ljud bygger ord
På samma sätt kan vi sammanfatta ljudstrukturen för en typisk estnisk
bibetonad eller obetonad stavelse:
a/e/i/u/ai/ei/ui+(C(C))
Om vi kombinerar de båda stavelseformlerna, får vi en sammanfattande
formel för hur ett typiskt tvåstavigt estniskt ord ser ut:
(C(CC))+V/diftong+(CCCCC)+a/e/i/u/ai/ei/ui+(CC)
HUVUDBETONAD STAVELSE
BIBETONAD STAVELSE
Märk att antalet stavelser i ett ord räknas från den huvudbetonade stavelsen. Vanligen är det den första stavelsen som är huvudbetonad, men
en del främmande ord behåller betoningen på någon annan stavelse. Det
innebär att ett ord som poliitik ’politiker’ räknas till de tvåstaviga orden
(-lii-tik), och idee ’idé’ till de enstaviga (-dee).
89
Kapitel 4: Ljud bygger ord
2 Små betydelsebärare: morfem
När man kombinerar fonem till ett ord, har man skapat språkets minsta
betydelsebärande enhet, ett m o r f e m. Fonemkombinationen /e/+/l/+/u/
ger ordet, och morfemet, {elu} ’liv’. I skrift brukar man markera morfem genom att sätta dem inom klammerparenteser: { }.
Morfemet {elu} kan kombineras med något annat morfem, exempelvis {töö} ’arbete’ och bildar då tillsammans de sammansatta orden tööelu ’arbetsliv’ och elutöö ’livsverk’. Båda sammansättningarna består
av två betydelseenheter eller morfem: {töö}+{elu}. Vart och ett av
dessa morfem är rotmorfem. Ett rotmorfem är ett morfem som har så
mycket betydelse att det fungerar som ett självständigt ord eller en ordstam. Betydelsen sägs vara lexikal. Med lexikal betydelse avses den
varelse, det föremål eller den företeelse i sinnevärlden eller fantasin
som ett ord syftar på.
Estniska, liksom svenska, har emellertid även andra typer av morfem. I adjektivet töökas ’arbetsam, som arbetar gärna och mycket’ känner vi igen rotmorfemet {töö}. Detta har försetts med en ändelse och
fått en ny betydelse. Elementet {-kas} bär följaktligen också betydelse
och är ett morfem, men fungerar inte som självständigt ord. Ett sådant
morfem kallas bundet morfem. Den betydelse som ett bundet morfem har kallas grammatisk betydelse.
De bundna morfemen är av två olika slag beroende på var de fogas
till rotmorfemet: Om ett bundet morfem placeras efter rotmorfemet är
det ett suffix eller ändelse, som i exemplet töökas, men om det placeras före rotmorfemet kallas det prefix.
Estniskans bundna morfem är nästan undantagslöst suffix. Nutida
estniska brukar anses ha bara ett inhemskt prefix: {eba-} som i ebaharilik ’ovanlig’, harilik betyder ’vanlig’. Det finns emellertid några
ytterligare morfem som skulle kunna räknas in bland prefixen, som
alaigilibaüli-
i
i
i
i
alahuul
igikelts
libapolitseinik
ülikool
’underläpp’
’permafrost’
’person som förövar brott utklädd till polis’
’universitet’.
Även {mitte} räknas ibland som prefix: mitteametlik ’inofficiell’, jämför ametlik ’officiell’. Den tolkningen är dock osäker, eftersom mitte
även fungerar som självständigt ord: Det är en negationsförstärkare med
betydelsen ’(inte) alls, visst (inte), ingalunda’: see ei ole mitte ametlik
’det är inte alls officiellt’, jämför see ei ole ametlik ’det är inte offici-
90
Kapitel 4: Ljud bygger ord
ellt’. Ordet mitteametlik kan således också anses vara ett sammansatt
ord med mitte som förled.
I svenska finns betydligt fler prefix än i estniska, som an-, be-, bi-,
gen-, miss-, o-, sam-, van- i ord som anslag, betänka, bisak, gengåva,
missbruk, ovän, samordna, vanmakt.
Tre slags ändelser
Estniskans ändelser är av tre olika slag. Dels är det grammatiska
ändelser som bildar olika former av ett och samma ord, exempelvis
kasusändelser och pluralmarkörer för nomen, eller tempus-, modus- och
personändelser för verb. Dels är det avledningsändelser eller derivationssuffix. En sådan ändelse bildar ett nytt ord av ett tidigare ord,
som ändelsen -kas som kan fogas till substantivet töö ’arbete’ och därmed bildar adjektivet töökas ’arbetsam’. Samma ändelse bildar även
andra adjektiv, som menukas ’framgångsrik’, bildat till substantivet
menu ’framgång, succé’, och vaimukas ’kvick, rolig på ett intelligent
sätt’, bildat till vaim ’ande’.
Den tredje typen av ändelse är en partikel, närmare bestämt en modalpartikel. Partikeln läggs till ett ord för att framhäva det särskilt.
Nuestniska har endast en sådan, men den stavas på två olika sätt:
dels -gi om fonemet före är ett tonande språkljud, dels -ki om fonemet
före är tonlöst. Till sin betydelse motsvarar partikeln ofta de svenska
orden ’också, även’ och ’till och med’, ibland även ’egentligen’ eller
’faktiskt’:
garaažki põles maha
ta ei öelnud sõnagi
mul pole vähematki aimu
see polegi nii halb
’även/till och med garaget brann ned’
’hon/han sade inte ett enda ord’
’jag har inte den ringaste aning’
’den är inte så dum egentligen’.
I några ord har partikeln ”växt ihop” med sitt ord och blivit ett självständigt ord med egen betydelse. Exempel på ord som uppkommit på
detta sätt är siiski ’ändå’ (siis ’då’+ki), isegi ’till och med’ (ise ’själv’+
gi), kunagi ’någon gång’ och iialgi ’aldrig någonsin’. Processen när ett
ord som består av flera olika morfem utvecklar en egen betydelse på det
här sättet, kallas lexikalisering.
Låt oss konkretisera resonemanget kring estniskans olika typer av ändelser med hjälp av exempel. Rotmorfemet {ela-} har två lexikala betydelser: ’leva’ och ’bo’. Till det morfemet kan vi lägga den grammatiska
ändelsen {-n} som betecknar första person singular; elan betyder således ’jag lever’ eller ’jag bor’. Genom att skjuta in ändelsen {-si-} mellan rotmorfemet och personändelsen får vi ordformen elasin som bety91
Kapitel 4: Ljud bygger ord
der ’jag levde’ eller ’jag bodde’. Ändelsen {-si-} bär alltså den grammatiska betydelsen ’förfluten tid’. Både {-n} och {-si-} är exempel på
grammatiska ändelser. I kapitel 6 och 8 kommer vi att gå igenom samtliga grammatiska ändelser som man använder i estniska.
I exemplet elan ’jag lever; jag bor’ fungerar rotmorfemet {ela-} som
ordstam. Av samma rotmorfem {ela-} kan vi med hjälp av avledningsändelser bilda en hel rad andra ord:
ela+avledningsändelsen
-mu
-mus
-jas
-nik
-ta-
ger
ger
ger
ger
ger
elamu
elamus
elajas
elanik
elata-
’boning’
’upplevelse’
’best, odjur’
’invånare’
’försörja sig, livnära sig’.
Naturligtvis kan man till den nya (avledda) verbstammen elata- foga
samma grammatiska ändelser som till rotmorfemet (det enkla oavledda)
{ela-}: elatan betyder ’jag försörjer mig’ och elatasin ’jag försörjde
mig’. Den del av elatasin som man får när man avskiljer de grammatiska ändelserna, alltså elata- = rotmorfem {ela-}+avledningsändelsen
{-ta-}, är också en ordstam.
Verbstammen elata- kan byggas ut med någon ytterligare avledningsändelse, exempelvis {-is} som ger substantivet elatis ’underhåll’.
Av ett enda rotmorfem och ett antal avledningsändelser kan man följaktligen bilda ett helt knippe av nya ord. Systemet är konsekvent och
ekonomiskt. Det har också det goda med sig att man ofta genom att lära
sig vad ett fåtal rotmorfem och ändelser betyder kan resonera sig fram
till betydelsen hos ett estniskt ord som man tidigare inte stött på – utan
att behöva anlita en ordbok.
Estniskans avledningsändelser presenteras översiktligt i kapitel 5, avsnitten ”Lägg till en ändelse: avledning” och ”De vanligaste avledningsändelserna”. I bilaga 3 i slutet av boken finns en mer fullständig
förteckning.
Morfemens ordningsföljd: morfotax
Ett estniskt ord innehåller alltså ofta flera olika slags ändelser. Då inställer sig frågan i vilken ordning de ska fogas till rotmorfemet. Ordningsföljden är fast och kan sammanfattas i följande schema:
92
ROT-
AVLEDNINGS-
MORFEM
ÄNDELSE(R)
GRAMMATISK(A)
ÄNDELSE(R)
PARTIKEL
Kapitel 4: Ljud bygger ord
Om det finns ändelser i ett estniskt ord, vilket ofta är fallet, följer de
alltid denna ordningsföljd. Detta är den morfotaktiska strukturen för
estniska ord. Märk att modalpartikeln alltid kommer sist.
Före rotmorfemet kan det också komma ett, men bara ett prefix. Det
är rena undantagsfall, eftersom prefixen är ytterligt få i estniska. Avledningsändelserna och de grammatiska ändelserna kan däremot vara flera.
Morfemföljden i ett fullt utbyggt estniskt ord ser alltså ut som följer:
ROT-
AVLEDNINGS-
MORFEM
ÄNDELSE(R)
PREFIX
GRAMMATISK(A)
PARTIKEL
ÄNDELSE(R)
Ett estniskt ord eller ordform består således alltid av minst ett rotmorfem. Rotmorfemen i ett ord kan emellertid också vara flera, nämligen i
sammansatta ord som tööelu ’arbetsliv’ och elutöö ’livsverk’, men
också i reduplikationer. Termen avser ett ordbildningssätt och förklaras
och exemplifieras i kapitel 5, avsnittet ”Dubbelt upp: reduplikation”,
som handlar om ordförrådet.
Ett estniskt ord kan innehålla fler än en avledningsändelse. Ett sådant
ord är elatis ’underhåll’. I det ordet känner vi igen rotmorfemet {ela-}.
Ändelsen består av de två avledningsändelserna {-ta} och {-is}. Eftersom det uppstår vokalkrock där vokalerna i de båda avledningsändelserna möts, -ta+is, får vokalen i den första ändelsen stryka på foten:
elatais → elatis.
I fullt utbyggd form kan ett estniskt ord ha någon av följande strukturer, eventuell partikel placeras alltid sist, men den bortser vi från. Först
kommer en adjektivform, sedan tre verbformer:
eba+hari+likk+u+de+le
PREFIX+ROTMORFEM+AVL.+GRAM.+PLURAL+KASUS
’för eller åt de som är ovanliga’
ela+ta+si+me
ROTMORFEM+AVL.+TEMPUS+PERSON
’vi försörjde (oss)’
ela+ta+ksi+me
ROTMORFEM+AVL.+MODUS+PERSON
’vi skulle försörja (oss)’
ava+liku+sta+ksi+me
ROTMORFEM+AVL.+AVL.+MODUS+PERSON
’vi skulle offentliggöra’.
Förklaring av förkortningarna: AVL. = avledningsändelse, GRAM. = grammatisk
ändelse, KASUS = kasusändelse, MODUS = modusmarkör, PERSON = personändelse, PLURAL = pluralmarkör, TEMPUS = tempusmarkör.
93
Kapitel 4: Ljud bygger ord
En generell slutsats som man kan dra av detta avsnitt är att ett estniskt ord innehåller mycket information och att mycken information
finns att hämta i den del av ordet som kommer efter själva rotmorfemet.
Morfemvarianter
Innan vi lämnar avsnittet om morfem måste vi konstatera ännu en sak.
Precis som ett fonem kan ha uttalsvarianter, allofoner (se kapitel 3, avsnittet ”Språkets ljud”), har morfem varianter, allomorfer. När vi
böjer ett svenskt verb som springa märker vi att rotmorfemet har tre
varianter, {spring-}, {sprang} och {sprung-}: hon springer, hon sprang,
hon har sprungit.
Några estniska ord har också allomorfer. Ett sådant är verbet tulema
’komma’: {tule-} som i tulen ’jag kommer’ och {tul-} som i preteritumparticipet (olen) tulnud ’(jag har) kommit’; ändelsen för preteritumparticipet är {-nud}.
Ett nomen med tre olika allomorfer är käsi ’hand; arm’: {käsi} som i
(parem) käsi ’(höger) hand; (höger) arm’, {käe} som i (omal) käel ’(på
egen) hand’ (käe- är genitiv singular, -l är ändelsen för kasus adessiv),
{kät-} som i (surusime) kätt ’(vi skakade) hand’; ändelsen för kasus
partitiv är {-t}. Detta ord (käsi) är emellertid ett rent undantag. I de fall
då estniska ord har allomorfer, rör det sig om två olika rotallomorfer.
Allomorfi behöver inte bara gälla rotmorfemet, utan kan också omfatta ändelserna för någon viss grammatisk form. Exempelvis morfemet
{genitiv plural} har i estniska tre olika allomorfer: {-te} som i liikmete
’lemmarnas; medlemmarnas’, {-de} som i laulude ’sångernas’ och {-e}
som i jalge ’fötternas; benens’.
I tabell 6:3 i avsnittet ”Ändelsevarianter och parallellformer” förtecknas samtliga allomorfer för estniskans kasus.
94
Kapitel 4: Ljud bygger ord
3 Böjliga och oböjliga ord, ordklasser
Somliga ord kan böjas, andra är oböjliga. De böjliga orden är antingen
sådana som har verbal böjning eller sådana som har nominal böjning.
Verbal böjning har de ord som förekommer med personändelser och har
olika former för tempus, modus, diates samt jakande och nekande form.
Sådana ord är finita verb. Ord med nominal böjning kan böjas i kasus och kallas nomen. En böjningskategori förekommer både i den
verbala och nominala böjningen: plural. Böjningskategorierna presenteras närmare längre fram i boken, de för nomen i kapitel 6 och de för
verb i kapitel 8.
Indelningsgrunden ”typ av böjning” ger oss således tre huvudkategorier av ord: två böjliga (nomen och finita verb) och en oböjlig. Den indelningen är emellertid inte riktigt tillräcklig om man ska beskriva ett
språk, den behöver göras lite mer detaljerad. Därför brukar man låta
ordens allmänna lexikala betydelse och syntaktiska funktion(er) ligga
till grund för en närmare indelning. Med syntaktisk funktion menas
vilket satsled (vilken satsdel) som ordet kan uppträda som: subjekt,
predikat, objekt, adverbial, predikativ (predikatsfyllnad) eller attribut.
Satsleden definieras och beskrivs närmare i avsnittet ”Byggstenarnas
funktion: Satsled” i kapitel 12.
Om en grupp ord böjs på samma sätt, har samma slags allmänna betydelse och syntaktiska funktion sammanförs de till en och samma
ordklass.
Med dessa kriterier som grund finner vi inom huvudkategorin nomen ord som

pekar ut och beskriver varelser, ting och företeelser, t.ex. naine ’kvinna’, maja ’hus’, rõõm ’glädje’, mõte ’tanke’, valgus ’(det fysikaliska
fenomenet) ljus’, armastus ’kärlek’, Eesti ’Estland’, Tallinn – substantiv;

anger egenskaper eller tillstånd, t.ex. kollane ’gul’, tähtis ’viktig’,
aastane ’ett år gammal’; elav ’levande; livlig’, nakkav ’smittsam’ – adjektiv och presensparticip;

anger antal och tal, t.ex. neli ’fyra’, kümme ’tio’, sada ’hundra’; neljas
’den fjärde’, kümnes ’den tionde’, sajas ’den hundrade’; neljandik ’en
fjärdedel’, kümnendik ’tiondel’, sajandik ’hundradel’ – räkneord;

ersätter substantiv, adjektiv och räkneord, ofta för att av stilistiska skäl
undvika upprepning, t.ex. (Jüri =) tema, ta ’han’, (Jüri ja Mari =) nemad, nad ’de’, (vihmauss ’daggmask’, maja ’huset’ =) see ’den, det’,
(neli naist ’fyra kvinnor’ =) mitu naist ’flera kvinnor’, üksteise
’varandra’ – pronomen;
95
Kapitel 4: Ljud bygger ord

används tillsammans med eller som komplement till vissa finita verb,
t.ex. (hakkan) laulma ’(jag börjar) sjunga’, (lähen) magama ’(jag går)
för att sova, (jag går och) lägger mig’, (tuleme) laulmast ’(vi kommer
efter att ha) sjungit’ – supinum.
Märk väl att exemplifieringen avser estniska. Några av de svenska översättningarna hamnar inte i samma ordklass som det estniska exempelordet. Enligt svensk ordklassindelning blir bråktalen som fjärdedel, tiondel och hundradel substantiv eftersom sådana ord är bildade med substantivet del som efterled. Estniska bråktal bildas däremot med en speciell avledningsändelse för bråktal (-ndik) och eftersom bråk är ett tal,
räknas sådana ord i estnisk grammatisk tradition till räkneorden.
Inom kategorin oböjliga ord kan vi på liknande sätt tala om ord som

talar om omständigheter som tid, plats, sätt, mängd, tillstånd, orsak och
syfte, t.ex. kaua ’länge’, siin ’här’, kiiresti ’snabbt’, palju ’mycket,
många’, rikkis ’trasig’, seetõttu ’därför’, selleks ’för att’ – adverb;

beskriver relationer i rum, tid, mellan personer, föremål och företeelser,
t.ex. (laua) all ’under (bordet)’, (laua) peal ’ovanpå (bordet)’, (aasta)
eest ’för (ett år) sedan’, enne (õhtut) ’före (kvällen)’, (mängijate) vahel
’mellan (spelarna)’ – adpositioner;

binder samman ord, ordgrupper eller satser och beskriver förhållandet
mellan dem, t.ex. ja ’och’ (Mari ja Jüri ’Mari och Jüri’), või ’eller’
(kas sina või mina? ’du eller jag?’); et ’att’ (kuulsin, et sa oled haige
’jag hörde att du är sjuk’), kuigi ’trots att’ (Mari tuli, kuigi ta oli haige
’Mari kom trots att hon var sjuk’), mitte ainult ... vaid ka ’inte bara ...
utan också’ – konjunktioner och subjunktioner;

signalerar känslor och attityder, reglerar samspelet mellan talarna, t.ex.
ai! ’aj!’, tohoh! ’hoppsan!, oj!’; noh ’nå’, nonii ’dåså’, seda et ’åsså vill
jag säga’ – interjektioner och samtalsreglerande partiklar;

uttrycker egenskap eller tillstånd, t.ex. alanud (aasta) ’(det år) som
(nyligen) börjat’, möödunud (kuu) ’förra (månaden)’, ”den gångna månaden”, nähtud (film) ’(den film som någon) sett’, joodud (kohv) ’(det
kaffe som) druckits’ – preteritumparticip;

används tillsammans med eller som komplement till vissa finita verb,
t.ex. (tahan) magada ’(jag vill) sova’, (näib) magavat ’(tycks) sova’ –
infinitiver.
Även när det gäller de oböjliga orden kan vi konstatera några skiljaktigheter från svenska. En viktig sådan är kategorin adpositioner. På svenska motsvaras den av prepositioner. Estniska har också prepositioner,
men de är få jämfört med postpositionerna. Benämningen adposition
inkluderar båda typerna.
Adpositionernas funktion är att ange förhållanden av olika slag, som
tid och rum. Om en preposition är ett ord som sätts framför ett nomen,
96
Kapitel 4: Ljud bygger ord
ofta ett substantiv (vastu õhtut = framemot kvällen), så sätts en postposition efter ett nomen (laua peal ’på bordet’; fler exempel med postpositioner finns i punktlistan ovan). Samhörigheten mellan adpositionen
och det nomen som adpositionen hänger samman med markeras i estniska av att nomenet står i ett visst kasus. Denna slags formstyrning
kallas rektion. Postpositionerna styr för det mesta genitiv, prepositionerna partitiv. Estniskans adpositioner presenteras närmare i avsnittet
”Ord som fungerar som kasusändelser” i kapitel 11.
En annan skillnad mellan estniska och svenska ordklasser är att estniska har två infinitiver. Den ena kallas da-infinitiv efter allomorfen {da}, medan den andra kallas vat-infinitiv, också efter sin ändelse. Båda
motsvaras i svenska av infinitiv, liksom supinum i kategorin nomen:
tahan laulda
kuulsin sind laulvat
hakkasime laulma
’jag vill sjunga’
’jag hörde dig sjunga’
’vi började sjunga’.
Infinitiverna och supinum används som utfyllnad till vissa finita verb,
tahan ’jag vill’, kuulsin ’jag hörde och hakkasime ’vi började’ i exemplen ovan. Det är det finita verbet i en sats som styr valet av den infinita
formen: supinum, da-infinitiv eller vat-infinitiv. Detta beskrivs mer i
detalj i avsnittet ”Infinita former” i kapitel 8, ”Verbformer”.
Formkategorin supinum måste också kommenteras lite närmare.
Dess viktigaste representant är en form som kallas ma-supinum. I äldre
grammatikor används benämningen ma-infinitiv. Även denna benämning talar om vilken ändelse formen har: -ma. Formen är den form som
man söker verb på i ordböcker och ordlistor.
Det speciella med formkategorin supinum, förutom ma-supinum, är
att dess ändelse -ma kombineras med några kasusändelser, i första hand
-ma+-s (inessiv), -ma+st (elativ) och -ma+ta (abessiv). Även ma-supinum är ursprungligen en kasusform, nämligen illativ. Därmed hamnar
ord med supinumändelse i kategorin ord med nominal böjning – till
skillnad från svenskans infinitiv som ju alltid är oböjlig. Men eftersom
supinum böjs i endast ett fåtal kasus, är dess tillhörighet till kategorin
böjliga ord marginell. Av den anledningen står supinum inom parentes
bland de böjliga orden i tabell 4:1. Alternativet vore att hänföra samtliga
supinumformer till kategorin oböjliga ord.
En ytterligare egenhet när det gäller estniska ordklasser är att de estniska presensparticipen (particip för nuvarande tid) böjs helt som nomen, alltså i kasus, medan preteritumparticipen (particip för förfluten
tid) är oböjliga. Se tabell 4:1 och exempel i punktlistorna ovan. Därför
behandlas participen som två olika kategorier, var för sig. Presensparticipen hamnar i kategorin ord med nominal böjning och preteritumparticipen i kategorin oböjliga ord.
97
Kapitel 4: Ljud bygger ord
Tabell 4:1 sammanfattar indelningen av estniska ord i ordklasser.
Tabell 4:1. Estniskans ordklasser.
Böjliga ord
Nomen
Verb
Oböjliga ord
Substantiv
Finita verb
Adjektiv
Presensparticip
Räkneord
Pronomen
(Supinum)
Adverb
Adpositioner
Konjunktioner
Subjunktioner
Interjektioner
Preteritumparticip
Infinitiver
För att resumera det hela kan vi konstatera att det bara finns två olika
slags böjning i estniska: nominal och verbal böjning. Nominal böjning
innebär att alla ord böjs med samma kasusändelser oavsett vilken ordklass nomenet är. Med hjälp av ändelsen -s bildar man inessiv av substantiv och adjektiv (suures majas ’i det stora huset’), presensparticip
(lagunevas ’som håller på att förfalla’), pronomen (selles ’i det’) och
räkneord (kahes ’i två’). Här skiljer sig estniska från svenska. Svenska
substantiv böjs på ett sätt, adjektiv på ett annat och pronomen på ett
tredje. Det estniska systemet är med andra ord enklare än det svenska.
Det gäller bara att komma till rätta med estniskans formrikedom. Den
handlar nästa avsnitt om.
98
Kapitel 4: Ljud bygger ord
4 Formbildningssätt
Det är ingen överdrift att hävda att estniska är ett formrikt språk, i alla
fall om man jämför med svenska. Estniskans formrikedom yttrar sig på
två olika sätt. Dels är antalet formkategorier stort, särskilt för verbens
vidkommande, dels kan några former bildas på flera olika sätt, vanligen
med olika ändelser. Det senare gäller särskilt för böjningen av substantiv och adjektiv. Det senare förhållandet, att ett par former bildas på
flera olika sätt, gör också att estniskans böjningslära i några stycken är
en smått intrikat historia.
Problemet kan illustreras med två ord som ljud- och strukturmässigt
är snarlika: mure ’bekymmer’ och muru ’gräs(matta)’. Ordens likhet, att
båda har två stavelser och är kortstaviga, gör att man kan tycka att de
borde böjas likadant i alla grammatiska former. Så är emellertid inte
fallet: i partitiv singular (en av de viktigare kasusformerna) ska mure ha
ändelsen -t, medan muru inte har någon ändelse alls. Valet styrs i detta
fall av ordets slutvokal: Kortstaviga nomen som slutar på -e tar ändelsen
-t i partitiv, medan andra slutvokaler innebär att partitiv är lika med
nominativ och genitiv.
Grammatiska former av estniska ord bildas på fyra olika sätt, nämligen genom




suffigering
ljudväxling i ordets stam
suffigering i kombination med ljudväxling i ordets stam
nollsuffix.
Det grundläggande och dominerande sättet är suffigering. Det innebär att man till en ordstam fogar en eller flera ändelser. Om vi tar en
sats som istusime murul ’vi satt på gräsmattan’ och synar de båda orden
lite närmare, så visar det sig att vi har två ordstammar, istu- för ’sitta’
och muru- för ’gräsmatta’. Till de båda stammarna har vi lagt ändelser.
Ändelsen -si uttrycker förfluten tid (imperfekt) och -me är personändelse med betydelsen ’vi’; istusime = vi satt; -l är en kasusändelse
(adessiv) och betyder ’på’; murul = på gräsmattan.
Vi kan åskådliggöra detta sätt att bilda ordformer genom att avskilja
ordstam och olika ändelser med plustecken: istu+si+me muru+l. Ytterligare exempel på suffigering finns ovan i avsnitt 2, ”Små betydelsebärare: morfem”.
Suffigering förekommer även i svenska: barnens kompisar kan analyseras med samma ”plusmetod”: barn+en+s kompis+ar. Skillnaden
mellan estniska och svenska är att estniska använder metoden i betydligt
99
Kapitel 4: Ljud bygger ord
större utsträckning än svenska. Det visar exemplet istusime murul; motsvarande svenska sats består ju av fyra ord, estniskans av bara två.
Med suffigering fås de flesta grammatiska formerna i estniska. Så är
också väldigt många estniska ord bildade. Mer om ordbildning i nästa
kapitel.
Suffigeringens dominans innebär att estniska i grund och botten är
vad man brukar kalla ett agglutinerande språk. Det sådant språk uttrycker grammatiska relationer genom att till rotmorfem ”haka på” bundna
morfem.
Men den agglutinerande principen är inte renodlad i estniska. Två
nomenformer, genitiv singular och illativ singular, och en verbform,
imperativ andra person singular, bildas nämligen ibland genom ljudväxling i ordstammen i stället för med ändelse. Det gäller ett begränsat antal nomen och finita verb, men eftersom orden i fråga är relativt vanliga, blir ljudväxling i ordets stam ändå ett framträdande drag i
estnisk ordböjning.
Ett exempel på formbildning genom ljudväxling i ordstammen stöter
vi på när vi böjer substantivet tuba ’rum’. I genitiv singular heter tuba
nämligen toa. I den formen har b försvunnit och den första vokalen
ändrat kvalitet: u → o. Bland verben är det bara en enda form som kan
bildas genom ren ljudväxling i ordstammen, nämligen imperativens
andra person singular: õpi! ’studera!, plugga!’.
Ljudväxlingarna beskrivs närmare i kapitel 9, ”Ett ord kan ändra gestalt”.
Även om det är en mindre del av estniskans former som bildas genom ljudväxling i ordstammen, ger det språket en viss flekterande karaktär. Ett flekterande språk kännetecknas av att ordstam och ändelse
smälter samman.
Flertalet grammatiska former som bildas av ord där någon form av
stamförändring kan inträffa, ger i själva verket prov på suffigering
och ljudväxling i ordstammen i kombination. Vi ser detta i formen toas som betyder ’i rummet’. Det är en kasusform som kallas inessiv, t.ex. istusime toas ’vi satt i rummet’. Formen bildas genom att man
lägger kasusändelsen -s för inessiv till den ljudmässigt förändrade formen toa som är genitiv singular av tuba ’rum’.
En del former, slutligen, bildas med nollsuffix. Det är sådana fall
då den grammatiska betydelsen inte uttrycks med suffix, ljudväxling i
stammen eller bådadera i kombination. Två kasusformer, genitiv och
partitiv singular av flertalet kortstaviga ord som muru ’gräsmatta’ och
elu ’liv’ kan bildas med nollsuffix. I praktiken innebär det att genitivoch partitivformen i singular är lika med nominativ. Se tabell 4:2.
100
Kapitel 4: Ljud bygger ord
Tabell 4:2. Formbildning i genitiv och partitiv singular med nollsuffix.
Nominativ
ema
maja
abi
muru
Översättning
’mor, mamma’
’hus’
’hjälp, bistånd’
’gräsmatta’
Genitiv
ema
maja
abi
muru
Partitiv
ema
maja
abi
muru
Bland verbformerna bildas imperativens andra person singular oftast
med nollsuffix.
För att sammanfatta det hela: Det dominerande sättet för hur grammatiska former bildas i estniska är suffigering. Ljudväxling i ordstammen i
kombination med suffigering är det näst vanligaste sättet, medan nollsuffix och rena ljudväxlingar bara förekommer när man bildar vissa
bestämda former av ett ringa antal ord.
Men låt oss nu lämna estniskans formbildning för ett tag och i stället
ägna en stunds uppmärksamhet åt estniskans ordförråd.
101
Kapitel 5: Ordförrådet
D
e kanske mest uppenbara skillnaderna mellan språk, i synnerhet
så olika språk som estniska och svenska, finner man i ordförrådet. Därför kan det vara på sin plats att tidigt stifta bekantskap
med estniska ord. Vi börjar med de vanligaste orden och lär oss en
grundläggande distinktion, den mellan funktionsord och betydelseord.
I andra avsnittet uppmärksammar vi några ord som funnits i estniska
sedan urminnes tider, arvorden. Det är bland dessa som skillnaderna
mellan det uraliska språket estniska och det indoeuropeiska språket
svenska kommer till klart uttryck. Många av arvorden hör till de högfrekventa i språket.
Det tredje avsnittet behandlar estniskans ordbildningssätt. Avsnittet
är lite mer tekniskt och också längre. När man bildar ord i estniska och
svenska används oftast element som redan finns i språket, men estniska
utmärker sig genom att också i lite större utsträckning än svenska ägna
sig åt nybildning. I såväl svenska som estniska förekommer nybildning
främst i form av ljudhärmande ord och i namn på varumärken, som de
svenska orden googla ’använda sökmotor på Internet’, jacuzzi ’bubbelbad’ och keso ’(en typ av) färskost’, men i estniska skapar man dessutom helt nya ordstammar, så kallade fria bildningar. Vi kommer också
in på olika typer av lånord och vilka språk som lånat ord till estniska.
Det avsnittet för oss automatiskt in på nästa: Ord som ser likadana ut
i svenska och estniska, men som har olika betydelse, så kallade falska
vänner.
Därefter ges en kort översikt över estniskans avledningsändelser. Där
presenteras de allra vanligaste ändelserna.
Ett separat avsnitt ägnas svordomar och andra tabuord. Även om
man själv kanske inte använder eller inte vill använda sådana ord, är det
nyttigt att känna till dem, i synnerhet som flera av dem tillhör kategorin
falska vänner.
Kapitlet avslutas med en orientering om en speciell typ av substantiv:
egennamn, det vill säga förnamn, släktnamn och ortnamn.
102
Kapitel 5: Ordförrådet
1 De vanligaste orden
Låt oss börja med att bekanta oss med estniskans fyrtio vanligaste ord.
Du finner dem i tabell 5:1. Täck för betydelsekolumnen och försök
gissa dig till vad de estniska orden betyder.
Tabell 5:1. De fyrtio vanligaste estniska orden efter fallande frekvens.
1. ole(ma)
2. ja
3. ta/tema
4. see
5. ma/mina
6. ei
7. et
8. kui
9. mis
10. ka
11. saa(ma)
12. oma
13. aga
14. nagu
15. ise
16. siis
17. ning
18. kes
19. tule(ma)
20. pida(ma)
’vara; finnas; ha’
’och’
’hon/han’
’den, det’
’jag’
’nej; inte’
’att; för att’ eftersom’
’om; när’
’vad, vilken; som’
’också; även’
’ta emot, få’
’egen’
’men; emellertid’
’som; som om’
’själv’
’då’
’samt’
’vem’
’komma’
’vara tvungen; hålla’
21. ütle(ma)
22. üks
23. nii
24. tege(ma)
25. või
26. aasta
27. kõik
28. mine(ma)
29. või(ma)
30. nagu
31. veel
32. teine
33. jää(ma)
34. mees
35. aeg
36. kuid
37. tead(ma)
38. võt(ma)
39. kas
40. miski
’säga’
’en, ett’
’så här/där; så pass’
’göra’
’eller’
’år’
’allt; alla’
’gå’
’kunna, få tillstånd’
’som, likt; såpass’
’ännu mer; fortfarande’
’den andra; en annan’
’bli; stanna’
’en man’
’tid’
’emellertid’
’veta; känna till’
’ta’
frågeord
’något’
Det är inte särskilt många ord som man utifrån sina kunskaper i svenska
skulle genomskåda betydelsen av. Orsaken till den stora skillnaden i
estniskans och svenskans ordförråd är att de båda språken tillhör helt
olika språkgrupper: estniska den uraliska, närmare bestämt den östersjöfinska, och svenska den indoeuropeiska, närmare bestämt den germanska. Det innebär att de båda språken har olika historisk bakgrund
och därför också har fått en grammatisk struktur och ett grundläggande
ordförråd som vid jämförelse uppvisar rätt stora skillnader.
Skillnaderna i det grundläggande ordförrådet är inte lika stora mellan
språk som är närmare släkt med varandra. För svenskans del gäller att
ordförrådet i de nära släktspråken norska, danska, isländska, nederländska, tyska och engelska uppvisar betydligt fler uppenbara överensstämmelser än vad ordförrådet i estniska och svenska gör, som svenska vara,
norska och isländska vere, tyskans imperfektform war ’var’ och engels103
Kapitel 5: Ordförrådet
kans was; svenska hon, danska hun, isländska hón; svenska den, tyskans
der, die, das och engelska the; svenska jag, isländska ek, tyska ich, engelska I osv.
Estniskans ordförråd stämmer däremot väl överens med ordförrådet i
dess närmaste släktspråk, de östersjöfinska språken votiska, liviska,
ingriska, karelska, vepsiska och finska. En finne eller karelare som konfronteras med estniskans vanligaste ord har inga större svårigheter att
gissa sig till vad många estniska ord betyder. Motsvarigheten till estniskans vanligaste ord, verbet ole- (da-infinitivform: olla) ’vara; finnas;
ha’ heter på finska, karelska och ingriska olla, på votiska õlla, på lydiska olda, på vepsiska ouda och på liviska vōlda. Strecket över det
liviska ordets första vokal betecknar långt språkljud.
Det sagda gäller inte bara ordförrådet, utan även grammatiska likheter och skillnader, men dem ska vi inte gå in på.
Funktionsord och betydelseord
Ett förhållande som är värt att lägga märke till är att listan över de vanligaste estniska orden upptar många funktionsord eller formord som
de också kallas. Det är ord som har liten egenbetydelse och som i stället
används för att uttrycka grammatiska kategorier och relationer. Hit hör





konjunktioner och subjunktioner som ja ’och’ och aga ’men’
bisatsinledare som et ’att, för att; eftersom’ och kui ’när, då; om’
frågeordet kas (inleder fråga som man endast besvarar med ja eller
nej)
negationsordet ei
pronomen som ma/mina ’jag’, ta/tema ’hon, han’, see ’den, det’, kes
’vem’ och mis ’vad, vilken; som’.
En orsak till att just dessa ord tillhör de mest frekventa i språket är att
de ofta har flera olika användningsområden. Det lilla et används exempelvis i förbindelser som
tore, et sa tuled
tean, et sa armastad teed
Piret on nii rõõmus, et ta laulab
võtan raamatu, et lugeda
et mul oli igav, hakkasin lugema
et millal?
’kul att du kommer’
’jag vet att du tycker om te’
’Piret är så glad att hon sjunger’
’jag tar en bok för att läsa den’
’eftersom jag hade tråkigt, började
jag läsa’
’och när då då?’
Det är med andra ord en god idé att på ett tidigt stadium lära in just de
vanligaste småorden, en gång för alla. De är ju lyckligtvis inte särskilt
104
Kapitel 5: Ordförrådet
många. De flesta funktionsorden beskrivs i kapitel 11, frågeorden i sista
avsnittet av kapitel 12, ”Att ställa en fråga”.
Listan över de fyrtio vanligaste orden i tabell 5:1 innehåller även ett
antal betydelseord eller innehållsord. Det är ord som i motsats till
funktionsorden har en distinkt egenbetydelse. Substantivet aasta har det
tankemässiga innehållet ’tidsperiod som motsvarar den tid som det tar
för jorden att röra sig ett varv runt solen’, det vill säga ’år’.
Listan upptar inte mindre än elva verb och tre substantiv, aasta ’år’,
mees ’man’, aeg ’tid’, men inte ett enda adjektiv. Det vanligaste ordet
över huvud taget är ett verb, ole-. En starkt bidragande orsak till varför
det är så vanligt, är dess olika betydelser och användningsområden:
’vara’:
’finnas, existera’:
’ha, äga’:
toit on valmis
olen kodus
lapsel on uus müts
’maten är klar’
’jag är hemma’
’barnet har en ny mössa’.
Dessutom används ole- som hjälpverb för att bilda sammansatta tempus:
perfekt:
pluskvamperfekt:
olen elanud
olin elanud
’jag har levat/bott’
’jag hade levat/bott’.
I den funktionen är ole- inte ett betydelseord, utan ett funktionsord.
Man skulle kunna säga att funktionsorden är språkets kitt eller klister, de ord som håller ihop ord, satser och meningar. I likhet med ändelserna anger funktionsorden hur betydelseorden ska uppfattas.
Ett betydelseord har betydelse (tankemässigt innehåll).
Ett funktionsord fyller en grammatisk funktion.
En lista med de fyrtio mest frekventa orden, som den i tabell 5:1, kan
tyckas vara lite. Men faktum är att de täcker närmare hälften av orden i
en vanlig skriven text. Dessvärre kan vi inte uttala oss om vilka de vanligaste orden är i estniskt talspråk eftersom några undersökningar av
ordfrekvenser i talad estniska ännu inte har gjorts.
Genom att tidigt lära sig de fyrtio vanligaste orden lägger man en
mycket bra grund för sina fortsatta studier i estniska. Bygger man sedan
vidare och lär sig ett ordförråd om 500 ord – det ordförråd som presenteras i mitt häfte ”Estniskt basordförråd. Basic Estonian Vocabulary”
(Uppsala 2006) – så täcker det nästan sjuttio procent av ordförrådet i en
vanlig estnisk text. Om man kan de orden, har man kommit en mycket
bra bit på vägen till att få grepp om det estniska ordförrådet.
105
Kapitel 5: Ordförrådet
2 Ord från hedenhös: arvord
En orsak till varför många av de mest frekventa estniska orden är så
olika jämfört med sina svenska motsvarigheter är att de tillhör kategorin
arvord. Ett arvord är ett ord som man antar har funnits i språket sedan
urminnes tider. För estniskans del innebär det tiden innan estniska utvecklades till ett eget, självständigt och särpräglat språk. Estniska har
således så att säga ärvt sina arvord av tidigare, förestniska språkstadier.
Arvorden brukar vara ord som betecknar grundläggande begrepp
som släktskap, kroppsdelar, själ och natur eller som är räkneord och
pronomen. Arvord kan också vara riktigt gamla lånord, det vill säga
sådana ord som lånades in i förestnisk tid av de språkstadier som föregått de rent estniska utvecklingsskedena. Uppställningen i tabell 5:2 ger
exempel på ord som räknas som arvord i estniska.
Tabell 5:2. Arvord i estniska.
Uraliska arvord
Finsk-ugriska arvord Ärvda lånord
ela(ma) ’bo, leva’
ema ’mor’
isa ’far’
kaks ’två’
kala ’fisk’
keel ’tunga; språk’
ku- (adverbstam)
lumi ’snö’
meie ’vi’
mine(ma) ’gå’
muna ’ägg’
pane(ma) ’ställa, lägga’
päev ’dag’
suvi ’sommar’
süda ’hjärta’
vesi ’vatten’
and(ma) ’ge’
ava(ma) ’öppna’
ilm ’väder; värld’
jalg ’fot; ben’
jõgi ’flod, å’
keha ’kropp’
käsi ’hand; arm’
luge(ma) ’läsa’
nõid ’klok gumma’
näge(ma) ’se’
ole(ma) ’vara’
poeg ’son’
söö(ma) ’äta’
talv ’vinter’
uus ’ny’
öö ’natt’
arva(ma) ’tro, anta’ (i-eur.)
iva ’korn’ (i-eur.)
mesi ’honung’
põrsas ’griskulting’ (i-eur.)
sarv ’horn’ (i-eur.)
hammas ’tand’ (balt.)
hein ’hö; gräs’ (balt.)
hernes ’ärta’ (balt.)
kirves ’yxa’ (balt.)
laisk ’lat’ (balt.)
armas ’kär, rar’ (germ.)
juust ’ost’ (germ.)
kuningas ’kung’ (germ.)
jõul(ud) ’jul’ (fnord.)
särk ’skjorta’ (fnord.)
taud ’farsot’ (fnord.)
Anm. För ärvda lånord anges långivarspråk inom parentes. Förkortningar: ieur. = indoeuropeiskt lånord; balt. = baltiskt lånord; germ. = germanskt lånord;
fnord. = fornnordiskt lånord.
Gränsen mellan estniska och förestniska förläggs till omkring 1200 efter
Kristus. Seklerna närmast omkring och efter 1200 innebar nämligen
såpass stora ljudmässiga och grammatiska förändringar på estniskt
106
Kapitel 5: Ordförrådet
språkområde, både i nord och syd, att de två estniska huvudgrupperna
definitivt urskilde sig som språk som avviker från andra östersjöfinska
språkformer. Sydestniska var den språkform som tidigast avskilde sig,
kanske redan omkring 500-talet. Eventuellt var också den nordöstliga
kustestniskan en separat estnisk variant redan vid denna tid, men det är
osäkert. Tidigare forskning har förlagt tiden för estniskans separation
till en egen språkform till avsevärt äldre tider.
Uppställningen i tabell 5:2 inkluderar riktigt gamla lånord, alltså sådana som inlånades innan estniska blev ett eget språk. Benämningen
”uraliska arvord” i tabellen avser sådana ord som förekommer i såväl de
finsk-ugriska som samojediska språken. De finsk-ugriska arvordens utbredning inskränker sig däremot till endast de finsk-ugriska språken,
vilket kan tyda på att de är något yngre än de uraliska arvorden.
Estniskans nutida ordförråd går tillbaka på knappt 4300 enkla oavledda ordstammar. Då är främmande ord och nyare, bl.a. engelska lånord oräknade; om man inkluderar dem stiger antalet enkla ordstammar
till närmare tiotusen. Av de 4300 enkla oavledda ordstammarna är inte
fullt 2 000 arvord, av vilka drygt 420 representerar kategorin ärvda lånord. Övriga ordstammar, ca 2300, har tillkommit under den tid då estniska hade utvecklats till ett eget språk, skilt från sina släktspråk. Av
dessa är knappt 1 500 ordstammar lånade, medan 600 ordstammar har
estniska rötter, fria bildningar medräknade. Lite drygt 250 ordstammar
är av okänt ursprung. Sifferuppgifterna avser säkra etymologier enligt
den etymologiska ordbok som utkom 2012. Observera att sifferuppgifterna gäller standardspråket. Dialekternas ordförråd är ännu delvis outforskat i etymologiskt hänseende. Lånord och fria bildningar beskrivs i
nästa avsnitt.
107
Kapitel 5: Ordförrådet
3 Hur estniskans ordförråd förnyas
Arvorden kan sägas utgöra ordförrådets historiska grund och uttrycker
vanligen basala begrepp. Men språket tillförs ständigt nya ord, nyord
eller neologismer.
Tekniskt sett får estniska sina nya ord på något av följande åtta sätt:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
sammansättning
reduplikation
avledning
nollbildning
kortning
fri bildning
ljudhärming
lån.
De fem första ordbildningssätten innebär att man använder resurser som
språket redan har; de är medel för intern förnyelse av ordförrådet. Motsatsen, extern förnyelse, innebär att man tillför språket helt nya element
genom något av de tre sista sätten.
Estniskans vanligaste sätt att förnya ordförrådet på är sammansättning, avledning och lån. De allra flesta nyorden i estniska, liksom i
svenska, är alltså sammansättningar, avledningar eller lånord. Drygt
nittio procent av standardestniskans ordförråd utgörs av ord som skapats
med något av de åtta ordbildningssätten. Resterande ord är enkla oavledda ord.
Låt oss stifta lite närmare bekantskap med vart och ett av estniskans
ordbildningssätt.
Två- eller flerledat: sammansättning
Sammansättning eller komposition innebär att man fogar samman två
eller flera olika ordstammar till en ny enhet:
paber ’papper’
+ raha ’pengar’ → paberraha ’sedel’
käe
’hand; arm’ + kott ’väska’ → käekott
’handväska’.
Den första ordstammen i en sammansättning kallas förled och den
sista efterled. I exemplen är paber och käe förled, medan raha och
kott är efterled.
Estniska sammansatta ord är oftast tvåledade, men det finns även
längre sammansättningar. Ett sådant är käsiraamatukogu ’referensbibliotek’ som är treledat:
108
Kapitel 5: Ordförrådet
käsi+raamat +kogu
’hand; arm’+’bok’+’samling’,
raudteesõiduplaan ’tågtidtabell’ som är fyrledat:
raud+tee+sõidu+plaan
’järn’+’väg’+’färd (gen.sg.)’+’plan’
och raudteeülesõidukoht ’järnvägsövergång’ som är femledat:
raud+tee+üle+sõidu+koht
’järn’+’väg’+’över’+’färd (gen.sg.)’+’plats’.
Förleden i en estnisk sammansättning står oftast i genitiv. Det ser vi i
exemplen ovan: käe i käekott ’handväska’, raamatu i raamatukogu
’bibliotek’, sõidu i sõiduplaan ’tidtabell (för kommunikationsmedel)’.
Förleden är ofta också nominativ, som paber- i paberraha och anger då
vanligen vad något består av eller är tillverkat av.
Mer undantagsvis förekommer andra grammatiska former som förleder, t.ex. kasusformen translativ: liikmeks- i liikmeksastumine ’det att
bli medlem (i en organisation)’.
Förleden kan, slutligen, också vara förkortad, som kuning- i kuningriik ’kungarike, monarki’, jämför kuningas, genitiv singular kuninga;
riik ’stat, rike’.
Sammansättning används mestadels för att bilda nya substantiv.
Sammansatta verb är däremot sällsynta. Till de fåtaligas skara hör hädamaanduma ’att nödlanda’: häda ’nöd’+maanduma ’landa’.
Dubbelt upp: reduplikation
Reduplikation är också en slags sammansättning, fast lite annorlunda;
man upprepar en och samma ordstam:
haruharva
läki-läki
’ytterst sällan’, jämför harva ’sällan’
’pälsmössa med öronlappar’.
Fler exempel: ata-ata ’aja-baja, fy skäms’, mõmm-mõmm ’brum-brum’,
ot-ot ’vänta nu, stopp ett tag, hallå’, jämför imperativformen oota ’vänta
(du)!’ av verbet ootama ’att vänta’.
Ofta medför reduplikationen en viss ljudmässig modifiering av ordets stam. Antingen varieras den initiala konsonanten, som i
jurapura
siira-viira
surimuri
tutulutu
(lõokeste) tiriliri
’manick, grunka’
’kors och tvärs’
’sammelsurium’
’trudelutt’
’(lärkornas) drill’
109
Kapitel 5: Ordförrådet
eller så drabbar modifieringen den huvudbetonade vokalen, som i
nipe-näpe
pudi-padi
risti-rästi
tühi-tähi
’smått och gott, lite av varje’
’misch-masch, obetydligheter’
’härs och tvärs’
’strunt, småsaker’.
Ljudförändringen i exempelordet haruharva är gammal; haru är en dialektal variant av adverbet harva ’sällan’.
Lägg till en ändelse: avledning
Avledning eller derivation sker genom att en avledningsändelse fogas
till en redan förefintlig ordstam och tillför denna någon ny betydelse,
som i dessa exempel:
laul(ma) ’att sjunga’+ja
laulja ’sångare’+nna
→ laulja ’sångare’
→ lauljanna ’sångerska’.
Ofta innebär avledning också att ordet byter ordklass. Om ett nomen
bildas till en verbstam, som laulja till laulma, kallas resultatet deverbalt nomen och om ett verb bildas till en nomenstam, som
saagima ’att såga’ till saag ’såg’, kallas detta denominalt verb.
Ibland fogas avledningsändelsen till en förkortad ordstam. Denna
form av ordbildning är vanlig i informella samtal och slang:
pastapliiats+kas
televiisor+kas
kriminaal+ka
liuväli+ka
venelane+ku
→ pastakas
→ telekas
→ krimka
→ liuka
→ venku
’kulspetspenna’
’teve-apparat’
’deckare (bok eller film)’
’skridskobana’
’ryss’
kaubamaja+s
limonaad+ps
õlu+ts
→ kaups
→ limps
→ õlts
’varuhus’
’läsk’
’öl, bärsa, bira’
mobiiltelefon+la → mobla
’mobiltelefon’
küsimus+a
eksam+u
kohvik+e
→ küssa
→ eku
→ kohve
’fråga’
’tentamen; examen’
’kafé’
grammofon+ar
mikrofon+er
→ grammar
→ mikker
’grammofon’
’mikrofon’.
Estniskans vanligaste avledningsändelser presenteras längre fram i detta
kapitel, se avsnitt 5. En mer fullständig förteckning över avledningsändelserna finns i bilaga 3.
110
Kapitel 5: Ordförrådet
Att byta ordklass: nollbildning
Nollbildning innebär att en ordstam byter ordklass. Av adjektivet julge
’modig’ bildas verbet julgema ’att våga’, av substantivet kruvi ’skruv’
fås verbet kruvima ’att skruva’.
I sådana fall avslöjar böjningen ordets ordklasstillhörighet: Om ordstammen följs av en kasusändelse, är ordet i fråga ett nomen. I annat fall
är ordet ett verb, eftersom verb böjs i person, tempus, modus, diates
samt jakande och nekande form.
Några ytterligare exempel på estniska nollbildningar:
liim
vänt
ravi
julge
’lim’
’vev’
’vård’
’modig’
→ liimima
→ väntama
→ ravima
→ julgema
uskuma
mõjuma
kuluma
röövima
’att tro’
→ usk
’att ha effekt’ → mõju
’att slitas’
→ kulu
’att råna’
→ rööv
’limma’
’veva’
’vårda, ge läkarvård’
’våga’
’tro, religion’
’effekt
’(om)kostnad, utgift’
’rån’.
Denna form av ordbildning kallas även ordklassövergång.
Att fatta sig kort: kortning
Kortning är på sätt och vis motsatsen till sammansättning eftersom det
innebär att grundordet blir kortare. Ett ord som blivit till genom kortning kallas kortord.
Kortning ska inte förväxlas med förkortning som med flera → m.fl.,
och så vidare → osv. Förkortningar används bara i skrift och läses inte
ut som ett ord. Kortord fungerar däremot som vanliga ord, de kan böjas
och de förekommer i såväl tal som skrift.
Kortning är något som främst långa, vanligen minst trestaviga ord
och främmande ord råkar ut för:
direktor
lesbiline
magnetofon
→ dire
→ lesbi
→ makk
’skolrektor; direktör’
’lesbisk’
’bandspelare’
millimeeter
pension
stipendium
→ mill
→ penss
→ stipp
’millimeter’
’pension’
’studiemedel; stipendium’
trollibuss
autobuss
valgusfoor
→ troll
→ buss
→ foor
’trådbuss’
’buss’
’trafikljus’.
111
Kapitel 5: Ordförrådet
Det finns två slags kortning. Exemplen ovan är exempel på strykning
eller avbrytning. Då stryks antingen en del av ordets slut (= final strykning) eller en del av ordets början (= initial strykning). Som antalet
exempel ovan antyder, är final strykning det vanligare sättet i estniska.
Om förkortningen sker genom att någon eller några stavelser inuti ett
ord stryks, kallas förfarandet och dess resultat kontraktion eller sammandragning. Det numera enarådande estniska ordet för ’taxi’, takso,
har tillkommit genom kontraktion av ett äldre ord, taksiauto, ”taxibil”.
Resultatet av kortning blir alltid ett en- eller tvåstavigt ord eller ordstam, se exemplen ovan. I de fall då kortning kombineras med avledning, som i pastapliiats ’kulspetspenna’ → pasta+kas → pastakas, kan
resultatet bli ett trestavigt ord, se ovan under ”Lägg till en ändelse: avledning”.
Kortord är vanliga i informella talsituationer och i slang, men kan
med tiden bli så allmänt brukade att de förlorar sin informella karaktär.
Några förkortade eller kontraherade ord har även introducerats av
språkvårdare, t.ex. kopter ’helikopter’ ⟵ helikopter och teler ⟵ televiisor ’tv-apparat’.
En estnisk specialitet: fri bildning
Fri bildning innebär att ett ord, rättare sagt en ordstam bildas ”ur
tomma intet” genom ett mer eller mindre godtyckligt kombinerande av
språkljud. Detta kan ske fullt medvetet. Den person som tänkt ut och
introducerat ordet är i sådana fall känd till namnet. Så är fallet med exempelvis följande ord:

kabe ’dam (spelet)’ och male ’schack’ introducerades på 1880-talet av
tidningsmannen Ado Grenzstein (f. 1849, d. 1916) som skrev bl.a. den
första estniska läroboken i schack;

lünk ’brist’, naas(ma) ’återvända’, relv ’vapen’ och veen(ma) ’övertyga’ introducerades i början av 1900-talet av språkreformatorn Johannes Aavik (f. 1880, d. 1973);

küülik ’kanin’ introducerades på 1930-talet och raal ’dator’ 1965 av
språkentusiasten Manivalde Lubi (f. 1901, d. 1976);

vandel ’elfenben’ introducerades 1968 av författaren Ain Kaalep (f.
1928).
Estniska utmärker sig bland världens språk genom att ha relativt många
fria bildningar, inte fullt hundra, detta tack vare flera fantasifulla ordsmeder, av vilka Johannes Aavik framstår som den främsta hittills. Ordbildningsmetoden är på sätt och vis en liten estnisk specialitet eftersom
den i andra språk är tämligen okänd eller i alla fall föga nyttjad.
112
Kapitel 5: Ordförrådet
Till de fria bildningarna kan man möjligen räkna även ljudhärmande substantiv och verb. Om vi inkluderar de ljudhärmande orden i
kategorin fria bildningar utökas antalet sådana med flera hundra.
Ljudhärmande ord bildar man i estniska gärna genom att luckorna i
följande formler fylls med lämpliga konsonanter (C) och vokaler (V);
parenteserna omsluter språkljud som kan, men inte behöver förekomma:
((C+)C)+V+C+in
((C+)C+V+C+ise
för substantiv
för verb.
Exempel på ljudhärmande substantiv som är bildade på det här sättet är
irin ’gnäll, gnöl’, pirin ’surr’ och klirin ’klirr’. Motsvarande verb är
irisema ’gnälla, gnöla’, pirisema ’surra’ och klirisema ’klirra’.
Märk att det finns gott om ljudhärmande ord som inte är bildade på
det sätt som beskrivs ovan, exempelvis kolksama ’braka, smälla’, kääksuma ’gnissla, knarra; gnälla’ och nurruma ’spinna (om en katt)’.
Även deskriptiva ord kan hänföras till de fria bildningarna. Deskriptiva ord imiterar inte ljud, utan försöker med språkliga medel återskapa andra egenskaper hos företeelsen i fråga, främst synintryck.
Många interjektioner är deskriptiva, se avsnitt 3 i kapitel 11 ”Betydelsefulla småord”. Även några andra slags ord räknas hit, exempelvis
verben hiilima ’smyga’ och vilkuma ’blinka (om ljusstötar)’. I det första
fallet symboliserar i-ljudet något litet och smalt. I det andra är l iterativt,
det vill säga att det anger upprepning, medan k markerar en punktuell
händelse: en blinkning innebär ju en snabb växling mellan ljus och
mörker, även när man blinkar med ögonlocken. Verbet för att blinka
med ögonlocken heter på estniska pilgutama, vars stam pilguta- är påfallande likt det vanliga ordet för ’blick’, pilk, gen.sg. pilgu, som försetts med avledningsändelsen -ta. Precis som vilkuma innehåller substantivet pilk och verbet pilguta- det iterativa l och det punktuella k.
Iteration innebär upprepning.
Att hämta utifrån: lånord
Ett av de vanligaste sätten som det estniska ordförrådet förnyas med,
jämte avledning och sammansättning, är lån. Ett lånord i snäv bemärkelse är ett ord som till form och betydelse upptagits från ett främmande
språk, t.ex. estniskans blogi och häkker av engelskans blog respektive
hacker. I vidare bemärkelse avses med lånord allt slags lexikalt lånegods, således även ord som bildats med inhemsk materia, men som har
ord i andra språk till förebild. Hit hör översättningslån, betydelselån och
efterbildningar.
Ett översättningslån är ett sammansatt ord, där alla led översatts
från ett motsvarande ord i något annat språk. Ett exempel är vihmavari
113
Kapitel 5: Ordförrådet
’paraply’, vihm ’regn’, vari ’skydd’, som är en översättning av tyskans
Regenschirm: Regen ’regn’, Schirm ’skärm, skydd’. Många sammansatta ord i estniska är tyska översättningslån. Det gäller även partikelverb, kombinationen av ett verb med ett adverb eller en adposition, som
läbi kukkuma ’bli underkänd (i tentamen), köra’, ”falla igenom”, jämför
tyskans durchfallen ’falla igenom något; bli underkänd’, durch ’igenom’, fallen ’falla, ramla’. Om partikelverb, se avsnittet ”Verbgrupper”
i kapitel 12, ”Ord bygger satser”.
Även fraseologismer, stående uttryckssätt och vändningar, kan vara
översättningslån. Ett exempel är uttrycket mett moka peale määrima
’fjäska, smörja, vara inställsam’, ”smörja honung på läppen eller mulen”, som förmodligen är en direktöversättning av motsvarande tyska
uttryck: Honig ums Maul schmieren ”smörja honung runt munnen”,
Honig ’honung’, Maul ’mun på djur; trut, käft’, schmieren ’smörja’.
Ett betydelselån är ett ord som får en ny betydelse genom att man
tagit den nya betydelsen från ett liknande ord i ett annat språk. Ordet
som sådant finns alltså redan i språket, det är bara en av betydelserna
eller ibland bara någon betydelsenyans som är ny. Ett relativt färskt
estniskt exempel på detta är verbet hävima ’gå under, förgås’ som börjat
användas i den nya betydelsen ’förlora i sport’, efter finskans hävitä
som används bl.a. i den senare betydelsen.
En efterbildning är en friare nybildning med ett främmande ord
som modell. Ett exempel är köiehüpped som ordagrant betyder ”rephopp” och som har bildats som en inhemsk motsvarighet och i anslutning till det engelska uttrycket bungee jumping. En annan efterbildning
är mahedik som lanserats som estnisk synonym till lånordet smuuti
’smoothie, dryck av passerad eller mixad frukt och yoghurt’ och som är
såpass färskt att det ännu inte riktigt hunnit etablera sig i språket. Ordbildningsmässigt sett är mahedik en avledning till adjektivet mahe
’mild; mjuk; svag’.
En lite speciell form av lånord är sådana som ett standardspråk upptar från det egna språkets lokala varianter, i synnerhet dialekter som
standardspråket inte grundar sig på. Sådana lånord kallas dialektlån.
Det estniska standardspråket grundar sig på central nordestnisk dialekt. Det är den dialekt som talas på ett rätt stort område i den centrala
delen av norra Estland, i princip söder och sydost om Tallinn, se karta
1:1 i kapitel 1. Lite förenklat skulle man kunna säga att den centrala
nordestniskans ordförråd också är standardspråkets. Detta ordförråd har
efter hand, i synnerhet sedan senare hälften av 1800-talet utökats med
ord som tillkommit på något av de ovan beskrivna åtta sätten, i första
hand avledning, sammansättning eller lån. Dessutom har standardestniska upptagit ord från främst sydestniska dialekter. Ibland rör det sig
om synonymer till ord som redan finns i standardspråket, kanske med
någon liten modifiering av betydelsen eller stilnivån. Vanligen är det
114
Kapitel 5: Ordförrådet
nordestniska ordet det oftast brukade, medan det sydestniska används
mindre ofta, kanske för att det betraktas som poetiskt. Normalordet för
’björk’ är på standardestniska kask, uttalas med muljerat s, men det går
också mycket väl att använda det sydestniska kõiv; ’kniv’ heter vanligen
nuga, men det ursprungligen sydliga väits fungerar lika bra; ’prata’ heter vanligen rääkima, men sydliga kõnelema används också, även av
ester från landets nordliga delar. Det finns flera hundra sådana nordsydliga ordpar.
Även ändelser kan ”importeras” till standardspråket från dialekterna:
En ursprungligen sydlig avledningsändelse är -mu. Den tillhör inte estniskans vanligaste avledningsändelser, men den återfinns i standardspråkliga ord som elamu ’boning’, valamu ’diskho’ och varamu ’skattkammare, fyndgruva’.
Enstaka avledningsändelser har så att säga importerats utifrån, från
något annat språk. Ett av få exempel är den vanliga diminutivändelsen -ke som har långformen -kene: vennake/vennakene ’kära lilla bror’.
Ändelsen är ursprungligen medellågtysk. Även personsuffixet -nik, som
i kohtunik ’domare’ och kunstnik ’konstnär’ är inlånat, fast från ryska.
Varifrån kommer lånorden?
När man diskuterar lånord i ett språk, ställs förr eller senare frågan varifrån orden kommer. Låt oss därför översiktligt bekanta oss med estniskans långivarspråk. Genomgången är i stort sett kronologisk.
Tyska
Om man ser till tiden från 1200-talet och fram till andra världskriget har
olika former av tyska varit det kvantitativt sett viktigaste givarspråket.
Det är knappast överraskande med tanke på den framträdande roll som
tyskar och det tyska språket spelat i det estniska områdets politiska,
ekonomiska och kulturella liv under den nästan åtta sekler långa period
som det är fråga om.
Fram till ungefär sekelskiftet 1600 var medellågtyska det dominerande språket på estniskt och lettiskt område. Medellågtyska är den
form av tyska som talades mellan ca 1150 och 1650 i de nordliga delarna av det tyska språkområdet och runt hela Östersjön. Det också var det
språk som användes inom Hanseförbundet. Till detta förbund av tyska
eller tyskdominerade handelsstäder hörde inte bara Visby utan även
några städer på estniskt område. En av de mer betydande Hansestäderna
i Östersjöområdet var Tallinn.
Medellågtyskans starka ställning på estniskt och lettiskt-liviskt område berodde på att många av de tyskar som kom till estniskt och lettiskt-liviskt område under medeltiden och i början av nya tiden talade
detta språk. Medellågtyska kom också att användas som förvaltnings115
Kapitel 5: Ordförrådet
språk. Den funktionen övertogs på estniskt område efter sekelskiftet
1600 av högtyska. Högtyska talades i de mellersta och södra delarna av
det tyskspråkiga området och utvecklades sedermera till våra dagars
standardtyska.
Högtyska kom så småningom att överta rollen som huvudsaklig givare av lånord till estniska och lettiska. Men medellågtyskan fortsatte
sin existens som talat vardagsspråk bland tyskarna i det område som i
våra dagar är Estland och Lettland.
Tabell 5:3. Tyska lånord i standardestniska.
Medellågtyska
lånord
amet
arst
eesel
Översättning
’yrke’
’läkare’
’åsna’
Högtyska
lånord
apelsin
hangel(dama)
kett
Översättning
’apelsin’
’schackra’
’kedja’
heegel(dama)
höövel
ingel
käär(id)
’virka’
’hyvel’
’ängel’
’sax’
kirss
kohver
laadung
muster
’körsbär’
’resväska’
’laddning; last’
’mönster’
lamp
reisi(ma)
vorst
õli
’lampa’
’resa’
’korv’
’olja’
märts
pirn
rehken(dama)
vürts
’mars (månad)’
’päron’
’att räkna’
’krydda’
Så småningom utvecklade tyskarna i norra Baltikum en egen balttysk
dialekt. Den grundades på högtyska, men karakteriserades bland annat
av att ha en mängd lågtyska ord. Även balttyskan bidrog med några
lånord i estniska, samtidigt den själv upptog lånord från både estniska,
lettiska och ryska. Till de balttyska lånorden i estniska hör aasima
’driva (med någon)’, traageldama ’tråckla’ och värvel ’linning’.
Svenska
Andra givarspråk har varit fornsvenska, nysvenska och estlandssvenska.
Fornsvenska kallas den svenska som talades mellan ungefär 1225 och
1526, då den avlöstes av nysvenska. Våra dagars svenska kallas nusvenska; den perioden omfattar 1900- och 2000-talen.
De fornsvenska lånen uppstod till följd av samröre mellan ester och
svenskar i samband med sjöfart, handel, krigståg och kristen mission
som utgick från svenskt område. Kontakterna ledde till permanent
svensk bosättning i västra och nordvästra Estland åtminstone sedan
1200-talet, möjligen redan tidigare. Dessa svenska fiskare och bönder
kom att kallas estlandssvenskar.
116
Kapitel 5: Ordförrådet
De nysvenska lånen representerar en annan typ av ord, nämligen sådana som förmedlades av svenskar som verkade på estniskt område. I
första hand tänker man då på präster, tjänstemän och militärer i Estland
och Livland under den tid då dessa områden hörde till Sverige, även om
svenska hantverkare och handelsmän bodde och verkade i städerna på
estniskt område, främst Tallinn, långt tidigare, redan i slutet av medeltiden.
Tabell 5:4. Estlandssvenska och övriga svenska lånord i standardestniska.
Estlands
svenska
lånord
hiiva(ma)
julla
kepp
näkk
räim
tont
Översättning
’hiva (ankare)’
’liten båt, julle’
’käpp’
’näcken’
’strömming’
’spöke’
Andra
svenska
lånord
malm
pagar
pipar
plika
siuna(ma)
ämber
Översättning
’malm’
’bagare’
’peppar’
’flicksnärta’
’förbanna’
’hink’
Ryska
De äldsta ryska lånen, ett fåtal ord, tycks ha lånats in med början på
1000-talet. Inledningsvis rörde det sig om ord som i första hand förmedlades av befolkningen i gränsområdet mellan estniskt och ryskt område.
Senare, under medeltiden och tidigmodern tid, tillkom som lånordsförmedlare ryska handels- och köpmän som var verksamma i städerna på
estniskt område.
Tabell 5:5. Ryska lånord i standardestniska.
Ryska
lånord
Översättning
Ryska
lånord
Översättning
haltuura
hurt
kapsas
kasarm
kiiver
majakas
’extraknäck; hafsverk’
’vinthund’
’(vit)kål’
’kasern’
’hjälm’
’fyr(torn)’
munder
puravik
saida
tarakan
tõlki(ma)
varas
’uniform’
’karljohanssvamp’
’(fisken) sej’
’kackerlacka’
’översätta’
’tjuv’
När östersjöprovinserna Estland och Livland efter nordiska kriget blev
ryska ökade ryskans roll successivt, även om språket inledningsvis spelade en förhållandevis blygsam roll i de ryska Östersjöprovinserna.
Först på 1760-talet började man undervisa i ryska i skolorna för den
117
Kapitel 5: Ordförrådet
estniska allmogen. På 1880-talet infördes ryska som undervisningsspråk
i alla ämnen utom estniska och religion i de estniska skolorna. Samtidigt
trädde tyska tillbaka för ryska som förvaltningsspråk i Östersjöprovinserna. Perioden slutade 1917.
En tredje period då estniska upptog ryska lånord omfattar de femtio
åren efter andra världskriget då Estland var sovjetiskt. Även om det
ryska inflytandet under denna relativt korta period var starkt, inskränkte
sig de direkta lånorden i stort sett till sådana ord som återspeglade dels
företeelser i det sovjetiska samhället, inklusive vardagliga ting och företeelser, dels tekniska eller andra innovationer.
Engelska
De äldsta kända engelska lånorden i estniska är viski ’whisky’ och
rumm ’(drycken) rom’, som belagts redan under 1800-talets tidigaste år.
Direktkontakterna mellan ester och engelsktalande inskränkte sig annars
länge till sjömän, idrottsmän och turister. Engelska lånord förmedlades
också av andra språk, framför allt tyska och ryska, eller upptogs indirekt, via tidningar, tidskrifter och litteratur.
Efter det att Estland åter blev en självständig stat 1991 ändrade esternas kontakter med den engelskspråkiga världen karaktär och inflödet av
engelska lånord ökade påtagligt. Språkvården försöker streta emot och
erbjuda inhemska synonymer till de många engelska lånorden, t.ex.
lumelaud jämte snowboard, rämps eller rämpspost jämte spämm ’spam,
oönskad reklam, tiggarbrev o.dyl. som sänds med e-post’ och väljasttellimine jämte outsourcing, men med blandad framgång. Även om ett
estniskt ord redan fanns för den företeelse som ett engelskt lånord betecknade, kom det engelska ordet snart att allt mer träda i det inhemska
ordets ställe. Sålunda används exempelvis turundus nästan inte alls
numera, bara marketing.
Tabell 5:6. Engelska lånord i standardestniska.
118
Engelska
lånord
Översättning
Engelska
lånord
Översättning
bluffi(ma)
bokserid
džinn
geim
greipfruut
kantri
’bluffa’
’boxershorts’
’(drycken) gin’
’game’
’grapefrukt’
’countrymusik’
koomiks
peekon
pubi
ragbi
stopper
tviid
’tecknad serie’
’bacon’
’pub’
’rugby’
’stoppur’
’tweed’
Kapitel 5: Ordförrådet
Finska
De äldsta finska lånorden i standardsestniska är något yngre än de engelska och är exempel på medveten ordimport. Under senare hälften av
1800-talet började nämligen estniska och finska studenter och nationella
aktivister att umgås direkt med varandra. För många ester framstod
finska som en god förebild när man skulle utveckla det egna språket.
Att finska var ett nära släktspråk gjorde inte språket mindre attraktivt
som källa till lånord. Även senare, främst under 1990-talet, kom finska
att spela en framträdande roll som långivare och förebild.
I de estniska dialekterna längs Estlands nordkust återfinns också rätt
så många lån från finska. Eftersom estniska och finska står varandra
språkligt nära, är de finska lånorden i estniska ofta svåra att identifiera
som sådana, även för ester.
Tabell 5:7. Finska lånord i standardestniska.
Finska
lånord
Översättning
Finska
lånord
Översättning
aare
haihtu(ma)
julm
jäik
lakka(ma)
levima
’gömda dyrbarheter, skatt’
’gå upp i rök’
’grym’
’styv, stel’
’upphöra’
’få spridning, spridas’
mehu
raev
reibas
tehas
vaist
vihja(ma)
’juice’
’ilska’
’pigg’
’fabrik’
’instinkt’
’antyda’
Lettiska
Standardestniska har jämförelsevis få lånord från lettiska, bara ett drygt
trettiotal. Det kan tyckas vara oväntat, eftersom estniska och lettiska är
grannspråk. Skenet bedrar emellertid. I själva verket finns det stora
flertalet ord som estniska lånat från lettiska bara i de estniska dialekter
som talas längs gränsen mellan lettiskt och estniskt språkområde i söder
samt, inte minst, i den estniska som talas eller tidigare talades av ester
bosatta i det område som i våra dagar utgör norra och nordöstra Lettland. Antalet sådana lettiska dialektlån räknas i flera hundratal.
Tabell 5:8. Lettiska lånord i standardestniska.
Lettiska
lånord
kanep
kauss
laabu(ma)
lääts
Översättning
’hampa’
’skål’
’flyta på, gå bra’
’(växtfröet) lins’
Lettiska
lånord
mulk
pastel
sõkal
viisk
Översättning
’invånare i Viljandimaa’
’skinnmockasin’
’agnar’
’bastsko’
119
Kapitel 5: Ordförrådet
Sporadiska långivare
Kvantitativt sett ännu mindre framträdande givarspråk har latin, franska,
hebreiska, romani, mariska och mordvinska varit.
I fråga om dessa språk skulle man kunna säga att orden lånats av
speciella skäl. För att ta några exempel: De två hebreiska lånorden i
tabell 5:9 introducerades i den första översättningen av Bibeln till estniska 1739 när översättaren inte fann någon bättre översättning för de
aktuella begreppen. De två franska lånorden infördes av franska guvernanter som uppfostrade och undervisade adelsbarnen på godsen i Estoch Livland under 1700- och 1800-talet. Genom det estniska tjänstefolket på godsen, inte minst ammorna, fann orden sedan spridning bland
övriga ester.
Tabell 5:9. Lånord från sporadiska långivarspråk i standardestniska.
Lånord
Översättning
Långivarspråk
jaana(lind)
tohuvabohu
koi
mangu(ma)’
nulg
velma(ma)
kula
kussu(tama)
’struts’
’kaos’
’snåljåp; snål’
’tigga’
’ädelgran’
’återuppliva’
’(leken) kull’
’vagga (till sömns)’
hebreiska
hebreiska
jiddisch
romani
mariska
mordvinska
franska
franska
Okända långivare
Slutligen finns det estniska ord som man inte har lyckats härleda till
något visst givarspråk. Eftersom orden inte heller tycks ha motsvarigheter i estniskans släktspråk, brukar det heta att deras ursprung är ovisst.
De skulle kunna vara lånord, även om ingen etymolog ännu har lyckats
påvisa någon godtagbar förebild för dem, men de skulle lika gärna
kunna vara gamla inhemska bildningar.
Exempel på ord i denna kategori är kaan ’igel’, kena ’snygg; trevlig’,
klunn ’liten pojke, pys, parvel’, lubi ’kalk’, muru ’gräs(matta)’, mõru
’bitter’, noomi(ma) ’förmana, tillrättavisa’, pistrik ’falk’, roni(ma)
’klättra’, vadak ’vassla’, videvik ’skymning, gryning’ och ülane ’vitsippa’.
120
Kapitel 5: Ordförrådet
4 Förrädisk likhet
Under den senare delen av 1800-talet inleddes ett intensivt arbete med
att utveckla estniska till ett modernt standardspråk. Som ett led i detta
introducerades en mycket stor mängd nya lånord, främst från högtyska,
mot slutet av seklet även från ryska. Främst rörde det sig om ord av
teknisk, vetenskaplig och allmänkulturell karaktär.
Åtskilliga av de ord som estniska lånade vid den här tiden avvek från
det normala i estniska genom sitt bildningssätt, uttal och stavning; de
var och är med andra ord främmande ord. Dessutom återfinns de i snarlik form och betydelse även i andra europeiska språk, inklusive svenska.
Ett sådant främmande ord är inte särskilt svårt att känna igen, även
om dess stavning, och uttal, kan skilja sig något från motsvarande ord i
svenska. För exempel se tabell 5:10. Lägg märke till hur orden stavas.
Fler exempel på stavningsanpassning av lånord i estniska ges i kapitel 3,
avsnittet ”Stavning av främmande ord och lånord”.
Tabell 5:10. Främmande ord i estnisk form.
Ord
anarhia
audients
bürokraat
egoist
füüsika
geograaf
kvantiteet
muuseum
Översättning
’anarki’
’audiens’
’byråkrat’
’egoist’
’fysik’
’geograf’
’kvantitet’
’museum’
Ord
narkomaan
nominatiiv
organisatsioon
patriotism
pedagoog
psühholoogia
stenogramm
tüpograafia
Översättning
’narkoman’
’nominativ’
’organisation’
’patriotism’
’pedagog’
’psykologi’
’stenogram’
’typografi’
Trots att främmande ord är lätta att identifiera, finns det ändå anledning
att mana till försiktighet med dem. Ibland kan nämligen ett estniskt ord,
som till formen verkar stämma med ett svenskt, användas i en annan
betydelse än man är van vid från svenska. Det gäller i synnerhet ord
som man skulle kunna tro är internationellt gångbara. Ett exempel är
konkurs som på estniska betyder ’tävling; inträdesprov, tävlingsexamen’. Svenskans konkurs ’(ekonomiskt) obestånd’ motsvaras på estniska av ett helt annat ord, pankrott. Vidare bör en svensktalande inte låta
sig förskräckas av att ’bank’ på estniska råkar heta pank medan ’pank’ i
ordets svenska betydelse på estniska heter plank eller rahast lage, ”kal
på pengar”, eller att semester är det estniska ordet för ’termin’, medan
estniskans termin, med huvudbetoningen på första stavelsen, betyder
’term, fackord’ och tärmin ’förfallodag’, det ordet är lite ålderdomligt;
121
Kapitel 5: Ordförrådet
’semester, betald ledighet från arbetet’ heter på estniska puhkus. Ett
något mindre drastiskt exempel är estniskans autograaf som betyder
’egenhändigt skriven text (av någon känd person)’; en egenhändig
namnteckning av en känd person kallas på estniska autogramm.
Vissa estnisk–svenska ordpar är inte bara förrädiska, utan också riktigt lömska, detta på grund av sin betydelse. Några sådana ord nämns i
avsnittet ”De farliga orden” nedan.
Betydelsemässigt förrädiska ordpar som konkurs i estniska och
svenska brukar kallas falska vänner. Särskilt vanliga är sådana ord i
nära släktspråk, vilket språkparet estniska och finska uppvisar åtskilliga
exempel på. Några estnisk–finska exempel ges i tabell 5:11.
Tabell 5:11. Falska vänner i estniska och finska.
Estniskt ord
Översättning
Finskt ord
Översättning
hallitus
mage
piim
pulm
soojus
’mögel’
’fadd, smaklös’
’mjölk’
’bröllop’
’värme’
hallitus
makea
piimä
pulma
suojus
’regering’
’söt; välsmakande; inställsam’
’surmjölk’
’svårighet’
’skydd; överdrag’
Till all lycka är de svensk–estniska och finsk–estniska falska ordvännerna betydligt färre till antalet än antalet ”goda” vänner.
122
Kapitel 5: Ordförrådet
5 De vanligaste avledningsändelserna
Estniska har omkring hundrasextio inhemska avledningsändelser. Det
torde därmed knappast vara någon överdrift att hävda att avledning är
ett mycket viktigt sätt att bilda estniska ord på. Svenska har ungefär
hälften så många avledningsändelser som estniska, men även i svenska
är avledning ett av de två viktigaste ordbildningssätten. Till de inhemska avledningsändelserna räknas en handfull ändelser som lånats från
andra språk, som -ke/-kene från medellågtyska, -nik från ryska och -tar
från finska.
Förutom de inhemska avledningsändelserna finns i estniska också
fyrtio ordbildande ändelser av företrädesvis klassiskt, alltså grekiskt
eller latinskt ursprung.
I det följande koncentrerar vi oss på estniskans inhemska avledningsändelser.
Nästan hälften av estniskans avledningsändelser bildar nomen. Om
man kategoriserar dem grovt efter betydelse, faller de i tre kategorier,
nämligen sådana som uttrycker:



verksamhet
person eller sak
grupp eller område.
Indelningen kompliceras av att åtskilliga avledningsändelser har fler än
en betydelse och ryms i mer än en av de tre kategorierna, men som allmän indelning fungerar den bra.
Ett par av estniskans avledningsändelser, substantivändelserna -mine
och -ja, är vad man skulle kunna kalla totalproduktiva. Det innebär att
det för varje estniskt verb finns ett motsvarande mine- och ja-substantiv:
Verbstammen luge(ma) ger dels verbalsubstantivet lugemine ’läsande,
läsning’, dels handlarnomenet lugeja ’läsare, en som läser’. Det gäller
även verb som är bildade med främmande suffix som -(s)eeri(ma), som
blokeeri(ma) ’blockera’ och kriminaliseeri(ma) ’kriminalisera’; de ger
substantiven blokeerimine ’blockering’, blokeerija ’en som blockerar’
respektive kriminaliseerimine ’kriminalisering’, kriminaliseerija ’en
som kriminaliserar’.
Till de verkligt högfrekventa och därmed betydelsemässigt mångfasetterade inhemska ändelserna hör, förutom -mine- och -ja, även substantivändelsen
-us:
algus ’början’ (jfr algama ’börja’), korrus ’våningsplan, etage’
(jfr kord ’ordning’, raskus ’svårighet’ (jfr raske ’svår’);
123
Kapitel 5: Ordförrådet
de vanligste adjektivändelserna
-ne:
eilne ’gårdagens’ (jfr eile ’i går’), praegune ’nuvarande’
(jfr praegu ’nu, för närvarande’);
-line:
roheline ’grön’ (jfr rohi ’gräs’), imeline ’förunderlig’ (jfr ime
’ett under’);
-lik:
avalik ’offentlig’ (jfr avama ’att öppna’), imelik ’konstig’
(jfr ime ’ett under’);
och de vanligaste verbändelserna
-ta
arutama ’diskutera, dryfta’ (jfr aru ’förstånd’), kirjutama
’skriva’ (jfr kiri ’skrift; brev’), lõpetama ’avsluta; ta examen’
(jfr lõppema ’ta slut’), põletama ’bränna’ (jfr põlema ’brinna’),
rikastama ’berika, göra rik’ (jfr rikas ’rik’);
-da
avardama ’(ut)vidga’ (jfr avar ’vidsträckt, rymlig’), madaldama
’sänka, göra lägre’ (jfr madal ’låg’), nummerdama ’numrera’ (jfr
number ’nummer, siffra’), pidurdama ’bromsa’ (jfr pidur
’broms’);
-sta
abistama ’bistå, hjälpa’ (jfr abi ’hjälp, bistånd’), pruunistama
’bryna’ (jfr pruun ’brun’), vabastama ’befria’ (jfr vaba ’fri’).
För att underlätta genomskådandet av estniskans avledda ord presenteras i bilaga 3 de flesta inhemska avledningsändelserna.
124
Kapitel 5: Ordförrådet
6 De farliga orden
Det finns ord som varenda est känner till, men som många aktar sig för
att använda, särskilt i offentliga sammanhang. En utlänning gör också
klokt i att undvika dem. Därmed inte sagt det inte skulle vara bra att ha
kännedom om åtminstone några av de vanligaste, i synnerhet som sådana ord och uttryck inte alltid upptas i ord- och läroböcker. Som vi kommer att se, tillhör några av orden dessutom kategorin falska vänner. Om
falska vänner, se avsnittet ”Förrädisk likhet” tidigare i detta kapitel.
Som tabuord räknas alltså ord som kan uppfattas som anstötliga. De
brukar hänföra sig till den religiösa, politiska eller sociala, särskilt den
sexuella sfären.
Himmel och helvete
Det säkerligen vanligaste religiösa tabuordet är kurat. Ursprungligen är
det namnet på djävulen och hänger ordbildningsmässigt troligen samman med kuri ’arg, ond’ och kura ’vänster’. Ordet används inte enbart
som substantiv, utan mest som utrop och motsvarar då närmast svenskans fan: mis kurat ’va’ fan’, kes kurat seal tuleb? ’vem fan är det som
kommer där?’, kuradi pihta ’fan också’; kuradi är genitiv av kurat.
En vanlig användning av kurat är som förstärkning till ett substantiv
med (ofta) negativ betydelse: kuradi raisk ’jävla as’, mis kuradi kord
siin on? ’vad är det för jävla ordning här?’. Kurat kan även förstärka
adjektiv: kuradi kaval vanamees ’en jävligt listig gubbe’.
Vidare ingår ordet kurat som för- eller efterled i sammansatta ord
med neutralt stilvärde. Som efterled betecknar ordet en oönskad varelse:
Den som dricker för mycket sprit sägs vara besatt av viinakurat ”brännvinsdjävulen”, liksom trükiveakurat ”tryckfelsdjävulen” är den estniska
motsvarigheten till svenskans mer beskedliga tryckfelsnisse. Som förled
ingår kurat, rättare sagt dess genitivform kuradi, både i helt neutrala ord
som kuradikäpp ”djävulstass”, det estniska namnet på orkidéarten Jungfru Marie nycklar, och som rena skällsord, t.ex. kuradinahk ”djävulshud” som ungefär motsvarar svenskans (din) slyngel eller (din) usling. I
informella talsituationer används en sammansättning med kurat som
räkneord, nämligen kuraditosin ”djävulens dussin”, dvs. ’tretton’, ett
ord som inte väcker anstöt. När man svär förstärker man annars ibland
sitt kurat genom att upprepa det: kuradi kurat! ”djävulens jävlar”, ett
uttryck som naturligtvis är särskilt osande. Ordet kurat ingår slutligen
också i flera uttryck som elu läks kuradiks ’livet blev riktigt jävligt’,
”livet blev djävul”, och kurat temaga ’skit i henne/honom’, ”djävulen
125
Kapitel 5: Ordförrådet
med henne/honom”. En del talare använder kurat eller kuradi som innehållstomt fyllnadsord.
På det hela taget är kurat ett så till den milda grad vanligt ord i talad
informell estniska, att det inlånats till några av estniskans grannspråk. I
lettiska dialekter används kurrata som beteckning för djävulen och i
såväl estlandssvenska dialekter som i balttyska används korat respektive
kurat som svordom. I ryska har ordet etablerat sig i slangspråket som
folkslagsbeteckning: кураты = kuráty ’ester’. Accenttecknet över a
markerar att a:et är betonat.
En mildare variant av kurat är kuradima som används som förstärkning till ett adjektiv eller adverb: kuradima tore ’skitkul’, tunnen end
kuradima hästi ’jag känner mig jäkligt väl till mods’. Före ett substantiv
har det ofta lite nedsättande eller fördömande klang, kuradima laiskvorst ’jädrans latmask’, men det kan också ange beröm eller uppskattning: kuradima õnn, et sa tulid ’en jäkla tur att du kom’.
Andra ord för djävulen som används som svordomar är mait och madis, ursprungligen manliga förnamn, kurinahk ”ondskinn”, kuripatt
”ondsynd” och kurivaim ”ondsjäl”, põrguloom ”helvetesdjur”, põrgukonn ”helvetesgroda”, tont ”spöke”, vanatont ”gammalspöke”, sinder
”rackare”, sunnik ’förtappad varelse’, saatan ’satan’, saadan ’satan’ (oh
sa saadan ’det var som fan’) och saatananahk ”satanshud”.
Djävulen är härskaren i helvetet, põrgu. Detta är en plats dit man
gärna vill skicka någon särskilt misshaglig medmänniska, precis som på
svenska: käi põrgu! eller mine põrgu! ’dra åt helvete!, dra åt fanders!’
En vanlig mild svordom är pagan, gen.sg. pagana. Ordets grundbetydelse är ’hedning’, men används ibland synonymt med kurat. Formen pagana (genitiv) och paganama används som förstärkning till substantiv, adjektiv eller adverb: pagana vanamees ’jäkla gubbe’, pagana
tore ’jäkligt kul’, pagana kiiresti ’jäkligt snabbt’.
Människans fysiologi, anatomi och fortplantning
Ett vanligt ord är sitt, gen.sg. sita. Förutom grundbetydelsen ’skit,
mänsklig avföring’ betyder det också ’spillning, dynga’, det vill säga att
det kan avse restprodukter som andra större djur efterlämnat. Trots ljudlikheten med skit och dess etymologiska motsvarigheter i andra germanska språk, t.ex. engelska shit, tyska Scheiße, räknas det estniska
ordet till de uraliska arvorden.
Sitt är ett av de verkligt vulgära orden. Det har ett motsvarande verb,
sittuma : situn ’skita : jag skiter’, som används om man inte väljer att
säga lähen sitale ’jag går och skiter’, ”jag går på skiten”. När man inte
längre vill höra vad någon har att säga, kan man uppmana vederbörande
att gå och tömma tarmen och där fortsätta sin konversation i monologform: mine sitale oma jutuga! ’dra åt fanders med ditt snack’, ”gå på
126
Kapitel 5: Ordförrådet
skiten med ditt prat”. Om man tycker att någon eller något överbeskyddas jämförs omsorgen med hur man skulle handskas med stinkande
avföring som man vill avlägsna med hjälp av en trästicka: (teda hoitakse) nagu sitta pilpa peal ”(hon/han tas om hand) som skit på en trästicka”.
Undvikande är karakteristiskt för sitt även på annat sätt. När man inser att någon eller något kan medföra tråkigheter, kan man uppmana
andra att undvika denna eller detta: ära sitta puutu, hakkab haisema!
’rör inte skiten, den börjar stinka!’ Om något är så grundligt förstört
eller krångligt att det inte går att få någon som helst fason på det, kan
man uppgivet konstatera att ega sitast siirupit keeda ’inte kan man koka
sirap av skit’ eller ega sitast saia saa ’inte går det att få vetebröd av
skit’. Då kan man också utbrista: no oled ikka sita kokku keeranud ’nu
har du allt ställt till det’, ”nog har du blandat en skit”, ett uttryck som
inte endast avser misslyckad matlagning, utan kan gälla vilken hopplöst
tilltrasslad livssituation som helst.
Ett vanligt utrop för att man ger upp, struntar i något och kanske uppmanar andra att göra detsamma, är sitta kah! ’skitesamma, strunt i det’,
”skit också”, liksom man kan utbrista mitte sittagi ’inte ett skvatt’, ”ingen skit alls”, men det förutsätter att satsen är nekande: ta ei näe mitte
sittagi ’hon/han ser inte ett skit’, sa ei tea (mitte) sittagi ’du vet inte ett
skit’. Om en person utmärker sig särskilt och höjer sig över mängden,
kan man uppskattande säga att vederbörande pole sita pealt riisutud
’inte är skummad (på ytan) av skit’.
Förutom i dessa så att säga direkta betydelser används sitt också som
adjektiv med betydelsen ’riktigt dålig, urusel’: sitt poose ’skitdåligt
läge’, ilm kipub sitaks minema ’vädret verkar vilja bli skitdåligt’, ”tenderar att bli skit”, praegu on papiga sitad lood ’det är riktigt illa ställt
med kosing just nu’, dvs. att vederbörande inte är stadd vid kassa. Papp
är ett slangord för ’pengar’, i allmänspråket betyder ordet ’papp, kartong’.
Märk väl att sitt, liksom inte heller genitivformen sita, inte används
som förstärkande förled i sammansatta adjektiv, som svenskans skitbra
och skitkul. Här nöjer sig estniska med andra, tämligen oskyldiga medel, som õudselt hea ’hemskt bra’, supertore ’jättekul’ och megalahe
’urhäftig’, jämför lahe ’häftig, ball’. Andra oskyldiga förstärkningsord
är äärmiselt ’extremt’, ülimalt ’ytterst’, üliväga ’väldigt’, surm- ’döds’
(surmkindel ’störtsäker’), hirm- ’skräck’ (hirmkallis ’jättedyr’) och jube
’hemsk’ (jubeodav ’hemskt billig’).
Oskyldigt är däremot inte ordet perse för människans ädla sittfunktion, dvs. ’arsel, röv’. Ordet används för att beteckna det som i neutralt
språkbruk kallas tagumik ’bak(del)’ och förekommer i uttryck som paks
perse ’tjockt arsel, bred bak’, tal on uus auto perse all ’hon/han äger en
ny bil’, ”hon/han har en ny bil under röven”, det vill säga att veder127
Kapitel 5: Ordförrådet
börande sitter i en ny bil. Vidare används ordet i en del mer eller mindre
fasta uttryck: persse panema ’äta upp; förstöra, sabotera, fuska bort;
klanta sig’, ”stoppa i arslet”; rebane on kanapojad persse pannud ’räven tar tagit kycklingarna’; pani vanemate varanduse persse ’(hon/han)
slösade bort föräldrarnas förmögenhet’; vidare persse keerama om att
göra så att något pajar, t.ex. ta keeras selle võimaluse persse ’hon/han
sabbade den möjligheten’, ”hon/han vred möjligheten in i arslet”; perses
olema ’vara sönder, ha pajat, vara helt åt helvete’, ”vara i arslet”. Den
som gör något halvhjärtat eller halvdant, sägs arbeta poole persega
”med halva röven”. Uttrycket används för all slags verksamhet, inte
bara sådan som utförs sittande.
Arslet är med andra ord ett ställe eller en situation som man ogärna
själv hamnar i, men som man kan önska någon misshaglig person till:
mine persse! ’dra åt helvete!’, ”stick in i arslet!” En något mildare variant är att önska någon ”under kattens svans”: mine kassi saba alla! som
är liktydigt med att önska någon dit pepparn växer. Om man vill uppmana någon att strunta i något, kan man åter anknyta till bakdelen som
en oönskad uppehållsort: saada nad pikalt persse! ’säg åt dem att dra åt
helvete’, ”sänd dem långt in i röven!”. En mildare variant av det uttrycket är saada nad pikalt ”sänd dem långt”. Tanken med den tänkta
förflyttningen missförstås ändå inte; det ursprungliga uttrycket är allmänt bekant.
Ett lite skämtsamt ord för en människas stjärt är annars ahter. Ordet
betyder i neutralt språkbruk ’bakre delen på en båt eller ett fartyg, akter’. Jämförelsen med sjöfarten förs ett steg vidare i uttrycket ahtrit ankrusse panema för ’att sätta sig’, ”lägga aktern för ankar”.
Om man har oturen att behöva söka sjukvårdshjälp på grund av hemorroider, hemorroidid, pärakuveenikomu, kan det vara bra att veta att
’ändtarmsöppningen, anus’ heter pärak, gen.sg. päraku, eller aanus.
Ordet perseauk ’arselhål’ gör man klokast i att undvika.
Det allmänspråkliga, neutrala substantivet för könsumgänge är suguühe eller suguakt. Båda är sammansättningar med sugu ’kön’ som förled. Ett annat neutralt ord är seksuaalvahekord ’sexuellt umgänge, könsumgänge’. Motsvarande verb är seksuaalvahekorras olema ’ha könsumgänge’. Man kan också säga eller skriva suguline vahekord ”könsligt
förhållande” och intiimne vahekord ”intimt förhållande” eller bara vahekord ’förhållande’, fast då med det sexuella underförstått. Även seksima
är stilmässigt neutralt och väcker inte anstöt. Det kan däremot keppima,
keppi tegema, nussima och nikkuma göra; alla betyder en och samma
sak: tüdruk kepib noort meest ’flickan knullar en ung man’, nad teevad
keppi ’de knullar’, poiss nussis/nikkus tüdrukuga ’pojken knullade med
flickan’. Samtliga verb hänger samman med ett motsvarande substantiv:
kepp, gen.sg. kepi; keppi tahtma ’vilja knulla’, ”vilja knull”), nuss,
gen.sg. nussi, och nikk, gen.sg. niku: imeline nikk ’ett underbart knull’.
128
Kapitel 5: Ordförrådet
Ordet kepp, som förekommer i en del av uttrycken både som substantiv
och verbstam, är för övrigt ett svenskt lånord; grundbetydelsen är
’käpp’.
Ett verb som uppträder ofta i dessa sammanhang är panema. Grundbetydelsen är ’sätta, ställa, lägga’, men det förekommer även i uttryck
som pihku panema ’dra handtralla, onanera’, ”sätta i handflatan”, taha
panema ’arselknulla’, ”sätta i baken”; vanligen om män, och ära panema ’knulla’, sett ur mannens synvinkel: pani tüdrukule ära ’knullade
flickan’. Den vanliga samlagsställningen, missionärsställningen, kallas
misjonäripoos.
Handflatan, pihk, gen.sg. pihu, och kämmal, gen.sg. kämbla ’näve’,
är annars den kroppsdel som av förståeliga skäl associeras med mäns
onani. Orden kombineras med förnamn till sammansättningar med antingen kärleksfull eller nedsättande klang: Pihu-Peeter, Pihu-Pille och
Kämbla-Kati, där Peeter är ett manligt och Pille och Kati är kvinnliga
förnamn. Benämningarna anspelar på handflatan respektive näven som
substitut för en verklig partner. Märk förkärleken för uddrim.
Oralsex heter suuseks, ”munsex”, men kan också omtalas med verbet
suhu võtma, ”ta i munnen”. Då ses aktiviteten i fråga ur kvinnans synvinkel. Båda orden är neutrala i sig, liksom anaalseks. Anstötliga ord
för analsex är persenikk och persenuss.
Om den som är sexuellt upptänd, kåt, säger man att vederbörande on
kepinäljas ”är i knullhunger, knullsvält”. Rena adjektiv är nussihaige
eller nikuhaige ’knullsjuk’. Ett betydligt mindre anstötligt ord är seksimaias ’benägen på sex’.
Människans jordiska redskap för den himmelska kärlekens fröjder
kallas i anatomiska läroböcker sammanfattande (i plural) suguelundid
’könsorgan’. Detta ord ligger sedan till grund för specificering av könet:
naise suguelundid ’kvinnans könsorgan’ och mehe suguelundid ’mannens könsorgan’. Kvinnans yttre könsorgan har också en egen beteckning, nämligen häbe ’blygd’, en avledning till häbi ’skam’, liksom det
manliga könsorganet omtalas som suguti och suguliige ’manslem’,
”könsled”, eller lite robustare, men inte anstötligt, som riist ”redskapet”.
Även latin går bra, särskilt hos doktorn: vulva för kvinnans yttre könsorgan och vagiina för själva slidan, medan det manliga yttre könsorganet heter peenis. Det allmänspråkliga och neutrala ordet för ’vagina’ är
annars tupp. En liten pojkes könsorgan kallas noku ’snopp’, ”liten
näbb”. Ordet är en avledning till nokk ’näbb’ med diminutivändelsen -u.
De vanligaste anstötliga orden för kvinnans könsorgan är puts, vitt
och tuss som alla betyder ’fitta’; tuss kan också betyda ’rumpa’ och
väcker i den betydelsen knappast förargelse. Mannens könsorgan kallas
türa, munn, kürb och till ’kuk’. Orden förekommer i diverse grova uttryck: mine/käi putsi! ’dra åt helvete!’, ”gå in i fittan!”, nüüd on kõik
putsis ’nu har allt gått åt helvete’, ”nu är allt i fittan”, kellegi munni
129
Kapitel 5: Ordförrådet
imema ’vara inställsam mot någon’, ”suga någons kuk”, kellelegi munni
mängima ’försätta någon i en svår situation’, ”spela kuk åt någon”, kellelgi türa sahtli vahele panema ’sätta press på någon’, ”sätta någons kuk
(i kläm) mellan byrålådor”, sai tillist tõmmata ’blev grundlurad’, ”blev
dragen i kuken”. Värt att notera är att ett högst oskyldigt svenskt uttryck
som lycka till! kan leda till missförstånd, eftersom estniskans lükka till
(sisse)! betyder ’knuffa (in) kuken!’
En erigerad manslem heter hos doktorn jäigastunud (sugu)liige
”styvnad (mans)lem”, jäik ’styv’, sugu ’kön’, eller kõvastunud peenis
”hårdnad penis”, medan erigerade bröstvårtor sägs vara kõvad ”hårda”.
Samma adjektiv (kõva ’hård’) kan också användas om en styvnad manslem: tal läks kõvaks ’han fick stånd’.
Testiklarna omtalas hos en läkare lämpligen som munandid eller testiiklid (plural i båda fallen) och pungen som munandikott ”testikelpåse”
eller (latin) skrootum. Ordet munand är en avledning till muna ’ägg’,
medan munn, ett av de grova orden för ’kuk’, är en förkortad variant av
samma ordstam.
Kvinnans bröst heter rinnad (singular rind), som är helt neutralt. Mer
skämtsamt omtalas kvinnobrösten som riiul ”hyllan” eller piimariiul
”mjölkhyllan”. Samma slags skämtlynne ligger bakom ordet kopsuprillid ’bysthållare, behå’, ”glasögon för lungorna, lungglasögon”. Det helt
neutrala ordet för en behå är annars rinnahoidja ”brösthållare”.
Att undvika tabuord: eufemismer
Det finns olika sätt att undvika tabuord. Ofta ersätter man tabuordet
med en förskönande omskrivning, en eufemism. I stället för att säga
att en person är purjus ’full’ eller (nedvärderande) lakku täis, ”full av
slick”, används i formellare sammanhang, exempelvis i massmedia,
omskrivningen ebakaines olekus ’i onyktert tillstånd’ eller (autojuht oli)
alkoholijoobes ’(bilföraren var) alkoholpåverkad’, ”i alkoholrus”.
Ett annat sätt att undvika tabuord är att använda främmande ord.
Istället för att gå rakt på sak och säga surmaga lõppev haigus ’en sjukdom som leder till döden’ gömmer man sig bakom haiguse letaalne
kulg ”sjukdomens letala förlopp”, och i stället för att säga att någon
skällde ut en annan person, sõimas kedagi läbi, pratar man om att någon
kasutas verbaalseid mõjutusvahendeid ”använde verbala påtryckningsmedel”. I riktigt kniviga fall tar man gärna till latin, som peenis och
fallos eller vagiina och vulva i stället för burdusa ord.
Ibland är eufemismen ett allmänt ord, som kannab ”hon bär”, ootab
last ’väntar barn’ eller on titeootel ”är i småbarnsväntan” i stället för det
oförblommerat utsagda ta on rase ’hon är gravid’. Samma sak kan
också uttryckas med en bildlig omskrivning eller en antydan: tal on
põllepaelad paisuma hakanud ”banden på förklädet har börjat svälla för
130
Kapitel 5: Ordförrådet
henne”, tal on kõrvits põlle all ”hon har en pumpa under förklädet”, ta
käib trummiga ”hon går med en trumma”, ta on nii ”hon är så” eller asi
on sedasi ”det är på så sätt”. Ordet reitevahe ”platsen mellan låren” är
en eufemistisk omskrivning för könsorganen, särskilt kvinnans. Ett ytterligare exempel är väikemees ”lilleman” för mannens könsorgan.
Man kan också förvränga ett tabuord ljudmässigt och säga kuramus
eller kurask i stället för kurat ’jävlar!; djävulen, fan’, jämför svenskans
fanken för fan och helsicke eller helsefyr för helvete, och tagument eller
tagumentum i stället för tagumik ’bakdel, stjärt’. Den fonetiska likheten
mellan eufemismen och tabuordet gör ändå att tankeinnehållet är uppenbart.
I skrift markeras utelämning i ett tabuord gärna med punkter eller
bindestreck, t.ex. s---- kah! för sitta kah! ’skitsamma, strunt i det’. Åtminstone några eufemistiska förkortningar har etablerat sig som egna
ord. Ett sådant är bokstavsnamnet pee för det vulgära perse ’arsel’: käi
peesse! ’dra åt helsefyr!’ som är lite mildare än det råbarkade käi perse!
’dra åt helvete’, ”gå in i arslet!”. Två andra etablerade förkortningar är
ell för lits ’hora’ och ess för sitt ’skit’: ma ei näe essugi ’jag ser inte ett
skvatt’, ”jag ser inte ett skit”.
Den som ytterligare önskar förkovra sig i ämnet tabuord kan med
fördel vända sig till den estniska begreppsordboken ”Eesti keele mõisteline sõnaraamat”, utgiven av Andrus Saareste, se litteraturlistan. Denna
ordbok i fyra band och ett indexband samlar ord och uttryck som tillhör
samma begreppssfär i egna, separata artiklar. Där upptar en artikel som
”Sõimu- ja vandesõnad” (Skällsord och svordomar) hundratals ord och
uttryck. Andra artiklar med tabuord och motsvarande eufemismer är
”Keha vedelained” (Kroppens vätskor), ”Suguelu inimestel” (Människornas könsliv), ”Suguelu loomadel” (Djurens könsliv), ”Suguelundid”
(Könsorganen) och ”Väljaheide” (Exkrementer).
131
Kapitel 5: Ordförrådet
7 Egennamn
Vid första påseende kan estniska förnamn som Lembit, Tarmo och Pille,
släktnamn som Hallik, Kukk och Suursööt eller ett ortnamn som Käbla
få en svensk att höja lite på ögonbrynen. Samtidigt ska man vara medveten om att det naturligtvis också finns svenska namn som kan ha motsvarande effekt på ester. Några personnamn bäddar dessutom för missförstånd: Kai är i Estland ett kvinnonamn, medan Mait är ett mansnamn.
I Sverige är det tvärtom: Kaj är en man och Mait eller Majt en kvinna,
ofta från Dalarna.
Eftersom namnskicket är lite olika i Sverige och Estland torde det
vara på sin plats att säga några ord om estniska person- och ortnamn. Vi
börjar med personnamnen, dvs. förnamnen och släktnamnen.
Förnamn
Många estniska förnamn är internationella eller åtminstone västerländska till ursprunget. I likhet med annat främmande språkgods har de ofta
uttalsmässigt anpassats till estniska, vilket kan göra dem lite svåra att
genomskåda. Det kvinnliga förnamn som på tyskt område lyder Sophie,
på ryskt Sófija, Sónja eller Zója, på engelskt Sophy och på svenskt Sofia
eller Sonja, motsvaras på estniskt område av Viiu eller Viia, jämför
svenska Fia.
Anpassningen till estniska innebär framför allt att de främmande
namnen förkortas så att de blir en- eller tvåstaviga:
Adolf
Dietrich, Dieter
Jakob
Johannes
Peter
> Aadu
> Tiit, Teet
> Jaak
> Juhan, Hannes
> Peet
Birgitta, Birgit
Ellen
Kristina
Margarethe
Viviane
> Piret
> Ella, Ell
> Krista
> Maret, Mare
> Viivi.
I synnerhet förkortas namn som i det förebildsgivande språket har betoningen på någon annan stavelse än den första – estniska ord karakteriseras ju av initial ordbetoning:
Alexander > Sander, Leks
Antonius
> Tõnis, Tõnn, Tõnu
Alexandra
Katarina, Katrin
Kaie, Kai, Riina,
Triin, Kristina
> Sandra
> Kadri, Kati,
> Tiina.
Om ursprungsnamnet börjar på flera konsonanter, stryks ofta alla utom
en, Friedrich > Vidrik, Greta > Reet, men den regeln gäller inte alltid.
Friedrich har nämligen också givit upphov till förnamn som Priidik,
Priit och Priidu. De flesta förnamn som ovan uppgivits vara förebilder
132
Kapitel 5: Ordförrådet
till estniska namn kan också förekomma i så att säga fullständigt främmande form, fast stavningen då vanligen följer estniska konventioner
som Aleksander, Ellen, Jakob (uttalas med kort a), Katariina, Kristiina,
Ludvig och Peeter.
De förnamn som nog vållar mest huvudbry för en person som inte
kan estniska, är de inhemska. En del sådana namn är forntida, medan
andra tillkommit under senare skeden, ända in i vår tid.
De forna estniska förnamnen var, såvitt man kan bedöma av namnen
i medeltida krönikor, skattelängder och annat historiskt källmaterial, eneller tvåstaviga. Det är fråga om vanliga substantiv eller adjektiv som
fått namnstatus genom att de betecknade konkreta individer. Sådana
förnamn var
Auvo
Ilo
Koit
Lembi
Meel
’ära’
’glädje’
’gryning’
’kärlek’
’sinne, förstånd, önskan’
Meeme
Nõu
Tõiv(o)
Vibe
Äio
’liten man’
’råd’
’önskan’
’rask’
’farfar, morfar’.
Längre namn var avledda
Lembitu
Meelitsi
’den älskade’
’behaglig’
< Lembi+participändelse
< Meel+adverbändelse
eller sammansatta
Iga+meeli
Iha+lembi
Meele+vili
’levnadsvisdom’
’glädjeälskaren’
’favoritbarn’.
De förkristna namnen synes i de flesta fall inte ha varit strikt könsbundna, men en del namn kunde ha en separat manlig och en kvinnlig
form, t.ex.
Koit (man)
Meel, Meelis (man)
–
–
Koidu (kvinna)
Meeli (kvinna).
Av de forna namnen anknyter somliga direkt till ord som övertagits från
grannspråk. Ett sådant är Valdo ’makt’ som går tillbaka på skandinaviska förebilder, jämför nuestniskans substantiv vald ’kommun’ som ju
är en företeelse som har med maktutövning att göra, och det nordiska
förnamnet Valdemar. Ett annat troligen inlånat forntida namn är Manivalde, som jämförts med det gotländska namnet Manowald, som ytterst
är ett högtyskt namn.
Genom esternas införlivande med den västliga kristenheten i början
av 1200-talet och deras med tiden ökade förtrogenhet med den kristna
läran trängdes de förkristna namnen undan och kom så småningom att
133
Kapitel 5: Ordförrådet
ersättas med västerländska namn – i estnisk tappning. Från 1500talet förekommer på estniskt område uteslutande kristna namn. Några
vanliga namn i den här kategorin, i vissa fall till och med mycket vanliga, är
Andres
Ants
Jaan
Jüri
Laur
Mikk
Siim
< Andreas
< Hans
< Johannes
< Jürgen, Georg
< Laurentius
< Michael
< Simon
Kadrina
Kerstin
Mari
Mall(e)
Miina
Piret
Valbur
< Katarina
< Kristina
< Maria
< Magdalena
< Wilhelmina
< Birgitta, Birgit
< Valborg
Två namn blev på grund av sin vanlighet något av symbolnamn för
ester: Mari för kvinnor och Jüri för män.
Under 1800-talets två sista decennier, när esterna skapade sig en
egen nationell identitet och samtidigt distanserade sig från sin tyska och
ryska överhet – namns symbolvärde ska inte underskattas – sökte man
med framgång inspiration till egen namngivning i det fornestniska
namnskicket eller folkdiktningen. Forna namn som gavs nytt liv var
mansnamn som Ago, Agu, Kulno, Lembit(u), Meeme, Toivo, Valdek,
Valdo, Vootele och Ülo. Kvinnonamn fann man i folkdiktningen, exempelvis Imbi och Sirje. Man konstruerade också nya inhemska namn,
t.ex. mansnamnet Tõeleid av tõde gen.sg. tõe ’sanning’ och leid(ma) ’att
finna’) och kvinnonamnen Laine ’våg, bölja’, Leelo (en slags folksång),
Luule ’diktning’, Pilvi (av pilv ’moln’), Virve ’krusning; liten gren,
växt’ och Õie (õis gen.sg. õie ’blomma’).
Estniska författare bidrog till namnfloran genom att hitta på namn på
personerna i sina böcker. Den spirande estniska skönlitteraturen blev
med andra ord för många en inspirationskälla vid namngivning. Från
”Kalevipoeg” hämtades mansnamnet Kalev och kvinnonamnen Linda
och Salme. Andra ursprungligen litterära namn är mansnamnen Endel,
Neeme, Vahur och Vambola och kvinnonamnen Aita, Eha, Endla, Ene,
Lehte, Leida, Leili, Maimu och Vaike.
Man försökte undvika att uppta nya namn från främmande, framför
allt tyskt och ryskt språkområde. Om man skulle låna namn, togs de
hellre från språksläktingarna i Finland: Ilmar och Väino (mansnamn);
Aino och Hilja (kvinnonamn). Ortodoxa ester fick däremot ryska namn
som Aleksander eller Veera.
134
Kapitel 5: Ordförrådet
Tabell 5:12. Förnamn som introducerades under 1900-talets första hälft.
Kvinnonamn
Heli
Helle
Kaja
Merike
Urve
Valve
Betydelse
’klang’
’öm’
’eko’
’det lilla havet’
’(växt)knopp’
’ljus, glänsande’
Mansnamn
Heldur
Kaljo, Kalju
Leho
Raivo
Valev
Vello
Betydelse
’givmild’
’klippa’
’grönskande’
’ilska’
’ljus, glänsande’
’broder’
Från finskan lånades under samma tid mansnamnen Aare ’skatt’, Arvo
’värdighet’ och Tarmo ’energi’.
Namnfloran får ständigt nytillskott. Antingen lånar man in utländska
namn eller så modifierar man tidigare använda namn ljudmässigt. Moderna sidoformer till det forna mansnamnet Ülo är Ülar, Üllar, Ülev
och Üllo. Namnet fick också en feminin motsvarighet i Ülle och Ülli
som i sin tur senare utvecklat sidoformerna Ülla och Ülvi. Det redan
under 1600- och 1700-talet mycket vanliga manliga förnamnet Jüri <
Jürgen eller Georg har givit upphov till nutida sidoformer som Jürlo,
Jürmet och Jürmo.
Dubbla förnamn är förhållandevis ovanliga i estnisk tradition, även
om några faktiskt förekommer, exempelvis Paul-Eerik och Tiit-Rein
(män); Ene-Mall och Hille-Mai (kvinnor).
Sammanlagt har omkring 11 000 olika estniska förnamn registrerats i
Estland; antalet inkluderar sidoformer. De förnamn som gavs till flest
nyfödda barn i Estland år 2010 var Oliver, Rasmus, Markus, Martin,
Sander, Marten, Kaspar, Oskar, Robin och Artjom (pojkar); Sofia,
Sandra, Laura, Mirtel, Alisa, Maria, Lisandra, Polina, Milana, Anna
och Elisabeth (flickor). Mansnamnet Artjom och kvinnonamnen Sofia,
Maria, Polina, Milana och Anna kan tyda på rysktalande föräldrar. Den
estniska formen av Anna är vanligen Anne.
Släktnamn
De estniska namn som förekommer i det äldsta (medeltida) källmaterialet är rena förnamn. Släktnamn (efternamn) är nämligen en relativt
sen företeelse, så även i Sverige.
På estniskt område utvecklades släktnamnen ur de tillägg (tillnamn)
som man fogade till förnamnet för att skilja personer med samma förnamn åt. De äldsta estniska tillnamnen var vanligen fadersbeteckningar
som Meeldy Yaldenpoyke (i moderniserad form: Meeldi Jaldesson; jämför poeg < poika ’son’) från 1300-talet, och Peter Lembitszone på 1500talet. Tillnamnet kunde även ange personens geografiska hemvist eller
ursprung. Några personer som omtalas i olika källor och som torde ha
135
Kapitel 5: Ordförrådet
varit ester är Johannes dictus Zareleyne (Johannes från Saaremaa; 1287
i Riga), Johannes Sarelayne (Johannes Saarlane = från Saaremaa; 1322
i Tallinn) och Thoyuelembe vt Yerwen (Tõivelembe från Jerven, dvs.
Järvamaa).
Den estniska allmogen utvecklade ett namnsystem där tillnamnet
stod före förnamnet. Tillnamnet var genitivattribut och angav namnet på
gården som vederbörande kom från, exempelviis Mäe Jaan, Jaan i Mäe;
mäe är genitiv singular av mägi ’berg, kulle’; jämför svenska namn som
Uno i Bråten, eller gårdens och en förälders namn, exempelvis Vaino
Matsi Hans, sonen Hans till Mats i Vaino; vainu är ett ord som betecknar en gräsplan inne i en by, en gräsvall eller gräsmark. Man kan i informella sammanhang höra ester fortfarande använda sig av detta namngivningsmönster, med släktnamnet som genitivattribut.
Officiella släktnamn infördes mellan 1816 och 1835. I Setumaa skedde detta dock först 1921–1922, efter det att området införlivats med Estland.
Estniska släktnamn återgår i de flesta fall på

förnamn: Vihalem, Kalev, Kalju, Klaus, Lukas, Markus

ortnamn: Tarto (staden), Reio (by och flod), Taagepera (by och kommun)

beteckningar på naturformationer, djur och växter: Jõgi ’flod, å’, Kallas ’strand(kant)’, Mets ’skog’, Kotkas ’örn’, Luik ’svan’, Mäger ’grävling’, Põdra ’älg’, Luts ’simpa’, Paju ’vide’, Palm ’palm’

yrkesbeteckningar: Kalamees ’fiskare’, Rüütel ’riddare’, Sepp ’smed’

konkreta substantiv (artnamn): Koni ’cigarettfimp’, Kübar ’hatt’, Luuk
’lucka’, Pannal ’spänne’, Sahk ’plogbill’

abstrakta substantiv: Otsus ’beslut’, Rõõm ’glädje’

mänskliga egenskaper: Aus ’ärlig’, Ilus ’vacker’, Kiilaspea ’flintskalle’, Kitsaspea ’smalhuvud’, Metsik ’vild’.
Ett mindre antal släktnamn bygger på ord som inte är substantiv eller
adjektiv: Eitea (jfr ei tea ’vet inte’), Ligi ’nära’, Kuulmata ’ohörd’,
Uustulnd ’nykommen, nyanländ’.
Substantiven står vanligen i nominativ eller genitiv singular; både
Jõgi (nominativ) och Jõe (genitiv) liksom Mägi (nominativ) och Mäe
(genitiv) är vanliga släktnamn. Enstaka släktnamn kan stå i något annat
kasus; Viiralt är kasus ablativ och betyder ’från (byn, gården) Viira’.
Sammansatta släktnamn är ofta naturbeteckningar. Om man exempelvis söker släktnamn som börjar med förleden mets : gen.sg. metsa
’skog’ i Tallinns telefonkatalog, resulterar det i närmare femtio efternamn, bl.a. Metsaalt (alt ’nedifrån, underifrån’), Metsalo, Metsalu,
136
Kapitel 5: Ordförrådet
Metssalu (salu ’lund, dunge’), Metsaluik (luik ’svan’), Metsoja, Metsaoja (oja ’bäck’) och Metsvaht, Metsvahi, Metsavahi (vaht gen.sg. vahi
’vakt’), Metsmaaker, Metsmaker (maaker ’-makare’), Metsman och
Metsson.
Drygt hälften av de släktnamn som den estniska befolkningen fick i
början av 1800-talet var tyska eller härstammade från andra språk. Det
berodde på att namngivarna var tyska godsherrar eller präster, eller att
personen i fråga, med godsherrens eller prästens goda minne, önskade
anta ett tyskt namn. Ett sådant namn gjorde att bäraren kunde jämföra
sig med den tyska överheten, vilket var något som nog kunde bättra
självkänslan. Uppkomlingar kunde med sitt tyskklingande namn också
distansera sig från sin bondska estniska omgivning.
Men vid 1800-talets namngivning kunde det också hända att mindre
nogräknade godsherrar eller präster tvingade bönderna på sitt gods eller
i sin församling att anta namn som de sistnämnda knappast uppskattade,
t.ex. Lombak ’lam’, Näru ’trasa; usling’, Püksipaik ’(lagnings)lapp på
byxa’ och Äbarik ’eländig, ynklig’. Först efter Estlands självständighet
1918 blev det möjligt att ändra sådana namn, vilket också skedde. Dessutom bytte omkring 200 000 ester under senare delen av 1930-talet bort
sina företrädesvis tyska släktnamn och antog estniska namn istället.
Sådana antagna namn slutar ofta på -ste: Ariste, Mägiste, Saareste.
Trots detta är främmande, mest tyska, namn fortfarande vanliga: Ahonen, Ainz, Gailit, Holmberg, Ideon, Joffe, Kaplinski, Karlson, Kartašev,
Kirsch, Lindström, Müller, Nikolajev, Oldermann, Pomerants, Reinthal,
Starkopf, Treufelt, Ulfsak, Volkov.
På webbadressen http://www.eha.ee/labs/onomastika/index.php/et
kan man söka uppgifter om var i Estland ett visst släktnamn gavs under
den officiella namngivningen mellan 1816 och 1835. Där finns även
uppgifter om mellankrigstida namnändringar.
Stavningen av en del släktnamn avviker från den stavning som används för andra ord. Ofta är det då fråga om gammalstavning, det vill
säga att namnet skrivs enligt de konventioner som var brukliga före
1870-talet då den nuvarande stavningen infördes. Namn med gammalstavning är Karro (modern stavning: karu ’björn’), Leppik (lepik ’alsnår’) och Põdder (põder ’älg’). Avvikande stavning av namn kan
också vara exempel på prydnadsstavning eller inlånad stavning (se exemplen ovan).
De vanligast förekommande estniska släktnamnet är i dag Tamm ’ek’
som bärs av nästan sex tusen personer. Därefter följer i fallande skala
Saar ’ask (trädet); ö’, Sepp ’smed’, Mägi ’berg, kulle’, Kask ’björk’,
Kukk ’tupp’, Rebane ’räv’, Ilves ’lodjur’, Pärn ’lind’, Koppel ’hage’,
Luik ’svan’, Kaasik ’björkdunge’, Lepik ’alsnår’, Oja ’bäck’, Raudsepp
’grovsmed’, Kuusk ’gran’ och Karu ’björn’. Det sista namnet bärs av
lite drygt 1700 personer.
137
Kapitel 5: Ordförrådet
Ortnamn
Ortnamn är geografiska egennamn. Man brukar skilja mellan två huvudtyper: sådana som är namn på naturliga lokaliteter som sjöar, vattendrag, öar, berg och dalar – naturnamn, och namn på företeelser i terrängen som människor givit upphov till – kulturnamn. Typiska kulturnamn är namn på olika slags boplatser, allt från enskilda byggnader,
gårdar, gods och byar till städer och administrativa områden (bebyggelsenamn) och namn på åkrar och ängar (ägonamn).
En liten egenhet med estniska ortnamn är att de flesta står i genitiv.
Exempelvis Nõmme, som är en förstad till Tallinn, är genitiv singular av
substantivet nõmm ’ljunghed’ och efterleden mäe i Kuremäe, Mustamäe
och Õismäe är genitiv av mägi ’berg, kulle’. Det leder till den paradoxala slutsatsen att genitiv är grundform, alltså nominativ, när det gäller
ortnamn. Den regeln har emellertid några undantag. De mest påfallande
är huvudstadens namn Tallinn, där linn är nominativ, och Emajõgi,
floden som flyter genom landets andra stad Tartu, där jõgi är ”riktig”
nominativ av ordet för ’å, flod’.
Estniska ortnamn är antingen enkla som staden Võru ’ring, krets,
ställe’, avledda som Hanila < hani ’gås’+platsangivande suffix -la, eller
sammansatta, som sjön Pühajärv < püha ’helig’+järv ’sjö’.
Vanliga för- och efterleder i naturnamn är (genitivformen anges
inom parentes):
järv (järve) ’sjö’
jõgi (jõe) ’flod, å’
maa (maa)/ma ’land, jord, mark’
mägi (mäe) ’berg, kulle’
saar (saare) ’(trädet) ask; ö’
nõmm (nõmme) ’ljunghed’
palu (palu) ’hed, mo’
nurm (nurme) ’äng; åker’
salu (salu) ’lund’,
soo (soo) ’träsk, myr’
oja (oja) ’bäck’
allikas/allik (allika) ’källa’
kari (kari) ’grund’
neem (neeme) ’näs’.
Sammansatta bebyggelsenamn slutar ofta på küla ’by’, talu ’gård’ och
pere ’familj, hushåll’.
En del namn beskriver ortens belägenhet i förhållande till någon annan lokalitet. Exempel på detta är Sootaga (soo ’träsk, myr’+taga
’bakom, bortom’), Metsataguse (mets(a) ’skog’+taguse ’bakom, bortom’), Alt-Peedi och Mäelt-Peedi ’nedre’ respektive ’bergs-’ Peedi gård.
I de sistnämnda fallen ligger den ena gården uppe på en kulle, ovanför
den andra. Förleder som vana- ’gammal’, uue- ’ny’ (företrädesvis i
norra Estland) och vastse- ’ny’ (i söder) ger en fingervisning om orternas ålder i förhållande till varandra.
Ortnamn som i nutida form verkar vara enkla eller avledda, kan visa
sig vara gamla sammansättningar som kontraherats. Kontraktionen brukar bli uppenbar när man söker belägg för ortnamnet i äldre källor. Så138
Kapitel 5: Ordförrådet
ledes visar det sig exempelvis att bynamnet Anija, som är känt från en
klassisk estnisk roman av Eduard Vilde (f. 1865, d. 1933), går tillbaka
på en form som i nutida tappning skulle lyda Hanijõe ’näckrosfloden’:
ani och hani är dialektala namn för näckrosen och jõe är genitiv av jõgi
’flod, å’.
Den typen av kontraktion och ljudmässig omstöpning som Anija exemplifierar har givit upphov till speciella ortnamnselement, ett slags
suffix. Ett vanligt sådant är just -ja. Men alla ortnamn som slutar på -ja
går inte alltid tillbaka på jõgi eller jõe. Andra efterleder som givit upphov till nutida ortnamn på -ja är oja ’bäck’, som Saunja < saun ’bastu’+oja, och jala ’nedre, bortre del’, egentligen ’fot; ben’, som i
Lehmja < lehm ’ko’, tidigare även ’älgko’. Dessutom kan -ja vara
samma slags avledningsändelse som förekommer i vanliga yrkesbeteckningar som laulja ’sångare’. På liknande sätt kan utljudande -la i
ortnamn falla tillbaka på den allmänt platsangivande avledningsändelsen -la, som Karula, Rapla, någon av efterlederna -valla (Jägala), -küla
(Uugla < Uueküla ’den nya byn’), -jala (Sadala) eller ingå i ortnamnets
stam, som i Nigula är gen.sg. av Nigul ’(personnamnet) Nikolaus’. Ett
sista exempel på en ”dold” sammansättning är Pärnu: pärn ’lind’+jõgi
’flod, å’. Som exemplen visar, är det vid kontraktion rätt vanligt att
ortnamnssuffixet utgörs av den sista stavelsen i ett tidigare efterled.
Många bebyggelsenamn bygger på personnamn. Det gäller inte bara
fullt genomskinliga gårdsnamn som Jüri, Mardi, Mihkli och Tooma,
som anger en tidigare husbondes eller invånares (för)namn, utan även
namn på gods och herresäten som uppkallats efter godsherren. Ägarnamnet kunde senare överföras på någon av de byar som lydde under
godset (för exempel se tabell 5:13). I en del fall växte byarna sedermera
till större orter, nutida köpingar och städer, som Kilingi-Nõmme < von
Schilling; ”Schillings Nõmme”, Puurmani < von Buhrmann, Sindi <
von Zinten, Voka < von Fock.
Tabell 5:13. Bynamn i Estland som bygger på adliga godsägares namn.
Bynamn
Esna
Kaarepere
Krootuse
Neeruti
Namngivande adelssläkt
von Essen
von Scharenberg
von Rothausen
von Nieroth
Bynamn
Norra
Pilkuse
Ungru
Veibri
Namngivande adelssläkt
von Knorring
von Bellingshausen
von Ungern-Sternberg
von Zweyberg
I några fall har namngivningen gått i motsatt riktning, att en släkt vid
adlandet antog ett namn som anknöt till platsen där släktgodset låg. Så
anses vara fallet med den i estnisk och svensk historia kända släkten
Wrangel från Varangu i nuvarande västra Virumaa. Bynamnet Varangu
är genitiv av ett ord som betyder ’djupt ställe i en å’; ån som denna by
ligger vid heter Selgejõgi ’klarån’.
139
Kapitel 5: Ordförrådet
Namnen på åtskilliga nutida estniska kommuner (vald) och huvudorter i kommunerna går tillbaka på respektive kyrksockens historiska
namn. Socknarna namngavs ofta efter det helgon eller den bibliska person som kyrkan tillägnats. Detta förklarar namn som Iisaku (Isak),
Jaagupi (Jakob), Jaani (Johannes), Jüri (Georg), Kadrina (Katarina),
Maarja-Magdaleena (Maria Magdalena), Madise (Matteus), Mihkli
(Mikael), Nigula (Nikolaus), Peetri (Petrus) och Simuna (Simon).
Flertalet lånade ortnamn i Estland är tyska till ursprunget. En stadsdel i Tallinn heter Juhkentali; namnet går tillbaka på det tyska namnet
Joachimsthal ’Joakims dal’. Utanför Viljandi ligger byn Heimtali, vars
estniska namn kommer av tyskans Heimthal ’hemdal’; orten har sitt
namn efter de tyska kolonister som på 1700-talet bodde i bosättningen.
De estniska namnen på orter i Estlands forna svenskbygder är oftast av
svenskt ursprung, t.ex. Vormsi < Ormsö, Pürksi < Birkas, Püünsi < Bynäs. I öster finns ortnamn som lånats in från ryska, som Remniku < Remenik, Varnja < Voron’ja, och längs gränsen mot Lettland kan man
träffa på ortnamn av lettiskt ursprung, t.ex. Ruusa < Ružas.
Historiska omständigheter har gjort att många orter i Estland, liksom
i övriga centrala och östra Europa, är kända under olika namn på olika
språk. Estlands huvudstad heter ju Tallinn på estniska. Men särskilt förr
kallade svenskar och tyskar staden Reval, ett namn som tros ha etymologiskt samband med det gamla estniska namnet på det landskap som
staden kom att ligga i, Rävälä. Den gata i Tallinn som på estniska heter
Harju tänav, kallades förr på tyska Schmiedestraße ’smedsgatan’ och på
ryska Nóvaja úlitsa ’nygatan’. Exempel på ortnamnssynonymin ges i
tabell 5:14.
Tabell 5:14. Ortnamnsynonymer i Estland (några städer, öar och sjöar).
Estniska – svenska/tyska
Haapsalu – Hapsal (stad)
Jõhvi – Jewe (stad)
Kuressaare – Ahrensburg (stad)
Paide – Weissenstein (stad)
Pärnu – Pernau (stad)
Rakvere – Wesenberg (stad)
Tartu – Dorpat (stad)
Võru – Werro (stad)
Estniska – svenska/tyska
Saaremaa – Ösel (ö, län)
Hiiumaa – Dagö (ö; sv.), Dagden
Muhu – Moon (ö)
Vormsi – Ormsö (ö)
Naissaar – Nargö (ö)
Emajõgi – Embach (å)
Peipsi järv – Peipus (sjö)
Võrtsjärv – Wirzsee (sjö)
Anm. Förkortningen sv. = svenskt namn, ty. = tyskt namn.
Slutligen kan det vara på sin plats att korrigera en vanlig villfarelse om
namnet på Estlands huvudstad Tallinn. Det betyder inte ’danskstaden’.
Den ursprungliga betydelsen är ’danskborgen’. Efterleden linn betyder
visserligen ’stad’ i nutida estniska, men vid tiden för namngivningen,
under medeltiden, var ordet tvåstavigt, linna, och betydde ’borg’. Det är
140
Kapitel 5: Ordförrådet
också den betydelse som linna har i finska, förutom betydelsen ’fängelse’.
Borgen som åsyftas uppfördes av danskarna uppe på Toompea
’Domberget’ efter deras seger över esterna i juni 1219. Den kom att på
estniska kallas Taani(n)linna eller Taanlinna ’danskborgen’, jämför
folkslagsbeteckningen dan, plural daner, och Dan(mark). Kring och
nedanför danskborgen växte sedan den stad upp som sedermera kom att
kallas Tallinn. På liknande sätt, efter en borg eller fästning, har även
andra städer i olika länder fått sina nutida namn. Det ligger nära till
hands att hänvisa till Hämeenlinna = Tavastehus och Savonlinna = Nyslott i Finland.
141
Kapitel 6: Nomenformer
E
stniska nomen böjs i två kategorier: numerus och kasus. Numerus behandlas i det första avsnittet. Där går vi igenom estniskans
pluralformer och substantiv som normalt inte förekommer i plural form, singulativer, eller som normalt endast förekommer i plural,
plurativer. Här introduceras också skillnaden mellan artnamn och ämnesnamn för substantiv; artnamn kan räknas enskilt, men inte ämnesnamn.
I det andra avsnittet övergår vi till kasus. Vi börjar med en översikt
över kasussystemet: vad kasus är, vilka kasus som finns i estniska, hur
man delar in dem och vad de uttrycker. Huvudkategorierna är grammatiska kasus och adverbiella kasus. Ett par kasusformer kan bildas på
olika sätt. Det beskrivs i avsnittet ”Ändelsevarianter och parallellformer”.
Namnen på estniskans fjorton kasus är säkerligen obekanta för
många. En del kan också tyckas vara förvillande lika varandra, åtminstone om man inte är latinkunnig och inte lyckas genomskåda termerna i fråga. Därför förklaras också vad kasusnamnen betyder och hur
de är bildade.
I tredje avsnittet tar vi oss an frågan om hur man bildar de olika kasusformerna. För att kunna göra det måste vi veta vad grundkasus är: ett
kasus som vissa andra kasus bildas av.
I estniskans nominala formbildning spelar genitiv singular en nyckelroll och det är orsaken till varför kapitlets sista avsnitt handlar om hur
man bildar denna form. Den formen är inte endast helt central när man
bildar olika kasusformer, utan också viktig på andra sätt, särskilt i ordbildningen. Många avledningsändelser fogas till ett grundord i just genitiv singular. Därför kan man med fog tala om formen för genitiv singular som spindeln i det estniska formnätet för nomen. Grundregeln för
hur genitiv bildas är lätt att komma ihåg och täcker in de flesta fallen.
142
Kapitel 6: Nomenformer
1 Numerus: en eller flera
Numerus innebär att man, precis som i svenska, skiljer mellan en (singular) och flera (plural).
Estniska ord i singular har ingen särskild ändelse eller markör. Plural
slutar däremot på -d i grundformen nominativ. För att bilda den formen,
fogar man ändelsen till den kasusform som kallas genitiv singular. Exempel ges i tabell 6:1.
Tabell 6:1. Hur nominativ plural bildas.
Nominativ singular
ema
’mor’
aasta
’år’
õpetaja ’lärare’
nimi
’namn’
pime
’mörk; blind’
habe
’skägg’
naine
’kvinna’
ehtne
’äkta’
lõpp
’slut; ände’
totter
’knasig’
nähtus ’företeelse’
tasandik ’slättland’
Genitiv singular
ema
aasta
õpetaja
nime
pimeda
habeme
naise
ehtsa
lõpu
totra
nähtuse
tasandiku
Nominativ plural
emad
aastad
õpetajad
nimed
pimedad
habemed
naised
ehtsad
lõpud
totrad
nähtused
tasandikud
I andra kasus, utom partitiv, är pluraländelsen -de, -te eller, mer sällan,
vokal. Ändelsen -te är en allomorf till -de som förekommer i vissa ordtyper. Med ordtyp menas ett antal ord som böjs på ett och samma sätt.
Närmare om detta i kapitel 10, ”Hur vet jag hur ett ord ska böjas?”
Den vanliga pluralen
Den så att säga normala pluralen är de/te-pluralen. Normaliteten består i att man kan bilda denna plural av alla estniska nomen, utom de
personliga pronomina meie ’vi’ och teie ’ni’. Det enda kasus där de/tepluralen inte förekommer, är partitiv. Detta kasus använder i plural någon av ändelserna -id, -sid eller vokaländelse.
de/te- pluralen har sitt namn efter sina två ändelsevarianter: -de
och -te. Valet av ändelsevariant beror på vilken ordtyp ordet i fråga hör
till.
Ändelsen -te är den vanligare av de två och förekommer i de flesta
ord och ordtyper. Ord av typen õpik-aasta tar te-ändelse, likaså orden i
143
Kapitel 6: Nomenformer
typerna naine-raskus-soolane, mõte och number: õpiku+te, aasta+te,
nais+te, raskus+te, soolas+te, mõte+te, numbri+te (se översikten över
nominala ordtyper i tabell 10:2).
Orden i typerna idee, ema, härra, telefon och lõpp tar däremot deändelse: idee+de, ema+de, härra+de, telefoni+de, lõppu+de. I nästa
kapitel ”Enskilda kasus inpå livet”, avsnittet ”Genitiv plural”, redovisas
valet av ändelsevariant mer i detalj.
Vokalplural
Vokalpluralen är av två slag. Den ena kallas i-plural (efter sin ändelse) och den andra stamplural. i-pluralen innebär att man fogar pluraländelsen -i till ordets böjningsstam (= genitiv singular): õpiku+i-,
aasta+i-, mõtte+i-. Stampluralen bildas däremot genom att slutvokalen
i ordet (= vokalen i partitiv singular) ändras; närmare om detta i nästa
kapitel, ”Enskilda kasus inpå livet”. Se följande exempel:
Nominativ
singular
lõpp
film
järv
koer
Översättning
Partitiv
singular
’slut, ändelse’ lõppu
’film’
filmi
’sjö’
järve
’hund’
koera
Partitiv plural
lõppe
filme
järvi
koeri
Båda typerna av vokalplural har begränsad användning. Begränsningarna är tre.
För det första bildar man inte vokalplural av alla typer av ord. Ordtyper som inte tar vokalplural alls är de två huvudtyperna ema ’mor’ och
härra-pere ’herre; herr : familj’ samt undertyperna nimi ’namn’, tuli
’eld’ och tuba ’rum’. I övriga ordtyper är vokalplural en parallell form
till de/te-pluralen. Normalfallet i plural är alltså de/te-pluralen.
För det andra bildar man inte vokalplural i alla kasus. Formens användning inskränker sig i stort sett bara till inre och yttre lokalkasus
samt translativ (kasus presenteras i nästa avsnitt). Särskilt inskränkt är
användningen av stamplural: Den förekommer nästan bara i partitiv
plural. Den är allmän i en enda ordtyp: õnnelik ’lycklig’, som tar ändelsen -e i plural: õnnelik+e. Förutom i ord av õnnelik-typ förekommer
stamplural med några enstaka ord som silm ’öga’ och jalg ’fot; ben’ :
gen.pl. silme, jalge. Av dessa ord förekommer stamplural i några fasta
uttryck, vilket gör formen än mer exklusiv, nämligen i kombination med
(silme) ette, ees eller eest ’framför (ögonen)’ och ett verb samt (jalge)
alla, all eller alt ’under (fötterna)’: silme eest läbi jooksma ’passera
revy’, ”springa genom framför ögonen”, jalge alla tallama ’trampa
under fötterna, behandla hänsynslöst och förnedrande’. Den normala
144
Kapitel 6: Nomenformer
genitiv plural-formen för dessa ord är annars de/te-pluralen: silmade
och jalgade; eftersom silm och jalg är enstaviga och slutar på konsonant, hör de till samma ordtyp som lõpp och har i genitiv plural samma
ändelse som detta ord.
Man kan hitta ytterligare exempel på vokalpluralformer i fasta uttryck som käsile võtma ’ta sig an’ och jälile saama ’komma på spåren,
snoka upp’ eller i förleden i ett sammansatt ord som tähistaevas ’stjärnhimmel’. I dessa exempel är käsile och jälile allativ plural av käsi respektive jälg, och tähis inessiv plural av täht ’stjärna’ (gen.sg. tähe),
men formernas förekomst är, som sagt, begränsad till speciella fall som
fasta uttryck och sammansatta ord. Normalt bildar man plural av käsi,
jälg och täht med de/te-pluralen.
För det tredje är vokalpluralen i stilistiskt hänseende inte riktigt neutral. Den hör knappast hemma i vardagsspråk, utan används mest i högtidliga och formella sammanhang, i litterär stil, diktspråk och, inte
minst, i fasta uttryck. Det enda undantaget är ord av huvudtypen õnnelik
’lycklig’.
Vokalpluralen används parallellt med de/te-pluralen. Man kan således av många ord bilda såväl de/te-plural som vokalplural: õpiku+te+s
eller õpiku+i+s ’i läroböckerna’, mõte+te+s eller mõtte+i+s ’i tankarna’.
Substantiv som används bara i singular
Även om de flesta substantiv böjs i såväl singular som plural, finns det
substantiv som används uteslutande eller företrädesvis i endera singular
eller plural. Antalet sådana ord är större än vad man skulle kunna tro.
Substantiv som förekommer endast eller företrädesvis i singular kallas singulare tantum-ord eller singulativer. Till den kategorin hör
fem slags substantiv:

ämnesnamn, dvs. substantiv som betecknar något som inte räknas enskilt, t.ex. piim ’mjölk’, õhk ’luft’, hõbe ’silver’, liha ’kött’, lumi ’snö’,
soolhape ’saltsyra’, kiirgus ’strålning’, küünelakk ’nagellack’;

kollektiva substantiv som mööbel ’möblemang, möbler’ (en enskild
möbel omtalas antingen som mööbliese eller mööblitükk, eller specificerande, t.ex. laud ’bord’, tool ’stol’, kapp ’skåp’, diivan ’soffa’ och
tugitool ’fåtölj’), noorsugu ’ungdom, unga människor’, inimkond
’mänskligheten’;

substantiv som betecknar sjukdomar, t.ex. gripp ’influensa’, katk
’pest’, köha ’hosta’, nohu ’snuva’, palavik ’feber’;

substantiv som betecknar unika företeelser, det vill säga företeelser
som det bara finns en av, t.ex. põhi ’norr’, lõuna ’söder, syd’, ida ’ös-
145
Kapitel 6: Nomenformer
ter’, lääs ’väster’; minevik ’det förflutna’, olevik ’nutid’, tulevik ’framtid’;

substantiv som betecknar abstrakta egenskaper och verksamheter
som julgus ’mod’, sõbralikkus ’vänlighet’, võimsus ’effekt’, turvalisus
’trygghet’, poliitika ’politik’, majandus ’ekonomi’, elamine ’det att
leva, det att bo någonstans’.
Substantiv som inte kan räknas enskilt kallas ämnesnamn.
Motsatsen till ett ämnesnamn kallas artnamn. Ett artnamn är följaktligen ett substantiv som betecknar något som kan räknas enskilt, t.ex.
inimene ’människa’, lill ’blomma’, mõte ’tanke’, sõber ’vän’, öö ’natt’.
Vi kan räkna antalet människor, blommor och nätter, men inte luft, snö
och saltsyra.
En del ämnesnamn uppträder ibland i plural, även om det inträffar
sällan. I sådana fall används de i en lite annan betydelse än den ämnesnamnsmässiga och denna betydelse gör dem till artnamn. Ett ord som
uppvisar sådan dualitet är vesi ’vatten’. Det går inte att räkna vatten
enskilt, mängden vatten kvantifieras på annat sätt: med något ord för
volymmått som liiter ’liter’, något substantiv som används som mått
som klaas ’ett glas’ eller med myckenhetsorden vähe ’lite’ och palju
’mycket’. Därför är det singulara vesi till sin grundbetydelse ett ämnesnamn. Använt i plural, veed, är ordet emellertid en samlande beteckning
för olika slags vattendrag (floder, åar, bäckar) och sjöar, som kan räknas
enskilt. Det plurala ordet veed är följaktligen ett artnamn. Samma gäller
ordet raha: I singular är det dels en kollektiv beteckning för ’pengar’
och därmed ett ämnesnamn: vähe raha ’lite pengar’, palju raha ’mycket
pengar’, suur raha ’en stor summa pengar, storkova’, väike raha ’en
liten summa pengar’, dels ett ord för ett enskilt mynt eller en slant och
därmed ett artnamn: kroonine raha ’ett enkronorsmynt’. I den senare
betydelsen kan ordet mycket väl också användas i plural: kroonised
rahad ’flera enkronorsmynt’. Men använt i singular och utan konkretiserande attribut betyder raha rätt och slätt ’pengar’ och är ett ämnesnamn.
Förutom de singulativa substantiven finns också några pronomen
som endast förekommer i singular; orden saknar alltså plural. Det gäller
keegi ’någon’, ükski ’ingen’, miski ’något’, iga ’varje’, igaüks ’var och
en’ samt üksteise ’varandra (vanligen om fler än två parter)’ och teineteise ’varandra (vanligen om två parter)’. De två sistnämnda orden saknar dessutom även särskild form i nominativ.
146
Kapitel 6: Nomenformer
Substantiv som används bara i plural
Andra substantiv förekommer endast eller företrädesvis i plural och
kallas plurale tantum-ord eller plurativer. Hit hör estniska substantiv
för

helger och högtider som firas eller ursprungligen firades i flera dagar:
jõulud ’jul’, näärid ’nyår’, lihavõtted ’påsk’, suvisted ’pingst’; ristsed
’dop’, pulmad ’bröllop’, matused ’begravning’, talgud ’gemensamhetsarbete’;

tudelade föremål eller klädesplagg: käärid ’sax’, tangid ’tång’, prillid ’glasögon’, püksid ’byxor’, teksased ’jeans’, traksid ’hängslen’,
vuntsid ’mustascher’;

ord som betecknar allmänt flertal: alimendid ’underhåll (för barn)’,
andmed ’uppgifter’, juuksed ’hår’, kaksikud ’tvillingar’, kolmikud ’trillingar’, omaksed ’anhöriga’, riided ’kläder’, sademed ’nederbörd’, teadmised ’kunskaper’, valimised ’val’;

restprodukter: heitmed ’utsläpp’, jäätmed ’avfall’, rapped ’fiskrens’,
riismed ’spillror, rester’, varemed ’en ruin’;

vissa sjukdomar, i första hand barnsjukdomar: leetrid ’mässlingen’,
punetised ’röda hund’, rõuged ’smittkoppor’, sarlakid ’scharlakansfeber’, sügelised ’klåda’, tuhud ’födslosmärtor’, tuulerõuged ’vattenkoppor’;

namn på ögrupper och bergskedjor: Kanaari saared ’Kanarieöarna’,
Seišellid ’Seychellerna’; Alpid ’Alperna’, Teravmäed ’Spetsbergen’.
Ägna kategorierna och exempelorden en stunds eftertanke. I vilka fall
skiljer sig estniska från svenska?
147
Kapitel 6: Nomenformer
2 Allmänt om kasus
Kasus är en böjningskategori hos i första hand nomen: substantiv, adjektiv, räkneord, presensparticip och pronomen. Kasus har till uppgift
att i ett yttrande signalera ordens relation till varandra och visa vad varje
enskilt ord fyller för syntaktisk funktion. Signalerna förmedlas i estniskans fall för det mesta av en specifik kasusändelse.
Estniska har fjorton kasus, svenskan endast två. De förekommer i
både singular och plural. Det jämförelsevis stora antalet kasus i estniska
är en av orsakerna varför estniska ibland betecknas som ett svårt språk,
men det är en helt missvisande slutsats. Alla kasus utgör en sammanhängande enhet där enskilda kasus står i förhållande till varandra. Systemet bygger på ett fåtal kasus. Även användningen av kasus är systematisk; det gäller bara att ta sig lite tid för att lära känna systemet. Bildningen av två kasusformer, genitiv singular och partitiv plural, är visserligen bitvis snärjig, men de övriga bildas i stället regelbundet och är
lätta att bemästra.
Estniskans kasus brukar indelas i två huvudkategorier: abstrakta eller
grammatiska kasus och konkreta eller adverbiella kasus. De senare delas i sin tur i de fyra kategorierna inre lokalkasus, yttre lokalkasus, nina
taga-kasus och ett övrigt kasus. Då får vi följande indelning av estniskans kasus:





grammatiska kasus:
inre lokalkasus:
yttre lokalkasus:
nina taga-kasus:
övrigt kasus:
nominativ, genitiv, partitiv
illativ, inessiv, elativ
allativ, adessiv, ablativ
terminativ, essiv, abessiv, komitativ
translativ.
Ibland behöver man kontrastera nominativen som oböjd kategori mot
övriga kasus, de som böjs. Den sammanfattande benämningen på böjda
kasus är oblika kasus.
Grammatiska kasus
Grammatiska kasus är tre till antalet: nominativ, genitiv och partitiv. De
kallas grammatiska därför att de används för att markera rent grammatiska, närmare bestämt syntaktiska funktioner: subjekt, predikativ (=
predikatsfyllnad) och objekt. Läs närmare om dessa funktioner i avsnittet ”Byggstenarnas funktion: satsled” i kapitel 12.
Nominativ svarar på frågorna kes? ’vem?’, mis? ’vad?’, milline?
’hurdan?’. Så gott som alla subjekt och predikativ står i nominativ:
148
Kapitel 6: Nomenformer
kes räägib?
sõber räägib
’vem pratar?’
’en vän/vännen pratar’
subjekt
kes ta on?
ta on advokaat
’vem är hon/han?’
’hon/han är advokat’
predikativ
milline ta on?
ta on vana
’hurdan är hon/han?’
’hon/han är gammal’
predikativ
mis see on?
see on aken
’vad är det där?’
’det är ett fönster’
predikativ.
Under speciella omständigheter kan även ett objekt stå i nominativ:
ava aken!
aken avati
’öppna fönstret!’
’fönstret öppnades’
objekt
objekt.
Genitiv har två grundfunktioner: att vara objekt med vissa verb och att
vara attribut. Som attribut svarar genitiv på frågorna kelle? ’vems?’ och
mille? ’vilkens? till/på vad?’:
kelle sõber?
advokaadi sõber
’vems vän?’
’advokatens vän’
attribut
mille aken?
bussi aken
’fönstret på vad?’
’fönstret på bussen’
attribut
sõber avas akna
’vännen öppnade fönstret’ objekt.
Partitiv svarar på frågorna keda? ’vem?’ och mida? ’vad?’ och är framför allt objektets kasus; det stora flertalet objekt står i partitiv:
keda sa näed?
näen sõpra
’vem ser du?’
’jag ser en vän/vännen’
mida sa näed?
näen bussi akent
’vad ser du?’
’jag ser fönstret på bussen’ objekt.
objekt
I speciella fall kan även ett predikativ och subjekt stå i partitiv:
mis värvi on pluus?
pluus on sinist värvi
’vad har blusen för färg?’
’blusen är blå till färgen’
predikativ
meil ei ole koera
’vi har ingen hund’
subjekt.
Märk det sista exemplet: i en estnisk ägarsats är det ägda (koera) subjekt. Den som äger (meil) kallas ägaradverbial. Läs närmare om detta i
kapitel 12, avsnittet ”Satstyper”.
Tabell 6:2 sammanfattar användningen av grammatiska kasus.
149
Kapitel 6: Nomenformer
Tabell 6:2. Syntaktiska funktioner för grammatiska kasus.
Kasus
Nominativ
Genitiv
Partitiv
Grundfunktion
subjekt, predikativ
objekt, attribut
objekt
Bifunktion
objekt
–
predikativ, subjekt
Adverbiella kasus
Övriga kasus är adverbiella. Benämningen kommer sig av att den syntaktiska funktion som adverbiella kasus fyller är att vara adverbial. Det
innebär att de används för andra syntaktiska funktioner än subjekt, predikativ och objekt. Adverbial har till uppgift att ange tid, rum, sätt, tillstånd, medel, adressat och ägare.
Adverbiella kasus motsvarar ofta svenska prepositionsuttryck. Två
exempel på detta är kasus adessiv och komitativ. Adessivens ändelse
är -l och motsvarar den svenska prepositionen på i rums-, tids- och orsaksuttryck som
jalutab tänaval
’promenerar på gatan’ (av tänav ’gata’),
jalutab hommikul ’promenerar på morgonen’ (av hommik ’morgon’),
sõbra palvel
’på begäran av en vän’ (av palve ’önskan, begäran’).
Komitativens ändelse är -ga och motsvarar den svenska prepositionen
med i uttryck som
räägib sõbraga
’pratar med en vän’ (av sõber ’vän’),
kirjutab pliiatsiga ’skriver med blyertspenna’ (av pliiats ’blyertspenna’),
on tööga rahul
’är nöjd med arbetet’ (av töö ’arbete’).
Lokalkasus
Bland estniskans adverbiella kasus utgör de sex lokalkasusen ett system
för sig. Systemet består av tre delar: ett anger rörelse mot någon eller
något (rörelse mot, →⫿), ett som anger befintlighet (×) och ett som
anger rörelse bort från ett utgångsläge (rörelse från, ⫿→).
Det finns två serier av lokalkasus: en inre och en yttre. Båda serierna
följer det tredelade systemet: rörelse mot, befintlighet och rörelse från.
Inre lokalkasus är illativ, inessiv och elativ. De har sitt namn efter
en av sina grundfunktioner: att ange rörelse mot, befintlighet i respektive rörelse från ett avgränsat rum eller begränsad plats:
rörelse in i:
läheme kohvikusse
befintlighet inne i:
oleme kohvikus
rörelse ut ur/bort från: lahkume kohvikust
’vi går på kafé’
’vi är på ett kafé’
’vi lämnar kaféet’.
Illativens normaländelse är -sse, ändelsen för inessiv är -s och ändelsen
för elativ är -st. Märk att alla ändelser för dessa kasus innehåller ett s.
150
Kapitel 6: Nomenformer
Yttre lokalkasus är allativ, adessiv och ablativ. De har två huvudsakliga användningsområden. Det ena är att ange rörelse mot, befintlighet på eller rörelse längsmed respektive rörelse från något som uppfattas
som en yta. ”Ytan” är ofta en verksamhet eller ett evenemang som man
är på väg till, bevistar eller är på väg bort från.
Det andra huvudsakliga användningsområdet för yttre lokalkasus är
att visa vem eller vad som påverkas av en verbhandling, den som handlingen riktar sig till, en adressat, eller den som har något, en ägare. För
de funktionerna används i första hand allativ respektive adessiv. Adressatfunktionen motsvarar svenskans indirekta objekt och tyskans dativ:
rörelse på/längsmed: ronime katusele
befintlighet på:
oleme katusel
rörelse ned/bort från: tuleme katuselt alla
’vi klättrar upp på taket’
’vi är på taket’
’vi kommer ned från taket’
säga/ge ngt till ngn:
ha, äga, besitta:
källa:
’jag ger vännen ett råd’
’vännen har två barn’
’jag fick ett mejl av vännen’.
annan sõbrale nõu
sõbral on kaks last
sain sõbralt meili
Allativens ändelse är -le, adessiven slutar på -l och ablativ på -lt. Märk
att alla ändelser för yttre lokalkasus innehåller ett l.
Användningen av inre och yttre lokalkasus i deras lokalitetsangivande funktion kan illustreras med följande bild:
151
Kapitel 6: Nomenformer
Själva rörelsen eller processen uttrycks med ett rörelseverb som gå,
komma, springa, flyga, sätta sig m.fl., eller ett verb som har processuell betydelse som skriva, äta, arbeta, baka, rinna, sitta, somna, dö m.fl.
Om processuella verb kan man säga att de ”pågår” eller ”håller på”.
Rörelse- och processverben kontrasterar mot statiska verb, om
vilka man kan säga att de ”råder” eller ”är för handen”: vara, sitta, stå,
vistas m.fl.
Märk valet av verb som används med lokalkasus. De statiska verben
används tillsammans med ord i antingen inessiv eller adessiv, medan
rörelse- och processverben kombineras med ord i illativ eller allativ om
rörelsen eller förflyttningen är målinriktad och med ord i elativ eller
ablativ om rörelsen eller förflyttningen börjar från någon plats. Jämför:
→⫿
⫿→
×
lähen kohvikusse
’jag går till ett kafé’
istun kohvikus
tulen kohvikust
’jag sitter på ett kafé’ ’jag kommer från ett kafé’
sõidan tööle
’jag åker till arbetet’
olen tööl
’jag är på arbetet’
tulen töölt
’jag kommer från arbetet’.
Ett vanligt estniskt verb har både processuell och statisk betydelse,
nämligen istuma. Det betyder såväl ’sätta sig’ som ’sitta’. Vilken betydelse som i en given sats avses framgår av kasusformen på det substantiv som verbet används tillsammans med: illativ och allativ signalerar betydelsen ’sätta sig’, medan inessiv och adessiv innebär ’sitta’.
Jämför:
naine istub autosse, toolile
naine istub autos, toolil
’kvinnan sätter sig i bilen, på stolen’
’kvinnan sitter i bilen, på stolen’.
Translativ
Detta kasus signalerar resultatet av tillståndsförändringar, det som någon eller något blir. Ett ord i translativ svarar på frågorna kelleks? ’vem
(blir man)?’ och milleks ’vad eller hurdan (blir man)?’. Ändelsen är -ks:
ta jäi vanaks
ta õpib inseneriks
tulen õhtuks koju
see teeb mind rõõmsaks
kelleks sa mind pead?
vajame sõiduks raha
152
’hon/han blev gammal, hon/han åldrades’
(vana ’gammal’)
’hon/han läser till ingenjör’ (insener ’ingenjör’)
’jag kommer hem till kvällen’ (õhtu ’kväll’)
’det gör mig glad’
’vem tar du mig för?’
’vi behöver pengar för resan’ (sõit ’resa’).
Kapitel 6: Nomenformer
Translativen kan karakteriseras som ett framåtsyftande kasus. Om man
ska ge det någon egen benämning – övrigt kasus låter nästan lite nedsättande – ligger det nära till hands att utgå från translativens vanligaste
motsvarighet i svenska och kalla translativ ett bli-kasus.
nina taga-kasus
Benämningen nina taga-kasus används om de fyra kasus som kommer
sist i kasustabellen: terminativ, essiv, abessiv och komitativ. Benämningen är ett mnemotekniskt knep som ska göra det lättare att komma
ihåg ändelserna. Om man läser ändelserna uppifrån och ned i kasustabellen, se tabell 6:3, får man orden nina taga som betyder ’bakom
näsan’; nina ’näsa’, taga ’bakom’.
nina taga-kasus sammanförs till en egen grupp bland estniskans kasus därför att de står i samband med nina taga-regeln. Ett adjektiv, pronomen eller räkneord som attribut (bestämning) till ett substantiv ska stå
i samma kasus och numerus som substantivet. Detta kallas kongruensregeln och gäller för tio av estniskans fjorton kasus, t.ex.:
see tark naine
selle targa naise
seda tarka naist
sellest targast naisest
sellel targal naisel
’den kloka kvinnan’
’den kloka kvinnans’
’den kloka kvinnan’
’om den kloka kvinnan’
’den där kloka kvinnan’
(nom.sg.)
(gen.sg.)
(part.sg.)
(el.sg.)
(adess.sg.)
need targad naised
nendest tarkadest naistest
nendel tarkadel naistel
’dessa kloka kvinnor’
’om dessa kloka kvinnor’
’dessa kloka kvinnor’
(nom.pl.)
(el.pl.)
(adess.pl.).
Endast de fyra nina taga-kasusen följer inte kongruensregeln. Attributet
tar inte samma kasusändelse som substantivet, utan sätts i genitiv. Detta
kallas nina taga-regeln:
selle targa naiseni
selle targa naisena
selle targa naiseta
selle targa naisega
’fram till den där kloka kvinnan’
’som den där kvinnan’
’utan den där kvinnan’
’tillsammans med den där kvinnan’
nende tarkade naisteni
nende tarkade naistena
nende tarkade naisteta
nende tarkade naistega
’fram till de kloka kvinnorna’
’som dessa kloka kvinnor’
’utan dessa kloka kvinnor’
’med dessa kloka kvinnor’.
Det är vanligt att ha attribut i estniska ordgrupper. Därför är kongruensregeln viktig; den signalerar vilka ord som hör ihop. I följande exempel
är väikese genitiv och väikesele allativ. Genom kasusformen vet vi vilket substantiv det hör ihop med och vad ordfogningen betyder:
153
Kapitel 6: Nomenformer
kiri väikese poisi õele
kiri poisi väikesele õele
’ett brev till den lilla pojkens syster’
’ett brev till pojkens lilla syster/lillasyster’.
Till sina funktioner är nina taga-kasus annars rätt så olikartade. Terminativ används i betydelsen ’fram till’ och svarar på frågorna kelleni? ’fram/ända till vem?’ och milleni? ’fram/ända till vad?’. Det
skulle därför kunna kallas estniskans gränssättarkasus:
uudis jõudis meieni
jõudsime järveni
töötasin õhtuni
’nyheten nådde oss’,
’vi kom fram till sjön’
’jag arbetade fram till kvällen’.
Essiv anger tillstånd som någon befinner sig i, inklusive yrken och sysselsättningar. Det svarar på frågorna kellena? ’som vem?’ och millena?
’som vad eller hurdan?’:
ta töötab advokaadina
tunnen end haigena
kasutame seda õpikuna
’hon arbetar som advokat’,
’jag känner mig sjuk’
’vi använder den/det som lärobok’.
till skillnad från translativ som signalerar tillståndsförändring (se föregående avsnitt).
Abessiv används i betydelsen ”utan (någon eller något)” och svarar
på frågorna kelleta? ’utan vem?’ och milleta? ’utan vad?’:
ta tuleb vennata
täitsime ülesande vaevata
ole mureta
’hon/han kommer utan (sin) bror’,
’vi löste uppgiften utan möda/besvär’
’var utan bekymmer, bekymra dig inte’.
Komitativ anger raka motsatsen till abessiv, ”tillsammans med (någon)” eller ”med hjälp av (något)” och svarar på frågorna kellega? ’med
vem?’ och millega? ’med vad?’:
ta tuleb vennaga
ta kirjutab pliiatsiga
ta sõidab rongiga Tartusse
’hon/han kommer med (sin) bror’,
’hon/han skriver med blyertspenna’
’hon/han tar (”åker med”) tåget till Tartu’.
Man skulle med andra ord kunna säga att komitativ är ett instrumentellt
kasus och abessiv ett avsaknadskasus.
En närmare beskrivning och exemplifiering av hur varje kasus används finns i kapitel 7, ”Enskilda kasus inpå livet”.
Estniskans fyra oftast använda kasus är efter fallande frekvens nominativ, genitiv, partitiv och elativ. Det mest infrekventa kasuset är avsaknadskasuset abessiv. Även terminativ, essiv och ablativ hör till de mindre ofta brukade kasusformerna. Den låga frekvensen för dessa kasus
hänger åtminstone till en del samman med att dessa kasus fyller förhållandevis få och tämligen specialiserade funktioner.
154
Kapitel 6: Nomenformer
Kasusnamnen
Alla namn på estniskans kasus är bildade av latinska ord. I några fall är
de latinska namnen översättningar från klassisk grekiska. Ett exempel är
nominativ, som av romarna kallades cāsus nōminātīvus ’benämningskasus, namnkasus’, en översättning av grekiska onomastikḗ ptōsis. Det
latinska nōminātīvus är en bildning till verbet nōmināre ’benämna’.
Genitiv kallades av romarna för cāsus genetīvus eller cāsus genitīvus
’ursprungskasus’ som är bildat till verbet genere ’skapa, alstra, frambringa’. Även detta latinska kasusnamn är en översättning av motsvarande grekiska ord, hē genikḗ ptōsis ’artangivande kasus, släktets kasus’.
Partitiv saknades i både grekiska och latin. Därför är bildningen relativt sen. Grundordet är latinets pars ’del’, och återspeglar uppfattningen
att detta kasus skulle ange en del av en helhet: sõin leiba ’jag åt av brödet’ med leiba ’bröd’ i partitiv. Men det är inte riktigt hela sanningen. I
estniska 1800-talsgrammatikor kallas partitiv i stället infinitiv. Det kan
tyckas vara besynnerligt, eftersom infinitiv för oss är en verbform, medan kasus avser nomen. Men infinitiv är bildat till latinets īnfīnītus
’oändlig, som inte är avgränsad, gränslös’, vilket stämmer bra som beskrivning av partitivens grundfunktion att ange pågående handling, dvs.
en handling som inte är avgränsad i tiden.
Terminativ, komitativ och essiv saknades också i både latin och grekiska. Grundordet för terminativ är det latinska substantivet terminus
’gränsmärke, gränssten’, vilket går bra ihop med kasusets gränsangivande funktion. Samma gäller om namnet komitativ som är bildat till
substantivet comitātus ’ledsagande, sällskap’. Det är vad detta kasus
uttrycker. Essiv är bildat till verbet esse ’vara’. Eftersom estniskans
essiv anger tillstånd, som i tunnen end haigena ’jag känner mig sjuk’,
måste även det kasusnamnet anses vara välfunnet.
Det latinska verbet esse ’vara’ ingår också i tre ytterligare kasusnamn: inessiv, adessiv och abessiv. I dessa fall har verbet kombinerats
med någon av förstavelserna ad ’till’, in ’i’ eller ab ’av, från’: in+esse
’vara inne i’, ad+esse ’vara på ort och ställe’, ab+esse ’vara frånvarande, saknas’.
Samma förstavelser går igen i tre andra kasusnamn: ablativ, allativ
och illativ. Här har förstavelserna kombinerats med ett grundord som är
bildat till lātus ’förd’; ablativ betyder således ’bortförd’, allativ ’ditförd’
och illativ ’införd’. Ablativ är också ett kasus i den latinska grammatiken, där det anger riktning från en plats, precis som estniskans ablativ.
I namnet elativ är förstavelsen e- en variant av ex ’ur, från’.
Ordet lativ förekommer i ytterligare ett kasusnamn: translativ. Latinets translatīvus betyder ’överförande, hänvisande’ och är en form av
155
Kapitel 6: Nomenformer
verbet trānsfero ’bära över, föra över, flytta över’. Förstavelsen trans
betyder ’på andra sidan om’.
I Estland begränsar sig de latinska kasusnamnens användning nästan
undantagslöst till vetenskapliga sammanhang, fast med estnisk stavning:
nominatiiv, genitiiv, partitiiv, illatiiv osv. De flesta ester använder inte
de latinska namnen och kanske inte ens känner till dem. Det finns nämligen också inhemska kasusnamn som lärs ut i skolorna och som därför
är allmänt kända och brukade.
De inhemska namnen anger något viktigt användningsområde för kasuset i fråga och upplyser i många fall också om vilken ändelsen är. De
flesta slutar på ütlev. Det är presensparticip av verbet ütlema ’säga’ och
betyder således ’sägande’. Illativ heter sisseütlev, där sisse är en postposition som betyder ’in in’. I ordagrann översättning betyder sisseütlev
”in i sägande”.
Samma bildningssätt upprepas med de andra kasusnamnen på -ütlev:
sisse ’in i’+ütlev
sees ’inne i’+ütlev
seest ’ut ur’+ütlev
– illativ
– inessiv
– elativ
alale ’till området’+ütlev
alal ’på området’+ütlev
alalt ’från området’+ütlev
– allativ
– adessiv
– ablativ
ilma ’utan’+ütlev
kaasa ’med’+ütlev
– abessiv
– komitativ.
Märk att det ord som står framför -ütlev i namnen på lokalkasus slutar
på respektive kasusändelse:
sisse
sees
seest
– sse
–s
– st
alale – le
alal – l
alalt – lt
illativ
inessiv
elativ
allativ
adessiv
ablativ.
Det inhemska namnet på nominativ är nimetav. Det är presens participav verbet nimetama ’nämna, omnämna, benämna, kalla’ och en översättning av latinets nōminātīvus. Namnet på genitiv är omastav som är
presensparticip är omastama ’ta i besittning, tillägna sig, göra till sin’.
Partitiv heter osastav och är bildat till substantivet osa ’del’, precis som
den latinska termen är bildad till latinets pars ’del’.
Translativ heter på estniska saav, essiv heter olev och terminativ rajav. Namnen saav och olev är bildade till verben saama ’få, bli’ respektive olema ’vara, ha, finnas’.
156
Kapitel 6: Nomenformer
Även rajav ’terminativ’ är bildat till ett verb, rajama, men här har
betydelsen förskjutits något med tiden. Då kasusnamnen skapades av
Karl August Hermann på 1880-talet betydde rajama både ’begränsa’
och ’grunda, lägga grunden till (något)’. Den första betydelsen var med
all säkerhet den som Hermann hade i åtanke när han myntade det estniska kasusnamnet. Verbets betydelse i modern estniska är ’grunda,
instifta, starta, inrätta’. För en nutida est väcker det inhemska namnet
rajav associationer till substantivet raja ’gräns’.
Ändelsevarianter och parallellformer
För några kasusformer finns flera ändelsevarianter att välja mellan. Det
gäller framför allt formerna för partitiv singular och plural samt illativ
singular, men även genitiv singular.
Ändelsevarianterna är av två slag: dels de som är knutna till ord av
en viss ordtyp, dels de som kan användas alternativt med ett och samma
ord, dvs. som grammatiskt likvärdiga formvarianter. Ändelsevarianterna
-te och -de i genitiv plural tillhör den första kategorin, de är knutna till
vissa ordtyper. Inga ord kan normalt bilda genitiv plural (eller kasus
som bygger på genitiv plural, dvs. från illativ till komitativ) med både
te-ändelse och de-ändelse; här är det ”antingen eller” som gäller. Nomen som tillhör ordtypen õpik ’lärobok’ tar te-ändelse i plural (õpikute),
medan nomen som tillhör ordypen ema ’mor’ bara tar de-ändelse (emade). Endast de nitton ord som tillhör ordtypen õun ’äpple’ kan ha båda
ändelserna (õunte/õunade), men det är undantaget som bekräftar regeln
och det kan vi tills vidare bortse från.
Ändelsevarianten i plural med i+kasusändelse används däremot som
grammatiskt likvärdig formvariant till både te- och de-ändelsen. Ett
exempel: Elativ plural av õpik ’lärobok’ bildas antingen med te-ändelse
och kasusändelsen -st och heter õpikutest eller med i-ändelse följd av
kasusändelsen -st och heter õpikuist. Båda dessa former, õpikutest och
õpikuist är grammatiskt likvärdiga. På samma sätt bildar man elativ plural av idee ’idé’ med de-ändelse följd av kasusändelsen -st: ideedest,
eller med i-ändelse+kasusändelse: ideist. Även här är de båda formerna
grammatiskt likvärdiga.
I estnisk grammatisk tradition brukar grammatiskt likvärdiga formvarianter kallas parallellformer. I nomenböjningen är det framför allt
två former som kan ha sådana: illativ singular och partitiv plural. I enstaka fall gäller det även partitiv singular (armas ’kär, rar’ : part.sg armsat/armast) och genitiv plural (koer ’hund’ : gen.pl. koerte/koerade).
Kasusöversikten i tabell 6:3 redovisar samtliga sätt, inklusive alla
ändelsevarianter, att bilda estniska kasus. Begrunda tabellen. Låt dig
inte störas av ändelsevariationen, koncentrera dig i stället på kasusnamnen och ändelsen i singular.
157
Kapitel 6: Nomenformer
Tabell 6:3. Kasusöversikt: namn, bildningssätt, ändelser och frågeord.
Kasus
Ändelse/bildningssätt Ändelse i plural Frågeord
(estniskt namn) i singular
Nominativ
Ø
d
kes? mis?
a, e, i, u; Ø;
stamförändring
te, de, e
kelle? mille?
(omastav)
Partitiv
t; a, e, i, u; Ø; d; da
id; sid/ e, i, u
keda? mida?
(nimetav)
Genitiv
(osastav)
Illativ
(sisseütlev)
sse; a, e, i, u; de; da; tesse, desse, isse kellesse? millesse?
geminering
Inessiv
s
tes, des, is
kelles? milles?
st
test, dest, ist
kellest? millest?
le; lle
tele, dele, ile
kellele? millele?
l
tel, del, il
kellel? millel?
lt
telt, delt, ilt
kellelt? millelt?
ks
teks, deks, iks
kelleks? milleks?
ni
teni, deni
kelleni? milleni?
na
tena, dena
kellena? millena?
ta
teta, deta
kelleta? milleta?
ga
tega, dega
kellega? millega?
(seesütlev)
Elativ
(seestütlev)
Allativ
(alaleütlev)
Adessiv
(alalütlev)
Ablativ
(alaltütlev)
Translativ
(saav)
Terminativ
(rajav)
Essiv
(olev)
Abessiv
(ilmaütlev)
Komitativ
(kaasaütlev)
Anm. Ändelser markeras med kursiv, andra bildningssätt med rak stil. Ø anger
avsaknad av särskild ändelse. I genitiv och partitiv singular innebär det att
kasusformen av ett ord är lika med dess grundform, nominativ: nom.sg. ema
’mor’, gen.sg. ema, part.sg. ema. ❖ Med stamförändring avses de ljudförändringar som beskrivs i kapitel 9. ❖ Geminering innebär förlängning av en kort
konsonant i ordet stam, som n:et i kino ’bio’, ill.sg. (me läheme) kinno ’(vi går)
på bio’. ❖ Frågeorden kes ’vem’ och mis ’vad’ är en hjälp att identifiera (och
bilda) rätt form: kelle raamat? – lapse raamat ’vems bok? – barnets bok’.
158
Kapitel 6: Nomenformer
3 Grundkasus
Nu när vi har stiftat bekantskap med estniskans kasus är det dags att
fråga sig hur man bildar de olika kasusformerna. Av tabell 6:3 i slutet
av föregående avsnitt framgick att det för vissa kasus finns flera bildningssätt att välja mellan Det gäller främst för genitiv, partitiv och illativ. Låt inte det avskräcka. Det hela bildar ett regelbundet system.
Det stora flertalet estniska nomen böjs i alla oblika kasus genom att
en kasusändelse läggs till ordets form i genitiv. För andra nomen tillkommer en komplikation: Språkljuden i ordets stam genomgår samtidigt också en ljudväxling. Eftersom orden som böjs med ljudväxling
ändå är rätt många kan det vara klokt att ägna detta förhållande lite
uppmärksamhet redan på ett tidigt stadium av studierna i estniska.
Vilka kasus som bildas med både kasusändelse och ljudväxling, och
vilka som inte gör det, följer ett mönster som man enkelt lägger på minnet. Sedan ger sig resten av sig självt. Mönstret förklaras enklast utifrån
ett system av grundkasus. Ett grundkasus är ett kasus som man utgår
från när man bildar andra kasusformer.
Det finns fyra grundkasus:




nominativ singular, som är den naturliga utgångspunkten (med undantag för plurativa ord, se första avsnittet i detta kapitel)
genitiv singular och plural
partitiv singular och plural
illativ singular och plural.
Mönstret utgår från nominativ. För de flesta av estniskans nomen är just
nominativ grundkasus. När man bildar oblika kasus lägger man bara till
en kasusändelse till ordet i nominativ. För nomen som förutom kasusändelse också ska ha ändrad ordstam måste man utgå från genitiven.
Alla kasusformer i singular, utom nominativ och partitiv, bildas genom
att man till genitivformen fogar respektive kasusändelse. Genitiv singular fungerar således som böjningsstam i singular. På motsvarande
sätt är genitiv plural böjningsstam för alla kasus i plural utom nominativ
och partitiv. Genitiv är med andra ord det obestridligt viktigaste grundkasuset jämte nominativ.
Hur enskilda kasus i både singular och plural formbildningsmässigt
hänger ihop med varandra framgår tydligast med hjälp av ett exempel. I
tabell 6:4 böjs ordet mõte ’tanke’ i alla kasus och båda numerus. De
former som hör ihop markeras med samma typsort. Formerna i kursiv
159
Kapitel 6: Nomenformer
stil kan vi kalla nominativslingan eftersom den utgår från nominativ
singular. Fet stil markerar av samma skäl genitivslingan.
Märk hur formerna i de två typsorterna varierar mellan de olika
grundkasusformerna nominativ, genitiv, partitiv och illativ. Variationen
följer principen ”varannan form” fram till illativ. Slingorna är desamma
för alla ord med ljudförändringar i stammen och mönstret som slingorna
bildar är allmängiltigt. Mönstret gäller praktiskt taget alla nomen med
ljudväxling i stammen.
Tabell 6:4. Systemet med grundkasus: exemplet mõte ’tanke’.
Kasus
Nominativ
Genitiv
Partitiv
Illativ
Inessiv
Elativ
Allativ
Adessiv
Ablativ
Translativ
Terminativ
Essiv
Abessiv
Komitativ
Singular
mõte
mõtte
mõte+t
mõtte+sse
mõtte+s
mõtte+st
mõtte+le
mõtte+l
mõtte+lt
mõtte+ks
mõtte+ni
mõtte+na
mõtte+ta
mõtte+ga
Plural
mõtte+d
mõte+te
mõtte+id
mõte+te+sse
mõte+te+s
mõte+te+st
mõte+te+le
mõte+te+l
mõte+te+lt
mõte+te+ks
mõte+te+ni
mõte+te+na
mõte+te+ta
mõte+te+ga
mõtte+i+sse
mõtte+i+s
mõtte+i+st
mõtte+i+le
mõtte+i+l
mõtte+i+lt
mõtte+i+ks
Det allmängiltiga mönster (slingorna) som denna tabell vill förmedla
utgår från nominativ singular och genitiv singular, och kan sammanfattas i följande tre punkter:

genitiv singular hänger ihop med alla kasus i singular från illativ till
komitativ och med nominativ plural, ofta även partitiv plural och ipluralen från illativ till translativ

nominativ singular hänger ihop med partitiv singular och genitiv plural

genitiv plural hänger i sin tur ihop med alla kasus i de/te-plural (dvs.
den ”normala” pluralen) från illativ till komitativ.
Formen för genitiv singular är den givna utgångspunkten i flera andra
sammanhang. Om man vet vilken formen för genitiv singular är, kan
man ofta också sluta sig till vad partitiv singular ska ha för ändelse, t.ex.
lõpp ’slut, ända’: genitiv singular lõpu ger partitiv singular lõppu. Partitiv singular av ord som tillhör ordtypen lõpp bildas alltså med ordet i
160
Kapitel 6: Nomenformer
nominativ+ändelsen i genitiv. På samma sätt, med ordet i nominativ,
bildas partitiv singular av ord av typen mõte fast med ändelsen -t.
Nominativ plural bildas genom att man till ordets böjningsstam (=
genitiv singular) fogar pluraländelsen -d, komparativ får man genom att
till adjektivets böjningsstam foga -m, ordningstal bildas genom att till
genitiven av grundtalen lägga till ändelsen -s (utom esimene ’första’,
teine ’andra’ och kolmas ’tredje’), många substantiv och adjektiv bildas
genom att en avledningsändelse fogas till en genitivstam och de flesta
sammansatta ord har förleden i genitiv singular.
Det lönar sig alltså att på ett tidigt stadium av studierna i estniska
uppmärksamma genitiv singular som nyckeln till estniskans nominala
böjningslära. Låt oss av det skälet redan i nästa avsnitt lära oss de två
huvudreglerna för hur genitiv singular bildas. De är enkla och för oss
mycket långt: Utifrån dem kan man bilda genitiv singular av de flesta
estniska nomen. I kapitel 7, ”Enskilda kasus inpå livet”, går vi mer i
detalj in på hur genitiv singular bildas.
161
Kapitel 6: Nomenformer
4 Spindeln i formnätet: genitiv singular
För bildandet av genitiv singular gäller en förutsättning och två regler
som följer av denna. Förutsättningen lyder:
Ett ord i genitiv singular slutar alltid på vokal.
Den första regeln följer av denna förutsättning och lyder som följer:
Om ordet i nominativ slutar på vokal
är genitiven lika med nominativ.
Låt oss exemplifiera regeln. Jämför formerna i nominativ och genitiv.
För fullständighetens skull anges även formen i partitiv singular:
Nominativ sg.
maa
pea
ema
klubi
kivi
kino
jahu
härra
auto
pere
kõne
lauljanna
aasta
voodi
laulja
juhataja
naine
inimene
raskus
soolane
mõte
tunne
tõlge
suhe
Genitiv sg.
maa
pea
ema
klubi
kivi
kino
jahu
härra
auto
pere
kõne
lauljanna
aasta
voodi
laulja
juhataja
naise
inimese
raskuse
soolase
mõtte
tunde
tõlke
suhte
Partitiv sg.
maad
pead
ema
klubi
kivi
kino
jahu
härrat
autot
peret
kõnet
lauljannat
aastat
voodit
lauljat
juhatajat
naist
inimest
raskust
soolast
mõtet
tunnet
tõlget
suhet
Översättning
’land; jord’
’huvud’
’mor’
’klubb’
’sten’
’bio(graf)’
’mjöl’
’herre; herr’
’bil’
’familj’
’tal’
’sångerska’
’år’
’säng’
’sångare’
’ledare, föreståndare’
’kvinna’
’människa
’svårighet’
’salt (adjektiv)’
’tanke’
’känsla’
’en översättning’
’förhållande’
Regeln har några undantag, men dem kan vi tills vidare bortse från.
Den andra regeln för hur genitiv singular bildas lyder:
162
Kapitel 6: Nomenformer
Om ordet i nominativ slutar på konsonant
läggs i genitiv antingen a, e, i eller u till denna.
Att valet står mellan någon av dessa fyra vokaler beror på att just a, e, i
och u är de enda vokaler som kan uppträda i bibetonade och obetonade
stavelser. Se avsnittet ”Hur ser estniska ord ut?” i kapitel 4.
Den andra regeln är annars lite svårare att komma till rätta med, eftersom den innebär att man måste välja rätt vokal i genitiv: -a, -e, -i
eller -u. Det finns ingen generell regel för vilken vokal som är den rätta,
utom att nyare lånord och främmande egennamn med få undantag har -i
som genitivvokal. Därför är det klokt att lägga formen för genitiv singular på minnet när man lär in en ny estnisk glosa.
Några exempel ordnade efter genitivvokal (märk också hur partitiven
bildas: med ordet i nominativ+genitivens ändelse):
Vokal Nom.sg. Gen.sg. Part.sg. Översättning
a
aeg
päev
silm
pikk
kord
aja
päeva
silma
pika
korra
aega
päeva
silma
pikka
korda
’tid’
’dag’
’öga’
’lång’
’gång; ordning’
e
kõik
hetk
järv
leht
suur
kõige
hetke
järve
lehe
suure
kõike
hetke
järve
lehte
suurt
’allt; alla’
’ögonblick’
’sjö’
’blad; tidning’
’stor’
i
hall
piir
riik
buss
juht
halli
piiri
riigi
bussi
juhi
halli
piiri
riiki
bussi
juhti
’grå; hall’
’gräns’
’stat(en), rike’
’buss’
’ledare’
u
lõpp
toit
hirm
hull
jutt
lõpu
toidu
hirmu
hullu
jutu
lõppu
toitu
hirmu
hullu
juttu
’ände, slut’
’mat’
’skräck’
’galen’
’prat, samtal’
Om man följer de två reglerna kommer man väldigt långt. Faktum är att
man då klarar av att böja det stora flertalet estniska nomen. En utförligare beskrivning av hur estniska nomen böjs ges annars i kapitel 10,
”Hur vet jag hur ett ord ska böjas?”
En omständighet som gör det lättare att hitta fram till rätt genitivform
är att många estniska nomen är avledningar. Avledningsändelsen be163
Kapitel 6: Nomenformer
stämmer nämligen hur ordet ska böjas. Det innebär att alla de ord som
är avledda med en viss ändelse böjs på samma sätt och följaktligen bildar genitiv enligt samma mönster. Om man lärt sig ett sådant mönster
eller kan böja ett mönsterord kan man alltså böja hur många som helst
av ordets likar. I bilaga 3 förtecknas och exemplifieras estniskans vanligaste nominala avledningsändelser.
164
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
I
detta kapitel går vi igenom varje kasus för sig, alla fjorton. Genomgången är detaljerad. Den har försetts med många exempel och tar
upp alla undantag. Låt inte det förskräcka, kapitlet är i första hand
tänkt att kunna användas som uppslagsdel.
Först går vi igenom hur kasuset i fråga bildas, inklusive alla undantag. Sedan redovisas och exemplifieras i vilka sammanhang kasuset
används.
Av utrymmesskäl används i exemplen ofta fyra förnamn, jämte tredje
personens pronomen ta ’hon/han’. Namnen har valts så att kasusformen
tydligt ska framgå. Kvinnonamnen är
nom.sg. : gen.sg. : part.sg.
Epp
Piret
: Epu
: Pireti
: Eppu
: Piretit
och mansnamnen
Tiit
Kalev
: Tiidu
: Kalevi
: Tiitu
: Kalevit.
Sist i kapitlet finns en alfabetiskt ordnad uppställning av de funktioner
som estniskans kasus uttrycker. För varje funktion anges vilket kasus
som uttrycker funktionen i fråga. Uppställningen är tänkt att vara en
hjälp vid val av rätt kasusform.
För att kunna tillgodogöra sig informationen i kapitlet till fullo bör
man veta vilka satsled som finns: predikat, subjekt, objekt, predikativ
och adverbial. Helst ska man också kunna skilja mellan substantiv som
är artnamn och ämnesnamn. Satsleden beskrivs annars i avsnittet ”Ordgruppernas funktion: att vara satsled” i kapitel 12. Distinktionen mellan
artnamn och ämnesnamn förklaras i avsnittet ”Substantiv som används
bara i singular” i kapitel 6.
Skillnaden mellan verb som är resultativa och ett partitiva är också
bra att kunna; se avsnittet ”Objektets kasusformer: resultativ eller partitiv?” i kapitel 12. I beskrivningarna av hur kasus bildas refereras till
estniskans ordtyper, medan användningen av kasus innebär referenser
till satstyper. Ordtyperna beskrivs i avsnittet ”Ordtyper” i kapitel 10 och
satstyperna i kapitel 12.
165
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
1 Nominativ
Nominativ är grundform för nomen och uppslagsform i ordböcker. Den
har ingen särskild ändelse i singular, utan kan sluta på vilket språkljud
som helst.
I plural är nominativens ändelse -d. Ändelsen läggs till genitiv singular. Det gäller utan undantag och i alla ordtyper:
NOM.SG.
ÖVERSÄTTNING
GEN.SG.
NOM.PL.
idee
lai
’idé’
’bred’
idee
laia
ideed
laiad
ema
nimi
tuli
tuba
käsi
asi
sõber
’mor’
’namn’
’eld’
’rum’
’hand; arm’
’sak’
’vän’
ema
nime
tule
toa
käe
asja
sõbra
emad
nimed
tuled
toad
käed
asjad
sõbrad
härra
pime
habe
’herr; herre’
’mörk; blind’
’skägg’
härra
pimeda
habeme
härrad
pimedad
habemed
telefon
’telefon’
telefoni
telefonid
õpik
aasta
’lärobok’
’år’
õpiku
aasta
õpikud
aastad
number
’siffra; nummer’
numbri
numbrid
mõte
nähe
rikas
liige
küünal
armas
’tanke’
’företeelse’
’rik’
’medlem; lem’
’levande ljus’
’kär, rar’
mõtte
nähte
rikka
liikme
küünla
armsa
mõtted
nähted
rikkad
liikmed
küünlad
armsad
naine
raskus
soolane
juus
’kvinna’
’svårighet’
’salthaltig’
’hår(strå)’
naise
raskuse
soolase
juukse
naised
raskused
soolased
juuksed
lõpp
õnnelik
keel
uus
õun
’slut; ände’
’lycklig’
’tunga; språk’
’ny’
’äpple’
lõpu
õnneliku
keele
uue
õuna
lõpud
õnnelikud
keeled
uued
õunad.
166
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Hur nominativen används
Nominativen har två huvudsakliga grammatiska funktioner: att markera
det eller de ord som i en sats är grammatiskt subjekt och de ord som är
predikativ. Även ett direkt objekt kan stå i nominativ. Därutöver förekommer nominativ i objektsliknande tids- och mängduttryck, sifferuttryck med räkneordet üks, i titlar före egennamn och vid tilltal samt i
den konstruktion som kallas självständig nominativ.
Nominativens helt dominerande uppgift är att markera det grammatiska subjektet i normalsatser (exempel 1–3), upplevarsatser (exempel
4 och 5) och i tillståndssatser (exempel 6):
1. paberitöö kulutab närve
2. lapsed harrastavad sporti
3. mida me täna sööme?
’pappersarbete sliter på nerverna’
’barnen ägnar sig åt idrott’
’vad ska vi äta i dag?’
4. tüdrukul hakkas külm
5. poisil on igav
’flickan började frysa’
’pojken har tråkigt’
6. raamat on paks
’boken är tjock’.
I en tillståndssats står även predikativet i nominativ:
7. raamat on paks
’boken är tjock’.
Subjektet i satsen kan vara en datumangivelse:
8. täna on kolmas detsember
’det är den tredje december i dag’.
Datumangivelser som är adverbial, det vill säga om de svarar på frågan när?,
står i adessiv; se exempel 33 och 34 under detta kasus. Datumangivelser som är
attribut står i genitiv; se exempel 18 under detta kasus.
Subjektet i en jakande existential- eller ägarsats står i nominativ om
subjektet är bestämt:
9. keldris on hiir
10. Epul on koer
’det finns en mus i källaren’
’Epp har en hund’.
Ett subjekt som är obestämt står däremot i partitiv. Se exempel 17 och 18 under
partitiv.
Också ett direkt objekt kan stå i nominativ. Först och främst gäller det
satser där predikatsverbet är ett resultativt verb och det ord som är objekt är ett artnamn i plural, samtidigt som handlingen är fullbordad:
11. eile lugesin raamatud läbi
’jag läste igenom böckerna i går’
12. Epp pani aknad kinni
’Epp stängde fönstren’
13. nad on ehitanud sinna uued majad ’de har byggt nya hus där’.
167
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Om objektsordet står i singular, ska objektets kasusform däremot vara genitiv.
Se exempel 19–21 under detta kasus.
Om en handling kommer att ske i framtiden och kan förväntas bli fullbordad, används också nominativ, fast bara om objektsordet står i plural. Märk också att predikatsverbet i exempel 14 står i presens; jämför
med exempel 13 där verbet står i perfekt, on ehitanud:
14. nad ehitavad sinna uued majad
’de kommer att bygga nya hus där’.
Om objektsordet står i singular ska dess form vara genitiv; se exempel 22 under detta kasus. Om byggandet pågår samtidigt som yttrandet fälls ska objektet
däremot stå i partitiv. Se exempel 6 och 7 under detta kasus.
Nominativ är objektets kasus i ytterligare två fall: då predikatsverbet är
resultativt och står i impersonalis samt då predikatsverbet är resultativt
och står i imperativ:
15. aken pandi kinni
16. pane aken kinni!
’fönstret stängdes’
’stäng fönstret!’.
I objektsliknande tids- och i mängduttryck står räkneordet (utom üks)
i nominativ; ordet för det som kvantifieras står däremot i partitiv singular:
17. ootasin sind neli tundi
18. sõit kestis kümme tundi
19. jooksin kaksteist kilomeetrit
’jag väntade på dig i fyra timmar’
’färden varade i tio timmar’
’jag sprang tolv kilometer’.
Om räkneordet i ett objektsliknande tids- eller mängduttryck är üks står uttrycket i genitiv. Se exempel 23 och 24 under detta kasus.
Om ett mängdangivande sifferuttryck med üks ’en, ett’ är grammatiskt
subjekt eller predikativ står substantivet som anger det som kvantifieras
i nominativ:
20. veel üks päev algab
’ännu en dag gryr’ ”...en dag börjar”.
21. see oli üks tund intensiivset trenni ’det var en timmes intensiv träning’.
Om räkneordet är något annat än üks, ska substantivet stå i partitiv singular. Se
exempel 22–24 under partitiv.
Nominativ används även i titlar före böjda egennamn, förnamn före
böjt släktnamn och vid tilltal:
22. küsi seda doktor Heinojalt
23. küsi seda doktor Epp Heinojalt
24. mida sa, tobuke, teed?
168
’fråga doktor Heinoja om detta’
’fråga doktor Epp Heinoja om detta’
’vad gör du, (din) dummer?’
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Vidare förekommer nominativ i en konstruktion som kallas självständig nominativ:
25. mees astus tuppa, müts käes
26. laps istub põrandal, näpp suus
27. tüdruk tuli trepist alla, käed
taskus
28. seal ta seisis, juuksed sassis
’mannen steg in i rummet med mössan i handen’.
’barnet sitter på golvet med fingret
i munnen’
’flickan kommer ned för trappan
med händerna i fickan’
’där stod hon/han, rufsig i håret’.
Estniskans konstruktion med självständig nominativ beskrivs närmare i avsnittet ”Nomengrupper” i kapitel 12.
169
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
2 Genitiv
Genitiv singular
Ord som i nominativ slutar på konsonant
Grundregeln för bildandet av genitiv singular av ord som i nominativ
slutar på konsonant lyder att i genitiv ska någon av vokalerna -a, -e, -i
eller -u läggas till nominativen. Den regeln gäller först och främst i de
två stora huvudtyperna 4 telefon : telefoni och huvudtyp 5 õpik : õpiku:
NOM.SG.+VOKAL
GEN.SG.
materjal+i
ookean+i
komisjon+i
kolonel+i
→ materjali
→ ookeani
→ komisjoni
→ koloneli
’material’
(typ 4 telefon : telefoni)
’ocean’
’kommission’
’överste’
sadam+a
sibul+a
→ sadama
→ sibula
’hamn’
’lök’
erand+i
rekord+i
→ erandi
→ rekordi
’undantag’
’rekord’
rabak+u
tüdruk+u
→ rabaku
→ tüdruku
’smash (i tennis o.dyl.)’
’flicka’.
(typ 5 õpik : õpiku)
Valet av genitivvokal bestäms i hög grad av ordets härledning. Relativt
nyligen inlånade ord och främmande ord tar konsekvent i-vokal i genitiv. Det gäller samtliga ord i telefon-typen, men även lånord i õpiktypen.
För de ord i õpik-typen som inte tillhör kategorin relativt nyligen inlånade ord eller främmande ord bestäms valet av genitivvokal av den
avledningsändelse som ordet har bildats med (se bilaga 3). Det stora
flertalet ord i õpik-typen som inte är lånord är nämligen avledningar.
Inga ord i õpik-typen tar i genitiv vokalen -e; vokalen är antingen -i, -u
eller (mindre ofta) -a.
Grundregeln att genitiv singular bildas genom att en vokal läggs till
ordets nominativform gäller även orden i den stora huvudtypen 9 lõpp :
lõpu, liksom i dess undertyper 9.1 keel : keele och 9.3 õun : õuna, fast
med ett tillägg. Samtidigt som genitivvokalen fogas till ordets nominativform, ändras ordets kvantitet från tredje i nominativ till andra i genitiv. Skillnaden i kvantitet framgår ibland av ordets stavning, som lõpp :
lõpu (se tabell 3:9), men inte riktigt alltid, som med keel : keele och õun
: õuna.
170
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
I lõpp-typen kan genitivvokalen vara -a, -e, -i eller -u, i keel-typen är
den alltid -e och i õun-typen alltid -a, utom för ordet püks : püksi
’byxa’:
NOM.SG.+VOKAL
mets+a
hetk+e
vorst+i
laul+u
GEN.SG.
→ metsa
→ hetke
→ vorsti
→ laulu
’skog’
’ögonblick’
’korv’
’sång’
(typ 9 lõpp : lõpu)
noor+e
suur+e
huul+e
leem+e
peen+e
→ noore
→ suure
→ huule
→ leeme
→ peene
’ung’
’stor’
’läpp’
’soppa, spad, sky’
’tunn; fin, förnäm’
(typ 9.1 keel : keele)
kael+a
koer+a
sein+a
ots+a
oks+a
→ kaela
→ koera
→ seina
→ otsa
→ oksa
’hals’
’hund’
’vägg’
’ände, slut’
’gren’.
(typ 9.3 õun : õuna)
Orden i undertyp 9.2 uus : uue böjs på samma sätt som keel-orden, men
när man fogar genitivvokalen -e till nominativen förlorar ordet sitt utljudande s eller ändrar det till n (fem ord). Observera att det gäller enstaviga ord som består av lång vokal eller diftong+s (utom mees ’man’, se
nedan), ord som består av kort vokal+rs samt orden laps och uks:
NOM.SG.
GEN.SG.
viis+e
kuus+e
köis+e
reis+e
õis+e
põis+e
→ viie
→ kuue
→ köie
→ reie
→ õie
→ põie
’fem’
’(räkneordet) sex’
’rep’
’lår’
’blomkrona’
’urinblåsa’
(s → Ø)
kõrs+e
vars+e
→ kõrre
→ varre
’strå’
’stjälk’
laps+e
uks+e
→ lapse
→ ukse
’barn’
’dörr’
(s+e → se)
kaas+e
küüs+e
laas+e
lääs+e
õõs+e
→ kaane
→ küüne
→ laane
→ lääne
→ õõne
’lock; pärm; omslag’
’nagel’
’tät (barr)skog’
’(väderstrecket) väster’
’håla, hålighet’.
(s+e → ne)
171
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Många estnisktalande använder en avvikande nominativform av de fem
ovan anförda orden som i genitiv slutar på ljudföljden -ne. I stället för
den standardspråkliga nominativformen med utljudande -s (kaas, küüs,
laas, lääs och õõs) används kaan, küün osv. Dessa n-former anses inte
ha hemortsrätt i korrekt standardspråk och bör undvikas i mer formella
sammanhang.
Substantivet mees ’man’ samt räkneorden üks ’en, ett’ och kaks ’två’
har i genitiv singlar formen mehe, ühe respektive kahe.
I huvudtyp 6 number : numbri läggs genitivvokalen till ordets nominativform samtidigt som vokalen före ordets sista konsonant faller bort;
se mönsterordets böjning.
Genitivvokalen är i de allra flesta fall -i, men kan även vara -a eller
(sällan) -u:
NOM.SG.
sahver+i
ohver+i
maaler+i
mandel+i
kringel+i
ansambel+i
GEN.SG.
→ sahvri
→ ohvri
→ maalri
→ mandli
→ kringli
→ ansambli
’skafferi’
’offer’
’målare’
’mandel’
’(bakverket) kringla’
’ansambel, musikgrupp’
rõõmus+a
maitsev+a
tähtis+a
nukker+a
veider+a
→ rõõmsa
→ maitsva
→ tähtsa
→ nukra
→ veidra
’glad’
’välsmakande, god’
’viktig’
’vemodig, nedslagen’
’besynnerlig, tokig’
suhkur+u
ankur+u
haigur+u
kangur+u
kukkur+u
→ suhkru
→ ankru
→ haigru
→ kangru
→ kukru
’socker’
’ankare’
’häger’
’vävare, väverska; stenhög’
’penningpung’.
Vilken vokal man här ska välja i genitiv beror på ordets slutljud och
vilken ordklass ordet har. Om ordet är ett substantiv som slutar på konsonant+er eller konsonant+el är genitivvokalen -i. Om ordet är ett adjektiv som slutar på konsonant+us, konsonant+ev, konsonant+is eller
konsonant+er är genitivvokalen -a. Genitivvokalen -u förekommer endast med ord som i nominativ slutar på ur. Se exemplen ovan.
De tre undertyperna 7.1 rikas : rikka ’rik’, 7.4 küünal : küünla ’levande ljus’ och 7.5 armas : armsa ’kär, rar’ har det gemensamma att de
alla i genitiv singular förlorar sin utljudande konsonant samtidigt som
nominativens andra kvantitet ändras till den tredje.
Orden i undertyp 7.1 rikas : rikka ’rik’ bildar genitiv singular genom
att nominativens utljudande s stryks samtidigt som ordstammens kvanti172
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
tet ändras från andra till tredje. I genitiv slutar orden därmed på den
vokal som står före nominativens -s, det vill säga a (normalfallet), e
(fjorton ord) eller i (nio ord). Några exempel:
NOM.SG.
küngas
lammas
puhas
saabas
varvas
GEN.SG.
künka
lamba
puhta
saapa
varba
’kulle’
’får’
’ren, inte smutsig’
’stövel’
’tå’
(gen.sg. a)
helves
hernes
kirves
kärbes
toores
helbe
herne
kirve
kärbse
toore
’flinga’
’ärta
’yxa’
’(insekten) fluga’
’rå’
(gen.sg. e)
aldis
kallis
kaunis
naeris
rukis
alti
kalli
kauni
naeri
rukki
’benägen’
’dyr’
’skön, vacker’
’rova’
’råg’.
(gen.sg. i)
Orden i undertypen 7.3 armas : armsa ’kär, rar’ bildar genitiv singular
genom att slutkonsonanten s stryks samtidigt som ordstammar ändrar
sin kvantitet från andra till tredje. Därmed slutar orden i genitiv på ljudföljden sa:
NOM.SG.
hoolas
sünnis
õõnes
ainus
GEN.SG.
hoolsa
sündsa
õõnsa
ainsa
’samvetsgrann, noga’
’tillbörlig, passande’
’ihålig’
’den/det enda’.
Tre av orden i armas-typen avviker från de övriga genom att i genitiv
singular inte sluta på sa. Det gäller: kallis : kalli ’dyr, kär’, kaunis :
kauni ’fager, skön, vacker’ och kohus : kohtu ’domstol’. Det sistnämnda
ordet är ordtypens enda substantiv.
Orden i küünal-typen bildar genitiv singular med -a, utom tre ord
som tar -e: tütar : tütre ’dotter’, kannel : kandle ’kantele, östersjöfinsk
cittra’, lemmel : lemle ’(växten) andmat’. Några exempel med -a:
NOM.SG.
kaenal
pöial
sammal
GEN.SG.
kaenla
pöidla
sambla
’armhåla’
’tumme’
’mossa’
173
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
astel
katel
astla
katla
’(insekts)gadd; (växt)tagg’
’kittel, panna’
peenar
pipar
sõstar
peenra
pipra
sõstra
’(blom)rabatt’
’peppar’
’vinbär’.
De sex orden i den lilla undertypen 8.1 juus : juukse ’hårstrå’ bildar
genitiv genom att nominativens utljudande s ersätts med kse:
NOM.SG.
omas
vennas
ões
nõos
kälis
GEN.SG.
omakse
vennakse
õekse
nõokse
kälikse
’anhörig’
’bror’
’syster’
’kusin’
’hustrun till makens bror’.
Samtliga ord utom det sista används för det mesta endast i plural. Ordet
vennas har också formen vennase i genitiv singular.
Oregelbunden genitiv har slutligen tre pronomen som slutar på konsonant:
NOM.SG.
GEN.SG.
kes
kelle
mis
mille
nemad/nad nende
’vem’
’vad’
’de’.
Ord som i nominativ slutar på vokal
Grundregeln för bildandet av genitiv singular av ord som i nominativ
slutar på vokal lyder att genitiv i de flesta fall är densamma som i nominativ.
Oförändrad form i genitiv, det vill säga att formerna för nominativ
singular och genitiv singular är helt lika, gäller alla ord i flera stora ordtyper: huvudtyp 1 idee : idee-krae : krae, huvudtyp 2 ema : ema, huvudtyp 3 härra : härra-pere : pere och huvudtyp 5 aasta : aasta. (I huvudtyp 2 ema : ema är även partitiv singular lika med nominativ och genitiv
singular; se följande kasusavsnitt om hur partitiv bildas.) Några exempel för varje ordtyp:
NOM.SG.
maa
tee
žürii
GEN.SG.
maa
tee
žürii
’land, mark, jord’
’väg; (drycken) te’
’jury’
pea
kae
pea
kae
’huvud’
(typ 1 krae)
’(ögonsjukdomen) starr’
174
(typ 1 idee)
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
oboe
oboe
’(blåsinstrumentet) oboe’
isa
higi
elu
isa
higi
elu
’far’
’svett’
’liv’
(typ 2 ema)
vedru
neiu
pasta
vedru
neiu
pasta
’(ur-, spiral-)fjäder’
’flicka, ung fröken, mö’
’pasta’
(typ 3 härra)
vale
mure
side
vale
mure
side
’fel; lögn’
(typ 3 pere)
’bekymmer’
’förbindelse; omslag, förband’
reede
reede
ujuja
ujuja
allegooria allegooria
’fredag’
’simmare’
’allgori’.
(typ 5 aasta)
Samma vokal i nominativ och genitiv singular har också de ord som är
avledda med någon av ändelserna -ne, -ke, -kene, -lane, -line, -mine
eller -ldane.
I ne-orden ändras n:et före det utljudande e:et till s, alltså -ne → -se.
Exempel på ne : se-ord är
NOM.SG.
GEN.SG.
naine
raudne
soolane
oluline
naise
raudse
soolase
olulise
’kvinna’
’av järn, järnhaltig; järnhård’
’salt(haltig)’
’väsentlig’.
Eftersom den så att säga rena ne-ändelsen är estniskans vanligaste adjektivbildande ändelse och även de övriga ändelserna som slutar på -ne
(-ke, -kene, -lane, -line, -mine, -ldane) sammantaget omfattar hundratals
ord, får många estniska ord sin form i genitiv på detta sätt. Några ytterligare exempel:
NOM.SG.
GEN.SG.
jahune
vaikne
liitrine
jahuse
vaikse
liitrise
’mjölig’
’lugn, stilla’
’som rymmer en liter’
väik(e)ne
aeglane
haiglane
väik(e)se
aeglase
haiglase
’liten’
’långsam’
’sjuklig’
irooniline
tagumine
laialdane
iroonilise
tagumise
laialdase
’ironisk’
’som befinner sig längst bak’
’omfattande, utbredd’
(adjektiv)
175
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
inimene
päike(ne)
rootslane
seeneline
piduline
võimlemine
nägemine
inimese
päik(e)se
rootslase
seenelise
pidulise
võimlemise
nägemise
’människa’
’sol’
’svensk’
’svampplockare’
’festdeltagare’
’gymnastik’
’syn’.
(substantiv)
Förutom de ovan nämnda ne : se-orden finns ytterligare tre ordtyper där
ordets slutvokal i nominativ (e) förblir densamma i genitiv singular,
men där ordets stam förändras. Det gäller huvudtyp 7 mõte : mõtte
’tanke’-nähe : nähte ’företeelse’ och dess undertyp 7.2 liige : liikme
’lem; medlem’. Eftersom orden i undertyp 7.2 liige : liikme beskrivs
tillsammans med andra me-ord i ett separat avsnitt nedan, tar vi här upp
mõte- och nähe-orden.
Genitiv singular av orden i huvudtyp 7 mõte : mõtte-nähe : nähte bildas på ”kvantitativt” sätt: genom att nominativens första kvantitet (nähe-orden) eller andra kvantitet (mõte-orden) ändras till tredje kvantiteten. Denna stegring av kvantiteten avsätter vanligen spår i stavningen av
ordet. Om ordet i nominativ har någon av klusilerna b, d, g direkt före
avledningsändelsen, ändras denna i genitiv till p, t, k:
NOM.SG.
GEN.SG.
rüübe
teade
läige
rüüpe
teate
läike
’något drickbart; klunk’
’meddelande’
’glans, lyster’.
Om konsonanten före avledningsändelsen är p, t eller k, sker en motsvarande klusilstegring:
NOM.SG.
hape
sete
teke
GEN.SG.
happe
sette
tekke
’syra’
’avlagring, sediment’
’uppkomst’.
Om avledningsändelsen i nominativ föregås av ll, mm, nn eller rr, ändras dessa till ld, mb, nd respektive rd:
NOM.SG.
GEN.SG.
kolle
komme
anne
murre
kolde
kombe
ande
murde
176
’härd’
’sed, vana, manér’
’begåvning’
’dialekt’.
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
En annan konsonantstegring består i att nominativens v växlar med b i
genitiv:
NOM.SG.
teave
helve
GEN.SG.
teabe
helbe
’information’
’flinga’.
Då avledningsändelsen föregås av lång vokal eller diftong består stegringen i att ordets stam tillförs d eller g i genitiv:
NOM.SG.
GEN.SG.
riie
aare
muie
oie
riide
aarde
muige
oige
’tyg; (i plural:) kläder’
’gömda dyrbarheter, skatt’
’småleende, mysning’
’ojjande, stön’.
I andra fall kan man inte utläsa någon stegring ur ordets stavning, men
ordets nominativform är i andra och genitiv i tredje kvantiteten:
NOM.SG.
GEN.SG.
mõiste
vihje
toime
perse
mõiste
vihje
toime
perse
’begrepp’
’antydan’
’effekt, inverkan’
’arsel’.
I princip är förhållandet detsamma när man bildar genitiv singular av
nähe-orden: antingen tillförs ordstammen ett t eller k före avledningsändelsen, som i nähe : nähte ’företeelse’ och nihe : nihke ’förskjutning’.
Tolv ord följer nähe, det vill säga att de bildar genitiv genom tillägg av
t, medan tio följer nihe och bildar genitiv genom tillägg av k. Ett ord
bildar genitiv genom tillägg av g, nämligen pale : palge ’anlete’.
Undantag: översikt
Det finns ett antal undantag från regeln att ord som slutar på vokal i
nominativ behåller samma vokal i genitiv singular. Undantagen återfinns bland de kortstaviga orden och omfattar följande sex kategorier
(siffran inom parentes anger hur många ord som det sammanlagt rör sig
om):
eda-adjektiv (89+ett substantiv)
me-ord (30)
asi-ord (41)
tuba-substantiv (58)
käsi-substantiv (9)
nimi-tuli-substantiv (8)
– undertyp 3.1
– undertyp 3.2
– undertyp 2.5
– undertyp 2.3
– undertyp 2.4
– undertyp 2.1 och 2.2.
177
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Undantagen finner vi främst bland de kortstaviga ord som slutar på -e.
De flesta av den typen av ord böjs helt regelbundet och hör därmed till
pere-orden i huvudtyp 3 (pere : gen.sg. pere : part.sg. peret). Men det
finns två undantag bland e-orden: de s.k. eda-adjektiven och me-orden.
Vi börjar vår genomgång med eda-adjektiven och fortsätter sedan i den
ordning som listan ovan anger.
eda-adjektiv
Ett eda-adjektiv är ett adjektiv som bildar genitiv singular genom att
man lägger -da till nominativformen. Då uppstår ljudföljden -eda i slutet av ordet och det är den som givit denna grupp av adjektiv dess namn.
Några exempel:
NOM.SG.
GEN.SG.
kole
pime
hele
koleda
pimeda
heleda
ful; hemsk’
’mörk; blind’
’ljus (inte mörk)’
tobe
sile
jahe
tobeda
sileda
jaheda
’fånig, korkad’
’slät’
’kylig, kylslagen’.
Totalt finns 89 eda-adjektiv. Därtill kommer ett substantiv som böjs
som ett eda-adjektiv, nämligen hõbe : hõbeda ’silver’.
me-ord
Det finns tre slags me-ord: (1) ”riktiga” me-substantiv, (2) substantiv
som är avledda med avledningsändelsen e : me och (3) enstaka ord som
böjs som me-substantiv trots att de inte är substantiv och/eller inte har
riktigt samma ljudstruktur som me-substantiven har.
De riktiga me-substantiven slutar på e i nominativ (utom ett ord:
süda ’hjärta’) och bildar genitiv genom att -me läggs till nominativformen. De är kortstaviga och hör till undertyp 3.2 habe : habeme ’skägg’.
De avledda me-substantiven hör till undertyp 7.2 liige : liikme ’medlem’. De slutar också på -e (som är en avledningsändelse) i nominativ
men bildar genitiv singular genom att ordstammens kvantitet stegras.
Eftersom det stora flertalet av alla e : me-ord i nominativ är i andra
kvantiteten, innebär det att genitiv är i tredje kvantiteten.
Ett fåtal e : me-avledningar är i nominativ i första kvantiteten, t.ex.
juhe ’elledning, sladd’, mähe ’blöja’ och kese ’centrum, mitten’. I sin
nominativform liknar dessa ord därmed riktiga me-substantiv. Men
deras genitiv är i tredje kvantiteten: juhtme, mähkme, keskme. (Det första exemplet är avlett av verbet juhtima ’leda’, det andra av mähkima
’svepa in’ och det sista av postpositionen keskel ’i mitten’.)
178
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Antalet sådana ord i första kvantiteten är inte stort. Om man bortser
från juhe, mähe och kese har orden lite speciella betydelser och hör därför knappast till det mer allmänna ordförrådet: lahe : lahkme ’vattendelare’, ruse : ruskme ’(växtsläktet) skära’, kise : kiskme ’avsliten del av
något, brottstycke, splitter, fragment’, ihe : ihkme ’slipdamm’ (används
mest i plural: ihkmed), pühe : pühkme ’något som sopats ihop, damm,
stoft’ (används mest i plural: pühkmed); ehe : ehtme ’skuldra’, uhe :
uhtme ’bottenerosion, djuperosion’.
NOM.SG.
GEN.SG.
ase
ese
habe
jäse
säde
aseme
eseme
habeme
jäseme
sädeme
’bädd, säng’
(riktiga me-substantiv)
’föremål, sak’
’skägg’
’lem, arm eller ben’
’gnista’
liige
nääre
pääse
ripse
seade
liikme
näärme
pääsme
ripsme
seadme
’lem; medlem’ (e : me-avledningar)
’körtel’
’inträdesbiljett’
’ögonfrans’
’anordning’.
Sju ord böjs som me-substantiv trots att de har en något avvikande ljudstruktur eller inte är substantiv. Fyra av dem, två substantiv och två
pronomen, slutar i nominativ på annan vokal än -e:
NOM.SG.
GEN.SG.
süda
võti
mitu
mitu-setu
südame
võtme
mitme
mitme-setme
’hjärta’
’nyckel’
’flera’
’riktigt många’.
Tre me-ord slutar i genitiv på -ne i stället för me-ordens vanliga meändelse. Det är två substantiv och ett räkneord:
NOM.SG.
seeme
kööme
kümme
GEN.SG.
seemne
köömne
kümne
’frö’
’kummin’
’tio’.
Förutom kümme hör ett ytterligare räkneord till me-orden: seitse : seitsme ’sju’.
Totalt finns trettio riktiga me-substantiv och inte fullt hundra långstaviga me-ord.
179
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
asi-sõber-ord
Orden i undertyp 2.5 asi : asja-sõber : sõbra har i nominativ första
kvantiteten och genitiv i andra. De flesta slutar i nominativ på -i som i
genitiv blir -ja eller, undantagsvis, -ju (fem ord) eller -je (två ord):
NOM.SG.
GEN.SG.
neli
hari
sari
nelja
harja
sarja
’fyra’
’borste’
’serie, räcka’
kiri
kuri
padi
kirja
kurja
padja
’skrift; brev’
’arg, elak, ilsken’
’kudde’
põhi
tühi
kuhi
põhja
tühja
kuhja
’botten; nord’
’tom’
’(en) hög’
i → ju
vari
vali
ahi
varju
valju
ahju
’skugga’
’ljudlig, högljudd’
’ugn’
i → je
puri
veli
purje
velje
’segel’
’bror’.
i → ja
De övriga orden i undertypen har samma ljudstruktur som sõber. Det
innebär att de slutar på antingen konsonant+er (normalfallet, arton ord)
eller konsonant+el (fyra ord):
er
el
NOM.SG.
sõber
puder
põder
teder
vagel
GEN.SG.
sõbra
pudru
põdra
tedre
vagla
’vän’
’gröt’
’älg’
’orre’
’larv’.
Nominativen är i första kvantiteten och genitiven i andra. Det gäller
även orden som slutar på -i. Böjningsmässigt hör orden hemma i det
tredje stadieväxlingsmönstret, se avsnittet ”Stadieväxling” i kapitel 9.
tuba-ord
Den andra lite större ordtypen där ordets vokal i nominativ förändras i
genitiv är undertyp 2.3 tuba : toa ’rum’. Den omfattar endast substantiv
och känns igen på att orden är kortstaviga och har ett inljudande g, d
eller b. Ett av orden är räkneord, sada ’hundra’, och ett substantiv används även adjektiviskt: siga ’svin; svinaktig’, som i satsen ta on siga
mees ’han är en svinaktig karl’.
180
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Orden i tuba-typen bildar genitiv genom att den inljudande klusilen
faller bort eller ändrar kvalitet: d → j. Kvalitetsändringen gäller sex ord;
i ett ord ändras b till v. Om ordet i nominativ har en sluten vokal, dvs. i
eller u, sänks denna och blir mellanlägesvokal: i → e och u → o. Övriga
vokaler förblir intakta. Några exempel:
g
d
b
NOM.SG.
jõgi
lagi
mägi
GEN.SG.
jõe
lae
mäe
’flod, å’
’innertak’
’berg’
nuga
viga
nägu
lugu
noa
vea
näo
loo
’kniv’
’fel, misstag’
’ansikte’
’berättelse’
rida
tõde
õde
kadu
rea
tõe
õe
kao
’rad’
’sanning’
’syster’
’förlust; försvinnande’
ladu
pidu
madu
kude
lao
peo/pidu
mao
koe
’förråd, lager’
’fest’
’orm’
’vävnad’
luba
nõbu
uba
loa
nõo
oa
’tillåtelse’
’kusin’
’böna’.
De sex ord i undertyp 2.3 tuba : toa som bildar genitiv singular genom
att d → j och b → v är:
NOM.SG.
sada
rada
pada
koda
sõda
tõbi
GEN.SG.
saja
raja
paja
koja
sõja
tõve
’hundra’
’stig’
’gryta, kastrull’
’hall; hus’
’krig’
’åkomma’.
Märk att flertalet kortstaviga ord med ett inljudande b, d eller g böjs
utan att klusilen faller bort eller förändras, som abi : abi ’hjälp, bistånd’.
Böjningsmässigt hör de hemma i huvudtyp 2 ema : ema. Totalt böjs 58
ord med klusilbortfall: 34 med g, 17 med d och 7 med b.
Böjning med klusilbortfall eller klusilförändring är i talspråket på
tillbakagång till förmån för böjning à la abi. Därför tillåts böjning utan
181
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
stamförändring för en del av orden i tuba-typen. Av exemplen ovan
gäller det pidu, där två parallellformer givits för genitiv singular.
nimi- och tuli-ord
Nästa undantagsgrupp är orden i undertyp 2.1 nimi : nime och undertyp
2.2 tuli : tule. De bildar genitiv singular genom att -i → -e. Det gäller
endast följande fjorton ord:
NOM.SG.
GEN.SG.
nimi
suvi
lävi
hani
nime
suve
läve
hane
’namn’
’sommar’
’tröskel’
’gås’
süli
tüvi
lõhi
lovi
süle
tüve
lõhe
love
’famn’
’stam’
’lax’
’autosuggestiv trans’
tuli
lumi
uni
tule
lume
une
’eld’
’snö’
’sömn’
meri
veri
kusi
mere
vere
kuse
’hav’
’blod’
’urin’.
(undertyp 2.1)
(undertyp 2.2)
Det som sedan skiljer orden i de två undertyperna, är formen för partitiv
singular. Se avsnittet om hur partitiv singular bildas.
Av orden i nimi-typen är det egentligen bara lånordet lovi som inte
hör till språkets vanligaste ord. Dessutom är nominativformen för ’lax’,
lõhi, inte den oftast använda: Vanligen säger man lõhe eller lõhekala.
Både lõhe och lõhekala böjs enligt huvudtyp 2 ema : ema, det vill säga
att genitiv singular = nominativ singular.
käsi-ord
Den sista gruppen av ord som ändrar slutvokal när man böjer dem i
genitiv singular är orden i undertyp 2.5 käsi : käe ’hand; arm’. På sätt
och vis kombinerar käsi-ordens böjning dragen från böjningen av orden
i nimi-tuli- och tuba-typerna.
Typen omfattar nio substantiv med inljudande s. I genitiv förlorar de
sitt inljudande s samtidigt som det utljudande i-et blir -e, som i käsi
: käe. Orden uppträder med andra ord i princip på samma sätt som orden
i tuba-typen, fast i stället för inljudande kort klusil har orden i käsitypen ett s. Detta s har tidigare, i förestnisk tid, varit en dental klusil,
alltså t, som i våra dagar lever kvar i form av t-elementet i partitiv sing182
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
ular kät-t och genitiv plural käte. De nio orden i undertyp 2.5 käsi : käe
är:
NOM.SG.
GEN.SG.
käsi
mesi
vesi
käe
mee
vee
’hand; arm’
’honung’
’vatten’
tõsi
süsi
susi
tõe
söe
soe
’sanning’
’kol’
’varg’
lüsi
kesi
esi
löe
kee
ee
’lieskaft’
’kli’
’platsen framför’.
Av dessa ord är de tre sista föråldrade. Det sista ordet, esi, kan nästan
betraktas som ett ordboks- och korsordsord, det vill säga att det lever
kvar tack vare att det upptas i lite mer omfattande ordböcker och efterfrågas i korsord. Det ingår annars i postpositioner som ees ’framför’
(ursprungligen inessiv av esi : gen.sg. ee+s) och eest ’(bort) från platsen
framför’ (elativ). Estniskans postpositioner är över huvud taget ofta
grammatikaliserade kasusformer av substantiv, alltså substantiv som
förlorat sin konkreta betydelse och blivit funktionsord. Mer om detta i
avsnittet ”Ord som fungerar som kasusändelser” i kapitel 11.
Pronomen: mina och sina, see och too
De båda personliga pronomenen mina/ma ’jag’ och sina/sa ’du’ bildar
genitiv genom att växla utljudande vokal (a → u). Det gäller såväl långformen som kortformen:
NOM.SG.
mina
ma
GEN.SG.
minu
mu
’jag’ (långformen)
’jag’ (kortformen)
sina
sa
sinu
su
’du’ (långformen)
’du’ (kortformen).
Genitiv av de två demonstrativa pronomina see ’den/det här’ och too
’den/det där’ är selle respektive tolle.
Tre undantag: ’öl’, ’gräs’, ’själv’
Slutligen ska tre ord nämnas som i nominativ slutar på vokal och som
har unik form i genitiv singular. Märk särskilt det reflexiva pronomenet
ise, som har två alternativa former i genitiv, enese och enda. Den senare
ska inte förväxlas med partitivformen av samma ord: end.
183
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
NOM.SG.
õlu
rohi
ise
GEN.SG.
õlle
rohu
enese/enda
’öl’
’gräs’
’själv’.
Genitiv plural
I plural har genitiv någon av ändelserna -te, -de eller -e, som i õpikute,
lõppude, õnnelike.
Formen bildas med ett fåtal undantag av stammen till partitiv singular, allt enligt det allmängiltiga mönstret för bildandet av kasus och
systemet med grundkasus som åskådliggörs i tabell 6:4.
Huvudregeln för val av ändelsevariant i genitiv plural är lätt att komma ihåg med hjälp av regeln:
-te med -t
-de med -d och vokal
Regeln uttrycker i korthet att ändelsen -te i genitiv plural används i de
ordtyper där partitiv singular slutar på -t och ändelsen -de i de ordtyper
där partitiv singular slutar på -d eller vokal.
Regeln har ett undantag, nämligen orden i huvudtyp 3 härra : härrapere : pere. De bildar partitiv singular med ändelsen -t, men slutar i
genitiv plural på -de:
NOM.SG.
härra
auto
pere
kõne
lauljanna
PART.SG.
härrat
autot
peret
kõnet
lauljannat
GEN.PL.
härrade
autode
perede
kõnede
lauljannade
’herr; herre’
’bil’
’familj’
’tal’
’sångerska’.
Låt oss granska de tre ändelsevarianterna i genitiv plural lite närmare.
Genitiv plural: te-ändelse
Ändelsen -te i genitiv plural används i flera av de största huvudtyperna:
ORDTYP
5 õpik : õpiku
5 aasta : aasta
6 number : numbri
7 mõte : mõtte
7 nähe : nähte
8 naine : naise
8 raskus : raskuse
184
GEN.PL.
õpikute
aastate
numbrite
mõtete
nähete
naiste
raskuste
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
8 soolane : soolase
soolaste.
Dessutom används -te ändelse i genitiv plural i följande undertyper:
ORDTYP
GEN.PL.
2.4 käsi : käe
3.1 pime : pimeda
3.2 habe : habeme
7.1 rikas : rikka
7.2 liige : liikme
7.4 armas : armsa
8.1 juus : juukse
9.1 keel : keele
9.2 uus : uue
9.3 õun : õuna
käte
pimedate
habemete
rikaste
liikmete
armsate
juuste
keelte
uute
õunte.
Orden i undertypen 9.3 õun : õuna kan också böjas med de-ändelse,
õunade, kaelade, naelade, poisside osv., men de formerna är inte särskilt vanliga.
Genitiv plural: de-ändelse
Ändelsen -de i genitiv plural används med alla ord som tillhör följande
huvudtyper:
ORDTYP
GEN.PL.
1 idee : idee
1 krae : krae
2 ema : ema
3 härra : härra
3 pere : pere
4 telefon : telefoni
9 lõpp : lõpu
(9 õnnelik : õnneliku
ideede
kraede
emade
härrade
perede
telefonide
lõppude
õnnelikkude).
Dessutom är -de ändelse i genitiv plural för orden i följande undertyper:
ORDTYP
GEN.PL.
1 1 lai : laia
2.1 nimi : nime
2.2 tuli : tule
2.3 tuba : toa
2.5 asi : asja
2.5 sõber : sõbra
7.3 küünal : küünla
laiade
nimede
tulede
tubade
asjade
sõprade
küünalde.
185
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
I huvudtyp 9 õnnelik används vanligen e-ändelse. Se nästa avsnitt.
Genitiv plural: e-ändelse
Ändelsen -e i genitiv plural förekommer bara i en enda ordtyp, nämligen huvudtyp
ORDTYP
9 õnnelik : õnneliku
GEN.PL.
õnnelike.
Märk att genitiv plural-formen är i andra kvantiteten. Det innebär att
formen står i svagt stadium. Formen õnnelikke (starkt stadium, tredje
kvantiteten) är partitiv plural av samma ord.
Alla ord i denna ordtyp bildar genitiv plural på två sätt, antingen med
ändelsen -de eller med vokaländelse, -e. Den vanligare ändelsen är -e;
ändelsen -de är lite ålderdomlig. Därför har typen satts inom parentes i
uppräkningen av de ordtyper som tar de-ändelse i genitiv plural.
Hur genitiven används
Genitiv har två grundfunktioner: att vara attribut och att vara objekt i
satser med resultativt verb. Därutöver används genitiv i objektsliknande
tidsangivelser, impersonella konstruktioner och vid jämförelse samt,
inte minst, som rektionskasus till flertalet av estniskans postpositioner.
Ett genitivattribut står normalt före sitt huvudord. Attributet uttrycker ägande och tillhörighet eller är identifierande. På svenska motsvaras ett ord i genitiv oftast av ett prepositionsuttryck. Exemplen nedan
ger en provkarta på vilka prepositioner som motsvarar estnisk genitiv:
1. Eeva Pargi novell
2. Tartu ülikooli tudeng
3. pettuse ohver
’en novell av Eeva Park’
’(en) student vid Tartu universitet’
’(ett) offer för bedrägeri’
4. uue meetodi eelis
5. puuvilja hinnad
6. võrkpalli meister
’(en) fördel med den nya metoden’
’priset på frukt, fruktpriserna’
’mästare i volleyboll’
7. eesti keele õpetaja
8. mu venna sõber
9. viie lapse ema
’(en) lärare i estniska’
’en vän till min bror’
’en mor till fem barn’.
Ibland motsvaras ett estniskt genitivattribut av svensk genitiv eller genitivisk förled i ett sammansatt ord:
10. vaenlase rünnak
11. vanemate viha
12. Lõvi tähtkuju
13. rahu ajal
186
’fiendens anfall’
’föräldrarnas ilska’
’Lejonets stjärnbild’
’i fredstid’.
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Ett estniskt genitivattribut kan också vara ett namn. Sådana motsvaras
sällan eller aldrig av ett svenskt prepositionsuttryck:
14. Kalevi staadion
15. Vanemuise teater
16. Genfi konventsioon
17. Aspergeri sündroom
’Kalev-stadion [i Tallinn]’
’Vanemuine-teatern [i Tartu]’
’Genèvekonventionen’
’Aspergers syndrom’.
En datumangivelse kan också vara genitivattribut:
18. kuuenda detsembri hommikul
’på morgonen den sjätte december’.
För andra typer av datumangivelser, se exempel 33 och 34 under adessiv, och
exempel 8 under nominativ.
Genitivens andra grundfunktion är att markera det direkta objektet i
satser med ett resultativt verb som predikat. Ordet som är objekt ska
vara ett artnamn och stå i singular samtidigt som handlingen är fullbordad:
19. eile lugesin raamatu läbi
20. Epp pani akna kinni
21. Tiit on ostnud uue jalgratta
’jag läste ut boken igår’
’Epp stängde fönstret’
’Tiit har köpt en ny cykel’.
Samma gäller artnamn till resultativa verb då handlingen kommer att
ske i framtiden och förväntas bli fullbordad:
22. nad ehitavad sinna uue maja
’de kommer att bygga ett nytt hus
där’.
Om objektsordet står i plural, ska objektets kasusform däremot vara nominativ,
se exempel 11–13 under nominativ. Märk också att om predikatsverbets handling, som byggandet i exempel 22 ovan, pågår medan yttrandet fälls, är det partitiv man använder; se exempel 6 och 7 under partitiv.
Även i objektsliknande tids- och mängduttryck står tidsordet respektive mängdordet i genitiv om siffran är üks, detta enligt kongruensregeln. Siffran i uttrycket kan utelämnas, men är underförstådd. Att siffran ska vara genitiv av üks framgår av att substantivet står i genitiv:
23. ootasin (ühe) tunni
24. kõndisime (ühe) kilomeetri
’jag väntade i en timme’
’vi gick en kilometer’.
Med andra siffror än üks står siffran i nominativ och substantivet i partitiv singular. Se exempel 17–19 under nominativ och exempel 22–24 under partitiv.
Därutöver används genitiv i impersonella konstruktioner för att signalera den som utfört en handling:
25. koera näritud kont
’ett ben som gnagts av en hund’
187
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
26. see pole meie teha
’det är inget som vi ska/kan göra’.
Genitiv markerar också det som något jämförs med (som attribut):
27. poisi pikkune
28. taevasinine
’(lika) lång som pojken’
’blå som himlen, himmelsblå’.
Genitiv är dessutom rektionskasus till de flesta av estniskans postpositioner (exempel 29) och prepositioner (exempel 30):
29. laua all, tooli peal
30. üle jõe, üle tunni
’under bordet, på stolen’
’över ån, över en timme’.
Rektionskasus är en kasusform som bestäms av ett huvudord. Se avsnittet ”Satsens byggstenar och hur de hänger samman” i kapitel 12.
Märk att alla förleder i sammansatta räkneord som böjts i något oblikt
kasus står i genitiv. Det gäller också ordningstal:
31. kolmekümne neljal inimesel
32. kolmekümne teine
’hos trettiofyra människor’
’den trettioandra’.
Glöm inte att ett attribut regelmässigt står i genitiv om dess huvudord
böjs i terminativ, essiv, abessiv eller komitativ, detta enligt nina tagaregeln:
33. suure metsani
34. suure metsana
35. suure metsata
36. suure metsaga
’fram till en stor skog’
’som en stor skog’
’utan en stor skog’
’med en stor skog’.
En närmare beskrivning av nina taga-regeln finns i kapitel 6, avsnittet ”Adverbiella kasus”.
188
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
3 Partitiv
Partitiv singular
Partitiv slutar i singular på antingen -t, vokal (-a, -e, -i eller -u), ingen
ändelse alls, -d eller, ytterst sällan, -da.
Partitiv singular: t-ändelse
Den vanligaste ändelsen i partitiv singular är -t. Orden i följande huvudtyper tar t-ändelse:
ORDTYP
GEN.SG.
PART.SG.
3 härra
3 pere
5 õpik
5 aasta
6 number
7 mõte
7 nähe
8 naine
8 raskus
8 soolane
härra
pere
õpiku
aasta
numbri
mõtte
nähte
naise
raskuse
soolase
härrat
peret
õpikut
aastat
numbrit
mõtet
nähet
naist
raskust
soolast
’herr; herre’
’familj’
’lärobok’
’år’
’nummer, siffra’
’tanke’
’företeelse’
’kvinna’
’svårighet’
’salt(haltig)’.
Dessutom är -t ändelse i partitiv singular för orden i flertalet undertyper:
ORDTYP
GEN.SG.
PART.SG.
2.4 käsi
3.1 pime
3.2 habe
7.1 rikas
7.2 liige
7.3 küünal
7.4 armas
8.1 juus
9.1 keel
9.2 uus
käe
pimeda
habeme
rikka
liikme
küünla
armsa
juukse
keele
uue
kätt
pimedat
habet
rikast
liiget
küünalt
armsat/armast
juust
keelt
uut
’hand; arm’
’mörk; blind’
’skägg’
’rik’
’lem; medlem’
’(levande) ljus’
’kär, rar’
’hårstrå’
’tunga; språk’
’ny’.
Oftast läggs t-ändelsen till ordets form i genitiv singular. Det gäller
även orden i huvudtyp 8 naine : naise-raskus : raskuse-soolane : soolase, men när man bildar partitiv singular av ord i denna ordtyp stryks
först den utljudande vokalen så att partitivändelsen läggs till ordstammens -s (se mönsterordens böjning ovan).
189
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Den tilläggsregeln gäller emellertid inte ord där ändelsen -ne föregås
av konsonant, som i kaudne ’indirekt’ och elastne ’elastisk’. I sådana
ord gäller huvudregeln; partitivändelsen -t fogas direkt till ordets genitivform:
kaudne
elastne
gen.sg. kaudse+t → kaudset
gen.sg. elastse+t → elastset
’indirekt’
’elastisk’.
Huvudregeln att partitivändelsen -t läggs till ordets genitivform gäller
inte riktigt alla de ordtyper i listan i början av detta avsnitt. I en typ,
huvudtyp 7 mõte : mõtte-nähe : nähte, och alla undertyper utom tre
(undertyp 2.4 käsi : käe, 3.1 pime : pimeda och undertyp 9.2 uus : uue)
fogas nämligen partitivens -t till ordets form i nominativ:
NOM.SG.
mõte
nähe
habe
rikas
liige
küünal
juus
keel
GEN.SG.
mõtte
nähte
habeme
rikka
liikme
küünla
juukse
keele
PART.SG.
mõtet
nähet
habet
rikast
liiget
küünalt
juust
keelt
’tanke’
’företeelse’
’skägg’
’rik’
’lem; medlem’
’(levande) ljus’
’hårstrå’
’tunga; språk’.
Orden i undertyp 7.4 armas : armsa bildar här en övergångstyp, eftersom ändelsen -t i denna ordtyp kan fogas till ordets form i både genitiv
(gen.sg. armsa+t → armsat) och nominativ (nom.sg. armas+t → armast). Vilken av formerna man föredrar är en fråga om fritt val: Formvarianterna är likvärdiga.
I undertyp 9.2 uus : uue faller ordens utljudande -s i nominativ; sedan fogas partitivändelsen -t till ordstammen:
NOM.SG.
PART.SG.
uus
kuus
viis
→ uu+t
→ kuu+t
→ vii+t
→ uut
→ kuut
→ viit
’ny’
’(räkneordet) sex’
’fem’
reis
õis
põis
→ rei+t
→ õi+t
→ põi+t
→ reit
→ õit
→ põit
’lår’
’blomma’
’urinblåsa’
vars
kõrs
→ var+t
→ kõr+t
→ vart
→ kõrt
’skaft, stjälk’
’sugrör’.
Typen är emellertid inte enhetlig. Sex ord bildar partitiv singular genom
att ändelsen -t fogas till genitivformen, vars vokal (-e) faller i partitiv:
kaas
190
kaane+t
→ kaant
’pärm; lock’
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
küüs
laas
lääs
õõs
leem
küüne+t
laane+t
lääne+t
õõne+t
leene+t
→ küünt
→ laant
→ läänt
→ õõnt
→ leent
’dörr’
’urskog’
’väster’
’hålighet’
’soppa; sky’.
Ett substantiv bildar partitiv singular i analogi med kaas-orden enligt
ovan, men har i genitiv utljudande -me i stället för kaas-ordens -ne:
süda
südame
südant
’hjärta’.
Två ord bildar partitiv singular genom att den första konsonanten i konsonantförbindelsen ps eller ks faller när partitivändelsen -t fogas till
nominativen. Orsaken är att den konsonantförbindelse som annars skulle ha uppkommit, pst respektive kst, inte förekommer i estniska:
NOM.SG.
laps
uks
GEN.SG.
laps+t
uks+t
PART.SG.
last
ust
’barn’
’dörr’.
De nio orden i undertyp 2.4 käsi : käe bildar också partitiv singular med
t-ändelse men denna skrivs dubbelt:
NOM.SG.
GEN.SG.
PART.SG.
käsi
vesi
mesi
käe
vee
mee
kätt
vett
mett
’hand; arm’
’vatten’
’honung’.
Partitiv singular: vokaländelse (-a, -e, -i, -u)
Vokaländelsen berör endast två huvudtyper och tre undertyper:
ORDTYP
GEN.SG.
PART.SG.
4 telefon
9 lõpp
9 õnnelik
telefoni
lõpu
õnneliku
telefoni
lõppu
õnnelikku
’telefon’
’slut, ände’
’lycklig’
1.1 lai
2.5 asi
2.5 sõber
9.3 õun
laia
asja
sõbra
õuna
laia
asja
sõpra
õuna
’bred’
’sak, föremål’
’vän’
’äpple’.
Vokalen i partitiv singular är alltid densamma som ordet har i genitiv
singular. I huvudtyp 4 telefon : telefoni är den således alltid -i, eftersom
alla ord i den ordtypen tillhör kategorin främmande ord eller lånord:
NOM.SG.
GEN.SG.
PART.SG.
restoran
komisjon
restorani
komisjoni
restorani
komisjoni
’restaurang’
’kommission’.
191
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
I huvudtyp 9 lõpp : lõpu kan vokaländelsen däremot vara -a, -e, -i eller -u, men den är alltid densamma som i genitiv:
NOM.SG.
vend
jalg
GEN.SG.
venna
jala
PART.SG.
venda
jalga
’bror’
’fot, ben’
kõik
külg
kõige
külje
kõike
külge
’allt, alla’
’sida’
särk
kapp
särgi
kapi
särki
kappi
’skjorta’
’skåp’
lind
kild
linnu
killu
lindu
kildu
’fågel’
’skärva’.
Detsamma gäller de ord i huvudtyp 9 lõpp : lõpu som är avledda med
någon av de stadieväxlande ändelserna -ik, -lik, -mik, -ndik, -stik, -vik:
vokalen i partitiv singular är densamma som i genitiv, fast alltid bara -u:
NOM.SG.
õnnelik
lugemik
neljandik
GEN.SG.
õnneliku
lugemiku
neljandiku
PART.SG.
õnnelikku
lugemikku
neljandikku
’lycklig’
’läsebok’
’fjärdedel’
kirjanik
laevastik
tulevik
kirjaniku
laevastiku
tuleviku
kirjanikku
laevastikku
tulevikku
’författare’
’flotta’
’framtid’.
Partitiv singular: ingen ändelse
Ändelselös partitiv singular innebär att ett ord i partitiv singular har
samma form som i nominativ och genitiv singular eller bara endera. Det
gäller orden i en huvudtyp och två undertyper:
ORDTYP
GEN.SG.
PART.SG.
2 ema
2.1 nimi
2.5 tuba
ema
nime
toa
ema
nime
tuba
’mor’
’namn’
’rum’.
Förutom orden i dessa ordtyper böjs två ord på samma sätt som orden i
huvuddtyp 2 ema : ema (utan ändelse i partitiv singular), trots att orden i
fråga med tanke på sin ljudstruktur borde höra till huvudtyp 1 krae :
krae och ta d-ändelse:
NOM.SG.
GEN.SG.
PART.SG.
au
nõu
au
nõu
au
nõu
192
’ära, heder’
’råd; kärl’.
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Partitiv singular: d-ändelse
d-ändelsen i partitiv singular förekommer endast med orden i en huvudtyp och en undertyp:
ORDTYP
1 idee
1 krae
2.2 tuli
GEN.SG.
idee
krae
tule
PART.SG.
ideed
kraed
tuld
’idé, infall’
’krage’
’eld’.
Därutöver används d-ändelsen i partitiv singular med ett pronomen:
NOM.SG.
GEN.SG.
PART.SG.
ise
enese/enda
end
’själv’.
Partitiv singular: da-ändelse
Den mest begränsade ändelsen i partitiv singular är -da som bara förekommer när man böjer följande sju pronomen:
kes
mis
NOM.SG.
GEN.SG.
kelle
mille
PART.SG.
keda
mida
’vem’
’vad’
keegi
miski
kellegi
millegi
kedagi
midagi
’någon’
’något’
see
too
tema
selle
tolle
tema
seda
toda
teda
’den, det (här)’
’den, det (där)’
’vad’.
Märk de två pronomen som slutar på partikeln -gi/-ki, keegi och miski.
Eftersom partikeln alltid står sist i ett ord, hamnar kasusändelsen strax
före partikeln: kedagi, midagi.
Partitiv plural
I plural har partitiv tre ändelser: -id, -sid eller vokal (-e, -i eller -u).
En egenhet med partitiv plural är att ändelserna i ett par ordtyper
överlappar varandra. Partitiv plural av hetk ’ögonblick’ kan heta både
hetkesid och hetki. Ordet har alltså såväl sid-ändelse som vokaländelse
(-i), precis som vorst ’korv’ i partitiv plural heter både vorstisid och
vorste (sid-ändelse och -e), sõber ’vän’ både sõprasid och sõpru (sidändelse och -u) och maa ’land; jord’ både maasid och maid (sid- och idändelse).
I samtliga fall är båda formvarianterna grammatiskt sett helt korrekta
och likvärdiga. Det står språkanvändaren fritt att välja vilken ändelsevariant vederbörande föredrar att använda. Stilistiskt sett är de båda varianterna, sid- och vokaländelse, ändå inte riktigt likvärdiga; sid-ändelsen
193
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
har nämligen många gånger en ålderdomlig prägel, vilket vokaländelsen
inte har.
Mycket av vår genomgång av partitiv plural kommer att handla om
parallellformer, alltså grammatiskt likvärdiga formvarianter. Vi börjar
med id-ändelsen, för att sedan ta oss an sid- och vokaländelsen.
Partitiv plural: id-ändelsen
Ändelsen -id fogas till ordets form i genitiv singular. Därvid uppstår i
ordets sista stavelse en diftong, ai, ei eller ui, beroende på vilken vokal
som ordets genitivform slutar på. Dessa diftonger är de enda av estniskans diftonger som uppträder i följdstavelse.
-id är den enda ändelsen för partitiv plural i följande ordtyper:
ORDTYP
GEN.SG.
PART.PL.
5 õpik
5 aasta
6 number
7 mõte
7 nähe
8 soolane
õpiku
aasta
numbri
mõtte
nähte
soolase
õpikuid
aastaid
numbreid
mõtteid
nähteid
soolaseid
’lärobok’
’år’
’nummer, siffra’
’tanke’
’företeelse’
’salt(haltig)’
3.1 pime
3.2 habe
7.1 rikas
7.2 liige
7.3 küünal
7.4 armas
pimeda
habeme
rikka
liikme
küünla
armsa
pimedaid
habemeid
rikkaid
liikmeid
küünlaid
armsaid
’mörk; blind’
’skägg’
’rik’
’lem; medlem’
’(levande) ljus’
’kär; rar’.
Dessutom används id-ändelsen med alla ord i komparativ (som alltid
böjs som orden i huvudtyp 5 õpik : õpiku):
NOM.SG.
koledam
noorem
rikkam
armsam
vanem
GEN.SG.
koledama
noorema
rikkama
armsama
vanema
PART.PL.
koledamaid
nooremaid
rikkamaid
armsamaid
vanemaid
’fulare’
’yngre’
’rikare’
’kärare, rarare’
’äldre’.
I två ordtyper är id-ändelsen parallellform till någon annan formvariant i
partitiv plural.
Den första är huvudtyp 1 idee : idee, där kan man använda såväl idsom sid-ändelse. Det gäller bara de ord i typen som slutar på lång vokal
utom ii. När id-ändelsen fogas till orden i denna ordtyp, förkortas den
långa vokalen så att en diftong uppstår. Eftersom alla ord i ordtypen är
enstaviga, kan resultatet bli i princip vilken diftong som helst:
194
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
NOM.SG.
maa
kuu
öö
idee
PART.PL.
maid/maasid
kuid/kuusid
öid/öösid
ideid/ideesid
’land; jord’
’måne; månad’
’natt’
’idé’.
De främmande ord i ordtypen intar här en särställning. De som slutar på
-ee har också parallellform (i likhet med ordtypens mönsterord), men
inte gärna om ordet slutar på någon annan lång vokal, som ampluaa
’amplitud’, trikoo ’trikå’ och menüü ’meny’. I sådana fall är former med
id-ändelse teoretiskt tänkbara, men knappast brukliga.
Två ord i huvudtyp 1 idee : idee har oregelbunden vokalväxling i
partitiv plural:
NOM.SG.
PART.PL.
hea
pea
häid
päid
’god, bra’
’huvud’.
Den andra ordtypen med parallella former i partitiv plural är huvudtyp 8
raskus : raskuse. Här används id-ändelsen parallellt med vokaländelsen.
Det gäller långtifrån alla ord i denna ordtyp, utan inskränker sig till ussubstantiv och ne-ord, inklusive främmande ord som slutar på -us, men
bara om ordet i genitiv singular har tre stavelser och samtidigt är i tredje
kvantiteten (tabell 10:10 visar vilka övriga ordstrukturer som finns i
ordtypen). Några exempel:
NOM.SG.
raskus
eeldus
suudlus
viirus
PART.PL.
raskuseid/raskusi
eelduseid/eeldusi
suudluseid/suudlusi
viiruseid/viirusi
’svårighet’
’förutsättning’
’kyss’
’virus’
üldine
rootslane
väike(ne)
üldiseid/üldisi
rootslaseid/rootslasi
väik(e)seid/väikesi
’allmän’
’svensk’
’liten’.
Partitiv plural: sid-ändelsen
Partitiv plural med sid-ändelse används som enda möjlighet i partitiv
plural med ord som tillhör någon av typerna
ORDTYP
1 krae
2 ema
3 härra
3 pere
GEN.SG.
krae
ema
härra
pere
PART.PL.
kraesid
emasid
härrasid
peresid
’krage’
’mor, mamma’
’herre; herr’
’familj’
195
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
2.1 nimi
2.2 tuli
nime
tule
nimesid
tulesid
’namn’
’eld’.
Förutom orden i huvudtyp 1 krae : krae, det vill säga de enstaviga ord
som slutar på diftong (utom hea och pea, se avsnittet ”Partitiv plural:
id-ändelsen”), används sid-ändelsen även med enstavingar som slutar på
-ii och -üü:
NOM.SG.
kii
žürii
süü
menüü
GEN.SG.
kii
žürii
süü
menüü
PART.PL.
kiisid
žüriisid
süüsid
menüüsid
’(biljard)kö’
’jury’
’skuld’
’meny’.
I huvudtyp 2 ema : ema finns ett antal ord som tar vokaländelse som
alternativ till -sid. Det gäller dels omkring trettio ord med utljudande -a
och tre ord som slutar på -i. I dessa fall är vokaländelse snarare regel än
undantag:
NOM.SG.
muna
osa
maja
huvi
kivi
kruvi
PART.PL.
munasid/mune
osasid/osi
majasid/maju
huvisid/huve
kivisid/kive
kruvisid/kruve
’ägg’
’del’
’hus’
’intresse’
’sten’
’skruv’.
(Reglerna för hur man bildar partitiv plural med vokaländelse ges i avsnittet ”Partitiv plural: vokaländelsen (-e, -i, -u)”.)
Flertalet tuba-ord används uteslutande med sid-ändelse. Elva ord
som slutar på -a avviker från det mönstret genom att brukas med alternativ vokaländelse (-e eller -u):
NOM.SG.
tuba
luba
uba
nuga
juga
tubasid/tube
lubasid/lube
ubasid/ube
nugasid/nuge
jugasid/juge
’rum’
’tillstånd, lov’
’böna’
’kniv’
’fors’
rida
siga
viga
sada
rada
sõda
ridasid/ridu
sigasid/sigu
vigasid/vigu
sadasid/sadu
radasid/radu
sõdasid/sõdu
’rad’
’svin’
’fel, misstag’
’hundra’
’stig’
’krig’.
196
PART.PL.
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
-sid är också parallelländelse till vokaländelsen i flera ordtyper:
ORDTYP
PART.PL.
9 lõpp
9 õnnelik
lõppusid/lõppe
õnnelikkusid/õnnelikke
’slut, ände’
’lycklig’
1.1 lai
2.3 tuba
2.5 asi
2.5 sõber
9.3 õun
laiasid/laiu
tubasid/tube
asjasid/asju
sõprasid/sõpru
õunasid/õunu
’bred’
’rum’
’sak, föremål’
’vän’
’äpple’.
I undertyp 2.5 asi : asja går det inte att bilda partitiv plural med vokaländelse av ett ord: puri ’segel’. Detta ord tar endast sid-ändelse: purjesid. Orsaken är att om man bildar partitiv plural med vokaländelse av
puri uppstår ljudförbindelsen -ji (puri : part.sg. purje+i → part.pl. purji)
som av fonotaktiska skäl aldrig förekommer i inhemska estniska ord.
Partitiv plural: vokaländelsen (-e, -i, -u)
Vokaländelse är den enda möjliga ändelsevarianten i följande ordtyper:
ORDTYP
GEN.SG.
PART.PL.
4 telefon
8 naine
telefoni
naise
telefone
naisi
’telefon’
’kvinna’
2.4 käsi
9.1 keel
9.2 uus
käe
keele
uue
käsi
keeli
uusi
’hand, arm’
’tunga; språk’
’ny’.
Märk att i undertyp 2.4 käsi : käe är ordens form i partitiv plural lika
med nominativ singular:
NOM.SG.
GEN.SG.
PART.PL.
käsi
vesi
mesi
süsi
käe
vee
mee
söe
käsi
vesi
mesi
süsi
’hand, arm’
’vatten’
’honung’
’kol’.
Vokaländelsen är också parallelländelse till -sid i följande ordtyper:
ORDTYP
PART.PL.
9 lõpp
9 õnnelik
lõppusid/lõppe
õnnelikkusid/õnnelikke
’slut, ände’
’lycklig’
1.1 lai
2.3 tuba
2.5 asi
2.5 sõber
laiasid/laiu
tubasid/tube
asjasid/asju
sõprasid/sõpru
’bred’
’rum’
’sak, föremål’
’vän’
197
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
9.3 õun
õunasid/õunu
’äpple’
och till id-ändelsen i huvudtyp
ORDTYP
8 raskus
PART.PL.
raskuseid/raskusi
’svårighet’.
Hur man bildar partitiv plural med vokaländelse
Bildandet av formerna med vokaländelse i partitiv plural kan av och till
vara svår att komma till rätta med. Det är orsaken till varför bildningen
av denna böjningsform har rykte om sig att vara den svåraste nöten att
knäcka när man lär sig estniska. Låt oss därför ta det hela från början.
Vokaländelsen i partitiv plural innebär ett val mellan vokalerna -e, -i
och -u. Vilken vokal som det ska vara beror på vilken vokal ordet slutar
på i partitiv singular. Reglerna för detta val är tre.
Regel 1. Om partitiv singular slutar på -u eller -i, har partitiv plural
ändelsen -e:
Nominativ Genitiv Partitiv Partitiv Översättning
singular
singular singular plural
laul
lind
jõud
kiud
laulu
linnu
jõu
kiu
laulu
lindu
jõudu
kiudu
laule
linde
jõude
kiude
’sång’
’fågel’
’kraft, styrka’
’fiber’
tund
poiss
pood
praad
tunni
poisi
poe
prae
tundi
poissi
poodi
praadi
tunde
poisse
poode
praade
’timme’
’pojke’
’affär, butik’
’stek’
Regel 2. Om partitiv singular slutar på -e, har partitiv plural ändelsen -i:
Nominativ Genitiv Partitiv Partitiv Översättning
singular singular singular plural
hetk
järv
lill
kuub
külg
jälg
198
hetke
järve
lille
kuue
külje
jälje
hetke
järve
lille
kuube
külge
jälge
hetki
järvi
lilli
kuubi
külgi
jälgi
’ögonblick’
’(in)sjö’
’blomma’
’kavaj; rock’
’sida’
’spår’
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Regel 3. Om partitiv singular slutar på -a, har partitiv plural ändelsen -u
eller -i. Vokalen är -u om den föregående stavelsens vokal är a, õ, i
eller diftongerna ei eller äi:
Nominativ Genitiv Partitiv Partitiv Översättning
singular
singular singular plural
maja
sõber
viga
sein
maja
sõbra
vea
seina
maja
sõpra
viga
seina
maju
sõpru
vigu
seinu
’hus’
’vän’
’fel, misstag’
’vägg’
Om partitiv singular slutar på -a och den föregående stavelsen har någon av vokalerna e, ä, ö, o, u, ü eller en diftong med någon av dessa
vokaler som första komponent (oe, äe, öi, oi osv.), utom ei och äi, har
partitiv plural ändelsen -i:
Nominativ Genitiv Partitiv Partitiv Översättning
singular
singular singular plural
e:
ä:
ö:
o:
u:
ü:
oe:
äe:
ui:
mets
märg
pöör
roog
kurb
püha
poeg
päev
tuim
metsa
märja
pööra
roa
kurva
püha
poja
päeva
tuima
metsa
märga
pööra
rooga
kurba
püha
poega
päeva
tuima
metsi
märgi
pööri
roogi
kurbi
pühi
poegi
päevi
tuimi
’skog’
’blöt’
’tvärslå; avlång knapp’
’maträtt’
’sorgsen, ledsen’
’helig; helg’
’son’
’dag’
’slö; dov’
Reglerna för hur vokaländelsen bildas kan tyckas vara invecklade, i
synnerhet växlingarna mellan slutvokalen i partitiv singular och vokaländelsen i partitiv plural. För att memorera dem brukar man i estniska
skolor lära ut ett par minnesramsor. Den första minnesramsan lyder:
Tuleb tige peni ja uriseb
’det kommer en ilsken hund och morrar’.
I den ramsan representerar den första vokalen i varje ord vokalen i partitiv singular. Den andra vokalen i samma ord är den som är vokaländelse
i partitiv plural, utom för a, som medför ett nytt val av vokal:
tuleb
tige
peni
ja uriseb
u→e
i→e
e→i
a → u, i, e
(regel 1)
(regel 1)
(regel 2)
(regel 3).
199
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Då partitiv singular slutar på -a måste ett nytt val träffas (regel 3 ovan),
vokalen i partitiv plural kan vara -u, -i eller -e. Vilka vokaler som måste
finnas i ordets första stavelse om ändelsen ska vara -u, framgår av följande ramsa:
Kass kõrtsis ei käi
’en katt går inte på krogen’.
Vokalerna i ramsans ord är de som ordets första stavelse ska innehålla
för att regel 3 ska tillämpas: a, õ, i eller diftongerna ei eller äi.
På samma sätt ger nästa ramsa de vokaler som måste finnas i ordets
första stavelse för att vokaländelsen i partitiv plural ska bli -i:
Eks ämm söö kodus sütt
’nog äter svärmor kol därhemma’.
I övriga fall är vokaländelsen i partitiv plural -e.
Det finns tre undantag från reglerna för bildandet av vokaländelse i partitiv plural.
Det första undantaget innebär att ändelsen -e används i stället för -i
om resultatet av en regelrätt tillämpning av reglerna för hur vokaländelsen bildas skulle resultera i en partitiv plural-form som slutar på ji. Den
ljudföljden är av fonotaktiska skäl inte gångbar i estniska.
Undantaget berör femton i : ja-ord som hör till undertyp 2.5 asi :
asja, alla kortstaviga ord som har u i första stavelsen och som slutar på
a (u–a-ord) samt, som rena undantag, orden soe och roe:
Kategori Nominativ Genitiv Partitiv Partitiv Översättning
singular
singular singular plural
asi-ord
tühi
kuhi
ohi
kuri
turi
ori
osi
lodi
u–a-ord tuba
luba
nuga
muna
undantag soe
roe
200
tühja
kuhja
ohja
kurja
turja
orja
osja
lodja
toa
loa
noa
muna
sooja
rooja
tühja
kuhja
ohja
kurja
turja
orja
osja
lotja
tuba
luba
nuga
muna
sooja
rooja
tühje
kuhje
ohje
kurje
turje
orje
osje
lotje
tube
lube
nuge
mune
sooje
rooje
’tom’
’hög; stapel’
’tygel’
’ond, elak’
’nacke’
’slav’
’fräken’
’pråm’
’rum’
’tillåtelse’
’kniv’
’ägg’
’varm’
’avföring’
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Ett i : ja-ord, kosjad : part.pl. kosje ’frieri’, saknar singular (utom som
förled i sammansatta ord). Övriga asi-ord är antingen ovanliga (udi :
udja och hudi : hudja, båda betyder ’spö; stång; knölpåk’, uri : urja
’blot, offer’, rübi : rübja dialektalt ord för ’träsadel’) eller används normalt inte i plural (lubi : lubja ’kalk(sten)’, tühi-tähi ’struntsaker, småkrafs’, rohi : rohu ’gräs’).
Det andra undantaget innebär att ändelsen -i används i stället för -u.
Detta gäller tre ord:
Nominativ
singular
pikk
silm
king
Genitiv
singular
pika
silma
kinga
Partitiv
singular
pikka
silma
kinga
Partitiv
plural
pikki
silmi
kingi
Översättning
’lång
’öga’
’sko’
Det sista undantaget innebär att ändelsen -u används i stället för -i.
Detta gäller två ord:
Nominativ
singular
neli
väli
Genitiv
singular
nelja
välja
Partitiv
singular
nelja
välja
Partitiv Översättning
plural
nelju ’fyra’
välju ’fält’
Hur partitiv används
Partitiv är framför allt det direkta objektets kasus. Under speciella omständigheter kan även ett subjekt och ett predikativ stå i partitiv. Vidare
fyller partitiv en viktig funktion i siffer- och mängduttryck samt som
apposition och som rektionskasus efter prepositioner.
I en normalsats där predikatet är ett partitivt verb, står ett direkt objekt alltid i partitiv:
1. Tiit vihkas laiskust
2. Epp taotles uut tööd
3. mida sa sellest asjast arvad?
4. lapsed harrastasid sporti
5. palun, süga mu selga
’Tiit hatade lättja’
’Epp sökte nytt arbete’
’vad tycker du om den här saken?’
’barnen ägnade sig åt idrott’
’var snäll och klia mig på ryggen’.
Om predikatsverbet är ett resultativt verb signalerar ett objekt i partitiv
att fokus ligger på själva handlingen, att den handling som verbet uttrycker ännu pågår. Fokus ligger alltså inte på resultatet. Närmare om
detta i avsnittet ”Objektets kasusformer: resultativ eller partitiv?” i kapitel 12. Exempel:
201
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
6. juhatus peab koosolekut
7. Epp paneb praegu akent kinni
’styrelsen håller sammanträde’
’Epp stänger fönstret just nu’.
Om ett resultativt predikatsverb i en normalsats står i nekande form,
står det direkta objektet i partitiv:
8. sa ei ostnud raamatut
9. Epp ei pannud akent kinni
’du köpte inte boken’
’Epp stängde inte fönstret’.
I objektsliknande tids- och mängduttryck står tidsangivelsen eller
mängduttrycket (substantivet) i partitiv. Om tidsutdräkten eller mängden inte är närmare specificerad (”en lång följd av”), används partitiv
plural (exempel 10 och 12). I negerade satser läggs vanligtvis modalpartikeln -gi/-ki till det tids- eller mängdangivande substantivet (exempel
11 och 13):
10. Epp töötas aastaid lapsehoidjana
11. ei möödunud tundigi
’Epp arbetade i åratal som au pair’
’det gick/förflöt inte ens en timme’
12. ta kõndis kilomeetreid
13. ei kõndinud kilomeetritki
’hon/han promenerade kilometervis’
’promenerade inte ens en kilometer’.
I negerade existential- och ägarsatser står det grammatiska subjektet i
partitiv:
14. Pärnus ei ole ülikooli
15. mind ei ole õhtul kodus
16. mul ei ole venda
’det finns inget universitet i Pärnu’
’jag är inte hemma i kväll’
’jag har ingen bror’.
Det grammatiska subjektet i jakande existential- och ägarsatser står i
partitiv om subjektet uttrycker obestämdhet:
17. keldris on hiiri
18. sul on häid ettepanekuid
’det finns möss i källaren’
’du har bra förslag’.
Om existentialsatsens grammatiska subjekt är bestämt ska subjektet stå i nominativ. Se exempel 9 och 10 under nominativ.
Ett predikativ står i partitiv då det kategoriserar eller uttrycker samband med någon eller något:
19. seelik on sinist värvi
20. Kaali järv on Eesti tuntumaid
loodusmälestisi
21. laps on ema nägu
’kjolen är blå till färgen’
’Kaalisjön är en av Estlands mest
kända naturminnesmärken’
’barnet liknar [sin] mor’
”är av [sin] mors ansikte”.
Partitiven har en viktig och vanlig funktion i siffer- och mängduttryck.
I ett sådant står det kvantifierade substantivet, alltså det ord vars mängd
202
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
anges, alltid i partitiv. Vid rena sifferuttryck används partitiv singular
(exempel 22 och 23), utom då siffran är üks ’en, ett’; då ska substantivet
stå i nominativ (exempel 24):
22. kaks raamatut
23. sada raamatut
24. üks raamat
’två böcker’
’hundra böcker’
’en bok’.
Om mängduttrycket inte är ett sifferuttryck, står substantivet antingen i
partitiv singular eller plural. Valet mellan singular och plural bestäms
av vilket slags ord substantivet i fråga är. Om substantivet är ett ämnesnamn som suhkur ’socker’ eller armastus ’kärlek’, står substantivet i
partitiv singular. I sådana fall kan mängdordet översättas till svenska
med ’lite’ eller ’mycket’, exemplen 25 och 26. Partitiv plural används
med artnamn, såsom raamat ’bok’. Då kan mängdordet översättas till
svenska med ’få’ eller ’många’, exemplen 27 och 28. Jämför följande
exempel:
25. vähe suhkrut, armastust
26. palju suhkrut, armastust
’lite socker, kärlek’
’mycket socker, kärlek’
27. vähe raamatuid, inimesi
28. palju raamatuid, inimesi
’få böcker, få människor’
’många böcker, människor’.
Ett substantiviskt uttryck som närmare beskriver eller karakteriserar det
substantiv som det syftar på (= apposition), står i partitiv om det kategoriserar substantivet, det vill säga talar om vilken kategori, grupp,
klass eller typ som substantivet hör till. Substantivet brukar vara ett
egennamn och appositionen står i vanliga fall efter huvudordet. I exempel 29 är egennamnet Piret Heinoja huvudord:
29. Piret Heinoja, meie koondise
tublimaid kaitsemängijaid
’Piret Heinoja, en av de duktigaste
försvarsspelarna i vårt lag’.
Partitiv är dessutom rektionskasus till de flesta av estniskans prepositioner:
30. enne õhtut, pärast lõunat
31. piki jõge, keset tänavat
32. kahele poole tänavat
’innan kvällen, efter middagen’
’längs ån, mitt på gatan’
’på ömse sidor om gatan’.
Rektionskasus är en kasusform som bestäms av ett huvudord. Se avsnittet ”Satsens byggstenar och hur de hänger samman” i kapitel 12.
203
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
4 Illativ
Illativ singular
Illativ har den universella ändelsen -sse som i princip aldrig är fel. Med
vissa ordtyper används emellertid hellre eller enbart någon av ändelsevarianterna





vokal (-a, -e, -i eller -u)
geminering
-de
-da
-ha, -he, -hu.
Ändelsevarianterna förekommer endast i singular.
Illativens sse-ändelse brukar kallas lång illativ i motsats till de illativformer som sammanfattas under benämningen kort illativ.
Lång illativ singular: sse-ändelsen
Den långa illativformen i singular bildas genom att ändelsen -sse läggs
till ordets böjningsstam = genitiv singular. Denna form av illativ är den
enda brukliga illativformen i singular i följande ordtyper:
3 härra
5 õpik
5 aasta
6 number
7 mõte
8 naine
8 raskus
8 soolane
GEN.SG.
härra
õpiku
aasta
numbri
mõtte
naise
raskuse
soolase
ILL.SG.
härrasse
õpikusse
aastasse
numbrisse
mõttesse
naisesse
raskusesse
soolasesse
’herre; herr’
’lärobok’
’år’
’nummer, siffra’
’tanke’
’kvinna’
’svårighet’
’salt(haltig)’
2.1 nimi
3.1 pime
3.2 habe
7.1 rikas
7.2 liige
7.3 küünal
7.4 armas
8.1 juus
nime
pimeda
habeme
rikka
liikme
küünla
armsa
juukse
nimesse
pimedasse
habemesse
rikkasse
liikmesse
küünlasse
armsasse
juuksesse
’namn’
’mörk; blind’
’skägg’
’rik’
’led; medlem’
’(levande) ljus’
’rar, kär’
’hår’.
ORDTYP
204
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Märk att det finns en formvariant av ord med ne- eller us-ändelse i huvudtypen raskus. I genitiv slutar alla ord i denna typ på -se: raskuse,
üldise. När illativens sse-ändelse läggs till genitivstammen uppstår i
slutet av ordet ljudföljden -sesse: raskusesse, üldisesse. Illativformen
innebär alltså en upprepning av en och samma stavelse. Många talare
undviker sådan stavelseupprepning genom att utesluta den första ljudföljden, i detta fall se, så att en kortare formvariant uppstår: raskusse,
üldisse. Det gäller i synnerhet om ordet i genitiv är trestavigt eller längre. (Bortfall av den ena av två likalydande stavelser kallas haplologi.)
Kort illativ singular: vokaländelsen
Vokaländelsen är den avgjort vanligaste av de korta ändelsevarianterna
i illativ singular. Den används med ord i följande ordtyper:
ORDTYP
PART.SG.
KORT ILL.SG.
4 telefon
9 lõpp
9 õnnelik
telefoni
lõppu
õnnelikku
telefoni
lõppu
õnnelikku
’telefon’
’slut, ände’
’lycklig’
1.2 lai
2.6 asi
9.3 õun
laia
asja
õuna
laia
asja
õuna
’bred’
’sak, föremål’
’äpple’.
För orden som tillhör dessa ordtyper är den normala illativ singular-formen lika med partitiv singular; sse-ändelsen är mindre bruklig:
NOM.SG.
PART.SG.
KORT ILL.SG. SSE-ILLATIV
materjal
seminar
materjali
seminari
materjali
seminari
materjalisse ’material’
seminarisse ’seminarium’
silm
rong
park
silma
rongi
parki
silma
rongi
parki
silmasse
rongisse
pargisse
’öga’
’tåg’
’park’
imelik
imelikku
imelikku
imelikusse
’konstig’
õu
põu
soe
õue
põue
sooja
õue
põue
sooja
õuesse
põuesse
soojasse
’gård’
’bröst, barm’
’varm’
padi
tühi
sõber
patja
tühja
sõpra
patja
tühja
sõpra
padjasse
tühjasse
sõbrasse
’sak’
’tom’
’vän’
kael
seina
poiss
kaela
seina
poissi
kaela
seina
poissi
kaelasse
seinasse
poisisse
’hals’
’vägg’
’pojke’.
205
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
För orden i huvudtyp 4 telefon : telefoni är formsammanfallet ännu mer
omfattande: genitiv singular = partitiv singular = illativ singular.
Förutom orden i ordtyperna enligt ovan används vokaländelse (jämte
sse-ändelse) också med följande fem ord:
NOM.SG.
PART.SG. KORT ILL.SG./SSE-ILL.SG.
tasku
voodi
taevas
põrgu
teine
taskut
voodit
taevast
põrgut
teist
tasku/taskusse
voodi/voodisse
taeva/taevasse
põrgu/põrgusse
teise/teisesse
’ficka’
’säng’
’himmel’
’helvete’
’(den) andra’.
Vokalen i illativens vokaländelse är alltid densamma som i genitiv. I
ordtyper med stadieväxling, i undertyperna asi, lai och õun, står illativen i samma stadium som partitiv singular, alltså i starkt stadium. I
praktiken innebär det att formen för partitiv singular och illativ singular
är densamma.
Kort illativ singular: geminering
Geminering innebär att en inljudande kort konsonant förlängs. Sådan
förlängning används för att bilda illativ singular av i första hand kortstaviga ord, det vill säga nomen som tillhör följande ordtyper:
2 ema
3 pere
ILL.SG.
emasse/emma
peresse/perre
’mor, mamma’
’familj’
2.2 tuli
2.3 tuba
2.4 käsi
tulesse/tulle
toasse/tuppa
käesse/kätte
’eld’
’rum’
’hand; arm’.
ORDTYP
Illativ genom geminering är också bruklig med ord som är avledda med
substantivsuffixet -u till le-verb (verb avledda med ändelsen -le/-el)
samt med enstaka ord i undertypen 2.1 nimi:
NOM.SG.
ILL.SG.
loetelu
loetelusse/loetellu
’uppräkning’
arutelu
arutelusse/arutellu
’diskussion’
keskustelu kestustelusse/keskustellu ’samtal’
süli
tüvi
lõvi
sülesse/sülle
tüvesse/tüvve
lõvesse/lõvve
’famn’
’(träd)stam’
’barkpor’.
(el+u-avledningar)
(nimi-ord)
OBS! Av ordet lõvi ’lejon’ bildas illativ singular endast med sse-ändelse
och utan vokalväxling i → e: lõvisse.
206
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Kort illativ singular: de-ändelsen
Ändelsen -de i illativ singular används om ordet tillhör någon av undertyperna 9.1 keel eller 9.2 uus. Ändelsen fogas till ordets nominativform:
NOM .SG.
ILL.SG.
keel
huul
joon
juur
suur
keelesse/keelde
huulesse/huulde
joonesse/joonde
juuresse/juurde
suuresse/suurde
’tunga; språk’
’läpp’
’streck, linje’
’rot’
’stor’
uus
õõs
küüs
uuesse/uude
õõnesse/õõnde
küünesse/küünde
’ny’
’hålighet, håla’
’nagel’
reis
köis
põis
reiesse/reide
köiesse/köide
põiesse/põide
’lår’
’rep’
’urinblåsa’
kõrs
vars
kõrresse/kõrde
varresse/varde
’strå; sugrör’
’skaft’
leem
leenesse/leende
’soppa; spad’.
Kort illativ singular: ändelserna -ha, -he och -hu samt -da
Övriga ändelser i kort illativ singular uppträder med följande ord:
NOM.SG.
mõni
maa
pea
öö
suu
soo
ILL.SG.
mõnesse/mõnda
maasse/maha
peasse/pähe
öösse/öhe
suusse/suhu
soosse/sohu
’någon (enstaka)’
’jord; land’
’huvud’
’natt’
’mun’
’träsk’.
Illativ plural
I plural används endast sse-ändelsen. Den läggs till ordets form i genitiv
plural:
NOM.SG
lõpp
mõte
õpik
pere
härra
GEN.PL.+SSE
lõppude+sse
mõtete+sse
õpikute+sse
perede+sse
härrade+sse
ILL.PL.
→ lõppudesse
→ mõtetesse
→ õpikutesse
→ peredesse
→ härradesse
’slut; ände’
’tanke’
’lärobok’
’familj’
’herr; herre’.
207
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
I några ordtyper kan illativändelsen föregås av pluralmarkören -i i stället för den vanliga ändelsen -de eller -te. Denna typ av plural kallas iplural. Se avsnittet ”Numerus; en eller flera” i kapitel 6.
i-plural används i de ordtyper som i partitiv plural tar ändelsen -id.
Om ordet har stadieväxling (dvs. om ordet tillhör huvudtyp 7 eller någon av dess undertyper 7.1, 7.2, 7.3 och 7.4), ska det stå i starkt stadium:
ORDTYP
ILL.PL.
1 idee
5 õpik
5 aasta
6 number
7 mõte
7 nähe
8 raskus
8 soolane
ideedesse/ideisse
õpikutesse/õpikuisse
aastatesse/aastaisse
numbritesse/numbreisse
mõtetesse/mõtteisse
nähetesse/nähteisse
raskustesse/raskuseisse
soolastesse/soolaseisse
’idé’
’lärobok’
’år’
’nummer, siffra’
’tanke’
’företeelse’
’svårighet’
’salt(haltiga)’
3.1 pime
3.2 habe
7.1 rikas
7.2 liige
7.3 küünal
7.4 armas
pimedatesse/pimedaisse
habemetesse/habemeisse
rikastesse/rikkaisse
liikmetesse/liikmeisse
küünaldesse/küünlaisse
armsatesse/armsaisse
’mörk; blind’
’skägg’
’rik’
’lem; medlem’
’(levande) ljus’
’kär; rar’.
Märk att denna pluralform hör hemma i högre stilarter.
I några fasta uttryck uppträder kort illativ plural: valu lõi rindu ’fick
ont i bröstet’, ”smärtan slog in i brösten”, jäi sõjale jalgu ’hamnade i
vägen ”i benen” för kriget’, vaatas talle silmi ’tittade henne/honom i
ögonen’, sosin kostis kõrvu ’uppfattade viskningar’, ”viskningen hördes
in i öronen”.
Hur illativen används
Illativen är ett målinriktat rörelsekasus och den inre lokalkasusseriens
motsvarighet till den yttre seriens allativ.
Illativens grundfunktion är att ange målet för en rörelse eller förflyttning. Förutom den rent rumsliga användningen uttrycker ett ord eller en
ordgrupp i illativ också tillstånd som någon eller något hamnar i (inklusive ett nytt språk), mål för känslor, övertygelser och attityder, tidsmässig förflyttning, indelning och tillhörighet.
Målet för den rumsliga förflyttning som ett ord eller en ordgrupp i
illativ uttrycker är något som uppfattas som ett avgränsat rum eller en
begränsad plats:
208
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
1. sõitsime linna
2. läksime kinno, kohvikusse
3. Epp astus bussi
4. tule koju ja heida voodisse
5. poiss jooksis aeda
6. istusime esimesse ritta
7. laps istus isa sülle
’vi åkte (in) till stan’
’vi gick på bio, på kafé’
’Epp steg in i en buss/bussen’
’kom hem och lägg [dig] i sängen’
’pojken sprang ut i trädgården’
’vi satte oss i första [bänk]raden’
’barnet satte sig i pappans famn’.
Den rumsliga begränsningen är ofta inte synlig eller påtaglig:
8. Epp ronis mäetippu
9. Tiit kukkus vette
10. istusime lauda
11. süüvisime asja sisusse
12. kaob kaugusse
’Epp klättrade upp på bergets topp’
’Tiit föll i vattnet’
’vi satte [oss] till bords’.
’vi fördjupade oss i frågan’
”i sakens innehåll”
’försvinner i fjärran’.
Även flertalet ortnamn står i illativ då de konstrueras med ett rörelseverb (jämför med exempel 7 under allativ):
13. sõitsime Tartusse, Kreekasse
’vi åkte till Tartu, Grekland’.
Märk att man i estniska använder illativ, alltså ett rörelsekasus, för att
beteckna den plats där någon eller något blir kvar, lämnas kvar eller får
plats. Kvarlämnandet kan även avse att man lämnar någon eller något i
ett visst tillstånd, som i exempel 18 och 19:
14. Epp jääb haiglasse
15. Tiit jättis prillid rongi
16. Piret unustas kindad bussi
17. raamat ei mahu riiulisse
18. karistus jäi jõusse
19. röövlid jätsid mehe ellu
’Epp blir/stannar kvar på sjukhuset’
’Tiit glömde glasögonen på tåget’
”lämnade in i tåget”
’Piret glömde handskarna i bussen’
’boken ryms inte i hyllan’ ”in i”.
’påföljden blev oförändrad’
”stannade in i kraft”
’rånarna lät mannen leva’
”lämnade mannen in i livet”.
Den förflyttning som kommer någon eller något till del kan vara mer
abstrakt och avse att någon eller något försätts från ett tillstånd till ett
annat. Tillståndet kan vara såväl fysiskt (inklusive sjukdom) som mentalt och betecknar då främst sinnesstämningar. Ordet eller ordgruppen i
illativ anger det nya tillståndet:
20. laps langes minestusse
21. jäi/haigestus grippi
’barnet svimmade’
”föll in i svimning”
’blev sjuk/insjuknade i influensa’
209
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
22. mees suri infarkti
’mannen dog i infarkt’
23. vajusin mõttesse, sügavasse unne ’jag försjönk i tankar, i djup sömn’
24. laps jättis õppimise hooletusse
’barnet försummade studierna’
”lämnade in i försummelse”
25. usume Pireti aususesse
’vi tror på Pirets ärlighet’.
Förflyttningen kan också syfta på ett nytt tillstånd i naturen eller avse
en verksamhet som någon blir delaktig i:
26. org mähkub valgesse uttu
27. majake upub rohelusse
28. tee kasvas umbrohtu
’dalen sveps in i vit dimma’
’det lilla huset drunknar i grönska’
’vägen växte full av ogräs’
”in i ogräs”
29. mehed sattusid elavasse vaidlusse ’männen hamnade i ett livligt
meningsutbyte’.
Det nya tillståndet, målet för handlingen, kan även vara ett nytt språk:
30. tõlgi see rootsi keelde!
’översätt det här till svenska!’.
Till kategorin tillståndsförändring hör också estniskans uttryck för att ta
på sig ett klädesplagg eller fotbeklädnad:
31a. Epp paneb bareti, mütsi pähe
31b. Tiit pani/sidus salli, lipsu kaela
31c. Tiit pani särgi, mantli selga
31d. Epp pani seeliku/kleidi selga
31e. Tiit paneb kingad jalga
31f. Epp pani kindad kätte
’Epp tar på sig baskern, mössan’
”lägger baskern in i huvudet”
’Tiit tog på sig halsduken, slipsen’
”lade/knöt in i halsen”
’Tiit tog på sig skjortan, rocken’
”lade in i ryggen”
’Epp tog på sig kjolen/klänningen’
”lade kjolen in i ryggen”
’Tiit tar på sig skorna’
”lade skorna in i foten”
’Epp tog på sig handskarna’
”lade handskarna i handen”.
För avklädnad se exempel 46a–f under elativ; för att vara påklädd se exempel
24a–24f under inessiv.
Ett ord eller en ordgrupp i illativ anger även målet för en känsla som
någon grips av, målet för en övertygelse som någon omfattar och någons intresseområde:
32. Tiit armus Piretisse
33. Epp kiindus lapsesse
34. Piret usub Jumalasse
35. see ei puutu teisse
210
’Tiit förälskade sig i Piret’
’Epp fattade tycke för barnet’
’Piret tror på Gud’
’det angår inte er’.
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Ett ord eller ordgrupp i illativ kan vara resultatet av en tidsmässig förflyttning:
36. avamine lükkus oktoobrisse
37. aastast aastasse
’invigningen sköts upp till oktober’
’år ut och år in’.
Ordet eller ordgruppen kan också påtala likhet:
38. laps on isasse
’barnet liknar [sin] far’.
Med verb som jagama ’dela’, jagunema ’dela sig, sönderfalla’, liigitama ’klassificera, indela’ och kuuluma ’höra till, ingå i’ anger illativ
uppdelning i eller tillhörighet till någon kategori:
39. vara jagati kahte ossa
40. romaan jaguneb nelja ossa
41. Tiit liigitas lapsed kolme rühma
42. Epp kuulub meie parteisse
’egendomen delades i två delar’
’romanen sönderfaller i fyra delar’
’Tiit delade in barnen i tre grupper’
’Epp tillhör vårt parti’.
211
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
5 Inessiv
Inessiv har ändelsen -s. I singular läggs ändelsen till ordets böjningsstam = genitiv singular:
Ordtyp
õpik
number
lõpp
õnnelik
raskus
soolane
mõte
rikas
tuba
asi
pime
küünal
Översättning
’lärobok’
’nummer, siffra’
’slut, ände’
’lycklig’
’svårighet’
’salt(haltig)’
’tanke’
’rik’
’rum’
’sak, föremål’
’mörk; blind’
’levande ljus’
Genitiv singular
õpiku
numbri
lõpu
õnneliku
raskuse
soolase
mõtte
rikka
toa
asja
pimeda
küünla
Inessiv singular
õpikus
numbris
lõpus
õnnelikus
raskuses
soolases
mõttes
rikkas
toas
asjas
pimedas
küünlas
I plural läggs kasusändelsen till genitiv plural-formen:
lõpp : lõppude+s → lõppudes
rikas : rikaste+s → rikastes
õpik : õpikute+s → õpikutes.
I de ordtyper som bildar partitiv plural med ändelsen -id kan inessivändelsen föregås av pluralmarkören -i:
rikka+i+s → rikkais
õpiku+i+s → õpikuis.
Den pluralformen hör hemma i högre stilarter. (Se avsnittet ”Illativ
plural” i detta kapitel.)
Hur inessiven används
Inessiv är ett befintlighetskasus och den inre lokalkasusseriens motsvarighet till den yttre seriens adessiv.
Inessivens grundfunktion är att ange att någon eller något befinner
sig i ett avgränsat rum eller på en en begränsad plats. Ett ord i inessiv
kan också ange tillstånd som någon är i och ett verksamhetsområde som
någon ägnar sig åt samt sätt på vilket verbets handling utförs. Ett vanligt
användningsområde är tidsuttrycken när? och hur ofta?
212
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Den rumsliga begränsningen som ett ord eller en ordgrupp i inessiv
betecknar kan vara mycket konkret, som golv, tak och väggar i en byggnad, en del av en byggnad och karossen till ett fordon, eller något annat
som omsluter någon eller något:
1. elame ridamajas, korteris
2. Tiit istub autos, bussis
3. Epp lamab voodis, istub tugitoolis
4. Tiit elab linnas
5. ujusime järves
’vi bor i ett radhus, i en lägenhet’
’Tiit sitter i en bil, buss’
’Epp ligger i sängen, sitter i fåtöljen’
’Tiit bor i stan/i en stad’
’vi simmade i en sjö/sjön’.
Begränsningen är ofta inte synlig eller påtaglig:
6. küla asub orus
7. istume lauas
8. see seisab ajalehes
9. ta õpib teises klassis
10. nad sattusid rahvamurrus lahku
’byn ligger i en dal/dalen’
’vi sitter till bords’
’det står i tidningen’
’hon/han går i årskurs två’
’de råkade skiljas i folkmassan’.
Som avgränsat rum räknas de flesta ortnamn (jämför med exempel 7
under adessiv):
11. elan Tartus, Uppsalas
12. nad olid Pariisis, New Yorgis
’jag bor i Tartu, Uppsala’
’de var i Paris, New York’.
Som avgränsat rum i abstrakt bemärkelse räknas olika slags tillstånd.
Tillståndet som någon eller något befinner sig i kan vara kroppsligt
(exempel 13 och 14) eller mentalt (exempel 15–17):
13. laps on gripis
14. Epp on kaalus maha võtnud
’barnet har influensa’, ”i influensa”
’Epp har gått ned i vikt’
15. Tiit on depressioonis
16. olen heas, halvas tujus
17. kahtlen Epu siiruses
’Tiit är deprimerad’, ”i depression”
’jag är på gott, dåligt humör’
’jag tvivlar på Epps uppriktighet’.
Tillståndet är ofta av mer allmän, abstrakt karaktär (exempel 18–21
eller avser samhällsställning och social status (exempel 22):
18. istusime pimedas
19. uks on lukus
20. kuusk särab küünaldes
21. esineb väikestes kogustes
’vi satt i mörker’
’dörren är låst’, ”i lås”
’granen strålar av levande ljus’
”i levande ljus”
’förekommer i små mängder’
22. Piret on abielus
’Piret är gift’, ”i äktenskap”.
Tillståndet kan också vara ett språk:
23. luuletus on saksa keeles
’dikten är på tyska’.
213
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Tillståndet kan också avse att man har kläder på sig:
24a. Epul on barett, müts peas
24b. Tiidul on sall, lips kaelas
24c. Tiidul on särk, mantel seljas
24d. Epul on seelik, kleit seljas
24e. Tiidul on kingad jalas
24f. Epul on kindad käes
’Epp har en basker, mössa på sig’
”en basker, mössa är i huvudet”
’Tiit har halsduk, slips’
”en halsduk, slips är i halsen”
’Tiit har en skjorta, överrock på sig’
”en skjorta, överrock i ryggen”
’Epp har en kjol, klänning på sig’
”en kjol, klänning i ryggen”
’Tiit har skor på sig’
”skor i foten”
’Epp har handskarna på sig’
”handskar i handen”.
För påklädnad se exempel 31a–f under illativ och exempel 46a–f under elativ
för avklädnad.
Vidare anger inessiv olika slags verksamhetsområden:
25. kaotasime jalgpallis
26. tütar on keemias tugev
’vi förlorade i fotboll’
’dottern är duktig i kemi’.
Ett ord eller en ordgrupp i inessiv markerar även sätt på vilket en verbhandling utförs eller framförs. Sättet har instrumentell karaktär:
27. maksan sularahas
28. rääkis eesti keeles
29. ähvardas vihases toonis
30. kõik läheb vanas vaimus edasi
’jag betalar kontant’
’talade på estniska’
’hotade i ilsken ton, ilsket’
’allt fortsätter som alltid’
”går vidare i gammal anda”.
Inessiv har en viktig användning i vissa tidsuttryck. Det gäller ord som
anger allmänna tidsskeden och tidsavsnitt av olika längd:
31. see juhtus Epu nooruses
32. mu sünnipäev on märtsis
’det inträffade i Epps ungdom’
’min födelsedag infaller i mars’.
Inessiv används också i tidsuttryck som anger att en handling upprepas
med jämna mellanrum, periodicitet:
33. üks tablett päevas
34. kaks korda aastas
’en tablett om dagen’
’två gånger om året’.
För att ange allmän upprepning används adessiv; se exempel 35 och 36 under
detta kasus.
Märk: (päeva, nädala, kuu, aasta, sajandi) alguses/algul ja lõpus/lõpul ’i
början och slutet (av dagen, veckan, månaden, året, seklet)’.
214
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
6 Elativ
Elativ har ändelsen -st. I singular läggs ändelsen till ordets böjningsstam
= genitiv singular:
Ordtyp
õpik
number
lõpp
õnnelik
raskus
soolane
mõte
rikas
tuba
asi
pime
küünal
Översättning
’lärobok’
’nummer, siffra’
’slut, ände’
’lycklig’
’svårighet’
’salt(haltig)’
’tanke’
’rik’
’rum’
’sak, föremål’
’mörk; blind’
’levande ljus’
Genitiv singular
õpiku
numbri
lõpu
õnneliku
raskuse
soolase
mõtte
rikka
toa
asja
pimeda
küünla
Elativ singular
õpikust
numbrist
lõpust
õnnelikust
raskusest
soolasest
mõttest
rikkast
toast
asjast
pimedast
küünlast
I plural läggs kasusändelsen till genitiv plural-formen:
lõpp : lõppude+st → lõppudest
rikas : rikaste+st → rikastest
õpik : õpikute+st → õpikutest.
I de ordtyper som bildar partitiv plural med ändelsen -id kan elativändelsen föregås av pluralmarkören -i:
rikka+i+st → rikkaist
õpiku+i+st → õpikuist.
Den pluralformen hör hemma i högre stilarter. Se avsnittet ”Illativ plural” i detta kapitel.
Hur elativen används
Elativ är ett rörelsekasus och den inre lokalkasusseriens motsvarighet
till den yttre seriens ablativ.
De flesta av elativens användningsområden återspeglar kasusets
grundläggande funktion: att ange den plats där en förflyttning eller tillståndsförändring börjar. Ett ord eller en ordgrupp i elativ anger källan
till en förändring, den väg som något sker via, det man avstår eller avhåller sig från, tidsmässig startpunkt, den eller det man jämför någon
215
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
eller något med (utgångspunkten för jämförelse), ämne som något är
tillverkat av, utgångstillstånd, orsaken till den rörelse eller förändring
som predikatsverbet betecknar, och sätt. Elativen fungerar också som
objekt och anger helhet som något är en del av. Även karakteriserande
attribut står i elativ.
Utgångspunkten för den rumsliga förflyttning som ett ord eller en
ordgrupp i elativ uttrycker är något som uppfattas som ett avgränsat rum
eller en begränsad plats:
1. lahkusime linnast, kinost
2. laps tuli koolist koju
3. Epp läks uksest välja
4. Tiit võttis bareti taskust
5. tõusime lauast
6. astusin poest välja
7. pealaest jalatallani
’vi lämnade stan, bion’
’barnet kom hem från skolan’
’Epp gick ut genom [”från”] dörren’
’Tiit tog baskern ur fickan’
’vi reste oss från bordet’
’jag steg ut från affären’
’från hjässan till fotabjället, från
topp till tå’.
Rummet kan vara ett ortnamn:
8. tulime Tartust, Uppsalast
9. lennuk saabub Pariisist
’vi anlände från Tartu, Uppsala’
’flygplanet anländer från Paris’.
Jämför exempel 13 under illativ och exempel 11 och 12 under inessiv.
Ett rum i elativ är inte bara den plats som någon avlägsnar sig från, utan
också det ställe som man hämtar något från, plockar något från eller där
man söker, finner och köper något. Märk alltså att man i estniska använder riktningskasus i stället för befintlighetskasus för att ange platsen där
något söks, hittas eller köps (jämför med exempel 20–28):
10. Epp tõi keldrist kartuleid
11. mees korjab metsast seeni
12. Piret otsis käekotist võtmed
13. Eestist pole naftat leitud
14. ostsime poest piima
’Epp hämtade potatis från källaren’
’mannen plockar svamp i skogen’
’Piret letade efter nycklarna i handväskan’
’i Estland har man inte funnit olja’
’vi köpte mjölk i affären’.
Ordet eller ordgruppen i elativ anger ofta den väg eller rutt som någon
eller något använder för en förflyttning. Vägen kan också vara en öppning genom vilken en rörelse i någon riktning sker:
15. lähen trepist üles
16. ta ronib redelist alla
17. Tiit tuli uksest sisse
18. aknast paistab mets
19. laps piilus lukuaugust
216
’jag går uppför trappan’
’hon/han klättrar ned för stegen’
’Tiit kom in genom dörren’
’från fönstret ser man en skog’
’barnet kikade genom nyckelhålet’.
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Begränsningen är ofta inte påtaglig. Ordet eller ordgruppen i elativ är i
sådana fall snarare att betrakta som källan eller ursprunget till något:
20. kuulasime raadiost muusikat
’vi lyssnade på musik på radio’
”från radion”
21. lugesin seda ajalehest
’jag läste det i tidningen’
22. poiss võttis maast kivi
’pojken tog en sten från marken’
23. süžee pärineb tõsielust
’intrigen är tagen från verkligheten’
24. ta lähtub oma huvidest
’hon/han utgår från sina intressen’
25. Epp on pärit kuulsast perekonnast ’Epp kommer från en berömd familj’
26. sissetulek sõltub tööpanusest
’inkomsten beror på arbetsinsatsen’
27. su pilgust on näha, et oled vihane ’det syns av din blick att du är arg’
28. sinust on inetu nii teha
’det är nedrigt av dig att göra så’.
Ett ord eller en ordgrupp i elativ fungerar ibland också som en referenspunkt till det grammatiska subjektet och det skeende som predikatet ger
uttryck för:
29. külast möödub maantee
30. ta läks minust teretamata mööda
’landsvägen passerar förbi byn’
’hon/han gick förbi mig utan att
hälsa’.
Även vid jämförelser aktualiseras nyckelordet referenspunkt. Då ska
den eller det som det grammatiska subjektet jämförs med stå i elativ:
31. õde on vennast pikem
32. Piret osutus Tiidust vanemaks
’systern är längre än brodern’
’Piret visade sig vara äldre än Tiit’.
Här finns det en alternativ uttrycksform med kui+nomen i nominativ, alltså
utan elativ: õde on pikem kui vend, Piret on vanem kui Tiit.
Ett ord eller en ordgrupp i elativ anger utgångsläget för en förändring av
ett kroppsligt eller mentalt tillstånd hos någon. Tillståndsförändringen
kan också avse en förändring av någons sociala ställning:
33. me toibusime šokist
34. ta vabanes valudest
35. Epp paranes haigusest
36. Tiit ei hoolinud raskustest
37. Epp tagandas Pireti ametist
’vi hämtade oss från chocken’
’hon/han blev fri från smärtorna’
’Epp blev frisk från sjukdomen’
’Tiit brydde sig inte om svårigheterna’
’Epp entledigade Piret från tjänsten’.
Utgångstillståndet kan även vara ett språk (jämför med exempel 30
under illativ):
38. raamat on tõlgitud rootsi keelest
’boken är översatt från svenska’.
217
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Utgångspunkten för den förändring som det grammatiska subjektet i
satsen genomgår kan vara det satsinledande adverbialet i målsatser:
39. tüdrukust saab hea ujuja
40. Tiidust tuli muusik
41. kohvikust kujunes kohtumispaik
42. vastuoludest tõusis konflikt
’det blir en bra simmare av flickan’
’det blev musiker av Tiit’
’kaféet blev en mötesplats’
’motsättningarna ledde till konflikt’.
Ordet eller ordgruppen i elativ kan också ange distansering: något man
avstår från, distanserar sig från eller undviker:
43. Tiit loobub alkoholist
44. kuidas hoiduda rasedusest
45. ta keeldus abist
’Tiit avstår från alkohol’
’hur man undviker graviditet’
’hon/han vägrade att motta hjälp’.
Till kategorin tillståndsförändring hör också estniskans uttryck för att ta
av sig ett klädesplagg eller fotbeklädnad:
46a. Epp võtab bareti, mütsi peast
’Epp tar av sig baskern, mössan’
”tog baskern från huvudet”
46b. Tiit võttis salli, lipsu kaelast
’Tiit tog av sig halsduken, slipsen’
”tog från halsen”
46c. Tiit võttis särgi, mantli seljast
’Tiit tog av sig skjortan, rocken’
”tog från ryggen”
46d. Epp võtab kleidi, seeliku seljast ’Epp tar av sig kjolen, klänningen’
”tar från ryggen”
46e. Tiit võttis kingad jalast
’Tiit tar av sig skorna’
”tar skorna från foten”
46f. Epp võtab kindad käest
’Epp tar av sig handskarna’
”tar handskarna från handen”.
För påklädnad se exempel 31a–f under illativ och exempel 24a–f under inessiv
för att vara påklädd.
Utgångstillståndet kan vara ett ämne som något är tillverkat eller består
av. Det uttrycker man med en tillståndssats (exempel 47 och 48). Ordet
i elativ kan också användas som attribut (exemplen 49 och 50):
47. sõrmus on kullast
48. mänguasi on puust
’ringen är av guld’
’leksaken är av trä’
49. kullast sõrmus
50. puust mänguasi
’en ring av guld’
’en leksak av trä’.
Utgångsläget kan vara tidsmässigt. I sådana fall anger ordet elativ den
tidpunkt då något börjar eller har börjat, startpunkten:
51. Epp töötab siin aprillist
218
’Epp arbetar här sedan april’
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
52. Piret on kella seitsmest tööl
’Piret är på arbetet sedan klockan 7’.
Tidsuttrycken kan kompletteras med postpositionen saadik (som styr elativ)
eller gerundium alates som i sådana fall fungerar som ambiposition: kella
neljast saadik, alates kella neljast/kella neljast alates ’sedan klockan fyra’,
aprillist saadik, alates aprillist/ aprillist alates ’sedan april’.
Märk också från–till-konstruktionen. Startpunkten står i elativ och
slutpunkten i terminativ. Konstruktionen används om både tid och rum:
53. hommikust õhtuni
54. käime aeroobikas kella kuuest
seitsmeni
55. sõitsime Tartust Viljandini
’från morgon till kväll’.
’vi går på aerobics från klockan
sex till sju’
’vi åkte från Tartu till Viljandi’.
En ytterligare funktion som elativ fyller är att beteckna orsak eller
skäl: allmän orsak, exempel 56–58, eller, mer specifikt, en person som
är orsaken till en tillståndsförändring hos någon, exempel 59 och 60:
56. rõõmust laulma
57. sõrmed on külmast kanged
58. murest murtud
’sjunga av glädje’
’fingrarna är stela av köld’
’nedbruten av sorg’
59. Piret on Tiidust rase
’Tiit har gjort Piret gravid’
”Piret är av Tiit gravid”
’jag har ledsnat på dig’.
60. olen sinust tüdinud
Ibland anger elativen det sätt som en handling sker på:
61. seda ma kahetsen südamest
62. Tiit püüab kõigest väest
63. noorest peast
64. hakkas heast peast valetama
65. lapsed karjusid täiest kõrist
’jag ångrar det djupt’, ”ur hjärtat”
’Tiit försöker så gott han kan’
”av all kraft”
’som ung; av ungdom(ligt oförstånd’
”från/ur ungt huvud”
’började ljuga utan anledning’
”från/ur gott huvud”
’barnen skrek för full hals’
”ur full strupe”.
Elativ fungerar också som objekt. Då uttrycker ordet eller ordgruppen i
elativ den eller det som handlingen riktar sig mot eller den eller det som
har fördel eller nackdel av handlingen:
66. ma saan sinust aru
67. Epp ei tea Tiidust midagi
68. kas sa hoolid Piretist?
69. mis sa lapsest narrid?
’jag förstår dig’
’Epp vet ingenting om Tiit’
’bryr du dig om Piret?’
’varför narras du med barnet?’
70. unistasime puhkusest
’vi drömde om semester’
219
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
71. räägi mulle Prantsusmaast
72. loobusin kohvist
73. laps hoiab emal käest kinni
’berätta om Frankrike för mig’
’jag avstod från kaffe’
’barnet håller modern i handen’.
En ytterligare funktion som elativ har är att beteckna en helhet som
något utgör en del av:
74. osa poistest
75. osa päevast
76. Epp on õdedest kõige noorem
’en del av pojkarna’
’en del av dagen’
’Epp är yngst av/bland systrarna’.
I en ordgrupp med osa ’del’ som huvudord, exempel 74 och 75, kan
man i stället för elativ använda partitiv plural om attributet är ett artnamn: osa poisse, osa päevi.
Exempel 76 är estniskans sedvanliga konstruktion för jämförelse.
Det man jämför med (õde : õe) står i elativ följt av ett adjektiv i komparativ: õest noorem ’yngre än systern’, vennast vanem ’äldre än brodern’.
Det som gör att exemplet betecknar helhet som något jämförs med är att
ordet för det som jämförelsen görs med står i plural: õdedest ’bland
systrarna’. Då använder man också superlativ, som i exempel 76.
Förutom v an lig supe rla tiv (kõige+adjektiv i komparativ: kõige noorem
’yngst’) finns kor t sup er lativ (noorim). Till skillnad från vanlig superlativ,
som kan användas med alla adjektiv och sättsadverb, bildas kort superlativ
endast av adjektiv som tar vokalplural. Precis som med vokalpluralen finns två
varianter av kort superlativ: i-superlativ och stamsuperlativ. i- supe r la t iv har
ändelsen -im som läggs till genitiv singular av adjektivet: ohutu ’ofarlig’ :
gen.sg. ohutu+im → ohutuim, tume ’mörk’ : tumeda+im → tumedaim, kiire
’snabb’ : rikas ’rik’ : rikka+im→ rikkaim. Om genitiv slutar på -i, ändras i →
e: kallis ’kär; dyr’ : kalli+im → kalleim, kaunis ’vacker, fin, skön’ : kauni+im
→ kauneim. Av truu ’trogen’ blir i-superlativ truim. S ta m s u p er l a t iv bildas
mest av adjektiv av ordtypen lõpp som bildar genitiv med -a (pikk ’lång’ :
pika+im → pikim, halb ’dålig’ : halva+im → halvim) eller -u (paks ’tjock’ :
paksu+im → paksim). I ordtypen uus läggs ändelsen till partitiv plural samtidigt som den långa vokalen förkortas och tredje kvantiteten ändras till andra:
uus ’ny’ : part.pl. uusi+im → uusim, suur ’stor’ : suuri+im → suurim. Samma
gäller lik-adjektiv: õnnelik ’lycklig’ : part.pl. õnnelikke+m → õnnelikem, rahulik ’lugn’ → rahulike+m. ne-adjektivens stamsuperlativ beror på antalet stavelser och kvantiteten i genitiv singular, i likhet med valet mellan id- och iändelse i partitiv plural (se tabell 10:10 s. 342): oluline ’viktig’ → olulisim;
jõuline ’kraftfull’ → jõuliseim/jõulisim, vaene ’fattig’ → vaeseim.
Elativ används slutligen också som karakteriserande attribut:
77. veidrikust professor
78. Epu kunstnikust vend
220
’professorn som är en kuf’
’Epps bror som är konstnär’.
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
7 Allativ
Allativ har ändelsen -le. I singular läggs ändelsen till ordets böjningsstam = genitiv singular:
Ordtyp
õpik
number
lõpp
õnnelik
raskus
soolane
mõte
rikas
tuba
asi
pime
küünal
Översättning
’lärobok’
’nummer, siffra’
’slut, ände’
’lycklig’
’svårighet’
’salt(haltig)’
’tanke’
’rik’
’rum’
’sak, föremål’
’mörk; blind’
’levande ljus’
Genitiv singular
õpiku
numbri
lõpu
õnneliku
raskuse
soolase
mõtte
rikka
toa
asja
pimeda
küünla
Allativ singular
õpikule
numbrile
lõpule
õnnelikule
raskusele
soolasele
mõttele
rikkale
toale
asjale
pimedale
küünlale
Av tre ord används endast ändelsevarianten -lle, nämligen kortformerna
av personliga pronomen i singular:
mina ’jag’
→
sina ’du’
→
tema ’hon, han’ →
mulle
sulle
talle.
Långformen av respektive pronomen bildas däremot helt enligt huvudregeln: mina : minule, sina : sinule, tema : temale.
I plural läggs kasusändelsen till genitiv plural-formen:
lõpp : lõppude+le → lõppudele
rikas : rikaste+le → rikastele
õpik : õpikute+le → õpikutele.
I de ordtyper som bildar partitiv plural med ändelsen -id kan allativändelsen föregås av pluralmarkören -i:
rikka+i+le → rikkaile
õpiku+i+le → õpikuile.
Den pluralformen hör hemma i högre stilarter. (Se avsnittet ”Illativ
plural” i detta kapitel.)
221
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Hur allativen används
Allativ är ett målinriktat rörelsekasus. Dess grundläggande funktion är
att ange målet för den rörelse eller process som predikatsverbet betecknar. Målet är inte begränsat, utan uppfattas som en yta eller något utsträckt. Därigenom skiljer sig allativen från sin parhäst bland estniskans
inre lokalkaus, illativen.
Allativen har relativt få men viktiga användningsområden. I enlighet
med kasusets grundläggande funktion uttrycker ett ord eller en ordgrupp
i allativ rumsligt mål och, framför allt, adressat (den eller det som antingen får eller inte får något, som någon förhåller sig till eller som erfar
något). Att ange adressat är allativens vanligaste användningsområde.
Mindre vanliga funktioner är att ange tillstånd, tidpunkt, tillhörighet och
lägre position.
Målet för den rumsliga förflyttning som allativ anger uppfattas som
en yta. Ytan i fråga kan vara begränsad, men den kännetecknas av sin
utsträckta karaktär:
1. lapsed ronisid katusele
2. kell kukkus põrandale
3. lähen neljandale [sic!] korrusele
4. trepp viib pööningule
5. ta vajutas nupule
6. mees istus toolile
’barnen kröp upp på taket’
’klockan föll ned på golvet’
’jag går till tredje [sic!] våningen’
’trappan leder upp på vinden’
’hon/han tryckte på knappen’
’mannen satte sig på stolen’.
Målet kan vara en ort eller ett land:
7. sõidan Türile, Prantsusmaale
’jag åker till Türi, Frankrike’.
Jämför med exempel 13 under illativ.
Målet för rörelsen kan vara mer allmänt. Ordet i allativ betecknar då
riktning:
8. keera vasakule
9. päike vajus madalale
10. tulen sulle veidi hiljem järele
11. Tiit järgnes Epule joostes
’ta av åt vänster’
’solen sjönk ned’, ”till lågt”
’jag följer efter dig lite senare’
’Tiit följde efter Epp springande’.
Målet är ofta en verksamhet som någon antingen är på väg till, ägnar
sig åt eller på annat sätt blir indragen i eller vittne till:
12. Tiit kutsus meid nõupidamisele
13. auto läheb homme läbivaatusele
14. jään veel veidi tööle
15. läksime marjule
16. poiss seadis end minekule
17. tüdruk asutas end sõidule
222
’Tiit kallade oss till ett rådslag’
’bilen ska på besiktning i morgon’
’jag stannar en stund på arbetet’
’vi gick för att plocka bär’
’pojken gjorde sig beredd att gå’
’flickan gjorde sig beredd att åka’
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
18. Epp keskendus ülesandele
19. ta sattus kuriteole
’Epp ägnade sig åt uppgiften’
’hon/han kom på ett brott’.
Verksamheten kan vara ett evenemang:
20. läheme näitusele
21. Epp jäi kontserdile hiljaks
22. Piret sõidab homme puhkusele
’vi går/ska gå på en utställning’
’Epp kom för sent till konserten’
’Piret åker på semester i morgon’.
En ytterligare central funktion hos allativen är att markera adressat,
någon eller något som i en normalsats är mottagare av något. Adressaten behöver inte nödvändigtvis få något konkret, som en bok eller blommor, det kan också vara något tänkt eller allmänt. Märk att den som
man säger något till också är adressat:
23. anna raamat Piretile
24. laps tõi vanematele lilli
25. helista talle homme
26. ütle Tiidule, et ta läheks koju
27. valik langes Epule
’ge Piret boken’
’barnet hade med sig blommor åt
föräldrarna’
’ring henne/honom i morgon’
’säg åt Tiit att han ska gå hem’
”skulle gå”
’valet föll på Epp’.
En adressat i överförd bemärkelse är någon som man förhåller sig till
eller hyser någon slags känslor för. Satstypen är normalsats (jämför med
exempel 32–34 under illativ):
28. olen sulle väga tänulik
29. Epp elas võistlusele kaasa
30. film valmistas meile pettumuse
’jag är dig mycket tacksam’
’Epp levde sig in i tävlingen’
’filmen gjorde oss besvikna’
31. ta on sõbrale/sõbra peale kade
32. ära ole mulle/minu peale kuri
33. lootsime sulle/sinu peale
34. Epp halastas Tiidule/Tiidu peale
’hon/han är avundsjuk på vännen’
’var inte arg på mig’
’vi ställde vårt hopp till dig’.
’Epp förbarmade sig över Tiit’.
Märk synonymin i exempel 31–34. Den betydelse som allativändelsen har kan i
dessa fall också uttryckas med postpositionen peale: on sõbra peale kade, ära
ole minu peale kuri, lootsime sinu peale, halastas Tiidu peale. Vilket uttryckssätt man väljer är en smaksak.
Ett ord i allativ anger också någon som är adressaten i en upplevarsats,
alltså den som erfar något:
35. neile meeldib Tallinna vanalinn
36. Epule sümpatiseerivad kassid
37. mulle aitab
38. kas teile pakub ajalugu huvi?
’de tycker om gamla stan i Tallinn’
’Epp är förtjust i katter’
’det räcker för mig, jag har nog’
’är historia av intresse för er?’
223
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
39. lapsele maitsevad pannkoogid
40. teile on telefon
’barnet tycker om pannkakor’
’ni har (ett samtal på) telefon’.
Föremålet för den rörelse som allativen är inriktad på kan vara ett nytt
tillstånd. Det innebär att ordet i allativ uttrycker resultatet av en förändring. Själva förändringen uttrycks med predikatsverbet:
41. kisub vihmale
42. Epp tuli geniaalsele mõttele
43. see häälestab mõtlikkusele
44. see ajab mind vihale
45. mees lootis edule
’det drar ihop sig till regn’
’Epp kom på en genial tanke’
’det stämmer till tankfullhet’
’det (här) får mig att bli ilsken’
”driver mig till ilska”
’mannen hoppades på framgång’.
Ett ord i allativ signalerar också rörelse i tid, närmare bestämt den nya
tidpunkt då något ska äga rum efter att man skjutit upp något:
46. koosolek viidi üle reedele
’sammanträdet flyttades till fredag’.
Allativ kan också uttrycka tillhörighet; ägaren står i allativ:
47. suvila kuulub Epule
48. Tiit allub osakonna juhatajale
’sommarstugan ägs av Epp’.
’Tiit lyder under chefen för avdelningen’.
Slutligen används allativ för att visa lägre uppskattning eller position
i förhållande till någon annan eller något annat, alltså det man placerar
lägre än någon annan eller något annat i en rangordning:
49. te eelistate veini õllele
224
’ni föredrar vin framför öl’.
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
8 Adessiv
Adessiv har ändelsen -l. I singular läggs ändelsen till ordets böjningsstam = genitiv singular:
Ordtyp
õpik
number
lõpp
õnnelik
raskus
soolane
mõte
rikas
tuba
asi
pime
küünal
Översättning
’lärobok’
’nummer, siffra’
’slut, ände’
’lycklig’
’svårighet’
’salt(haltig)’
’tanke’
’rik’
’rum’
’sak, föremål’
’mörk; blind’
’levande ljus’
Genitiv singular
õpiku
numbri
lõpu
õnneliku
raskuse
soolase
mõtte
rikka
toa
asja
pimeda
küünla
Adessiv singular
õpikul
numbril
lõpul
õnnelikul
raskusel
soolasel
mõttel
rikkal
toal
asjal
pimedal
küünlal
I plural läggs kasusändelsen till genitiv plural-formen:
lõpp : lõppude+l → lõppudel
rikas : rikaste+l → rikastel
õpik : õpikute+l → õpikutel.
I de ordtyper som bildar partitiv plural med ändelsen -id kan adessivändelsen föregås av pluralmarkören -i:
rikka+i+l → rikkail
õpiku+i+l → õpikuil.
Den pluralformen hör hemma i högre stilarter. (Se avsnittet ”Illativ plural” i detta kapitel.)
Hur adessiven används
Adessiv är ett befintlighetskasus och den yttre lokalkasusseriens motsvarighet till den inre seriens inessiv.
Adessivens grundläggande funktion är att ange att någon eller något
befinner sig på något som uppfattas som en yta. Adessiv signalerar
också att någon deltar i en verksamhet eller bevistar ett evenemang av
något slag. Adessivens vanligaste funktion är emellertid att ange ägare.
225
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Därutöver kan ett ord eller ordgrupp i adessiv ange adressat, tid, tillstånd, sätt, orsak och, i ålderdomligt språkbruk, medel och redskap.
I sin rumsliga funktion anger ett ord eller en ordgrupp i adessiv att
någon eller något befinner sig på något som uppfattas som en yta. Ytan
kan vara avgränsad, men det man fokuserar på är dess utsträckta karaktär:
1. olen katusel, aasal, järvel
2. vaip on põrandal
3. korter asub teisel [sic!] korrusel
4. mees istub toolil
5. laps magab pööningul
6. auto sõitis maanteel
’jag är på taket/ett tak, på ängen/
en äng, på sjön/en sjö’
’mattan ligger på golvet’
’lägenheten ligger på första [sic!]
våningen (en trappa upp)’
’mannen sitter på en stol/stolen’
’barnet sover på vinden’
’bilen åkte på landsvägen’.
Ordet i adessiv kan vara ett ortnamn, jämför med exempel 11 och 12
under inessiv:
7. elan Türil, Prantsusmaal
’jag bor i [staden] Türi, Frankrike’.
Ett ord eller en ordgrupp i adessiv anger också befintlighet i någon allmän riktning:
8. tütar istub emast paremal
9. päike on üsna kõrgel
10. hiilin vargal kannus
’dottern sitter till höger om modern’
’solen står rätt så högt’
’jag smyger hack i häl på tjuven’.
Befintligheten kan avse deltagande i ett pågående evenemang eller i en
verksamhet:
11. nad on kontserdil
12. Epp on puhkusel
’de är på en konsert’
’Epp är på semester’
13. Piret käib vabrikus tööl
14. oleme marjul
’Piret arbetar på en fabrik’
’vi är [iväg] och plockar bär’.
Adessivens kanske mest påfallande funktion är att ange ägaren i ägarsatser. Det specifika för en estnisk ägarsats är att ägaren markeras genom att ordet för ägare sätts i adessiv och kombineras med ole-verbet i
tredje person:
15. Piretil on pruunid silmad
16. neil on kaks last
17. presidendil oli kiire
’Piret har bruna ögon’
’de har två barn’
’presidenten hade bråttom’
18. toal on neli nurka
19. kirvel on puust vars
20. autol on uus käigukast
’rummet har fyra hörn’
’yxan har ett skaft av trä’
’bilen har ny växellåda’.
226
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Ett ord i adessiv kan vidare visa vem som är adressat i en upplevarsats. En sådan sats inleds ofta, men inte alltid, med det ord som anger
adressaten; ordet står i adessiv. Adressaten är den som är tilltalad, föremål för en handling, eller som utsätts för eller påverkas av verbets handling. Verbet i satsen är inte ole- utom i konstruktionen on/oli+vaja och
on/oli+tarvis ’behöva’:
21. Piretil hakkas külm
’Piret började frysa’
”åt Piret börjar kallt/kyla”
22. lapsel tuleb uni
’barnet är sömnigt/somnar’
”åt barnet kommer sömn”
23. Epul läheb hästi
’det går bra för Epp’.
24a. Tiidul on vaja bussi peale jõuda ’Tiit behöver hinna med bussen’.
24b. Tiidul on tarvis bussi peale jõuda ’Tiit behöver hinna med bussen’.
I en normalsats kan ordet eller ordgruppen i adessiv även vara adressat:
25. Piret käskis Tiidul sõita koju
26. luba mul minna tualetti
27. see on lastel teada
’Piret befallde Tiit att åka hem’
’tillåt mig gå på toaletten’
’det är bekant för barnen, det vet
barnen om’.
Denna möjlighet är knuten till vissa verb: aitama ’hjälpa (någon att göra något)’, käskima ’befalla (någon att göra något)’, laskma ’låta (någon göra något)’, lubama ’tillåta (någon att göra något)’, olema teada ’vara bekant (för
någon)’, paluma ’be (någon göra något), võimaldama ’gör möjligt (för någon
att göra något)’. Adressaten i en normalsats står vanligtvis i allativ. Se detta
kasus, exempel 23–34.
En annan viktig funktion som ett ord eller en ordgrupp i adessiv fyller
är tidsmässig: att ange när något inträffar. Ofta är det fråga om ett bestämt tidsavsnitt, jämför med exempel 31 och 32 under inessiv:
28. see juhtus hommikul
29. see lill õitseb kevadel
30. ma tulen teisipäeval
31. see toimus eelmisel aastal
32. meeskond läks ette esimesel
kolmandikul/kolmandikajal
’det hände på morgonen’
’den blomman blommar på våren’
’jag kommer på tisdag’
’det ägde rum förra året’
’laget tog ledningen i första perioden’.
Märk: (päeva, nädala, kuu, aasta, sajandi) algul/alguses ja lõpul/lõpus ’i början och slutet (av dagen, veckan, månaden, året, seklet)’.
Tidsavsnittet som adessiven anger kan även vara ett datum:
33. see juhtus neljandal aprillil
34. ta sündis esimesel märtsil
’det inträffade den fjärde april’
’hon/han föddes den första mars’.
227
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Adessiv används även när något upprepas:
35. see juhtus neljal korral
36. see juhtus kolmel nädalal
’det inträffade vid fyra tillfällen’
’det inträffade under tre veckor’.
För att ange att något inträffar med jämna mellanrum används inessiv. Se exempel 33 och 34 under detta kasus.
En ytterligare funktion hos adessiv är att ange befintligt tillstånd, men
denna funktion är ovanlig; det vanliga är att använda inessiv:
37. koor on vahul
’grädden är vispad’, ”är på skum”
38. Epu nägu on naerul
’Epp visar ett glatt ansikte’
”Epps ansikte är på skratt”
’vatten kokar vid hundra graders
temperatur’
’vi delar din åsikt’
”vi är på samma åsikt med dig”.
39. vesi keeb sajakraadisel
temperatuuril
40. oleme sinuga ühel arvamusel
Adessiv kan också ange sätt:
41. astub aeglasel sammul
42. ütleb osavõtmatul näol
43. läbis metsa kiirmarsil
’går med långsamma steg’
’säger med likgiltig min’
”med odeltagande ansikte”
’tog sig genom skogen i ilmarsch’.
Adessiv anger även orsak och skäl:
44. see sünnib ülemuse loal
45. teen seda sinu palvel
46. sõitis ÜRO ülesandel Indiasse
47. vajaduse korral
’det sker med chefens tillstånd’
’jag gör det eftersom du ber mig’
’åkte till Indien på uppdrag av FN’
’vid behov’.
I lite ålderdomligt språkbruk kan adessiv dessutom användas för att
ange medel och redskap:
48. kuduma kangastelgedel
49. sõidan jalgrattal
’väva på vävstol’
’jag cyklar’, ”färdas med cykel”.
Modern estniska föredrar i sådana fall komitativ. Se exempel 1–7 under
detta kasus.
228
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
9 Ablativ
Ablativ har ändelsen -lt. I singular läggs ändelsen till ordets böjningsstam = genitiv singular:
Ordtyp
õpik
number
lõpp
õnnelik
raskus
soolane
mõte
rikas
tuba
asi
pime
küünal
Översättning
’lärobok’
’nummer, siffra’
’slut, ände’
’lycklig’
’svårighet’
’salt(haltig)’
’tanke’
’rik’
’rum’
’sak, föremål’
’mörk; blind’
’levande ljus’
Genitiv singular
õpiku
numbri
lõpu
õnneliku
raskuse
soolase
mõtte
rikka
toa
asja
pimeda
küünla
Ablativ singular
õpikult
numbrilt
lõpult
õnnelikult
raskuselt
soolaselt
mõttelt
rikkalt
toalt
asjalt
pimedalt
küünlalt
I plural läggs kasusändelsen till genitiv plural-formen:
lõpp : lõppude+lt → lõppudelt
rikas : rikaste+lt → rikastelt
õpik : õpikute+lt → õpikutelt.
I de ordtyper som bildar partitiv plural med ändelsen -id kan ablativändelsen föregås av pluralmarkören -i:
rikka+i+lt → rikkail
õpiku+i+lt → õpikuilt.
Den pluralformen hör hemma i högre stilarter. (Se avsnittet ”Illativ plural” i detta kapitel.)
Hur ablativen används
Ablativ är ett rörelsekasus och den yttre lokalkasusseriens motsvarighet
till den inre seriens elativ.
Ablativens grundläggande grammatiska funktion är att ange rörelse
bort från någon eller något. Ett ord eller en ordgrupp i ablativ signalerar
också källa eller avsändare, tillstånd och ålder.
I sin rumsliga funktion anger ablativ att utgångspunkten för verbets
handling uppfattas som en yta:
229
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
1. katuselt pudenes lund
2. võtsin midagi põrandalt
3. hüppas viiendalt [sic!] korruselt
4. naine tõusis toolilt
5. tulime pööningult alla
6. keerasime maanteelt ära
’det föll snö från taket’
’jag plockade upp något från golvet’
’hoppade från fjärde [sic!] våningen’
’kvinnan reste sig från stolen’
’vi kom ned från vinden’
’vi vek av från landsvägen’.
Ytan kan vara en viss ort (jämför med exempel 8 och 9 under elativ):
7. lahkusime Türilt, Prantsusmaalt
’vi lämnade [staden] Türi, Frankrike’.
Ablativ används också för att ange rörelse eller förflyttning från ett visst
håll eller att någon kommer från en verksamhet, sysselsättning eller ett
evenemang:
8. auto tuli paremalt
9. sõitsime puhkuselt koju
10. lahkusime koosolekult
11. Epp tuli töölt koju
12. tulime marjult
’bilen kom från höger’
’vi åkte hem från semestern’
’vi lämnade sammanträdet’
’Epp kom hem från arbetet’
’vi kom från bärplockningen’.
En viktig funktion som ablativen fyller är att ange avsändare: källan
för någon handling, av vem något erhålles eller önskas erhållas:
13. sain vennalt meilisõnumi
14. Tiit laenas sõbralt raha
15. õpilane sai õpetajalt kiita
16. kuulis seda naabrilt
17. seda õppisin emalt
18. küsin sõbralt nõu
’jag fick ett mejl av [min] bror’
’Tiit lånade pengar av en vän’
’eleven fick beröm av läraren’
’hörde det av grannen’
’det lärde jag mig av mor’
’jag frågar vännen till råds’.
Ett ord i ablativ uttrycker även tillstånd och uttrycker då detsamma som
svenskans preposition till i betydelsen ’med avseende på något’:
19. on elukutselt elektrik
20. on kasvult väike
21. on loomult terane
22. on formaadilt sobivam
’är elektriker till yrket’
’är liten till växten’
’är skarpsinnig till naturen’
’är mer passande till formatet’.
I tidsuttryck anger ablativ ålder eller då något inträffar:
23. muusik suri noorelt
24. hakkasin kuueteistkümneselt
töötama
230
’musikern dog i unga år’
’jag började arbeta vid sexton års
ålder’.
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
10 Translativ
Translativ har ändelsen -ks. I singular läggs ändelsen till ordets böjningsstam = genitiv singular:
Ordtyp
õpik
number
lõpp
õnnelik
raskus
soolane
mõte
rikas
tuba
asi
pime
küünal
Översättning
’lärobok’
’nummer, siffra’
’slut, ände’
’lycklig’
’svårighet’
’salt(haltig)’
’tanke’
’rik’
’rum’
’sak, föremål’
’mörk; blind’
’levande ljus’
Genitiv singular
õpiku
numbri
lõpu
õnneliku
raskuse
soolase
mõtte
rikka
toa
asja
pimeda
küünla
Translativ singular
õpikuks
numbriks
lõpuks
õnnelikuks
raskuseks
soolaseks
mõtteks
rikkaks
toaks
asjaks
pimedaks
küünlaks
I plural läggs kasusändelsen till genitiv plural-formen:
lõpp : lõppude+ks → lõppudeks
rikas : rikaste+ks → rikasteks
õpik : õpikute+ks → õpikuteks.
I de ordtyper som bildar partitiv plural med ändelsen -id kan translativändelsen föregås av pluralmarkören -i:
rikka+i+ks → rikkaiks
õpiku+i+ks → õpikuiks.
Den pluralformen hör hemma i högre stilarter. Se avsnittet ”Illativ plural” i detta kapitel.
Hur translativen används
Translativ anger tänkt eller reellt resultat av en förändring av något slag.
Ofta motsvarar kasusformen konstruktioner med det svenska verbet bli
och skulle alltså kunna kallas estniskans framtidskasus. Formen fokuserar en slutpunkt för skeendet.
Slutpunkten kan vara ett ord eller ordgrupp som det tillstånd, den
ställning eller befattning som någon eller något övergår till att vara
eller hamnar i. Orsaken till förändringen är ofta inte uttalad:
1. laps kasvas suureks
2. Tiit jäi haigeks, sai terveks
’barnet blev [”växte sig”] stort’
’Tiit blev sjuk, blev frisk’
231
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
3. Piret läks hulluks
4. Epp osutus targaks
5a. tuli kaugushüppes teiseks
5b. tuli võrkpallimeistriks
6. külmus surnuks
’Piret blev galen’
’Epp visade sig vara klok’
’blev tvåa i längdhopp’
’blev mästare i volleyboll’
’frös ihjäl’, ”frös till döds”
7. elu muutus üksluiseks
8. rohi on kasvanud kõrgeks
9. asi tuli avalikuks
10. maja põles tuhaks
’livet blev enformigt’
’gräset har blivit [”växt sig”] högt’
’saken blev offentlig’
’huset brann till aska’.
Tillståndsförändringen kan emellertid också framkallas av antingen
talaren själv eller någon annan:
11. hakkasin ajakirjanikuks
12. istusin selja kangeks
13. Tiit valiti sekretäriks
14. ema kasvatas lapse suureks
15. Piret saab varsti emaks
’jag började som/blev journalist’.
’jag satt så jag blev stel i ryggen’
’Tiit valdes till sekreterare’
’modern fostrade barnet så det
blev vuxet’, ”fostrade till stort”
’Piret blir snart mor’.
Det nya tillståndet kan också vara tänkt eller inbillat, man tror att någon
annan befinner sig i ett visst tillstånd:
16. pidasin teda targaks
17. arvas teda lolliks
’jag ansåg henne/honom vara klok’
’höll henne/honom för dum’.
I en tillståndssats anger translativ tillfälligt tillstånd. Tillståndet ses då
som något övergående, något som inte är (eller varit) varaktigt:
18. Tiit oli firmas praktikandiks
’Tiit var praktikant i firman’
(gjorde sin praktik i firman).
Vidare anger translativ tänkt syfte eller ändamål eller det direkta resultatet av en handling:
19. avansiks saama
20. tahab saada näitlejaks
21. õpib arstiks
22. lõikasin leiva viiludeks
’få i förskott’
’vill bli skådespelare’
’studerar till (för att bli) läkare’
’jag skar upp brödet i skivor’.
Slutligen har translativ en rent tidsmässig användning. Ordet eller ordgruppen i translativ anger då utsträckning framåt i tiden, tidsmässigt
syfte. Det rör sig om ett framtida tidsavsnitt eller den tidsmässiga ändpunkten på ett skeende:
23. sõitsime nädalaks Londonisse
24. jäime neljaks ööks
232
’vi åkte till London på en vecka’
’vi stannade i fyra nätter’
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
25. keetsime talveks moosi
26. jõudsime hommikuks kohale
’vi kokade sylt till vintern’
’vi anlände när det blivit morgon’.
233
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
11 Terminativ
Terminativ har ändelsen -ni. I singular läggs ändelsen till ordets böjningsstam = genitiv singular:
Ordtyp
õpik
number
lõpp
õnnelik
raskus
soolane
mõte
rikas
tuba
asi
pime
küünal
Översättning
’lärobok’
’nummer, siffra’
’slut, ände’
’lycklig’
’svårighet’
’salt(haltig)’
’tanke’
’rik’
’rum’
’sak, föremål’
’mörk; blind’
’levande ljus’
Genitiv singular
õpiku
numbri
lõpu
õnneliku
raskuse
soolase
mõtte
rikka
toa
asja
pimeda
küünla
Terminativ singular
õpikuni
numbrini
lõpuni
õnnelikuni
raskuseni
soolaseni
mõtteni
rikkani
toani
asjani
pimedani
küünlani
I plural läggs kasusändelsen till genitiv plural-formen:
lõpp : lõppude+ni → lõppudeni
rikas : rikaste+ni → rikasteni
õpik : õpikute+ni → õpikuteni.
Hur terminativen används
Terminativ är ett gränsangivande kasus. Det sätter en bortre gräns för
något.
Gränsen som ordet eller ordgruppen i terminativ anger är i första
hand rumslig:
1. sõida järgmise ristmikuni
2. jõudsime piirini
3. juhe ulatus seinakontaktini
4. vesi ulatus mulle lõuani
5. järg jõudis Tiiduni
6. pealaest jalatallani
7. Tartuni on jäänud kümme
kilomeetrit
8. peame lõpuni vastu
234
’åk till nästa korsning’
’vi kom fram till gränsen’
’sladden räckte till vägguttaget’
’vattnet nådde upp till hakan på mig’
’det blev Tiits tur’
”turen hann till Tiit”.
’från hjässan till fotabjället, från
topp till tå’
’det återstår en mil till Tartu’
’vi håller ut ända till slutet’.
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Gränsen kan också vara tidsmässig:
9. töötab kella viieni, õhtuni
10. talvine ilm püsib tuleva nädalani
11. saab registreeruda homseni
12. peab ootama suveni
13. pühapäevani siis!
’arbetar till klockan fem, till kvällen’
’vintervädret håller i sig till nästa
vecka’
’man kan registrera sig till i morgon’
’man måste vänta till sommaren’
’då ses vi på söndag!’
”tills söndag!”
Tillsammans med ett ord i elativ används terminativ för att ange rörelse
från–till i såväl rumslig som tidsmässig bemärkelse:
14. sõitsime Tartust Viljandini
15. töötasime hommikust õhtuni
16. käime aeroobikas kella kuuest
seitsmeni
’vi åkte från Tartu till Viljandi’
’vi arbetade från morgon till kväll’
’vi går på aerobics mellan klockan
sex och sju’, ”från sex till sju”.
Gränsen som ordet eller ordgruppen i terminativ uttrycker kan avse
kvantitet och mängd:
17. temperatuur langes kolme
kraadini
18. kahju ulatus miljoni euroni
’temperaturen föll till tre grader’
’skadan uppgick till en miljon euro’.
Omfattningen, utsträckningen eller spännvidden av något kan också begränsas i mer abstrakt bemärkelse:
19. ma ei mõista teda lõpuni
20. tunneb oma ala peensusteni
21. ta on meid surmani tüüdanud
22. milleni see viib?
’jag förstår henne/honom inte fullt
ut/helt’, ”till slutet”
’kan sitt fack/ämne in i minsta
detalj’, ”ända till detaljerna”
’hon/han har tråkat ut oss fullständigt’, ”intill döden”
’vad leder det till?’.
Tänk på att räkneordet üks, pronomen och adjektiv som attribut till ett
substantiv i terminativ ska stå i genitiv, inte terminativ (nina-tagaregeln). Den gäller i såväl singular som plural:
singular: ühe suure kaupluseni
selle suure kaupluseni
plural:
’fram till en stor affär’
’fram till den stora affären’
ühtede suurte kauplusteni ’fram till några stora affärer’
nende suurte kauplusteni ’fram till de stora affärerna’.
En närmare beskrivning av nina taga-regeln finns i kapitel 6, avsnittet
”Adverbiella kasus”.
235
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
12 Essiv
Essiv har ändelsen -na. I singular läggs ändelsen till ordets böjningsstam = genitiv singular:
Ordtyp
õpik
number
lõpp
õnnelik
raskus
soolane
mõte
rikas
tuba
asi
pime
küünal
Översättning
’lärobok’
’nummer, siffra’
’slut, ände’
’lycklig’
’svårighet’
’salt(haltig)’
’tanke’
’rik’
’rum’
’sak, föremål’
’mörk; blind’
’levande ljus’
Genitiv singular
õpiku
numbri
lõpu
õnneliku
raskuse
soolase
mõtte
rikka
toa
asja
pimeda
küünla
Essiv singular
õpikuna
numbrina
lõpuna
õnnelikuna
raskusena
soolasena
mõttena
rikkana
toana
asjana
pimedana
küünlana
I plural läggs kasusändelsen till genitiv plural-formen:
lõpp : lõppude+na → lõppudena
rikas : rikaste+na → rikastena
õpik : õpikute+na → õpikutena.
Hur essiven används
Essiv är estniskans främsta tillstånds- och yrkesangivande kasus. Ett ord
eller en ordgrupp i essiv motsvaras på svenska ofta av som+nomen eller
bara ett adjektiv, men som exemplen nedan visar är andra översättningsmöjligheter ibland att föredra.
Essivens grundfunktion är att ange att någon hamnat i, befunnit sig i
eller verkar ha hamnat i ett visst fysiskt eller själsligt tillstånd eller
egenskap. Tillståndet eller egenskapen kan gälla en person:
1. tundsin end võhikuna
2. Piret startis soosikuna
3. ta näib rõõmsana
4. ta lamab haigena voodis
5. ma pole teda varem nii vihasena
näinud
6. uimasena jätsin ukse lukku
keeramata
236
’jag kände mig som en amatör’
’Piret startade som favorit’
’hon/han tycks vara glad’
’hon/han ligger sjuk till sängs’
’jag har inte sett henne/honom så
ilsken tidigare’
’i mitt omtöcknade tillstånd lämnade jag dörren olåst’
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
7. hea sõbrana ei jätnud Tiit mind
hätta
8. ta võtab osa aukülalisena
’den goda vän han var lämnade
Tiit mig inte i sticket’
’hon/han deltar som hedersgäst’.
Tillståndet och egenskapen kan ha med ålder att göra:
9. Epp elas lapsena maal
10. mäletan teda noorena
11. ta abiellus kahekümnesena
12. ta paistab vanemana, kui ta on
’Epp bodde på landet som barn’
’jag minns henne/honom som ung’
’hon/han gifte sig som tjugoåring’
’hon/han verkar vara äldre än
hon/han är’.
Tillståndet som essiven uttrycker är ofta ett yrke eller någon annan varaktig sysselsättning:
13. Piret töötab arstina
14. asub tööle müüjana
15. alustas karjääri jooksupoisina
16. praktiseerib juristina
17. ta õpib stipendiaadina välismaal
’Piret arbetar som läkare’
’börjar arbeta som försäljare’
’inledde karriären som springpojke’
’praktiserar som jurist’
’hon/han studerar utomlands som
stipendiat’.
För tillfällig sysselsättning används translativ. Se exempel 18 under detta kasus.
Minst lika vanligt är det att tillståndet avser beskaffenhet hos ämnen,
företeelser eller föremål:
18. supp tundub külmana
19. vesi voolab nirena
20. ilm püsib ilusana
’soppan verkar vara kall’
’vattnet strilar, rinner i en stråle’
’det vackra vädret håller i sig’
”vädret består som vackert”
21. uus mood vallutas laviinina maailma ’det nya modet erövrade världen
lavinartat’, ”som en lavin”
22. kasutame raamatut õpikuna
’vi använder boken som lärobok’
23. see kõlab hooplemisena
’det låter som skryt’, ”skrytande”.
Essiv kan dessutom uttrycka ändamål:
24. kuuri kasutati saunana
’skjulet användes som bastu’.
Allmänt tillståndsangivande substantiv i essiv kan används som satsadverbial:
25. reeglina on nii, et...
26. süsteem tervikuna ei toimi
27. pikaajalise töö tulemusena
’som regel är det så att...’
’systemet som helhet fungerar inte’
’som resultat av långvarigt arbete’.
237
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Tänk på att räkneordet üks, pronomen och adjektiv som attribut till ett
substantiv i terminativ ska stå i genitiv, inte essiv (nina-taga-regeln).
Den gäller i singular såväl som plural:
singular: ühe suure kauplusena
selle suure kauplusena
’såsom en stor affär’
’såsom den där stora affären’
plural:
’såsom några stora affärer’
’såsom de där stora affärerna’.
ühtede suurte kauplustena
nende suurte kauplustena
En närmare beskrivning av nina taga-regeln finns i kapitel 6, avsnittet
”Adverbiella kasus”.
238
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
13 Abessiv
Abessiv har ändelsen -ta. I singular läggs ändelsen till ordets böjningsstam = genitiv singular:
Ordtyp
õpik
number
lõpp
õnnelik
raskus
soolane
mõte
rikas
tuba
asi
pime
küünal
Översättning
’lärobok’
’nummer, siffra’
’slut, ände’
’lycklig’
’svårighet’
’salt(haltig)’
’tanke’
’rik’
’rum’
’sak, föremål’
’mörk; blind’
’levande ljus’
Genitiv singular
õpiku
numbri
lõpu
õnneliku
raskuse
soolase
mõtte
rikka
toa
asja
pimeda
küünla
Abessiv singular
õpikuta
numbrita
lõputa
õnnelikuta
raskuseta
soolaseta
mõtteta
rikkata
toata
asjata
pimedata
küünlata
I plural läggs kasusändelsen till genitiv plural-formen:
lõpp : lõppude+ta → lõppudeta
rikas : rikaste+ta → rikasteta
õpik : õpikute+ta → õpikuteta.
Hur abessiven används
Abessiv anger avsaknad eller frånvaro av någon eller något. Därmed uttrycker abessiv motsatsen till komitativ. Ett ord eller en ordgrupp i
abessiv motsvaras på svenska nästan alltid av prepositionen utan som
följs av ett nomen eller nomenordgrupp.
Ett nomen i abessiv kan föregås av prepositionen ilma ’utan’, som
styr abessiv. Det är emellertid inte obligatoriskt att använda ilma.
Det ord eller den ordgrupp som står i abessiv och som man saknar eller måste reda sig utan brukar ange medel eller redskap:
1. sõime (ilma) kahvlita
2. ma ei näe (ilma) prillideta
3. ta ei saa elada (ilma) arvutita
4. seda plekki (ilma) atsetoonita
ei eemalda
5. ära täna (ilma) mütsita välja mine!
’vi åt utan gaffel’
’jag ser inte utan glasögon’
’hon/han kan inte leva utan dator’
’den fläcken går inte att ta bort utan
aceton’
’gå inte ut utan mössa i dag!’
239
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Abessiv anger också att en verksamhet sker i avsaknad av ett visst sätt:
6. Piret sõi (ilma) isuta
7. töötan (ilma) rõõmuta, mõnuta
8. Epp vaatas mulle (ilma) vihata otsa
9. masin töötab (ilma) kärata
’Piret åt utan aptit’
’jag arbetar utan glädje, behag’
’Epp tittade på mig utan ilska’
’maskinen går utan att bullra’.
Abessiv kan även ange avsaknad av ett visst tillstånd:
10. Tiit lamas meelemärkuseta
’Tiit låg medvetslös’
”utan medvetande”.
Avsaknaden kan gälla frånvaro av en person:
11. mängi täna (ilma) kaaslaseta!
12. ma ei saa elada (ilma) sinuta
13. firma jäi (ilma) finantsjuhita
’lek utan kamrat idag!’
’jag kan inte leva utan dig’
’firman blev utan finanschef’.
Slutligen används abessiv också som attribut:
14. lasteta perekond
15. tasuta haridus
16. valveta riidehoid
17. lumeta talv
’familj utan barn’
’avgiftsfri utbildning’, ”utan avgift”
’obevakad garderob’
”utan bevakning”
’vinter utan snö’.
Tänk på att räkneordet üks, pronomen och adjektiv som attribut till ett
substantiv i abessiv ska stå i genitiv, inte abessiv (nina-taga-regeln).
Den gäller i både singular och plural:
singular: ühe suure kaupluseta
selle suure kaupluseta
plural:
’utan en stor affär’
’utan den där stora affären’
ühtede suurte kauplusteta ’utan några stora affärer’
nende suurte kauplusteta ’utan de där stora affärerna’.
En närmare beskrivning av nina taga-regeln finns i kapitel 6, avsnittet
”Adverbiella kasus”.
240
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
14 Komitativ
Komitativ har ändelsen -ga. I singular läggs ändelsen till ordets böjningsstam = genitiv singular:
Ordtyp
õpik
number
lõpp
õnnelik
raskus
soolane
mõte
rikas
tuba
asi
pime
küünal
Översättning
’lärobok’
’nummer, siffra’
’slut, ände’
’lycklig’
’svårighet’
’salt(haltig)’
’tanke’
’rik’
’rum’
’sak, föremål’
’mörk; blind’
’levande ljus’
Genitiv singular
õpiku
numbri
lõpu
õnneliku
raskuse
soolase
mõtte
rikka
toa
asja
pimeda
küünla
Komitativ singular
õpikuga
numbriga
lõpuga
õnnelikuga
raskusega
soolasega
mõttega
rikkaga
toaga
asjaga
pimedaga
küünlaga
I plural läggs kasusändelsen till genitiv plural-formen:
lõpp : lõppude+ga → lõppudega
rikas : rikaste+ga → rikastega
õpik : õpikute+ga → õpikutega.
Hur komitativen används
Komitativ är framförallt ett ”med-kasus”. Benämningen syftar på att ett
ord eller en ordgrupp i detta kasus ofta översätts till svenska med prepositionen med.
Komitativ anger i första hand medel och redskap, alltså något som
man använder för att utföra en handling:
1. ta lõikab noaga
2. töötab arvutiga
3. jalutab kepiga
4. joonistab pliiatsiga
5. püüdis spinninguga ahvena
6. näeb ainult prillidega
7. pese käsi seebiga!
’hon/han skär med kniv’
’arbetar med dator’
’promenerar med käpp’
’tecknar med blyerts’
’fångade en abborre med kastspö’
’ser bara med glasögon’
’tvätta händerna med tvål!’.
Medlet kan vara ett färd- eller transportmedel eller annan kommunikationskanal:
241
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
8. ta sõidab autoga, taksoga
9. ta sõidab lennukiga Tallinnasse
10. Epp purjetab jahiga merel
11. ta räägib telefoniga
’hon/han åker bil, tar en taxi’
’hon/han tar flyget till Tallinn’
’Epp seglar med en yacht på havet’
’hon/han talar i telefon’.
Komitativ anger också följeslagare, en person som det grammatiska
subjektet i satsen gör något tillsammans med eller som subjektet förs
samman med:
12. Tiit abiellus poliitikuga
13. poliitik kohtus valijatega
14. Epp ei suhtle naabritega
15. vaidleb vennaga
16. sa pahandad minuga põhjuseta
’Tiit gifte sig med en politiker’
’politikern träffade väljare’
’Epp umgås inte med grannarna’
’diskuterar/träter med brodern’
’du grälar på mig utan anledning’.
Om satsen uttrycker en handling som det grammatiska subjektet utför
tillsammans med eller i sällskap av någon, används ibland ambipositionen koos ’tillsammans’, men den är inte obligatorisk. Koos kan stå
både före och efter ordet för person:
17a. jalutab koos isaga
17b. jalutab isaga koos
’hon/han promenerar med [sin] far’
’hon/han promenerar med [sin] far’
18a. käis koos sõbraga kinos
18b. käis sõbraga koos kinos
’hon/han var på bio med en vän’
’hon/han var på bio med en vän’.
Förutom sin grundläggande med-funktion används komitativ i tidsuttryck för att ange hur lång tid en verksamhet eller ett skeende tagit eller
kommer att pågå:
19. laps õppis nädalaga ujuma
’barnet lärde sig simma på en vecka’
20. toit valmis kümne minutiga
’maten blev färdig på tio minuter’
21. Epp jäi aastatega üha nõrgemaks ’Epp blev allt svagare med åren’.
En ytterligare funktion som ett ord eller en ordgrupp i komitativ har är
att ange sätt eller tillstånd:
22. töötame rõõmuga, mõnuga
23. meid võeti rõõmuga vastu
24. ta tegi seda meelega
25. kõnet anekdoodiga lõpetama
26. lahkusin pika ninaga
’vi arbetar med glädje, behag’
’vi blev emottagna med glädje’
’hon/han gjorde det med flit’
’avsluta talet med en anekdot’
’jag gav mig iväg snopen’
”med lång näsa”
27. harjub uue olukorraga
’vänjer sig vid den nya situationen’
28. laulja võlus meid oma tugeva
’sångaren förtrollade oss med sin
häälega
starka röst’
29. see on seadusega lubatud/keelatud ’det är tillåtet/förbjudet i lag’.
242
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Komitativ kan även ange orsak eller villkor:
30. buss ei sõida külma ilmaga
31. tugeva tuulega ei tohi minna
merele
’bussen åker inte om det är kallt ute’
”med kallt väder”
’när det är stark vind får man inte gå
till sjöss’.
Slutligen används komitativ också som attribut för att ange samhörighet eller tillhörighet:
32. ühendus saartega on katkenud
33. vaas lilledega
34. piimaga kohv
35. habemega mees
36. maasikamoosiga jäätis
’förbindelsen med öarna har brutits’
’en vas med blommor’
’kaffe med mjölk’
’en skäggig man’, ”med skägg”
’glass med jordgubbssylt’.
Tänk på att räkneordet üks, pronomen och adjektiv som attribut till ett
substantiv i komitativ ska stå i genitiv, inte komitativ (nina-taga-regeln). Regeln gäller i såväl singular som plural:
singular: ühe suure kauplusega
selle suure kauplusega
plural:
’med en stor affär’
’med den där stora affären’
ühtede suurte kauplustega ’med några stora affärer’
nende suurte kauplustega ’med de där stora affärerna’.
En närmare beskrivning av nina taga-regeln finns i kapitel 6, avsnittet
”Adverbiella kasus”.
243
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
Vilket kasus ska jag använda?
Följande uppställning är avsedd att vara en hjälp vid val av kasus. Leta
under ”Funktion” efter den beskrivning som bäst passar in på det som
du vill uttrycka, se i högerspalten vilket kasus som uttrycker detta, gå
tillbaka till beskrivningen av kasuset tidigare i kapitlet och jämför med
exempelsatserna där. Se även sakregistret i slutet av boken.
FUNKTION
KASUS
adressat (den man ger eller säger något till) i en normalsats
adressat i en normalsats (endast med vissa verb)
adressat i en upplevarsats
adressat (den som upplever något) i en upplevarsats
allativ
adessiv
adessiv
allativ
apposition som kategoriserar ett substantiv
partitiv
attribut: uttrycker ägande och tillhörighet eller kategoriserar
attribut: uttrycker samhörighet eller tillhörighet
attribut: karakteriserande
attribut: den eller det man jämför med
attribut: anger vad huvudordet är gjort av
attribut: anger vad huvudordet saknar
genitiv
komitativ
elativ
genitiv
elativ
abessiv
avsändare: källan för någon handling, någon som ger
ablativ
beskaffenhet hos ett ämne, en företeelse eller ett föremål
essiv
distansering: något man undviker eller avstår från
elativ
evenemang se verksamhet
frånvaro av en person
färdmedel eller kommunikationsmedel som man använder
följeslagare: någon som man gör något tillsammans med
förnamn före böjt släktnamn
abessiv
komitativ
komitativ
nominativ
gräns för omfattningen eller spännvidden av något
terminativ
helhet som något är en del av
elativ
impersonell konstruktion: den handlande
genitiv
jämförelse: den som jämförs
jämförelse: det som något jämförs med
jämförelse: det som något jämförs med (attribut)
nominativ
elativ
genitiv
kläder: ta på sig ett klädesplagg
kläder: ha klädesplagg på sig
kläder: ta av sig ett klädesplagg
illativ
inessiv
elativ
källan eller ursprunget till något
elativ
likhet: likna någon
lägre uppskattning el. lägre position i förhållande till annat
illativ
allativ
244
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
FUNKTION
KASUS
medel, redskap som man använder för att utföra en handling komitativ
medel, redskap som man saknar eller måste reda sig utan
abessiv
medel, redskap (ålderdomligt)
adessiv
objekt: partitivt verb
objekt: resultativt verb i impersonalis
objekt: resultativt verb i imperativ
objekt: resultativt verb, fullbordad handling, artnamn i sing.
objekt: resultativt verb, fullbordad handling, artnamn i plural
objekt: resultativt verb, predikatet i nekande form
objekt: resultativt verb, pågående handling
partitiv
nominativ
nominativ
genitiv
nominativ
partitiv
partitiv
objektsliknande funktion
objektsliknande tids- och mängduttryck: räkneord utom üks
objektsliknande tids- och mängdutryck: üks
objektsliknande tids- och mängduttryck: substantivet
elativ
nominativ
genitiv
partitiv
ordningstal i oblikt kasus: förleden
genitiv
orsak, skäl
orsak, villkor
elativ, adessiv
komitativ
plats: förflyttning mot ett begränsat rum, inkl. ortnamn
plats: förflyttning mot något utsträckt, inkl. ortnamn
plats: förflyttning i en viss riktning
plats: befintlighet i ett begränsat rum, inkl. ortnamn
plats: befintlighet på något utsträckt, inkl. ortnamn
plats: befintlighet i en viss riktning
plats: förflyttning från ett begränsat rum, inkl. ortnamn
plats: förflyttning från något utsträckt, inkl. ortnamn
plats: förflyttning längs en väg eller en rutt
plats: förflyttning genom en öppning
plats: referenspunkt
plats: gräns
illativ
allativ
allativ
inessiv
adessiv
adessiv
elativ
ablativ
elativ
elativ
elativ
terminativ
predikativ (normalfallet)
predikativ: kategoriserande eller uttrycker samband
predikativ: anger vad något är tillverkat av
nominativ
partitiv
elativ
rektionskasus till de flesta postpositionerna
rektionskasus till de flesta prepositionerna
genitiv
partitiv
sammansatt räkneord i oblikt kasus: förleden
satsinledande adverbial i målsatser
genitiv
elativ
siffer- och mängduttryck: det kvantifierade substantivet
siffer- och mängduttryck: siffran eller mängdordet
partitiv
nominativ
självständig nominativ: det ej platsangivande substantivet
självständig nominativ: det platsangivande substantivet
nominativ
inessiv, adessiv
245
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
FUNKTION
KASUS
subjekt i normal-, upplevar- och tillståndssatser
subjekt (bestämt) i jakande existential- eller ägarsats
subjekt (obestämt) i jakande existential- eller ägarsats
subjekt i negerad existential- eller ägarsats
subjekt: sifferuttryck med üks som subjekt el. predikativ
nominativ
nominativ
partitiv
partitiv
nominativ
syfte (se även ändamål)
sysselsättning se verksamhet
translativ
sätt på vilket en verbhandling utförs (instrumentellt)
sätt på vilket en handling sker
sätt på vilket någon gör något
sätt på vilket någon gör något
sätt: avsaknad av ett visst sätt
inessiv
elativ
adessiv
komitativ
abessiv
tid: datumangivelse som subjekt
tid: datumangivelse som attribut
tid: när något inträffar, inklusive datum
tid: när något börjar, startpunkten
tid: ny tidpunkt
tid: hur länge något kommer att pågå
tid: något sker under ett tidsskede
tid: något upprepas med jämna mellanrum
tid: utsräckning framåt i tiden, tidsmässigt syfte
tid: upprepning
tid: tidsmässig förflyttning
tid: från–till
tid: gräns
tid: ålder då något inträffar
nominativ
genitiv
adessiv
elativ
allativ
komitativ
inessiv
inessiv
translativ
adessiv
illativ
elativ, terminativ
terminativ
ablativ
tillhörighet till någon kategori
tillstånd: målet för nytt tillstånd, inkl. nytt språk
tillstånd: resultatet av en tillståndsförändring
tillstånd, ställning eller befattning som någon hamnar i
tillstånd: fysiskt el. mentalt som någon befinner sig i
tillstånd: befintlighet i ett tillstånd, inkl. ett språk
tillstånd: befintlighet
tillstånd: avsaknad av ett visst tillstånd hos någon
tillstånd: utgångsläget vid tillståndsförändring, inkl. ett språk
tillstånd i betydelsen ’med avseende på’
tillstånd som satsadverbial
illativ
illativ
allativ
translativ
essiv
inessiv
adessiv
abessiv
elativ
ablativ
essiv
tilltal
titel före böjt egennamn
nominativ
nominativ
uppdelning i kategorier
upprepning: antalet gånger eller tidsmässigt
illativ
adessiv
246
Kapitel 7: Enskilda kasus inpå livet
FUNKTION
KASUS
verksamhet som man är på väg till el. blir indragen i
verksamhet som man deltar i eller bevistar
verksamhet som man varaktigt utövar, inkl. yrke
verksamhet som man tillfälligt utövar, inkl. yrke
verksamhet som man avlägsnar sig från
verksamhetsområde
allativ
adessiv
essiv
translativ
ablativ
inessiv
yrke, varaktig sysselsättning
essiv
ålder
ablativ, essiv
ägaren i en ägarsats
ägare i en normalsats: den som något tillhör
adessiv
allativ
ämne som något är tillverkat eller består av
ändamål (se även syfte)
elativ
essiv
247
Kapitel 8: Verbformer
E
stniska verb har visserligen fler formkategorier än nomen, men
verbsystemet är betydligt mer regelbundet än nomensystemet
och undantagen få.
I kapitlets första avsnitt ges en översikt över estniskans fem formkategorier för verb. Där förklaras också skillnaden mellan finita och
infinita former. Det är de finita verben som böjs och fungerar som predikat i en sats. De infinita formerna böjs normalt inte och har andra
användningsområden, mest som utfyllnad till finita verb.
I de följande avsnitten presenteras de fem formkategorierna för finita
verb närmare: person, tempus, modus, diates och negation. Varje kategori förklaras och exemplifieras. Vi ser också på hur formerna i varje
kategori bildas. Eftersom estniska är ett ändelsespråk, innebär det i
praktiken att vi lär känna de ändelser som används för att bilda de olika
formerna.
Avsnitt 7 behandlar de infinita formerna och hur de bildas. I avsnitt 8
redogörs för hur de används. Det avsnittet är tänkt att i första hand fungera som uppslagsdel. Därför kan det vara klokt att inledningsvis nöja sig
med att bara skumma igenom det.
248
Kapitel 8: Verbformer
1 Vilka slags verbformer finns?
Verbformer är antingen finita eller infinita. En finit verbform har till
uppgift att vara predikat, medan en infinit form i första hand används
tillsammans med en finit form, som ett komplement eller utvidgning till
denna.
En ytterligare viktig skillnad mellan finita och infinita verbformer
gäller själva formen. De finita formerna kan sägas vara renodlade verb:
De böjs alltid i någon eller några av verbböjningskategorierna. Estniska
har fem sådana kategorier:
person:
första, andra, tredje i singular och plural
tempus:
presens, preteritum, imperfekt, perfekt, pluskvamperfekt
modus:
indikativ, konditionalis, imperativ, mediativ, jussiv
diates:
personalis, impersonalis
jakande eller nekande form.
Kategorierna som sådana är säkerligen bekanta, utom diates. Benämningen motsvarar svenskans distinktion mellan aktivum och passivum.
Termerna förklaras annars efterhand i särskilda avsnitt nedan.
De infinita formerna böjs inte som verb: De är antingen oböjliga eller
böjs som nomen, dvs. i kasus, mer sällan i numerus. De infinita former
som ändå kan sägas ha särskild tempusform, participen, uppträder bara
tillsammans med ett finit verb, exempelvis i de sammansatta tidsformerna perfekt och pluskvamperfekt.
De infinita formerna förklaras och beskrivs närmare i avsnitten ”Infinita former” och ”Vad uttrycker de infinita formerna?” i slutet av detta
kapitel.
249
Kapitel 8: Verbformer
2 Person
Person är en verbböjningskategori som används för att visa att en verksamhet utgår från, riktar sig till eller omtalar en viss handlande. Den
eller de som handlingen utgår från kallas första person, den eller de som
handlingen direkt riktar sig till eller som tilltalas kallas andra person,
medan den, det eller de som bara omtalas kallas tredje person.
På estniska uttrycker man kategorin person med personändelse.
Ändelsen fogas antingen direkt till en verbstam (i indikativ presens)
eller till en tempus- eller modusmarkör. Också personliga pronomina
uttrycker person. Se tabell 8:1.
Tabell 8:1. Estniskans personkategori (i indikativ presens).
Person
Sg. 1
Sg. 2
Sg. 3
Pl. 1
Pl. 2
Pl. 3
Ändelse
-n
-d
-b
-me
-te
-vad
Personligt pronomen
ma, mina
sa, sina
ta, tema
me, meie
te, teie
nad, nemad
Översättning
’jag’
’du’
’hon/han’
’vi’
’ni’
’de’
När man på estniska gör referens till deltagarna i en handling eller talsituation, är användning av personändelse obligatorisk. Pronomenet kan
man däremot ofta reda sig utan, särskilt första och andra personens pronomen. Det är endast i negerade former och i vissa modus som man
måste använda personligt pronomen för att markera person. Personböjning är med andra ord det primära uttryckssättet för kategorin person. Till skillnad från estniska saknar nutida standardsvenska personböjning.
Personkategorin finns i singular och plural. Första person singular
betecknar den talande, alltså ’jag’. Ändelsen är -n och motsvarande
personliga pronomen ma och mina ’jag’.
Första person plural anger de personer som den talande jämte sig
själv vill inkludera. Ändelsen är -me i indikativ och lång konditionalis, -m i imperativ; motsvarande pronomen är me och meie ’vi’.
Andra person singular är den person som talaren direkt vänder sig
till. Ändelsen är -d i indikativ och lång konditionalis, ingen ändelse i
imperativ; motsvarande pronomen är sa och sina ’du’.
I plural vänder sig talaren till flera personer. Ändelsen är då -te i indikativ och lång konditionalis, ingen ändelse i imperativ. Motsvarande
pronomen är te och teie ’ni’. Andra person plural används även som
250
Kapitel 8: Verbformer
”respektpronomen”: vid hövligt tilltal av en person som är betydligt
äldre än en själv eller som man inte känner sedan tidigare.
Tredje personen, slutligen, anger den eller de andra personer eller
företeelser (den eller de) som talaren inte inkluderar eller vänder sig till,
en ”hon/han-form”. Ändelsen är i singular -b för indikativ presens, ingen ändelse i indikativ imperfekt, lång konditionalis och imperativ. Motsvarande pronomen är ta och tema ’hon/han’.
I plural är ändelsen -vad i indikativ presens, men -d i indikativ imperfekt och lång konditionalis; nad och nemad ’de, dom’ är det motsvarande personliga pronomenet. I äldre språk var personändelsen för tredje person plural -vad, precis som i indikativ presens.
Andra och framför allt tredje person singular används ibland också
utan bestämd referens till person. Exempel på sådan allmän generisk
användning finner vi i uttryck som kui istud ja töötad… ’när man:
(”du”) sitter och arbetar’, tuleb töötada ’man (”hon/han”) måste arbeta,
här måste det arbetas’.
I valet mellan lång eller kort form av personligt pronomen är de
korta formerna de vanliga och neutrala. De långa används då man behöver framhäva personen: elan eller ma elan betyder ’jag lever, bor’,
men mina elan ’det är jag som lever, bor’.
Unipersonella verb
Några estniska verb används normalt bara i en enda form: indikativ
tredje person singular (presens eller imperfekt). Därför kallas de unipersonella verb.
Hit hör verb som betecknar olika slags vädertyper, tillstånd, processer och ljud- eller ljusförnimmelser:
müristab
tuiskab
koidab
’det åskar, åskan går’
’det yr (snö)’
’det gryr, (solen) går upp’
kohiseb
praksub
heliseb
’det brusar’
’det sprakar’
’det ringer’
helendab
õitseb
’det skimrar, lyser’
’står i blom, blommar’
ilmneb
sügeleb
’det visar sig (vara)’
’det kliar’
(mulle) piisab
(mul) iiveldab
’det räcker (för mig), jag har fått nog’
’(jag) mår illa, jag kväljs’.
251
Kapitel 8: Verbformer
Det gemensamma för denna typ av verb är att de uttrycker en handling
eller ett skeende som inte framkallas av någon människa. Verben konstrueras därför inte heller med något subjektsord som betecknar levande
varelse, även om subjektsord som sådant i vissa fall är fullt tänkbart:
süda iiveldab, ”hjärtat kväljs”, hommik koidab ’morgonen gryr’, telefon
heliseb ’telefonen ringer, det ringer i telefonen’, meri kohiseb ’havet
brusar’.
En annan egenhet med dessa verb är att verbformen i sig, ensam, kan
utgöra en hel sats, se avsnittet ”Stommen i en sats: predikatsverbet” i
kapitel 12. Verben i fråga har också begränsad böjning (förutom att de
bara används i tredje person singular): Man använder dem inte i impersonalis. Närmare om impersonalis i avsnittet ”Att göra den handlande tydlig eller otydlig: diates” längre fram i detta kapitel.
252
Kapitel 8: Verbformer
3 Tidsformer: tempus
Tempus är den verbböjningskategori som relaterar en handling i förhållande till talögonblicket eller någon annan handling.
Om ett talögonblick tidsmässigt sammanfaller med en handling kallas detta presens: elan ’jag lever, bor’. Om den omtalade händelsen
inträffar före talögonblicket talar man om preteritum: elasin ’jag
levde, bodde’, olen elanud ’jag har levt, bott’, olin elanud ’jag hade
levt, bott’. Preteritum är således en sammanfattande benämning på alla
slags tempus för förfluten tid. Om händelsen kommer att äga rum efter
det att yttrandet fälls, kallas detta futurum.
Grafiskt skulle man kunna åskådliggöra de tre huvudkategorierna för
tempus på följande sätt, där O står för talögonblick och × för handling:
×O
⊗
O×
preteritum
presens
futurum
Såväl svenska som estniska har två enkla och två sammansatta tempus.
Enkla tempus är presens för närvarande och kommande tid, och imperfekt för förfluten tid. Sammansatta tempus är perfekt, olen elanud ’jag har levt, bott’, och pluskvamperfekt, olin elanud ’jag hade
levt, bott’. Möjligen kan man se svenskans konstruktion med kommer+
infinitiv, jag kommer att bo, som ett tredje sammansatt tempus. Annars
använder man presens för framtid i såväl svenska som i estniska. Överhuvudtaget överensstämmer estniskans och svenskans bruk av tempus
väl med varandra.
Imperfekt, perfekt och pluskvamperfekt används alla för händelser
som ägt rum före talögonblicket. Man skulle därför kunna kalla dem
dåtidstempus.
Imperfekt är ett berättande tempus. Det innebär att formen ofta markerar att talaren eller den skrivande betraktar händelsen löpande, parallellt med att den inträffade, och att händelsen inte har något sammanhang med talögonblicket: Piret sõitis Tartusse ’Piret åkte till Tartu’.
Imperfekt används också som ”påminnelseform” i uttryck som kuidas
oli teie/sinu nimi? ’hur var namnet?’, ”hur var ert/ditt namn?”
Perfekt innebär att en händelse eller skeende i det förflutna betraktas
ur förflutenhetsperspektiv och fortfarande är aktuell för den talandes
eller skrivandes nutid, ”nutid i det förflutna”, eller framtid, ”framtid i
det förflutna”. Det innebär att den talande eller skrivande uppfattar skeendet eller handlingen som avslutad: näostki on näha, et oled kõvasti
tööd teinud ’man kan se av (ditt) blotta ansikte att du har arbetat hårt’,
253
Kapitel 8: Verbformer
”till och med av ansiktet är att se att du hårt arbete gjort” (nutid),
homseks olen selle töö lõpetanud ’jag kommer att ha avslutat det här
arbetet till imorgon’ (framtid).
Pluskvamperfekt, slutligen, används då en handling i det förflutna
tidsmässigt ligger före en handling som i samma utsaga uttrycks med
imperfekt, ”förfluten tid i det förflutna”. Ur den talandes eller skrivandes synpunkt sett har pluskvamperfekthandlingen fullbordats före en
annan handling eller annan tidpunkt i det förflutna: näostki võis näha, et
olid kõvasti tööd teinud ’man kunde av (ditt) blotta ansikte se att du
hade arbetat hårt’.
Användningen av estniskans fyra tempus kan sammanfattas på följande sätt, där pilen representerar en tidsaxel, H markerar tidpunkten då
den omtalade händelsen ägde rum, T står för talögonblicket och O för
observationsögonblicket:
PRESENS
Piret elab Tartus
HTO
–––––––––––→
’Piret bor i Tartu’
IMPERFEKT
Piret elas Tartus
HO
T
–––––––––––→
’Piret bodde i Tartu’
PERFEKT
Piret on elanud Tartus
H
TO
–––––––––––→
’Piret har bott i Tartu’
PLUSKVAMPERFEKT
Piret oli elanud Tartus
H
O
T
–––––––––––→
’Piret hade bott i Tartu’.
Hur man bildar tempus
De estniska presensformerna har ingen särskild tempusmarkör. Imperfekt uttrycks antingen med ändelsen
-si+personändelse, men bara -s i tredje person singular
eller
-i+personändelse, bara -i i tredje person singular.
Normalfallet är si-ändelse och exemplifieras i tabell 8:2.
Märk sammanfallet mellan verbformerna i imperfekt för andra person singular (elasid) och tredje person plural (elasid). För att skilja dem
åt måste man använda personligt pronomen: sa elasid, nad elasid.
254
Kapitel 8: Verbformer
Tabell 8:2. Presens och imperfekt av verbet elama ’leva; bo’
Presens
elan
elad
elab
elame
elate
elavad
Imperfekt
’jag bor’
’du bor’
’hon/han bor’
’vi bor’
’ni bor’
’de bor’
elasin
sa elasid
elas
elasime
elasite
nad elasid
’jag bodde’
’du bodde’
’hon/han bodde’
’vi bodde’
’ni bodde’
’de bodde’
Imperfektens i-ändelse förekommer endast med ett fåtal, men högfrekventa verb, nämligen
(a) enstaviga stammar som slutar på -s, som tõusma ’stiga upp, resa
sig’:
tõusin
sa tõusid
tõusis
’jag reste mig’
’du reste dig’
’hon/han reste sig’
tõusime
tõusite
nad tõusid
’vi reste oss’
’ni reste er’
’de reste sig’
(b) enstaviga stammar som slutar på lång vokal utom -ii och -üü, som
jääma ’bli’:
jäin
sa jäid
jäi
’jag blev’
’du blev’
’hon/han blev’
jäime
jäite
nad jäid
’vi blev’
’ni blev’
’de blev’.
OBS! Om vokalen är oo eller öö ändras den i imperfekt till õ, som i
too(ma) ’hämta’ : tõin ’jag hämtade’, söö(ma) ’äta’ : sõin ’jag åt’;
(c) tvåstaviga stammar som slutar på vokalen e, dvs. ole(ma) ’vara; ha;
finnas’, tege(ma) ’göra’, tule(ma) ’komma’, pese(ma) ’tvätta’, pane(ma)
’sätta, ställa, lägga’, näge(ma) ’se’, och verbet pida(ma) ’vara tvungen,
måste’:
olin
sa olid
oli
’jag var, hade’
’du var, hade’
’hon/han var, hade’
olime
olite
nad olid
’vi var, hade’
’ni var, hade’
’de var, hade’.
Sammansatta tempus bildas med hjälpverb, för estniskans vidkommande presens- respektive imperfektformerna av ole-verbet, följt av ett
nud-particip (= personellt preteritum particip). Systemet är i princip
detsamma som det svenska, fast svenska använder ha-verbet, inte vara,
som hjälpverb. Se tabell 8:3.
255
Kapitel 8: Verbformer
Tabell 8:3. Perfekt och pluskvamperfekt av verbet elama ’leva, bo’.
Perfekt
Pluskvamperfekt
olen elanud
oled elanud
ta on elanud
oleme elanud
olete elanud
nad on elanud
’jag har bott’
’du har bott’
’hon/han har bott’
’vi har bott’
’ni har bott’
’de har bott’
olin elanud
sa olid elanud
oli elanud
olime elanud
olite elanud
nad olid elanud
’jag hade bott’
’du hade bott’
’hon/han hade bott’
’vi hade bott’
’ni hade bott’
’de hade bott’
Anm. Märk sammanfallet mellan verbformerna i imperfekt för andra person
singular (olid elanud) och tredje person plural (olid elanud). För att skilja dem
åt måste man använda personligt pronomen: sa olid elanud, nad olid elanud.
En viktig funktion som ole-verbet fyller, är med andra ord att vara
hjälpverb när man bildar sammansatta tempus. Det används dessutom
som ”vanligt” verb och betyder då ’vara’, ’finnas’ eller ’ha’. Eftersom
det är ett högfrekvent verb med en delvis oregelbunden böjning, är det
viktigt att lära sig att böja det i indikativ presens och imperfekt. Jämför
formerna för tredje person med motsvarande former av ett regelbundet
verb som ela(ma) ’(att) leva, bo’ i tabell 8:2.
Tabell 8:4. Presens och imperfekt av ole-verbet.
Presens
olen
oled
ta on
oleme
olete
nad on
Imperfekt
’jag är’
’du är’
’hon/han är’
’vi är’
’ni är’
’de är’
olin
sa olid
oli
olime
olite
nad olid
’jag var’
’du var’
’hon/han var’
’vi var’
’ni var’
’de var’
Anm. Märk sammanfallet mellan verbformerna i presens för tredje person
singular (on) och plural (on) samt i imperfekt andra person singular (olid) och
tredje person plural (olid). För att skilja dem åt måste man använda personligt
pronomen: ta on, nad on; sa olid, nad olid.
I presens och imperfekt av mine(ma) ’gå’ används en avvikande ordstam: lähe- respektive läk-; se uppställningen i tabell 8:5. Närmare om
böjningen av detta verb på sidan 317.
256
Kapitel 8: Verbformer
Tabell 8:5. Presens och imperfekt av mine-verbet.
Presens
lähen
lähed
läheb
läheme
lähete
lähevad
Imperfekt
’jag går’
’du går’
’hon/han går’
’vi går’
’ni går’
’de går’
läksin
sa läksid
läks
läksime
läksite
nad läksid
’jag gick’
’du gick’
’hon/han gick’
’vi gick’
’ni gick’
’de gick’
Anm. Märk sammanfallet mellan verbformerna i imperfekt för andra person
singular (läksid) och tredje person plural (läksid). För att skilja dem åt måste
man använda personligt pronomen: sa läksid, nad läksid.
Fenomenet att vissa böjningsformer av ett ord har en stam och andra
former en annan (eller kanske fler), varvid de båda ordstammarna är
etymologiskt obesläktade, kallas suppletiv böjning. Sådan böjning
förekommer i många andra språk. Ett exempel i svenska är adjektivet
liten som har bestämd form lilla, i plural heter små och kompareras
mindre, minst.
257
Kapitel 8: Verbformer
4 Talarens inställning till satsens innehåll: modus
Modus anger hur talaren förhåller sig till innehållet i det sagda. Estniska
har fem modus: indikativ, konditionalis, imperativ, mediativ och jussiv.
Därmed förfogar estniska över fler kategorier än svenskans indikativ,
imperativ och sällan brukade konjunktiv. Vad använder man denna
modusrikedom till, kan man fråga sig.
Modus uttrycker antingen faktisk handling, uppmaning eller önskan.
En del modus används när en talare vänder sig direkt till någon annan.
Talaren är i sådana fall själv källan för budskapet, det är fråga om en
direkt utsaga. Andra modus förmedlar ett budskap som talaren har fått
från en tredje person; utsagan är indirekt. Utifrån dessa båda indelningsgrunder (vad moduset uttrycker och hur budskapet förmedlas) bildar de
fem moduskategorierna ett tydligt mönster, se tabell 8:6.
Tabell 8.6. Estniskans moduskategorier.
Moduset uttrycker Direkt till den/de tilltalade
Förmedlat budskap
Faktisk handling: Indikativ
Mediativ
Uppmaning:
Imperativ
Jussiv
Önskan:
Konditionalis (varken direkt eller indirekt utsaga)
Två modus används för direkt utsaga och har varsin parhäst för indirekt
(förmedlande) utsaga. Med en verbform i indikativ konstaterar talaren
rätt och slätt faktum: Piret koristab ’Piret städar’. Om formen ändras till
mediativ blir den information som utsagan innehåller indirekt, förmedlad: Piret koristavat ’Piret påstås städa’. Talaren markerar därmed att
hon eller han har hört av någon tredje person att Piret städar.
På samma sätt som mediativ och indikativ hör samman, är jussiv en
indirekt motsvarighet till imperativ. Imperativ anger att den befallande
vänder sig direkt till den som förväntas utföra befallningen: korista
tuba! ’städa rummet!’ Jussiv används i de fall då befallningen förmedlas
av någon: ta koristagu tuba! ’hon/han må städa rummet!; se till så att
hon/han städar rummet!’ Den befallande säger således till någon att
vidarebefordra befallningen; den person som utgör mellanled är inte den
som själv förväntas utföra befallningen. Ändelsen i jussiv är dessutom
ursprungligen en imperativändelse.
Estniskans femte modus, konditionalis, faller utanför mönstret genom att vara varken ett direkt eller indirekt modus.
Men låt oss nu övergå till att syna estniskans modus lite närmare i
sömmarna.
258
Kapitel 8: Verbformer
Faktisk handling: indikativ
Indikativ anger att handlingen uppfattas som faktisk eller verklig: koristan tuba ’jag (håller på och) städar rummet; jag kommer att städa
rummet’. Moduset har ingen särskild ändelse och kan därför anses vara
”nollkategori” bland alla modus.
Ett verb i indikativ böjs i person (tre i singular, tre i plural), tempus
(presens, imperfekt, perfekt och pluskvamperfekt), i diates (personalis
och impersonalis) samt i jakande och nekande form. Indikativen är därmed den mest formrika av estniskans modus. Samtliga böjningsformer
av tre verb ges i bilaga 2 i slutet av boken.
Att ställa villkor: konditionalis
Konditionalis uttrycker att talaren upplever handlingen som icke-faktisk
eller irreal. Något verkligt eller inbillat ställer villkor för förverkligandet
av handlingen och därför är förverkligandet orealistiskt: ma koristaksin
tuba, aga mul pole praegu aega ’jag skulle städa rummet, men jag har
inte tid just nu’. På svenska motsvaras konditionalis av konstruktioner
som skulle+infinitiv (skulle städa), men några verb har speciella konjunktivformer, exempelvis finge, ginge, komme och vore, som motsvarar estniskans konditionalis. Andra och tredje personens konditionalisformer kan uttrycka hövlig uppmaning: kas sa ulataksid mulle noa?
’skulle kunna räcka mig kniven?, räck mig kniven, är du snäll’.
Det speciella med konditionalis är att den har två formvarianter: en
lång och en kort. Den långa innebär att verbstammen följs av konditionalismarkören -ksi+personändelse: koristaksin/ma koristaksin ’jag skulle städa’. Eftersom personen uttrycks genom personändelsen, behöver
inte personligt pronomen användas, utom i andra person singular och
tredje person plural.
Kort konditionalis formas i alla personer med obligatoriskt personligt
pronomen och verbstam följd av konditionalismarkören -ks: ma koristaks. Det personliga pronomenet är här nödvändigt eftersom det annars
inte finns något annat element som skulle uttrycka person. Se tabell 8:7.
Tabell 8:7. Lång och kort konditionalis.
Person Ändelse Långform
Kortform
Översättning
Sg. 1
Sg. 2
Sg. 3
Pl. 1
Pl. 2
Pl. 3
ma koristaks
sa koristaks
ta koristaks
me koristaks
te koristaks
nad koristaks
’jag skulle städa’
’du skulle städa’
’hon/han skulle städa’
’vi skulle städa’
’ni skulle städa’
’de skulle städa’
-ksi+n
-ksi+d
-ks
-ksi+me
-ksi+te
-ksi+d
koristaksin
sa koristaksid
ta koristaks
koristaksime
koristaksite
nad koristaksid
259
Kapitel 8: Verbformer
Som synes är de långa formerna i andra person singular och tredje person plural helt lika. För att undvika missförstånd brukar man därför använda personligt pronomen för att skilja dessa båda former åt: sa koristaksid ’du skulle städa’, nad koristaksid ’de skulle städa’.
Valet mellan kort eller lång form i konditionalis är fritt. Ingendera
formen innebär någon skillnad i betydelse.
Ett verb i konditionalis böjs i person (tre vardera i singular och plural), två tempus (presens och preteritum), diates (personalis och impersonalis) samt i jakande och nekande form. (Se bilaga 2 i slutet av
boken.)
Direkt befallning eller uppmaning: imperativ
Imperativ används för uppmaning och befallning som riktas direkt till
någon: Korista tuba! ’städa rummet!’
Precis som fallet är i svenska, har estniskans imperativ ingen form i
första person singular.
Andra person singular (”du-formen”) bildas med stammen för presens indikativ. Eller annorlunda uttryckt: För att bilda jakande imperativ
andra person singular ska man utgå från jakande presens indikativ, men
stryka personändelsen:
tuled ’du kommer’
loed ’du läser’
istud ’du sitter’
→ tule! ’kom!’
→ loe! ’läs!’
→ istu! ’sitt!’.
I övriga personer markeras imperativ av en ändelse som antingen är
mjuk eller hård. Den mjuka ändelsen inleds med -g och den hårda
med -k. Klusilen följs av -em, -e eller -u, beroende på person. Ändelserna är alltså -gu eller -ku, -gem eller -kem och -ge eller -ke. Se tabell
8:8. I tabellen används verben elama och hüppama för att exemplifiera
ändelsevariationen i samtliga imperativformer.
260
Kapitel 8: Verbformer
Tabell 8:8. Ändelserna i imperativ.
Person Ändelse
Exempel
Översättning
Sg. 2
Ø
Sg. 3
-gu/-ku
ela!
hüppa!
ta elagu!
ta hüpaku!
’lev (du)!’
’hoppa (du)!’
’hon/han leve!’
’låt henne/honom hoppa!’
Pl. 1
-me/-gem/-kem elame!/elagem!
hüppame!/hüpakem!
-ge/-ke
elage!
hüpake!
-gu/-ku
nad elagu!
nad hüpaku!
Pl. 2
Pl. 3
’låt oss leva!’
’låt oss hoppa!’
’lev(ni)!’
’hoppa (ni)!’
’låt dem leva!’
’låt dem hoppa!’
En av imperativformerna måste kommenteras särskilt: första person
plural. Formen har tre olika ändelsevarianter: -me, -gem och -kem. De så
att säga regelbundna formvarianterna är -gem och -kem. De består av
imperativmarkören -ge-/-ke- som följs av personändelsen -m. Ändelsen
är emellertid lite högtidlig och används numera knappast i vardagliga
sammanhang. Lika lite som en svensk skulle säga låtom oss städa! annat än i skämtsamt syfte, lika lite skulle en yngre est normalt utbrista:
koristagem! I stället för -gem/-kem används i vardagliga samtal motsvarande form för presens indikativ: koristame! ’låt oss städa!’, ’kom så
städar vi!’, hakkame peale! ’låt oss sätta igång!’, veame kihla! ’låt oss
slå vad!’, lähme koju! ’låt oss gå hem!’ Observera formen lähme ’låt oss
gå!’ i stället för den normala presensformen läheme ’vi går’; den ”högtidliga” varianten av imperativ är mingem ’låtom oss gå!’
Märk också att man för tredje person singular och plural använder en
och samma ändelse, -gu/-ku. För att skilja de båda formerna åt används
personligt pronomen: ta elagu! ’hon/han leve!’ – nad elagu! ’de leve!’;
ta hüpaku! – nad hüpaku!
Valet mellan mjuk ändelsevariant (-g-) och hård (-k-) följer formen
för da-infinitiv. Om da-infinitiven har markören -da eller -a används
mjuk ändelse:
koristada ’städa’: koristagem, koristage, koristagu
käia ’gå’: käigem, käige, käigu
och om da-infinitiven har markören -ta blir imperativmarkören hård
hüpata ’hoppa’ : hüpakem, hüpake, hüpaku.
Regeln skulle kunna sammanfattas med frasen ”mjuk med mjuk och
hård med hård” ändelse, se tabell 8:9.
261
Kapitel 8: Verbformer
Tabell 8:9. Valet mellan mjuk och hård ändelsevariant i imperativ och jussiv.
Ändelse i da-infinitiv Ändelse i imperativ
da eller a
ta
g- (gem, ge, gu)
k- (kem, ke, ku)
Ett verb i imperativ böjs i person (två i singular och tre i plural) samt i
jakande och nekande form. Se bilaga 2 i slutet av boken.
Indirekt befallning eller uppmaning: jussiv
Jussiv uttrycker indirekt uppmaning eller befallning. Talaren antingen
låter någon förmedla en befallning till en tredje person eller återger en
befallning eller uppmaning från en tredje person: ”säg åt dem att...”. Ett
yttrande som Piret ütles, et ma mingu arsti juurde ’Piret sa att jag borde
söka läkare’ innebär att jag refererar en uppmaning som Piret riktat till
mig, men att Piret själv inte är närvarande när yttrandet fälls. På samma
sätt betyder sina olgu vait att någon icke närvarande person vill att du
ska vara tyst och att den som framför budskapet är någon annan än den
som uttryckt denna önskan.
Några andra exempel: ütle Tiidule, et tema tuba olgu koristatud, kui
ma koju tulen ’säg åt Tiit att hans rum ska vara städat när jag kommer
hem’; meie mingu koju, nemad võivad pidu edasi pidada ’ska vi (behöva) gå hem, medan de festar vidare’; mina koristagu tuba, kui tema
joob üksinda õlut ’jag måste städa rummet, medan hon/han dricker öl
ensam’.
Skillnaden mellan imperativ och jussiv är således att imperativ anger
en direkt befallning eller uppmaning som en talare riktar direkt till den
som förväntas utföra handlingen, medan jussiven anger en förmedlad
befallning.
Jussiv bildas med personligt pronomen följt av verbstam och samma
ändelse som imperativens tredje person har, det vill säga -gu eller -ku
beroende på verbtyp. Om valet mellan mjuk eller hård ändelsevariant,
se avsnittet om imperativ ovan.
Till skillnad från imperativ används jussiv även i första person singular. Det personliga pronomenet är obligatoriskt. Se tabell 8:10.
262
Kapitel 8: Verbformer
Tabell 8:10. Jussivens former i jakande presens.
Person Form
Exempel
Översättning
Sg. 1
Sg. 2
Sg. 3
ma STAM-gu/-ku ma koristagu ’jag må städa’
sa STAM-gu/-ku sa koristagu ’du må städa’
ta STAM-gu/-ku ta koristagu ’hon/han må städa’
Pl. 1
Pl. 2
Pl. 3
me STAM-gu/-ku me koristagu ’vi må städa’
te STAM-gu/-ku te koristagu ’ni må städa’
nad STAM-gu/-ku nad koristagu ’de må städa’
Ett verb i jussiv böjs i person (tre vardera i singular och plural), två
tempus (presens och preteritum), två diateser (personalis och impersonalis) samt i jakande och nekande form. Se bilaga 2 i slutet av boken.
Skvallermoduset: mediativ
Genom att använda mediativ markerar talaren att vederbörande återger
hörsägen, något som hon eller han hört från annat håll och som vederbörande kanske själv inte tror på: nad koristavat (iga päev) tuba ’de lär
städa rummet (varje dag), det påstås att de städar rummet (varje dag)’.
Talaren signalerar alltså att denne är osäker på sanningshalten i det budskap som hon eller han förmedlar.
Eftersom budskapet är förmedlat, är mediativen en indirekt modusform.
Formerna för mediativ bildas med obligatoriskt personligt pronomen
följt av verbstam+ändelsen -vat, se tabell 8:11.
Tabell 8:11. Mediativens former.
Person Form
Exempel
Översättning
Sg. 1
Sg. 2
Sg. 3
ma STAM-vat ma koristavat ’jag lär, påstås städa’
sa STAM-vat sa koristavat ’du lär, påstås städa’
ta STAM-vat ta koristavat ’hon/han lär, påstås städa’
Pl. 1
Pl. 2
Pl. 3
me STAM-vat me koristavat ’vi lär, påstås städa’
te STAM-vat te koristavat ’ni lär, påstås städa’
nad STAM-vat nad koristavat ’de lär, påstås städa’
Andra namn på mediativen är narrativ, referativ, distantiv, kvotativ,
modus obliquus – kärt barn har många namn.
Det finns också andra medel som en talare kan tillgripa för att uttrycka förmedlad information. I talspråk används ibland pidi-verbet i indikativ+ma-supinum i detta syfte. Om man kommer på någon med att
inte städa, trots att vederbörande förväntas göra det, kan man säga: sa
263
Kapitel 8: Verbformer
pidid ju koristama ’det sades ju/det var ju överenskommet att du skulle
städa’.
Även da-infinitiven kan ha mediativ funktion: Piret olla õhtul kodus
’det sägs att Piret är hemma i kväll’. Den användningen av da-infinitiven anses emellertid inte höra till vårdat språkbruk, varför det är klokt
att undvika den.
Ett verb i mediativ böjs i person (tre vardera i singular och plural),
två tempus (presens och preteritum), två diateser (personalis och impersonalis) samt i jakande och nekande form. Se bilaga 2 i slutet av
boken.
264
Kapitel 8: Verbformer
5 Att göra den handlande tydlig eller otydlig: diates
I en vanlig aktiv sats som jag städar rummet har vi ett ord som betecknar den handling som utspelar sig (städar), ett ord för den som utför
handlingen (jag) och ett ord för den eller det som utsätts för handlingen
(rummet). De termer man använder för dessa tre funktioner är predikat
(städar), agens eller logiskt subjekt (jag) och objekt (rummet). Satsen
anger således vem som utför vilken handling och vem eller vilken som
handlingen drabbar.
Ibland kan man ha behov av att bortse från den handlande, skjuta
denne i bakgrunden och på så sätt fokusera själva handlingen eller objektet i stället. Det grammatiska medlet för att så att säga eliminera subjektet är i svenskan den form som kallas s-passivum: rummet städas. En
sådan sats säger inget om vem som städade rummet; budskapet gäller
själva handlingen.
Termen diates, ibland kallad genus verbi, avser förhållandet mellan
den handlande i en sats och det grammatiska subjektet. Det grammatiska subjektet är lika med det ord som grammatiskt sett närmast hör
ihop med predikatet: det finita verbet. På svenska skiljer man mellan
aktivum:
passivum:
jag, du, hon/han, vi, ni, de städar
det städas, det blir städat, man städar.
I en aktiv sats är den handlande (dvs. det logiska subjektet, agens) och
det grammatiska subjektet en och samma person (jag), men i en passiv
sats blir den handlande obestämd, skjuts i bakgrunden, otydliggörs eller
marginaliseras, medan objektet, den eller det som utsätts för handlingen,
lyfts fram: jag städar rummet → rummet städas. Vill man ändå nämna
agens, tar man till ett adverbial i form av ett prepositionsuttryck: rummet städas av mig.
I estniska är kategorierna också två. Personalis motsvarar svenskans aktivum och impersonalis motsvarar passivum. Men estniskans
impersonalis skiljer sig en del från svenskans passivum. Låt oss därför
ta en närmare titt på estniskans impersonalis. Vi börjar med ändelsen,
sedan tar vi oss an användningen.
Ändelsen i impersonalis är ett -t(a), -d(a) eller -a+tempusmarkören
kse för presens och -t eller -d+tempusmarkören i för förfluten tid:
presens:
preteritum:
takse, dakse, akse
ti, di
koristatakse, lauldakse, käiakse
koristati, lauldi, käidi.
265
Kapitel 8: Verbformer
Dessutom finns två impersonella particip, det ena i presens med ändelsen -tav eller -dav, det andra i preteritum med ändelsen -tud eller -dud
(exempel följer).
Ändelsevarianterna utgör två serier: en ”hård” serie med t (-takse, -ti,
-tav, -tud) och en ”mjuk” d-serie (dakse, di, dav, dud). Man blandar aldrig ändelserna från de båda serierna med varandra; ett verb tillhör antingen den ena eller den andra serien:
koristatakse
koristati
koristatav
(on/oli) koristatud
’det städas, man städar, det blir städat’
’det städades, man städade’
’som ska eller kan städas’
’(är/var) städat’
lauldakse
lauldi
lauldav
(on/oli) lauldud
’det sjungs, man sjunger, det blir sjunget’
’det sjöngs, man sjöng’
’som ska eller kan sjungas’
’(är/var) sjungen’.
De verb som i presens impersonalis har ändelsen -akse följer den
”mjuka linjen”, det är bara presensformen som är avvikande:
käiakse
käidi
käidav
(on/oli) käidud
’det gås, man går, det blir gånget’
’det gicks, man gick’
’som ska eller kan gås’
’(är/var) gången’.
Impersonalis skiljer sig från svenskans passivum på två sätt. För det
första kan en impersonell form uppträda helt ensamt, utan subjektsord:
käiakse ’det gås, man går’, magatakse ’det sovs, man sover’, lauldakse
’det sjungs, man sjunger’. Svenskans passivum förutsätter däremot ett
subjektsord, det. Även svenskans konstruktion man+finit verbform,
man städar, man städade, har passiv betydelse. I den konstruktionen är
man grammatiskt subjekt.
För det andra kan alla estniska verb böjas och användas i impersonella former. På svenska föredrar man att använda passivum med verb
som kan förbindas med ett objekt, det vill säga transitiva verb. Det gör
att det blir lite konstig svenska om man använder svenskt passivum när
man översätter en estnisk sats som innehåller en impersonell form av ett
intransitivt verb. Redan översättningarna av de impersonella formerna
av käima ovan ger exempel på detta. Eller för att ta en hel sats som exempel: På estniska kan man utan vidare säga täna magati kaua, vilket i
ordagrann svensk översättning skulle bli ”i dag sovdes det länge”. En
sådan översättning känns inte språkegen. I stället får man göra om satsen till en aktiv man-sats, ’i dag sov man länge’, vilket inte heller låter
riktigt bra på svenska, eller så får man infoga det subjektsord som den
266
Kapitel 8: Verbformer
estniska satsen utelämnade, men som framgår av sammanhanget eller är
underförstådd: ’ungdomarna sov länge i dag’. Då har man gjort om
estniskans impersonella sats till en svensk aktiv sats.
Estniskans impersonalis har en begränsning av annan art. Formkategorin förknippas med en handlande, en person som agerar, men vars
närvaro inte nämns. Således använder man impersonalis endast med
sådana verb vars betydelse förutsätter en handlande. Verb som används
utan subjektsord och som normalt används bara i en enda person, tredje
person singular, används inte i impersonalis, t.ex. sajab ’det regnar/
snöar’, kostab ’det låter, man kan höra (ett ljud)’, helendab ’det skimrar’, see selgub ’det kommer att visa sig’. Sådana verb kallas unipersonella och presenterades ovan i avsnittet ”Person”.
Impersonalis, liksom svenskans passivum, är alltså en formkategori
vars primära uppgift är att fokusera på skeendet och bortse från den som
utför handlingen. Men precis som fallet är med svenska passiva satser,
kan man i en impersonell sats ändå nämna den som utför handlingen. I
estniska tar man i sådana fall hjälp av postpositionen poolt som styr
genitiv: ettepanek lükati juhatuse poolt tagasi ’förslaget tillbakavisades
av styrelsen’, tagasi lükkama ’tillbakavisa’. Den möjligheten används
vanligen för att utpeka den krets av människor, den institution, myndighet eller det organ som utför eller har utfört en handling; formen utpekar
inte någon konkret person. Att använda poolt-konstruktionen i en estnisk sats motsvarande svenskans rummet städades av mig är därför inte
idiomatiskt. I sådana fall är det bättre att på estniska använda en personell konstruktion i stället: koristasin tuba ’jag städade rummet’.
267
Kapitel 8: Verbformer
6 Negation
Negerade former av verb bildas i estniska med negationsordet ei i
alla modus utom imperativ och jussiv. I de modus som har särskild
personändelse (indikativ och lång konditionalis), stryks personändelsen:
elan
elaksin
ma elavat
→ ma ei ela
→ ma ei elaks
→ ma ei elavat
’jag bor; jag bor inte’
’jag skulle bo; jag skulle inte bo’
’jag påstås bo; jag påstås inte bo’.
(Vi bortser här från att ela-verbet också betyder ’leva’.)
I imperativ är negationsordet ära, som har olika personändelser, se
tabell 8:12. Märk att de båda formerna i första person plural skiljer sig
stilistiskt: ärme är neutral, medan ärgem är högtidlig.
Tabell 8:12. Formerna för negerad imperativ.
Person Negationsord Exempel
Betydelse
Sg. 2
Sg. 3
Pl. 1
’städa inte (du)!’
’hon/han må inte städa!’
’låt oss inte städa!’
’låtom oss icke städa!’
’städa inte (ni)!’
’låt dem inte städa!’
Pl. 2
Pl. 3
ära
ära korista!
ärgu
ta ärgu koristagu!
ärme/ärgem ärme koristame!
ärgem koristagem!
ärge
ärge koristage!
ärgu
nad ärgu koristagu!
I nekande jussiv används negationsordet ärgu i samtliga personer. Eftersom person inte framgår på annat sätt används negationsordet tillsammans med personligt pronomen.
En viktig skillnad mellan estniska och svenska är att placeringen av
estniskans negationsord ei är fast: ei står så gott som undantagslöst direkt före verbet. I svenska kan man däremot placera andra ord mellan
inte och själva verbet. Jämför följande estniska satser och deras svenska
översättningar:
Piret ei tule täna.
täna Piret ei tule.
’Piret kommer inte i dag’
’i dag kommer Piret inte’.
I imperativ är placeringen av ära, ärgu, ärme, ärgem och ärge däremot
friare:
ärge tulge täna!
ärge täna tulge!
täna ärge tulge!
268
’kom (ni) inte i dag!’
Kapitel 8: Verbformer
Negationsförstärkaren mitte
Förutom negationsordet ei och dess är-varianter i imperativ och jussiv
(ära, ärgu, ärme, ärgem, ärge), används i estniska satser ibland också
negationsordet mitte. Det ordet är i första hand en förstärkning av en
negation som redan finns, som
Piret ei tule mitte
jfr: Piret ei tule
’Piret kommer verkligen inte’
’Piret kommer inte’
Piret ei tea asjast mitte midagi
jfr: Piret ei tea asjast midagi
’Piret vet inte ett skvatt om saken’
’Piret vet inget om saken’
mitte keegi ei tea asjast midagi
jfr: keegi ei tea asjast midagi
’ingen alls vet något om saken’
’ingen vet något om saken’
ma ei tule mitte iialgi tagasi
jfr: ma ei tule iialgi tagasi
ma ei tule tagasi
’jag kommer aldrig någonsin
tillbaka’
’jag kommer aldrig tillbaka’
’jag kommer inte tillbaka’
Reet ei ole mitte milleski süüdi
jfr: Reet ei ole milleski süüdi
Reet ei ole süüdi
’Reet är inte skyldig till något alls’
’Reet är inte skyldig till något’
’Reet är inte skyldig’.
När man använder mitte som i exemplen ovan kan man inte utelämna
det vanliga negationsordet ei (ei ole, pole osv.); mitte är till för att förstärka den redan förefintliga negationen. Det är ordets grundfunktion.
Ibland används mitte i kombination med vissa andra ord närmast som
stående uttryck. Uttrycket med mitte motsvarar då ofta svenskans inte
ett dugg, inte ett skvatt eller andra synonyma uttryck. Även dessa konstrueras med ett verb i negerad form:
(ei tea) mitte mõhkugi/üks mõhk
(ei näe) mitte põrmugi/üks põrm
(ei hooli) mitte tuhkagi
(ei taha) mitte mingi hinna eest
(mul pole) mitte punast krossigi
(ei viitsi) mitte lillegi liigutada
(ei salli teda) mitte sugugi
(ei kuule) mitte kui midagi
’(vet inte) ett skvatt, inte ett dugg’
’(ser inte) ett skvatt, inte ett dugg’
’(bryr sig inte) ett skvatt, inte ett
dugg’
’(vill inte) för hur mycket (pengar)
som helst’
’(jag har inte) ett rött öre’
’(ids inte) röra sig alls, röra en fena’
’(tål henne/honom inte) alls’
’(hör inte) ett dugg’.
Ibland förekommer mitte också självständigt, utan annan negation. Det
är då fråga om satser där mitte motsvarar ett utelämnat negerat verb
inklusive negationsord:
269
Kapitel 8: Verbformer
Mõtlesin: täna mitte
= mõtlesin: täna ma ei tee seda
’Jag tänkte: inte i dag’
’jag tänkte: i dag gör jag det inte’
Kes soovib kohvi? – Mina mitte
= mina ei soovi kohvi
’Vem vill ha kaffe? – Inte jag’
’jag vill inte ha kaffe’
Miks mitte?
’Varför inte?’
Kas said targemaks? Mitte üks raas
’Blev du klokare? Inte ett skvatt’.
Det självständiga mitte används även i uppmaningar och på förbudsskyltar, då i kombination med ett verb i da-infinitiv:
Mitte suitsetada!
Võõrastel mitte siseneda
’Rök inte!’
’Obehöriga äger inte tillträde’.
Slutligen kan mitte användas i samband med ett jakande verb eller i ett
jakande sammanhang för att avskilja yttrandets jakande inledning från
det följande negerade ordet eller ordgruppen:
JAKANDE DEL – NEGATION
otsustasime mitte sõita
sõidame, aga mitte täna
teen seda sinu, mitte enda pärast
kas olete juba tuttavad, vist mitte?
ta on kahekümnene, mitte vanem
siia, aga mitte kaugemale
olla või mitte olla?
270
’vi beslutade oss för att inte åka’
’vi åker, men inte i dag’
’jag gör det för din, inte min skull’
’är ni redan bekanta, förmodligen
inte?’
’hon/han är tjugo, inte äldre’
’hit, men inte längre’
’att vara eller inte vara?’
Kapitel 8: Verbformer
7 Infinita former
Benämningen ”infinit” används för ett antal verbformer som har det
gemensamt att de inte böjs efter de vanliga verbböjningskategorierna
person, modus, tempus, diates och jakande eller nekande form. Däremot
förekommer några av dem i kasus. De liknar med andra ord nomenformer, men man kan också betrakta de flesta av dem som oböjliga ord.
Ett ytterligare drag som är karakteristiskt för de infinita formerna är
att de till skillnad från finita former vanligen inte används självständigt
som predikat, utan primärt fungerar som utbyggnad av ett predikat, dvs.
att de kombineras med en finit verbform.
Estniska har fem olika typer av infinita verbformer. Se tabell 8:13.
Tabell 8:13 De infinita verbformerna och deras ändelser.
Form
Ändelse(varianter)
infinitiver
supinum
gerundium
presensparticip
preteritumparticip
-da (-ta, -a); -vat
-ma, -mas, -mast, -maks, -mata
-des (-tes, -es)
-v, -tav (-dav)
-nud (-nd), -tud (-dud); -nuks, -nuna; -tuks (-duks), -tuna
Infinitiverna är två: -da (med ändelsevarianterna -ta och -a) och -vat:
maga+da ’sova’, seis+ta ’stå’, käi+a ’gå’; maga+vat ’sova’. De hör
nära samman med ma-supinum: maga+ma, seis+ma, käi+ma.
De andra supinumformerna kallas även mas-, mast-, maks- respektive mata-supinum och består av ma+kasusändelse: inessiv -s
(maga+ma+s), elativ -st (maga+ma+st), translativ -ks (maga+ma+ks)
respektive abessiv -ta (maga+ma+ta). Även den ”rena” supinumformen, ma-supinum (magama), är ursprungligen en kasusform, nämligen
illativ.
De kasusböjda supinumformerna är med andra ord lätta att känna
igen. Även deras användning ansluter till respektive kasusfunktion:
illativ:
inessiv:
elativ:
magama
magamas
magamast
läheb magama ’går och lägger sig’ ”för att sova”
käib hotellis magamas ’brukar sova på hotell’
tõusis magamast ’steg upp från att ha sovit’
abessiv:
magamata
olen magamata ’jag har inte sovit’
”jag är utan att sova”
magamaks hästi, tuleb... ’för att sova gott måste
man...’.
translativ: magamaks
271
Kapitel 8: Verbformer
Även den form som kallas gerundium är ursprungligen en kasusform,
nämligen inessiv av da-infinitiv, men kopplingen till kasus inessiv är
inte längre alldeles uppenbar. Formen har tre ändelsevarianter:
-des
-tes
-es
maga+des
ärga+tes
süü+es
’när man sover, sovandes’
’när man vaknar, vaknandes’
’medan man äter, ätandes’.
Gerundium används främst för att utttrycka att två händelser sker samtidigt: magades suri mu käsi ära ’medan jag sov domnade armen ’ (ära
surema ’dö’), ärgates kuulis Tiit müra ’när Tiit vaknade hörde han buller’, süües kasvab isu ’medan man äter, växer aptiten’ (ordspråk).
Participen är fyra: två för presens (med ändelserna -v och -tav) och
två för förfluten tid, preteritum (-nud, -tud).
Estniskans personella presensparticip, v-participet, motsvarar
svenskans aktiva presensparticip, ande-, ende-formen: maga+v laps ’ett
sovande barn’, põgene+v mees ’en flyende man’. Participet kan också
översättas med en som-sats: magav laps ’ett barn som sover’, põgenev
mees ’en man som flyr’.
Om verbets stam slutar på konsonant, som i laul+ma ’att sjunga’,
jooks+ma ’springa’, kest+ma ’bestå’, tõus+ma ’stiga’, skjuter man i
nominativ singular in vokalen -e före participändelsen -v:
lauljookskesttõus-
→ laul+e+v
→ jooks+e+v
→ kest+e+v
→ tõus+e+v
’sjungande’
’springande; rinnande; löpande, kontinuerlig’
’bestående’
’stigande’.
Märk att detta endast gäller nominativ singular. När man böjer ordet i
alla andra kasusformer, försvinner detta inskotts-e; genitiv av laulev,
jooksev, kestev och tõusev är laulva, jooksva, kestva respektive tõusva.
Det impersonella presensparticipet har två ändelsevarianter:
-tav
-dav
karde+tav haigus ’en farlig sjukdom’
söö+dav seen
’en ätlig svamp’.
Precis som sina svenska motsvarigheter används estniskans båda presensparticip främst som adjektiv och uppfattas också ofta som sådana.
Precis som adjektiv i allmänhet, hör de till kategorin böjliga ord. Genitiv singular har alltid ändelsen -a: magava lapse ’det sovande barnets’,
põgeneva mehe ’den flyende mannes’, kardetava haiguse ’den farliga
sjukdomens’, söödava seene ’den ätliga svampens’. Ändelsen i partitiv
singular är alltid -t: magavat, põgenevat, kardetavat, söödavat, och i
partitiv plural -id: magavaid, põgenevaid, kardetavaid, söödavaid.
272
Kapitel 8: Verbformer
Estniskans båda preteritumparticip är däremot oböjliga. Det personella preteritumparticipet, nud-participet (maganud) motsvarar
oftast svenskas supinum, alltså den verbform som slutar på -at, -it, -t
eller -tt:
vasta+nud
maga+nud
sõit+nud
saa+nud
’svarat’
’sovit’
’åkt’
’fått’.
I likhet med sin svenska motsvarighet används estniskans personella
preteritumparticip främst för att bilda perfekt och pluskvamperfekt: on
maganud ’har sovit’, oli maganud ’hade sovit’, ei ole maganud ’har inte
sovit’, ei olnud maganud ’hade inte sovit’. Formen används ibland också adjektiviskt och översätts då till svenska med antingen perfektparticip, kulunud püksid ’slitna byxor’, eller ett adjektiv, väsinud silmad
’trötta ögon’.
Ändelsevarianten -nd för -nud i personellt preteritumparticip är vanlig i talad, vardaglig estniska, men den bör inte användas i skrift utom
av medvetet stilistiska skäl. Den förekommer ibland i skönlitterära texter, framför allt i dialoger och lyrik.
Estniskans impersonella preteritumparticip, tud-participet,
motsvarar svenskans perfektparticip, alltså den form av verbet som slutar på -d, -dd eller -en:
armasta+tud
näh+tud
laul+dud
’älskad’
’sedd’
’sjungen’.
Den estniska formen har två ändelsevarianter: -tud, maga+tud ’sovits’,
och -dud, laul+dud ’sjungen’. Ibland återges det impersonella preteritumparticipet med en s-form av svenskans supinum, öel+dud ’sagts’,
pee+tud ’hållits’, eller en omskrivning med antingen man eller det: on
ehita+tud ’man har byggt’, ’det har byggts’.
Det impersonella preteritumparticipet har två ändelsevarianter:
-tud
-dud
magatud ’sovits’
lauldud ’sjungits’.
tud-ändelsen förekommer efter kort vokal och s eller h: armasta+tud
’älskad’, karde+tud ’fruktad’, tõus+tud ’(upp)stigen, (upp)rest’, teh+
tud ’gjord’, medan -dud följer efter lång vokal, diftong eller l, n, r:
saa+dud ’fåtts’, käi+dud ’gåtts’, laul+dud ’sjungen’, pan+dud ’lagd,
lagts’, naer+dud ’skrattats’.
Denna huvudregel har två undantag:
273
Kapitel 8: Verbformer
(1) -tud används efter diftong, n och r om verbet i ma-supinum har d
före supinumändelsen:
leid+ma ’hitta, finna’
tund+ma ’känna’
murd+ma ’brytas’
→ lei+tud ’funnen’
→ tun+tud ’känd’
→ mur+tud ’bruten’;
(2) -tud används också efter lång vokal och diftong om verbet är stadieväxlande, om stadieväxling se kapitel 9:
pida+ma ’hålla’ :
veda+ma ’dra’ :
luge+ma ’läsa’ :
sidu+ma ’knyta’ :
võt+ma ’ta’ :
pea+n ’jag håller’
vea+n ’jag drar’
loe+n ’jag läser’
seo+n ’jag knyter’
võta+n ’jag tar’
→ pee+tud ’hållen’
→ vee+tud ’dragen’
→ loe+tud ’läst’
→ seo+tud ’knuten’
→ võe+tud ’tagen’.
För utom de ”rena” preteritumparticipen -nud och -tud förekommer
också kasusböjda particip, nämligen i translativ (-nuks, -tuks) och
essiv (-nuna, -tuna):
kass jäi kadunuks
jfr kass on kadunud
’katten förblev försvunnen’
’katten är försvunnen’
auto osutus mahajäetuks
jfr auto on maha jäetud
’bilen visade sig vara övergiven’
’bilen är övergiven’
tunnen end väsinuna
jfr olen väsinud
’jag känner mig trött’
’jag är trött’
kaaslastest mahajäetuna hakkasin
nutma
jfr olen maha jäetud
’övergiven av kamraterna började
jag gråta’
’jag är övergiven’.
En redogörelse för de infinita formernas användning följer i nästa avsnitt.
274
Kapitel 8: Verbformer
8 Vad uttrycker de infinita formerna?
Infinitiver och supinum
Estniska har inte mindre än tre olika infinita former som motsvarar
svenskans infinitiv: ma-supinum (kallades förr ma-infinitiv), da-infinitiv och vat-infinitiv. Ett svenskt verb som sova kan med andra ord översättas till estniska på tre olika sätt, med antingen magama (ma-supinum), magada (da-infinitiv) eller magavat (vat-infinitiv):
läheb magama
tahab magada
ta näib magavat
’hon/han går och lägger sig’
”hon/han går att sova”
’hon/han vill sova’
’hon/han tycks sova’.
Valet mellan de tre formerna bestäms av det finita verb som infinitiven
används tillsammans med.
Nedan beskrivs användningen av alla infinita former, först de båda
egentliga infinitiverna, da- och vat-infinitiven, därefter ma-supinum och
de övriga kasusböjda supinumformerna mas-, mast-, mata- och makssupinum, gerundium och de båda participen, presens- och preteritumparticip.
da-infinitiv
da-infinitiv används tillsammans med (finita) verb som uttrycker önskan, möjlighet och avsikt:
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
tahan edasi õppida
kas saan sind aidata?
mida võin sulle pakkuda?
kavatseb augustis puhata
käseb lapsel magada
laseb lapsel magada
mul on isu tantsida
’jag vill studera vidare’
’kan jag hjälpa dig?’
’vad kan jag bjuda dig på?’
’tänker ta semester i augusti’
’befaller barnet att sova’
’låter barnet sova’
’jag har lust att dansa’.
Andra verb som också kombineras med da-infinitiv och således hör till denna
kategori är: aitama ’hjälpa’, jaksama ’orka’, jõudma ’orka; förmå’, katsuma
’försöka’, lootma ’hoppas på’, lubama ’tillåta’, mõistma ’förstå’, mõtlema
’tänka, ha för avsikt’, märkama ’lägga märke till’, nägema ’se’, oskama
’kunna’, otsustama ’besluta’, paluma ’be’, proovima ’försöka’, püüdma ’försöka, sträva efter’, soovima ’önska’, suutma ’förmå’, teadma ’veta’, tohtima ’få
tillåtelse, få’.
275
Kapitel 8: Verbformer
Vidare används da-infinitiven tillsammans med känsloverb:
8. armastab tennist mängida
9. neile meeldib tantsida
10. julgeb öelda, mida ta mõtleb
11. kardab minna hambaarsti juurde
’hon/han älskar att spela tennis’
’de tycker om att dansa’
’vågar säga vad hon/han tänker’
’är rädd för att gå till tandläkaren’.
Dessutom ingår da-infinitiven i opersonliga uttryck:
12. on aeg minna
13. on raske tõusta
14. on vaja/tarvis seda teha
15. on kasulik teha tervisejooksu
16. on minu kord välja teha
17. seda on valus kuulda
’det är dags att gå’
’det är svårt att stiga upp’
’det är nödvändigt att göra det’
’det är nyttigt att jogga’
’det är min tur att bjuda/betala’
’det gör ont att höra det’
18. kas siin tohib/võib suitsetada?
19. nüüd tuleb kiiresti tegutseda
20. eksida on inimlik
’får man röka här?’
’nu gäller det att skynda på’
’det är mänskligt att fela’.
Vidare uttrycker da-infinitiven syfte och ändamål (ex. 21), ibland tillsammans med bisatsinledaren et (ex. 22):
21. võtsime lapse kasvatada
22. sõidan maale, et puhata
’vi tog ett barn att (upp)fostra’
’jag åker till landet för att vila’.
Formen används som subjekt (ex. 23), predikativ (ex. 24), objekt (ex.
25) och attribut (ex. 26):
23. suusatada on tore
24. ühtegi inimest polnud näha
25. otsustasime võistelda lõpuni
26. Epu soov õppida oli suur
’det är roligt att åka skidor’
’inte en människa syntes till’
’vi beslöt oss för att fullfölja
tävlingen’, ”... att tävla till slut”
’Epps önskan att studera var stor’.
Infinita former brukar inte förekomma självständigt som predikat, alltså
helt utan finit del. da-infinitiven är härvidlag ett undantag. I sådana fall
har da-infinitiv mediativ funktion (ex. 27) eller, vilket är mindre vanligt, används som befallningsform (ex. 28):
27. Piret olla haige
28. lõuad pidada ja edasi teenida!
’Piret sägs vara sjuk’
’håll käften och jobba på!’
I funktionen som mediativ är da-infinitiven ursprungligen nordestnisk.
Formen användes som mediativform även i skrift en bit in på 1900-talet,
då man beslutade att sanktionera former med den sydestniska vatändelsen som enda markör av mediativ i standardspråket.
276
Kapitel 8: Verbformer
vat-infinitiv
vat-infinitiv konstrueras ofta med något av verben näima ’synas, förefalla’, tunduma ’tyckas’ och paistma ’verka’ som predikat. I sådana fall
är vat-infinitiven en obligatorisk bestämning till predikatet och uttrycker
tillstånd:
1. sa näid oma lapse heaks elavat
2. siin tundub olevat külm
3. Epp paistab laulvat
’du tycks leva för ditt barns bästa’
’det verkar vara kallt här’
’Epp tycks sjunga’.
Med andra verb som predikat, i första hand sådana som uttrycker sinnesförnimmelser eller antagande, konstrueras vat-infinitiven med ett
annat ord som objekt, i exemplen nedan Eppu och hiiri:
5. kuulsin Eppu oma nime hõikavat
6. arvasime kuulvat hiiri
’jag hörde Epp ropa mitt namn’
’vi trodde oss höra möss’.
En konstruktion med vat-infinitiv ersätter ofta en objektiv et-sats. Jämför följande exempel:
7a. uskusin sind magavat
7b. uskusin, et sa magad
’jag trodde att du sov’
”jag trodde dig sova”
’jag trodde att du sov’
8a. kuulsin lindu laulvat
8b. kuulsin, et lind laulab
’jag hörde en fågel sjunga’
’jag hörde en fågel sjunga’.
ma-supinum
ma-supinum är verbens uppslagsform i ordböcker eftersom det är den
enda verbform som alltid har starkt stadium om verbet är stadieväxlande.
Formen används tillsammans med rörelseverb och anger då tänkt
ändamål eller tillstånd. I denna funktion är formen verbens motsvarighet till nomenböjningens illativ och allativ. Jämför lähen tuppa ’jag
går in i rummet’, sõidan maale ’jag åker ut på landet’ med
1. läheme sööma
2. sõidab ujuma
’vi går och äter’ (för att äta)
’hon/han åker och simmar’.
Supinum används också tillsammans med vissa verb om de är predikat, dvs. om de står i finit form: hakkama ’börja’, juhtuma ’råka’, jätma
’lämna’, jääma ’bli; stanna’, kutsuma ’kalla (på), ropa’, pidama ’vara
tvungen, måste’, sundima ’tvinga’, õpetama ’lära (ut)’ och õppima ’lära
sig’:
3. hakkame sööma
4. juhtusin nägema
’vi börjar äta’
’jag råkade se’
277
Kapitel 8: Verbformer
5. jättis kirve õue roostetama
6. jäi magama
7. kutsus lapsed sööma
8. sa pead tulema
9. sunnib sööma
10. õpin tantsima
’lämnade yxan ute att rosta’
’somnade’, ”blev att sova”
’kallade på barnen (så de skulle
komma) att äta’
’du måste komma’
’tvingar att äta’
’jag lär mig att dansa’.
Tillsammans med particip och vissa adjektiv används ma-supinum adjektiviskt:
11. olen harjunud kaua magama
12. ta on nõus tulema
13. sa oled osav valetama
14. oleme sunnitud kiirustama
15. kas te olete valmis aitama?
’jag är van att sova länge’
’hon/han går med på att komma’
’du är skicklig på att ljuga’
’vi är tvungna att skynda oss’
’är ni redo att hjälpa till?’
ma-supinum används slutligen också självständigt som predikat:
16. kähku sööma!
’snabbt iväg för att äta!’
Nyckelorden för användningen av ma-supinum är ”målinriktad rörelse”
och ”process” – precis som med illativ för nomen.
mas-supinum
mas-supinum motsvarar nomenböjningens inessiv och anger pågående
eller avslutad verksamhet eller tillstånd som råder eller har rått. Formen kombineras ofta med ole-verbet eller något verb med statisk betydelse:
1. olen/olin kodus söömas
2. kuritegevus on vähenemas
3. nägime teda ujumas
’jag är/var hemma och äter/åt’
’brottsligheten minskar’
’vi såg henne/honom simma’.
Tillsammans med en finit form av ole-verbet uttrycker mas-supinum
också början av en händelse eller ett skeende:
4. olen maale sõitmas
5. etendus on algamas
’jag är på väg att åka ut på landet’
’föreställningen ska just börja’.
Ofta anger mas-supinum att handlingen är habituell, vanemässig, och
sker med viss regelbundenhet. I sådana fall kombineras formen med
någon finit form av verbet käima ’gå’:
6. käib neljapäeviti ujumas
7. käib siin tennist mängimas
278
’hon/han brukar simma på torsdagar’
’hon/han brukar spela tennis här’.
Kapitel 8: Verbformer
mast-supinum
mast-supinum motsvarar nomenböjningens elativ och anger en verksamhet som någon kommer från. Verbet är oftast tulema ’komma’:
1. tulen tennist mängimast
’jag kommer efter att ha spelat
tennis’.
Med verb vars betydelse implicerar en negation förnekar mast-formen
att en verksamhet blir av. Vanliga negativimplikativa verb är keelduma
’vägra’, hoiduma ’avhålla sig (från)’, loobuma ’avstå’ och takistama
’hindra’:
2. laps keeldub söömast
3. Epp hoidub tegemast otsuseid
4. ta loobus proovimast
5. puud takistavad mind nägemast
’barnet vägrar att äta’
’Epp avhåller sig från att fatta
beslut’
’hon/han avstod från att försöka’
’träden hindrar mig att se, träden
skymmer utsikten’.
Tillsammans med en finit form av lakkama ’upphöra’ anger mastformen att ett skeende eller verksamhet upphör:
6. masin lakkas töötamast
’maskinen upphörde att fungera’.
mata-supinum
mata-supinum motsvarar nomenböjningens abessiv och anger vanligen
att en verksamhet inte blir av:
1. maja jäi müümata
2. laps on söömata
3. jäta tuba koristamata!
4. lahkus arvet maksmata
’huset blev inte sålt’
”huset blev utan att säljas”
’barnet har inte ätit’
”barnet är utan att äta”
’låt bli att städa rummet!’
”lämna rummet ostädat!”
’gick iväg utan att betala räkningen’.
Formen är ibland en negerad motsvarighet till gerundium. Jämför:
5a. suutmata oma ego maha suruda
5b. suutes oma ego maha suruda
’inkapabel att undertrycka sitt ego’
’kapabel att undertrycka sitt ego’.
mata-supinum används även som attribut:
6. värvimata laud
7. koristamata tuba
8. maksmata arve
9. kutsumata külaline
’ett omålat bord’
’ett ostädat rum’
’en obetald räkning’
’oinbjuden gäst’.
279
Kapitel 8: Verbformer
maks-supinum
maks-supinum anger ändamål, ”för att” eller ”i syfte att”, och är synonym med konstruktionen et+da-infinitiv: teadmaks = et teada ’för att
veta’. Formen är verbböjningens motsvarighet till nomenböjningens
kasus translativ:
1. olen piisavalt tark teadmaks, et
ma seda ei suuda teha
’jag är klok nog att begripa att
jag inte förmår göra det’.
maks-supinum har formell eller litterär prägel och används knappast i
vardaglig talad estniska. Den är en av de böjningsformer som under
mellankrigstiden introducerades i estniska av språkreformatorn Johannes Aavik. Förebilden var en motsvarande form i finska. Det var emellertid på först på 1960-talet som maks-formen började användas i standardestniska och även upptogs i grammatikor.
Gerundium (des-formen)
Gerundium, eller des-formen som den även kallas, anger att två händelser sker samtidigt (ex. 1) eller direkt efter varandra (ex. 2). Den ena
händelsen uttrycks med finit verbform och den andra med gerundium:
1. telekat vaadates jäin magama
2. päikese loojudes läks külmaks
’när jag tittade på tv somnade jag’
’när solen gick ned blev det kallt’.
På svenska motsvaras gerundium vanligen av en temporal när-bisats,
som i översättningen av exemplen ovan.
Förutom den temporala användningen, som är den primära och huvudsakliga, kan formen även ange sätt (ex. 3), tillstånd (ex. 4) eller
villkor (ex. 5).
3. jooksime lauldes koju
4. jõudsime hingeldades kohale
5. mind aidates saad rikkalikult
tasutud
’vi sprang sjungande hem’
’vi anlände flåsande’
’om du hjälper mig kommer du
att bli rikligen belönad’.
Formen förekommer också i en del lexikaliserade uttryck; pronomenformen minu kan bytas ut mot valfritt nomen i genitiv:
6. minu arvates
7. minu nähes
8. minu kuuldes
’enligt min åsikt, jag tycker att’
’i min åsyn, medan jag ser/såg på’
’medan jag hör/hörde på’.
Gerundium har tre ändelsevarianter: -des, -tes och -es. Valet bestäms av
formen för da-infinitiv av respektive verb enligt tabell 8:14.
280
Kapitel 8: Verbformer
Tabell 8:14. Ändelserna i gerundium.
Ändelse i Ändelse i
da-infinitiv gerundium
da
ta
a
des
tes
es
Exempel
elada → elades
hüpata → hüpates
tuua → tuues
Anm. elama ’leva; bo’, hüppama ’hoppa’, tooma ’hämta’.
Particip
Estniska har fyra particip: två personella och två impersonella. Båda
förekommer i två tidsformer: presens och preteritum. I estnisk grammatisk tradition har de namn efter sin ändelse eller huvudsakliga ändelsevariant; se tabell 8:15.
Tabell 8:15. Participen och deras ändelser.
Presens
(böjliga)
Preteritum
(oböjliga)
Personellt
v-particip nud-particip
Impersonellt tav-particip tud-particip
De båda presensparticipen böjs som helt vanliga nomen, det vill säga i
kasus och numerus. De tar i genitiv singular alltid vokalen -a och böjs
enligt mönsterordet õpik (huvudtyp 5):
nom.sg. mängiv (laps)
gen.sg. mängiva (lapse)
part.sg. mängivat (last).
’ett lekande (barn)’
Preteritumparticipen är däremot oböjliga (se dock följande avsnitt ”Kasusböjda preteritumparticip”).
Participen används ofta som adjektiv. Deras syntaktiska funktioner är
därmed mer eller mindre givna: attribut och predikativ, precis som för
vilket adjektiv som helst.
Personellt presensparticip: v-particip
Personellt presensparticip kallas också v-particip efter sin ändelse.
Formen motsvarar svenskans ande- och ende-form.
v-particip anger egenskap och används mestadels som attribut (ex.
1–4), men kan även uppträda som predikativ (ex. 5–6):
1. mängiv laps
2. Rootsist saabuv Lucia
3. solvav väide
’ett lekande barn’
’Lucia som anländer från Sverige’
’ett förolämpande påstående’
281
Kapitel 8: Verbformer
4. tabav märkus
’en träffande anmärkning’
5. märkus on tabav
6. väide on solvav
’anmärkningen är träffande’
’påståendet är förolämpande’.
Några ord i v-particip används som substantiv. Ett sådant är alluv ’en
underordnad’ av alluma ’vara underordnad’. Ett annat exempel är joodav, som är såväl adjektiv, ’drickbar’, som substantiv, ’något drickbart,
dryckesvaror, dryckjom’. Även några estniska kasusnamn är bildade av
v-particip: saav ’translativ’ (”blivande”), olev ’essiv’ (”varande”), rajav
’terminativ’ (”begränsande”) och sihitav ’ackusativ’ (”inriktande”).
v-particip böjs enligt huvudtyp 5 õpik : õpiku.
Impersonellt presensparticip: tav-particip
Impersonellt presensparticip kallas också tav-particip efter sin huvudsakliga ändelsevariant. Formen bildas endast av transitiva verb.
tav-particip anger egenskap och används i första hand som attribut
(ex. 1–4), men förekommer även som predikativ (ex. 5–6) och subjekt
(ex. 7):
1. pakutav teenus
2. söödav seen
3. arhiivis säilitatav material
4. kergesti solvatav mees
’en tjänst som erbjuds’
’en ätlig svamp’
’material som bevaras i arkiv(et)’
’en lättförolämpad man’
5. seen on söödav
6. mees on kergesti solvatav
’svampen är ätlig’
’mannen är lättförolämpad’
7. oodatavat ei ilmunud
’den som man väntade på dök inte
upp’.
tav-participet används ofta som substantiv. Det gäller i synnerhet då det
avser en människa: süüdistatav ’en anklagad’ av süüdista(ma) ’att anklaga’, vallandatav ’den som kan avskedas; den som kommer att avskedas’ av vallanda(ma) ’att avskeda’. Substantiviskt använda tav-particip
används som subjekt, objekt, predikativ och adverbial, precis som vilket
vanligt substantiv som helst.
Märk att tav-participet har två betydelser. Dels bär det ren futural betydelse (vallandatav ’den som kommer att avskedas’), dels uttrycker det
möjlighet, att något inte är säkert, men kan ske (’som kan komma att
avskedas’). Samma dualitet gäller motsvarande substantiv: vallandatav
’den som kommer att avskedas’, ’den som kan komma att avskedas’.
Motsvarande substantivering med betydelsen ’som har avskedats’ fås
av det impersonella preteritumparticipet, alltså tud-participet, med avledningsändelsen -tu:
282
Kapitel 8: Verbformer
on vallandatud ’har avskedats’ → vallandatu ’den som har avskedats’.
Det impersonella presensparticipet har två ändelsevarianter, dels -tav,
dels -dav. Valet bestäms av formen för det impersonella preteritumparticipet (tud-participet), som ju är ett av verbens fyra grundformer; se
tabell 8:16.
Tabell 8:16. tav-participets ändelsevarianter.
Ändelse i Ändelse i Exempel
tud-particip tav-particip
tud
dud
tav
dav
ootama ’vänta’ : oodatud → oodatav
jooma ’dricka’ : joodud → joodav
tav-particip böjs enligt huvudtyp 5 õpik : õpiku.
Impersonellt presensparticip (-tav) ska inte förväxlas med personellt
presensparticip (v-particip) av verb som avletts med avledningsändelsen -ta eller -da. När man bildar tav-particip av verb med denna avledningsändelse uppstår ett ”ta-ta-stackato”:
põleta+tav
(av põletama ’bränna’)
’som ska/kan brännas’
soovita+tav
(av soovitama ’rekommendera’).
’som ska/kan rekommenderas’
Personellt preteritumparticip: nud-particip
Personellt preteritumparticip kallas också nud-particip efter sin ändelse.
I informella sammanhang används ändelsevarianten -nd.
nud-particip anger egenskap eller tillstånd och används som attribut
(ex. 1–3) och predikativ (ex. 4–6):
1. väsinud laps
2. hiljuti valminud maja
3. Rootsist saabunud Lucia
’ett trött barn’
’ett hus som nyligen blivit klart’
’Lucia som anlänt från Sverige’
4. laps on väsinud
5. maja on valminud
6. Piret on nördinud
’barnet är trött’
’huset har blivit färdigt’
’Piret är indignerad’.
Med en presensform av ole-verbet bildar nud-particip tempus perfekt i
jakande indikativ (ex. 7). Indikativens jakande pluskvamperfekt får
man om presensstammen av ole-verbet byts ut mot imperfekt (ex. 8):
7. olen laulnud, oled laulnud
8. olin laulnud, sa olid laulnud
’jag har sjungit, du har sjungit’
’jag hade sjungit, du hade sjungit’.
283
Kapitel 8: Verbformer
Genom att kombinera negationsordet ei med presensstammen av oleverbet bildar man indikativ nekande perfekt (ex. 9). Nekande pluskvamperfekt bildas med negationsordet ei+nud-particip av ole-verbet
(som hjälpverb)+nud-particip av huvudverbet. Här representeras formen
av första person singular (ex. 10):
9. ma ei ole laulnud
10. ma ei olnud laulnud
’jag har inte sjungit’
’jag hade inte sjungit’.
Då nud-participen kombineras med en konditionalisform av ole-verbet,
fås preteritum konditionalis i jakande (ex. 11) och nekande form (ex.
12). I nekande form böjs inte hjälpverbet, ole-verbet. Med negationsordet ei och nud-participet fås nekande indikativ imperfekt (ex. 13):
11a. ma oleksin laulnud
11b. ma laulnuksin
’jag skulle ha sjungit’
’jag skulle ha sjungit’
12. ma ei oleks laulnud
13. ma ei laulnud
’jag skulle inte ha sjungit’
’jag sjöng inte’.
I bilaga 2 exemplifieras den fullständiga personböjningen i olika sammansatta tempus och modus. Se även avsnittet ”Person” i kapitel 8
”Verbformer”.
Impersonellt preteritumparticip: tud-particip
Impersonellt preteritumparticip kallas också tud-particip efter sin huvudsakliga ändelsevariant. Formen är en av verbens fyra grundformer.
tud-particip anger egenskap och används som predikativ (ex. 1 och
3) och attribut (ex. 2 och 4):
1. tee on sillutatud
2. sillutatud tee
’vägen är stensatt’
’en stensatt väg’
3. kartul on praetud
4. praetud kartulid
’potatisen är stekt’
’stekta potatisar’.
Med en presensform av ole-verbet anger formen tempus perfekt (ex. 5).
Med en imperfektform av samma verb uttrycks pluskvamperfekt (ex.
6):
5. olen su jutust nii haaratud
6. olin su jutust nii haaratud
284
’jag är så gripen av din berättelse’
’jag var så gripen av din berättelse’.
Kapitel 8: Verbformer
Kasusböjda preteritumparticip
De två preteritumparticipen förekommer också i några kasusböjda former, nämligen translativ (-nuks, -tuks/-duks) och essiv (-nuna, -tuna/duna). Samtliga former används för att uttrycka tillstånd:
1. Epp pidas ürituse kordaläinuks
2. laps oli saanud täiskasvanuks
’Epp ansåg evenemanget lyckat’
’barnet hade blivit fullvuxet’
3. mees osutus tapetuks
4. pean küsimuse ammendatuks
’mannen visade sig vara mördad’
’jag anser frågan vara utagerad’
5. tundsin end väsinuna
6. lahkus linnast pettununa
’jag kände mig trött’
’lämnade staden besviken’
7. auto leiti mahajäetuna
8. kontekstist lahtikistuna
’bilen hittades övergiven’
’utbrutet ur sammanhanget’.
Valet av ändelsevarianter, -tuks eller -duks, -tuna eller -duna, följer tudparticipets ändelse; se tabell 8:17.
Tabell 8:17. De kasusböjda participens ändelser.
Ändelse i tuks-, tuna- Exempel
tud-particip ändelse
tud
dud
tuks, tuna ootama ’vänta’ : oodatud → oodatuks, oodatuna
duks, duna jooma ’dricka’ : joodud → jooduks, jooduna
285
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
E
stniskan bildar i de allra flesta fall ord och ordformer genom att
foga en eller flera ändelser till en ordstam. Den principen har vi
sett åtskilliga exempel på i de föregående kapitlen. Ibland förändras också själva ordets stam när man böjer det – stammen uttalas och
stavas lite olika i olika grammatiska former. Detta kapitel handlar om
dessa ljudväxlingar.
De flesta växlingarna beror på en företeelse som kallas stadieväxling.
Den beskrivs i första avsnittet. Vid första påseende kan stadieväxlingen
tyckas vara förvillande och göra att man tycker att estnisk ordböjning är
svår. Men man behöver inte alls lära sig vilket stadium som varje enskild form av olika ord med stadieväxling ska ha. Det finns en enklare
utväg. Den går ut på att lära sig hur starkstadium och svagstadium fördelar sig mellan olika nomen- och verbformer. Fördelningen av stadierna följer nämligen tre helt regelbundna mönster. De beskrivs i ”Analogireglerna”.
Andra avsnittet redogör för växlingar som inte räknas till stadieväxlingen. Kapitlet avslutas med en allmän betraktelse över vilken roll som
ljudväxlingarna spelar i estnisk böjningslära: Närmare hälften av alla
verb och nomen berörs nämligen inte av vare sig stadieväxling eller
annan ljudväxling.
286
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
1 Stadieväxling
Starkt och svagt stadium
Estniska ord som pikk ’lång’ och õde ’syster’ heter i genitiv singular
pika respektive õe. Ordstammen i de båda orden har förändrats ljudmässigt när man böjer dem. Orden har således två något olika stamformer.
De två formerna kallas starkt stadium respektive svagt stadium;
härav också benämningen på företeelsen, stadieväxling: de båda stamformerna växlar ju när man böjer ett ord med stadieväxling. Starkt stadium är den form som en ordstam har när ingen ljudväxling har skett
(pikk, õde). Svagt stadium innebär det rakt motsatta: att någon ljudväxling har ägt rum (pika, õe).
Svagstadiet kännetecknas av att en av följande ljudväxlingar inträffar:

något språkljud b lir kor tar e, som i pikk : gen.sg. pika ’lång’, poiss :
poisi ’pojke’; detta kallas kv an tita tiv s ta d iev äx ling eftersom ordens
kvantitet växlar i de båda stadierna;

någon av konsonanterna b, d, g eller t och k i konsonantförbindelserna ht,
kt, sk i ordets stam f a lle r bor t, som i õde : gen.sg. õe, kõht : kõhu
’mage’, käsk : käsu ’befallning’; detta kallas kv a lita tiv sta d iev äx ling
eftersom svagstadiet representerar en ljudmässigt kvalitativ förändring i
förhållande till starkstadiet;

någon av konsonanterna b, d eller g i ordets stam än drar ljudv ärde,
som i leib : leiva ’mörkt bröd’, sada : gen.sg. saja ’hundra’, kuld : kulla
’guld’; detta kallas kv a lita tiv s tad iev äx ling eftersom ändrat ljudvärde
innebär en kvalitativ förändring av ordets ljud.
Stadieväxling förekommer vanligen i ordets stam och kallas då radikal
stadieväxling. Här har ”radikal” betydelsen ’som har med radix, ordets
stam, att göra’. Samtliga exempel i punktlistan ovan är exempel på radikal stadieväxling.
Förutom stadieväxling i ordets stam förekommer stadieväxling också
i vissa avledningsändelser. Då talar man om nomen med suffixal stadieväxling. De flesta av dessa ändelser har kvantitativ stadieväxling (exemplen ges i tre kasusformer: nominativ, genitiv och partitiv singular):
-ik
-lik
-mik
ümarik : ümariku : ümarikku
õnnelik : õnneliku : õnnelikku
lugemik : lugemiku : lugemikku
’rundad, rund’
’lycklig’
’läsebok’
287
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
-nik
-ndik
-stik
-vik
kirjanik : kirjaniku : kirjanikku
neljandik : neljandiku : neljandikku
põõsastik : põõsastiku : põõsastiku
olevik : oleviku : olevikku
’författare’
’fjärdedel’
’buskage’
’nutid’.
En avledningsändelse har kvalitativ stadieväxling:
-kond
naiskond : naiskonna : naiskonda
’damlag’.
Den i särklass vanligaste avledningsändelsen med stadieväxling är -lik
som bildar ett stort antal adjektiv. Märk att suffixal stadieväxling förekommer bara med avledda nomen.
Främmande ord med huvudbetonad sista taltakt fungerar i stadieväxlingen som ord med stadieväxlande avledningsändelse, det vill säga att
stadieväxlingen sker i den sista taltakten (bindestreck markerar gräns
mellan taltakter):
NOM.SG.
a-gent
šam-poon
akro-baat
prakti-kant
karto-teek
güneko-loog
GEN.SG.
a-gendi
šam-pooni
akro-baadi
prakti-kandi
karto-teegi
güneko-loogi
’agent’
’schampo’
’akrobat’
’praktikant’
’kartotek’
’gynekolog’.
I sammansatta ord är det bara det sista sammansättningsledet som böjs.
Därför sker stadieväxlingen i en sammansättning i just den delen av
ordet.
Den radikala och den suffixala stadieväxlingen har exakt samma
ljudväxlingar. I det följande koncentrerar vi oss på den radikala stadieväxlingen som är den grundläggande.
Det är viktigt att känna till både starkstadie- och svagstadieformen av
de ord som är stadieväxlande. För nomen är nominativ singular-formen
i de flesta fall starkstadium, likaså partitiv singular, men inte riktigt
alltid; den enda nomenform som bara kan ha starkstadium, helt utan
undantag, är partitiv plural. För verb gäller att ma-supinum alltid representerar starkt stadium. Övriga grammatiska verbformer kan stå i antingen starkt eller svagt stadium beroende på vilken ordtyp som verbet i
fråga tillhör (se avsnittet ”Ordtyper och mönsterord” i kapitel 10).
Ljudväxlingarna
Detta avsnitt innehåller tabeller över samtliga ljudförändringar som sker
med nomen och verb i svagstadium. Översikten börjar med de fall då
288
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
stavningen avspeglar ordets stadium och fortsätter med de stavningsmässigt ”ogenomskinliga” fallen.
Klusilerna pp, tt, kk; p, t, k och frikativorna ss, šš, ff och hh har följande
ljudväxlingar (som räknas till den kvantitativa stadieväxlingen):
Starkt Svagt
Exempel
stadium stadium
Exempelordets
betydelse
pp
p
lõpp : lõpu : lõppu
lepe : leppe : lepet
õppima : õppida : õpib
hüppama : hüpata : hüppab
’slut, ände’
’överenskommelse’
’studera’
’hoppa’
tt
t
kott : koti : kotti
mõte : mõtte : mõtet
sättima : sättida : sätib
ruttama : rutata : ruttab
’väska, påse’
’tanke’
’ordna’
’skynda sig’
kk
k
pakk : paki : pakki
tõke : tõkke : tõket
lekkima : lekkida : lekib
hakkama : hakata : hakkab
’paket’
’hinder’
’läcka (ut)’
’börja’
ss
s
poiss : poisi : poissi
’pojke’
marssima : marssida : marsib ’marschera’
kärssama : kärsata : kärssab ’lukta bränt, osa’
šš
š
dušš : duši : dušši
duššima : duššida : dušib
’dusch’
’duscha’
ff
f
bluff : blufi : bluffi
bluffima : bluffida : blufib
’bluff’
’bluffa’
hh
h
krahh : krahi : krahhi
’sammanbrott’
p
b
kaup : kauba : kaupa
rüübe : rüüpe : rüübet
kärpima : kärpida : kärbib
niplama : niblata : niplab
’vara, gods’
’klunk; ngt drickbart’
’skära ned, minska’
’knyppla’
t
d
kleit : kleidi : kleiti
saade : saate : saadet
nautima : nautida : naudib
vaatama : vaadata : vaatab
’klänning’
’(tv-, radio-)program’
’njuta’
’titta’
k
g
kõik : kõige : kõike
hõige : hõike : hõiget
rääkima : rääkida : räägib
põrkama : põrgata : põrkab
’allt; alla’
’rop, hojtande’
’prata, tala’
’studsa’
Anm. Exempelorden ges i tre former: nomen i nominativ, genitiv och partitiv
singular och verb i ma-supinum, da-infinitiv och indikativ presens tredje person singular. Starkstadieformer markeras med kursiverad fet stil.
289
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
Även i de fall då stadieväxlingen innebär bortfall av starkstadiets b, d, g
avspeglas den kvalitativa förändringen i stavningen av orden i fråga.
(Observera att bortfall av b, d, g som står före någon av konsonanterna
l, m, n, r exemplifieras i en separat tabell lite längre fram i avsnittet.)
Tecknet Ø står för noll, dvs. att konsonanten fallit bort helt:
Starkt Svagt
Exempel
stadium stadium
Exempelordets
betydelse
b
Ø
tuba : toa : tuba
kuub : kuue : kuube
’rum’
’kavaj’
d
Ø
õde : õe : õde
pood : poe : poodi
laud : laua : lauda
riie : riide : riiet
suue : suudme : suuet
pidama : pidada : peab
teadma : teada : teab
praadima : praadida : praeb
hauduma : haududa : haub
riidlema : riielda : riidleb
’syster’
’affär, butik’
’bord’
’tyg’
’åmynning’
’måste, vara tvungen’
’veta’
’steka’
’ruva’
’träta, gräla’
g
Ø
mägi : mäe : mäge
hoog : hoo : hoogu
oie : oige : oiet
lugema : lugeda : loeb
saagima : saagida : saeb
oigama : oiata : oigab
liuglema : liuelda : liugleb
’berg’
’fart, schvung’
’ojande’
’läsa (en text)’
’såga’
’oja sig’
’glida; sväva’
Märk att bortfallet av b endast sker med nomen; den växlingen berör
alltså inga verb.
Om ett kortstavigt ord med ett inljudande b, d eller g i starkt stadium
har någon eller några av de slutna vokalerna i, ü eller u, blir vokalerna i
svagt stadium halvslutna, alltså: i, ü, u → e, ö, o. Några exempel i nominativ och genitiv singular:
luba : loa
rida : rea
tegu : teo
’tillstånd, lov’
’rad’
’gärning’
lugu : loo
iga : ea
süsi : söe
’berättelse’
’ålder’
’kol’.
Vokalförändringen gäller även verb med kortstavig stam, t.ex.
luge(ma)
pida(ma)
püga(ma)
290
’läsa’
’måste’
’klippa’
: loe(b)
: pea(b)
: pöa(b)
’hon/han läser’
’hon/han måste’
’hon/han klipper’.
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
Klusilerna b, d, g kan också få förändrat ljudvärde i svagt stadium. Då
inträffar följande ljudväxlingar:
Starkt Svagt
Exempel
stadium stadium
b
v
d
j
g
j
Exempelordets
betydelse
tõbi : tõve : tõbi
tiib : tiiva : tiiba
leib : leiva : leiba
halb : halva : halba
orb : orvu : orbu
kaebama : kaevata : kaebab
kõlbama : kõlvata : kõlbab
värbama : värvata : värbab
sada : saja : sada
sadama : sadada : sajab
’sjukdom’
’vinge’
’bröd’
’dålig’
’föräldralöst barn’
’klaga’
’duga’
’värva’
’hundra’
’regna; snöa’
poeg : poja : poega
selg : selja : selga
hüljes : hülge : hüljest
pärg : pärja : pärga
sülgama : süljata : sülgab
’son’
’rygg’
’säl’
’krans’
’spotta’
Precis som med bortfallskategorin (b, d, g > Ø) gäller även här regeln
om vokalsänkning i svagt stadium (i, ü, u → e, ö, o) för kortstaviga ord,
men med den skillnaden att regeln bara gäller substantiv. Några exempel i nominativ, genitiv och partitiv singular:
lagi : lae : lage
tugi : toe : tuge
jõgi : jõe : jõge
viga : vea : viga
’innertak’
’stöd’
’flod, å’
’fel; misstag’.
De ljudväxlingar med klusilerna som hittills beskrivits kan sammanfattas i följande schema:
pp : p : b : Ø eller v
tt : t : d : Ø eller j
kk : k : g : Ø eller j
Schemat utläses (radvis från höger till vänster): när pp, tt eller kk representerar starkstadium, har svagstadiet p, t eller k; när p, t eller k representerar starkstadium, har svagstadiet b, d eller g; och när b, d eller g
representerar starkstadium, faller klusilen i svagstadium vanligen helt
bort eller (undantagsvis) ändras till v respektive j. Schemat kan också
läsas från höger till vänster och utgå från svagstadiet.
291
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
En sista typ av ord där klusilerna b, d, g är inblandade i stadieväxling
och där stavningen signalerar förändringen av ordets stadium, innefattar
ord med en kombination av nasal eller likvida+b, d, g. Här faller klusilen bort eller smälter samman med (assimileras av) den konsonant som
står närmast före:
Starkt Svagt
Exempel
stadium stadium
mb
mm
ld
ll
l
nd
nn
n
rd
rr
r
292
Exempelordets
betydelse
kumb : kumma : kumba
komme : kombe : kommet
hammas : hamba : hammast
lembima : lembida : lemmib
õmblema : õmmelda : õmbleb
’endera, en av två’
’sed, bruk’
’tand’
’hålla kär’
’sy’
muld : mulla : mulda
kolle : kolde : kollet
pilduma : pilduda : pillub
valdama : vallata : valdab
keeld : keelu : keeldu
’jord, mull’
’härd’
’kasta, slänga’
’behärska, kunna’
’förbud’
kand : kanna : kanda
pannal : pandla : pannalt
tundma : tunda : tunneb
sündima : sündida : sünnib
suund : suuna : suunda
kääne : käände : käänet
küündima : küündida : küünib
’häl’
’spänne’
’vara bekant med’
’födas; äga rum’
’riktning’
’kasus’
’sträcka sig (till);
förmå sig till’
kord : korra : korda
murdma : murda : murrab
käärd : kääru : käärdu
’gång; ordning’
’bryta’
’svängning’
lg
l
jalg : jala : jalga
nülgima : nülgida : nülib
ulguma : ulguda : ulub
algama : alata : algab
’fot; ben’
’flå’
’yla’
’börja’
rg
r
arg : ara : arga
veerg : veeru : veergu
möire : möirge : möiret
karglema : karelda : kargleb
möirgama : möirata : möirgab
’räddhågsen, feg’
’spalt’
’vrål, ylande’
’hoppa omkring’
’vråla, yla’
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
Slutligen återstår de fall av stadieväxling som sker med konsonantförbindelserna sk, hk och ht. Dessa växlingar räknas, liksom alla växlingar
som inbegriper b, d, g, till den kvalitativa stadieväxlingen:
Starkt Svagt
Exempel
stadium stadium
Exempelordets
betydelse
sk
s
kask : kase : kaske
vise : viske : viset
hõiskama : hõisata : hõiskab
norskama : norsata : norskab
teesklema : teeselda : teeskleb
’björk’
’kast’
’ropa, jubla’
’snarka’
’låtsas, göra sig till’
hk
h
ohe : ohke : ohet
’suck’
vihkama : vihata : vihkab
’hata’
vehklema : vehelda : vehkleb ’fäktas’
ht
h
leht : lehe : lehte
juhe : juhtme : juhet
puhas : puhta : puhast
vahtima : vahtida : vahib
kohtlema : kohelda : kohtleb
’blad’
’elsladd’
’ren’
’stirra’
’behandla’
Specialfall
Rena specialfall är följande kvalitativa ljudväxlingar:
Starkt Svagt
Exempel
stadium stadium
Exempelordets
betydelse
s (t)
Ø
rs (rt)
ks (ht)
rr
h
’vatten’
’ny’
’skaft; stjälk’
’en, ett’
vesi : vee : vett
uus : uue : uut
vars : varre : vart
üks : ühe : üht/ühte
När man ser böjningar som dessa kan man kanske förledas att tro att det
är partitivformen av dessa ord som är lite apart. Ur språkhistorisk synvinkel är det inte så. Orden har i partitiv ändelsen -t (vet+t, uu+t, var+t,
üh+t), vilket är helt i sin ordning; -t är en av estniskans vanligaste partitivändelser och förekommer i ett stort antal andra ord. Det är i själva
verket nominativen som genomgått stora ljudmässiga förändringar.
Ursprungligen hette orden i nominativ *vete, *uute, *varte respektive
*ükte (asterisk betecknar en rekonstruerad ordform). Dessa former är
urgamla och började förändras långt innan estniska blev estniska. Först
blev e i utljud till i:
*vete >*veti, *uute > *uuti, *varte >*varti, *ükte > *ükti.
293
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
Sedan ändrades *t till s:
*veti > vesi, *uuti > uusi, *varti > varsi, *ükti > üksi
men endast i de fall, då ett t följdes av ett i (*ti > si); därför kallas företeelsen ti-si-regeln.
Dessa förändringar inträffade i förestnisk tid och har rekonstruerats
genom jämförelse med ljudförhållandena i dessa och liknande ord i andra finsk-ugriska språk.
Estniska förlorade sedan den utljudande vokalen utom i kortstaviga
ord som vesi:
uusi > uus, varsi > vars, üksi > üks
(Förstadierna uusi, varsi och üksi har här ingen asterisk eftersom orden i
fråga heter precis så på finska, fast det finska ordet för ’en, ett’ skrivs
yksi, alltså med y i stället för ü.)
Bortfall av en utljudande vokal som i uusi > uus kallas apokope. Det
ordet uttalas med betoningen på andra stavelsen.
Apokope är en av de viktigaste ljudförändringarna i estniskans historia. Den skedde i tvåstaviga ord om första stavelsens vokalen var lång
(eller i flerstaviga ord oavsett längden på vokalen). Belägg för ordformer såväl med som utan apokope förekommer i de äldsta uppteckningarna av estniska från första hälften av 1200-talet, som i ortnamnet Uusikülä (som då skrevs Vsikylæ) för nutida Uusküla. Därför brukar man
tidfästa apokopen till någon gång omkring 1200.
I övriga fall behölls det ursprungliga t:et. I partitiv följdes t inte av i,
utan av ett a eller ä och förblev därför intakt:
vet+tä > vett, uut+ta > uut, var+ta > vart, *ük+tä > *ükte > ühte/üht.
(En ljudmässigt mer fullständig rest av den ursprungliga partitivändelsen -ta och -tä finns i form av -da som finns i några av estniskans pronomen: kes ’vem’ : partitiv keda, mis ’vad’ : mida, tema ’hon/han’ : teda, see ’den, det’ : seda, too ’den där’ : toda, keegi ’någon’ : partitiv kedagi, miski ’något’ : partitiv midagi. I finska är -ta/-tä ändelse i partitiv.)
Stavningen signalerar inte ordets stadium
Samtliga ljudväxlingar som beskrivs ovan är sådana där svagt stadium
av ett ord stavas annorlunda än det starka stadiet av samma ord. Men så
är det inte alltid; ibland ändras stavningen inte alls, trots att uttalet av
starkt och svagt stadium är olika.
Den stadieväxlingstyp som det gäller är den kvantitativa. Ljudväxlingarna sker mellan överlång och lång monoftong, diftong, konsonant
eller konsonantförbindelse. Exempel ges i den tabellariska översikten
nedan:
294
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
Starkt
stadium
Svagt
stadium
Exempel
Exempelordets
betydelse
överlång
monoftong
lång
monoftong
piir : piiri : piiri
suur : suure : suurt
piim : piima : piima
kaal : kaalu : kaalu
lööve : lööve : löövet
hiilima : hiilida : hiilib
keelama : keelata : keelab
’gräns’
’stor’
’mjölk’
’våg’
’utslag’
’smyga’
’förbjuda’
överlång
diftong
lång
diftong
taud : taudi : taudi
taim : taime : taime
päev : päeva : päeva
laul : laulu : laulu
häire : häire : häiret
haisema : haiseda : haiseb
nuiama : nuiata : nuiab
’epidemi, farsot’
’växt’
’dag’
’sång’
’alarm’
’stinka’
’tigga, vigga’
överlång lång
konsonant konsonant
mull : mulli : mulli
tamm : tamme : tamme
linn : linna : linna
toss : tossu : tossu
tunne : tunde : tunnet
hõljuma : hõljuda : hõljub
kallama : kallata : kallab
’bubbla’
’ek’
’stad’
’ork’
’känsla’
’sväva’
’hälla’
överlång
konsonantförbindelse
vürts : vürtsi : vürtsi
pilv : pilve : pilve
silm : silma : silma
nõks : nõksu : nõksu
kutse : kutse : kutset
tingima : tingida : tingib
arvama : arvata : arvab
’krydda’
’moln’
’öga’
’knep, trick’
’inbjudan’
’pruta’
’förmoda’
lång konsonantförbindelse
Ord med de ljudstrukturer som visas i översikten har kvantitativ stadieväxling, men växlingen mellan det starka stadiets tredje kvantitet och
det svaga stadiets andra kvantitet framgår inte av stavningen. Däremot
kan man indirekt sluta sig till att ett ord är stadieväxlande och också
vilket stadium som en böjningsform av ordet i fråga har. Detta beskrivs
i avsnittet ”Hur stadierna fördelar sig mellan de grammatiska formerna”
nedan.
Lägg märke till exemplen på nomen: De representerar två skilda,
men lätt identifierbara ordtyper: dels enstaviga nomen som slutar på
konsonant, dels tvåstaviga substantiv som är avledda med suffixet e
(lööve, häire, tunne, kutse).
295
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
En regelbundenhet att lägga märke till beträffande orden med stavningsmässigt ”dold” stadieväxling är att tvåstaviga verb med stadieväxling, vars da-infinitiv har svagt stadium och formen i indikativ presens
starkt stadium, alltid har stamvokalen -a: keela-, nuia-, kalla-, arva-.
Om stammen slutar på någon annan vokal, dvs. -i, -e eller -u, är fördelningen den motsatta, da-infinitiv står i starkt och indikativ presens i
svagt stadium: hiili-, haise-, hõlju-, tingi-. Märk även fördelningen av
ändelsevariant i da-infinitiv: Svagstadieformerna av verben har varianten -ta, starkstadieformerna -da.
Hur stadierna fördelar sig mellan de grammatiska formerna
Det finns en enkel utväg att lära sig bemästra stadieväxlingen på. Den
går ut på att lära sig hur starkstadium och svagstadium fördelar sig mellan olika nomen- och verbformer. Fördelningen av stadierna följer nämligen tre (strängt taget två) helt regelbundna mönster.
Vi börjar med nomen och det avgjort vanligaste mönstret, det som
representeras av exempelordet lõpp. Starkstadieformer markeras med
kursiverad fet stil, svagstadieformer med vanlig kursiv (tabell 9:1).
Tabell 9:1. Mönster 1 (mycket vanligt), exempelord lõpp ’slut; ände’.
Kasus
Nominativ
Genitiv
Partitiv
Illativ
Inessiv
osv.
Singular
lõpp
lõpu
lõpp+u
lõpp+u/lõpu+sse
lõpu+s
osv.
Plural
lõpu+d
lõppu+de
lõpp+e/lõppu+sid
lõppu+de+sse
lõppu+de+s
osv.
Jämför detta mönster med den ”omvända” fördelningen för mönster 2
(Tabell 9:2).
Tabell 9:2. Mönster 2 (mindre vanligt), exempelord mõte ’tanke’.
Kasus
Nominativ
Genitiv
Partitiv
Illativ
Inessiv
osv.
Singular
mõte
mõtte
mõte+t
mõtte+sse
mõtte+s
osv.
Plural
mõtte+d
mõte+te
mõtte+id
mõte+te+sse
mõte+te+s
osv.
mõtte+i+sse
mõtte+i+s
osv.
Mönstret är detsamma, men stadierna de omvända – utom för partitiv
plural (som alltid, helt utan undantag, står i starkt stadium) och i-plural296
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
formerna. Nyckelordet för fördelningen av stadierna i nominativ, genitiv, partitiv och illativ för båda mönstren kan sägas vara ”varannan
svag” eller ”motsatt fördelning”.
Undantaget är de cirka sjuttio nomen som följer mönster 3, här representerat av exempelordet sõber ’vän’ (tabell 9:3). Här är mönstret i princip detsamma som för mönster 1, fast med en enda skillnad: Nominativ
singular faller ur mönster 1 genom att inte vara starkstadium. Just nominativ singular är den enda form som skiljer mönster 3 från mönster 1
när det gäller fördelningen av stadierna (vi bortser då från vokalpluralformerna från och med illativ plural).
Tabell 9:3. Mönster 3 (undantag), exempelord sõber ’vän’.
Kasus
Nominativ
Genitiv
Partitiv
Illativ
Inessiv
osv.
Singular
sõber
sõbra
sõpra
sõpra/sõbra+sse
sõbra+s
osv.
Plural
sõbra+d
sõpra+de
sõpr+u/sõpra+sid
sõpra+de+sse/sõbr+u+sse
sõpra+de+s/sõbr+u+s
osv.
Man kan också konstatera en viktig sak: att partitiv plural alltid ska ha
starkt stadium. Den regeln är helt utan undantag.
Analogireglerna
Nomenböjningen
För nomen gäller regeln att alla kasusformer från illativ till komitativ
bildas genom att respektive kasusändelse fogas direkt till genitivformen,
i singular till genitiv singularstammen och i plural till genitiv pluralstammen. Genitiven fungerar därmed som böjningsstam för de flesta
kasus.
Singularformerna av ord som lõpp ’slut’ bildas från och med illativen
samt i nominativ plural således med såväl stamförändring som agglutination (kasusändelsen fogas till svagstadiestammen), medan alla pluralformer utom nominativ plural bildas med enbart agglutination (kasusändelsen fogas till den oföränderliga starkstadieformen).
Det motsatta förhållandet gäller ord av typen mõte ’tanke’: singularformerna från och med illativen och nominativ plural bildas med agglutination, medan pluralformerna (utom nominativ plural) bildas med
stamförändring (svagstadium) och agglutination i samverkan.
Partitiv plural står alltid i starkstadium. I de allra flesta fall fogas ändelsen till starkstadieformen: lõppusid, lõppe; mõtteid; sõprasid.
297
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
Analogireglerna för nomen kan sammanfattas i följande punkter (former i starkt stadium markeras med kursiverad fet stil, former i svagt
stadium med kursiv stil):
Genitiv singular är grundkasus för (”genitivslingan”):


alla kasusformer i singular utom nominativ och partitiv: lõpusse,
lõpus… lõpuga; mõttesse, mõttes… mõttega; sõbrasse, sõbras…
sõbraga
nominativ plural: lõpud, mõtted, sõbrad.
Partitiv singular är grundkasus för:

genitiv plural: lõppude, mõtete, sõprade
som i sin tur är grundkasus för

alla kasusformer i plural utom nominativ och partitiv: lõppudesse,
lõppudes… lõppudega; mõtetesse, mõtetes… mõtetega, sõpradesse,
sõprades… sõpradega.
För verb gäller att da-infinitiven och indikativ presens alltid står i motsatt stadium: Om da-infinitiven är stark, så är presensformerna svaga
och vice versa. ma-supinum står alltid i starkt stadium (det är orsaken
till varför denna form är uppslagsord i de flesta estniska ordböcker),
medan tud-participet för det mesta står i svagt stadium. Detta åskådliggörs i tabell 9:4.
Tabell 9:4. Fördelningen av starkt och svagt stadium för verb.
Form
Mönster 1
(vanligt)
ma-supinum
kukkuma
da-infinitiv
kukkuda
indikativ presens kukub
tud-particip
kukutud
Mönster 2
(mindre vanligt)
hüppama
hüpata
hüppan
hüpatud
Mönster 3
(undantag)
laulma
laulda
laulan
lauldud
Anm. Former i starkt stadium har kursiverad fet och former med svagt stadium
kursiv stil.
Verbböjningen
I verbböjningen bildas formerna enligt följande analogiregler:
ma-supinum står alltid i starkt stadium och är grundform för


298
mediativens presensformer: ma, sa, ta … kukkuvat, hüppavat, laulvat
imperfekt: kukkusin, kukkusid…; hüppasin, hüppasid …; laulsin,
laulsid… (OBS! Några vanliga verb har -i i stället för -si, bl.a. ole-!)
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt




alla supinumformer: kukkumas, kukkumast, kukkumaks, kukkumata…;
hüppamas, hüppamast…; laulmas, laulmast…
personellt presensparticip: kukkuv, hüppav, laulev
handlarnomen: kukkuja, hüppaja, laulja
verbalsubstantiv: kukkumine, hüppamine, laulmine.
da-infinitiv är grundform för



jakande imperativ utom 2 person singular: kukkugu, kukkugem, kukkuge, kukkugu; hüpaku, hüpakem, hüpake, hüpaku; laulgu, laulgem,
laulge, laulgu
personellt preteritumparticip: kukkunud, hüpanud, laulnud
gerundium: kukkudes, hüpates, lauldes.
Presensstammen i indikativ är grundform för


jakande imperativ 2 person singular: kuku, hüppa, laula
presens konditionalis: kukuksin, kukuksid, kukuks…; hüppaksin, hüppaksid, hüppaks…; laulaksin, laulaksid, laulaks…
Impersonalis preteritum particip är grundform för

alla andra impersonella former: kukutud, hüpatud, lauldud; kukuti,
hüpati, lauldi…
299
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
2 Andra ljudväxlingar
Stadieväxlingen är den viktigaste företeelsen som när man böjer estniska ord ger upphov till ljudförändringar i ordstammen eller i vissa
avledningsändelser. Men det finns också ljudväxlingar som inte alls har
med stadieväxling att skaffa. För fullständighetens skull räknar jag upp
dem alla. Det är följande:

konsonantförlängning i kort illativ: jõgi ’flod, å’ : ill.sg. jõkke, pesa
’bo, näste’ : pessa;

partitiv singularformerna av orden lumi ’snö’, meri ’hav’, mõni ’någon’, tuli ’eld’, uni ’sömn’, veri ’blod’ : part.sg. lund, merd, mõnd,
tuld, und, verd; (OBS! endast dessa ord!)

bortfallet av vokalen före l, n, m, r, s i ordslut: kindel ’säker’ : gen.sg.
kindla, korsten ’skorsten’ : korstna, koorem ’börda’ : koorma, tütar
’dotter’ : tütre; hirmus ’hemsk’ : hirmsa;

växlingen n : s i substantiven naine ’kvinna’ och teine ’den andra’ samt
i ord avledda med avledningsändelsen -ne: öine ’nattlig, natt-’ : öise;
rootslane ’en svensk’ : rootslase, lugemine ’läsning’ : lugemise, roheline ’grön’ : rohelise;

växlingen mellan s och n vid böjningen av de fem orden kaas ’lock;
pärm’ : gen.sg. kaane : part.sg. kaant, küüs ’nagel’ : küüne : küünt, laas
’urskog’ : laane : laant, lääs ’(väderstrecket) väster’ : lääne : läänt, õõs
’håla, hålighet’ : õõne : õõnt;

stamförändringarna vid böjning av pronomen i nominativ, genitiv och
partitiv, t.ex. sa/sina ’du’ : su/sinu : sind, kes ’vem’ : kelle : keda, see
’den, det’ : selle : seda;

långt uttal av första stavelse i genitiv plural av enstaviga ord av typen
puu ’träd’: gen.pl. puude, maa ’land; jord’ : maade. Övriga former av
dessa ord har överlång första stavelse;

stamförändringen vid böjning av verben minema, olema, panema,
surema, tulema samt alla avledningar med ändelsen -tele(ma) i vissa
former. Se tabell 9:5. Verb med avledningsändelsen -tele (exempelvis
kujutelema) är ovanliga, normalt används formen kujutlema som böjs
helt utan ljudväxling;

ljudväxlingarna i da-infinitiv, impersonalis presens och imperfekt av
verben jooma ’dricka’, looma ’skapa’, tooma ’hämta’, lööma ’slå’ och
sööma ’äta’. Se tabell 9:6.
300
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
Tabell 9:5. Former med ljudväxlingar som inte är stadieväxling av verben minema, olema, panema, surema, tulema och kujutelema.
ma-supinum da-infinitiv Presens
indikativ
1 person sg.
minema
minna
lähen
olema
olla
olen
panema
panna
panen
surema
surra
suren
tulema
tulla
tulen
kujutelema kujutella
kujutelen
Imperfekt
indikativ
1 person sg.
läksin
olin
panin
surin
tulin
kujutelin
Översättning
’gå’
’vara; finnas; ha’
’sätta; ställa; lägga’
’dö’
’komma’
’föreställa sig’
Tabell 9:6. Former med ljudväxling i stammen av verben jooma, looma, tooma;
lööma och sööma.
ma-supinum da-infinitiv Presens
Imperfekt
impersonalis indikativ
1 person sg.
jooma
juua
juuakse
jõin
tooma
tuua
tuuakse
tõin
looma
luua
luuakse
lõin
lööma
lüüa
lüüakse
lõin
sööma
süüa
süüakse
sõin
Översättning
’dricka’
’hämta’
’skapa’
’slå’
’äta’
Anm. Märk formsammanfallet i imperfekt för verben looma och lööma.
301
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
3 Stamförändringarnas roll
När man lär sig estniska, i synnerhet när man ska böja ord, är det svårt
att inte lägga märke till de stadieväxlande orden eller ord med annan
ljudväxling i stammen. Förr eller senare ställer man sig nog också frågan hur många ord som är så här retsamt ombytliga av sig.
Ett allmänt svar är att långt mer än hälften av estniskans nomen är
stadieväxlande eller växlar ljud på annat sätt när man böjer dem. Då är
exempelvis alla sådana ord inkluderade som är avledda med ne-suffix,
som higine ’svettig’, lugemine ’läsning’, eestlane ’est’, oluline ’väsentlig’, eftersom suffixets n växlar med s när man böjer sådana ord: higine
: higise : higist, lugemine : lugemise : lugemist osv.
Med verben är det tvärtom. Det stora flertalet böjs utan stadieväxling
eller annan ljudväxling.
Den i särklass vanligaste ljudväxlingen är den kvantitativa stadieväxlingen. Nya ord i estniska får, om ordets struktur tillåter det, kvantitativ
stadieväxling. Villkoret är att ordet, om det är ett nomen, är enstavigt
och slutar på konsonant, det vill säga att det i sin böjning ansluter sig till
ord av huvudtyp 9 lõpp, t.ex. nett : gen.sg. neti : part.sg. netti ’Internet,
nätet’ och netikett : netiketi : netiketti ’nätetikett, spelregler för användning av Internet och e-post’. Ett nyord kan också ha en struktur som
rikas eller mõte, som ju är stadieväxlande ordtyper, men så tycks sällan
vara fallet.
Betydligt vanligare än stadieväxlingstypen enligt mönster 2 (rikas,
mõte) är att nya nomen ansluter sig till huvudtyp 5 õpik-aasta, t.ex.
mobla ’mobiltelefon’, pervo ’pervers människa (slangspråk)’ och vibra
’vibrator’, eller huvudtyp 2 ema, t.ex. blogi ’blogg’, memo ’memorandum, pm’ och rodo ’rododendron’.
På motsvarande sätt ansluter sig nya verb, om de är stadieväxlande, i
första hand till kukkuma-typen, som häkkima ’göra intrång i andras
datasystem’, lõimima ’integrera’ och skaipima ’använda IP-telefoniprogrammet Skype’. Nya verb som inte är stadieväxlande ansluter sig
däremot till typen elama, t.ex. erastama ’privatisera’, kopima ’kopiera’
och paaristama ’para ihop’.
Den kvalitativa stadieväxlingen är inte bara den avgjort minsta ljudväxlingskategorin, utan är dessutom en företeelse som är på tillbakagång. Inga nya ord i estniska får spontant kvalitativ stadieväxling. Dessutom förlorar ord som tidigare böjts med kvalitativ stadieväxling sin
växling. Det innebär att de övergår till att böjas som de flesta andra
korta tvåstaviga ordstammar, utan några som helst ljudförändringar. Två
sådana ord är oda ’spjut, lans’ och saba ’svans; kö’. Se tabell 9:7.
302
Kapitel 9: Ett ord kan ändra gestalt
Tabell 9:7. Böjning av oda ’lans’ och saba ’svans; kö’ i äldre och nutida estniska.
Kasus
Äldre böjning Nutida böjning
Nominativ sg. oda
Genitiv sg.
oa
Partitiv sg.
oda
saba
sava
saba
oda
oda
oda
saba
saba
saba
Samtidigt finns det också ord som så att säga står och väger mellan
äldre och nutida böjning. En del ester böjer orden med stadieväxling,
andra inte. Ett sådant ord är pidu ’fest’, som antingen böjs på äldre sätt:
pidu : (gen.sg.) peo : (part.sg) pidu, eller enligt nutida mönster, helt utan
ljudväxlingar: pidu : pidu : pidu. Ett annat exempel är idu ’grodd’ som
somliga ester böjer med stadieväxling (gen.sg. eo osv.), andra utan, det
vill säga att genitiv singular är lika med nominativ.
Benägenheten hos estniska nomen och verb att så att säga tappa sin
stadieväxling har under 1900-talet med viss framgång motarbetats av
estniska språkvårdare eftersom stadieväxlingen anse(tt)s vara en originell och historiskt riktig företeelse.
Stadieväxling förekommer inte endast i estniska, utan är gemensam
för alla östersjöfinska och samiska språk utom liviska och vepsiska.
Ursprungligen berodde växlingen mellan starkt och svagt stadium på
om ordets andra stavelse vid böjning var öppen (slutade på vokal) eller
sluten (slutade på konsonant). Den regeln gäller fortfarande för finskans
vidkommande, men har ingen relevans för nutida estniska.
303
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska
böjas?
D
etta kapitel beskriver i detalj hur man kan resonera sig fram till
hur ett visst estniskt verb eller nomen böjs. Syftet är att underlätta identifieringen av ordtyp och mönsterord för estniska verb
och nomen. Utgångspunkten är därmed en helt annan än i kapitel 7 ”Enskilda kasus inpå livet” och kapitel 8 om verbformerna som ju utgår
från varje enskild grammatisk form.
Framställningen i detta kapitel förutsätter att innebörden av termerna
ordtyp, huvudtyp, undertyp, grundkasus, grundform och mönsterord är
känd. De förklaras i kapitlets första avsnitt. Man bör också veta vad
stadieväxling är, se avsnittet ”Stadieväxling” i kapitel 9.
Kapitlet kompletteras av två bilagor. I bilaga 1 har mönsterorden för
samtliga ordtyper böjts i grundkasus respektive grundformerna. I bilaga
3 förtecknas estniskans viktigaste avledningsändelser och anger till
vilken ordtyp de ord hör som är avledda med en viss avledningsändelse.
Bilagorna återfinns i slutet av boken.
304
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
1 Ordtyper och mönsterord
Med ordtyp menas ett antal ord som böjs på ett och samma sätt. Det
innebär att de bildar varje grammatisk form på samma sätt, med samma
suffix, och i förekommande fall samma slags stamförändring.
Orden i en ordtyp har vanligen en given ljudstruktur: De har ett visst
antal stavelser, en viss kvantitet och slutar kanske på vissa språkljud. De
kan också vara bildade med en viss avledningsändelse. Ljudstrukturen
gör att man kan fastställa vilken ordtyp som ett givet ord tillhör och hur
ordet ska böjas.
Ordtyperna fördelar sig på huvudtyper och undertyper. En huvudtyp är en ordtyp som omfattar det stora flertalet ord med en given
ljudstruktur. En undertyp inbegriper ord med lika eller snarlik struktur
som huvudtypens ord, men jämfört med orden i huvudtypen böjs undertypens ord lite annorlunda i någon eller några former. Orden i en undertyp är färre till antalet än i huvudtypen. En ytterligare viktig skillnad
mellan en huvudtyp och en undertyp är att huvudtypen står öppen för
nytillskott i form av nyord (nybildade ord och lånord), medan en undertyp generellt är sluten och inte tillförs några nya ord. En undertyp är
med andra ord att betrakta som ett specialfall eller undantag från respektive huvudtyp.
För att enkelt kunna tala om olika ordtyper låter jag varje ordtyp representeras av ett mönsterord. Mönsterordet har valts bland de ord i
ordtypen som är högfrekventa.
I de riktigt stora huvudtyperna ingår ord med mångskiftande ljudstruktur. I sådana fall har jag valt att ange två eller tre mönsterord. För
att markera att de hör ihop separeras de med bindestreck, t.ex. huvudtypen õpik-aasta.
Vitsen med mönsterorden torde vara uppenbar: Genom att lära sig att
bilda formerna av ett fåtal mönsterord, lär man sig i själva verket att
böja ett mycket stort antal ord.
Systemet med ordtyper och mönsterord är fast förankrad i estniska
grammatikor och ordböcker. I bättre ordböcker anges formen för genitiv
singular eller dess vokal och en siffra som hänvisar till en tabell över
böjda mönsterord.
Ordtyperna i verbböjningen
De allra flesta, drygt nittio procent av samtliga verb böjs som något av
de tre verben



ela(ma) ’bo; leva’, inklusive kirjuta(ma) ’skriva’, ca 4 800 enkla verb
kukku(ma) ’ramla, falla’, ca 2 000 enkla verb
hüppa(ma) ’hoppa’, ca 500 enkla verb.
305
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Eftersom kirjuta(ma) tar precis samma ändelser som ela(ma) och endast
skiljer sig från denna genom olika antal stavelser i stammen, behöver
formerna för detta verb inte ges separat; de utgör tillsammans huvudtypen ela(ma)-kirjuta(ma). Typen är böjningsmässigt helt regelbunden:
Alla former bildas genom suffigering och utan ljudväxling. Endast imperativens andra person singular saknar ändelse; formen utgörs av den
rena verbstammen.
De andra två dominanterna bland ordtyperna för verb är kukku(ma)och hüppa(ma). Verben i dessa typer utmärker sig genom att deras stam
ändras när man böjer dem. Skillnaden framgår när man jämför formerna
i da-infinitiv och indikativ presens (här representerad av tredje person
singular) och att ändelsen för da-infinitiv är olika i de två ordtyperna:
MA-SUPINUM
kukkuma
hüppama
DA-INFINITIV
kukkuda
hüpata
PRES. IND. 3 P.SG.
kukub
hüppab
’hon/han faller’
’hon/han hoppar’.
Ljudväxlingen i ordets stam kallas kvantitativ stadieväxling och beskrivs i kapitel 9. Tabell 10:1 ger en samlad översikt över samtliga ordtyper för estniska verb.
Tabell 10:1. Ordtyper för verb.
Huvudtyper
Översättning av Undertyper
mönsterordet
Översättning av
mönsterordet
1. elama (ca 4800)
’leva; bo’
2. kukkuma (ca 2000)
3. hüppama (ca 500)
4. laisklema (ca 175)
5. küsitlema (ca 120)
6. kõnelema (ca 40)
7. saatma (70)
’falla, ramla’
’hoppa’
’lata sig’
’intervjua’
’samtala’
’skicka’
’läsa’
’komma’
–
–
–
–
–
’kosta; betala’
’ta’
’skratta’
8. võima (5)
’förmå, kunna’ 8.1 jooma (5)
8.2 käima (4)
8.3 treima (3)
8.4 saama (2)
1.1 lugema (20)
1.2 tulema (5)
–
–
–
–
–
7.1 maksma (10)
7.2 võtma (10)
7.3 naerma (7)
’dricka’
’gå’
’svarva’
’få; erhålla’
Anm. Siffran inom parentes efter mönsterordet anger hur många verb typen
omfattar. I bilaga 1 ges mönsterordens böjning i grundformerna.
Samtliga böjda former av mönsterorden för de tre huvudtyperna elamakirjutama, kukkuma och hüppama ges i bilaga 2.
306
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Verbböjningen bygger på fyra grundformer med vars hjälp man
bildar alla andra verbformer av. Grundformerna för verb är:




ma-supinum
da-infinitiv
indikativ presens tredje person singular
tud-particip.
I avsnittet ”Stadieväxling” i kapitel 9 förtecknas för varje verbal grundform de grammatiska former som bildas med hjälp av grundformen i
fråga.
Ordtyperna i nomenböjningen
I likhet med verbböjningen domineras nomenböjningen stort av tre ordtyper. Mönsterorden för dessa är:



lõpp-õnnelik, ca 8 000 ord
õpik-aasta, ca 7 300 ord
naine-raskus-soolane, ca 6 300 ord.
Låt oss säga några ord om dessa ordtyper innan vi går vidare.
Mönsterorden õpik och aasta böjs på exakt samma sätt. Den enda
skillnaden är att aasta i nominativ slutar på vokal, medan õpik slutar på
konsonant. Slutvokalen för ord av õpik-typ framträder i alla andra kasusformer. De båda typerna är med andra ord såpass lika att de låter sig
sammanföras till en gemensam typ. Tillsammans representerar de den
näst största nomentypen.
Även lõpp och õnnelik böjs lika och är en mycket stor typ. Skillnaden består i att õnnelik-orden har ett ett stadieväxlande suffix, i detta
fall -lik, medan lõpp-orden är oavledda.
På det hela taget är lõpp-orden lätta att känna igen: De är enstaviga
och slutar i nominativ på konsonant. Det finns några enstaviga nomen
som slutar på konsonant som skiljer sig från lõpp-orden i ett par kasusformer och som därför sammanförts till de tre undertyperna keel, uus
och õun samt undertypen juus, men dem kan vi tills vidare bortse från.
Även õnnelik-orden är lätta att känna igen, detta tack vare avledningsändelsen -lik som gör ordet till adjektiv. De flesta lik-adjektiven är
i nominativ trestaviga, men det finns också några tvåstaviga, som arglik
’skygg, feg’ och auklik ’hålig, guppig’.
Märk att ordets kvantitet avgörs av den huvudbetonade stavelsens
kvantitet. Ett ord som õnnelik är således i andra kvantiteten, trots att
suffixet -lik är överlångt, alltså i tredje kvantiteten.
Det finns ett antal tvåstaviga substantiv som slutar på avledningsändelsen -ik som föregås av ett l, till exempel laulik ’sångbok, sånghäfte’,
laul ’sång’+ik, och som böjs som õpik. Någon reell risk för förväxling
307
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
torde inte föreligga, eftersom õnnelik-orden är adjektiv och ik-orden
substantiv.
Orden i den stora huvudtypen naine-raskus-soolane böjs också på ett
och samma sätt, men de tre orden skiljer sig åt i en form: partitiv plural.
Orden som hör till denna typ är annars lätta att känna igen: De slutar på
endera av de mycket vanliga avledningsändelserna -ne och -us eller
någon av ljudföljderna -as, -es eller -os.
För en samlad översikt över ordtyperna för nomen se tabell 10:2.
Tabell 10:2. Ordtyper för nomen.
Huvudtyper
Översättning
Undertyper
Översättning
1. idee (230)
krae (70)
’idé’
’krage’
1.1 lai (16)
’bred’
2. ema (500)
’mor’
2.1 nimi (8)
2.2 tuli (6)
2.3 tuba (58)
2.4 käsi (9)
2.5 asi (41)
sõber (23)
’namn’
’eld’
’rum’
’hand; arm’
’sak, föremål’
’vän’
3. härra (650)
pere (49)
’herre; herr’
’familj’
3.1 pime (90)
3.2 habe (30)
’mörk; blind’
’skägg’
4. telefon (500)
’telefon’
–
–
5. õpik (5700)
aasta (1600)
’lärobok’
’år’
–
–
6. number (600)
’nummer, siffra’ –
–
7. mõte (390)
nähe (23)
’tanke’
’rik’
’medlem; lem’
’levande ljus’
’rar, kär’
7.1 rikas (164)
7.2 liige (115)
7.3 küünal (41)
7.4 armas (19)
8. naine (3200) ’kvinna’
8.1 juus (6)
raskus (960)
’svårighet’
–
soolane (2200) ’salt’ (adjektiv) –
’hårstrå; hår’
–
–
9. lõpp (6720)
’slut; ände’
õnnelik (1290) ’lycklig’
’tunga; språk’
’ny’
’äpple’
9.1 keel (29)
9.2 uus (26)
9.3 õun (18)
Anm. Siffran inom parentes efter mönsterordet anger hur många enkla ord
typen omfattar. I bilaga 1 ges mönsterordens böjning i grundformerna.
Samtliga böjda former av mönsterorden för huvudtyperna lõpp-õnnelik,
õpik-aasta och naine-raskus-soolane ges i bilaga 2 i slutet av boken.
Ett rationellt sätt att lära sig bemästra böjningen av estniska ord, i
synnerhet nomenböjningen, är att börja med huvudtyperna och då i
första hand de tre största huvudtyperna. Eftersom õpik-aasta, lõpp308
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
õnnelik och naine-raskus-soolane representerar en överväldigande majoritet av alla estniska nomen, kan det vara klokt att på ett tidigt stadium
av sina estniskstudier lära sig böja just dessa mönsterord, åtminstone i
nominativ och genitiv singular. Då känner man igen formerna när man
stöter på dem i andra ord, även om man kanske ännu inte lärt sig vad
ordet i fråga betyder.
Ordens strukturformler
Framställningen av hur estniska ord böjs är indelad i två större avsnitt:
först verben, sedan nomen. Beskrivningen tar sin utgångspunkt i ordens
tydligaste kännetecken: antal stavelser i ordets uppslagsform, för verbens vidkommande i ma-supinum, själva ma-ändelsen oräknad; kirjutama ’skriva’ är således ett trestavigt verb: kir-ju-ta-.
För nomen räknas antalet stavelser i ordets form i nominativ singular. Utifrån denna indelningsgrund är avsnitten om verben och nomen
sedan indelade i varsina tre underavdelningar: enstaviga ord, tvåstaviga
ord och tre- eller flerstaviga ord. För verben tillkommer ett särskilt avsnitt om verb som är avledda med ändelsen -le eller dess varianter -dle,
-tle och -skle/-skele.
I början av varje underavdelning finns en tabellarisk strukturbeskrivning av orden som framställningen gäller med ett exempel böjt i grundformerna. Det är denna strukturbeskrivning som är tänkt att hjälpa fram
till rätt böjning av ordet i fråga.
Strukturbeskrivningen ges som en formel, t.ex. 2 II:III e. Den arabiska siffran, i detta exempel 2, anger antalet stavelser som ordet har i
nominativ singular eller ma-supinum. Om det är relevant, anges för
nomen även stavelseantalet i genitiv singular, t.ex. 2:3, vilket innebär att
ordens nominativform är tvåstavig och genitivformen trestavig. Det
gäller exempelvis ord av õpik-typ: nom.sg. õpik : gen.sg. õpiku ’lärobok’ (õ-pik : õ-pi-ku).
Efter uppgiften om antalet stavelser anges ordets kvantitet med romerska siffror. Ibland behöver man ange att kvantiteten kan växla mellan (för nomen) nominativ och genitiv singular, ofta från nominativens
andra till genitivens tredje kvantitet, som i exemplet 2 II:III e.
För verb innebär kvantitetsväxlingen att kvantiteten för ma-supinum
växlar med den kvantitet som verbet har i antingen da-infinitiv eller
presens indikativ. ma-supinum står alltid i starkt stadium, medan den
andra formen står i svagt stadium. Detta är den grundläggande indelningsgrunden för stadieväxlande verb och utgör skillnaden mellan verb
av hüppama- och kukkuma-typ: hüppama : da-inf. hüpata ’hoppa’;
kukkuma : pres.ind.3p. kukub ’falla, ramla’.
Sist i strukturformeln anges det eller de slutljud, inklusive speciella
avledningsändelser, som orden i typen har.
309
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Formeln 2 II:III e avser ett nomen och ska utläsas: ”tvåstavigt ord i
andra kvantiteten som i genitiv har tredje kvantiteten och som slutar på
vokalen e”. Beskrivningen stämmer in på ett ord som mõte : gen.sg.
mõtte ’tanke’.
I den tabellariska strukturbeskrivningen följer efter formeln med
själva strukturbeskrivningen en uppgift om vilken ordtyp som orden
med den aktuella ljudstrukturen hör till och böjs som. Sedan ges ett
exempelord böjt i grundformerna, dvs. ma-supinum, da-infinitiv, indikativ presens tredje person singular och tud-particip för verb och nominativ, genitiv och partitiv singular samt partitiv plural för nomen. Slutligen anges antalet ord med den aktuella strukturen. Där antyds även
ordtypens aktivitetsgrad. Om antalet ord i ordtypen föregås av förkortningen ca (= cirka), innebär det att ordtypen är öppen och tillförs nya
ord. En uppgift utan ca innebär motsatsen: ordtypen står inte öppen för
nya ord.
En sak måste påpekas om främmande ord som inte har huvudbetoningen på första stavelsen. I formbildningen räknar man deras stavelseantal från och med den huvudbetonade stavelsen. Orsaken är att det är
stavelserna från den huvudbetonade stavelsen och framåt som avgör hur
ordet ska böjas. Det innebär att ord som pralinee ’pralin’, kakao ’kakao’
och deodorant ’deodorant’ räknas till de enstaviga orden och böjs enligt
huvudtyp 1 idee : idee respektive huvudtyp 9 lõpp : lõpu. (Märk att det
estniska substantivet kakao har slutbetoning, till skillnad från sin
svenska motsvarighet.) På samma sätt är gorilla ’gorilla’, direktor ’direktör’ och marihuaana ’marijuana’ tvåstaviga och böjs som huvudtyp
3 härra : härra. I fallet marihuaana visar den dubbeltecknade vokalen
vilken stavelse som är huvudbetonad. För verben gäller det endast
eeri(ma)- och eeru(ma)-verben som ur estnisk formbildningssynpunkt
är tvåstaviga: ee-ri(ma), ee-ru(ma). eeri-verben motsvarar svenska verb
på -era, t.ex. stabiliseeri(ma) ’stabilisera, göra stabil’; eeru-verben är
eeri-verbens reflexiva motsvarighet (stabiliseeruma ’stabiliseras, bli
stabil’).
För stadieväxlande verb anges dels ma-supinum (som alltid är i starkt
stadium) och den grundform (da-infinitiv eller indikativ presens tredje
person singular) som är i svagt stadium, t.ex. hüppama : hüpata
’hoppa’, kukkuma : kukub ’falla, ramla’.
310
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
2 Verbböjningen
Verbböjningen är på det hela taget enkel och regelbunden, trots att antalet grammatiska former är långt fler än nomenböjningens fjorton kasus
och två numerus. Det man behöver tänka på är att beakta mönsterordens
grundformer och analogireglerna för hur övriga former bildas av grundformerna. Se avsnittet ”Analogireglerna” i kapitel 9.
Några av de enstaviga verben som slutar på lång vokal eller diftong
”ställer till det” lite i verbböjningen, men det är inget svårbemästrat
problem.
Verb vars stam slutar på -le inbegriper såväl två-, tre- som flerstaviga
ord och utgör dessutom en lättidentifierad grupp. Därför beskrivs de
samlat i ett separat avsnitt.
I framställningen i detta avsnitt har verbens fyra traditionella grundformer (ma-supinum, da-infinitiv, indikativ presens tredje person singular och tud-particip) kompletterats med en femte form: indikativ imperfekt första person singular.
Enstaviga verb
De enstaviga verben är av två slag: de vars stam i ma-supinum slutar på
konsonant och de som slutar på lång vokal eller diftong. De allra flesta
slutar på konsonant och är stadieväxlande. Genom stadieväxlingen och
tillägg av stamvokal, som med få undantag är a, i enstaka verb e, blir
verbstammarna i svagt stadium tvåstaviga:
saat(ma) : saada(b)
tõus(ma) : tõuse(b)
võt(ma) : võta(b)
laul(ma) : laula(b)
’sända : (hon/han) sänder’
’stiga; öka : (hon/han) stiger; ökar’
’ta; hon/han tar’
’sjunga; hon/han sjunger’.
Inga nya verb med enstavig stam tillförs språket. Därför är alla enstaviga ordtyper slutna: huvudtyp 7 saatma ’skicka, sända’ med sina tre
undertyper 7.1 maksma ’betala; kosta’, 7.2 võtma ’ta’, 7.3 naerma
’skratta’, och huvudtyp 8 võima ’kunna, få’ med undertyperna 8.1
jooma ’dricka’, 8.2 käima ’gå’, 8.3 treima ’svarva’ och 8.4 saama ’erhålla, få’.
Trots att ordtypen saatma är sluten och inte tillförs några nya ord, låter vi den gälla som huvudtyp, eftersom den omfattar störst antal verb
bland de enstaviga verben. võima-orden har valts som huvudtyp eftersom dessa ord har helt regelbunden böjning. Undertyperna avviker
från võima-orden i någon av grundformerna eller indikativ imperfekt.
De enstaviga verben som i ma-supinum slutar på konsonant +-ma
hör till huvudtyp 7 saatma : saadab ’sända, skicka; hon/han skickar’
311
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
eller någon av dess tre undertyper: 7.1 maksma : maksab ’betala; kosta;
hon/han betalar; den/det kostar’, 7.2 võtma : võtab ’ta; hon/han tar’ eller
7.3 naerma : naerab ’skratta; hon/han skrattar’.
Verben i dessa ordtyper skiljer sig från varandra genom den konsonant som i ma-supinum står före ändelsen. Verben i huvudtypen slutar
på t (tahtma : tahab ’vilja; hon/han vill’), d (kandma : kannab ’bära;
hon/han bär’) eller sk (laskma : laseb ’låta; skjuta; hon/han låter;
hon/han skjuter’). Orden i undertyp 7.1 maksma slutar på s (seisma :
seisab ’stå; hon/han står’), orden i undertyp 7.2 võtma slutar på t (nutma
: nutab ’gråta; hon/han gråter’) eller, i två verb, p (tapma : tapab ’dräpa;
hon/han dräper’, lõpma : lõpeb ’dö (om djur); den/det dör’) och orden i
undertyp 7.3 naerma slutar på l, n eller r (kuulma : kuulab ’höra;
hon/han hör’, veenma : veenab ’övertyga; hon/han övertygar’, siirma :
siirab ’överföra, flytta; hon/ han överför’). (Tabell 10:3)
Till huvudtyp 7 saatma hör även jooksma ’springa’ som har oregelbunden svagstadieform i da-infinitiv (joosta) och tud-particip (joostud).
Märk att imperativ andra person singular av verbet laskma ’tillåta,
låta (någon göra något); skjuta’ är lase eller las (lase/las olla! ’låt bli!’,
lase/las ta läheb! ’låt henne/honom gå/sticka!’). I nekande form använder man dock bara den längre formen lase: ära lase tal minna! ’låt
henne/honom inte gå/sticka!’
Tabell 10:3. Strukturtyperna för enstaviga verb.
Ordstruktur
Exempel
Ordtyp Antal
ord
1:2 III:II t
1:2 III:II d
1:2 III:II t, p
1:2 III:II sk
1:2 III:II ks
1:2 III:II s
1:2 III:II l, n, r
taht(ma) : taht(a) : taha(b) : tahe(tud)
and(ma) : and(a) : anna(b) : an(tud)
tap(ma) : tapp(a) : tapa(b) : tape(tud)
lask(ma) : last(a) : lase(b) : las(tud)
jooks(ma) : joos(ta) : jookse(b) : joos(tud)
tõus(ma) : tõus(ta) : tõuse(b) : tõus(tud)
naer(ma) : naer(da) : naera(b) : naer(dud)
saatma
saatma
võtma
saatma
saatma
maksma
laulma
1 III oo, öö
1 III õi, äi, ai, ee
1 III ii, oo, üü
1 III ei, ae, äi
1 III aa, ää
söö(ma) : süü(a) : söö(b) : söö(dud)
kee(ma) : kee(da) : kee(b) : kee(dud)
müü(ma) : müü(a) : müü(b) : müü(dud)
kae(ma) : kae(da) : kae(b) : kae(tud)
jää(ma) : jää(da) : jää(b) : jää(dud)
jooma
võima
käima
treima
saama
50
16
10
3
1
10
7
5
5
4
3
2
Anm. Exemplen böjs i ma-supinum : da-infinitiv : indikativ presens tredje
person singular : tud-particip.
De enstaviga verben som i ma-supinum slutar på lång vokal eller diftong +-ma är nitton till antalet och fördelar sig på fem olika ordtyper.
Typerna skiljer sig från varandra i da-infinitiv, imperfekt och/eller im312
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
personalis. Samtliga typer omfattar några enstaka verb, varför det inte är
någon större idé att beskriva dem enskilt.
Skillnaderna i böjning framgår av följande uppställning, som förutom verbens fyra grundformer kompletterats med formen för indikativ
imperfekt första person singular. Märk hur denna form delar typerna i
två huvudkategorier:
MA-SUP.:
või(ma)
käi(ma)
trei(ma)
joo(ma)
saa(ma)
DA-INF.:
või(da)
käi(a)
trei(da)
juu(a)
saa(da)
IND.PRES.:
või(b)
käi(b)
trei(b)
joo(b)
saa(b)
IND.IMPF.:
või(sin)
käi(sin)
trei(sin)
jõ(in)
sa(in)
TUD-PTC.:
või(dud)
käi(dud) trei(tud)
joo(dud)
saa(dud)
’kunna, få’
’gå’
’dricka’
’erhålla’.
’svarva’
Av följande uppställning framgår vilka av de fjorton övriga verben som
i sin böjning följer de fem mönsterorden enligt ovan:
som võima böjs:
keema ’koka’, leema ’komma att bli’, naima ’gifta sig med, äkta’, näima ’tyckas’;
som käima böjs:
müüma ’sälja’, pooma ’hänga (exv. en dödsdömd)’, viima ’ta med sig’;
som treima böjs:
kaema ’skåda’, täima ’förmå sig (att göra ngt),
kunna’;
som jooma böjs:
looma ’skapa’, tooma ’hämta’, lööma ’slå’,
sööma ’äta’;
som saama böjs:
jääma ’bli; stanna’.
Bland dessa ordtyper utmärker sig jooma-verben på två sätt. För det
första genom att den långa vokalen i ma-supinum får ett slutet uttal i dainfinitiv: looma → luua, sööma → süüa, dvs. att oo → uu, öö → üü.
För det andra bildar jooma-verben imperfekt genom att den långa vokalen och imperfektändelsen i bildar diftong, samtidigt som oo respektive
öö → õ:
too(ma):
loo(ma):
too+i
loo+i
→ tõi(n)
→ lõi(n)
löö(ma):
söö(ma):
löö+i
söö+i
→ lõi(n)
→ sõi(n).
Märk att imperfekt för looma ’skapa’ och lööma ’slå’ genom ljudväxlingarna i imperfekt blir homonyma, helt likformiga. Se även tabell 9:6.
313
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Tvåstaviga verb
De flesta estniska verb är tvåstaviga och har en stam som i ma-supinum
slutar på vokal. Böjningsmässigt fördelar de sig på tre huvudtyper och
två undertyper. Då bortser vi från de verb som är avledda med avledningsändelsen -le; de behandlas i en separat underavdelning nedan.
Tabell 10:4. Strukturtyperna för tvåstaviga verb.
Ordstruktur
Exempel
Ordtyp
Antal
ord
2 I a/e/i/u
luba(ma) : luba(da) : luba(b) : luba(tud)
elama
ca 270
2 I d/g+a/e/u kadu(ma): kadu(da): kao(b) : kao(tud)
lugema
20
2 I l/n/r+e
sure(ma): surr(a) : sure(b) : sur(dud)
tulema
5
2 II V
sobra(ma) : sobra(da) : sobra(b): sobra(tud) elama
9
2 III suffix jaata(ma) : jaata(da) : jaata(b) : jaata(tud) elama
ca 670
2 III i/u/e
starti(ma) : starti(da) : stardi(b) : stardi(tud) kukkuma ca 2000
2 III a
vaata(ma) : vaada(ta) : vaata(b) : vaada(tud) hüppama ca 500
Anm. Exemplen böjs i ma-supinum : da-infinitiv : indikativ presens tredje
person singular : tud-particip. Översättning av exempelorden: lubama ’tillåta;
lova’, kaduma ’försvinna’, surema ’dö’, sobrama ’rota, böka’, jaatama ’säga
ja; bejaka’, startima ’starta’, vaatama ’titta’.
Den ojämförligt största ordtypen med tvåstaviga verb är huvudtyp 1
elama ’leva; bo’. Den omfattar totalt omkring 4 800 verb, av vilka omkring 700 är tvåstaviga.
De flesta tvåstaviga elama-verb är avledda med någon avledningsändelse, men det finns också sådana verb som inte är avledningar.Ofta är
det då fråga om lånord.
De avledningsändelser som bildar tvåstaviga elama-verb är:
-da
-nda
-ta
-sta
-stu
-u
-du
-bu
-ne
-eeru
hääldama ’uttala’
tõendama ’intyga’
teatama ’meddela’
teostama ’förverkliga’
teost(ma ’förverkligas’
kandum) ’överföras’
poolduma ’dela sig itu’
suubuma ’mynna (ut)’
soenema ’bli varm’
stabiliseeruma ’bli stabil’
← hääl : gen.sg. hääle ’röst’
← tõde : gen.sg. tõe ’sanning’
← teadma ’veta’
← tegu : gen.sg. teo ’gärning’
← teostama ’förverkliga’
← kandma ’bära’
← pool ’halv; halva, hälft’
← suu : gen.sg. suu ’mun’
← soe : gen.sg. sooja ’varm’
← stabiliseerima ’stabilisera’.
Märk att verb med det främmande suffixet -eeru-, som stabiliseeruma
’bli stabil, stabiliseras’ och blokeeruma ’bli blockerad, blockeras’, inte
har stadieväxling och böjs som elama, medan verb med ändelsen -eeri-,
314
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
som stabiliseerima ’göra stabil, stabilisera’ och blokeerima ’blockera’,
har stadieväxling och böjs som kukkuma.
I normalfallet är verben i tredje kvantiteten, enstaka verb är i andra
kvantiteten, som siblima ’skrapa, krafsa (i jorden)’. Stamvokalen kan
vara antingen a, t.ex. teatama ’meddela’, hooldama ’vårda, ta hand om’,
e, t.ex. julgema ’våga’, puhkema ’bryta ut, börja’, i, t.ex. startima
’starta’, tarbima ’konsumera’, eller u, t.ex. maabuma ’stiga i land’,
laabuma ’flyta på, gå bra’.
Till elama-typen hör också närmare tvåhundra kortstaviga verb. De
vanligaste stamvokalerna är i, som i küsima ’fråga’, trügima ’trängas’,
och u, t.ex. puhuma ’blåsa’, koguma ’samla’. De andra två vokalerna
förekommer bara i ett knappt trettiotal verb: e, t.ex. kogema ’erfara’,
tõdema ’konstatera’, och a, t.ex. lubama ’tillåta, lova’, rabama ’gripa;
slå; förbluffa’.
Förutom tvåstaviga verb omfattar elama-typen också många tre- eller
flerstaviga avledningar. De beskrivs i nästa avsnitt.
Den näst största ordtypen bland de tvåstaviga verben är huvudtyp 2
kukkuma ’falla, ramla’. Den omfattar omkring tvåtusen stadieväxlande
verb med grundformen indikativ presens i svagt stadium (kukub ’hon/
han faller’). Samtliga verb i typen är tvåstaviga och följer stadieväxlingsmönster 1. Se tabell 9:4 i kapitel 9.
Stamvokalen är i de allra flesta fall i, t.ex. õppima ’studera, läsa’,
stabiliseerima ’stabilisera, göra stabil’. I lite drygt tvåhundra verb är
den u (sattuma ’hamna’). Undantagsvis förekommer e (katkema ’avbrytas’, maitsema ’smaka’) eller a (kasvama ’växa’, kuivama ’torka’).
Till kukkuma-verben hör alla främmande verb som bildats med ändelsen -eeri-, t.ex. konserveerima ’konservera’, organiseerima ’organisera; ordna’ och separeerima ’separera’. eeri-verbens reflexiva motsvarighet, eeru-verben, t.ex. konserveeruma ’konserveras’, organiseeruma
’organisera sig, organiseras’ och separeeruma ’separeras’ böjs däremot
utan stadieväxling, enligt huvudtyp 1 elama (se ovan).
Ett tiotal kukkuma-verb som slutar på stamvokalen i, e eller, mer sällan, u böjs numera också utan stadieväxling. Det innebär att de böjningsmässigt har bytt ordtyp från stadieväxlande huvudtyp 2 kukkuma
till huvudtyp 1 elama utan stadieväxling. Det gäller exempelvis sulgema
’stänga’ och lõppema ’ta slut, nå slutet’ som kan böjas antingen med
stadieväxling, alltså med indikativ presens i svagt stadium (suleb ’hon/
han stänger’, lõpeb ’tar slut, når slutet’) eller utan stadieväxling enligt
huvudtyp 1 elama (sulgeb, lõppeb).
Andra sådana verb är hälbima ’avvika, vara avvikande’ (hälvib/ hälbib), küündima ’nå upp; vara tillräcklig’ (küünib/küündib), lekkima
’läcka’ (lekib/lekkib), pürgima ’eftersträva’ (pürib/pürgib), settima ’avsätta, avlagra sig, sedimentera’ (setib/settib), sulgima ’fälla gamla fjäd315
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
rar och få nya, rugga’ (sulib/sulgib), süttima ’ta fyr’ (sütib/süttib), tekkima ’uppstå’ (tekib/tekkib); hukkuma ’förolyckas’ (hukub/hukkub), kaikuma ’genljuda, runga’ (kaigub/kaikub), rappuma ’skaka, stöta’ (rapub/
rappub), sattuma ’hamna’ (satub/sattub), vappuma ’skaka, skumpa’
(vapub/vappub).
Huvudtyp 3 hüppama ’hoppa’ är med sina omkring femhundra verb
den tredje största ordtypen för verb. Verben är lätta att identifiera.
Samtliga är i likhet med verben i huvudtyp 2 kukkuma tvåstaviga och
stadieväxlande, fast hüppama-verbens stamvokal är alltid a; kukkumaverbens stamvokal är i, e eller u. Endast två tvåstaviga verb med stamvokalen a hör till någon annan ordtyp, kasvama ’växa’ och kuivama
’torka’, som böjs enligt huvudtyp 2 kukkuma.
Stadieväxlingsmönstret för hüppama-verben är det motsatta jämfört
med kukkuma-verbens. Det innebär att da-infinitiven har svagt och indikativ presens starkt stadium: hüppama : hüpata : hüppab (mönster 2,
se tabell 9:4 i kapitel 9). Ändelsen för da-infinitiv är alltid -ta.
Undertyp 1.1 lugema ’läsa (en text)’ omfattar tjugo kortstaviga verb av
vilka flera är högfrekventa. Alla verb i typen har kvalitativ stadieväxling och följer stadieväxlingsmönster 1. Den inljudande klusilen är d i
tolv ord och g i åtta:
d-ord: kaduma ’försvinna’, kudema ’leka, fortplanta sig (om t.ex.
grodor och fiskar)’, kuduma ’sticka (med garn)’, küdema ’brinna’, laduma stapla’, niduma ’fläta, binda’, pidama ’måste, vara tvungen’, pidama
’hålla, anse; fira (bemärkelsedag); avhålla (från något)’, põdema ’vara
sjuk, lida (av en sjukdom)’, sadama ’regna; snöa’, siduma ’binda,
knyta; förknippa; förbinda (ett sår)’, vedama ’dra, transportera’;
g-ord: liguma ’ligga i blöt’, lugema ’läsa’, nägema ’se’, pugema
’slinka (in); krypa; vara (överdrivet) inställsam’, pügama ’klippa (hår,
ull)’, sugema ’kamma, borsta (hår, skägg)’, taguma ’dunka, bulta’, tegema ’göra’.
I svagt stadium faller klusilen bort:
põde- → põe(b)
näge- → näe(b)
veda- → vea(b)
tege- → tee(b)
och om verbstammen har i, ü eller u ändras dessa till e, ö respektive o:
pida- → pea(b)
kude- → koe(b)
sidu- → seo(b)
püga- → pöa(b)
kadu- → kao(b)
kudu- → koo(b).
Ett verb, sadama ’regna; snöa’, bildar svagstadium genom att d → j:
sada- → saja(b).
316
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Märk att det finns två pidama-verb. Ett betyder ’vara tvungen, nödgas,
måste’, det andra ’hålla; anse (vara); fira (bemärkelsedag), avhålla’. De
båda är homonyma utom i en grammatisk formkategori, indikativ imperfekt, där måste-verbet bildar imperfekt med -i+personändelse och det
andra med regelrätt si-ändelse+personändelse:
pidin
sa pidid
pidi
’jag var tvungen’
’du var tvungen’
’hon/han var tvungen’
pidasin
sa pidasid
pidas
’jag höll’
’du höll’
’hon/han höll’
pidime
pidite
nad pidid
’vi var tvungna’
’ni var tvungna’
’de var tvungna’
pidasime
pidasite
nad pidasid
’vi höll’
’ni höll’
’de höll’.
Några exempel: Epp pidi arsti juurde minema ’Epp var tvungen att söka
läkare’, Tiit pidi hulluks minema ’Tiit höll på att bli galen’; Piret pidas
huvitava ettekande ’Piret höll ett intressant föredrag’, ma pidasin teda
tubliks ämmaemandaks ’jag höll henne/honom för att vara en duktig
svärmorska’, kus sa oma juubelisünnipäeva pidasid? ’var firade du ditt
jubileum?’.
Undertyp 1.2 tulema ’sätta; ställa, lägga’ omfattar förutom mönsterordet de fyra verben panema ’ställa, sätta, lägga’, surema ’dö’, olema
’vara; finnas; ha’ och minema ’gå’. Dessa verb utgör en egen ordtyp i
kraft av sin oregelbundna form i da-infinitiv: tulla, panna, surra, olla,
minna och de grammatiska former som bildas med da-infinitiven som
grundform, som gerundium: tulles, pannes, surres, olles, minnes.
Övriga former bildas regelrätt (panen ’jag sätter, ställer, lägger’, panin ’jag satte, ställde, lade’, pandud ’(är) satt, ställd, lagd’). Det enda
undantaget är indikativ presens tredje person singular av olema: ta on
’hon/han är; finns’.
Ett eget undantag bildar minema ’gå’, vars böjning är så egenartad att
verbet måste tas upp separat. Det böjs som de andra fyra verben i undertypen men har avvikande stam (suppletiv böjning) i
presens:
lähen, lähed, läheb, läheme, lähete, lähevad
imperfekt:
läksin, sa läksid, läks, läksime, läksite, nad läksid
personellt preteritumparticip: läinud.
Övriga former av detta verb bildas med stammen min(e)-, t.ex.
da-infinitiv:
tud-particip:
minna
mindud.
Denna tingens ordning beror på att estniska tidigare haft två olika verb
med betydelsen ’gå’. Deras betydelser låg såpass nära varandra att skillnaden upplöstes och formerna för de båda verben blandades. Det ur317
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
sprungliga systemet har emellertid bevarats i flera av estniskans släktspråk. I finska betyder mennä ’gå, träda; bege sig; avlägsna sig’ och
lähteä ’gå, börja gå; avgå; avlägsna sig’.
Tre- och flerstaviga verb
De allra flesta estniska verb har trestavig stam. Det beror på att väldigt
många enkla (en- eller tvåstaviga) verbstammar ”byggts ut” med någon
avledningsändelse så att de blivit tre- eller flerstaviga.
Alla tre- och flerstaviga verb är avledningar och böjs enligt huvudtyp
1 elama, huvudtyp 4 laisklema, huvudtyp 5 küsitlema eller huvudtyp 6
kõnelema. Eftersom de tre sista huvudtyperna bara omfattar le-verb
behandlas de separat i nästa avsnitt. I detta avsnitt tar vi endast upp treoch flerstaviga ord av elama-typ. Deras antal är omkring fyratusen.
Verben av elama-typ böjs helt regelbundet. Alla former bildas genom att man fogar respektive ändelse till verbets stam som förblir oföränderlig. Endast en form, imperativ andra person singular, fås med den
rena verbstammen: kirjutama ’skriva’ → kirjuta! ’skriv du!’.
da-infinitiv har ändelsen -da (kirjutada), indikativ imperfekt si+personändelse (kirjutasin, sa kirjutasid, kirjutas; kirjutasime, kirjutasite,
nad kirjutasid ’jag, du, hon/han, vi, ni, de skrev’) och tud-particip ändelsen -tud (kirjutatud).
De avledningsändelser som bildar tre- och flerstaviga elama-verb är
-sta
-ta
aurusta(ma) ’göra till ånga’
riieta(ma) ’klä på (någon)’
-da
-lda
-nda
vispelda(ma) ’vispa’
hädalda(ma) ’besvära sig’
eestinda(ma) ’översätta
till estniska’
käperda(ma) ’tafsa’
norsata(ma) ’snarka till’
noorene(ma) ’föryngras’
helise(ma) ’ringa’
kavatse(ma) ’ämna, avse’
aurustu(ma) ’förångas’
riietu(ma) ’klä på sig’
peegeldu(ma) ’återspeglas’
lisandu(ma) ’tillkomma’
-rda
-ata
-ne
-ise
-tse
-stu
-tu
-du
-ndu
← aur : gen.sg. auru ’ånga’
← riie : gen.sg. riide ’tyg; (pl.) kläder’
← vispel ’visp’
← häda : gen.sg. häda ’nöd’
← eesti ’estnisk’
← käpp : gen.sg. käpa ’tass, labb’
← norskama ’snarka’
← noor : gen.sg. noore ’ung’
← heli ’ljud’
← kava : gen.sg. kava ’plan’
← aurustama ’göra till ånga’
← riietama ’klä på (någon)’
← peegel : gen.sg. peegli ’spegel’
← lisama ’lägga till’.
Alla tre- och flerstaviga verb är i andra kvantiteten utom marmordama
’marmorera’ som är i tredje kvantiteten.
318
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
le-verben
Ljudföljden le, som denna grupp av verb är uppkallade efter, är en avledningsändelse som anger upprepad händelse. Samma ljudföljd ingår
dessutom som slutljud i några varianter av detta suffix. Suffixvarianterna är
-le
-dle
-tle/-tele
-skle/-skele
som i
som i
som i
som i
tegelema ’syssla med’
suudlema ’kyssa’
kujutlema/kujutelema ’föreställa sig’
mõtisklema/mõtiskelema ’fundera, begrunda’.
För det mesta är det inte svårt att gissa sig till vilket ord som legat till
grund för en le-avledning: tegelema är avlett av tege(ma) ’göra’, suudlema har med suu ’mun’ att göra, kujutlema och kujutelema med kuju
’gestalt’, liksom mõtisklema och mõtlema ’tänka’ är avledningar till
mõte ’tanke’.
För några le-verb har kopplingen till det ord som verbet är avlett av
fördunklats under seklernas lopp. Tre sådana verb är ütlema ’säga’ (som
är avlett av jutt : jutu ’samtal; berättelse’), kätlema ’skaka hand, ta i
hand’ (avlett av käsi ’hand; arm’, jämför formen i partitiv singular kätt)
och õmblema ’sy’ (för detta verb är inget nutida grundord känt). Avledningsändelsen är emellertid i samtliga fall intakt och gör att man utan att
tveka kan hänföra verben till le-verben. Verb som olema ’vara; finnas;
ha’, tulema ’komma’ och põlema ’brinna’ är däremot inga le-verb; i
dessa fall ingår ljudföljden le i stammen. Den enda vokal som förekommer direkt före avledningsändelsen -le är e.
Tabell 10:5. Strukturtyperna för le-verben.
Ordstruktur Exempel
2 III C+le
2 III tle
2 III D
3 I V+le
3 II V+le
4-
laisklema : laiselda : laiskleb : laiseldud
loetlema : loetleda : loetleb : loetletud
aelema : aelda : aeleb : aeldud
kõnelema : kõnelda : kõneleb : kõneldud
viljelema : viljelda : viljeleb : viljeldud
oleskelema : oleskeleda : oleskeleb : oleskeletud
Antal ord
ca 170
1
1
ca 45
1
ca 65
Anm. Exemplen böjs i ma-supinum : da-infinitiv : indikativ presens tredje
person singular : tud-particip. V = vokal, D = diftong, C = konsonant.
Grundbetydelsen för le-suffixen är frekventativ. Det innebär att ändelsen anger upprepad eller ihållande handling, ibland att handlingen sker
oregelbundet eller gradvis. Jämför det enkla verbet kaebama ’klaga;
anklaga’ och le-verbet kaeblema ’(hålla på att) beklaga sig’.
319
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
le-verben böjs på två olika sätt: antingen som küsitlema ’intervjua’
eller som laisklema ’lata sig’. Några le-verb kan böjas på båda sätten,
t.ex. kõnelema ’samtala, prata’. Skillnaderna kommer till synes i två av
grundformerna, da-infinitiv och i tud-particip (samt de former som -da
och -tud är grundformer för; se avsnittet ”Stadieväxling” i kapitel 9):
MA-SUP.
DA-INF.
IND.PRES.
IND.IMPF.
TUD-PTC.
küsitle(ma)
küsitle(da)
küsitle(b)
küsitle(s)
küsitle(tud)
kõnele(ma)
kõnele(da)/kõnel(da)
kõnele(b)
kõnele(s)
kõnele(tud)/kõnel(dud)
laiskle(ma)
laisel(da)
laiskle(b)
laiskle(s)
laisel(dud)
’intervjua’
’samtala, prata’
’lata sig’.
Märk skillnaden i ändelsevariant i impersonalis mellan de tre verbtyperna: küsitletud, kõneletud och kõneldud, laiseldud.
Verben av typen laisklema är stadieväxlande och utgör lite drygt
hälften av alla le-verb. Ett mindre antal är inte stadieväxlande, t.ex.
kõnelema. De är lätta att känna igen. Om le-ändelsen föregås av vokal
(nästan undantagslöst e) har verbet ingen stadieväxling och böjs som
kõnelema.
Stadieväxlingstypen för laisklema-verben är kvantitativ: ma-supinum
och indikativ presens, här representerad av tredje person singular, har
kvantitet tre (som representerar stadieväxlingens starka stadium), medan
både da-infinitiven och tud-participet har kvantitet två (svagt stadium).
Stadieväxlingsmönstret är detsamma som för hüppama-verben, dvs.
mönster 2 (se tabell 9:4 i avsnittet ”Stadieväxling” i kapitel 9).
Oftast föregås suffixet i ett stadieväxlande le-verb av en klusil. Klusilen är vanligen p, t eller k, mer sällan b, d eller g. I sådana fall ändrar
klusilen ljudvärde eller blir kortare i svagstadieformerna, helt enligt
stadieväxlingsreglerna. Se avsnittet ”Stadieväxling” i kapitel 9:
MA-SUP.
DA-INF.
IND.PRES.
IND.IMPF.
TUD-PTC.
MA-SUP.
DA-INF.
IND.PRES.
IND.IMPF.
TUD-PTC.
320
hoople(ma)
hoobel(da)
hoople(b)
hoople(s)
hoobel(dud)
võitle(ma)
võidel(da)
võitle(b)
võitle(s)
võidel(dud)
liikle(ma)
liigel(da)
liikle(b)
liikle(s)
liigel(dud)
’skryta’
’kämpa’
’trafikera’
õmble(ma)
õmmel(da)
õmble(b)
õmble(s)
õmmel(dud)
võrdle(ma)
võrrel(da)
võrdle(b)
võrdle(s)
võrrel(dud)
ringle(ma)
ringel(da)
ringle(b)
ringle(s)
ringel(dud)
’sy’
’jämföra’
’cirkulera’.
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Ett förhållande som gäller alla le-verb utom küsitlema-verben är att
ändelsen -le → -el när man böjer verben i da-infinitiv och tud-particip:
riidlema : riielda : riieldud; laisklema : laiselda : laiseldud. Växlingen
inträffar inte enbart i da-infinitiv och tud-particip, utan också i alla
andra grammatiska former som dessa former är grundform för. För de
verb där -le föregås av vokal kan suffixets vokal falla bort, ett e finns
redan där: kõnelema : kõnelda : kõneldud.
Två verb böjs ibland med parallellformer i da-infinitiv och tud-particip. Dels är det mõtlema ’tänka’ som i da-infinitiv heter mõelda eller
med regelbunden böjning mõtelda och i tud-particip mõeldud eller
mõteldud, dels är det ütlema ’säga’, som i da-infinitiv heter antingen
öelda eller ütelda, och i tud-particip öeldud eller: üteldud.
Även de verb som har ändelsen -tle eller -skle kan böjas på två olika
sätt i da-infinitiv: küsitlema ’intervjua’ : küsitella (eller: küsitleda),
mõtisklema ’fundera’ : mõtiskella (eller: mõtiskleda). tella-varianten,
som bildningsmässigt anknyter till de fem tulema-verbens da-infinitivform (olla, minna, tulla, panna, surra; undertyp 1.2 tulema), hör
hemma i högre stilarter.
tle- och skle-verben kan också bilda oregelbunden imperfekt. Jämte
den reguljära imperfekten med s-ändelse (t.ex. naljatlesime/naljatelesime ’vi småskämtade’, mõtisklesite/mõtiskelesite ’ni funderade’) förekommer även i-imperfekt (naljatelime, mõtiskelite). Det står emellertid
inte klart i vilken utsträckning den möjligheten används i verkligheten.
Slutligen ska det också sägas att det finns ett verb utan le-ändelse
som böjs som ett le-verb, det vill säga med stadieväxling och ljudväxling: vähkrema ’vältra sig (sömnlös i sängen)’. Detta verb har ljudväxlingen -re → -er:
vähkrema
väherda
vähkreb
väherdud
(ma-supinum)
(da-infinitiv)
(indikativ presens tredje person singular)
(tud-particip).
321
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
3 Nomenböjningen
Beskrivningen inleds med de enstaviga orden. Därefter tar vi oss an de
tvåstaviga, först nomen med stadieväxling, sedan de utan. Ett separat
avsnitt ägnas de nomen som är bildade med avledningsändelserna -us
och -ne. Sist behandlas tre- eller flerstaviga ord.
Några ordtyper omfattar ord med fler än ett stavelseantal. Detta innebär att ordtypen återkommer i flera avsnitt.
Eftersom genitiv singular är så viktig för att kunna fastställa rätt ordtyp kommer jag att i detta avsnitt ange både nominativ och genitiv singular när jag skriver om ordtyperna. Jag skriver alltså inte bara ”huvudtyp 9 lõpp”, utan ”huvudtyp 9 lõpp : lõpu”, där formen efter kolon, i
detta fall lõpu, är genitiv singular.
Enstaviga ord
Identifieringen av ordtyp för enstaviga ord kan knappast vålla några
problem: Det räcker med att se till ordets slutljud för att skilja ordtyperna åt. Alla ord som slutar på lång vokal eller diftong tillhör huvudtyp 1
idee: idee-krae : krae eller, undantagsvis, undertypen 1.1 lai : laia
(utom au ’heder’ och nõu ’råd; kärl’, se nedan). De ord som slutar på
konsonant hör hemma i huvudtyp 9 lõpp : lõpu eller någon av dess tre
undertyper 9.1 keel : keele, 9.2 uus : uue och 9.3 õun : õuna. Ett fåtal
enstavingar som slutar på konsonant böjs enligt huvudtyp 5 õpik :
õpiku. Se tabell 10:6.
Tabell 10:6. Ordtyperna för enstaviga nomen.
Ordstruktur
1 III VV
1 III D
1 III D
1 III C
1 III VVl, n, r
1 III VVs, Vrs
1 III Dl, n, r
Ordtyp
idee
krae
lai
lõpp
keel
uus
õun
Exempel
Antal ord
maa : maa : maad : maasid/maid
ca 230
või : või : võid : võisid
ca 70
sai : saia : saia : saiu/saiasid
16
päev : päeva : päeva : päevi/päevasid ca 6720
noor : noore : noort : noori/nooresid
29
uks : ukse : ust : uksi
26
koer : koera : koera : koeri/koerasid
18
Anm. Exemplen böjs i nominativ singular : genitiv singular : partitiv singular :
partitiv plural. VV = lång vokal, D = diftong, C = konsonant.
Orden i huvudtypen idee : idee ’idé’ - krae : krae ’krage’ skiljer sig
lite i en form: partitiv plural. De flesta orden, nämligen de som slutar på
lång vokal, bildar partitiv plural med två ändelser, -sid och -id.
322
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Ändelsen -sid fogas direkt till ordets stam utan att denna ändras, medan id-ändelsen innebär att den överlånga vokalen i ordets stam bildar
en diftong med ändelsens vokal:
idee
maa
puu
→ ideesid och ideid
→ maasid och maid
→ puusid och puid
’idé’
’land’
’träd; trä’.
De ord som slutar på diftong bildar partitiv plural endast med ändelsen -sid:
krae
pai
täi
→ kraesid
→ paisid
→ täisid
’krage’
’snäll’
’lus’.
Detta är en huvudregel. I verkliga livet är gränsen mellan de ord som
bara tar sid-ändelse och de som också tar id-ändelse lite flytande. De
ord som slutar på -ii bildar partitiv plural uteslutande med sid-ändelsen,
t.ex. partii ’större varumängd; (om spel) match; sångstämma’ : part.pl.
partiisid. Detsamma gäller jää ’is’ och süü ’skuld’ (part.pl. jääsid,
süüsid) samt bokstavsnamn och notbeteckningar som aa, bee, do, re
(part.pl. aasid, beesid, dosid, resid).
Ändelsen -id är knappast bruklig om ordet slutar på -oo och -uu och
oftast inte heller då ordet slutar på -ee eller -aa. Men här finns några
undantag: maa ’land; jord; mark’, soo ’myr’, kuu ’måne; månad’, luu
’ben’, muu ’(någon) annan’, puu ’trä; träd’, suu ’mun’, öö ’natt’, töö
’arbete’ och vöö ’bälte’ bildar partitiv plural med såväl sid- som idändelse.
Två ord, hea ’bra, god’ och pea ’huvud’, har oregelbunden form i
partitiv plural: häid respektive päid.
Merparten av orden i huvudtypen 1 idee : idee-krae : krae är främmande ord som pralinee ’pralin’ och intervjuu ’intervju’ respektive
kantselei ’kansli, kontor’, gonorröa ’gonorré’ och kakao ’kakao’. För
att påminna om detta har ordet idee valts som mönsterord för typen.
Alla främmande ord som slutar på två vokaler ingår inte nödvändigtvis i ordtypen, även om det är normalfallet. Ibland hör nämligen de två
vokalerna i slutet av främmande ord till olika stavelser. Sådana ord är
stuudio ’studio’, aaria ’aria’ och video ’video’. De uttalas med huvudbetoningen på första stavelsen och är trestaviga: stuu-di-o, aa-ri-a, vide-o. Böjningsmässigt hör de hemma bland orden i huvudtyp 5 õpik :
õpiku. Denna typ av främmande ord känns ofta igen på att de två sista
vokalerna över huvud taget inte hör till estniskans uppsättning av diftonger (se tabell 3:2 och tabell 3:3 i avsnittet ”Diftonger” i kapitel 3).
323
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Undertypen 1.1 lai : laia ’bred’ omfattar sexton ord som slutar på diftong, men som böjs enligt huvudtyp 9 lõpp : lõpu. Det innebär att undertypens ord i genitiv singular tar en ändelse, oftast a (lai : laia ’bred’),
mer sällan e (õu : õue ’gård’), och att orden har stadieväxling.
Två av orden i undertypen har särpräglad böjning, nämligen soe :
gen.sg. sooja : part.sg. sooja ’varm’ och roe : gen.sg. rooja : part.sg.
rooja ’avföring’.
Övriga ord i undertypen är: ai : aia ’fåll’, nui : nuia ’klubba, påke’,
käi : käia ’slipsten’, sai : saia ’bulle’, sau : saua ’stav’, vai : vaia ’påle’,
äi : äia ’svärfar’, pau : paua ’stor pärla’ (på folkdräkt); kõu : kõue
’åska’, põu : põue ’barm’, sau : saue ’lera’; ladrakai : ladrakaie ’sladdertacka’.
Två enstaviga diftongord hör varken till krae-orden eller undertypen
1.1 lai, nämligen au ’heder’ och nõu ’råd; kärl, skål’. I sin böjning ansluter de sig till de kortstaviga orden i huvudtyp 2 ema : ema. Dessa två
ord böjs alltså enligt följande: nom.sg. au, gen.sg. au, part.sg. au,
nom.sg. nõu, gen.sg. nõu, part.sg. nõu.
Ett ytterligare undantag är substantivet loe, gen.sg. loode ’nordväst’.
Till sin böjning ansluter det till huvudtyp 7 mõte.
Flertalet enstaviga ord som slutar på konsonant hör hemma i huvudtyp
9 lõpp : lõpu ’slut’. Slutkonsonanten kan vara vilken som helst av estniskans konsonantfonem.
Undantag är sammanlagt sjuttiotre ord som hör till någon av lõppordens undertyper 9.1 keel : keele, 9.2 uus : uue eller 9.3 õun : õuna. De
bildar genitiv singular med -e och känns igen på att de har

lång vokal som följs av l, n eller r (samt ordet mees ’man’): hör till undertyp 9.1 keel : keele

diftong som följs av l, n eller r: hör till undertyp 9.3 õun : õuna

lång vokal eller diftong som följs av s (utom mees ’man’ och ais ’skakel’): hör till undertyp 9.2 uus : uue

kort vokal som följs av rs: hör till undertyp 9.2 uus : uue.
Dessutom hör följande ord till de nämnda undertyperna:

ais ’skakel’, oks ’gren’, ots ’ände; slut’, poiss ’pojke’, püks ’byxa’ (används mest i plural), saks ’herre, härskare; tysk; sachsare’, vits ’spö;
ris’: hör till undertyp 9.3 õun : õuna

uks ’dörr’, laps ’barn’, leem ’soppa, spad, sky’: hör till undertyp 9.2
uus : uue.
Alla orden i huvudtyp 9 lõpp : lõpu, liksom dess undertyper, har stadieväxling enligt mönster 1, det vanligaste stadieväxlingsmönstret. Det
324
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
innebär att nominativ singular står i starkt stadium och genitiv singular i
svagt stadium. (Om stadieväxlingsmönstren se kapitel 9, ”Ett ord kan
ändra gestalt”.)
Till huvudtyp 9 lõpp : lõpu hör även ord som avletts med någon av
avledningsändelserna
-ik
-lik
-mik
-ndik
-nik
-stik
-vik
ümarik
õnnelik
vestmik
lagendik
ametnik
mäestik
tulevik
’rundad, rund’
’lycklig’
’parlör’
’slätt’
’tjänsteman’
’bergskedja’
’framtid’.
Avledningarna med dessa suffix (som är stadieväxlande) är oftast trestaviga, men kan också vara tvåstaviga, och behandlas därför i avsnittet
om de flerstaviga orden nedan.
Orden i undertypen 9.1 keel : keele ’tunga; språk’ omfattar tjugonio
nomen med strukturen lång vokal+någon av konsonanterna l, n eller r.
Ett viktigt kännetecken är att samtliga ord i ordtypen bildar genitiv singular med -e. Därigenom skiljer sig orden i undertypen från nomen med
samma struktur som hör till huvudtyp 9 lõpp : lõpu.
Orden i undertypen keel : keele bildar partitiv singular med -t som
läggs till nominativen:
keel+t
seen+t
noor+t
→ keelt
→ seent
→ noort
’språk; tunga’
’svamp’
’ung’.
Till ordtypen räknas också mees : mehe : meest ’man’ som utmärker sig
genom två avvikande former i grundkasus: genitiv singular mehe och
partitiv plural mehi.
Nästan alla ord i typen är substantiv. Därtill kommer adjektiven peen
: peene ’smal, tunn; fin förnäm’, suur : suure ’stor’ och tüün : tüüne
’(vind-) stilla’ samt noor : noore ’ung’ som även är substantiv med betydelsen ’ung människa’. Till typen hör ett räkneord, pool : poole
’halv’, som också är substantiv med betydelsen ’hälft, halva’.
Många av undertypens ord tillhör estniskans vanligare: huul ’läpp’, hääl
’röst’, keel ’språk; tunga’, meel ’sinne’, sool ’tarm’, tuul ’vind, blåst’; pool
’halv; hälft, halva’; joon ’streck; drag, egenskap’, peen ’smal, tunn; fin, förnäm’, seen ’svamp’; hiir ’mus’, juur ’rot’, kaar ’båge; valv’, kiir ’(ljus)stråle’,
koor ’skal’, noor ’ung’, saar ’ö; (trädet) ask’, suur ’stor’, säär ’benet nedanför
knäet, vad’, äär ’kant, rand’.
325
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Undertypen 9.2 uus : uue ’ny’ omfattar tjugosex nomen med ljudstrukturen lång vokal eller diftong+s (köis : köie ’rep’) eller kort vokal
+rs (vars : varre ’skaft’). Till typen hör också uks : ukse ’dörr’ och laps
: lapse ’barn’ samt leem : leeme ’soppa; spad, sky’.
Ett viktigt kännetecken är att samtliga ord i ordtypen bildar genitiv
singular med -e, precis som i undertyp 9.1 keel : keele. Därigenom skiljer sig orden i undertypen från nomen med samma struktur som hör till
huvudtyp 9 lõpp : lõpu.
Det som skiljer uus-orden från keel-orden är att uus-ordens s i nominativ faller när man bildar genitiv: põis : põie ’blåsan’, reis : reie ’lår’,
õis : õie ’(växtdelen) blomma’; kõrs : kõrre ’strå’.
Samtliga ord i undertypen uus : uue bildar partitiv singular med -t
som fogas till nominativen utan s:
uus+t
köis+t
vars+t
→ uut
→ köit
→ vart
’ny’
’rep’
’skaft’.
I orden laps och uks faller den första konsonanten bort och s bevaras:
laps+t
uks+t
→ last
→ ust
’barn’
’dörr’.
I ordet leem ’soppa; spad, sky’ ändras konsonanten m till n i partitiv
singular: leem : leeme : leent.
Nästan alla ord i ordtypen är substantiv. Undantag är två räkneord
(viis : viie : viit ’fem’, kuus : kuue : kuut ’sex’) och ett adjektiv (uus)
samt ett ytterligare nomen som används som såväl adjektiv som substantiv: täis : täie : täit ’full; något som är fullt’.
I fem ord växlar nominativens s med n i genitiv: kaas : kaane : kaant
’lock; pärm (på trycksak)’, küüs : küüne : küünt ’nagel’, laas : laane :
laant ’urskog’, lääs : lääne : läänt ’väster’ och õõs : õõne : õõnt ’håla’.
Av dessa fem ord används i vardaglig, informell estniska nominativformer som slutar på n: kaan, küün osv. Dessa anses inte höra hemma i
vårdat språkbruk och bör undvikas, åtminstone i formella sammanhang.
Undertypen 9.3 õun : õuna ’äpple’ omfattar substantiv med strukturen
diftong+någon av konsonanterna l, n eller r samt substantiven ais : aisa
’skakel’, oks : oksa ’gren’, ots : otsa ’ände; slut’, püks : püksi ’byxa’
(ordet används mest i plural), poiss : poisi ’pojke’, saks : saksa ’herre,
herreman, härskare; (en) tysk; sachsare’, vits : vitsa ’spö, vidja’. Sammanlagt arton ord hör till ordtypen.
Genitiv singular bildas med a utom med två ord: poiss : poisi och
püks : püksi.
326
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Partitiv singular bildas genom att genitivens vokal läggs till till
stammen i nominativ:
NOM.SG.
kael
nõel
sein
koer
GEN.SG.
kaela
nõela
seina
koera
PART.SG.
kaela
nõela
seina
koera
’hals’
’nål’
’vägg’
’hund’
poiss
ais
poisi
aisa
poissi
aisa
’pojke’
’skakel’
oks
ots
oksa
otsa
oksa
otsa
’gren’
’ände, slut’.
Undertypen 8.1 juus : juukse ’hårstrå’ omfattar fem substantiv med
ålderdomlig form i genitiv singular: juus : juukse ’hårstrå’ (i plural,
juuksed, betyder ordet ’hår’), omas : omakse ’anhörig’ (används mest i
plural: omaksed), vennas : vennakse ’bror; kompis’, ões : õekse ’syster’
och nõos : nõokse ’kusin’ (används mest i plural).
Orden i denna undertyp bildar partitiv singular genom att t fogas till
ordets stam i nominativ: juus+t.
NOM.SG.+T
PART.SG.
juus+t
→ juust
omas+t
→ omast
ões+t
→ õest
’hårstrå’
’anhörig’
’syster’.
Partitiv plural bildas med ändelsen -id som fogas till genitivstammen:
juukse+id → juukseid, omakse+id → omakseid.
Slutligen finns det några enstaviga substantiv och adjektiv som i sin
böjning följer huvudtyp 5 õpik : õpiku ’lärobok’.
Det gäller i första hand två typer av avledda substantiv: sju som är
avledda med suffixet -nd : ndi, nämligen eend ’utskjutande del (av något)’, loend ’förteckning’, soend ’varulv’, toend ’vederlag, stödjande
del (t.ex. i en byggnad)’, tõend ’intyg’, vaond ’synklinal (i ett veckbergskomplex)’, vöönd ’zon’, och fem som är avledda med -ng : ngu,
nämligen laeng ’laddning’, loeng ’föreläsning’, seong ’inknytning’,
soeng ’frisyr’ och toeng ’(gymnastiktermen) stupfallande’). Flertalet
avledningar med båda dessa suffix är annars tvåstaviga.
En särskild liten grupp utgörs av några enstaviga adjektiv och ett
substantiv som slutar på -v. Orden är personella presensparticip:
jääv
loov
’beständig, evig’
’skapande’
← jääma ’bli’
← looma ’skapa’
327
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
lööv
näiv
saav
’(an)slående’
’skenbar’
’(kasus) translativ’
← lööma ’slå’
← näima ’verka, tyckas’
← saama ’bli’.
Ytterligare tre sådana v-adjektiv finns, men de används företrädesvis
som efterled i sammansatta adjektiv: sööv ’ätande’ (t.ex. närvesööv
’enerverande, irriterande’), toov ’hämtande’, t.ex. tulutoov ’lönande, inbringande’, och viiv, t.ex. edasiviiv ’gagnelig, välgörande, nyttig’. Alla
v-adjektiv bildar genitiv singular med -a.
Till undantagen som böjs enligt huvudtyp 5 õpik : õpiku hör också
elva enstaka ord, åtta substantiv och tre adjektiv. Substantiven är kiosk :
kioski ’kiosk’, pärl : pärli ’pärla’, kreml : kremli ’rysk borg, befäst
stadsdel’, peats : peatsi ’huvudända’, soerd : soerdi ’missfoster’, žanr :
žanri ’genre’; mõis : mõisa ’gods, herresäte’ och stoik : stoiku ’stoiker’.
Adjektiven är aus : ausa ’ärlig’, õel : õela ’elak, illvillig, lömsk’ och
küps : küpse ’mogen’.
En översikt över de enstaviga ordens fördelning mellan ordtyper ges
i tabell 6:5.
Tvåstaviga ord
Tvåstavingarna utgör en brokigare samling ord. För att här identifiera
rätt mönsterord måste man se till vilken kvantitet ordet har och vad det
slutar på för ljud.
Vi börjar vår genomgång med de kortstaviga orden och övergår sedan till övriga tvåstavingar. Beskrivningen av de övriga tvåstavingarna
har fördelats på tre separata avsnitt:
(1) de med stadieväxling,
(2) de utan stadieväxling
(3) de som är bildade med suffixen -ne eller -us.
Kortstavingar
Kortstavingar är tvåstaviga ord som slutar på vokal och som har kvantitet 1. Efter sin slutvokal kan de indelas i två huvudkategorier.
De som i nominativ slutar på -e hör hemma i någon av ordtyperna 3
pere : pere, 3.1 pime : pimeda och 3.2 habe : habeme samt, undantagsvis, 7.2 liige : liikme.
De som i nominativ har annan slutvokal än e tillhör huvudtyp 2 ema :
ema eller någon av undertyperna 2.1 nimi : nime, 2.2 tuli : tule, 2.3 tuba
: toa, 2.4 käsi : käe eller 2.5 asi : asja.
De allra flesta kortstaviga nomen slutar på någon av slutvokalerna -a,
-e eller -i.
328
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Tabell 10:7. Ordtyperna för kortstaviga nomen.
Struktur
2IV
2 I i:e
2 I i:e
2IV
2 I si
2 I i, er, el
2Ie:e
2 I e : da
2 I e : me
2 I:III e : e
2 I:III e : me
Ordtyp
ema
nimi
tuli
tuba
käsi
asi
pere
pime
habe
nähe
liige
Exempel
Antal ord
maja : maja : maja : maju/majasid
ca 500
süli : süle : süle : sülesid
9
uni : une : und : unesid
6
rida : rea : rida : ridu/ridasid
58
süsi : söe : sütt : süsi
9
kiri : kirja : kirja : kirju/kirjasid
63
kõne : kõne : kõnet : kõnesid
49
jahe : jaheda : jahedat : jahedaid
90
ese : eseme : eset : esemeid
30
ehe : ehte : ehet : ehteid
23
juhe : juhtme : juhet : juhtmeid
10
Anm. Exemplen böjs i nominativ singular : genitiv singular : partitiv singular :
partitiv plural.
Orden i huvudtypen 2 ema : ema ’mor’ skulle man kunna kalla böjningsmässigt snälla ord eftersom formen i nominativ, genitiv och partitiv singular är densamma för alla ord i typen:
NOM.SG.
GEN.SG.
PART.SG.
ema
sõna
ema
sõna
ema
sõna
’mor, mamma’
’ord’.
De allra flesta orden i denna typ bildar partitiv plural endast med ändelsen -sid (emasid). Ett mindre antal bildar partitiv plural med såväl ändelsen -sid som med vokaländelse (sõnasid/sõnu). Det senare gäller ett
trettiotal kortstavingar som slutar på a (keha ’kropp’, paha ’dålig; elak’,
pesa ’bo’, püha ’helig; helg’ m.fl.) och ett par ord som slutar på i (kivi
’sten’ : part.pl. kivisid/kive, huvi ’intresse’ : huvisid/huve).
Orden kan annars sluta på vilken vokal som helst av de som kan förekomma i en följdstavelse, utom e. Merparten av orden fördelar sig
tämligen lika mellan de som slutar på a (liha ’kött’), i (klubi ’klubb’)
och u (jahu ’mjöl’). Enstaka lånord slutar på o (kino ’bio’).
Orden i de två undertyperna 2.1 nimi : nime ’namn’ och 2.2 tuli : tule
’eld’ har det gemensamma att de i nominativ slutar på i som i genitiv
ändras till e, men sedan skiljer de sig åt i partitiv singular:
NOM.SG.
GEN.SG.
PART.SG.
nimi :
tuli :
nime
tule
nime
tuld.
329
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Som nimi böjs lõhi ’lax’, süli ’famn’, hani ’gås’, lovi ’autosuggestiv
trans’, suvi ’sommar’, lõvi ’lejon’, lävi ’tröskel’ och tüvi ’(träd)stam’.
Som tuli böjs lumi ’snö’, uni ’sömn’, mõni ’någon’, meri ’hav’ och
veri ’blod’. Pronomenet mõni har två möjliga former i partitiv singular,
dels den förväntade mõnd, dels mõnda.
Ett eget undantag bildar kusi ’urin’, som bildar partitiv singular med
t-ändelse: kusi : kuse : kust.
Undertypen 2.3 tuba : toa ’rum’ inbegriper ord vars inljudande konsonant är b, d eller g.
Ordets slutvokal är oftast u (ladu : lao ’lager, förråd’, tegu : teo ’gärning’, pragu : prao ’spricka’) eller a (iga : ea ’ålder’, rida : rea ’rad’,
viga : vea ’fel’).
I nio ord är i slutvokal: tõbi : tõve ’sjukdom’, lagi : lae ’innertak’,
regi : ree ’släde’, tugi : toe ’stöd’, jõgi : jõe ’flod, å’, nõgi : nõe ’sot’,
mägi : mäe ’berg’, vägi : väe ’styrka’, pügi : pöe ’hår-, ullklippning’.
Endast tre ord har slutvokalen e: kude : koe ’vävnad’, tõde : tõe ’sanning’, õde : õe ’syster’.
I genitiv singular försvinner konsonanten vanligen. I sex ord ändras d
till j som med sada : gen.sg. saja ’hundra’. Det gäller förutom sada
orden pada ’gryta’, rada ’stig’, koda ’hall, tambur; kammare’, sõda
’krig’ och sadu ’nederbörd’. I ett ord växlar g med v: tõbi : gen.sg. tõve
’sjukdom’.
Om någon av vokalerna i ordets nominativform är sluten, blir den
halvsluten i genitiv, som u och i i tugi : toe ’stöd’, jõgi : jõe ’flod, å’.
Det gäller alla ord utom sadu : gen.sg. saju.
De flesta kortstaviga ord med inljudande b, d eller g har inte någon
konsonantväxling alls, utan böjs som orden i huvudtyp 2 ema : ema
eller undertyp 2.1 sõna : sõna.
Orden i undertyp 2.4 käsi : käe ’hand; arm’ är nio till antalet. Alla
slutar på -si: mesi ’honung’, vesi ’vatten’, esi ’platsen framför’, kesi
’agn, skal på sädesfrö’, susi ’varg’, tõsi ’sanning’, süsi ’kol’ och lüsi
’lieskaft’.
Det karakteristiska för dessa ord är att s faller bort i genitiv och att
eventuella slutna vokaler då blir halvslutna; partitiv bildas med ändelsen -t:
mesi : mee : mett
süsi : söe : sütt
vesi : vee : vett
esi : ee : ett
käsi : käe : kätt
tõsi : tõe : tõtt.
Orden i undertyp 2.5 asi : asja ’föremål, sak’ - sõber : sõbra ’vän’ är
stadieväxlande med nominativ i första, genitiv i andra och partitiv singular i tredje kvantiteten. Orden i undertypen har två ljudstrukturer.
330
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
asi-orden känns igen på att de i nominativ slutar på -i: asi : gen.sg.
asja : part.sg. asja, hari : harja : harja ’borste’, neli : nelja : nelja
’fyra’.
sõber-orden slutar på -er (arton ord) eller -el (fyra ord): sõber : sõbra
: sõpra ’vän’; vagel : vagla : vakla ’larv’. De orden är på grund av sin
slutkonsonant inte kortstaviga, men bildar på sätt och vis en övergång
till nästa kategori bland de tvåstaviga orden: de i andra och tredje kvantiteten.
Huvudtypen 3 härra : härra ’herr; herre’ inbegriper ett mindre antal
kortstaviga substantiv som alla slutar på e. Som mönsterord för dem
fungerar pere : pere. Ett av de kortstaviga orden är både substantiv och
adjektiv: vale ’lögn, osanning; fel(aktig)’.
Till sin böjning skiljer sig pere-orden inte från härra-orden. Det innebär att formen för nominativ och genitiv singular är lika och att partitiv singular får ändelsen t.
Flera av orden i typen tillhör språkets vanligare: kere ’kropp; skrov’,
kile ’hinna’, kõne ’tal’, mure ’bekymmer’, pere ’familj’, vahe ’skillnad’,
vale ’lögn, osanning; fel(aktighet)’.
Till undertyp 3.1 pime : pimeda ’mörk; blind’ hör kortstaviga adjektiv
som slutar på e och som i genitiv singular tar ändelsen -da. Av den anledningen kallas de eda-adjektiv.
Till typen hör också ett substantiv som böjs som eda-adjektiv, nämligen hõbe : hõbeda ’silver’. Ett eda-adjektiv används substantiviskt:
pime; som adjektiv betyder det ’mörk; blind’, som substantiv ’blind
person’.
Till de vanligare eda-adjektiven hör jahe ’kylig’, jube ’hemsk’, kade
’avundsjuk’, kibe ’bitter’, kole ’ful’, krõbe ’knaprig, frasig’, lahe ’rymlig; kul, ball’, libe ’hal’, mage ’fadd, smaklös’, nobe ’kvick, rask’, sage
’frekvent, ofta förekommande’, tobe ’knasig’, äge ’häftig; slående’.
Även orden i undertyp 3.2 habe : habeme ’skägg’ utmärker sig genom
sin påfallande genitivändelse, -me. Den förekommer annars också med
tvåstaviga ord i andra kvantiteten, undertyp 7.2 liige : liikme; se nästa
avsnitt. Alla orden i undertyp 3.2 habe : habeme är substantiv.
Till typen hör bland andra följande ord: ase ’säng(plats)’, ese ’föremål’, häbe ’blygd’, jäse ’lem’, kube ’ljumske’, lade ’skikt, lager’, sade
’nederbörd’ (ordet används normalt endast i plural: sademed), side ’förband (t.ex. vid sår och benbrott); förbindelse, kontakt’, säde ’gnista’,
süda ’hjärta’, tase ’nivå’, vare ’ruin’ (ordet används normalt endast i
plural: varemed).
331
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Huvudtypen 7 mõte : mõtte ’tanke’ inkluderar tjugotre kortstaviga
substantiv är bildade med avledningsändelsen -e : -e, t.ex. tahe : tahte
’vilja’, nähe : nähte ’företeelse’. Orden skiljer sig således från övriga
ord i den typen genom sin kortstavighet i nominativ; för övrigt omfattar
mõte-typen endast tvåstavingar i andra kvantiteten. Se avsnittet om tvåstavingar nedan.
Kortstavingarna i denna ordtyp bildar genitiv singular genom att nominativens första kvantitet ändras till tredje i genitiv. Detta manifesteras
genom att ordstammen förstärks med ett t (ehe : ehte ’smycke’) eller k
(nihe : nihke ’förskjutning’).
Följande substantiv hör till t-gruppen: ehe : ehte ’smycke’, juhe :
juhte ’lednings-’, lähe : lähte ’start’, nähe : nähte ’företeelse’, ohe : ohte
’borst (hos växt)’, puhe : puhte ’morgonrodnad’, suhe : suhte ’förhållande, kärleksaffär’, tehe : tehte ’matematisk operation; räknesätt’, uhe :
uhte ’bottenerosion, djuperosion’, ühe : ühte ’sammanfall, överensstämmelse’.
De nio ord som följer nihe, det vill säga att de bildar genitiv genom
tillägg av k, är ihe : ihke ’trånad’, lase : laske ’utsläpp, utgivning’ (används mest som efterled i sammansatta ord, t.ex. väljalase ’emission (av
sedlar, obligationer m.m.)’), lihe : lihke ’jordskred’, ohe : ohke ’suck’,
puhe : puhke ’vila; utbrott’, pühe : pühke ’sopande’, rahe : rahke ’rem
varmed lokan på ett dragdjur fästs vid tistelstången’, vise : viske ’kast,
slungande’, õhe : õhke ’suckande’.
Flera av de ovan uppräknade -e : -e-avledningarna används som föreller efterled i sammansatta substantiv i stället för mine-avledningar,
t.ex. juhte- i stället för juhtimis- i juhtetee ’tractus, ledningsbana (i det
centrala nervsystemet)’. Det gäller särskilt sammansatta fackord.
Sammanlagt tio kortstaviga ord hör undantagsvis till undertyp 7.2 liige
: liikme ’medlem’. (Undertyp 7.2 omfattar annars tvåstaviga ord som i
nominativ singular är i andra kvantiteten; se nästa avsnitt.)
De kortstaviga orden i undertypen bildar genitiv singular med ändelsen -me och växlar dessutom kvantitet, från första i nominativ till tredje
i genitiv: juhe : juhtme ’(el)ledning, sladd’, kese : keskme ’centrum,
mitt’, mähe : mähkme ’blöja’.
Förutom de ovan nämnda orden hör följande kortstavingar till undertypen: ehe : ehtme ’skuldra; midja’ (ett dialektfärgat ord), ihe : ihkme
’slipdamm’ (ordet används mest i plural: ihkmed), kise : kiskme ’avsliten del av något, brottstycke, fragment, splitter’, lahe : lahkme ’(vatten-)
delare’, pühe : pühkme ’något som sopats ihop, damm, stoft’ (används
mest i plural: pühkmed), ruse : ruskme ’(växtsläktet) skära’, uhe : uhtme
’bottenerosion, djuperosion’.
332
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Tvåstaviga ord med stadieväxling
Om ett ord har stadieväxling eller inte framgår när man jämför ordets
form i nominativ och genitiv singular (se avsnittet om stadieväxlingen i
kapitel 9, ”Ord kan ändra gestalt”).
De stadieväxlande orden återfinns i huvudtyp 7 mõte : mõtte eller
dess undertyper 7.1 rikas : rikka, 7.2 liige : liikme, 7.4 armas : armsa
och 7.5 pöial : pöidla samt i undertypen 2.6 asi : asja - sõber : sõbra. Se
tabell 10:8.
Tabell 10:8. Ordtyperna för tvåstaviga nomen med stadieväxling.
Struktur
Ordtyp Exempel
2 II:III e : e
2 I:III e : e
mõte
nähe
tõlge : tõlke : tõlget : tõlkeid
ehe : ehte : ehet : ehteid
390
23
2 II:III e : me
liige
ranne : randme : rannet : randmeid
115
saabas : saapa : saabast : saapaid
164
2 II:III as/es/is : a rikas
Antal
ord
2 II:III as/es/is/us armas hoolas : hoolsa : hoolsat/hoolast : hoolsaid
19
2 II:III al : la,
el : la, ar : ra
41
küünal sammal : sambla : sammalt : samblaid
2 I:II:III Cer, Cel sõber
puder : pudru : putru : putrusid
22
Anm. Exemplen böjs i nominativ singular : genitiv singular : partitiv singular :
partitiv plural. Samtliga ordtyper är slutna.
Alla ord i dessa typer, utom sõber-orden, har stadieväxling enligt mönster 2. Det är den lite ovanligare ”omvända” typen av stadieväxling som
innebär att nominativ singular står i svagt och genitiv singular i starkt
stadium. Det betyder också att nominativ singular är i andra kvantiteten
och genitiv singular i tredje. Orden i sõber-typen har däremot stadieväxling enligt mönster 3. Stadieväxlingsmönstren beskrivs i kapitel 9, ”Ord
kan ändra gestalt”.
Huvudtypen 7 mõte : mõtte ’tanke’ omfattar 390 substantiv som är
bildade med avledningsändelsen -e : -e. Till samma typ hör dessutom
adjektivet kiire ’snabb’, som också används som substantiv med betydelsen ’brådska’, samt substantiven lõuna ’middag; syd, söder’, läinu
’den eller det som gått eller försvunnit; den hädangångne’ och poonu
’den som hängt sig’.
Till typens vanligare ord hör hõige : hõike ’rop’, köide : köite ’(bok-)
band’, liide : liite ’länk, förbindelse; suffix’, lõige : lõike ’snitt; tillskärning’, läige : läike ’glans, lyster’, mulje : mulje ’intryck’, näide :
näite ’exempel’, pinge : pinge ’spänning, laddning’, põrge : põrke
’studs’, saade : saate ’(radio-, tv-)program’, seade : seade ’anordning,
333
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
mekanism, apparat; arrangemang (av musikstycke)’, teade : teate ’meddelande’, tunne : tunde ’känsla’, tõlge : tõlke ’översättning’, vaade :
vaate ’utsikt, vy’, viide : viite ’anspelning; (litteratur)hänvisning’, väide
: väite ’påstående’.
Undertypen 7.1 rikas : rikka ’rik’ innefattar substantiv och adjektiv
som slutar på vokal+s. Vokalen är i de allra flesta fall a (paljas : palja
’bar, naken’), men fjorton ord har e (hernes : herne ’ärta’, kärbes :
kärbse ’(insekten) fluga’) och nio har i (kallis : kalli ’dyr; kär’).
Ett ord kan ha u som behålls när man böjer ordet i oblika kasus (ainus : ainu : ainust ’den/det enda’), men den böjningen är föråldrad.
Ordet böjs numera med a i oblika kasus: ainus : ainsa : ainsat, fast i
partitiv singular tillåts även den äldre formen ainust som parallellt med
ainsat.
Till typen hör också två adjektiv som har kvantitet 1: puhas : puhta
’ren’, ahas : ahta ’smal, trång’.
Genitiv singular bildas genom att slutkonsonanten s faller samtidigt
som samma slags ”skärpning” av ordstammen inträder som med orden i
huvudtypen:
lammas :
saabas :
laegas :
kallas :
varvas :
maias :
lamba
saapa
laeka
kalda
varba
maia
’får’
’stövel’
’skrin, låda’
’(högre) strand’
’tå’
’begiven på sötsaker’.
Till de vanligare orden i denna undertyp hör ainus : ainsa ’den/det
enda’, hammas : hamba ’tand’, kallis : kalli ’dyr, kär’, rahvas : rahva
’folk’, taevas : taeva ’himmel’, võõras : võõra ’främmande’.
Undertypen 7.2 liige : liikme ’medlem’ omfattar substantiv som är
avledda med ändelsen -e : -me. Även två räkneord hör till typen: de
enkla grundtalen seitse ’sju’ och kümme ’tio’.
Orden i denna undertyp bildar genitiv singular med -me och med
stegring av ordstammens kvantitet enligt stadieväxlingsmönster 2 (se
avsnittet ”Stadieväxling” i kapitel 9 ”Ett ord kan ändra gestalt”):
seade :
ranne :
nääre :
seitse :
mõõde :
334
seadme
randme
näärme
seitsme
mõõtme
’apparat’
’handled, handlov’
’körtel’
’sju’
’dimension’.
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Typen har några undantag. Först võti : võtme ’nyckel’ som har slutvokal -i i stället för -e, sedan mitu : mitme ’flera’ som slutar på -u i stället
för -e.
Undantag är också kümme : kümne ’tio’, seeme : seemne ’frö’ och
kööme : köömne ’kummin’ som bildar genitiv med ändelsen -ne i stället
för med -me.
Samma gäller efterleden -kümmend i sammansatta grundtal. De bildar också genitiv med -ne: kakskümmend : kahekümne ’tjugo’, kolmkümmend : kolmekümne ’trettio’ osv.
Undertypen omfattar slutligen också, som rena undantag, tio kortstaviga ord (se avsnittet om kortstaviga ord).
Orden i undertypen 7.3 armas : armsa ’rar; kär’ är sjutton adjektiv och
ett substantiv. Orden slutar på -as, -es, -is eller -us; de flesta på -as.
Genitiv singular bildas genom att vokalen före slutkonsonanten
stryks; till det finala s:et läggs sedan vokalen -a, så att orden i genitiv
slutar på ljudföljden -sa. Samtidigt inträder samma slags stegring av
ordstammens kvantitet som med orden i huvudtypen 6 mõte : mõtte:
ergas :
hoolas :
valvas :
voolas :
võimas :
ärgas :
erksa
hoolsa
valvsa
voolsa
võimsa
ärksa
’pigg, skärpt; ljus, ren klar’
’samvetsgrann, noga’
’alert, vaken, vaksam’
’snabbflytande, strid’
’mäktig, väldig, stark’
’vaken; pigg, skärpt’
sünnis :
õilis :
õnnis :
sündsa
õilsa
õndsa
’tillbörlig, passande’
’ädel, högsint’
’salig’
tõrges :
õõnes :
tõrksa
õõnsa
’motsträvig’
’ihålig’
ainus :
hõlbus :
ihnus :
ainsa
hõlpsa
ihnsa
’den/det enda’
’enkel, lättvindig’
’snål, girig, gnidig’.
Tre ord i denna typ avviker från de övriga genom att i genitiv singular
inte sluta på -sa: kallis : kalli ’dyr; kär’, kaunis : kauni ’fager, skön,
vacker’ och kohus : kohtu ’domstol’.
De ord i denna undertyp som i genitiv singular slutar på -sa bildar
partitiv singular på två sätt. Antingen fogas partitivändelsen -t till genitivstammen (armsa+t) eller till nominativstammen (armas+t).
Undertypen 7.4 küünal : küünla ’(levande) ljus’ omfattar fyrtioen
substantiv som slutar på -al, -el eller -ar. I enstaka fall slutar ordet
335
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
på -en (ett ord: aken : akna ’fönster’) och -er (två ord: kinner : kindra
’knäveck; övre delen av låret’, kaker : kakra ’gåva till värdfolket’).
Genitiv singular bildas genom att vokalen före ordets slutkonsonant
faller bort samtidigt som ordet får slutvokalen -a och kvantiteten stegras
från andra till tredje. Om ordets slutstavelse i nominativ föregås av mm
eller nn, ändras dessa i genitiv till mb respektive nd:
kämmal : kämbla
sammal : sambla
vemmal : vembla
’näve’
’mossa’
’käpp, knölpåk; spjuver, skojare’
pannal :
vinnal :
õnnal :
’spänne’
’borrsväng’
’knäveck’.
pandla
vindla
õndla
Tre undantag: tütar : tütre ’dotter’, kannel : kandle ’kantele (ett östersjöfinskt stränginstrument)’ och lemmel : lemle ’(växten) andmat’ slutar
i genitiv singular på -e i stället för ordtypens normala slutvokal -a.
Några vanligare ord som tillhör denna ordtyp är kaenal : kaenla
’armhåla’, katel : katla ’kittel; (ång)panna’, kukal : kukla ’nacke, bakhuvud’, peenar : peenra ’(blom)rabatt’, pipar : pipra ’peppar’, pundar :
puntra ’bunt, bylte’, pöial : pöidla ’tumme’, sõstar : sõstra ’vinbär’,
süstal : süstla ’injektionsspruta’.
Undertyp 2.5 sõber : sõbra ’vän’ omfattar några tvåstaviga ord som
slutar på er (arton ord), el (fyra ord) eller ev (ett ord), som sõber ’vän’,
vagel ’(maskliknande) larv’, õgev ’rak’ (ordet har dialektal eller ålderdomlig prägel).
Orden som slutar på er bildar genitiv singular på tre olika sätt: genom att e:et före slutkonsonanten r stryks och a eller (i tre ord) u läggs
till som slutvokal efter konsonanten, dvs. er → ra, er → ru (nõder :
nõdra ’svag, bräcklig, klen’, puder : pudru ’gröt’). Det tredje sättet står
tre ord för, samtliga slutar i genitiv på e (er → re): koger : kogre ’(fisken) ruda’, peber : pebre ’boss, avfall av halm eller hö’, teder : tedre
’orre’.
Partitiv singular bildas genom att formen för genitiv singular ändras
från andra kvantiteten till tredje:
NOM.SG.
GEN.SG.
PART.SG.
sõber
kiber
põder
nõder
oder
keder
sõbra
kibra
põdra
nõdra
odra
kedra
sõpra
kipra
põtra
nõtra
otra
ketra
336
’vän’
’skrynkla’
’älg’
’svag, bräcklig, klen’
’(sädesslaget) korn’
’(sväng)skiva; knoge’
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
tuder
kõder
mäger
tudra
kõdra
mägra
tutra
kõtra
mäkra
’(åkerväxten) dådra’
’skida, balja, hylsa’
’grävling’
teder
koger
tedre
kogre
tetre
kokre
’orre’
’(fisken) ruda’
puder
kober
pudru
kobru
putru
kopru
’gröt’
’kardborre’
vagel
vigel
vagla
vigla
vakla
vikla
’larv’
’grep, (hö)gaffel’
õgev
õgva
õkva
’rak’.
Partitiv plural bildas med både sid-ändelse (som fogas till partitiv singular: part.sg. sõpra+sid → sõprasid) och vokaländelse (sõpru). Reglerna
för hur vokaländelsen bildas ges i avsnittet ”Partitiv plural: vokaländelsen (-e, -i, -u)” i kapitel 7 ”Enskilda kasus inpå livet”.
Tvåstaviga ord utan stadieväxling
Orden utan stadieväxling hör till tre huvudtyper: huvudtyp 3 härra :
härra, huvudtyp 5 õpik : õpiku - aasta : aasta och huvudtyp 6 number :
numbri.
Tabell 10:9. Ordtyperna för tvåstaviga nomen utan stadieväxling.
Struktur
Mönsterordet i grundkasus
2 II V
härra : härra : härrat : härrasid
2:3 II C
õpik : õpiku : õpikut : õpikuid
ca 5700
2 III V
aasta : aasta : aastat : aastaid
ca 1600
2 III Cel:la, Cer:ri m.fl. number : numbri : numbrit : numbreid
Antal ord
ca 650
ca 600
Anm. Exemplen böjs i nominativ singular : genitiv singular : partitiv singular :
partitiv plural.
Här är ordens kvantitet avgörande för typtillhörigheten: härra- och
õpik-orden har kvantitet 2, aasta- och number-orden kvantitet 3.
Huvudtypen 3 härra : härra ’herr; herre’ omfattar nästan bara tvåstaviga substantiv i kvantitet 2 som adru ’(havsväxten) tång’, jope
’jacka’, kaabu ’herrhatt’ och ärtu ’hjärter’. Till de få adjektiven hör
hapu ’sur’, kirju ’brokig’, tubli ’duktig’ och tõmmu ’mörk; mörkhyad’.
Till typen hör också några flerstaviga ord; de är bildade med avledningsändelsen -nna som õpetajanna ’lärarinna’. Märk att vokalen före
suffixet är huvudbetonad.
337
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Ett påfallande drag är att typen 3 härra : härra innefattar en stor
mängd lånord och främmande ord som är lätta att identifiera som ”främmande fåglar” trots att deras stavning helt eller delvis anpassats till estnisk stavning: beebi ’baby’, floora ’flora’, kiivi ’(frukten) kiwi’, kliima
’klimat’, knopka ’häftstift’, proua ’fru’, tango ’tango’, viski ’whisky’.
Märk väl att ord som kokakoola ’coca cola’, propaganda och tornaado
också räknas som tvåstaviga eftersom huvudbetoningen i dessa ord ligger på nästsista stavelsen.
En annan kategori av ord som faller i ögonen i huvudtypen härra :
härra är de många talspråkliga (aku ’(bil)batteri’, kompu ’karamell;
(som adjektiv:) utsökt’), barnspråkliga (emme ’mamma’, noku ’snopp’)
och mer eller mindre negativt laddade orden (bande ’liga, gäng’, möku
’mähä’, otu ’bakom flötet, dum’).
Alla orden i huvudtyp 3 härra : härra slutar på vokal. Orden förblir
oförändrade i nominativ och genitiv singular. I partitiv singular tar orden t-ändelse (härrat, akut, emmet osv.) och i partitiv plural endast sidändelse (härrasid, akusid, emmesid osv.).
Orden i huvudtyp 5 õpik : õpiku ’lärobok’ - aasta : aasta ’år’ slutar
antingen på konsonant (õpik) eller vokal (aasta). De som slutar på konsonant blir i genitiv singular trestaviga, eftersom ordet i genitiv tillförs
en vokal: õpik : õpiku. Många av orden är avledningar.
För orden av õpik-typ är stavelseantalet i nominativ vanligtvis två
(kõver ’sned; kurva’), men kan också vara tre (veebruar ’februari’) eller
om ordet är en avledning bara en (soeng ’frisyr’); de enstaviga õpikorden beskrevs närmare i avsnittet om enstavingarna ovan. I genitiv blir
orden en stavelse längre eftersom en vokal fogas till nominativen:
kõvera, veebruari, soengu. Kvantiteten kan vara såväl första (sadam
’hamn’), som andra (õpik ’lärobok’) eller tredje (sangar ’hjälte’). Orden
i tredje kvantiteten är i de flesta fall lånord (juubel ’jubileum’), främmande ord (safran ’saffran’) eller avledningar (söömar ’matvrak’).
De ord som är i tredje kvantiteten och som slutar på er, el och al är
lite problematiska ur böjningssynpunkt. Se huvudtyp 6 number : numbri.
Till õpik-orden hör också ett dussin tvåstaviga adjektiv som är avledda med ändelsen -s. De avviker från det allmänna õpik-mönstret
genom att de i oblika kasus tappar den vokal som föregår adjektivändelsen. På så sätt påminner de om orden i undertyp 7.5 armas : armsa, men
till skillnad från armas-orden förändras inte deras kvantitet när man
böjer dem: hirmus : hirmsa : hirmsat ’hemsk’, kuulus : kuulsa : kuulsat
’berömd’, rõõmus : rõõmsa : rõõmsat ’glad’, soodus : soodsa : soodsat
’fördelaktig’.
De övriga adjektiven med denna egenhet i böjningen är aegus ’tidigt
på plats’, hõlpus ’lätt’, jõudus ’hastig, snabb, kraftig’, seadus ’passande,
338
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
behörig’, siivus ’anständig’, tiidus ’rask, kvick’, tootus ’produktiv’,
voodus ’rikhaltig, ymnig’.
Det som skiljer orden i huvudtypen aasta : aasta från orden i huvudtypen õpik : õpiku är att aasta-orden slutar på vokal och därmed inte
ändrar stavelseantal i genitiv. Stavelseantalet är vanligtvis två (tasku
’ficka’), men om ordet är en avledning, vilket ofta är fallet, kan stavelserna vara fler än så (kalmistu ’begravningsplats’, vaieldamatu ’obestridlig’).
De flesta aasta-ord har kvantitet tre (haigla ’sjukhus’), men typen
innefattar även ord i såväl första (häbitu ’skamlös’) som andra kvantiteten (arvuti ’dator’).
Partitiv singular av såväl õpik- som aasta-ord bildas med t-ändelse
som fogas till ordets stam i genitiv: gen.sg. õpiku+t → õpikut, aasta+t
→ aastat.
Partitiv plural bildas med id-ändelse. Även den läggs till genitiven:
gen.sg. õpiku+id → õpikuid, aasta+id → aastaid.
Huvudtypen 6 number : numbri ’nummer; siffra’ omfattar närmare
sexhundra substantiv och adjektiv. Det stora flertalet är substantiv, en
mindre del adjektiv. Alla ord har tredje kvantiteten.
Nästan hälften av orden är substantiv och slutar på konsonant+er
(naaber : naabri ’granne’) och en tredjedel substantiv som slutar på
konsonant+el (mandel : mandli ’mandel’). Omkring fyrtio av orden är
adjektiv som slutar på konsonant+ev (maitsev : maitsva ’välsmakande,
god’), varsitt dussintal är substantiv som slutar på konsonant+ur (suhkur : suhkru ’socker’) och adjektiv som slutar på konsonant+us (rõõmus
: rõõmsa ’glad’) eller konsonant+er (jõhker : jõhkra). Åtta ord slutar på
konsonant+en (taigen : taigna ’deg’).
Därutöver hör till typen fem enstaka ord med annan ljudsammansättning, nämligen koorem : koorma ’börda’; köömen : köömne ’kummin’;
pahkar : pahkra ’jordkoka, lerklump’ (ordet har dialektal prägel); tähtis
: tähtsa ’viktig’ och täppis : täpsa ’noggrann’ (ordet är något ålderdomligt).
Påfallande många av orden i denna huvudtyp är lånord eller främmande ord: kaabel : kaabli ’kabel’, konstaabel : konstaabli ’konstapel’,
kringel : kringli ’(bakverket) krans’.
Genitiv singular av orden bildas genom att en genitivvokal läggs till
ordet samtidigt som vokalen före slutkonsonanten stryks. Genitivvokalen är i de allra flesta fall -i, men den kan också vara -a eller, undantagsvis, -u.
Cirka sjuttiofem ord tar i genitiv -a, som kindel : kindla ’säker’, koskel : koskla ’(stor-, små-)skrake’; jõhker : jõhkra ’grym’, luider : luidra
’knotig, spinkig’, nukker : nukra ’vemodig, sorgsen’, totter : totra ’knasig’, vapper : vapra ’tapper’, veider : veidra ’märklig, sällsam’; soider :
339
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
soidra ’(is)vak’ (ordet är dialektalt); korsten : korstna ’skorsten’,
vaagen : vaagna ’fat; (kroppsdelen) bäcken’; hirmus : hirmsa ’hemsk’,
hõlpus : hõlpsa ’lätt(vindig), enkel, okomplicerad’, kuulus : kuulsa ’berömd’, soodus : soodsa ’förmånlig’.
De ord som slutar på konsonant+ur tar genitiv -u, t.ex. ankur : ankru
’ankare’, haigur : haigru ’häger’, kukkur : kukru ’börs, penningpung’.
Ett ord tar i genitiv e: köömen : köömne ’kummin’.
De tvåstaviga orden i tredje kvantiteten som slutar på er, el och al är
lite problematiska ur böjningssynpunkt. De flesta, omkring två tredjedelar, bildar genitiv singular genom att vokalen -i läggs direkt till nominativen (ingver : ingveri ’ingefära’, juubel : juubeli ’jubileum’, trükkal :
trükkali ’(bok)tryckare’); dessa ord hör böjningsmäsigt hemma i huvudtyp 5 õpik : õpiku. Andra ord förlorar den vokal som föregår slutkonsonanten: munder : mundri ’uniform’, pintsel : pintsli ’pensel’.
Gränsen mellan de båda böjningssätten (böjning enligt huvudtyp 5
õpik : õpiku eller huvudtyp 6 number : numbri) är svår att definiera. I de
fall då det utljudande er, el och al föregås av fler än en konsonant, skulle vokalbortfall ge upphov till en konsonantförbindelse som annars inte
förekommer i estniska, varför ordet i sin böjning ansluter till õpik-typen.
Exempel på detta är spanjel : spanjeli (inte spanjli) ’cockerspaniel’,
ingver : ingveri (inte ingvri) ’ingefära’ och sprinkler : sprinkleri (inte
sprinklri) ’sprinkler’.
Möjligen kan valet av böjningssätt också hänga samman med ordets
grad av införlivande i estniska. Flera ord med den aktuella ljudstrukturen (två stavelser, tredje kvantiteten och utljudande er, el eller al) böjdes först som õpik-ord, men övergick senare till att böjas som numberord. Det finns ord som tycks stå och väga mellan de båda böjningstyperna och som böjs på båda sätten, t.ex. rabarber : rabarbri och rabarberi ’rabarber’; stopper : stopri och stopperi ’stoppur’.
Partitiv singular bildas genom att t-ändelsen fogas till genitivformen:
gen.sg. numbri+t → numbrit.
I partitiv plural tar alla orden id-ändelse. Den läggs till formen i genitiv singular, samtidigt som genitivvokalen -i ändras till -e: gen.sg. numbri+id → numbreid.
Ord bildade med suffixen -ne och -us
Denna kategori omfattar i huvudsak två slags ord: sådana som är avledda med ändelsen -us (luuletus : luuletuse ’dikt’, muutus : muutuse
’förändring’) och sådana som är avledda med ändelsen -ne (vihane :
vihase ’ilsken’, kapriisne : kapriisse ’lynnig’) eller med de avledningsändelser som slutar på ne:

340
-lane: sugulane : sugulase ’släkting’, stockholmlane : stockholmlase
’stockholmare’, eestlane : eestlase ’est’; täidlane : täidlase ’fyllig’
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?

-line: imeline : imelise ’förunderlig’, triibuline : triibulise ’randig’;
seeneline : seenelise ’svampplockare’, tööline : töölise ’arbetare’

-mine: alumine : alumise ’undre, nedre’; hingamine : hingamise ’andning’, laulmine : laulmise ’det att sjunga’

-ke och kene: lapseke : lapsekese och lapsekene : lapsekese ’lilla barnet
(smeksamt)’.
Till typen hör förutom us- och ne-avledningarna även ord som slutar på
någon av följande ljudföljder:

as: lihas : lihase ’muskel’, pinnas : pinnase ’mark, markskikt, jordskikt’, atlas : atlase ’atlas, kartbok’;

es: jänes : jänese ’hare’, liiges : liigese ’(skelettdelen) led’, kaaries :
kaariese ’karies’;

is: redis : redise ’rädisa’, koletis : koletise ’odjur, monster’, uudis :
uudise ’nyhet’, tärklis : tärklise ’stärkelse’;

os: termos : termose ’termosflaska’, kosmos : kosmose ’rymden’, teos :
teose ’verk’.
Alla dessa ord böjs på ett och samma sätt i alla kasus utom i en enda
form: partitiv plural. Ändelsen i partitiv plural är antingen -i eller -id.
Vilken ändelse som är rätt beror på ordets struktur i genitiv singular:
antalet stavelser och kvantiteten.
Om antalet stavelser och kvantiteten sammanfaller (ordet har två stavelser och är i andra kvantiteten eller har tre stavelser och står i tredje
kvantiteten), är i-ändelsen aldrig fel, men orden med tre stavelser och
tredje kvantiteten kan också böjas med id-ändelsen: endisi seadusi är
lika korrekt som endiseid seaduseid ’tidigare lagar’. Vilken ändelse man
väljer är en smaksak. I Estland tycks id-ändelsen favoriseras av yngre
talare: Ju längre ned i åldrarna man kommer, desto vanligare blir -id.
Om antalet stavelser och ordets kvantitet däremot inte sammanfaller,
är ändelsen i partitiv plural -id. Det gäller också adjektiv som är avledda
med ändelsen -ne där ändelsen föregås av en konsonant, som raudne ’av
järn, järnhaltig; järnhård’. Ord som är fyrstaviga eller längre (oavsett
kvantitet) böjs med i-ändelse, som saladus ’hemlighet’.
Reglerna för valet av formvariant i partitiv plural av ne- och us-ord
sammanfattas i tabell 10:10.
341
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Tabell 10:10. Böjning i partitiv plural (PP) av ne- och us-ord.
Typord Kännetecken i genitiv singular Ändelse i PP Exempel i PP
naine
2 stavelser, 2:a kvantiteten
4 eller fler stavelser
-i
teisi
saladusi
raskus
3 stavelser, 3:e kvantiteten
-i/-id
endisi/endiseid
seadusi/seaduseid
-id
vaeseid
katuseid
higiseid
raudseid
soolane 2 stavelser, 3:e kvantiteten
3 stavelser, 2:a kvantiteten
3 stavelser, 1:a kvantiteten
konsonant före -ne : -se
Översättning av exempelorden: teine ’(den) andra; annan’, saladus ’hemlighet’; endine ’tidigare, tidigvarande’, seadus ’lag’; vaene ’fattig; stackars’, katus
’yttertak’, higine ’svettig’, raudne ’av järn, järn-; järnhård’.
Tre- och flerstaviga ord
De tre- eller flerstaviga orden är antingen avledda med någon avledningsändelse eller också tillhör de kategorin lånord och främmande ord.
Endast en ordtyp omfattar enbart tre- eller flerstaviga ord, nämligen
huvudtyp 4 telefon : telefoni. Övriga tre- eller flerstaviga ord fördelar
sig på flera olika ordtyper.
Nedan beskrivs först huvudtyp 4 telefon : telefoni. I anslutning till
den följer en översikt över vilka ordtyper som inbegriper tre- eller flerstaviga främmande ord. Framställningen avslutas med en motsvarande
uppräkning (med exempel) av de ordtyper som omfattar tre- eller flerstaviga avledningar (se även bilaga 3). De ord som är avledda med suffixen -us och -ne eller suffix som avslutas med -ne behandlades i föregående avsnitt och inkluderas inte här.
Huvudtyp 4 telefon : telefoni ’telefon’ omfattar cirka femhundra lånord och främmande ord som slutar på någon av konsonanterna
l
m
n
r
materjal : materjali
stipendium : stipendiumi
ookean : ookeani
juubilar : juubilari
’material’
’stipendium’
’ocean’
’jubilar’.
Till typen hör dessutom orden böfstrooganov : böfstrooganovi ’biff
stroganoff’ och baobab ’apbrödsträd’ samt alla ord som är bildade med
avledningsändelsen -tar (som betecknar kvinnor):
lauljatar : lauljatari
poolatar : poolatari
orjatar : orjatari
342
’sångerska’
’polska, polsk kvinna’
’slavinna’.
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Alla ord i denna typ bildar genitiv singular med -i. Partitiv singular har
samma ändelse som genitiv singular, vilket innebär att orden är lika i
genitiv och partitiv singular. Partitiv plural bildas vanligtvis med -e som
läggs till nominativformen:
stipendium+e → stipendiume
lauljatar+e → lauljatare.
Partitiv plural kan i denna ordtyp även bildas med ändelsen -sid (part.pl.
lauljatare och lauljatarisid), men sid-formerna anses inte önskvärda.
Flertalet tre- eller flerstaviga avledda ord hör till de största ordtyperna:
huvudtyp 9 õnnelik : õnneliku eller huvudtyp 5 õpik : õpiku-aasta :
aasta.
Till huvudtyp 9 õnnelik : õnneliku ’lycklig’ hör substantiv och adjektiv som avletts med någon av avledningsändelserna
-ik:
-lik:
-mik:
-ndik:
-nik:
-stik:
-vik
enamik ’majoritet, merpart’, ümarik ’rundnätt’
kirjalik ’skriftlig’, saladuslik ’hemlighetsfull’
lugemik ’läsebok’, raiesmik ’(skogs)hygge’
kolmandik ’tredjedel’, lagendik ’slätt’
ametnik ’tjänsteman’, omanik ’ägare’
küsimustik ’frågelista’, reeglistik ’regelverk’
tulevik ’framtid’, olevik ’nutid; presens’.
Huvudtyp 5 aasta : aasta ’år’ inbegriper alla substantiv som är avledda
med någon av ändelserna
-i:
-ja:
-la:
-mu:
arvuti ’dator’, tilguti ’droppflaska (inom sjukvården)’
lugeja ’läsare’, valija ’(en) röstande’
kanala ’hönsgård’, palvela ’bönehus’
elamu ’boning’, valamu ’diskho’.
Till huvudtyp 5 õpik : õpiku ’lärobok’ ansluter sig alla substantiv och
adjektiv som är avledda med
-jas:
-kas:
-ng:
elajas ’best’, kristaljas ’kristallaktig’
purjekas ’segelbåt’; taibukas ’klyftig, skarpsinnig’
nauding ’njutning’, toodang ’produktion’.
Övriga ordtyper omfattar enstaka avledningar. Som huvudtyp 3 härra :
härra ’herr; herre’ böjs substantiv som är avledda med -nna (lauljanna
’sångerska’, sõbranna ’väninna’) och -u (kirjutatu ’något skrivet’, toimunu ’något som ägt rum’) samt adjektiv som är avledda med avsaknadssuffixet -tu (hindamatu ’oskattbar’, jäljetu ’spårlös’, tulutu ’gagnlös’). Till huvudtyp 4 telefon : telefoni ’telefon’ hör alla substantiv
som är avledda med -tar (naiivitar ’naiv kvinna’, juuditar ’judinna’), till
343
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
huvudtyp 2 ema : ema ’mor, mamma’ de substantiv som är avledda
med -u (küsitelu ’utfrågning’, usutelu ’intervju’) och till huvudtyp 9
lõpp : lõpu ’slut’ substantiv som är avledda med -kond (elanikkond
’befolkning’, ümbruskond ’omgivning’).
Egennamn
Grundregeln för hur man böjer egennamn, såväl personnamn som ortnamn, är enkel: De böjs som alla andra substantiv. Namnets ljudstruktur
(antalet stavelser, kvantitet, slutljud) avgör vilken ordtyp namnet följer i
sin böjning.
Tabell 10:11. Böjning av estniska förnamn.
Namn
Mönsterord Exempel i
nominativ : genitiv : partitiv sg.
Epp
Epp : Epu : Eppu
lõpp
Tiit
Tiit : Tiidu : Tiitu
lõpp
Piret
Piret : Pireti : Piretit
õpik
Vaike aasta
Vaike : Vaike : Vaiket
Hannes soolane
Hannes : Hannese : Hannest
Lea
Lea : Lea : Lead
krae
Peeter number
Peeter : Peetri : Peetrit
Regeln gäller även utländska namn. Om namnets stavning inte följer
uttalet, vilket är fallet med exempelvis många engelska och franska
namn, är det uttalet som gäller. Det franska kvinnonamnet Françoise
uttalas med huvudbetoning på sista stavelsen och med s på slutet; därmed böjs det som om det vore enstavigt, enligt huvudtypen lõpp : lõpu:
genitiv Françoise’i. Märk apostrofen: Den signalerar att den utljudande
vokalen är stum. Den maskulina varianten av samma franska namn,
François, uttalas med lång huvudbetonad vokal i slutet av ordet och
böjs därför enligt huvudtypen idee : idee, men med det tillägget att genitivformen markeras med apostrof: François, genitiv François’.
Kortstaviga förnamn som Mari och Jüri böjs som ema, men kan i
partitiv singular också ha ändelsen -t:
(kohtasime) Marit ja Jürit
’vi träffade Mari och Jüri’.
Förnamn som slutar på -as (som Toomas och Urmas) böjs på två sätt:
antingen Toomas : Tooma och Urmas : Urma eller Toomas : Toomase
och Urmas : Urmase. Den senare böjningen tycks bli allt vanligare.
Om ett efternamn genom ”normal” böjning skulle bli ljudmässigt
svåridentifierat eller oigenkännligt, brukar man böja namnet på så att
säga förenklat sätt, med så få ljudförändringar som möjligt:
344
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
Süda : Süda : Süda/Südat
jfr süda : südame : südant ’hjärta’
Vili : Vili : Vili/Vilit
jfr vili : vilja : vilja ’säd’.
Det gäller även efternamn som skrivs enligt äldre stavningstradition:
Põdder : Põdderi : Põdderit
jfr põder : põdra : põtra ’älg’
namn som är dialektala:
Susi : Susi : Susit
jfr det ursprungligen sydestniska substantivet susi : soe : sutt ’varg’
om reglerna för stadieväxling skulle kräva vokalförändring:
Uba : Uba : Uba/Ubat
jfr uba : oa : uba ’böna’
och de fall då familjetraditionen använder en annan böjning:
Lubi : Lubi : Lubi/Lubit
jfr lubi : lubja : lupja ’kalk(sten)’.
Efternamn som slutar på -ing böjs med genitivvokalen -u i stället för -i
Velling : Vellingu : Vellingut.
Genitiviska namn
En egenhet med estniska släktnamn är att en del av dem i sig är genitiv.
Såväl nominativformen Mägi som genitivformen Mäe förekommer som
efternamn. Böjningen avgörs även i sådana fall av namnets ljudstruktur.
Mägi heter Mäe i genitiv och Mäge i partitiv (namnet böjs som tuba);
Mäe heter Mäe i genitiv och Mäed i partitiv (böjs som krae). Detta är
det normala sättet av böja (och skriva) namnen.
I officiella skrivelser, exempelvis i intyg och andra aktstycken som
utfärdas av någon myndighet, uppstår behovet att tydligt markera personens namn i nominativ, så ingen osäkerhet uppstår. Det gäller i synnerhet namn som i sig är genitiviska, som Mäe. Detta markeras då med
apostrof, alltså Mäe : gen.sg. Mäe’ : part.sg. Mäe’d. För tydlighets skull
brukar man även använda apostrof om namnet är nominativiskt, som
Mägi : gen.sg. Mägi’ : part.sg. Mägi’t. Men märk att apostrof används
endast i officiella skrivelser, inte i exempelvis tidningstext.
Utländska egennamn som slutar på konsonant har vanligen -i i genitiv singular: Stockholm : Stockholmi, London : Londoni, Churchill :
Churchilli, Svensson : Svenssoni, Berit : Beriti, Sven : Sveni. Till skill345
Kapitel 10: Hur vet jag hur ett ord ska böjas?
nad från ortnamnen brukar främmande personnamn inte böjas stadieväxlande, jämför Frankfurt : Frankfurdi, New York : New Yorgi, Iraak :
Iraagi och Immanuel Kant : Immanuel Kanti, Kaj Munk : Kaj Munki.
Om ett främmande egennamn slutar på vokal+s ansluter ordet till
estniskans us-avledningar och böjs som ett sådant: Celsius : Celsiuse,
Backius : Backiuse, Homeros : Homerose, Antarktise : Antarktise, Dallas : Dallase.
346
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
I
detta kapitel lämnar vi de talrika böjliga orden bakom oss och vänder våra blickar mot några riktigt små kategorier av ord: adpositioner (ord som fungerar som kasusändelser), konjunktioner och subjunktioner (ord som binder ihop ord och satser), interjektioner (ord som
uttrycker reaktioner) och samtalsreglerande partiklar (ord som reglerar
samspelet mellan talare).
Alla dessa ord är oböjliga och deras innebörd kan ibland vara nog så
svår att fånga, men deras betydelse för den språkliga kommunikationen
ska inte underskattas.
347
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
1 Ord som fungerar som kasusändelser
En adposition är ett ord som används tillsammans med ett nomen och
anger olika slags förhållanden eller omständigheter, vanligen ägare, tid,
rum, sätt eller orsak. En adposition fyller således i princip samma funktion i språket som en kasusändelse. I talet är adpositionerna normalt
obetonade.
Om en adposition står framför ett nomen, kallas den preposition,
om den står efter nomenet kallas den postposition och om den kan
stå såväl framför som efter nomenet, kallas den ambiposition. I följande exempel markeras adpositionen med halvfet stil:
preposition:
postposition:
ambiposition:
enne õhtut
õhtu jooksul
mööda tänavat/tänavat mööda
’innan kvällen’
’under kvällens lopp’
’längs gatan’
I svenska dominerar prepositionerna stort: på golvet, vid fönstret, bakom gardinen, trots din insats, till sjöss, men även enstaka postpositioner och ambipositioner förekommer: året runt, vänner emellan.
Svenskan har också några cirkumpositioner. En sådan består av två
led, av vilket det ena placeras framför, och det andra efter nomenet: för
din skull.
I estniska är det postpositioner som dominerar: laua all ’under bordet’, toa keskel ’i mitten av rummet’, õhtu jooksul ’under kvällens
lopp’, venna käest ’av eller från brodern’, tema pärast ’för hennes/hans
skull’, ukse taga ’bakom dörren’, haiguse tõttu ’på grund av sjukdom’.
Estniskans prepositioner är betydligt färre och ambipositionerna mycket
få till antalet. Estniska har inga cirkumpositioner.
Vad adpositionerna uttrycker
Adpositionerna styr kasus. Därmed menas att det nomen som används
tillsammans med en adposition måste stå i en viss kasusform. De flesta
av estniskans postpositioner styr genitiv och de flesta prepositioner
partitiv.
Efter sin betydelse kan estniskans adpositioner delas in i sju större
(vanligare) och nio mindre kategorier. De större uttrycker
1.
348
rumsliga förhållanden: (laua) all ’under (bordet)’, (sõbra) juurde
’till (en vän)’, (käib minu) järel ’(går) efter (mig), (följer) efter (mig)’,
(maja) keskel ’i mitten av (huset)’, (konksu) küljes ’på (en krok)’,
(puu) otsas ’uppe i (ett träd)’, (autode) vahel ’mellan (bilarna)’, (seina) ääres ’intill (väggen)’; keset (tuba) ’i mitten av (rummet)’, läbi
(akna) ’genom (fönstret)’, üle (tänava) ’över (gatan)’;
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
2.
tid: (eksami) eel ’inför (tentamen)’, (mõne päeva) eest ’för (några dagar) sedan’, (nädala) jooksul ’under loppet av (en vecka)’, (talv) läbi
’hela (vintern)’, (kahe päeva) pärast ’om två dagar’, (talvest) saadik
’sedan (i vintras’), (kella ühe ja kahe) vahel ’mellan (klockan ett och
två)’; pärast (lõunat) ’efter lunch; på eftermiddagen’;
3.
orsak och syfte: (ühiskonna) heaks ’till nytta för (samhället)’, (reisi)
jaoks ’för (resan)’, (raskuste) kiuste ’trots (svårigheterna)’, (juubeli)
puhul ’med anledning av (jubileet)’, (esimese mulje) põhjal ’på
grundval av (det första intrycket)’, (rõõmu) pärast ’av (glädje)’, (vihma) tõttu ’på grund av (regn)’;
4.
sätt och tillstånd: (narkoosi) all ’under (narkos)’, (päikese) käes ’i
(solskenet)’, (alkoholi) küüsis ’i klorna på (alkoholen)’, (aluspükste)
väel ’iförd (kalsonger)’;
5.
redskap och instrument: (telefoni) teel ’per telefon’, (vanemate) toel
’med stöd av (föräldrarna)’, (seina) najal ’mot (väggen), med stöd av
(väggen)’;
6.
relation: (minu) meelest ’i mitt tycke’, (maitse) poolest ’till (sin
smak)’, (oma ea) kohta ’för (sin ålder)’;
7.
kvantitet: (tundide) kaupa ’timme efter timme, i timmar’, (müüakse
meetrite) viisi ’säljs metervis’; alla (aasta) ’mindre än (ett år)’, üle
(saja) ’fler än (hundra)’.
De mindre kategorierna uttrycker
1.
ungefärlighet: ligi (aasta) ’nästan (ett år)’, (kella kahe) paiku ’omkring (klockan två)’, (kaalub saja kilo) ümber ’(väger) cirka (hundra
kilo)’;
2.
medverkan: (vennaga) koos/koos (vennaga) ’tillsammans med (brodern)’, (politseiniku) saatel ’åtföljd av (en polis)’;
3.
agens (den eller det som utför en handling): sinu poolt (koristatud
tuba) ’(rummet som städats) av dig’;
4.
ägare, innehavare: (võti on minu) käes ’det är jag som har nyckeln’,”nyckeln är i min hand”, (andis raha sõbra) kätte ’(gav pengarna)
till (en vän)’, (laenas sõbra) käest ’(lånade) av (en vän)’;
5.
avsaknad: ilma (tööta) ’utan (arbete)’;
6.
ersättande, att sätta i stället för: (sõbra) asemel ’i stället för (en
vän)’, (maksa minu) eest ’(betala) för (mig)’, (tõe) pähe (võtma) ’[ta]
för (sanning)’;
7.
gräns: kuni (tänavanurgani) ’fram till (gathörnet)’, (põlvest) saadik
’upp till (knäna)’;
8.
uteslutning, exkludering: peale (sinu) ’förutom (du)’;
349
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
9.
mål: (ära nori) minu kallal ’(hacka inte) på mig’, (põse) pihta ’mot
(kinden)’, (huvi spordi) vastu ’intresse för (idrott)’.
En öppen kategori
Många adpositioner, om inte de allra flesta, har uppkommit ur kasusformer av substantiv som grammatikaliserats. Det innebär att man
börjat använda formerna i abstrakta (grammatiska) i stället för konkreta
(lexikala) betydelser; betydelseorden har blivit funktionsord. Detta är
uppenbart i fall som peale, peal och pealt, som ursprungligen är allativ,
adessiv respektive ablativ av substantivet pea ’huvud’, men som nu
används som postpositioner:
panen voodi peale
olen voodi peal
võtan voodi pealt
’jag lägger på sängen’
’jag ligger [”är”] på sängen’
’jag tar bort från sängen’.
Om peale, peal och pealt i dessa exempel skulle ha bibehållit sin respektive lexikala betydelse, skulle översättningarna ha lytt ’jag lägger på
sängens huvud, jag är på sängens huvud, jag tar bort från sängens huvud’.
I en del fall kan det kanske vara svårt att avgöra om ett visst ord ska
anses vara som ett betydelseord (kasusböjt substantiv eller adverb) eller
rent funktionsord (postposition). Ett sådant är kohal som är adessiv av
substantivet koht : gen.sg. koha ’plats’, men som även används i postpositionsliknande sammanhang. Jämför följande tre satser:
kus kohal see juhtus?
’var inträffade det?’
”var på plats...”
oleme juba kohal
’vi är redan framme’, ”på plats”
(udu hõljus) järve kohal
’(dimman svävade) över sjön’
”... på sjöns plats, på platsen för sjön”.
I det första fallet är kohal substantiv, i det andra adverb och i det tredje
postposition. En sådan flertydighet kan kanske till en början verka förbryllande, men man genomskådar snart systemet och vänjer sig. Dessutom gäller denna slags flertydighet endast ett begränsat antal ord och
ordformer.
Processen att grammatikalisera kasusformer så att de blir adpositioner är aktiv i dagens estniska. Adpositionerna är vad man brukar kalla en
öppen ordklass. Estniskans bestånd av framför allt postpositioner ökar
följaktligen kontinuerligt, även om tillskotten inte är många totalt sett. I
svenskan betraktas prepositionerna däremot som en sluten ordklass.
350
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
2 Ord som binder ihop ord och satser
Elementen i en sats eller mening står inte isolerade från varandra, utan
hänger ihop med varandra. För att koppla samman satsled eller satser
och beskriva betydelsesambandet mellan de sammankopplade elementen, använder man i både svenska och estniska diverse små funktionsord. De är av två olika slag. Om de element som man fogar samman
fyller samma grammatiska funktion (subjekt, predikat, objekt osv.) kallas det sammanbindande ordet konjunktion eller samordnande konjunktion. Om man däremot binder samman en huvudsats med en bisats,
är det sammanbindande elementet en subjunktion. Den inleder bisatsen. Subjunktionerna kallas också underordnande konjunktioner.
När man säger att elementen som fogas samman av en konjunktion
har samma funktion, menar man att vart och ett av dessa element skulle
fylla precis samma syntaktiska funktion som hela samordningen i fråga.
Antalet konjunktioner och subjunktioner är inte särskilt stort i något
språk. Estniska har ett drygt trettiotal. Men med tanke på konjunktionernas och subjunktionernas viktiga funktion, är det föga överraskande
att flera av dem tillhör språkets i särklass vanligaste ord. Bland de fyrtio
vanligaste estniska orden finner vi fem konjunktioner (ja ’och’, ning
’samt’, või ’eller’, kuid ’men, dock, likväl’ och aga ’men’) och tre subjunktioner (et ’att’, kui ’när; om’ och nagu ’(sättsangivande) som’). Se
tabell 5:1 i kapitlet om ordförrådet.
Betydelsesambandet mellan de led som länkas samman av en konjunktion eller subjunktion kan vara olika. Konjunktionen eller subjunktionen kan binda samman likvärdiga element (ja ’och’, ning ’samt’) och
kallas då kopulativ. En konjunktion eller subjunktion kan också ange
att två element står i motsättning till varandra, att elementen är inskränkande eller beriktigande (aga ’men’, vaid ’utan’). En sådan konjunktion
eller subjunktion kallas adversativ. Vidare kan en konjunktion eller
subjunktion vara särskiljande (või ’eller’) eller disjunktiv (või ’eller’),
medgivande eller koncessiv (siiski ’ändå’), konsekutiv (nii et ’så
att’), den kan ange orsak (kuna ’eftersom’), avsikt (et ’för att’), jämförelse (kui ’som’), tid (kui ’när’), villkor (kui ’om’), sätt (nagu ’så
som’) eller vara allmänt underordnande (et ’att’).
Estniskans konjunktioner och subjunktioner
De flesta estniska konjunktioner och subjunktioner förtecknas och exemplifieras nedan. De presenteras efter den relation som de båda sammanfogade orden eller satserna får i förhållande till varandra.
Observera att kui, et, kuna och nagu har flera olika betydelser.
351
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
1. Sammanbindande och tilläggande (kopulativa)
ja
’och’
poiss ja tüdruk
’en pojke och en flicka’
ning
’samt’
distanserande
Eesti ja Soome ning Rootsi ja Norra
’Estland och Finland samt Sverige och Norge’
ehk
’eller’
vid liktydighet
konjunktsioon ehk sidesõna
’konjunktion eller bindeord’
nii … kui
’såväl … som’ nii alguses kui lõpus
’såväl i början som i slutet’
kui
’(såväl) som’
valvasime haiget last ööd kui päevad
’vi vakade hos det sjuka barnet dag som natt’
kuni
’till’
kala kaalus kümme kuni viisteist kilo
’fisken vägde tio till femton kilo’
ega
’inte heller’
i nekande sats
siin ei kasva puid ega põõsaid
’här växer inte träd, ej heller buskar’.
2. Inskränkande, beriktigande (adversativa)
, aga
’men, fast’
tulen kindlasti, aga mitte täna
’jag kommer säkerligen, men inte idag’
, ent
’dock’
ütlesin seda vaikse häälega, ent otsustavalt
’jag sade detta med låg röst, men beslutsamt’
, kuid
’men, likväl’
haav oli raske, kuid mitte elukardetav
’såret var allvarligt, men inte livsfarligt’
, vaid
’utan’
ma ei sõida koju, vaid lähen ujuma
’jag åker inte hem, utan går och simmar’.
3. Särskiljande (disjunktiva, elementen är alternativ eller varianter)
või
’eller’
kas soovid teed või kohvi?
’önskar du kaffe eller te?’
kas … või
’antingen … eller’ kas sina või mina
’antingen du eller jag’.
4. Medgivande (koncessiva)
, siiski
’(men) ändå’
nii väike maja, siiski nii armas
’ett så litet hus, ändå så kärt’
, ehkki
’trots att’
sa ei tulnud, ehkki lubasid
’du kom inte trots att du lovade (göra det)’
352
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
, kuigi
’trots att’
sõin, kuigi mul polnud isu
’jag åt trots att jag inte hade någon aptit’
, olgugi et
’trots att’
olgugi et päike paistab, on ikkagi külm
’trots att solen skiner är det ändå kallt’
, ehk küll
’trots att’
läksin jalutama, ehk küll sadas vihma
’jag tog en promenad trots att det regnade’.
5. Konsekutiv (anger följd)
nii et
’så’
nii et pärast ei juhtunud enam midagi
’så därefter inträffade inte längre något’.
6. Orsaksangivande (kausala)
, kuna
’eftersom’
kuna ma olin haige, ei läinud ma tööle
’eftersom jag var sjuk, gick jag inte till
arbetet’
, sest
’eftersom’
läksin koju, sest olin väsinud
’jag gick hem eftersom jag var trött’
, sellepärast et ’därför att’ tahtsin sind näha, sellepärast tulin
’jag ville träffa dig, så därför kom jag’.
7. Finala (anger avsikt)
et
’för att’
tõusin püsti, et paremini näha
’jag reste på mig för att se bättre’.
8. Jämförande (komparativa)
kui
’som’
valge kui lumi
’vit som snö’
kui
’än’
vanem kui sina
’äldre än du’
nagu
’som’
valge nagu lumi
’vit som snö’
justkui
’som’
plika justkui tulesäde
’flickan (är) som en gnista’
, otsekui
’som om’
kuulsin puhkimist, otsekui vedur läheneks
’jag hörde ett pustande som om ett lok
skulle närma sig’.
353
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
9. Tidsangivande (temporala)
, kui
’när’
kui me lõunalauas istusime, helises telefon
’när vi satt vid middagsbordet ringde
telefonen’
, kuna
’medan’
tõusin hommikul, kuna pere veel magas
’jag steg upp på morgonen medan familjen
ännu sov’
niipea kui
’så fort (som)’ tule niipea kui saad
’kom så snart du kan’
, kuni
’tills’
magasin, kuni mind äratati
’jag sov tills jag väcktes’.
10. Villkorsangivande (konditionala, inleder villkorsbisats)
, kui
’om’
söö, kui maitseb
’ät om det smakar’.
11. Sättsangivande
, nagu
’så som’
tee nii, nagu soovid
’gör så som du önskar’
, ilma et
’utan att’
jõudsime kohale, ilma et oleksime kiirustanud
’vi anlände utan att vi skulle ha skyndat oss’.
12. Allmänt underordnande
, et
’att’
on hea, et sa tulid
’det är bra att du kom’.
I skriven estniska sätter man alltid komma före bisatser. Detta obligatoriska komma markeras i uppställningen med ett kommatecken före subjunktionen i fråga.
354
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
3 Ord som uttrycker reaktioner
Ett ord som i en given situation uttrycker talarens reaktion inför något
kallas interjektion. Det finns flera typer av sådana:
impulsioner:
imperationer:
imitationer:
uppgifter om sanningshalt:
hövlighetsuttryck:
uttryck för annan social konvention:
samtalsreglerande partiklar:
ai!
ot-ot!
pläraki!
nojah
tänan!
terviseks!
ah?
’aj!’
’vänta bara!’
’pladask!’
’tja’
’tack!’
’skål!’
’hursa?’
Orden i fråga fyller med andra ord många funktioner, de inger ofta utsagan livfullhet och spontanitet och är därtill i några fall vanliga, inte
minst i talad vardagsestniska. Trots detta brukar ordböcker och grammatikor vara tämligen återhållsamma med att uppta den här typen av
ord, eller åtminstone vissa av dem. En del språkvårdare betraktar dessutom en del interjektioner, i första hand samtalreglerande partiklar, som
onödiga fyllnadsord och försöker av den anledningen stävja bruket av
dem. Eftersom det följaktligen kan vara svårt att få grepp om sådana
ord, ges nedan en exemplifiering av estniskans interjektioner.
Om huvudtrycket i ordet inte ligger på den första stavelsen, markerar
punkt efter kort vokal att vokalen uppbär huvudtryck.
Impulsioner
En impulsion uttrycker känslor och reaktioner på olika fysiska eller
psykiska retningar; det kan också röra sig om ett värderande utrop:
glädje:
ahaa ’aha’, ah, oh, oo ’åh’, braavo ’bravo’, ehee ’se
på’, hurraa ’hurra’, jee, jess ’ja, yes’, vau ’wow’;
lättnad:
oohh, uh;
skadeglädje:
ahaa/ahah/eh ’där ser man’, ehee ’hihi’, paras (talle)
’rätt (åt henne/honom)’;
beröm:
voh;
njutning:
ah ’ah’, oo ’åh’, mm;
sorg:
ah ’ack’, oeh ’ack’, oh ’åh’;
smärta:
ai, aih, ah ’aj’; aii ’aije’;
förvåning:
aa, assa ’åh’, heldekene ’det var värst’, jessas ’jösses’,
jummal ’herregud’, kae ’ser man på’, no-noh ’nåväl’,
355
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
ohoh, ohoo, oih ’åh’, ossa ’du milde tid’, pühade püss
’det var som tusan’, soo ’jasså’, soo-oh ’kors’, taevake
’himmel och pannkaka’, tohoh hullu/tohoh pele ’det
var det värsta’, vaat ’där ser man’, vau ’wow’, võeh
’åh’;
skräck:
aaa;
fördömande:
ai-ai ’ajaj’, jaah ’så går det’, fui, fuh, häh, päh ’äh’;
ilska:
ah ’äh’, kurat võtku ’fan också’, oi sa kuradi kurat
’djävlar’;
hot:
oot-ot ’vänta bara’, ah sa mait ’du din skurk’;
motvilja:
ah, hõh, näh;
avsky, äckel:
fui ’fy’, pt(h)üi ’tvi’, võeh ’usch’, öäk;
tvekan:
hmm, tjah, mnjaa/mnjah, nooh;
varning:
nonoh ’seså’;
uppgivenhet:
ah, eh, oeh;
svordomar:
kurat ’fan’, mine metsa ’dra åt skogen’, mine põrgu/
keri põrgu/ käi põrgu ’dra åt helvete’, pagan ’tusan’,
perse ’fan också’ (eg. ”arsel”), põrgu ’helvete’, tont
’attan också’;
hicka:
hõkk ’hick’;
nysning:
atsi.hh ’attjo’.
Imperationer
En imperation uttrycker vilja och är en handlingssignal. De används då
talaren vill få lyssnaren att handla på ett visst sätt. Därvid anknyter de
till imperativformerna av verb: imperativformen pea kinni! ’stanna’ och
imperationen stopp! har samma syfte. Några imperationer tycks också
ha uppkommit ur verbformer: Det kan knappast råda någon tvekan om
att det finns ett direkt samband mellan imperationen oot-ot! ’vänta (du)
bara!’ och imperativformen (andra person singular) oota! ’vänta!’.
I den följande exempelsamlingen har jag fört olika lek- och spelord
till imperationerna, även om de också kan ses som lystringsord (se nedan).
erbjudande:
säh ’ta, här har du’, näh ’ta, här har du’;
schasning:
kõtt ’schas’, kõss ’bort, iväg (med dig)’, hurjo.h
’schas’, marss ’ge dig/er iväg’;
356
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
nödrop:
appi ’hjälp’;
varning:
vaata ette ’se upp’, oot-ot ’vänta bara’;
stopp:
pea-pea ’stanna’, peand kinni ’stanna nu’, stopp
’stopp’, seis ’halt’, ptruu ’ptro’;
tystnad:
kuss ’tyst’, tasa ’sch’, tst ’sch’;
militärt:
valvel ’givakt’, vabalt ’lediga’;
lek- och spel:
tuli ’schack’, kull ’kull’, tähelepanu – valmis olla –
start ’på era platser – färdiga – kör/gå’.
Imitationer
En imitation återskapar olika läten och är således ljudhärmande. Några
används också som lockläten. De har ofta en ljudgestalt som annars inte
förekommer i språket. Exempel på estniska imitationer:
människoläten:
atsi.hh ’attjo’, ha-ha-haa ’haha’, hi-hi-hii ’hihi’, ho-hohoo ’hoho’, köh-köh (harkling), luks ’hick’, nuuks
’snyft’, nrrrr (snarkning);
djurläten:
ammuu/muu/muuh ’muh’, auh-auh ’vov-vov’, ihahaa
’gnägg’, krooks (groda), köki-möki (get), kurnäu./nurrnurr/näu (katt), mõmm-mõmm ’brum-brum’, mää (får),
möö (kalv), piiks ’pip’, ptruu ’ptro’, ruik-ruik/röh-röh
(gris), uu-uu (varg);
fågelläten:
tibi-tibi (höns), kukeleegu/kikerikii ’kuckeliku’, prääkprääk (and), kiriküüt (näktergal), kluu-kluu (stork),
kukku(u) (gök), liiri-lõõri (lärka), piiri-pääri (svala),
rääk-rääk (korn-knarr), sirr-sorr (nattskärra), uhuu
(uggla), vaak-vaak (kråka);
förflyttningar:
tipa-tapa (försiktig gångart), vinta-vänta (klumpig
gångart), vuta-vuta (hastig men något klumpig förflyttning);
slag:
kolks, kõmm, mats, näuh, plaks, plarts, plõks, plärts,
põmm, põmdi, raks, raps, saps, siuh, sops, viuh;
fall, duns:
karmau.h, karsu.mdi, larts ’smack’, lorts ’smack’,
mütsti ’duns’, pants ’dunk’, pauh ’pang’, plumps
’plask’, pläraki ’pladask’, pots ’smock’, sulps/sulpsti
’plums’, sumdi;
kast:
kauh, sauh, viudi, siuh ’svisch’;
hopp:
kalps, karli.ps, keks, prauh, volks;
357
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
gå i kras:
krõks, praks, prõks, raks;
hastig rörelse:
lips, nilps, siuh, viuh;
ta fatt i något:
karna.ps, kraps, krauh, naps, nips, näps, näuh;
kluckande:
kull-kull-kull (när dryck sväljs snabbt), klõnks ’kluck’;
spottande:
plirts, plärts;
plötslig flykt:
viuh ’svisch’, vurdi;
skott:
kõmm ’pang’, põmm/põmdi ’bom’;
trasande:
kärr (textil);
övrigt:
kill-kõll/pimm-põmm/till-tall (klockringning), lik-liklikk/limps-limps (slickning), mull-mull (bubblande),
plinn ’pjong’, tikk-takk (klocka), tip-top (droppande),
tuks-tuks (hjärtslag);
lockläten:
kiisu-kiisu, kis-kis ’kiss-kiss-kiss’, kutsu-kutsu (hund).
Hälsnings- och lystringsord, svarsord
Uttryck för hövlighet eller annan social konvention är hälsnings- och
lystringsord samt olika svarsord:
hälsning:
tere ’goddag; hej’, tere hommiku(s)t ’god morgon’,
tromkust ’morsning’, tere päeva(s)t ’god dag’, tere
õhtu(s)t ’god kväll’, tervist ’hejsan; skål’, tervit ’hej
svejs’ (ursprungligen sydestniskt), jõudu (hälsning till
någon som arbetar, eg. ’styrka (åt dig/er)’; replik: jõudu
tarvis, eg. ’styrka behövs’, eller enbart tarvis), head isu
’smaklig måltid’, jätku leiba (hälsning till någon som
sitter och äter; eg. ’må brödet räcka’; replik: jätku tarvis
eller enbart tarvis; eg. ’fortsättning behövs’);
avsked:
head aega ’adjö’, head teed ’lycklig resa’, hüvasti ’farväl’, nägemiseni ’på återseende’, nägemist ’hej då’, tšau
’hej då’, tšauka ’hej då’;
lystring:
ae ’hallå där’, psst ’pst’, halloo ’hallå’ (när man lyfter
telefonluren), kule ’hörru’, tead(sa) ’vet du va’, u-uu
’hallå där’;
frågereplik:
jaa/jah ’ja’, ei ’nej’;
tack:
aitä.h ’tack’ (informellt), aitüma ’tack’ (något ålderdomligt), ole tänatud ’tack, du/ni ska vara tackad’,
tänan ’tack’, tänu ’tack’;
358
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
tackreplik:
palun ’var så god’, võta heaks ’håll tillgodo, väl bekomme’;
telefonsvar:
halloo ’hallå’, kuulen ’det är jag’;
nysreplik:
tervist ’prosit’;
medgivande:
hästi ’okej’, okei ’okej’, olgu ’kör i vind’, ookaa ’okej’.
En typ av svarsord är de som markerar uppgift om sanningshalt; de
bekräftar eller vederlägger ett påstående, markerar att talaren ställer sig
tvekande till det sagda eller att det sagda är nytt för henne/honom.
bekräftelse:
ja(a), jah ’ja, jo’, on ’ja’, on küll ’javisst, jovisst’, miks
mitte ’varför inte’;
vederläggning:
ei ’nej’, ei ole ’det är det inte’, ä-ä ’inte alls’;
tveksamhet:
nojah ’tja’;
nyhet:
ahah ’jaså, på så sätt’.
Samtalsreglerande partiklar
En samtalsreglerande partikel kallas också diskurspartikel, diskursmarkör, pragmatisk partikel – kärt barn har många namn. Som namnet säger, hör de främst hemma i talat språk. I skrift förekommer de sällan.
De samtalsreglerande partiklarna har flera funktioner. Den övergripande rollen är att reglera samspelet mellan talare så att deltagarna i ett
samtal turas om att ha ordet. Varje replik av en person i ett samtal kallas
tur och systematiken enligt vilken turerna fördelas mellan samtalspartnerna kallas turtagning.
En del samtalsreglerande partiklar är samtalsstödjande, som mhmh,
ahah och jah i estniska, liksom hummande mm i svenska, och visar att
samtalspartnern lyssnar och uppfattat eller inte uppfattat det som samtalspartnern sagt. Nickanden och huvudskakningar fyller samma funktion.
Andra partiklar har till uppgift att korrigera något som talaren tidigare sagt. Talaren kan ha fastnat i sitt yttrande och söker ord för att
kunna slutföra sin tur utan att låta samtalspartnern ta över. Därför fylls
tomrummet med olika utfyllnader: paussignaler som ee eller õõ, förlängning av något språkljud (jjjjah, minaaa) eller upprepningar av ord
som et et. Samma funktion har tähendab, noh och nagu.
En tredje grupp används i början eller slutet av varje tur och har till
uppgift att signalera hur en tur hänger samman med en tidigare. För
detta används ord som kule, vata och ota. De tre exemplen är alla för-
359
Kapitel 11: Betydelsefulla småord
kortade verbformer, imperativ andra person singular: kuule! ’lyssna!’,
vaata! ’se!’ och oota! ’vänta!’.
En fjärde kategori är partiklar som används för att förmedla känslor
och attityder eller för att skapa vaghet: nii ’så’, ütleme ’låt oss säga’,
kuskil ’någonstans’, midagi ’något’.
uppfattat:
jaa, jah, okei; jaajaa, jaajah;
ej uppfattat:
kuidas (palun) ’hursa’, mis, misse, messe ’va’, mida
’vad’;
korrektion:
tä(h)endab ’alltså’, noh ’nå’, või siis/parem ’eller (snarare)’, ühesõnaga ’det vill säga’;
distansmarkör:
mhmh, mhm, mhõh, mm, nii ’jasså’, noo ’så-å’;
temaintroduktör:
seda et ’åsså vill jag säga...’, kule ’hörru’, vata ’se’, ota
’vänta’;
fortsättning:
noh, ühesõnaga ’det vill säga’, nonii ’dåså’.
En interjektion kan ensam utgöra en sats eller mening: det svenska utropet aj! och dess estniska motsvarighet ai! uttrycker ju detsamma som
’jag har ont, det gör ont’. På så sätt bildar avsnittet om interjektionerna
en lämplig övergång till nästa nivå i vår beskrivning av estniskan, nämligen satsläran.
360
Kapitel 12: Ord bygger satser
H
ittills i denna bok har vi sett hur fonem tillsammans bildar morfem som kombineras till ord. Vi har stiftat bekantskap med
estniskans ordförråd och ordbildningssätt och lärt oss böja orden och fått veta vad man använder de böjda formerna till. Vi har också
lärt känna olika slags funktionsord och några samtalsreglerande småord.
I detta kapitel har turen kommit till satserna. Det är satser som vi använder när vi talar. Det är på satsnivån som alla trådar från de lägre
nivåerna i språkets hierarki löper samman.
I första avsnittet bekantar vi oss med satsens byggstenar, ordgrupperna. Särskild uppmärksamhet ägnar vi åt de nio typerna av verbordgrupper, detta eftersom verben är centrala när det gäller satsernas uppbyggnad.
I nästa avsnitt beskrivs ordgruppernas funktion: att vara satsled. I ett
separat, kort avsnitt beskrivs det centrala satsledet: predikatet.
I det följande fjärde avsnittet ser vi hur ord och ordgrupper kombineras till satser. Framställningen utgår från sex grundläggande satstyper.
De lämpar sig för att använda som mall när man själv ska forma estniska satser.
Det femte avsnittet behandlar estniskans ordföljd. Den frågan hänger
nära samman med satstyperna, eftersom det finns något som kan betecknas som en estnisk normalordföljd. Den grundläggande regeln för
estnisk ordföljd är annars V2-regeln: predikatsverbet står normalt som
andra satsled i en sats.
I varsitt avsnitt behandlas sedan den formväxling som satsleden subjekt och objekt uppvisar.
Kapitlet avslutas med en översikt över hur man bildar estniska frågesatser.
361
Kapitel 12: Ord bygger satser
1 Satsens byggstenar och hur de hänger samman
En sats består av minst en, men oftast flera ordgrupper. En ordgrupp
är en grammatisk konstruktion som består av ord som hör ihop och i
satssammanhang fungerar som en enhet, som ett satsled. I språkvetenskaplig litteratur är fras den gängse beteckningen på en ordgrupp, men
eftersom ordet fras väcker associationer till fraseologi, läran om stående
uttryck, föredrar jag att tala om ordgrupp. Satsleden beskrivs i nästa
avsnitt.
Som benämningen implicerar, består en ordgrupp vanligen av flera
ord, även om den också kan utgöras av ett enda ord. Om ordgruppen
består av flera ord kallas det viktigaste ordet i gruppen huvudord.
Övriga ord i ordgruppen är bestämningar till huvudordet. Andra ord
för huvudord och bestämning är kärna respektive fyllnadsled.
En bestämning är ett ord eller en hel ordgrupp som beskriver huvudordet. I ordgruppen uus film ’en ny film, den nya filmen’ är film huvudord och uus bestämning; uus talar om vad för slags film det är fråga om,
att den är ny. Ordgruppen uus film kan vi använda tillsammans med en
annan ordgrupp, vaatasime ’vi tittade’, men då måste vi ta hänsyn till att
verbet vaatama kräver att den ordgrupp som den kombineras med och
som anger vem eller vad som någon tittar på, ska stå i ett visst kasus,
partitiv. Partitiv singular av uus film heter uut filmi. Genom att foga
samman våra två ordgrupper och beakta verbets formstyrning får vi en
sats, vaatasime uut filmi ’vi tittade på en ny film’.
De två ordgrupperna i satsen vaatasime uut filmi ’vi tittade på en ny
film’ exemplifierar två olika sätt som förbinder bestämning med huvudord, två olika slags relationer mellan huvudord och bestämning. I ordgruppen uut filmi bestämmer huvudordet film att bestämningen uus ’ny’
måste stå i samma böjningsform som huvudordet har, i detta fall partitiv
singular: uut. En sådan överensstämmelse mellan huvudord och bestämning i fråga om viss grammatisk böjning kallas kongruens. I estniska
innebär kongruens överensstämmelse i numerus och kasus.
Även ordfogningen vaatasime filmi döljer en grammatisk relation,
fast här är förhållandet mellan orden ett annat. Här kräver huvudordet,
verbet vaatama ’att titta’, att bestämningen måste stå i annan böjningsform än huvudordets, i detta fall partitiv. Sådan formstyrning kallas
rektion. Om formen som huvudordet kräver är en kasusform, kallas
detta kasus för rektionskasus.
Som exemplet vaatasime uut filmi visar, behöver ett rektionsförhållande inte vara begränsat till en enda ordgrupp: vaatasime är en ordgrupp och uut filmi en annan. Verbet vaatama kräver att den ordgrupp
362
Kapitel 12: Ord bygger satser
som man fogar ihop det med ska stå i partitiv; vaatama ”styr” partitiv.
Samma sak gäller kongruensförhållanden. I en sats som lapsed vaatasid
filmi ’barnen tittade på en film’ råder kongruens i numerus och person:
subjektet lapsed är en ordgrupp och kräver att predikatets form ska vara
tredje person plural och ingen annan, annars blir satsen grammatiskt felaktig. Subjektets numerus och person bestämmer alltså numerus och
person på predikatet. Det känner vi igen från beskrivningen av estniskans personböjning, se avsnittet ”Person” i kapitel 8 om verbformerna.
Huvudordet i en rektionsrelation behöver inte vara ett verb; även ord
som tillhör andra ordklasser styr böjningsform på sina bestämningar.
Huvudordet kan vara ett adjektiv, exempelvis kahjulik ’skadlig’ som
kräver att den eller det som något är skadligt för ska stå i allativ: kahjulik tervisele ’skadlig för hälsan’. På samma sätt fungerar substantiv som
huvudord: osavõtt ’deltagande, medverkan’ kräver att det som man deltar i ska stå i elativ, precis som motsvarande verb, osa võtma ’delta’:
osavõtt koosolekust ’deltagande i sammanträdet’, jämför ta võttis koosolekust osa ’hon/han deltog i sammanträdet’.
I estniska finns ytterligare några typer av rektion. Först den mellan
nomen och adposition: (ta istus) minu taga ’(hon/han satt) bakom mig’.
Här styr postpositionen taga ’bakom’ formen på nomenet som hör till
postpositionen, i detta exempel det personliga pronomenet mina ’jag’
som står i genitiv (= minu). Alla nomen som kombineras med postpositionen taga ska stå i genitiv: kapi taga ’bakom skåpet’, garaaži taga
’bakom garaget’, kinniste uste taga ’inom lyckta dörrar’.
Sedan finns formstyrningen mellan finit verb som huvudord och en
infinit verbform som bestämning. Det heter ta tahab laulda ’hon/han
vill sjunga’, men ta hakkab laulma ’hon/han börjar sjunga’ och ta näib
laulvat ’hon/han tycks sjunga’. Verbet tahtma ’vilja’ styr da-infinitiv,
hakkama styr ma-supinum och näima ’tyckas’ vat-infinitiv. Valet av
infinit form, supinum eller någon av estniskans två infinitiver, beror på
vilket finit verb det kombineras med, rättare sagt det finita verbets betydelse. Reglerna för valet mellan de olika formerna ges i avsnittet ”Vad
uttrycker de infinita formerna?” i kapitel 8.
Den relation som kongruens och rektion är exempel på kallas underordning: Ett huvudord bestämmer (”styr”) vilken morfologisk
form dess bestämning(ar) ska ha. Ibland uppstår till och med smärre
kedjor av underordningar. Adjektivet rõõmus ’glad’ måste kombineras
med postpositionen üle ’över’; även på svenska gläds man ju över (eller
åt) någonting. Detta üle styr i sin tur genitiv på det ord som betecknar
det man gläds över eller åt: (ta on) rõõmus kingituse üle ’(hon/han är)
glad över presenten’.
Även om underordning är helt central när det gäller att ”bygga” estniska satser, är det inte det enda sättet att foga samman ordgrupper på.
En helt annan relation är den som bygger på samordning, det vill säga
363
Kapitel 12: Ord bygger satser
att man fogar samman två eller flera led så att de fyller samma syntaktiska funktion: subjekt, predikat, objekt, predikativ eller adverbial (termerna förklaras i nästa avsnitt). I substantivgruppen pikk kiri ’ett långt
brev’ kan man lägga till en eller flera ytterligare bestämningar för att
ytterligare beskriva huvudordet kiri ’brev’: pikk igav kiri ’ett långt tråkigt brev’. Bestämningarna pikk ’lång’ och igav ’tråkig’ fyller samma
syntaktiska funktion, de är attribut till kiri. På liknande sätt kan adverbialens antal utökas i satsen suvel käisime Tallinnas ’i somras var vi i
Tallinn’: suvel käisime Tallinnas, Pärnus, Viljandis ja Võrus ’i somras
var vi i Tallinn, Pärnu, Viljandi och Võru’. Alla stadsnamn i satsen
fyller samma syntaktiska funktion (rumsadverbial) och hålls samman av
samma slags syntaktiska relation, samordning.
När vi nu vet vilka relationerna mellan ordgrupperna i en sats kan
vara, är det dags att övergå till att stifta närmare bekantskap med de
byggstenar vi har att operera med när vi bygger estniska satser, det vill
säga ordgrupperna.
Olika typer av ordgrupper
Beroende på vad för slags ord som är huvudord i en ordgrupp, delar
man in de estniska ordgrupperna i fem huvudtyper. Huvudtyperna har
sitt namn efter den ordklass som huvudordet i ordgruppen tillhör. Om
huvudordet är ett verb, kallas ordgruppen verb(ord)grupp, om huvudordet är ett nomen, är ordgruppen en nomenordgrupp osv. De fem huvudtyperna är:
verb(ord)grupper:
nomen(ord)grupper:
numeral- och mängd(ord)grupper:
adpositions(ord)grupper:
adverb(ord)grupper:
olime vaadanud ’vi hade tittat’
uus film ’en ny film’
kaks naist ’två kvinnor’
maja ees ’framför huset’
üsna kiiresti ’rätt så fort’.
En verbgrupp är alltid satsens predikat och har en finit verbform som
huvudord. Huvudordet kan byggas ut med en infinit form som då antingen räknas till verbkärnan (själva predikatet) eller fungerar som adverbial. Nomengrupperna fungerar som subjekt, objekt, predikativ eller
adverbial. Adverbgrupperna, adpositionsgrupperna och numeral- och
mängdgrupperna är vanligen adverbial.
Det är viktigt att komma ihåg att varje ordgrupp utgörs av ett eller
flera ord. En verbgrupp kan ju vara antingen en enkel form, kirjutasin
’jag skrev’, eller en sammansatt tempusform och bestå av hjälpverb och
huvudverb, dvs. en finit och en infinit del: olin kirjutanud ’jag hade
skrivit’. I detta fall är olin ’hade’ ett temporalt hjälpverb och hjälper oss
att bilda tempusformen pluskvamperfekt. På samma sätt kan en nomen364
Kapitel 12: Ord bygger satser
ordgrupp bestå av flera ord: uus prantsuse film ’en ny fransk film’ med
film som huvudord. En numeral- och mängdgrupp består nästan alltid av
bara två ord (ett räkneord eller mängdord+nomen: kaks naist ’två kvinnor’, palju naisi ’många kvinnor’), liksom en adpositionsgrupp består
av minst två ord, som maja ees ’framför huset’. Men eftersom nomenet
som hör till adpositionen kan ta en eller flera bestämningar, kan en adpositionsgrupp sammantaget bestå av fler än bara två ord: suure koleda
maja ees ’framför det stora fula huset’.
Verbgrupper
En verbgrupp består av antingen en finit form ensam eller en finit verbform i kombination med andra ord, i första hand infinita verbformer. En
estnisk verbgrupp tillhör någon av följande kategorier:

enkel (finit) verbform: kirjutate ’ni skriver’ (indikativ presens), kirjutasite ’ni skrev’ (indikativ imperfekt), kirjutaksite ’ni skulle skriva’
(konditionalis presens), kirjuta! ’skriv (du)!’ (imperativ);

sammansatt (finit) verbform: olete kirjutanud ’ni har skrivit’ (indikativ perfekt), olite kirjutanud ’ni hade skrivit’ (indikativ pluskvamperfekt);

negerad verbform: ei kirjuta ’skriver inte’, ei oleks kirjutanud ’skulle
inte ha skrivit’; ära kirjuta ’skriv inte (du)’, ärge kirjutage ’skriv inte
(ni)’. Märk att de estniska negationsorden ei, ära, ärge osv. räknas till
verbgruppen; svenskans inte kategoriseras däremot som adverbial;

serieverb: lähen vaatan, mis seal toimub ’jag går och tittar vad som
står på där’, mine saa tast aru ’om man ändå kunde begripa sig på
henne/honom’, ”gå [och] begrip henne/honom”;

perifrastiskt verb: see on talle teada ’det vet hon/han, det har
hon/han vetskap om’, ta pidi romaani kirjutama ’hon/han påstås
skriva en roman’;

verbkedja: hakkab kirjutama ’börjar skriva’, krabistab kirjutada
’skriver så det krafsar’, peab kirjutama ’måste skriva’, paneb (raadio)
mängima ’sätter på (radion)’, ”sätter radion att spela”;

frasverb: aru saama ’förstå’, ”få förstånd”, hammast ihuma ’hysa agg
(till någon); förbereda hämnd (mot någon)’, ”vässa tanden”, jumalaga
jätma ’ta farväl’, ”lämna med Gud”, lulli lööma ’gå och driva, slå
dank, dega’, pahaks panema ’ta illa upp’, ”lägga till ondo”;

partikelverb: alla jääma ’förlora’, läbi lugema ’läsa igenom’, ära
minema ’gå bort, ge sig av’, katki tegema ’ha sönder’, vaja olema ’behöva’;
365
Kapitel 12: Ord bygger satser

konstruktion med stödverb: teeb tööd ’arbetar’, ”gör arbete”, ajavad
juttu ’de samtalar’, ”driva prat”, andis nõusoleku ’gav sitt medgivande’; käib remont ’upprustning (av lägenhet el. dyl.) sker, är på
gång’.
De tre första kategorierna (enkla finita verbformer, sammansatta tempus
och negerade verbformer) behöver vi inte uppehålla oss vid eftersom de
beskrivs i kapitel 8. Däremot bör vi titta lite närmare på de sex sista
kategorierna, serieverben och de följande. Det kan tyckas vara förvillande många kategorier, men i själva verket är de lätta att hålla isär.
Serieverb
Serieverb kallas ett predikat som består av två verb i samma finita form;
de har följaktligen gemensamt subjekt. Det första verbet är mestadels
någon form av minema ’gå’ eller tulema ’komma’, mer sällan käima
’gå’, jooksma ’springa’ eller võtma ’ta’ eller något annat verb som talar
om att man griper sig an den handling som det andra verbet uttrycker.
Några exempel: lähen käin poes ’jag går (till affären) och handlar’, läks
/käis tõi poest piima ’gick och handlade mjölk (i affären)’, ole kena,
mine too leht ära! ’gå och hämta tidningen, är du snäll!’, tule tee uks
lahti! ’kom och öppna dörren!’, võtaks läheks koju ’om man skulle ta
och gå hem’.
Det går lika bra att uttrycka exakt samma tankeinnehåll genom att
lägga till den samordnande konjunktionen ja ’och’ mellan verben i ett
serieverb: lähen ja käin poes, mine ja too leht ära!, tule ja tee uks lahti!
osv. Ett serieverb är med andra ord en form av samordning av två predikat utan konjunktion.
Perifrastiska verb
Som perifrastiskt verb räknas en kombination av ole-verbet med någon
annan infinit form än nud- och tud-participen, exempelvis supinum:
läheb tennist mängima ’går och spelar tennis’, on tennist mängimas ’(är
och) spelar tennis’, tuleb tennist mängimast ’kommer från att ha spelat
tennis’.
I stället för ole-verbet kan även något annat betydelsefattigt verb förekomma som finit del, som saama, jääma och pidama. I sådana fall ger
kombinationen sammantaget uttryck för modalitet, dvs. sanningshalt
eller talarens hållning gentemot det sagda, tidsrelationer eller andra
morfologiska betydelser. En sats som lõpp saab olema äge ’avslutningen kommer att bli häftig’ bär ju samma betydelse som den morfologiska
kategorin futurum, liksom ta pidi romaani kirjutama ’hon/han påstås
skriva en roman’ är ett annat sätt att uttrycka det som mediativen används till, jämför ta kirjutavat romaani. Ordfogningar med rena modal366
Kapitel 12: Ord bygger satser
verb som võima ’kunna; få’ och saama ’kunna’ hör däremot till nästa
kategori, kedjeverben.
Kedjeverb
Kedjeverb kallas en sådan verbkombination där den finita delen modifierar den infinita komponentens betydelse. Det är alltså den infinita
verbformen som representerar hela ordgruppens grundbetydelse. Modifieringarna är av fyra olika slag.
Den första modifieringen preciserar det sätt som en handling utförs
på. Ordgruppens grundbetydelse uttrycks av den infinita komponenten
som alltid står i da-infinitiv, medan den finita delen närmare beskriver
hur det går till:
kihistab naerda
nähvas vastata
paugub köhida
vitsutan süüa
vihume töötada
’hon/han skrattar i mjugg, fnittrar, fnissar’
”surrar att skratta”
’hon/han svarade snäsande, snäste till svars’
’hon/han hostar högt’
”smäller att hosta”
’jag äter mycket och glupskt’
’vi arbetar intensivt’.
Detta slags expressiva verb hör normalt hemma i informella och
vardagliga talsituationer.
Den andra typen av modifiering anger början eller slutet av en handling. Den infinita komponenten står i ma-supinum om det gäller handlingens början och i mast-supinum om det gäller slutet av en handling:
asusime tegutsema
hakkan kirjutama
(laps) jääb magama
(mootor) kargas käima
kukkus pahandama
läheb haisema
lööb kartma
(laps) puhkes nutma
(maja) süttis põlema
’vi skred till verket’
’jag börjar skriva’
’(barnet) somnar’
’(motorn) gick plötsligt igång’
’hon/han började gräla, klandra’
’börjar stinka’
’börjar bli rädd’
’(barnet) brast ut i gråt’
’(huset) tog fyr, började brinna’
lakkab töötamast
lakkas sadamast
tõusis magamast
’upphör att fungera (om maskin eller apparat)’
’det upphörde att regna/snöa’
’steg upp från att ha sovit’.
Detta slags verbordgrupper kallas fasverb.
Den tredje modifikationen ger uttryck för hur talaren eller skribenten
förhåller sig till handlingen, som
pean kirjutama
võin kirjutada
’jag måste skriva’
’jag kan skriva; jag får skriva’.
367
Kapitel 12: Ord bygger satser
Det finita verbet i sådana ordgrupper (som pean och võin) kallas modalt verb.
De modala verben võima ’kunna, förmå, vara i stånd (att göra något);
få (tillstånd att göra något)’, tohtima ’ha tillåtelse (att)’ och saama ’kunna, vara i stånd (att)’ kombineras med verb i da-infinitiv: võin, tohin,
saan kirjutada ’jag kan/får, har tillåtelse att, kan skriva’; pidama ’måste, vara eller känna sig tvingad (att)’ med verb i ma-supinum: pean
kirjutama ’jag måste skriva’, och verben näima ’verka, synas’, paistma
’synas, verka, tyckas’ och tunduma ’förefalla, tyckas, verka’ med vatinfinitiv: näib, paistab, tundub magavat ’tycks sova’.
Den fjärde och sista modifieringen som ger upphov till ett kedjeverb
är kombinationen av ett finit verb som uttrycker handlingens orsak eller
skäl, alltså en omständighet som stimulerar till att en handling blir av,
ett kausalt verb, och som kombineras med ett annat verb i ma-supinum
panin keema
(olukord) ajab naerma
(õlu) ajab urineerima
jättis (lambi) põlema
välk lõi tehase põlema
’jag satte att koka’
’(situationen) får en att skratta’
’(öl) är urindrivande’
”öl driver att urinera”
’hon/han lät (lampan) brinna’
’blixten tände eld på fabriken’
”blixten slog fabriken att brinna”
eller da-infinitiv
lasin õmmelda
’jag lät sy’.
Frasverb
En speciell form av verbgrupp består av ett finit verb och ett substantiv
(oftast i någon böjd form), adjektiv eller pronomen och där ordfogningen sammantaget har överförd, bildlig betydelse. Kombinationen är med
andra ord ett tvåledat (ibland treledat) fast uttryck, en fraseologism, och
kallas därför frasverb. I likhet med andra fraseologismer är ett frasverb
en fast språklig enhet, klar att användas som den är.
En fraseologism utmärks av att inte gärna kunna översättas ordagrant
från ett språk till ett annat. Det gäller även frasverben. Om vi tar ett
vanligt estniskt frasverb som aru saama ’förstå’ och översätter det ord
för ord, blir resultatet ”få förstånd”: aru ’förstånd’, saama ’få’. I detta
fall ligger frasverbets ordagranna betydelse och dess ”egentliga” betydelse rätt nära varandra, men det tillhör snarare undantagen än regeln,
jämför frasverbet hammast ihuma (kellegi vastu) ’hysa agg (till någon);
förbereda hämnd (mot någon)’, som när man översätter det ord för ord
betyder ”vässa tanden (mot någon)”.
368
Kapitel 12: Ord bygger satser
Frasverbets väsentliga betydelse uppbärs av den nominala komponenten. Verbets uppgift är att ge utsagan karaktär av handling. Därför
har verbkomponenten tämligen allmän karaktär, vanligen olema ’vara;
ha; finnas’, minema ’gå’, panema ’sätta, ställa, lägga’, tegema ’göra’,
hakkama ’börja’, jätma ’lämna; låta bli’ och lööma ’slå’.
I de fall då den nominala komponenten är ett substantiv, står det i
inre eller yttre lokalkasus, som silma hakkama ’dra uppmärksamhet till
sig, vara påfallande’, ”börja in i ögat” och korrale kutsuma ’tillrättavisa’, ”kalla till ordning”, eller i något grammatiskt kasus, hammast
ihuma ’hysa agg; förbereda hämnd’ och ühist keelt leidma ’nå samförstånd’, ”finna gemensamt språk”. Även adjektiv i translativ och essiv
kan bilda frasverb, som vedelaks lööma ’förskräckas, bli rädd’, ”slå
[sig] flytande”, likaså pronomen i partitiv eller translativ, end tundma
andma ’ge sig till känna, bli märkbar’.
Några av de nominala element som tillsammans med ett verb ingår i
ett frasverb förekommer inte som självständiga ord, utan har fått, eller
snarare behållit, sin plats i estniskans ordförråd ihop med verbet i fråga.
Exempel på sådana element är plehku i plehku panema ’ta till harvärjan,
fly’ och lulli i lulli lööma ’gå och driva, slå dank, dega’. Plehku ser ut
att vara kort illativ av substantivet plehk och lulli skulle kunna vara
partitiv av lull, men några sådana substantiv finns inte i det nutida estniska standardspråket.
Flertalet frasverb är tvåledade, men de kan även vara treledade. I det
fallet är verbkomponenten ofta ett partikelverb, t.ex. silmi ette andma
’vara bättre (än någon annan)’, ”ge ögonen före”; kaarte segi lööma
’korsa (någons) planer, hindra (någon att göra något)’, ”slå korten i
oordning”, puust ette tegema ’förklara i detalj, vara övertydlig’, ”göra
före av trä”.
Exemplet ühist keelt leidma ’nå samförstånd’ (se ovan) är ett exempel på ett treledat frasverb med ett enkelt verb som grundkomponent.
Partikelverb
Adverb och adpositioner hör ofta till predikatet och modifierar verbets
betydelse. Sådana adverb och adpositioner kallas affixaladverb. Tillsammans med ett enkelt verb utgör affixaladverbet ett partikelverb, som
peale käima ’ansätta, mana på, driva, tjata’ och ära sööma ’äta upp’.
Antalet partikelverb är stort, betydligt större än antalet enkla verb.
Det beror på att i princip varje enkelt verb kan kombineras med olika
adverb eller adpositioner. På detta sätt har ett enkelt verb som kirjutama
’skriva’ givit upphov till åtminstone tolv partikelverb:
alla kirjutama
ette kirjutama
juurde kirjutama
’underteckna, skriva under’
’föreskriva, diktera’
’försköna, frisera (siffror)’
369
Kapitel 12: Ord bygger satser
kokku kirjutama
lahku kirjutama
läbi kirjutama
maha kirjutama
sisse kirjutama
välja kirjutama
ära kirjutama
üles kirjutama
ümber kirjutama
’skriva ihop (ord); rafsa ner, skriva ihop’
’skriva isär (ord)’
’skriva ny version (av en text man tidigare skrivit)’
’skriva av, göra avskrift’
’skriva in’
’göra utskrift; skriva ut (exv. ur sjukhus); skriva ut
fullständigt (namn, uttryck e.dyl.)’
’skriva av; skriva färdigt’
’skriva upp’
’skriva på nytt’.
En detalj att notera beträffande hur partikelverben används är att partikeln, dvs. adverbet eller adpositionen, gärna hamnar sist i en sats:
Piret käis mulle kogu õhtu peale,
et me läheksime kinno
’Piret tjatade på mig hela kvällen
att vi skulle gå på bio’.
En del partikelverb fyller en speciell uppgift. Den beskrivs närmare i
avsnittet om objektet längre fram i detta kapitel.
Konstruktion med stödverb
Ett stödverb är ett betydelsemässigt innehållslöst verb som kombineras
med ett substantiv eller substantivordgrupp. Verbets uppgift är i stort
sett bara att signalera grammatiska funktioner, person, tempus, modus
och diates, som i exemplen
teeb tööd
ajaks juttu
löödi laulu
’arbetar’, ”gör arbete”
’skulle samtala’, ”skulle dra prat”
’det sjöngs’, ”det slogs sång”.
Själva handlingen uttrycks med det substantiv som stödverbet används
tillsammans med. Substantivet kan ses som en ombildning till substantiv av ett verb med ”fullvärdigt” lexikalt innehåll, en nominalisering.
För det mesta går det att uttrycka det betydelsemässiga innehållet i
en stödverbskonstruktion med ett enda verb, som tööd tegema = töötama, juttu ajama = kõnelema, rääkima och jutlema, laulu lööma = laulma. Det finns emellertid stödverbskonstruktioner som det inte stämmer
in på: ettekannet pidama ’hålla föredrag’, enesetappu sooritama ’begå
självmord’, uinakut tegema ’ta en tupplur’.
Substantivet i en stödverbskonstruktion är för det mesta ett grammatiskt objekt, som i de anförda exemplen, men kan undantagsvis också
vara adverbial: nad jõudsid kokkuleppele ’de nådde en överenskommelse’, ”hinna upp på en överenskommelse”; jämför kokku leppima
’komma överens’.
370
Kapitel 12: Ord bygger satser
Estniskans vanligaste stödverb är tegema ’göra’: tegi ettepaneku
’väckte/framställde ett förslag’, jämför ette panema ’föreslå’; teeb nalja
’skämtar’, jämför naljatama ’skämta’; tegime koostööd ’vi samarbetade’, jämför koos töötama ’samarbeta’, ajama ’driva’: ajavad juttu ’de
samtalar, språkas vid’, jämför kõnelema ’tala, samtala’, och lööma ’slå’:
lööb tantsu ’dansar’, jämför tantsima ’dansa’.
Andra stödverb är: andma ’ge’: annab loa ’tillåter’, ”ger tillstånd”,
jämför lubama, juhtuma ’hända, inträffa’: juhtus õnnetus ’en olycka
inträffade’, käima ’gå’: käib remont ’upprustning sker, är på gång’,
laskma ’låta’: laseb laulu ’sjunger’, jämför laulma ’sjunga’, pidama
’hålla’: peavad läbirääkimisi ’de förhandlar’, jämför läbi rääkima ’förhandla’, sooritama ’uppfylla, klara, göra’: sooritas eksami ’klarade
tentan’, sooritas enesetapu ’begick självmord’, toimuma ’äga rum’:
toimus streik ’en strejk ägde rum’, jämför streikima.
Sammanfattningsvis kan vi alltså konstatera att en verbgrupp kan bestå
av flera ord, exempelvis då ett modalt hjälpverb sätts i något sammansatt tempus: oleksin pidanud kirjutama ’jag borde ha skrivit’. Särskilt
mångordig blir en verbgrupp då ett partikelverb i sammansatt tempus
används tillsammans med ett modalverb: oleksin pidanud alla kirjutama
’jag borde ha skrivit under, jag borde ha undertecknat’ eller då samma
form görs nekande: (ma) ei oleks pidanud alla kirjutama ’(jag) borde
inte ha skrivit under’.
Nomengrupper
Estniskans nomengrupper påminner om svenskans. Det innebär att ordningsföljden mellan huvudordet (kärnan) och dess bestämningar är densamma: bestämningar placeras före sitt huvudord, som i (bestämningarna är markerade med fet stil) väike laps ’litet barn’, kogu õhtu ’hela
kvällen’, meie hea sõber ’vår goda vän’. En sats som är bestämning,
står däremot vanligen efter sitt huvudord: tüdruk, kes seal seisab, on
tubli kõrgushüppaja ’flickan som står där är en duktig höjdhoppare’.
I ett fall är ordningsföljden mellan huvudord och bestämning emellertid normalt den omvända, nämligen i den konstruktion som kallas
självständig nominativ eller absolut nominativ. Det är en nomeneller adpositionsordgrupp som uttrycker sätt och tillstånd.
Ordgruppen består vanligen av två substantiv, varav det första står i
nominativ, därav namnet på konstruktionen, och det andra anger plats.
Det platsangivande substantivet är böjt, oftast i inessiv eller adessiv,
eller står tillsammans med en adposition. I stället för ett platsangivande
substantiv i inessiv eller adessiv används ibland också ett sätts- eller
tillståndsadverb.
Konstruktionen med självständig nominativ motsvaras på svenska
vanligen av en ordgrupp som inleds med prepositionen med: mees istus
371
Kapitel 12: Ord bygger satser
tugitoolis, piip suus ’mannen satt i fåtöljen med en pipa/pipan i munnen’, naine seisis bussipeatuses, seljakott õlal ’kvinnan stod vid busshållplatsen med en ryggsäck/ryggsäcken på axeln’, poiss kuulas, suu
ammuli ’pojken lyssnade med vidöppen mun’, tüdruk tuli, raske kott
käe otsas ’flickan kom med en tung väska i handen’.
Huvudordet i en nomengrupp brukar vara ett substantiv, t.ex. tore
etendus ’en trevlig föreställning’, lagunenud maja ’ett förfallet hus’,
piip suus (med) pipan i munnen’, eller ett adjektiv, t.ex. väga ilus
’mycket vacker’, päris suur ’rätt så stor’. En nomen(ord)grupp med ett
substantiv som huvudord kallas substantiv(ord)grupp, liksom en
nomengrupp med ett adjektiv som huvudord kallas adjektiv(ord)grupp.
En skillnad mellan svenska och estniska nomenordgrupper är att estniska substantivordgrupper kan vara tämligen långa. Det beror på att
estniska substantiv gärna tar flera bestämningar. Det gäller i synnerhet
skriven estniska. När man översätter en sådan sträng av ord till svenska,
visar det sig oftast vara lämpligt att börja med huvudordet, som står sist
i strängen. Uttrycket Stockholmi eesti kooli õpilane betyder om man
översätter det ordagrant ”Stockholms estniska skolas elev”, men det
låter klumpigt och oäkta att säga så på svenska. Om man i stället börjar
med huvudordet, õpilane = elev, och sedan löser upp strängen av genitivattribut med prepositionsuttryck, blir resultatet genast bättre: en elev
vid estniska skolan i Stockholm.
Exemplet visar att estniska, i synnerhet skriven estniska, har en tendens att vara ”vänstertung”. Det betyder att bestämningar till substantiv
gärna står till vänster om, dvs. före sitt huvudord och att de kan vara
flera än en. Svenska nomenordgrupper är snarare högertunga i den bemärkelsen att huvudordet gärna kommer först, sedan följer bestämningarna.
Numeral- och mängdgrupper
En typ av ordgrupp som måste skiljas ut från nomengrupperna och beskrivas särskilt är numeral- och mängdgrupperna. Det är en samlingsbeteckning för estniskans sätt att uttrycka kvantifierbara storheter som
antal, mått, vikt och liknande.
Som beteckningen låter förstå går det att göra detta på två olika sätt.
Dels finns sådana kvantitetsuttryck som består av ett räkneord som följs
av ett substantiv:
kolm raamatut
viisteist poissi
pool kuud
poolteist aastat
372
’tre böcker’
’femton pojkar’
’halva månaden’
’ett och ett halvt år’.
Kapitel 12: Ord bygger satser
Ordgrupper som dessa kallas numeralgrupp eftersom de anger numerär, antal.
Ordgruppen kan även i stället för räkneord innehålla något annat ord
som uttrycker mängd: ett pronomen som mitu, substantiv som liiter
’liter’, meeter ’meter’, hulk ’en mängd’ och rühm ’en grupp’ eller adverb som vähe och palju:
mitu aastat
mitu väikest last
’flera år’
’flera små barn’
liiter piima
meeter riiet
hulk rahvast
rühm koolilapsi
’en liter mjölk’
’en meter tyg’
’en mängd folk’
’en grupp skolbarn’
vähe, palju jaksu
vähe, palju kringleid
’lite, mycket ork’
’få, många kransar (bakverket)’.
En sådan grupp är en mängdgrupp.
Estniskans numeralgrupper är lite speciella genom att bestämningen
till alla räkneord utom üks ’en, ett’ står i partitiv singular – alltså inte
plural som ju är regel i svenska. Det heter med andra ord, precis som på
svenska:
üks raamat
’en bok’
men:
kaks raamatut
seitse raamatut
sada raamatut
’två böcker’
’sju böcker’
’hundra böcker’
där raamatut är partitiv singular.
Eftersom räkneordet bestämmer kasusformen och numerus på det
som kvantifieras, är räkneordet huvudord i ordgruppen, medan ordet för
det kvantifierade är bestämning till räkneordet.
Även bestämningen till andra mängdangivande ord än räkneord, ord
som liiter, osa ’en del’, vähe ’få, lite’, palju ’många, mycket’, natuke
’lite’, veidi ’lite grann’ och pisut ’en aning’, står i partitiv. Valet av numerus beror i sådana fall på om bestämningen är ett artnamn eller ämnesnamn. Termerna förklaras i avsnittet ”Substantiv som används bara i
singular” i kapitel 6. En bestämning som är artnamn står i partitiv
plural:
vähe lapsi
palju raamatuid
natuke uudiseid
osa kirjanikke
’få barn’
’många böcker’
’lite nyheter’
’en del författare, somliga författare’
373
Kapitel 12: Ord bygger satser
medan en bestämning som är ämnesnamn står i partitiv singular, som
piim ’mjölk’, vesi ’vatten’, suhkur ’socker’, armastus ’kärlek’ och muusika ’musik’ i följande exempel:
liiter piima
(kaks) osa vett
kilo suhkrut
vähe piima
palju armastust
natuke muusikat
’en liter mjölk’
’(två) delar vatten’
’ett kilo socker’
’lite mjölk’
’mycket kärlek’
’lite musik’.
Adpositionsgrupper
En adpositionsgrupp består av en adposition med tillhörande nomen
eller nomengrupp.
Adpositionen kan vara en
postposition:
preposition:
ambiposition:
laua all ’under bordet’
üle minu laiba ’över min döda kropp’, ”över mitt lik”
mööda põrandat/põrandat mööda ’längs golvet’.
Båda måste finnas, såväl adpositionen som nomengruppen, annars blir
uttrycket grammatiskt fel. Man kan alltså säga att det råder ett slags
ömsesidigt beroende mellan adposition och nomen eller nomengrupp. I
avsnittet ”Ord som fungerar som kasusändelser” i kapitel 11 beskrivs
estniskans adpositioner närmare.
Med en adpositionsgrupp kan man uttrycka en mängd olika relationer och roller. Särskilt vanliga är förhållanden i rummet (seina ääres ’vid
väggen’) och tid (päeva jooksul ’under dagens lopp’). Även andra förhållanden förekommer, som orsak (juubeli puhul ’med anledning av
jubiléet’), sätt eller tillstånd (särgi väel ’i bara skjortan’), instrument
eller medel (sõbra toel ’med stöd av en vän’) och mängd (alla kümne
’färre än tio’).
I likhet med nomengrupperna är adpositionsgrupperna vanliga. De
kan också vara långa genom att nomenet förses med bestämningar: pärast tööpäeva ’efter en arbetsdag’ → pärast pikka tööpäeva ’efter en
lång arbetsdag’ → pärast pikka, intensiivset tööpäeva ’efter en lång
intensiv arbetsdag’.
Adverbgrupper
En adverbgrupp har ett adverb som huvudord, t.ex. juba ’redan’, kiiresti
’snabbt’, kaua ’länge’, nüüd ’nu’, tagasi ’tillbaka’. Adverbet kan betydelsemässigt modifieras av ytterligare ett adverb så att adverbgruppen
kommer att bestå av två ord, adverbet kursiverat:
väga tihti
üsna kaua
374
’väldigt ofta’
’rätt (så) länge’
Kapitel 12: Ord bygger satser
alles hiljuti
eriti kiiresti
täpselt niimoodi
hoopis teisiti
isegi rohkem
’helt nyligen’
’särskilt snabbt’
’precis på det sättet’
’(på ett) helt annorlunda (sätt)’
’till och med fler/mer’.
Ordgrupperna är således de byggklossar vi har att operera med när vi
formar estniska satser. Men innan vi övergår till att se vilka ramar som
finns när vi ska foga samman ordgrupperna till satser måste vi helt kort
uppehålla oss vid de funktioner som ordgrupperna kan fylla och även
titta lite närmare på själva fundamentet för en estnisk sats: verbgruppen,
det vill säga predikatsverbet. Först ordgruppernas funktion.
375
Kapitel 12: Ord bygger satser
2 Ordgruppernas funktion: att vara satsled
Ett eller flera ord kan bilda en enhet, en ordgrupp, som fyller samma
grammatiska funktion och som tillsammans med andra enheter bygger
upp en sats. En sådan enhet kallas satsled eller, med en äldre term,
satsdel. Ett satsled är med andra ord en funktionell enhet i språket, en av
satsens byggstenar.
Termerna ordgrupp och satsled betecknar således samma sak, fast de
används lite olika. När man talar om en ordgrupp fokuserar man på den
morfologiska formen, närmare bestämt huvudordets ordklasstillhörighet: verbgrupp, substantivgrupp, numeralgrupp osv. Termen satsled använder man då man har ordgruppens syntaktiska funktion i åtanke.
Satsleden definieras vanligen efter sin betydelse. I estnisk grammatisk tradition skiljer man mellan fem satsled på satsnivå:





predikat
subjekt
objekt
predikativ
adverbial.
Ett satsled förekommer endast på ordgruppsnivå: attribut.
Nedan beskrivs och exemplifieras satsleden var för sig.
Predikat
Det viktigaste satsledet är predikatet, eftersom ett sådant förekommer i
så gott som alla satser och i estniska också ensam kan utgöra en fullständig sats. Se avsnittet ”Stommen i en sats: predikatsverbet” senare i
detta kapitel.
Predikatet uttrycker själva skeendet, laps magab ’barnet sover’, eller
det tillstånd som någon eller något befinner sig i, tuba oli soe ’rummet
var varmt’.
Ett predikat består av en finit verbgrupp, som magab och oli i de
båda exemplen. Även infinita delar kan ingå i predikatet. Framför allt
gäller det preteritumparticip i sammansatta tempus: laps oli juba maganud ’barnet hade redan sovit’. Även nominala element kan ingå i predikatet. Det gäller om predikatet är en konstruktion med stödverb: ema
tegi uinakut ’modern tog en tupplur’. Se ”Verbgrupper” i förra avsnittet
i detta kapitel.
376
Kapitel 12: Ord bygger satser
Subjekt
Ofta förekommer predikatet tillsammans med ett subjekt. Ett subjekt är
ett satsled som talar om vem, vad eller vilka som utför den handling
som predikatsverbet ger uttryck för:
laps magab = barnet sover, vem är det som sover? → laps = barnet.
Subjektet anger också vem, vad eller vilka som befinner sig i den situation som predikatet uttrycker:
tuba on soe = rummet är varmt, vad är det som är varmt? → tuba = rummet.
Svenska satser måste ha ett subjekt, men det är inte alltid nödvändigt i
estniska eftersom det finita verbets (predikatets) personändelse ofta
uttrycker den handlande. Estniskans subjekt beskrivs närmare i avsnittet
”Satsens andra viktiga huvuddel: subjektet” längre fram i detta kapitel.
Objekt
Ett objekt är ett satsled som anger den eller det som predikatets handling riktar sig mot. Objektet är således en bestämning till predikatet.
Man får fram objektet genom att ställa objektsfrågan: vad?/vem?/vilka?
+predikat+subjekt:
sa ostsid hamburgeri = du köpte en hamburgare – vad köpte du? → en
hamburgare (hamburgare är objekt);
vi såg statsministern cykla hem – vem såg vi? → statsministern (statsministern är objekt);
hon bjöd hem sina vänner – vilka bjöd hon? → sina vänner (sina vänner är
objekt).
Det som i estniska grammatikor kallas objekt motsvaras i svensk grammatisk tradition av direkt objekt. I svenska grammatikor talar man
också om indirekta objekt och menar därmed den eller de personer som
en handling riktar sig mot: sa ostsid lapsele hamburgeri = du köpte en
hamburgare åt barnet. I estnisk grammatisk tradition är lapsele ägaradverbial.
Svenska har ingen särskild grammatisk form för att markera det direkta objektet utom för personliga pronomen: vi såg henne/honom, jag
såg dig. Därför står samtliga direkta objekt i exemplen ovan i nominativ
(hamburgare, statsministern, sina vänner).
I estniska uttrycks däremot det direkta objektet med tre olika kasusformer, allt efter omständigheterna: nominativ, genitiv singular eller
partitiv. Vi har med andra ord all anledning att titta lite närmare på valet
377
Kapitel 12: Ord bygger satser
av kasusform för det direkta objektet. Det gör vi längre fram i detta
kapitel, i avsnittet ”Objektets kasusformer: resultativ eller partitiv?”.
Predikativ
Predikativ är det satsled som beskriver subjektet i satsen: laps on haige
= barnet är sjukt. En äldre term för predikativ är predikatsfyllnad.
Estniskans predikativ motsvaras i svensk grammatisk tradition av
subjektivt predikativ (subjektiv predikatsfyllnad). Svenskans objektiva
predikativ, som beskriver satsens direkta objekt, blir på estniska adverbial: Epp målar sitt hus grönt = Epp värvib oma maja roheliseks.
Estniskans nominala predikativ står vanligen i nominativ. Numerus
följer subjektets numerus, dvs. att om subjektet är i singular ska predikativet också stå i singular och om subjektet står i plural ska även predikativet vara plural, som i exemplen med predikativet i fet stil:
tüdruk on tubli
’flickan är duktig’
tüdrukud on tublid
’flickorna är duktiga’
sa oled arst
’du är läkare’
te olete arstid
’ni är läkare’
singular – singular
plural – plural.
En egenhet med estniskans predikativ är att det ibland ska stå i partitiv.
I sådana fall består predikativet av minst två ord och anger att subjektet
ingår i en viss kategori:
Epp on meie vanemaid kirurge
Kalev on seltsi asutajaid
ta on pikka kasvu
See on Eesti suurimaid kirjastusi
’Epp är en av våra äldsta kirurger’
’Kalev är en av sällskapets grundare’
’hon/han är lång till växten’
’det är ett av Estlands största förlag’.
I det första exemplet är meie ’vår’ och i andra exemplet seltsi ’sällskapets’ genitivattribut till predikativet och ingår i predikativet som obligatoriskt element; det måste alltså finnas med för att satsen ska vara fullständig.
Det som ur svensk synvinkel är karakteristiskt för estniskans predikativ i partitiv är översättningen till svenska med ”en/ett av”, ”av sig”
och ”till”.
Adverbial
Adverbial är ett satsled som anger olika slags agerande eller omständigheter kring satsens handling, eller dess händelser, som inte är subjekt,
378
Kapitel 12: Ord bygger satser
objekt eller predikativ. Adverbialen är med andra ord en slags restkategori bland satsleden.
Estniskans adverbial indelas i två huvudtyper: dels sådana som anger
agerande som inte är subjekt eller objekt, dels sådana som anger olika
omständigheter som hänger ihop med satsens handling.
De agerande som är adverbial i en estnisk sats är:
1. agens, dvs. den eller det som utför eller inte utför en handling
see leib on minu poja küpsetatud
ülemus on kõikide poolt vihatud
’det här brödet har bakats av min son’
’chefen är hatad av alla’;
2. ägare och adressat
tal on uus pluus
andsin talle lilled
’hon har en ny blus’
’jag gav henne/honom blommor’;
3. någon som subjektet utför satsens handling tillsammans med (eller
utan)
läksin pojaga kinno
läksin pojata kinno
’jag gick på bio med (min) son’
’jag gick på bio utan sonen’;
4. redskap eller hjälpmedel som man utför satsens handling med (eller
utan)
Epp sõitis lennukiga Londonisse
’Epp tog flyget till London’
”åkte med flygplan”.
De omständigheter i satsen som adverbialen pekar ut är i första hand:
5. tid
mul pole hommikuti isu
Epp töötab hommikust õhtuni
’jag har ingen matlust om morgnarna’
’Epp arbetar från morgon till kväll’;
6. rum, plats
lapsed mängivad õues
jäime kahekesi koju
7. sätt
auto sõitis kiiresti
koer jooksis haukudes õue
’barnen leker på gården/ute’
’vi två stannade hemma’;
’bilen åkte fort’
’hunden sprang ut skällande’;
8. tillstånd
jätsime akna praokile
poiss istus kössis
’vi lämnade fönstret på glänt’
’pojken satt hopsjunken’;
9. antal eller mängd
elanikke on üle tuhande
jäime kahekesi koju
oskan natuke itaalia keelt
’invånarna är fler än tusen’
’vi två stannade hemma’
’jag kan lite italienska’.
379
Kapitel 12: Ord bygger satser
Till omständighetsadverbialen räknas också de adverbial som uttrycker
handlingens orsakssammanhang:
10. orsak eller skäl
õpilane puudus haiguse tõttu
olen tööst väsinud
11. villkor
vihma korral jääb pidu ära
’eleven var frånvarande pga. sjukdom’
’jag är trött av arbetet’;
’festen ställs in om det regnar’;
12. syfte, ändamål
korjandus vaeste heaks
’en insamling till förmån för fattiga’;
13. medgivande
sinu abile vaatamata
’trots din hjälp’.
Adverbialen skiljer sig från satsens subjekt och objekt genom att i typfallet inte vara en nomenordgrupp i nominativ, genitiv eller partitiv. Det
främsta undantaget från detta är numeral- och mängdadverbial, som
sõin kaks kiivit ’jag åt två kiwier’ (numeraladverbial), tänaval on palju
rahvast ’det är mycket folk på gatan’ (mängdadverbial). För övrigt används som adverbial

substantivgrupper med huvudordet i vilket kasus som helst: võimelda tuleb terve tund ’man ska gymnastisera en hel timme’ (tidsadverbial i nominativ); tahan minna koju ’jag vill gå hem’ (rumsadverbial i
illativ); Tiit läks ilusa ilmaga jalutama ’Tiit gick ut för att promenera
i det vackra vädret’ (tillståndsadverbial i komitativ);

adjektivgrupper i essiv och translativ: süda läks kergemaks ’en sten
föll från mitt hjärta’, ”hjärtat blev lättare” (tillståndsadverbial i translativ);

adpositionsgrupper: jõudsime väikese järve äärde ’vi kom fram till
en liten sjö’ (rumsadverbial);

adverb: eile sadas vihma ’det regnade i går’ (tidsadverbial); tule tagasi! ’kom tillbaka!’ (rumsadverbial);

bisatser: kell oli juba palju, kui me koju jõudsime ’klockan var redan
mycket när vi kom hem’ (tidsadverbial);

konstruktioner med infinita verbformer: koju jõudes heitsime magama ’när vi kom hem lade vi oss för att sova’ (tidsadverbial).
Attribut
Attributen skiljer sig från övriga satsled genom att höra hemma på ordgruppsnivån i stället för satsnivån.
380
Kapitel 12: Ord bygger satser
Ett attribut är ett adjektiv i vilket kasus som helst
suur maja
suures majas
’ett stort hus’ (nominativ)
’i ett stort hus’ (inessiv)
eller ett nomen i genitiv
venna maja
sinu maja
riigikogu liige
saksa põhjalikkus
’broderns hus’
’ditt hus’
’ledamot av [Estlands] parlament’
’tysk grundlighet’.
Ett attribut är med andra ord en bestämning till ett nomen, vanligen ett
substantiv.
Normalt står attributet framför sitt huvudord. Det gäller för samtliga
exempel ovan. Därutöver finns attribut som alltid är efterställda, som
usk tulevikku
meilisõnum sõbralt
’tro på framtiden’ (illativ)
’ett e-postmeddelande från en vän’
(ablativ).
Sådana attribut kallas adverbialattribut och deras grammatiska form
bestäms av huvudordets rektion.
Även självständig nominativ kräver normalt att bestämningen är efterställd, men ordningsföljden mellan elementen kan undantagsvis vara
den omvända:
Tiit astus tuppa, müts käes
’Tiit steg in i rummet med mössan
i handen’
Tiit astus tuppa, käes müts.
Ett framförställt attribut står i samma kasus och numerus som sitt huvudord. Om huvudordet står i genitiv singular, ska attributet också stå i
genitiv singular, eller om huvudordet står i elativ plural ska attributet
göra detsamma.
Den regeln har ett par viktiga undantag. Ett sådant gäller huvudord i
nina taga-kasus, vars attribut ska stå i genitiv i stället för terminativ,
essiv, abessiv eller komitativ. Detta beskrivs närmare och exemplifieras
i avsnittet ”Allmänt om kasus” i kapitel 6.
Det finns också vissa attribut som inte böjs alls. Framför allt gäller
det ursprungsadjektiv:
meil on eesti keele tund
ja me räägime eesti keelt
’vi har lektion i estniska
och talar estniska’
katoliku kirik
soome-ugri keeled
’katolska kyrkan’
’de finsk-ugriska språken’.
381
Kapitel 12: Ord bygger satser
Om attributet är ett ortnamn skrivs det med stor begynnelsebokstav:
Itaalia veinid
Rooma õigus
Rootsi laud
’italienska viner’
’romersk rätt’
’smörgåsbord’
utom när det gäller namn på djur och växter samt språk- och folkslagsbenämningar:
saaremaa robirohi
tori hobune
inglise keel
läti rahvas
’öselskallra, Rhinanthus serotinus’ (en
blomma som endast växer på Saaremaa)
’torihäst (en estnisk hästras från Tori)’
’engelska’
’lettiska folket’.
Regeln medger att man i skrift kan nyansera sig: Inglise kirjandus betyder ’litteraturen i England’, medan inglise kirjandus betyder ’litteratur
skriven på engelska (såväl i England som i t.ex. Irland eller Indien)’.
Märk också Rootsi eesti keel ’sverigeestniska, estniska i Sverige’.
Även nud- och tud-particip som attribut är oböjliga:
täiskasvanud inimene
täiskasvanud inimesele
täiskasvanud inimestele
avatud aken
avatud akent
avatud aknad
’en vuxen människa’
’åt/till en vuxen människa’
(huvudordet i allativ singular)
’åt/till vuxna människor’
(huvudordet i allativ plural)
’ett öppet fönster’ (nominativ singular)
(partitiv singular)
(nominativ plural).
Titlar och förnamn före efternamn förblir oböjliga:
kohtasime professor Kuusikut
’vi träffade professor Kuusik’
kohtasime Epp Kuusikut
’vi träffade Epp Kuusik’
kohtasime professor Epp Kuusikut ’vi träffade professor Epp Kuusik’
jämför
kohtasime uut professorit
’vi träffade den nya professorn’ .
En sammanfattning av estniskans satsled och de former som satsleden
förekommer i ges i tabell 12:1.
382
Kapitel 12: Ord bygger satser
Tabell 12:1. Estniskans satsled och deras grammatiska former.
Satsled
Form
Exempel
predikat
finit verb
finit+infinit verb
laps mängib õues ’barnet/ett barn leker ute’
laps läks minema ’barnet gav sig iväg’
subjekt
nominativ
partitiv
da-infinitiv
bisats
lapsed mängivad õues ’barnen leker ute’
õues mängib lapsi ’ute leker barn’
vaikida on kuld ’att tiga är guld’
on hea, et sa vaikid ’det är bra att du tiger’
objekt
genitiv sg.
nominativ pl.
partitiv
ostsin õpiku ’jag köpte en lärobok’
ostsin õpikud ’jag köpte läroböckerna’
ma ei ostnud õpikut ’jag köpte ingen lärobok’
osta õpik! ’köp läroboken!’
tahan olla üksinda ’jag vill vara ensam’
kuulsime sind tulevat ’vi hörde dig komma’
nominativ sg.
da-infinitiv
vat-infinitiv
predikativ nominativ
partitiv
particip
adverbial vilket kasus som
helst
adpositionsgrupp
gerundium
attribut
samma form som
huvudordet utom i
nina taga-kasus
eller om attributet är
oböjligt
laps on haige ’barnet/ett barn är sjukt’
Epp on meie tublimaid ujujaid ’Epp är en av
våra duktigare simmare’; ta on seda ’det är
hon’
pluus on määrdunud ’blusen är smutsig’
annan lapsele süüa ’jag ger barnet (något)
att äta’
läksin lastega kinno ’jag gick på bio med
barnen’
läksime ema juurde ’vi gick till mamma’
telekat vaadates jäin magama ’jag somnade
när jag tittade på tv’
suures majas ’i det stora huset’
suure majani ’fram till det stora huset’
eesti keeles ’på estniska’
väsinud inimene ’en trött människa’
dotsent Heinoja ’docent Heinoja’
Anm. sg. = singular, pl. = plural.
383
Kapitel 12: Ord bygger satser
3 Stommen i en sats: predikatsverbet
En sats innehåller vanligen ett finit verb som är predikat. Andra element
i satsen – subjekt, objekt, adverbial, predikativ, attribut, konjunktioner
och subjunktioner – kan finnas eller inte finnas. Både existensen av och
formen på de andra satsleden styrs av satsens predikat. Därmed är predikatsverbet det centrala ledet i en sats och man gör klokt i att börja med
verbet när man ska analysera en estnisk sats eller om man ska bilda en
sådan.
Det viktigaste undantaget från regeln om att varje sats innehåller
minst ett finit verb är utrop, interjektioner, som behandlades i slutet av
förra kapitlet; en interjektion kan ju ensam utgöra en hel sats:
aga muidugi!
või veel!
tohoh pele!
’naturligtvis!’
’fattas bara annat!’
’det var värst!’
Även andra utrop, konventionaliserade fraser, rubriker och skylttexter
kan sakna predikatsverb:
ettevaatust, auto!
palju õnne sünnipäevaks!
üks päev võõras soorollis
katkestuste info vaid vähestele
suitsetamine keelatud
Tartu 154 km
’se upp för bilen!’, ”uppsikt, bil!”
’grattis på födelsedagen!’
’en dag i en främmande könsroll’
’information om (el)avbrottet till
endast ett fåtal’
’rökning förbjuden’
’Tartu 154 km’.
När det gäller skylttexter och tidningsrubriker kan man se satserna som
ellipser, dvs. ett uttryck där något element är utelämnat. Det utelämnade
elementet skulle i dessa fall vara predikatsverbet, i det första exemplet
on och jõudis i det andra: suitsetamine on keelatud ’rökning är förbjuden’, katkestuse info jõudis vaid vähestele ’informationen om elavbrottet nådde endast ett fåtal’.
En viktig skillnad mellan estniska och svenska satser är att det räcker
med ett verb för att få till en fullständig estnisk sats: sajab, ”nederbördar”, är en fullt begriplig, fullständig och grammatiskt korrekt estnisk
utsaga. Den svenska motsvarigheten skulle vara, beroende på omständigheterna, det regnar eller det snöar, alltså med pronomenet det som
subjekt. Svenskan måste ha med subjektsordet det för att satsen ska bli
fullständig och grammatiskt korrekt. På estniska räcker det med bara
verbet eftersom verbets böjningsform, genom personändelsen, redan
markerar ett subjekt.
Den ”minimala” estniska satsen sajab kan byggas ut med ytterligare
element: sajab lund ”nederbördar snö”, dvs. ’det snöar’, sajab vihma
384
Kapitel 12: Ord bygger satser
”nederbördar regn”, dvs. ’det regnar’, och vidare väljas sajab vihma
’det regnar ute’, ”ute nederbördar regn”.
På liknande sätt uppträder andra estniska verb som betecknar olika
vädertyper, tillstånd eller ljudförnimmelser:
müristab
tuiskab
kohiseb
praksub
’det åskar, åskan går’
’det yr’
’det brusar’
’det sprakar’.
Sådana unipersonella verb beskrivs närmare i avsnittet ”Person” i kapitel 8.
Även andra slags verb kan ensamma utgöra en egen sats. Formen behöver då inte bara vara tredje person singular. Kirjutan ’jag skriver’ är
grammatiskt sett precis lika korrekt som ma kirjutan, eftersom personändelsen uttrycker detsamma som pronomenet ma ’jag’. På estniska kan
pronomenet mycket väl utelämnas och det är mycket vanligt, nästan
normalfallet, med första och andra personens pronomen. På svenska går
det däremot inte för sig att utelämna subjektsordet i satsen, inte ens om
det är det innehållslösa det; svenska är ett språk med subjektstvång.
Förutom de nämnda fallen kan en verbform ensam utgöra en sats om
den är ett jakande svar på en fråga:
Kas sa tuled kaasa? – Tulen
’kommer du med?’ – ’ja, det gör jag’, ”jag kommer”
Kas te tulete kaasa? – Tuleme
’kommer ni med?’’ja, det gör vi’, ”vi kommer”.
Som synes tvingas man ändra personböjningen av verbet så det syftar
på rätt person. Ofta åtföljs verbet av förstärkningsadverbet küll: Tuleme
küll ’javisst kommer vi’.
Samma gäller en verbform i uppmanande eller befallande form som
Laula! ’sjung (du)!’ eller i impersonalis, Lauldakse ’det sjungs’. En
sådan verbform kan ensam utgöra en sats.
385
Kapitel 12: Ord bygger satser
4 Satstyper
Två grundläggande verbkategorier
De flesta estniska satser innehåller, förutom ett predikat i form av en
verbgrupp och eventuellt subjektsord, även olika utfyllnader i form av
bestämningar till predikatsverbet. Bestämningens eller bestämningarnas
vara eller icke-vara möjliggörs av predikatsverbet. Även bestämningens
respektive bestämningarnas karaktär styrs av predikatet.
Vissa verb tar objekt som bestämning, andra klarar sig utan. De verb
som kan ta objekt beskriver en handling som riktar sig mot eller påverkar någon annan eller något annat, t.ex. loeb raamatut = läser en bok.
Ett sådant ”utåtriktat” verb kallas transitivt. Till de vanligare transitiva verben i estniska hör
alustama ’påbörja, inleda’: teatrid alustasid uut hooaega ’teatrarna inledde
en ny säsong’,
armastama ’älska’: armastan sind ’jag älskar dig’,
juhtima ’leda, anföra; dirigera; köra’: rektor juhib ülikooli tööd ’rektor leder universitetets arbete’; meie koondis juhib kohtumist 3:0 (sifferuttrycket
utläses: ”kolm-null”) ’vårt lag leder matchen med 3:0’; juhin autot ’jag kör
bil’;
lugema ’läsa’: ta loeb ajalehte ’hon/han läser tidningen’,
ostma ’köpa’: ostsime uue auto ’vi köpte en ny bil’,
vaatama ’titta’: vaatasime filmi ’vi tittade på en film’,
võtma ’ta’: võtsime tassi kohvi ’vi tog en kopp kaffe’.
De verb som inte kan konstrueras med objekt är intransitiva. De
anger ofta någon slags process eller rörelse, förflyttning och befintlighet, t.ex. lamp põleb ’lampan lyser’, auto peatus ’bilen stannade’.
En sats med ett intransitivt verb som predikat kan i stället för objekt
innehålla olika adverbial eller infinita verbformer, t.ex. lamp põleb päevad läbi ’lampan lyser hela dagarna’, där päevad läbi är tidsadverbial,
och auto peatus maja ees ’bilen stannade framför huset’, där maja ees
är rumsadverbial.
Ett transitivt verb kan användas intransitivt. Det är inte nödvändigt
att ha med ett objekt för att en sats med ett transitivt verb ska vara fullständig: alustan = jag börjar; sa loed = du läser. Till kategorin intransitiva verb hör bland andra
386
Kapitel 12: Ord bygger satser
aeguma ’förfalla; preskriberas’: pass aegub kuu aja pärast ’passet går ut
om en månad’,
anduma ’hänge sig åt, gå upp i’: nad on muusikale täiesti andunud ’de går
helt upp i musiken’,
haigestuma ’insjukna’: laps haigestus kopsupõletikku ’barnet insjuknade i
lunginflammation’,
istuma ’sätta sig; sitta’: istub toolile puhkama ’sätter sig på en stol/stolen
för att vila’; istub toolil ’sitter på en stol/ stolen’,
kaduma ’försvinna’: kuhu kadusid mammutid? ’vart försvann mammutarna?, vad blev det av mammutarna?’,
kustuma ’slockna’: lõke kustus aeglaselt ’lägerelden slocknade långsamt’,
lahkuma ’lämna, avlägsna sig’: lahkusime peolt kell üks ’vi lämnade festen
klockan ett’,
nutma ’gråta’: laps nuttis ’barnet grät’,
peatuma ’stanna’: buss peatub Põltsamaal ’bussen gör uppehåll (stannar) i
Põltsamaa’,
säilima ’bevaras’: liha säilib külmkapis paar päeva ’köttet bevaras några
dagar i kylskåp’,
tunduma ’verka, tyckas’: sõber tundus väsinuna ’vännen verkade trött’.
Ett verb med flera betydelser kan vara transitivt i en betydelse, men
intransitivt i en annan. Det gäller exempelvis elama som har två huvudsakliga betydelser, dels ’leva’, dels ’bo’: helilooja elas kaua ’kompositören levde länge’; Piret elab Raplas ’Piret bor i Rapla’. I den första
betydelsen kan elama konstrueras med objekt och är transitivt: helilooja
elas huvitavat elu ’kompositören levde ett intressant liv’; här är huvitavat elu objekt. I den andra betydelsen (’bo’) går det däremot inte att
lägga till ett objekt; det intransitiva elama kombineras med olika slags
rumsadverbial: elab Raplas, Tapal, Saksamaal, suures korteris, ülemisel
korrusel, toidupoe kõrval ’bor i Rapla, Tapa, Tyskland, i en stor lägenhet, på översta våningen, bredvid livsmedelsaffären’.
Ett annat exempel är sõitma ’åka’. På svenska säger man de åker bil
till arbetet, där bil är direkt objekt; följaktligen är det svenska åka ett
transitivt verb. En översättning till estniska av den svenska satsen lyder
nad sõidavad autoga tööle. Här saknar satsen objekt: autoga står i komitativ, ett adverbialkasus, och är adverbial, inte objekt.
Ett ord som betecknar det färdmedel som man använder för att förflytta sig med ska i en estnisk sats stå i komitativ, men motsvaras på
svenska av objekt: sõidan mootorrattaga, bussiga, rongiga = jag åker
(färdas med) motorcykel, buss, tåg. Det gäller även sådana färdmedel
där man på svenska använder andra uttryckssätt: jag cyklar = sõidan
387
Kapitel 12: Ord bygger satser
jalgrattaga, jag flyger = sõidan lennukiga, jag tar hissen = sõidan liftiga. I denna användning är svenskans åka transitivt, medan estniskans
sõitma är intransitivt.
Men det finns tillfällen då sõitma kan kombineras med objekt: Piret
sõitis oma kümnenda Tartu maratoni ’Piret åkte sin tionde Tartu (skid-)
maraton’. Här är ordgruppen oma kümnenda Tartu maratoni objekt med
maratoni som huvudord. Följaktligen kan sõitma användas transitivt om
det tillsammans med objektet uttrycker verksamhet av mer eller mindre
vanemässig eller yrkesmässig karaktär: on kogu oma elu merd sõitnud
’har arbetat hela sitt liv till havs’, ”har hela sitt liv farit havet”, med
merd ’havet’ som objekt; sõidab taksot ’arbetar som taxichaufför, kör
taxi’; sõidab slaalomit ’åker slalom’.
Om man är osäker på om ett estniskt verb är transitivt eller intransitivt, bör man konsultera en bättre ordbok, exempelvis ”Eesti keele seletav sõnaraamat” (Förklarande estnisk ordbok; Tallinn, 2009), där exemplen i ordartiklarna visar hur orden används och med vilka grammatiska former de kombineras.
Normalsatstyper
En sats med ett transitivt eller intransitivt verb som predikat kallas
n o r m a l s a t s . Benämningen är etablerad i estnisk grammatisk tradition, men är inte helt lyckad eftersom den kan tyckas underförstå att
andra satstyper skulle vara onormala, abnorma eller missbildade, vilket
naturligtvis inte är fallet. I det här sammanhanget är ”normal” snarare
liktydig med ”vanlig”. I den bemärkelsen är benämningen ”normalsats”
korrekt, eftersom normalsatserna är den oftast förekommande satstypen
i estniska.
Normalsatser: vem eller vad gör vad?
En normalsats består av ett subjekt i nominativ, predikat i någon personböjd, dvs. finit form samt eventuellt objekt och/eller adverbial. Predikatet kan vara vilket transitivt eller intransitivt verb som helst.
Vanligen följer satsleden i en estnisk normalsats ordningsföljden:
SUBJEKT+PREDIKAT+ADVERBIAL+OBJEKT
Piret+laulab+kooris+sopranit
’Piret sjunger sopran i en kör/i kören’.
Detta är så att säga normalordföljden för en normalsats: subjektet kommer före predikatet. Men det händer att subjektet byter plats med något
annat satsled, i första hand ett tids- eller rumsadverbial, ibland också
objektet:
388
Kapitel 12: Ord bygger satser
ADVERBIAL+PREDIKAT+SUBJEKT+OBJEKT
kooris+laulab+Piret+sopranit
OBJEKT+PREDIKAT+SUBJEKT+ADVERBIAL
sopranit+laulab+Piret+kooris.
Satser som dessa två är normalsatser med omvänd ordföljd, predikatet
kommer före subjektet. Vi återkommer till ordföljdsfrågorna längre
fram i detta kapitel.
Ett utmärkande drag för estniskans normalsatser är att subjektet och
predikatet överensstämmer i numerus och person: sa laulad ’du sjunger’, me laulame ’vi sjunger’. Ett annat karakteristiskt drag är att predikatet har fullständig personböjning, det vill säga att det används i alla
personer. En ytterligare egenhet är att subjektet i en normalsats alltid
står i nominativ och således inte påverkas av att predikatet står i nekande form; i de omvända satstyperna leder nekande verbform till att subjektets kasus ändras till partitiv. Se närmare om detta i avsnittet om
subjektets kasusformer nedan. I dessa tre hänseenden skiljer sig normalsatser från de omvända satstyperna som presenteras i ett eget avsnitt
nedan, men först måste vi nämna en särskild typ av normalsats, tillståndssatserna.
Tillståndssatser: vem är vad?
Med ole-verbet som predikat bildas en särskild typ av normalsats som
kallas tillståndssats eller predikativsats. En sådan består av minst tre
element: ett grammatiskt subjekt, ett predikat i form av det personböjda
ole-verbet och ett predikativ (predikatsfyllnad):
SUBJEKT+OLE-+PREDIKATIV
sa+oled+tubli
’du är duktig’.
Predikativet (tubli) och subjektet (sa) har samma referent, dvs. att de
syftar på samma person eller företeelse. Predikativet utsäger något om
subjektet, karakteriserar det.
Vanligen är predikativet ett adjektiv eller ett particip som används
som adjektiv, men det kan också vara ett substantiv.
I en tillståndssats fungerar verbet som bindemedel och kan ses som
ett slags likhetstecken mellan de båda nominala leden. Några exempel
med det estniska predikativet kursiverat:
poisid on targad
’pojkarna är kloka’
389
Kapitel 12: Ord bygger satser
ma olen väsinud
me oleme väsinud
sa oled elektrik
’jag är trött’
’vi är trötta’
’du är elektriker’
aeg on küps
kapp on tühi
kell on kuus
õunad on punased
’tiden är mogen’
’skåpet är tomt’
’klockan är sex’
’äpplena är röda’
Tiit on Saaremaa mehi
hobune on ardenni tõugu
raamatuid on häid ja halbu
’Tiit är bördig från Saaremaa’
’hästen är av ardennerras’
’det finns bra och dåliga böcker’.
Förutom ole-verbet används även tre andra verb med snarlik betydelse
som predikat i en tillståndssats: näima ’tyckas’, paistma ’verka’ och
tunduma ’kännas’, i synnerhet i kombination med infinitiven olevat:
Piret näib (olevat) mures
raamat paistab (olevat) põnev
nad tundusid (olevat) tuttavad
’Piret tycks (vara) bekymrad’
’boken verkar (vara) spännande’
’de verkade (vara) bekanta’.
Märk att predikativet kongruerar med subjektet i numerus:
tüdruk on tark
tüdrukud on targad
’flickan är klok’
’flickorna är kloka’.
Det är också viktigt att påpeka att predikatet böjs i alla personer (sa oled
tark ’du är klok’, me oleme targad ’vi är kloka’, te olete targad ’ni är
kloka’ osv.), till skillnad från predikaten i de satser som hör till någon
av de omvända satstyperna.
Omvända satstyper
Vid sidan av normalsatserna med tillståndssatserna finns i estniska en
ytterligare basal satsstruktur. Ur svensk synpunkt ter den sig omvänd,
eftersom den representerar satser som inte inleds med subjekt:
ADVERBIAL+PREDIKAT I TREDJE PERSON+SUBJEKT/ADVERBIAL
Den strukturen omfattar fyra olika satstyper:




390
ägarsatser
upplevarsatser
målsatser
existentialsatser.
Kapitel 12: Ord bygger satser
Adverbialet i början av dessa satstyper förmedlar oftast den information
som talaren utgår från, det som uppfattas som satsens samtalsämne. Det
knyter alltså an till det som tidigare är känt eller omtalat. Termen för det
led som i en sats uttrycker det kända är tema. Resten av meningen tillför sedan ny information om temat. Den delen av satsen kallas rema.
Att ordna informationen i en talad eller skriven text så att början av en
sats återupptar som tema det som i satsen före var rema kallas temaprogression.
Märk väl att det grammatiska subjektet i de omvända satstyperna
normalt inte är satsens första ordgrupp, utan placerar sig hellre direkt
efter predikatet. Det element som i estnisk satslösning betraktas som
adverbial och som kommer först i satsen är med svenska ögon sett (eller
blir då den estniska satsen översätts till svenska) subjekt – om det inte
motsvaras av svenskans (innehållslösa) formella subjekt det. Det senare
passar in främst på existentialsatserna.
Förutom den omvända ordföljden med det grammatiska subjektet efter predikatsverbet har alla satser av den omvända strukturtypen ytterligare en sak gemensam – predikatet står i tredje person. I en normalsats
eller en tillståndssats kan predikatet stå i vilken person som helst. De
omvända satstyperna har också i stort sett bara ett användningsområde,
alltså en viss, relativt begränsad funktion. Funktionen framgår av de
omvända satstypernas benämningar.
Förutom detta kännetecknas de omvända satstyperna av att det
grammatiska subjektet i satsen är lite speciellt. Det speciella består i att
subjektet inte behöver stå i nominativ, utan också kan ta partitiv.
Låt oss efter denna inledning syna de fyra omvända satstyperna lite
närmare i sömmarna.
Ägarsatser: vem eller vad har vad?
En ägarsats uttrycker ägande eller innehav av mer tillfällig art, eller
motsatsen: avsaknad av något. Svenskan använder verbet ha:
jag har
= mul on
du har
= sul on
hon/han har = tal on
vi har
ni har
de har
= meil on
= teil on
= neil on.
Av den anledningen kallar man ibland ägarsatserna för estniskans hakonstruktion. En annan benämning på ägarsats är possessivsats.
En ägarsats inleds i vanliga fall med ett ord som markerar den som
äger, innehar eller förfogar, eller inte äger, innehar eller förfogar över
någon eller något. Det ordet eller ordgruppen står i adessiv och kallas
ägaradverbial. Det följs av ole-verbet i tredje person singular som i sin
tur följs av ett ord för det som ägs. Ordet för det ägda står alltid i nomi-
391
Kapitel 12: Ord bygger satser
nativ och betraktas som grammatiskt subjekt eftersom det styr numerus
på predikatet:
ÄGAREN+ON/OLI/OLID+DET ÄGDA
ÄGARADVERBIAL+ON/OLI/OLID+SUBJEKT
sul+on+tore töö
’du har ett roligt arbete’.
Det gäller även om ägarna skulle råka vara flera:
teil on suur maja
meil on kolm last
arstidel on uued kitlid
röövlindudel on terav nägemine
’ni har ett stort hus’
’vi har tre barn’
’läkarna har nya rockar’
’rovfåglar har skarp syn’.
I presens spelar antalet ägare ingen roll, eftersom on kan vara såväl
singular som plural. Det heter ju i tredje person ta on ’hon/han är’ och
nad on ’de är’.
I imperfekt är formen oli eller olid beroende på om det ägda är singular eller plural:
sul oli suur maja
sul olid suured majad
’du hade ett stort hus’
’du hade stora hus’.
Det gäller inte då det ägda uttrycks med en mängdordgrupp:
sul oli kaks suurt maja
sul oli palju suuri maju
’du hade två stora hus’
’du hade många stora hus’.
Antalet ägare spelar inte heller i imperfekt någon roll för verbets numerus:
lapsel oli sünnipäevapidu
lastel oli sügispidu
’barnet hade födelsedagsfest’
’barnen hade höstfest’.
I en ägarsats behöver ägaren inte vara en levande varelse:
autol on uued kummid
roosil on teravad okkad
klaasil on pikk pragu
toal on neli nurka
’bilen har nya däck’
’rosen har vassa taggar’
’glaset har en lång spricka’
’rummet har fyra hörn’.
Märk att i en estnisk ägarsats är den som äger adverbial och det ägda
grammatiskt subjekt. I motsvarande svenska sats är ägaren subjekt och
det ägda objekt: rosen (= ägaren) har vad (= objekt)? – (rosen har)
vassa taggar.
392
Kapitel 12: Ord bygger satser
Upplevarsatser: vem eller vad upplever vad?
En kategori bland de omvända satserna som till sin struktur påminner
om ägarsatserna är upplevarsatserna.
Precis som fallet är med ägarsatserna inleds en upplevarsats med ett
adverbial. Adverbialet står antingen i adessiv eller allativ. Det anger den
eller det som är föremål för eller utsätts för verbets handling, den som
upplever handlingen, men som grammatiskt sett inte är objekt.
Efter adverbialet kommer ett predikat i tredje person singular eller
plural. Vilket numerus man ska välja beror på det grammatiska subjektets numerus. Subjektet står direkt efter verbet:
ADVERBIAL+PREDIKAT I TREDJE PERSON+SUBJEKT
Tiidule+meeldib+Epp
’Tiit tycker om Epp’.
I motsvarande svenska sats är Tiit subjekt och Epp objekt:
Tiit tycker om vem? – Tiit tycker om Epp.
En påtaglig skillnad mellan en ägarsats och en upplevarsats är att ägarsatsernas predikat är en form av ole-verbet, medan predikatet i en upplevarsats är något annat verb. Undantaget är konstruktionen on/oli vaja
’behöver/behövde’. Några exempel på upplevarsatser med adverbialet
kursiverat:
Tiidul läks hästi
’det gick bra för Tiit’, ”hos Tiit går bra”
Epul tuleb uni
’Epp håller på att somna’
”hos Epp kommer sömn”
lapsel on vaja pissida
’barnet behöver kissa’
”hos barnet är nödvändigt kissa”
Epule meeldivad sellised naljad
’Epp gillar sådana skämt’
”åt Epp tycker om sådana skämt”
Tiidule meeldib sõita jalgrattaga
’Tiit tycker om att cykla’
”åt Tiit tycker om att åka med cykel”
mulle aitab
’det räcker för mig, jag har fått nog’
”åt mig räcker”.
Märk att subjektet i en upplevarsats kan vara da-infinitiv, som i exemplet (subjektet är kursiverat)
Tiidule meeldib sõita jalgrattaga
’Tiit tycker om att cykla’.
Även ett ensamt verb i da-infinitiv blir subjekt i en upplevarsats:
talle meeldib lugeda
’hon/han tycker om att läsa’.
393
Kapitel 12: Ord bygger satser
I stället för ett adverbial kan en upplevarsats också inledas med ett objekt:
mind huvitab astronoomia
Piretit üllatasid Tiidu sõnad
’mig intresserar astronomi’
’Piret överraskades av Tiits ord’.
Målsatser: vem eller vad kommer att bli vad?
En tredje, mindre vanlig kategori bland de omvända satsstrukturerna är
målsatserna. De kallas också finalsatser.
En målsats inleds med ett adverbial i elativ som anger utgångspunkten eller utgångsläget för den handling som satsen sedan ger uttryck för.
Verbet i en målsats är vanligen saama ’bli’, tulema ’bli’ eller kujunema ’(växa till sig och) bli, utveckla sig, forma sig (till)’:
ADVERBIAL+PREDIKAT I TREDJE PERSON+SUBJEKT
sinust+saab+hea kokk
’du kommer att bli en bra kock’.
lapsest sai kirjanik
poistest said sõbrad
õuntest saab moosi
’barnet blev författare’
’pojkarna blev vänner’
’man kan koka mos av äpplena’
”av äpplen får mos”
Epust tuleb hea ujuja
Epust tuli hea ujuja
Epust ja Tiidust tuli paar
’Epp kommer att bli en bra simmare’
’Epp blev en bra simmare’
’Epp och Tiit blev ett par’
tüdrukust kujunes noor daam
Londonist kujunes suurlinn
’flickan blev en ung dam’
’London blev en storstad’.
En målsats skiljer sig från en motsvarande normalsats genom att den
framhäver utgångsläget och resultatet. Det gör den genom det satsinledande adverbialet i elativ, det kasus som markerar utgångspunkt eller
utgångsläge. En motsvarande normalsats är mer inriktad på resultatet
och markerar detta genom att adverbialet står i translativ, förändringskasuset. Det kommer normalt efter predikatet, inte först i satsen: poisid
muutusid sõpradeks ’pojkarna blev vänner’ (muutuma ’förändras’),
tüdruk kasvas nooreks daamiks ’flickan växte och blev en ung dam’
(kasvama ’växa’), London arenes suurlinnaks ’London utvecklades till
en storstad’ (arenema ’utvecklas’).
Existentialsatser: var finns vad?
En existentialsats känns igen på att det första elementet anger platsen
där någon eller något finns eller inte finns:
394
Kapitel 12: Ord bygger satser
RUMSADVERBIAL+PREDIKAT I TREDJE PERSON+SUBJEKT
keldris+on+hiiri
’det finns möss i källaren’.
Verbet är vanligen ole- i tredje person singular. Det kan också vara ett
verb som underförstår existensen eller frånvaron av något, som kasvama
’växa’, paistma ’skina, synas’ och tulema ’komma, infinna sig’:
metsas kasvab seeni
eemal paistab mets
laubale tuli higipiisk
’det växer svamp i skogen’
’längre bort syns en skog’
’en svettdroppe trängde fram i
pannan’.
Predikatet följs av ett ord för den eller det som finns eller inte finns på
den angivna platsen; det ordet är grammatiskt subjekt.
Även om subjektet betecknar flera varelser eller föremål, ska verbet
stå i tredje person singular:
laual oli raamat
laual oli raamatuid
’det fanns en bok på bordet’
’det fanns böcker på bordet’.
Som exemplen antyder, förekommer det att subjektet i en existentialsats
står i partitiv i stället för nominativ. Den möjligheten förklaras i avsnittet om subjektet längre fram i detta kapitel.
Det finns också satser som är mycket lika existentialsatserna, men
som skiljer sig från dessa framför allt genom att inte ange förekomst
eller avsaknad av något, utan att de snarare beskriver tillstånd, i synnerhet väderleksförhållanden:
siin on külm
õhtuti on pime
väljas sajab lund
puhub
’det är kallt här’, ”här är kallt”
’det är mörkt om kvällarna’
’det snöar ute’
’det blåser’.
Som det andra exemplet visar behöver det inledande ordet i en existentialsats inte nödvändigtvis vara ett rumsadverbial, utan kan också vara
ett tidsadverbial (õhtuti ’om kvällarna’). Det näst sista exemplet visar
dessutom att verbet inte behöver vara ole-, utan kan vara vilket unipersonellt verb som helst. Termen unipersonellt verb förklaras i avsnittet
”Person” i kapitel 8.
Förhållandet att satser som dessa betecknar tillstånd snarare än förekomst eller avsaknad av något, är orsaken varför de i estniska grammatikor brukar hänföras till tillståndssatserna. Detta är emellertid inte helt
lyckat eftersom satserna då avviker från den vanliga strukturen för tillståndssatser, kapp on tühi ’skåpet är tomt’, genom att ha omvänd ord395
Kapitel 12: Ord bygger satser
följd och möjligheten att förutom rumsadverbial också innehålla ett
satsinledande tidsadverbial. Satser som õhtuti on pime står med andra
ord med ena foten i kategorin tillståndssats och med den andra i kategorin existentialsats.
Vad ska kunskapen om satstyperna vara bra för?
Om man vet vilka satstyperna är, vad de uttrycker och hur de är uppbyggda kan man använda dem som förebild när man själv bildar estniska satser.
Man utgår från det som man vill uttrycka. Utifrån det väljer man en
lämplig satstyp och följer dess struktur. Om det man vill ha sagt är någon form av ägande väljer man ägarsatsstrukturen, om det är fråga om
att ”tycka om” väljer man den struktur som upplevarsatser har, om man
vill säga att något finns eller finns inte väljer man existentialsatsstrukturen och så vidare. Sedan ersätter man satsleden i satstypens exempelsats med egna ord i samma form och i samma ordningsföljd som satstypens exempelsats har. Då vet man med sig att man fått satsstrukturen
rätt och att man uttrycker sig ”estniskt”.
Estniskans satstyper sammanfattas i tabell 12:2.
Tabell 12:2. Estniska satstyper med exempel.
Satstyp
normalsats
tillståndssats
ägarsats
upplevarsats
Exempel
Laps sööb õuna
Laps on näljane
Lapsel on head sõbrad
Lapsele meeldib laulda
Last huvitab muusika
målsats
Lapsest sai õpetaja
existentialsats Keldris on hiiri
Väljas on külm
396
Översättning
’barnet äter ett äpple’
’barnet är hungrigt’
’barnet har goda vänner’
’barnet tycker om att sjunga’
’barnet intresserar sig för musik’
’det blev lärare av barnet’
’det finns möss i källaren’
’det är kallt ute’
Kapitel 12: Ord bygger satser
5 Ordföljd
När man hör ordet ”ordföljd” tar man det nog gärna tämligen bokstavligt och tänker sig att det avser de enskilda ordens ordningsföljd i en
sats. I själva verket avses vanligen den ordningsföljd som de viktigaste
ordgrupperna har i en sats, alltså inte de enskilda orden. Därvid bortser
man från eventuella frågeord, som kas, kes, kus, kuidas, mis, miks, och
andra småord som finns i satserna: konjunktioner, subjunktioner och
interjektioner. Det är bara de ”tunga” elementen, satsleden, som räknas:
subjekt, predikat, objekt, predikativ och adverbial. ”Ordgruppsföljd”
eller ”satsledsföljd” vore med andra ord en mer träffande benämning,
men med detta sagt håller vi oss till den invanda termen ordföljd.
När man talar om ordföljd använder man uttrycken ”rak ordföljd”
och ”omvänd ordföljd”. Med rak ordföljd menas en sats där subjektet
står före predikatet, som i normalsatsen Epp laulab sopranit ’Epp sjunger sopran’. Rak ordföljd utmärker normalsatser och tillståndssatser.
Omvänd ordföljd är det motsatta: Predikatet står före subjektet,
som i upplevarsatsen lapsele meeldivad loomad ’barnet tycker om djur’:
meeldivad ’tycker om’ är predikat som överensstämmer i numerus med
subjektet loomad ’djur’ i plural. Omvänd ordföljd utmärker ägarsatser,
upplevarsatser, målsatser och existentialsatser.
Satser med rak ordföljd är i estniska vanligare än satser med omvänd
ordföljd, men såväl satser med omvänd ordföljd som satser utan subjektsord är långt ifrån ovanliga. I svenska dominerar satser med rak
ordföljd nästan totalt. Ordföljden är med andra ord en punkt där estniska
och svenska är lite olika. En bidragande orsak till detta är att estniska är
ett språk där ordens inbördes relationer framgår av deras morfologiska
form. Därmed är ordningsföljden mellan satsens större byggstenar, subjekt, objekt, adverbial och predikativ, inte lika fast som fallet är med
svenskans ordföljd. Därmed inte sagt att man kan flytta om satsleden
hur som helst i en estnisk sats. Det visar följande avsnitt.
Normalordföljd
Satstyperna som vi bekantade oss med i det föregående avsnittet visar
att det finns något som skulle kunna kallas estnisk normalordföljd, en
prototypisk ordföljd som en sats av en viss satstyp brukar följa. En
normalsats inleds vanligen med ett subjekt i nominativ följt av först ett
predikat och sedan övriga satsled (objekt eller predikativ och adverbial);
en ägarsats inleds med ett ägaradverbial i vanligtvis adessiv följt av
predikat i tredje person och ett grammatiskt subjekt i nominativ osv.
Man kan avvika från normalordföljden i en satstyp, men det gör man
i så fall för att uppnå någon viss effekt. Man kan exempelvis vilja ut397
Kapitel 12: Ord bygger satser
trycka emfas eller motsats. Det innebär att en estnisktalande kan ändra
satstypens normala ordföljd för att fästa samtalspartnerns uppmärksamhet på det som hon eller han anser vara viktigt i sammanhanget. Detta
slags framhävning kallas fokusering.
Ett fokuserat element i en estnisk sats hamnar gärna antingen först
eller sist i satsen, bland annat beroende på vilken satsens normalordföljd
är. Det är genom att avvika från den förväntade ordföljden, normalordföljden, som man uppnår framhävning. Satserna
Piret nägi hommikul aias põtra
’det var en älg som Piret såg i trädgården på morgonen’
hommikul nägi Piret aias põtra
’på morgonen såg Piret en älg i trädgården’
innebär att fokus ligger på att det var just en älg som Piret fick syn på.
Samma sats kan struktureras om så att fokus ligger antingen på platsen
eller tidpunkten för älgens uppdykande:
hommikul nägi Piret põtra aias
Piret nägi aias põtra hommikul
’det var i trädgården som Piret...’
’det var på morgonen som Piret...’
Svenska använder vanligen inte ordföljd för att framkalla fokus, utan tar
hellre till prosodiska medel. Då framhäver man med större tryck det ord
eller den ordgrupp som man vill fästa fokus vid. Även estniska använder ibland betoning i framhävande syfte. Dessutom utnyttjar estniska
gärna sin modalpartikel -gi/-ki för att framkalla fokus: põder seisiski
Pireti aias ’älgen stod verkligen i Pirets trädgård’. Modalpartikeln har
en fördel framför betoning genom att synas i skrift, precis som en ordföljd som avviker från ett invant och förväntat mönster, dvs. från satstypernas normalordföljder.
Ordföljden styrs slutligen också av vad som redan är bekant eller aktuellt i ett visst sammanhang. Det ord eller den ordgrupp som anger det
som talaren uppfattar som bekant eller som anger vad en utsaga kommer att handla om, kallas tema. Det som sedan sägs om tema, den nya
informationen, kallas rema. Tema står först i en sats och rema ”hängs
på” temat.
För svenskans vidkommande innebär tema och rema-strukturen att
man många gånger måste formulera sig så att subjektet blir tema, eftersom svenska satser normalt sett ska följa mönstret subjekt+predikat+övriga satsled. Estnisktalande är däremot inte lika styrda av denna enda
mall, eftersom satser med omvänd ordföljd inte är ovanliga i estniska,
inte ens normalsatser med omvänd ordföljd.
Adverbialet i en estnisk upplevarsats behöver således inte nödvändigtvis komma först i satsen. Det normala och neutrala är visserligen att
säga mulle meeldib suusatada ’jag tycker om att åka skidor’ med adver398
Kapitel 12: Ord bygger satser
bialet mulle först i satsen, före predikatet, liksom det är lika normalt att
säga sa meeldid mulle ’jag tycker om dig’ med adverbialet efter predikatet. Båda dessa satser kan ha annan ordföljd än den för satstypen vanliga genom att man låter adverbial och subjekt byta plats, men då blir
betydelsen något förändrad: suusatada mulle meeldib ’skidåkning tycker jag om’, underförstått: men inte någon annan idrott, eller: ’skidåkning
tycker jag verkligen om’, och mulle sa meeldid ’jag tycker om dig’,
underförstått: fast andra gillar dig inte.
Samma sak gäller ägarsatser och existentialsatser. Om en talare säger
suur maja on sul i stället för att hålla sig till den neutrala ägarsatsstrukturen sul on suur maja ’du har ett stort hus’ betonar vederbörande
det stora huset och utsagan får snarast betydelsen ’det är verkligen ett
stort hus du har’. En existentialsats som toas on klaver är ett nyktert
konstaterande av att det finns ett piano i rummet. Men om man i stället
vänder på steken och låter subjekt och rumsadverbial byta plats, klaver
on toas, betyder utsagan ’pianot är i rummet’ = ’det är i rummet pianot
finns’. Utsagan uttrycker då dels en underförstådd motsats, pianot finns
i rummet, inte någon annanstans, men också bestämdhet: ’pianot’, inte
vilket piano som helst. Det senare förutsätter att pianot är tidigare omtalat. Ordföljd är med andra ord ett sätt att på estniska skilja mellan bestämdhet och obestämdhet. Till skillnad från svenska har estniska ingen
särskild morfologisk kategori för att skilja mellan ett piano och pianot.
Den grundläggande regeln för estnisk ordföljd
Normalordföljderna för estniskans olika satstyper har emellertid en sak
gemensamt och som skulle kunna kallas den grundläggande regeln för
estnisk ordföljd. Den lyder:
I en estnisk sats står predikatsverbet vanligen i andra position.
Med ”andra position” menas satsledens ordningsföljd i satsen.
Regeln kallas ibland V2-regeln, där V står för ”(det finita) verbet”.
Hellre borde man nog tala om P2-regeln, med P som förkortning för
”predikatet i finit form”. En sak är emellertid viktig: V2-regeln är giltig
för alla estniska satstyper, som i följande exempel:
normalsats:
laps magab
laps sööb õuna
’barnet sover’
’barnet äter ett äpple’
tillståndssats:
laps on näljane
’barnet är hungrigt’
ägarsats:
lapsel on head sõbrad
’barnet har goda vänner’
upplevarsats:
lapsele meeldib laulda
mind huvitab tulemus
’barnet tycker om att sjunga’
’det är resultatet som intresserar mig’
399
Kapitel 12: Ord bygger satser
målsats:
lapsest sai õpetaja
’det blev lärare av barnet’
existentialsats:
keldris on hiiri
’det finns möss i källaren’.
Ändå är V2-regeln inte absolut. I en estnisk normalsats utelämnas gärna
det personliga pronomenet, särskilt i första och andra person, och då
hamnar verbet först i satsen:
tõstsin kartulid lauale
toon ühe näite
loeksin meeleldi seda raamatut
alustasite vara
’jag ställde fram potatisen på bordet’
’jag tar ett exempel’
’jag skulle gärna läsa den där boken’
’ni började tidigt’.
Förutom sådana utelämningar finns det andra tillfällen då verbet (predikatet) kommer först i en sats. Först måste vi nämna satser med ett unipersonellt verb som predikat. I denna typ av sats kan verbet stå helt
ensamt och bilda en sats av egen kraft, utan andra satsled:
sajab
puhub
tõmbab
müristab
’det snöar/regnar’
’det blåser’
’det drar’
’det åskar, åskan går’.
En sådan sats kan byggas ut med ett subjektsord. I sådana fall brukar
subjektet komma efter verbet om verbet är sadama, medan övriga verb
föredrar normalsatsstruktur med subjektet före predikatet:
sajab lund, sajab vihma
tuul puhub
’det snöar, det regnar’
’det blåser’, ”vinden blåser”.
Även satser med ett predikat i tredje person som används generiskt, dvs.
utan bestämd referens till något subjekt, kan inledas med verbet:
oli tore suusatada
tuleb kõvasti tööd teha
tasus oodata
’det var roligt att åka skidor’
’man måste arbeta hårt’
’det lönade sig att vänta’.
I satser med predikatet i imperativ och imperativiskt använd indikativ
hamnar predikatet vanligen först i satsen:
lõpeta juba see virisemine!
minge kohe magama!
teeme need ülesanded ära!
lähme kohe!
’sluta upp med att gnälla!’
’gå genast och lägg er!’
’låt oss lösa uppgifterna!’
’låt oss genast sticka!’
Predikat i impersonalis hamnar också ofta i första position i satsen:
elatakse ainult kord
’man lever bara en gång’
arvatakse, et valitsus astub tagasi ’det antas att regeringen avgår’
400
Kapitel 12: Ord bygger satser
taheti teha õiglane otsus
otsustati kinnitada eelarve
olid tekkinud uued probleemid
’man ville fatta ett rättvist beslut’
’det beslutades att anta budgeten’
’det hade uppstått nya problem’
men eftersom en impersonell sats ofta byggs ut med flera ytterligare
satsled, sätts objektet eller ett adverbial gärna först, så att predikatet
kommer att inta sin så att säga sedvanliga V2-position:
tekst leiti 1907. aastal
meid koheldi halvasti
mind peetakse lolliks
mähkmetele kehtestati piirhinnad
’texten upptäcktes år 1907’
’vi blev dåligt behandlade’
’jag hålls för (att vara) dum’
’man införde maxpriser på blöjor’.
Slutligen ska det åter sägas att det finns satser som saknar predikat:
utrop, konventionaliserade fraser, rubriker och skylttexter. (Se avsnittet
”Stommen i en sats: predikatsverbet” tidigare i detta kapitel.) I en sådan
sats saknar V2-regeln naturligtvis all relevans.
En slutsats som man kan dra av exemplen i detta avsnitt är att estniska inte har något generellt subjektstvång. I det avseendet skiljer sig
estniska från svenska. I svenska är ett subjekt nödvändigt för en sats.
Om ett subjekt saknas, placeras ett betydelsetomt det på subjektets plats
i satsen: det snöar, det är roligt att åka skidor. I svensk grammatisk
tradition kallas det betydelsetomma det formellt subjekt.
Förutom satstypernas normalordföljder och V2-regeln finns det ytterligare några allmänna regler för ordföljden i estniska satser. En sådan
gäller satser med flera olika slags adverbial, ett inte alltför ovanligt förhållande. I sådana fall hamnar tidsadverbialet gärna före alla andra adverbial.
En annan regel gäller predikat som består av flera ord (finit form+ infinit form), exempelvis i sammansatta tempus eller då predikatet är ett
partikelverb. Då står den finita delen i vanlig predikatsposition, medan
den infinita delen ofta hamnar sist i satsen, efter alla andra element:
Piret oli juba tööle läinud
’Piret hade redan gått till arbetet’.
Predikatet kan i sådana fall liknas vid ett parentestecken med det finita
verbet som främre och det infinta verbet som bakre tecken. Regeln är
emellertid långt ifrån hundraprocentig. Samma mening kan också lyda:
Piret oli juba läinud tööle
’Piret hade redan gått till arbetet’.
En ytterligare detalj att lägga märke till är att negationsordet ei så gott
som undantagslöst står direkt framför verbet: Piret ei tule täna ’Piret
kommer inte i dag’, me ei tahaks täna tulla ’vi skulle inte vilja komma i
dag’. Svenskans negerande adverb inte kan däremot stå såväl före som
efter verbet, jag skriver inte, inte skriver jag, och ibland även skiljas
401
Kapitel 12: Ord bygger satser
från verbet, du skriver ju inte något brev. Det estniska negationsordet är
alltså låst till positionen direkt före verbet.
402
Kapitel 12: Ord bygger satser
6 Satsens andra viktiga huvuddel: subjektet
I tidigare avsnitt har vi kunnat se att predikatsverbet är satsens kärna,
spindeln i satsnätet, om man så vill. Verbets morfologiska form och
betydelse är avgörande för hur många och vilka andra element (dvs.
satsled) satsen kan innehålla och vilken deras morfologiska form ska
vara. I detta och nästa avsnitt tar vi oss an två andra viktiga satsled, det
grammatiska subjektet och objektet. Vi börjar med subjektet.
Huvudordet i den ordgrupp i en estnisk sats som är subjekt är antingen ett substantiv med eventuella bestämningar, dvs. attribut:
väike laps magab
keldrist alguse saanud tuli levis
korteritesse
’det lilla barnet sover’
’elden som började i källaren spred
sig till lägenheterna’
tal on väike korter
poistest said sõbrad
’hon/han har en liten lägenhet’
’pojkarna blev vänner’
eller ett pronomen
nad jalutavad sageli linna peal
’de promenerar ofta på stan’.
Ett subjekt eller huvudordet i en ordgrupp som är subjekt kan också stå i
da-infinitiv:
matkata on mõnus
on igav vaadata jalgpalli
suitsetada pole tervisele kasulik
’det är skönt att vandra’
’det är tråkigt att titta på fotboll’
’det är inte nyttigt för hälsan att röka’.
Även substantiviskt använda ord som tillhör andra ordklasser kan vara
subjekt: adjektiv – haige magab ’den sjuka sover’, räkneord – kaks teevad süüa ja üks katab laua ’två lagar mat och en dukar bordet’, eller
presensparticip – oodatav jäi hiljaks ’den väntade blev försenad’. Även
hela bisatser kan vara subjekt: On tore, et sa tulid ’det är roligt att du
kom’.
Subjektets kasusformer: nominativ eller partitiv?
Normalfallet är att subjektet eller huvudordet i ordgruppen som är subjekt står i nominativ. Det gäller alla normalsatser där predikatet är ett
transitivt verb. I sådana satser tar subjektet bara nominativ. Subjektets
numerus och person bestämmer också numerus och person på predikatet: sa loed ’du läser’, laps loeb ’barnet läser’, me loeme ’vi läser’,
lapsed loevad ’barnen läser’.
403
Kapitel 12: Ord bygger satser
Med intransitiva verb och i andra satstyper kan subjektet däremot stå
i antingen nominativ eller partitiv. Partitiv kan men behöver inte alltid
förekomma om predikatsverbet är nekande, subjekten är kursiverade:
tal on hea maitse
tal ei ole hea maitse
tal ei ole head maitset
’hon/han har god smak’
’hon/han har ingen god smak’
’hon/han har ingen god smak’
talle meeldivad loomad
talle ei meeldi loomad
talle ei meeldi loomi
’hon/han tycker om djur’
’hon/han tycker inte om djur’
’hon/han tycker inte om djur’
Epule tuleb uni peale
Epule ei tule uni peale
Epul ei tule und
’Epp blir sömnig; Epp somnar’
’Epp blir inte sömnig’
’Epp somnar inte’
Epust sai kirjanik
Epust ei saanud kirjanik
Epust ei saanud kirjanikku
’Epp blev författare’
’det blev inte författare av Epp’
’det blev inte författare av Epp’.
Negationen behöver inte uttryckas direkt genom att predikatsverbet sätts
i nekande form, utan kan vara underförstådd eller framföras som tvekan:
kas on mõtet jätkata?
’är det någon idé att fortsätta?’.
Med vissa verb, som jätkuma ’vara tillräcklig, räcka’, piisama ’vara
tillräcklig, räcka’, tunduma ’tyckas’ och immitsema ’sippra’, går det
emellertid inte alls att använda nominativ i jakande form, subjektet
måste stå i partitiv:
kõigile jätkus leiba
kõigile piisab suppi
hääles tundus kurbust
haavast immitses verd
’brödet räckte åt alla’
’soppan räcker åt alla’
’man kunde ana sorg i rösten’
’det sipprade blod ur såret’.
Existentialsatserna intar i detta sammanhang en särställning. I en existentialsats kan subjektet stå i partitiv även då predikatsverbet är jakande.
Växlingen mellan nominativ och partitiv markerar då skillnaden mellan
bestämdhet och obestämdhet. Ett subjekt i partitiv innebär att subjektet
är obestämt, att subjektsordet är ett ämnesnamn eller ett abstrakt substantiv och att satsen avser obestämd eller ospecificerad mängd. Nominativ innebär motsatsen: bestämd eller specificerad mängd och/eller samtliga varelser eller föremål.
Jämför följande exempel:
kannus on piim (mitte morss)
kannus on veel piima
404
’i kannan finns mjölk (inte saft)’
’det finns ytterligare mjölk i kannan’
Kapitel 12: Ord bygger satser
kausis on õunad (mitte apelsinid) ’i skålen finns äpplen (inte apelsiner)’
kausis on õunu
’det finns äpplen i skålen’
aias kasvab lilli
aias kasvavad lilled
’det växer blommor i trädgården’
’blommorna växer i trädgården’
aknast paistis valgust
aknast paitsis valgus
’det syntes ljus genom fönstret’
’ljuset syntes genom fönstret’.
405
Kapitel 12: Ord bygger satser
7 Objektets kasusformer: resultativ eller partitiv?
Två objektssystem
Estniska kan sägas ha två system för kasusmarkering av objekt som är
nomen. I varje enskilt fall ska man använda bara det ena systemet. Vilket av de två systemen som är aktuellt i det konkreta fallet beror på
vilket slags verb som är predikat i satsen. Objektet är en bestämning till
predikatet.
Det första systemet är det enklare. Det innebär att objektet alltid står
i partitiv. Ett verb som kräver att dess objekt ska stå i partitiv kallas
partitivt verb. Det uttrycker eller anger mentala verksamheter och
abstrakta handlingar, men också olika former av fysisk beröring.
Grovt sett kan de partitiva verben indelas i fem kategorier:
1. verb för känsla, sinnesstämning, attityd, värdering:
alahindama ’undervärdera’, armastama ’älska’, austama ’respektera, akta,
hedra’, ette heitma ’förebrå’, häbenema ’skämmas’, igatsema ’längta efter’,
ihkama ’åtrå, tråna efter, eftertrakta’, kartma ’vara rädd’, pidama ’anse
som, hålla för’, põlgama ’förakta, ringakta’, sallima ’tåla, uthärda, stå ut
med’, tundma ’känna’, umbusaldama ’misstro’, uskuma ’tro’, vihkama
’hata’;
2. verb för vilja, avsikt, bemödande:
kavatsema ’ha för avsikt, ämna’, lootma ’hoppas’, nõudma ’kräva’, paluma
’be om’, soovima ’önska’, tahtma ’vilja’, taotlema ’ansöka (om något)’,
vältima ’undvika’;
3. verb för sinnesintryck, mental eller intellektuell verksamhet:
haistma ’känna en doft’, kuulama ’lyssna’, kuulma ’höra’, maitsma ’smaka
på’, meenutama ’erinra sig, dra sig till minnes’, mõistma ’förstå, inse’,
mõtlema ’tänka’, märkama ’lägga märke till’, nägema ’se’, pealt vaatama
’se på’, silmas pidama ’beakta’, teadma ’veta’;
4. verb för rörelse, process:
abistama ’bistå, hjälpa’, aitama ’hjälpa’, alustama ’börja, inleda’, harrastama ’utöva, ägna sig åt’, helistama ’ringa’, jätkama ’fortsätta’, kiigutama
’gunga, vagga’, lehitsema ’bläddra i’, lugema ’läsa’, ootama ’vänta’, otsima
’söka’, pesema ’tvätta’, sööma ’äta’, taga nutma ’begråta, sörja’, trahvima
’bestraffa’, tähendama ’betyda’, valdama ’behärska’;
5. verb för fysisk beröring:
kallistama ’krama, omfamna’, lööma ’slå’, näpistama ’nypa’, patsutama
’klappa (på något)’, peksma ’prygla, slå’, puudutama ’vidröra, beröra,
406
Kapitel 12: Ord bygger satser
nudda vid’, riivama ’snudda, lätt beröra’, silitama ’smeka’, suudlema
’kyssa’, sügama ’klia (någon)’.
Några exempel med objekten kursiverade (fler exempel finns i avsnittet
om partitivens användning i kapitel 7):
lapsena armastasin šokolaadi
lapsed nõudsid jäätist
kuulasime kaua raadiot
Tiit kuulis sosinat
ootasime sult elumärki
Epp näpistas mind ninast
’som barn älskade jag choklad’
’barnen krävde att få glass’
’vi lyssnade länge på radio’
’Titt hörde en viskning’
’vi väntade på livstecken från dig’
’Epp nöp mig i näsan’.
Det andra systemet är mer nyanserat. Normalt står objektet i genitiv
singular eller, om objekten är flera till antalet, i nominativ plural. Men
under vissa omständigheter kan det även stå i partitiv singular, partitiv
plural eller nominativ singular. Jämför följande satspar:
kirjutan luuletust (partitiv sg.)
kirjutasin luuletuse (genitiv sg.)
’jag håller på att skriva en dikt’
’jag skrev en dikt’
ostsin raamatu (genitiv sg.)
ma ei ostnud raamatut (partitiv sg.)
’jag köpte en bok/boken’
’jag köpte inte boken/någon bok’
osta raamat! (nominativ sg.)
ära osta raamatut! (partitiv sg.)
ostetakse raamatuid (partitiv pl.)
’köp en bok/boken!’
’köp inte boken/någon bok!’
’det köps böcker’.
Ett verb som möjliggör sådan formväxling hos objektet kallas resultativt v e r b. Ett sådant har konkret, utåtriktad betydelse och uttrycker en
handling eller en verksamhet som antingen kan tänkas leda till eller som
kommer att leda till något resultat.
Till de resultativa verben hör enkla verb som
andma ’ge’, avama ’öppna’, avastama ’upptäcka’, ehitama ’bygga’, haarama ’greppa, ta tag i, få grepp om’, istutama ’plantera’, joonistama ’rita’,
jätma ’låta bli; lämna’, kandma ’bära’, kaotama ’förlora; tappa’, katkestama ’avbryta’, kirjutama ’skriva’, konstrueerima ’konstruera’, laenama
’låna’, leidma ’finna’, murdma ’bryta’, muutma ’förändra’, määrama ’bestämma, förordna, föreskriva’, mürgitama ’förgifta’, ostma ’köpa’, otsustama ’besluta’, paljastama ’avslöja’, provotseerima ’provocera’,
rikkuma ’förstöra’, saatma ’skicka’, saavutama ’uppnå’, sulgema ’stänga’,
tapma ’döda’, tegema ’göra’, tooma ’hämta’, tõmbama ’dra’, täitma ’uppfylla’, tühjendama ’tömma’, unustama ’glömma’, viima ’föra, forsla,
bringa’, viskama ’kasta’, võtma ’ta’, üürima ’hyra’
och partikelverb som
407
Kapitel 12: Ord bygger satser
kinni katma ’täcka för’, läbi lugema ’läsa ut, läsa igenom’, maha müüma
’sälja’, valmis saama ’bli färdig’, välja aitama ’hjälpa ut ur’, ära sööma
’äta upp’.
I själva verket är antalet resultativa partikelverb stort, betydligt större än
antalet enkla verb. Det beror på att ett enkelt verb ofta kombineras med
flera olika partiklar och på så sätt ingår i flera partikelverb. Det enkla
verbet aitama ’hjälpa’, som är partitivt, kombineras sålunda med
(minst) åtta olika partiklar:
edasi aitama
järele aitama
kaasa aitama
sisse aitama
tagant aitama
välja aitama
üle aitama
üles aitama
’hjälpa (någon) vidare (med något)’
’hjälpa (någon) med läxor; bearbeta lätt’
’hjälpa, bidra till’
’hjälpa (någon) in (i ett rum e.dyl.)’
’stödja, sporra (någon)’
’hjälpa ut ur (ett rum, en knipa el. annan situation)’
’hjälpa över (ett hinder el. svårighet)’
’hjälpa upp (t.ex. från liggande ställning)’.
Även om alla partikelverb inte med automatik är transitiva (som kaasa
aitama ovan som är intransitivt och följaktligen inte konstrueras med
objekt; jämför ilus ilm aitas peo kordaminekuks kaasa ’det vackra vädret bidrog till att festen blev lyckad’, ”till festens framgång”), innebär
möjligheten att kombinera enkla verb med adpositioner och adverb att
antalet resultativa partikelverb är betydligt större än antalet resultativa
enkla verb. Vi återkommer till partikelverben i avsnittet ”Att göra partitiva verb resultativa” nedan.
Valet av kasus på objekt med resultativt verb
Med resultativa verb är reglerna för valet av form på objektet relativt
okomplicerade. Huvudregeln lyder: Om handlingen är avslutad eller i
den givna situationen kan tänkas bli utförd, eller om handlingen är begränsad, ska ett singulart objekt som är artnamn (som raamat ’bok’) stå
i genitiv (ex. 1a) och ett pluralt objekt i nominativ (ex. 1b):
1a.
1b.
ma olin ostnud raamatu
sa olid ostnud raamatud
’jag hade köpt en bok/boken’
’du hade köpt böcker/böckerna’.
Märk väl att detta gäller om det ord som är objekt tillhör kategorin artnamn (i detta fall raamat ’bok’). Om objektet däremot är ett ämnesnamn (som suhkur ’socker’), vars kvantitet eller omfång inte specificeras, ska objektet stå i partitiv, även om handlingen är avslutad (ex. 1c):
1c.
408
ma olen ostnud suhkrut
’jag har köpt socker’.
Kapitel 12: Ord bygger satser
Termerna artnamn och ämnesnamn förklaras i avsnittet ”Substantiv som
används bara i singular” i kapitel 6.
Objektsordets karaktär, artnamn eller ämnesnamn, är således helt avgörande för om objektet ska stå i genitiv singular/nominativ plural eller
partitiv.
Om den talande däremot vill lyfta fram handlingen som sådan, betona den pågående processen, och inte fokuserar eventuellt resultat, ska
objektet stå i partitiv (ex. 1d):
1d.
ma ostsin raamatuid, kui...
’jag höll på att köpa böcker när...’
Denna huvudregel upphävs i tre fall, nämligen då predikatet står i någon
eller några av följande former:



negerad form
imperativ
impersonalis.
Ett negerat predikatsverb innebär att objektet ska stå i partitiv (ex. 2,
3b). Om predikatsverbet står i imperativ, ska objektet stå i nominativ
(ex. 3a), utom då det är negerat (ex. 3b):
2.
3a.
3b.
ma ei ostnud raamatut
osta raamat!
ära osta raamatut!
’jag köpte inte boken/någon bok’
’köp en bok/boken!’
’köp inte någon bok/boken!’
Även då predikatet står i impersonalis ska objektet stå i partitiv, alldeles
oavsett om objektet är ett artnamn (ex. 4a) eller ämnesnamn (4b):
4a.
4b.
osteti raamatuid
osteti suhkrut
’det köptes böcker’.
’det köptes socker’.
Reglerna för kasusmarkering av det direkta objektet sammanfattas i
tabell 12:3.
409
Kapitel 12: Ord bygger satser
Tabell 12:3. Reglerna för objektets kasusformer.
1. Om predikatsverbet är ett partitiv t v erb ska objektet alltid stå i
partitiv singular eller plural
nägin sinist lennukit
’jag såg ett blått flygplan/det blåa flygplanet’
nägin siniseid lennukeid
’jag såg blå flygplan/de blå flygplanen’
2. Om predikatsverbet är ett re su lta tiv t ve rb och talaren fokuserar på handlingen (satsen uttrycker pågående handling) ska objektet stå i
partitiv singular eller plural
kirjutan luuletust, luuletusi
’jag håller på att skriva en dikt, dikter’
3. Om predikatsverbet är ett re su lta tiv t ve rb och talaren fokuserar på resultatet (satsen uttrycker avs lu ta d h and ling) samtidigt som objektsordet är
ä mn e sn a mn och ob es tä mt ska objektet stå i
partitiv singular eller plural
olime tellinud seda
’vi hade beställt det (t.ex. te)’
4. Om predikatsverbet är ett re su lta tiv t ve rb och talaren fokuserar på resultatet (satsen uttrycker avs lu ta d h and ling) samtidigt som objektet är ä mn esn a mn och b es t ä mt eller a r tna mn ska objektet stå i
genitiv singular
kirjutasin selle luuletuse
’jag skrev den där dikten’
kirjutasin need luuletused
nominativ plural
’jag skrev de där dikterna’
Und an tag 1 : impersona lis
Om ett resultativt predikatsverb står i imp er sona lis ska objektet stå i
nominativ singular eller plural kirjutati luuletus
’det skrevs en dikt’
Und an tag 2 : imp era t iv
Om ett resultativt predikatsverb står i imp er a tiv ska objektet stå i
nominativ singular eller plural
kirjuta luuletus!
’skriv en dikt!’
Und an tag 3 : neg e rat v er b
Om ett resultativt predikatsverb står i n ek and e for m ska objektet stå i
partitiv singular eller plural
410
ma ei kirjutanud seda luuletust
’jag skrev inte den där dikten’
ära kirjuta seda luuletust!
’skriv inte den där dikten!’
Kapitel 12: Ord bygger satser
Att göra partititiva verb resultativa
Skotten mellan kategorierna partitiva och resultativa verb är inte riktigt
vattentäta. Ett partitivt verb kan nämligen fås att uppträda som ett resultativt verb. Det uppnår man på två sätt.
Det ena går ut på att ”manipulera” det partitiva verbet genom att bygga ut det enkla verbet med en adposition eller ett adverb som framhäver
resultat. Därmed får man ett partikelverb som är resultativt. Det enkla
(partitiva) verbet kan vara lugema ’läsa (en text)’ och genom att lägga
till partikeln läbi ’genom; igenom’ gör man det resultativt. Jämför:
lugesin õhtu otsa raamatut
ma lugesin raamatu läbi
’jag läste/höll på att läsa (i) en bok/
boken hela kvällen’
’jag läste ut/igenom boken’.
Några vanliga partiklar som förvandlar enkla partitiva verb till resultativa partikelverb är
kinni: kinni katma ’täcka för’, kinni keerama ’skruva fast’, kinni kleepima
’klistra igen’, kinni korkima ’korka igen’, kinni lööma ’slå igen (t.ex. en
dörr); spika igen’, kinni lükkama ’skjuta igen (t.ex. en dörr)’;
läbi: läbi kriipsutama ’stryka över, dra streck över’, läbi lugema ’läsa ut,
läsa till slut’, läbi lööma ’slösa bort, spendera; slå igenom, debutera’, läbi
nägema ’genomskåda’;
maha: maha lööma ’slå omkull/ned; slå ihjäl’, maha müüma ’sälja’, maha
viskama ’slänga ned’;
valmis: valmis hoidma ’ha i beredskap’, ”hålla färdig”, valmis keetma ’koka
färdigt’, valmis seadma ’göra i ordning, förbereda’;
välja: välja aitama ’hjälpa ur (knipa o.dyl.)’, välja andma ’ge ut; utfärda’,
välja ehitama ’bygga ut’, välja maksma ’betala ut, göra utbetalning’, välja
naerma ’skratta ut’;
ära: ära saatma ’skicka iväg; ta avsked (från ngn)’, ära sööma ’äta upp’.
Men observera att det finns partikelverb som inte är resultativa. Se avsnittet ”Två objektssystem” ovan.
Det andra sättet att få ett partitivt verb att bli resultativt är att lägga
till något annat element i satsen som gör att utsagan blir resultativ.
Några exempel med verbet aitama ’hjälpa’ exemplifierar detta. Verbet
aitama uttrycker i grund och botten process, vilket innebär att det är
partitivt:
olen vanainimest kaua aidanud
aitan sind meeleldi
’jag har hjälpt gamlingen länge’
’jag hjälper dig gärna’.
411
Kapitel 12: Ord bygger satser
Exempelmeningarna fokuserar på själva hjälpandet (processen) och
därför används partitiv. Om hjälpandet däremot leder till något resultat
som framgår av satsen eller sammanhanget, uppträder aitama som ett
resultativt verb:
aitasin vanainimese voodisse
’jag hjälpte gamlingen (att komma)
i säng’.
Att en mening innehåller ett adverbial innebär inte att verbet med automatik förvandlas från partitivt till resultativt. Det avgörande är om adverbialet ger utsagan resultativ betydelse eller inte.
I följande exempel anger adverbialet matemaatikas ”i matematik”,
bara vad Piret har hjälpt sin vän med, utan att säga något om resultatet.
Följaktligen fokuseras processen; objektet (den som blir hjälpt) står i
partitiv:
Piret aitas sõpra matemaatikas
’Piret hjälpte vännen med matematik’.
De flesta direkta objekt står i partitiv. En statistisk undersökning av
estnisk skönlitterär och sakprosetext har visat att andelen objekt i partitiv uppgår till lite drygt sjuttio procent av samtliga nominala objekt.
Knappt en tredjedel av alla direkta objekt står med andra ord i genitiv
singular eller nominativ.
Den höga andelen objekt i partitiv är inte särskilt överraskande, eftersom det ju är många faktorer som påkallar objekt i partitiv: Dels är de
partitiva verben i sig en omfattande grupp, dels kan även objekt till
resultativa verb ha partitiv, nämligen om satsen uttrycker pågående
handling eller om predikatet står i negerad form.
412
Kapitel 12: Ord bygger satser
8 Att ställa en fråga
Estniska bildar frågesatser på två sätt: antingen med speciella frågeord
eller med omvänd ordföljd.
De vanligaste frågeorden är
kas (inleder ja/nej-frågor)
kes ’vem’
kas sa tuled?
kes see on?
’kommer du?’
’vem är det?’
kuhu ’vart’
kus ’var’
kust ’varifrån’
kuhu sa lähed?
kus see juhtus?
kust sa tuled?
’vart går du?’
’var hände det?’
’varifrån kommer du?’
kui ’hur’
kuidas ’hur’
kui vana sa oled?
kuidas sa tegid?
’hur gammal är du?’
’hur bar du dig åt?’
miks ’varför’
mis ’vad’
miks sa tulid?
mis see on?
’varför kom du?’
’vad är det?’
mispärast ’varför’
mismoodi ’hur då’
mispärast sa tulid?
’varför kom du?’
mismoodi me teeme? ’hur ska vi göra?’
Frågeordens användning är enkel. Frågeordet sätts framför en vanlig
påståendesats som därmed blir en frågesats: sa tuled → kas sa tuled?,
kust sa tuled? osv. Påståendesatsen i fråga kan vara av vilken satstyp
som helst: en normalsats, tillståndssats, ägarsats, målsats, upplevarsats
eller existentialsats (exempel följer nedan).
Ja/nej-frågor
Frågor som kan förväntas bli besvarade med ett ”ja” eller ”nej” bildas
med frågeordet kas:
sa loed raamatut
kas sa loed raamatut?
’du läser (i) en bok/boken’ (normalsats)
’läser du (i) boken?’
laps on näljane
kas laps on näljane?
’barnet är hungrigt’ (tillståndssats)
’är barnet hungrigt?’
lapsel on head sõbrad
kas lapsel on head sõbrad?
’barnet har goda kompisar’ (ägarsats)
’har barnet goda kompisar?’
lapsele meeldib laulda
kas lapsele meeldib laulda?
’barnet tycker om att sjunga’ (upplevarsats)
’tycker barnet om att sjunga?’
lapsest sai õpetaja
kas lapsest sai õpetaja?
’det blev lärare av barnet’ (målsats)
’blev det lärare av barnet?’
413
Kapitel 12: Ord bygger satser
väljas on külm
kas väljas on külm?
’det är kallt ute’ (existentialsats)
’är det kallt ute?’.
I informell, vardaglig estniska kan man ofta höra frågesatser utan kas.
Om pronomen eller annat subjektsord finns med i satsen, är ordföljden i
sådana fall alltid omvänd, precis som i svenska:
loed sa?
’läser du?’
I informella sammanhang bildas ja/nej-frågor ofta med frågeordet vä
eller võ. Till skillnad från de övriga frågeorden placeras det alltid sist i
satsen. Till sitt ursprung är vä och võ säkerligen snabbuttalsvarianter av
det standardspråkliga või (kuidas) ’eller (hur)’:
loed vä?
’läser’u?’
Det jakande svaret på en ja/nej-fråga utgörs ofta endast av verbet,
eventuellt åtföljt av ett förstärkande küll:
kas sa loed seda raamatut?
loen (küll)
’läser du den där boken?’
’ja, det gör jag’
kas Piret loeb seda raamatut?
loeb (küll)
’läser Piret den där boken?’
’ja, det gör hon’.
Svaret kan också utgöras av det jakande ordet jaa eller jah som följs av
verbet plus eventuellt ett förstärkande küll:
jaa, loen (küll)
’ja, det gör jag’.
Om frågan ska besvaras med ”nej”, används ordet ei som vanligen följs
av verbet utan personändelse:
kas Piret loeb seda raamatut?
ei (loe)
’läser Piret den där boken?’
’nej(, det gör hon inte)’.
Andra slags frågor
Även andra typer av frågesatser inleds med frågeord, men till skillnad
från kas kan frågeordet inte utelämnas:
kes ta on?
kes laulab?
’vem är det (där)?; vem är hon/han?’
’vem är det som sjunger?’
kuhu sa lähed?
kuhu panin raamatu?
’vart är du på väg?’
’var lade jag boken?’
kus on/asub lähim pank?
kus sa elad?
’var ligger närmaste bank?’
’var bor du?’
414
Kapitel 12: Ord bygger satser
kust sa tuled?
kust sa seda kuulsid?
’varifrån kommer du?’
’var har du hört det?’
kui kaugel?
kui kaua?
’hur långt?’
’hur länge?’
kuidas läheb?
kuidas palun?
’hur går det, hur står det till?’
’hur sa?’
miks sa suitsetad?
miks sa oled nii mossis?
’varför röker du?’
’varför är du så sur?’
mis sa teed?
mis on juhtunud?
’vad gör du?’
’vad har hänt?’.
Istället för mis, som är nominativ, används inte sällan partitivformen
mida av samma pronomen. Det är emellertid bara möjligt om frågeordet
står som objekt:
mida sa teed?
’vad gör du?’
det vill säga: du gör vad?, där vad är objekt.
415
Kapitel 13: Estniska i fågelperspektiv
Låt oss avslutningsvis, som en sammanfattande repetition, i all korthet
försöka karakterisera estniska som språk och ringa in åtminstone några
av de kanske mest utmärkande dragen.
Estniska hör till den östersjöfinska gruppen inom de uraliska språken. Det släktspråk som är mest likt det estniska är votiska. Det påståendet gäller det estniska standardspråket som bygger på nordliga estniska dialekter. De sydliga estniska dialekterna och det i slutet av 1900talet skapade võruestniska regionala standardspråket står närmare liviska. Likheterna mellan såväl (nord)estniska och votiska som sydestniska och liviska är fler än mellan estniska och finska.
Ett språkdrag som är gemensamt för liviska, estniska och votiska,
men som finska och andra östersjöfinska språk saknar, är vokalen /õ/.
Ett exempel är ordet med betydelsen ’ord’: på estniska, votiska, sydestniska sõna och liviska sõnā; jämför med finska, ingriska, karelska och
vepsiska sana.
Estniska och finska står varandra ungefär lika nära som svenska och
danska. En stor och viktig skillnad mellan estniska och finska finns i
ordförrådet: Medan estniska har det stora flertalet av sina lånord från
olika former av tyska, har finskan lånat många ord från svenska.
Även ljudsystemen skiljer sig. Finskans ljudsystem är i allmänhet
konservativare än estniskans. I estniska har vokaler fallit bort såväl inuti
ord (företeelsen kallas synkope) som i ordslut (apokope). Finska har
kvar -n som ändelse för genitiv (sanan alkuperä ’ordets ursprung’),
medan den försvunnit i estniska (sõna päritolu ’ordets ursprung’); den
ursprungliga genitivändelsen har bevarats i ett sammansatt estniskt ord:
maantee ’landsväg’ ← maa ’land’+tee ’väg’. Den finska verbformen
laulamaan ’(för) att sjunga’ motsvaras av estniska laulma, där vokalerna fallit bort såväl inne i ordet som i slutet.
Vokalbortfallen i estniska förmodas vara orsaken till en företeelse
som skiljer ut estniska från de flesta andra språk: de tre kvantiteterna.
Det antas att den så kallade överlängden eller tredje kvantiteten uppstått
som en kompensation för vokalbortfallen, som ju gjorde de estniska
orden och ordformerna minst en stavelse kortare än motsvarande finska
ord, t.ex. finska metsä – estniska mets ’skog’, fi. metsässä – estn.
metsas ’i skogen’, fi. metsästä – estn. metsast ’ur/från skogen’, fi. lintu
416
Kapitel 13: Estniska i fågelperspektiv
– estn. lind ’fågel’, fi. koira – estn. koer ’hund’, fi. matala – estn. madal
’låg’, fi. satama – estn. sadam ’hamn’.
Estniskans kvantiteter är viktiga eftersom de skiljer olika ords betydelser åt: vala! ’häll!’ – kvantitet ett, valla (eelarve) ’kommunens (budget)’ – kvantitet två, (hoia aken) valla ’(håll fönstret) öppet!’ – kvantitet
tre. Kvantiteterna gör även skillnad på olika böjningsformer av ett och
samma ord. Det gäller främst i nomenböjningen, där genitiv singular av
vaal ’(däggdjuret) val’ heter vaala och uttalas med kvantitet två, medan
partitiv och illativ singular av samma ord heter vaala och uttalas med
kvantitet tre.
Skillnaden mellan andra och tredje kvantiteten är emellertid inte
endast en skillnad i den huvudbetonade stavelsens längd. Även intensitet och olika tonhöjdsförlopp spelar en roll för att upprätthålla skillnaden mellan ord och ordformer i andra och tredje kvantiteten. Ändå kallas företeelsen av tradition (och sammanfattande) för kvantitet.
Estniskans böjningslära visar upp ett i grunden enkelt, tudelat system. Estniska böjliga ord böjs antingen som nomen eller som verb. Alla
nomen, oavsett ordklass, böjs på ett och samma sätt, med en uppsättning
av ändelser. Samma gäller för de finita verben. Antalet formkategorier
är långt fler i estniska än i svenska. För nomen har estniska fjorton kasus och två numerus, och för finita verb personböjning i tre personer
och två numerus, fyra tempusformer i indikativ och två i övriga fyra
modus. Därtill kommer ett antal kasusböjda infinita verbformer och
ganska långt drivna formmöjligheter i impersonalis/passiv. Men skenet
bedrar. Formrikedomen i sig är inte svår att bemästra om man ger sig
lite tid till att vänja sig vid den.
En nomenform är helt central för böjningen av alla nomen: genitiv
singular. Den bör man vara extra uppmärksam på redan från första början när man börjar lära sig estniska.
Om estniskans substantiv kan man konstatera att språket saknar genus som grammatisk kategori. Det innebär att man slipper lära sig att
välja rätt artikel och rätt form på adjektivet, som i en hel tand men ett
helt land (på estniska terve hammas och terve maa), och rätt pronomenform: denna tand, men detta land (estniska see hammas, see maa).
Diskussioner om han och hon kontra hen eller omskrivande uttrycksmöjligheter är också helt överflödiga, eftersom estniskans pronomen för
tredje person singular, ta, är könsneutralt. Det enda fall då biologiskt
kön kommer till synes i estniska är i avledningsläran i form av ändelserna -nna och -tar, som i orden sõbranna och sõbratar som båda betyder ’väninna’ och är avledda av sõber ’vän’. Betecknande nog är båda
ändelserna inte ursprungliga i estniska: -nna är en konstprodukt som infördes i mitten av 1800-talet av läkaren och författaren Friedrich Reinhold Kreutzwald och -tar lånades från finska i början av 1900-talet efter
att den decennierna innan förekommit i några enstaka finska lånord.
417
Kapitel 13: Estniska i fågelperspektiv
Även om de estniska substantiven saknar grammatiskt genus faller
de ändå i två kategorier som man gör klokt i att hålla reda på: artnamn,
som koer ’hund’, och ämnesnamn, som suhkur ’socker’. Skillnaden är
nämligen inte betydelselös. Ämnesnamn används normalt endast i singular. Det är artnamnen som konsekvent upprätthåller distinktionen mellan singular och plural: koer ’en hund/hunden’, koerad ’flera hundar/
hundarna’.
Skillnaden mellan artnamn och ämnesnamn kommer till synes främst
i mängdordgrupper med vähe och palju. Om vähe och palju används
tillsammans med ett ämnesnamn, ska detta stå i partitiv singular:
vähe/palju suhkrut ’lite/mycket socker’. Om vähe/palju däremot står
tillsammans med ett substantiv som är artnamn, ska substantivet stå i
partitiv plural: vähe/palju koeri. Även vid kasusvalet för direkt objekt
med resultativa verb är skillnaden mellan ett artnamn och ämnesnamn
viktig.
Om man har nämnt estniskans mängdordgrupper är det svårt att bortse från numeralordgrupperna. I estniska har dessa två ordgruppskategorier samma struktur – som avviker från svenskans motsvarande konstruktion. Så länge som antalet är ett, är parallelliteten mellan språken
fullständig: en hund heter üks koer. När antalet ökas kommer skillnaderna till synes: två hundar heter kaks koera, där koera är partitiv singular, alltså inte plural, och inte heller nominativ. Antalet må sedan öka
till en miljon eller mer, men estniskans form på substantivet ska fortfarande vara partitiv singular: miljon koera.
En ordklass som estniska saknar är possessiva pronomen. I stället
använder man genitiv av vanliga personliga pronomen: minu, sinu,
tema, meie, teie, nende koer ’min, din, hennes/hans, vår, er, deras hund’.
Det är helt logiskt, eftersom genitivens grundläggande funktion som
attribut är att ange innehav och tillhörighet.
Ett annat förhållande som den som närmar sig estniska från svenska
snabbt kommer underfund med är att estniska knappast har några prepositioner, men flera postpositioner. Några av estniskans adpositioner är
dessutom ambivalenta till sin natur, de kan anvä