ActA BiBliothecAe R. UniveRsitAtis UpsAliensis vol. Xlvi

ActA BiBliothecAe R. UniveRsitAtis UpsAliensis vol. Xlvi
Acta
Bibliothecae R. Universitatis
Upsaliensis
Vol. XLVI
I lag med böcker
Festskrift till Ulf Göranson
Utgivare: Per Cullhed
Redaktör: Krister Östlund
Redaktionskommitté: Åke Bertenstam,
Lars Munkhammar, Lars Thune
2012
© Uppsala universitet och författarna 2012
ISSN 0346-7465
ISBN 978-91-554-8406-4
Formgivning och sättning: Martin Högvall och Petra Wåhlin,
Grafisk service, Uppsala universitet
Huvudtexten satt med Berling Antiqua
Tryck: Edita Västra Aros, ett klimatneutralt företag, Västerås, 2012
Distribution: Uppsala universitetsbibliotek, Box 510, 751 20 Uppsala
Innehåll
Förord ........................................................................................................................................ 9
Tabula gratulatoria ...........................................................................................................  11
Stefan Andersson
När Digitala vetenskapliga arkivet blev DiVA ....................................................  15
Paul Ayris
The LERU Roadmap Towards Open Access. A Case Study from
European Universities .....................................................................................................  31
Oloph Bexell
Ad Acta – några anteckningar om Acta Universitatis Upsaliensis ............  43
Sven-Erik Brodd
Carolina Rediviva – eller på spaning efter en forskarmiljö som flytt .......  57
Lars Burman
Småländsk vältalighet. Inspektor Linné och Uppsalanationernas
orationer ................................................................................................................................ 65
Per Cullhed
1 del av 146 ..........................................................................................................................  75
Mattias Dahlberg
Allmännyttiga stiftelser i universitets- och nationssammanhang
– några skatterättsliga anteckningar .........................................................................  87
Margaretha Fahlgren
”En skugga blott” – mord i biblioteket .....................................................................  97
Anna Fredriksson
Rykten och vetenskap. En 1600-tals-referens och dess tidigare öden ..... 107
Magdalena Gram
Från nybyggarsamhälle till folkhem. En berättelse om Tranås .................. 119
Viveca Halldin Norberg
Om att vända blad. Hur digitalisering av handskrifter med
Touch & Turn blev EU-projekt ................................................................................. 147
Monica Hedlund
Organizing Manuscript Cataloguing Projects .................................................... 159
Hans Helander
On Clas Örnhielm’s Historia Sveonum Gothorumque
ecclesiastica (1689) ......................................................................................................... 165
Åsa Henningsson
Bilder i biblioteket? ........................................................................................................ 177
Esko Häkli
Ledare eller manager. ”Några enfaldiga tankar”. Andra följden ................  189
Torkel Jansson
Min carolinska minisjälvbi(bli)ografi ....................................................................  199
Göran Lambertz
Yttrandefrihet och bibliotek ...................................................................................... 217
Tom Lundin
Vad kan en studenthistoriker finna i Carolinas gömmor? ........................... 231
Tomasz Makowski
A brief history of Jan Zamoyski’s library ............................................................. 243
Lena Marcusson
Behöver vi en lag om bibliotek? ............................................................................... 253
Pamela Miller
Medical Archives and Digital Access at the Osler Library of
the History of Medicine, McGill University, Montreal ................................ 261
Vigdis Moe Skarstein
Fra papir til pad. Strategier for et digitalt nasjonalbibliotek ....................... 275
Lars Munkhammar
Ett sammanträffande ....................................................................................................  289
Lars Nylén
Stölden av Silverbibeln och andra kulturskatter .............................................  303
Gunnar Sahlin
Ledarskapet i den digitala tidsåldern .....................................................................  311
Kerstin Sahlin & Anders Hallberg
Biblioteksutveckling ur ett universitetsledningsperspektiv ....................... 315
Thure Stenström
Juristen i ord, ton och bild .......................................................................................... 323
Per Ström
När solen gått ned över Theoderik ........................................................................  333
Stig Strömholm
Bibliotek jag mött ........................................................................................................... 337
Bo Sundqvist
Petrus Elvius exemplar av Newtons Principia – en berest bok ................  345
Solfrid Söderlind
Johan Henrik Schröder som professor och bibliotekarie – med mera .... 355
Thomas Tottie
Braniewokatalogen – ett mångårigt projekt ......................................................  369
Anders Wejryd
Religion med eller mot naturen ............................................................................... 387
Laila Österlund & Adam Larsson
Linnean Heritage – Predecessors and Conservation ......................................  393
Hanna Östholm
Ett majestätiskt monument .......................................................................................  403
Krister Östlund
Samlingen av äldre utländska dissertationer i Uppsala
universitetsbibliotek ......................................................................................................  411
Åke Bertenstam
Förteckning över Ulf Göransons tryckta skrifter ............................................  417
Förord
Före utnämningen 1996 till överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek var Ulf Göranson professor i jämförande och internationell civilrätt
vid Juridiska institutionen (Uppsala universitet) samt medlem av biblioteksstyrelsen. Under den tid som Ulf Göranson har varit chef för biblioteket har stora och genomgripande förändringar skett i biblioteksvärlden,
såväl i stort som i smått. Mest iögonfallande är kanske e-medias genombrott på bred front, den digitala publiceringen och kraven på att digitalt
tillgängliggöra samlingarna. I kombination med de sociala mediernas allt
större betydelse gör detta att biblioteksanvändarna idag utnyttjar bibliotekets resurser på ett helt annat sätt än 1996. Stora krav ställs härigenom
på en ärevördig biblioteksorganisation som UUB. Ulf Göranson har alltid
följt denna utveckling med iver och intresse, och han har härigenom sett
till att Uppsala universitetsbibliotek idag ligger i den yttersta frontlinjen
bland Sveriges bibliotek. Bibliotekets omvittnat rika kulturarvssamlingar
har haft en kunnig och hängiven tillskyndade i Ulf Göranson, vilket bland
annat har resulterat i åtskilliga utställningar genom åren och flera väl genomförda digitaliseringsprojekt. Att Ulf Göranson även är djupt respekterad i den internationella biblioteksvärlden omvittnas av hans engagemang
i LIBER (Ligue des Bibliothèques Européennes de Recherche) och av att han
nyligen utsågs till ordförande i CERL (Consortium of European ­Research
Libraries), där han kommer att vara aktiv även efter pensioneringen.
Med anledning av Ulf Göransons pensionsavgång vill biblioteket hylla
och tacka sin avgående chef med denna festskrift. Tanken har varit att
samla vänner och kolleger från skilda områden för att så allsidigt som möjligt belysa Ulf Göransons intresseområden, allt från juridik, historia och
biblioteksvärldens olika aspekter till religion och hembygd: homo sum, humani nihil a me alienum puto (Terentius).
Ett stort tack riktas till Åsa Henningsson/Kart- och bildenheten, som
har arbetat oförtrutet med att hjälpa till att ta fram en stor del av bildmaterialet till denna bok och till Bo Jaensson och Magnus Hjalmarsson
på Reproenheten, som har framställt bilderna. Stort tack även till Martin
Högvall och Petra Wåhlin vid Grafisk service som har satt artiklarna och
formgivit boken på ett enastående effektivt och lyckat sätt.
Redaktionen
9
Tabula gratulatoria
Åsa Adebäck Lowén, Knivsta
Göran Alderborn & Anna Höglund,
Uppsala
Karin & Hans Alsén, Uppsala
Håkan Andersson, Uppsala
Johnny & Maud Andersson,
Uppsala
Margaretha Andersson, Bälinge
Marianne Andersson, Uppsala
Stefan Andersson, Uppsala
Sara & Fredrik von Arnold,
Uppsala
Paul Ayris, London
Jeanette & Carl-Magnus Backman,
Uppsala
Ewert Bengtsson, Uppsala
Bo & Gunbritt Berggren, Falun
Maria Berggren, Uppsala
Åke Bertenstam, Uppsala
Christina & Oloph Bexell, Uppsala
Mirka Bialecka, Uppsala
Anders & Py-Lotte Björck,
Stockholm
Göran Blomqvist, Saltsjöbaden
Mattias & Mia Bolkéus Blom,
Knivsta
Maja Bondestam, Uppsala
Birgitta & Kåre Bremer, Stockholm,
Sven-Erik Brodd, Uppsala
Carina & Lars Burman, Uppsala
Ingegerd & Lars Bäcklund, Uppsala
Paul van Capelleveen, Haag
Mia Carlberg, Uppsala
Christina & Per Cullhed, Uppsala
Mattias Dahlberg, Uppsala
Mats Dahlqvist, Uppsala
Anna & Hans Dalborg, Stockholm
Sue Dodd, Uppsala
Anders Edling, Uppsala
Peter & Lena Egardt, Uppsala
Susanne Ehlin, Uppsala
Gunilla Eklund, Uppsala
Harriet & Bo Eklöf, Uppsala
Lennart Elmevik & Marit Åhlén,
Uppsala
Horace Engdal & Ebba
Witt-Brattström, Stockholm
Annette Engelhart Weyde, Uppsala
Gunnel & Lars Engwall, Stockholm
Catarina Ericson-Roos, Nyköping
Margaretha Fahlgren, Uppsala
Arne Forsell, Uppsala
Anna Fredriksson, Uppsala
Sandra Friberg, Uppsala
Birgitta & Tore Frängsmyr, Uppsala
Carl Frängsmyr, Uppsala
Torbjörn Fulton, Uppsala
Ann Fust, Uppsala
Magdalena Gram, Stockholm
Magnus & Susanne Graner, Uppsala
Gunilla Gren-Eklund, Uppsala
Ann-Cathrine & Finn Haglund,
Uppsala
Anders Hallberg, Uppsala
Håkan Hallberg, Uppsala
Viveca Halldin Norberg, Uppsala
KG Hammar, Lund
Ann-Sophie & Per Hansson,
Uppsala
Sten Hedberg, Uppsala
11
tabula gratulatoria
Monica Hedlund, Uppsala
Elisabeth & Lennart Hedquist,
Uppsala
Gun Heimer, Uppsala
Hans & Ingrid Helander, Uppsala
Jan & Gunilla Hellberg, Uppsala
Anna & Jarl Hellichius, Torshälla
Åsa Henningsson, Uppsala
Kerstin Herelius, Uppsala
Martin H:son Holmdahl, Uppsala
Esko & Gunilla Häkli, Helsingfors
Marianne Hällgren, Linköping
Lennart Ilke, Uppsala
Britt-Marie & Styrbjörn Jacobsson,
Uppsala
Ulla Jakobsson, Uppsala
Torkel Jansson & Grete Solberg,
Uppsala
Gösta Johnsen, Lövstabruk
Lasse Jonsson, Uppsala
Anders & Hélène Jonzon,
Vattholma
Maarit Jänterä-Jareborg &
Nils Jareborg, Uppsala
Ann-Mari Jönsson, Uppsala
Gun Karlberg, Uppsala
Astrid Kiselman, Uppsala
Uwe Klosa, Vittinge
Barbro Krüger, Uppsala
Göran Lambertz & Susanne
Thisted Lambertz, Uppsala
Agneta & Mats Larhed, Uppsala
Adam Larsson, Dannemora
Einar Lauritzen, Uppsala
Leif Lewin, Uppsala
Caroline Liberg, Uppsala
Kerstin & Tomas Lidman,
Österskär
Marie Linton, Uppsala
Agneta Ljunggren, Uppsala
Norbert Lossau, Göttingen
Ann-Mari & Tom Lundin, Uppsala
Lars & Margaretha Magnusson,
Uppsala
12
Tomasz Makowski, Warszawa
Anders & Anna Malmberg,
Uppsala
Jonas & Karin Malmberg, Uppsala
Lena & Sten Marcusson, Uppsala
Ann Matheson, Edinburgh
Björn Melander, Uppsala
Kerstin Mickelsson, Uppsala
Pamela Miller, Montreal
Vigdis Moe-Skarstein, Oslo
Marie Mosshammar & Bo Jaensson,
Uppsala
Ali Muhaddis, Uppsala
Ingemar & Lillemor Mundebo,
Lidingö
Katarina & Lars Munkhammar,
Uppsala
Ing-Marie & Gösta Munktell,
Uppsala
Eva Müller, Uppsala
Bo Möller, Uppsala
Cecilia Natvig, Uppsala
Clara & Torgny Nevéus, Uppsala
Carin Norberg & Carl Tham,
Stockholm
Per Nordblad, Uppsala
Margareta Nordenström, Uppsala
Hans Nordesjö, Trensum
Eva Nordgren, Uppsala
Lars Nylén, Uppsala
Eva Nyström, Uppsala
Ernst & Maj-Britt Oliw, Uppsala
Mats Ola Ottosson, Uppsala
Cecilia & Jan Olof Pahlberg,
Uppsala
Mikael Persenius, Uppsala
Ingemar Persson & Anna-Carin
Andersson, Uppsala
Ulf & Birgitta Pettersson, Uppsala
Hanna Pontén Brattgård &
Erik Brattgård, Uppsala
Ulf Renborg, Uppsala
Kerstin Rydbeck & Alberto
Tiscornia, Uppsala
tabula gratulatoria
Gunnar Sahlin, Stockholm
Kerstin Sahlin, Uppsala
Agneta Sandler Bäfwe &
Stellan Sandler, Uppsala
Werner Schwartz, Göttingen
Harry Schüssler, Uppsala
Lisa Sennerby Forsse &
Carl-Gustaf Thorström, Uppsala
Anna Singer, Uppsala
Peter Sjökvist, Uppsala
Anna Skarhed, Uppsala
Marie-Christine Skuncke, Uppsala
Lena Sommestad & Bo Malmberg,
Uppsala
Katarina Standar, Stockholm
Thure Stenström, Uppsala
Per Ström, Uppsala
Stig Strömholm, Uppsala
Erik & Eva Stålberg, Uppsala
Lars-Olof Sundelöf, Uppsala
Bo Sundqvist, Uppsala
Gunilla Sundström, Uppsala
Aina Svensson, Uppsala
Ingrid Svensson, Stockholm
Kay Svensson, Uppsala
Per Syrén, Uppsala
Solfrid Söderlind, Uppsala
Kerstin & Mats Thelander, Uppsala
Lars Thune, Uppsala
Thomas Tottie & Marianne
Sandels, Uppsala
Anna & Per Uhlén, Uppsala
Charlotte & Anders Wall, Heby
Göran Wallby, Örbyhus
Harriet Wallman, Uppsala
Andreas Wejderstam, Uppsala
Kajsa & Anders Wejryd, Uppsala
Gunnar Weman, Sigtuna
Per & Ylva Westerberg, Nyköping
Wilhelm Widmark, Uppsala
Jan-Erik & Cecilia Wikström,
Uppsala
Adèle & Per-Axel Wiktorsson,
Uppsala
Helene & Bertil Wiman, Uppsala
Cecilia Winrow, Uppsala
Xtina Wootz & Peter Ejewall,
Uppsala
Laila Zackariasson & Otto
Lindblad, Uppsala
Christina Åkerman, Uppsala
Anita Åsberg, Uppsala
Kristina Örtenhed & Diderick
Velthoen, Uppsala
Laila Österlund, Uppsala
Hanna Östholm, Uppsala
Krister Östlund, Morgongåva
Academic Library of Tallinn University, Tallinn
Bibliotekariekonventet, Uppsala
Bibliothèque cantonale et universitaire, Lausanne
Bibliothèque Sainte-Geneviève, Paris
Dag Hammarskjöldbiblioteket, Uppsala
Domkyrkoförsamlingen, Uppsala
Ghent University Library, Ghent
Göteborgs universitetsbibliotek, Göteborg
Juridiska biblioteket, Uppsala
Koninklijke Bibliotheek, The Hague
Kungliga Biblioteket, Stockholm
Kuratorskonventet, Uppsala
13
tabula gratulatoria
Kårpartiet Rädda Carolina, Uppsala
Lunds universitets bibliotek, Lund
Nasjonalbiblioteket, Oslo
Nationalbiblioteket, Helsingfors
Niedersächsische Staats- und Universitätsbibliothek, Göttingen
Nordiska Afrikainstitutet, Uppsala
Riksbankens Jubileumsfond, Stockholm
Aarhus University Library, Aarhus
Stiftelsen Nordiska Museet, Stockholm
Stockholms universitetsbibliotek, Stockholm
Svenskt Biografiskt Lexikon, Stockholm
Teologiska fakulteten, Uppsala
Umeå universitetsbibliotek, Umeå
University of Tartu Library, Tartu
Zentralbibliothek, Zürich
Åbo Akademis bibliotek, Åbo
14
När Digitala vetenskapliga arkivet blev DiVA
Stefan Andersson
D
en 15 september 1998 tillsatte rektor vid Uppsala universitet en
utredning vars mål preciserades till ”att utarbeta förslag till övergripande regelverk och arbetsformer för universitetets vetenskapliga publicering på www”. Professor Ewert Bengtsson utsågs till ordförande
och Gerolf Nauwerck, från dåvarande informationsavdelningen, till sekreterare. Universitetsbiblioteket representerades självfallet av Ulf Göranson
i den totalt tolv personer starka grupperingen. Kommitténs förslag1, som
presenterades i december 1999, skulle få en helt avgörande betydelse för
hur utvecklingen av universitetets (och i förlängningen även ett stort antal
övriga svenska lärosätens) digitala vetenskapliga publicering kom att formas under åren som följde.
Utredningen presenterar en rad insiktsfulla analyser som, den snabba
internetutvecklingen sedan dess till trots, fortfarande är högst relevanta
och i vissa delar skulle den ännu idag kunna användas som ett färdigt underlag för nya projekt. Det är också dess uttryckliga mening att man inte
skall bryta ut just den vetenskapliga publiceringen för sig utan att hela
www-utnyttjandet bör ses i ett samlat strategiskt (informations-)sammanhang. Förutom forskningsresultat tar man nämligen även ett mer övergripande grepp på universitets webbpublicering av information om pågående
forskning och forskningsresurser i form av sammanställningar över forskares kompetens, CV, publikationslistor eller forskningsprojekt. Här söker
vi fortfarande, ett drygt decennium senare, efter mer enhetliga och långsiktiga lösningar för att hantera denna typ av information. Det nationella
initiativet SAFARI2, som var högaktuellt i samband med kartläggningen
1999, föll exempelvis helt platt marken en kort tid efteråt. För just den
vetenskapliga digitala publiceringen har det däremot gått bättre att hitta
fungerande former.
1
2
Uppsala universitet, Dnr 6281/97.
Jacobsson, Carl & Billfalk, Sara, Utvärdering av SAFARI – ett nationellt Internetbaserat
forskningsinformationssystem. Stockholm: Vetenskapsrådet, 2002.
15
stefan andersson
En central stödfunktion för publiceringen
Utredningen konstaterade (föga överraskande) att ”Uppsala universitet
är en starkt decentraliserad organisation där kärnverksamheten äger rum
ute på institutionerna”. Även om webben 1998 i viss mån fortfarande låg
i sin linda tillgängliggjordes redan en hel del publicering och annan forskningsinformation via institutionernas hemsidor. Med en lätt ironisk anstrykning noterades att ”tvärtemot vad man kan vänta sig av vetenskapliga
institutioner” skedde detta helt osystematiskt vilket ledde till ofullständiga och dåligt underhållna sammanställningar. Eftersom problemen kring
bevarandefrågorna ej iakttogs kunde heller inte dokumenten uppfylla de
kriterier som normalt krävs för att kunna åberopas som en vetenskaplig
källa. Det fastslogs att vetenskaplig publicering ställer höga krav på stabilitet och långsiktighet i tillhandahållandet samt god systematisk täckning.
Dessutom identifierades en rad svåra tekniska frågor kring autenticitet och
säkerhet. Alternativet att låta respektive enhet helt på egen hand svara för
den elektroniska publiceringen framstod därför inte som realistiskt. Till
detta lades behoven för alla de publikationsserier som samlades under den
gemensamma hatten Acta Universitatis Upsaliensis vilka också förväntades
övergå till någon form av digital publicering. Mot denna bakgrund föreslog
utredningen därför att en särskild enhet för digital publicering skulle inrättas vid universitetet.
Enheten för digital publicering
Att denna så småningom kom att förläggas till universitetsbiblioteket var
först inte helt självklart. I utredningen diskuterades en rad alternativ för
dess inplacering i organisationen:
Den kommer med nödvändighet att ha nära kontakter med IT-stöd vad gäller de datatekniska frågorna. För frågor kring grafisk utformning av digitala
publikationer och pappersutskrifter av dessa är Grafiska enhetens kompetens
relevant. Enheten för tryck och bild torde kunna vara samarbetspart vad gäller
Print-on-demand och andra aspekter på pappersutskrifter av publicerat material. Informationsavdelningen kommer att ha stora beröringsytor med enheten
eftersom utformningen av den vetenskapliga publiceringen och presentationen
av denna har stor betydelse för universitetets image. Enhetens mångfacetterade kontaktytor och strategiska betydelse skulle också kunna tala för att den
fick bli en ny helt fristående enhet direkt under rektor ungefär på samma sätt
som enheten för IT-stöd.
Slutligen fastställdes dock att ”universitetet redan har en mycket stor och
väletablerad enhet med ansvar för att hantera informationsförsörjningen,
nämligen universitetsbiblioteket”. Man såg också redan här digital publicering som en helt naturlig del av en verksamhet som i allt större utsträckning
16
när digitala vetenskapliga arkivet blev diva
förväntades hantera elektronisk litteratur och därmed bygga upp rutiner
för att arbeta med den. Dessutom poängterades att det inom biblioteket
också fanns den mest omfattande sakkunskapen när det gällde hantering
av bibliografiska data och klassificeringsproblematik. Biblioteket hade även
stor erfarenhet av att sprida universitetets publikationer antingen som lån,
byten eller försäljning. Lite mer visionärt uttrycktes dessutom en förhoppning om att kopplingen till en ny enhet ”skulle vara positivt för förnyelsen
av bibliotekets övriga verksamhet genom att man därmed fick ytterligare
incitament att prioritera uppbyggnad av kompetens och erfarenhet vad
gäller hantering av digitalt material”.
Följaktligen kunde en mycket nöjd Ulf Göranson meddela att biblioteket genom rektors beslut den 25 januari 2000 hade fått uppdraget att
ansvara för digital vetenskaplig publicering inom universitetet. Ulf tolkade
beslutet som ett erkännande av vad biblioteket hittills uträttat på IT-sidan
och ett exempel på det förtroende och den uppskattning som biblioteket
åtnjöt hos sina användare. Han fick även i uppdrag att lämna förslag till en
konkret organisation och resursbehov för att inleda ett antal projekt, där
elektronisk spikning och e-publicering av sammanläggningsavhandlingarnas sammanfattningsdel hade högsta prioritet.
Detta gjordes i en skrivelse den 10 maj där den nya publiceringsenheten
i inledningsskedet beräknades fordra en bemanning på tre personer med
kompetens på teknik- och informationsutvecklingsområdet. Med löner,
expenser och lokalkostnader uppskattades de extra medel som erfordrades
i särskild ordning uppgå till 2,7 miljoner kronor under en 18 månaders period med början läsåret 2000–2001. Besparingar i kostnader för tryckning
och distribution ansågs bli betydande. Den digitala publikationsverksamheten beräknades därför inte innebära avsevärda merkostnader för universitetet. Däremot förväntades tillgängligheten över nätet att öka radikalt.
I efterhand kan man slå fast att dessa prognoser har slagit in med stor
träffsäkerhet. Användningen av de digitala publikationerna på webben har
vuxit närmast explosionsartat och en betydande kostnadseffektivisering
kan numera tas hem genom det samarbete kring ett gemensamt publiceringssystem som i ett senare skede etablerades med ett stort antal andra
lärosäten.
Under sommaren tillsattes så de tre tjänster som ursprungligen utgjorde
enhetens bemanning. Själv erhöll jag en position som så kallad informationsspecialist. I platsannonsen angavs att omfattningen var ”heltid, under
6 månader med ev. möjlighet till viss förlängning”. Trots dessa dubbla reservationer har det i mitt fall nu blivit en förlängning med nästan tolv år.
Detsamma gäller för övrigt min kollega Uwe Klosa, som samtidigt anställdes som systemutvecklare. Den tredje originalmedlemmen, Eva Müller,
rekryterades däremot i början av 2007 av Kungl. biblioteket till en kortare
sejour därstädes som biblioteksråd och chef för den nya avdelningen Digitala biblioteket, sedermera avvecklad i slutet av 2008.
17
stefan andersson
En skrivelse skickades ut den 21 augusti till prefekter och områdes-/
fakultetskanslier med information om alla nya planerade förändringar och
under hösten 2000 färdigformerades enheten och flyttade in i ett stort
gemensamt rum på våning 3 (numera plan 6) på Carolina. Arbetet kunde
börja.
Nu spikas det elektroniskt!
Detta annonserades nästan omgående på bibliotekets nyhetssida. Rektor
hade nämligen fastställt att all spikning av doktorsavhandlingar från och
med höstterminen 2000 skulle ske elektroniskt, dvs. att information om
tid och plats för disputationen samt abstract skulle publiceras på universitetets webbplats minst tre veckor innan försvaret skulle äga rum.
Att denna funktion kunde lanseras innan utvecklingen av ett system
för digital publicering ens hade påbörjats hade sin grund i att det vid
biblioteket sedan ett par år tillbaka redan fanns en lokal avhandlingsdatabas innehållande rent bibliografiska poster. Denna kunde nu användas för
att testa det nya arbetsflödet. Den huvudsakliga skillnaden jämfört med
tidigare var att doktoranden själv skulle leverera den bibliografiska informationen samt övriga spikningsuppgifter i digital form i förväg för att den
elektroniska spikningen skulle kunna genomföras. I övrigt kunde exakt
samma rutiner som gällt tidigare tillämpas. Dessa innebar att ett visst
antal tryckta böcker först måste levereras till Carolina för att spikning
(och därmed senare disputation) skulle kunna ske. I samband med denna
leverans upprättades ett ”spikningskvitto”, där avhandlingens författare,
titel samt tidpunkt för inlämnandet angavs, vilket doktoranden sedan
uppvisade för universitetets vaktmästare som då öppnade glasdörren till
spikningstavlan så att själva spikningen kunde genomföras. Tryckta spikblad och böcker distribuerades slutligen per snigelpost enligt särskilt upprättade adresslistor och etiketter.
Den relativt lilla anpassning som gjordes för elektronisk spikning innebar dock stora rationaliseringsvinster, samtidigt som kontrollen över vilka
som hade spikat eller ej kunde bibehållas genom det befintliga arbetsflödet.
I och med att alla uppgifter redan fanns tillhanda i digital form kunde
kvittot nu generas direkt från systemet istället för att fyllas i för hand.
Spikningen skedde också direkt vid kvittoutskriften och spridningen blev
omedelbar och via internet ofantligt mycket större än tidigare. När digital
publicering av hela avhandlingen i ett senare skede lades till detta blev
effekten naturligtvis än mer omfattande. Godkännande av digital publicering kunde då också integreras med underskriften av spikningskvittot.
Från och med den 1 september 2002 är den digitala spikningen obligatorisk och den som gäller formellt. Den traditionella spikningen i universitetshuset är numera frivillig men kan, av nostalgiskäl, fortfarande utföras
helt enligt tidigare procedurer om så önskas.
18
när digitala vetenskapliga arkivet blev diva
Doktoranden katalogiserar sin egen avhandling
Övergången till elektronisk spikning öppnade också helt nya möjligheter
när det gällde katalogisering av våra avhandlingar till bibliotekskatalogen.
Hittills hade denna inmatning skett när den tryckta boken efter inlämning
på Carolina så småningom landade hos en katalogisatör vid något av våra
bruksbibliotek – en process som kunde ta flera veckor i anspråk. Ännu
långsammare var uppdateringen av den lokala avhandlingsdatabasen som,
eftersom processen var så omständlig, endast försågs med nya poster från
bibliotekskatalogen en gång i månaden. I och med att vi nu fick tillgång
till fullständig metadata redan innan avhandlingen publicerades (dvs. spikades) föddes tanken på att vända hela flödet och återanvända den informationen för att skapa en bibliografisk post som direkt skickades till
bibliotekskatalogen och som där endast behövde kompletteras med bokens
fysiska placering i biblioteket.
Ganska snart upprättades ett samarbete med Kungl. biblioteket för att
få till stånd en återanvändning av spikningsposten och ”automatisk” överföring till bibliotekssystemet. Efter att KB i början av 2002 bytt system till
Voyager och katalogiseringsformat till det amerikanska MARC 21 sattes
en lösning upp där initialt all konvertering gjordes i DiVA som sedan levererade färdiga MARC 21-poster via FTP. Av någon outgrundlig anledning
beslutade KB vid övergången till MARC 21 att även den så kallade ISBDinterpunktionen mellan olika delfält skulle skrivas in och lagras i själva
katalogposten vilket innebar att vi i DiVA var tvungna att generera dessa
tecken enbart för detta ändamål. Voyager stödde inledningsvis inte heller
Unicode, som används i DiVA, vilket innebar att en teckenkonvertering
också måste göras. Bortsett från dessa smärre komplikationer har kommunikationen mellan de två systemen under årens lopp fungerat på ett utomordentligt stabilt sätt och fördelarna för Uppsala universitetsbiblioteks
katalogisatörer är sedan länge helt uppenbara.
Andra tongångar hördes från dem när förslaget först lanserades. Misstänksamheten var stor mot alla programvaror förutom den egna katalogiseringsklienten. Att det överhuvudtaget skulle gå att framställa kompletta
MARC-poster i ett annat system, dessutom av någon annan än en bibliotekarie, ifrågasattes starkt. Även argument som att ”det går ändå snabbare
att skriva in allting själv” luftades i de stundtals heta diskussionerna. Att
importera och exportera metadataposter mellan olika system eller databaser kan idag anses som en teknisk banalitet men när vi demonstrerade
katalogiseringsflödet från DiVA vid konferensen ETD 2003 i Berlin3 betraktades det närmast som science fiction. Efter presentationen frågade
en åhörare, i en lätt anklagande ton, ungefär: ”So you are saying that the
3
Müller, Eva (et al.), Metadata Workflow Based on Reuse of Original Data. Uppsala:
Electronic Publishing Centre, 2003.
19
stefan andersson
information originally entered by the author in the word template will
eventually be converted into a MARC record in the library catalogue”?
När detta bekräftades av oss skakade han bara uppgivet på huvudet och
utbrast: ”I don’t believe you”!
Tricket för att få allt detta fungera låg emellertid inte bara i själva tekniken utan i kombinationen med det noga uttänkta spikningsflödet. Genom
detta kunde vi försäkra oss om att dels alla avhandlingar verkligen registrerades dels att posten också fördes över direkt efter publiceringen vilket då
gjorde att andra bibliotek inte hann före med den primära katalogiseringen. Det förhindrade i sin tur uppkomsten av dubblettposter. Genom att
den bibliografiska posten levererades på förhand kunde vi också korrigera
felaktigheter innan den offentliggjordes.
Varför är det fel på posten i databasen då?
Direktöverföring av poster från publiceringssystemet utan att implementera hela kedjan av kontrollmekanismer är däremot riskabel. Konsekvenserna av ett sådant förfarande vid Stockholms universitetsbibliotek beskrivs utförligt av Bodil Gustavsson i artikeln Att samsas in en samkatalog4 .
Att registrera information en gång för alla och sedan återanvända den i flera
andra sammanhang är, inte minst när det gäller metadata, numera närmast
ett mantra inom IT-området. En nog så tilltalande och rationell tanke men
i praktiken inte alltid alldeles enkel att genomföra. Som Stockholms fall
tydligt illustrerar förbises ofta den fundamentala – och helt nödvändiga
– kvalitetsgranskningen av grunddata. Frågan om kvalitetssäkring av det
bibliografiska innehållet löper som en röd tråd genom utvecklingen av publiceringssystemen och är fortfarande en av de mest angelägna uppgifterna
att finna bättre former för. Tekniken i sig kan inte garantera ett korrekt
innehåll. För att tala klarspråk: ”Skit är skit, om än per megabit”5.
Senare erfarenheter när det gäller bibliografisk registrering visar också
på att helt ”färdiga” poster, till skillnad mot publikationerna i sig, knappast
heller existerar. Den absolut största aktiviteten i dagens DiVA-system är
inte att lägga till eller publicera nytt utan att ändra, komplettera, korrigera
eller ta bort metadatainformation. Det komplicerar då också hur kopplingarna till andra system skall fungera om det är så, som i fallet bibliotekskatalogen, att posterna senare kan uppdateras oberoende av varandra i de
olika systemen. Vilken ändring skall då ges företräde framför en annan?
4
5
Gustavsson, Bodil, Att samsas i en samkatalog: om katalogiseringssamarbete på 1970och 2000-talet. I: Att bryta ny marc. Stockholm: Kungl. biblioteket, 2012. S. 96–97.
”Skit är skit, om än per satellit” är en klassisk devis från 1976 myntad av Filminstitutets
Lasse Svanberg som sedan, i digitalåldern, modifierade den till ”skit är skit, om än per
megabit”. När Svanberg utnämndes till hedersprofessor 2002 såg han det för övrigt som
”en arbetsseger för den förnuftsbaserade teknikskepticismen”.
20
när digitala vetenskapliga arkivet blev diva
Vanligen är inte heller befintliga IT-system ursprungligen konstruerade
för att utbyta information med varandra. Bibliotekssystemen är snarast
lysande undantag som bekräftar den regeln. Ett tidigt klarlagt behov för
universitetets digitala publicering var att kunna hålla reda på interna organisationsförändringar så att rätt institution knöts till rätt författare och
publikation, såsom det gällde vid publiceringstillfället. I detta fall var det
inte möjligt att upprätta en direkt koppling till den centrala katalogdatabasen, vilket naturligtvis vore det mest önskvärda, eftersom den saknar historiska samband och endast kan beskriva det dagsaktuella organisationsoch personalläget. De identifikatorer som fanns visade sig inte heller vara
unika utan en beteckning som tillhört en nedlagd institution kunde återanvändas av en ny, fullständigt orelaterad. I DiVA finns nu därför en helt
separat organisationskatalog där upphörda enheter också kan kopplas till
sina eventuella efterträdare. Den underhålls och uppdateras rent manuellt
parallellt med universitetskatalogen. Förteckningen i DiVA är den enda
publika ingång som håller reda på fakultetsindelningen från 1600-talets
början och framåt.
Styrgruppen för digital publicering
Förstudien hade identifierat den vetenskapliga publiceringen på webben
som en central del av universitetets ansikte utåt, men långtifrån den enda.
Information om grundutbildningen, universitetets kulturliv och mycket
annat bildar tillsammans med det vetenskapliga materialet en helhetsbild
av universitetet. Man konstaterade att internet redan var av mycket stor
betydelse för universitetets kontakt med omvärlden och därmed för bilden
av universitetet, och att den betydelsen högst sannolikt skulle komma att
öka. På förslag från utredningen tillsatte därför rektor den 17 oktober 2000
en styrgrupp för digital publicering och publiceringsdatabasen (senare den
bibliografiska databasen). Med en sådan grupp väl förankrad i respektive
vetenskapsområde, informationsavdelning och bibliotek och med representation från studenterna ansågs de bästa möjliga förutsättningarna för
ett väl samordnat och effektivt utnyttjande av webben för vetenskaplig
publicering kunna skapas.
Professor Eva Brittebo ledde gruppen som ordförande under hela dess
drygt fyraåriga existens och biblioteket representerades åter igen av Ulf
Göranson. Styrgruppen utförde ett mycket gediget förankringsarbete av
den digitala publiceringen hos alla de olika intressenter som involverades
på universitetet. Gruppen var starkt drivande för att övergripande beslut
fattades vilka möjliggjorde den snabba utveckling som skedde inom området.
Från den 11 december 2001 upphörde den bibliografiska databasen att
vara knuten till styrgruppen. Sett i backspegeln var det olyckligt att samordningen med den bibliografiska registreringen inte kunde upprätthållas
21
stefan andersson
inom detta format. Om större hänsyn hade tagits till de initierade diskussioner om kvalitetssäkring och samordningsstrategier som fördes inom styrgruppen hade säkerligen den integration av DiVA och den bibliografiska
databasen OPUS, som slutligen gjordes 2008, kunnat genomföras betydligt
smärtfriare. De innehållsmässiga kvalitetsproblemen har redan berörts
ovan. Ulf Göranson betonade i styrgruppen vid flera tillfällen att grunden
för publikationsdatabasen måste vara gedigna bibliografiska poster som kan
anpassas efter olika behov och ju längre man väjde för kvalitetsfrågan desto
svårare skulle det bli att reda ut den i ett senare skede. Hur sant var inte det!
Avhandlingar på nätet het fråga – eller inte
Enhetens andra prioriterade pilotprojekt enligt utredningens förslag, bredvid elektronisk spikning, var alltså digital publicering av ramberättelserna
till sammanläggningsavhandlingar. Publiceringen av universitetets doktors- och licentiatavhandlingar hade identifierats som en volymmässigt
stor verksamhet med väl fungerande enhetliga rutiner men med ”betydande problem att nå adekvat spridning av de resulterande publikationerna”. Vid 1990-talets slut publicerades runt 300 avhandlingar per år (för
övrigt samma antal som under de senaste åren). Drygt hälften av dessa var
– och är – sammanläggningsavhandlingar. Frågan om digital publicering
av ramberättelserna hade vid flera tillfällen under 1998 och 1999 diskuterats i rektorsrådet och i dekanmötet och där rönt positivt intresse. Man
konstaterade att monografiavhandlingar egentligen skulle kunna publiceras
digitalt utan större juridiska komplikationer men att det stora omfånget
gjorde dem mindre lämpliga för det (vid denna tidpunkt, skall noteras).
För sammanläggningarnas del kunde uppsatserna av upphovsrättsliga skäl
inte publiceras men ramberättelsen bedömdes vara den mest hanterbara
enheten av alla med dess kortare karaktär av sammanfattning av ett aktuellt område.
Ett rektorsbeslut från den 4 juli 2000 stipulerade att alla ramberättelser skulle publiceras digitalt från och med höstterminen samma år. Detta
innebar att vi i början fick lägga upp en hel del provisoriska lösningar eftersom publiceringen startade i stort sett samtidigt som enhetens arbete. De
digitala versionerna skapades till en början i efterhand, när boken redan var
publicerad. Ett påtagligt problem, som även känns igen från nutida parallellpublicering, var därför för doktoranden att hitta just den publicerade
versionen bland alla sina filer. Likaså saknades mallar eller typografiska
riktlinjer för allt utom spikbladen och titelsidan vilket innebar att kreativiteten när det gällde typsnitt och annan grafisk utformning av inlagan
ibland flödade över. Filerna skickades huvudsakligen till oss på diskett och
antalet olika ordbehandlingsprogram och versioner av dessa som använts
översteg vida det förväntade antalet. Trots allt detta uppnåddes en mycket
hög täckningsgrad (ca 75%) nästan från start. Redan efter mindre än sex
22
när digitala vetenskapliga arkivet blev diva
månader kunde den 100:e avhandlingen publicerad i fulltext, med titeln
Oral health and experience of oral care among cancer patients during radioor chemotherapy, räknas in.
Efter ytterligare ett halvår publicerades så den första monografiavhandlingen som framställts specifikt för parallell digital och tryckt publicering,
Silke Neunsingers Die Arbeit der Frauen – die Krise der Männer: Die Erwerbstätigkeit verheirateter Frauen in Deutschland und Schweden 1919–1939.
Åtminstone för universitetets enhet för tryck & medier innebar detta en
teknisk revolution: en bok som framställdes med en färdig PDF-fil som underlag! Precis som när det gällde katalogposterna för bibliotekariernas del
betraktades detta av grafikerna med stor skepsis och denna produktionsmodell var, minst sagt, omdiskuterad. Under ytan skönjs naturligtvis en
viss neo-luddism hos båda yrkeskårerna med åtföljande rädsla att ersättas
av tekniska monster. Farhågor som, i alla fall hittills, inte besannats.
I samma veva hade en promemoria angående ”Digital publicering av
avhandlingar och annat vetenskapligt material – konsekvenserna för tryckupplagor och finansieringsfrågor” skickats ut på remiss inom universitetet
och ett femtontal olika instanser som områdesnämnder, fakultetsnämnder,
Acta Universitatis Upsaliensis, humanistiska doktorandrådet, universitetsledningens kansli och juridiska avdelning hade avgivit yttranden. Under den
något provokativa rubriken ”Avhandlingar på nätet het fråga” publicerades
en presentation av yttrandena i UNT6. Visserligen prisades den tryckta bokens överlägsenhet beträffande monografier och en del av de ekonomiska
kalkylerna och upphovsrättsliga aspekterna ifrågasattes men på det stora
hela var motståndsfickorna mot digital publicering av avhandlingar i själva
verket inte särskilt många. Detta hade för övrigt sedan tidigare belagts i en
enkätundersökning riktad till universitetets institutioner som visade att
intresset för elektronisk publicering var stort och att en majoritet av institutionerna var positiva till elektroniska originalavhandlingar 7.
Elektroniskt original
Något som däremot i onödan trasslade till frågan var den tekniska terminologin kring det som benämndes som ”elektroniskt original” . Man behöver
vanligen inte leta särskilt länge för att hitta original i en universitetsstad
som Uppsala men ett original till en avhandlingspublicering visade sig svårare att identifiera och det elektroniska tolkades i vissa fall som ett förtäckt
hot mot den tryckta boken. I den ursprungliga bilden som tecknades av
digital publicering framstod en eventuell tryckt utgåva som helt sekundär,
om den överhuvudtaget producerades alls. Framställningen förväntades i så
6
7
Måndagen den 8 oktober 2001, s. 4.
Olson, Lisa & Friberg, Anneli, Elektronisk publicering av avhandlingar: en framtida
uppgift för forskningsbiblioteken?. Uppsala: Institutionen för ABM, 1998, s. 82. (Studentuppsats.)
23
stefan andersson
fall ske via så kallad Print-on-Demand från den elektroniska ”originalfilen”
(som var en garant för dokumentets autenticitet). Ett antal undersökningar
för hur ett sådant tryckningsflöde skulle kunna organiseras gjordes också
initialt men fenomenet fick aldrig något större genomslag.
I praktiken har det, precis som när det gäller den elektroniska spikningen, skett små men oerhört kraftfulla förändringar i avhandlingsproduktionen. Den mest radikala är att både den digitala och tryckta utgåvan
framställs från samma grunddokument och egentligen bara är olika förmedlingskanaler för en och samma publikation på motsvarande sätt som
vetenskapliga artiklar i de kommersiella tidskriftspaketen tillgängliggörs
både i tryck och, i många fall, flera olika digitala format parallellt. Tryckningen av böckerna till disputation och doktorand sker annars i grunden
fortfarande på samma sätt som tidigare. Inte heller har de utökade möjligheter som multimediatekniken erbjuder för att digitalt publicera helt
nya typer av material som högupplösande stora färgbilder, videosekvenser,
ljudillustrationer, originaldatabaser, detaljerade kartor eller interaktiva illustrationer utnyttjats i den omfattning som förväntades. Doktorsavhandlingarna är fortfarande mycket traditionella i sitt utförande. En mer konsekvent genomförd grafisk profil, som bygger på enhetliga formatmallar som
tagits fram av universitetsbiblioteket, är den största formmässiga skillnaden sedan digital publicering gjordes obligatorisk 2003.
Digitala vetenskapliga arkivet blir DiVA
Efter ungefär ett års utvecklingsarbete, den 22 oktober 2001, lanserades den
första versionen av det som så småningom skulle bli DiVA-systemet. Detta
renderade till och med en notis i Uppsala universitetets årsmagasin ”Horisont 2001” (s.12): ”Först med digital publicering” där det omnämndes att
satsningen på ett samlat grepp om egna nätpublicerade forskningsresultat
då var unik i Sverige och väckte stort intresse bland övriga universitet och
högskolor samt KB.
Själva namnet DiVA, en förkortning av Digitala vetenskapliga arkivet,
började då också brukas i mer offentliga sammanhang. Dess upphovsman
var Gerolf Nauwerck från informationsavdelningen, som tidigare nämnts
sekreterare i förstudien och senare medlem i styrgruppen. Inledningsvis
yttrades ordet DiVA lite försiktigt bara i den allra innersta kretsen när
man talade om projektet. Det ryktades exempelvis att Ulf Göranson inte
var alldeles överförtjust i beteckningen men till slut tog detta in-joke överhanden och sedan fanns det ingen återvändo. DiVA började presenteras
internationellt och där fungerade namnet utmärkt och det etablerades
snabbt även om kopplingen till den ursprungliga uttydningen försvann på
andra språk än svenska.
Det allra första DiVA stödde bara avhandlingspublicering, som ju var
det grundläggande uppdraget. Rent tekniskt bestod systemet av en Oracle24
när digitala vetenskapliga arkivet blev diva
databas och en webbserver. Informationen (dvs. avhandlingsposterna)
hämtades in via den så kallade spikningsmallen, en MS-Wordmall som i
bakgrunden taggade upp ett spikblad för omvandling till XML som sedan kunde läsas in till databasen. De tekniska lösningarna utmärkte sig
för att den tryckta slutprodukten egentligen var lika högt prioriterad som
den digitala. Såldes kunde inte enkla webbformulär användas för att direkt hämta in uppgifter utan spikbladsfiler skickades per e-post eller på
diskett för manuell konvertering och import till databasen. Arbetsflödet
i det nya systemet var därför egentligen mer eller mindre en kopia på det
för de tryckta avhandlingarna men med en stor och viktig skillnad: det var
första steget till en övergång mot det eftersträvade elektroniska originalet.
Senare, när beslutet om obligatorisk publicering av ramberättelserna fastställdes från och med januari 2003, kunde detta arbetsflöde införas direkt i
full skala tack vare de rutiner som lagts upp i DiVA.
Långtidsbevarande och långsiktig tillgång
XML var högsta mode inom systemutveckling och en hel del användbara
tillämpningar gjordes tidigt i DiVA, till exempel när det gällde metadatahantering och framställning av spikblad och titelsidor. Långt framskridna
planer fanns också på att realisera uppmärkning även av hela avhandlingstexterna; med syftet att övergå till ren XML-lagring och hantera även
presentationsformaten via så kallade style sheets. Det var också något som
kraftigt rekommenderades i en särskild bilaga till förstudien, framför allt
ur bevarandeperspektiv. Efterhand visade det sig att det var komplicerat
att sätta detta i konkret produktion. Dels var det svårt att få in korrekt
uppmärkta filer via de formatmallar i MS-Word som doktoranderna förutsattes använda. Dels kunde inte de verktyg som fanns tillhanda stödja alla
funktioner som behövdes för att framställa tryckoriginal av samma kvalitet som direkt från ordbehandlingsprogrammen. Exempelvis kunde man
inte återge matematiska formler på ett tillfredsställande sätt. I praktiken
blev PDF därför det format som fortsatt användes för digital publicering
och lagring samt så småningom underlag till tryckning. I och med att PDF
senare etablerades som en öppen standard har de flesta frågetecken som
tidigare fanns om dess lämplighet för långtidslagring rätats ut.
Överhuvudtaget ansågs i den förberedande utredningen den långsiktiga
tillgången som en av de svåraste nötterna att knäcka: ”Även om ett dokument är åtkomligt via internet idag, och läsbart med dagens programvara,
är det hart när omöjligt att garantera åtkomlighet och läsbarhet redan på
några tiotals års sikt”. Man refererar också till Erik Sandewalls rapport om
Linköping University Electronic Press8 där ambitionen 1996 var att hålla
8
Sandewall, Erik, Strategies and policies of Linköping University Electronic Press. Lin­
kö­­ping: Linköping University Electronic Press, 1997. (Linköping Electronic Articles on
Academic Policies and Trends; 1.)
25
stefan andersson
dokumenten vid digitalt liv under 25 år. Men Sandewall skriver: “However,
it is obvious that a commitment to keep something on-line for 25 years is
not taken without careful consideration”. Båda exemplen hänvisar också
till den snabba och osäkra framtida tekniska utvecklingen som särskilt problematisk. I själva verket har det visat sig att det i grunden inte är någon
större teknisk skillnad på de filer som publicerades digitalt år 2000 mot de
som läggs ut idag. Inte heller har några nämnvärda förändringar skett under
de senaste tio-femton åren i grundläggande webbstandarder som XML och
HTML eller olika metadataformat.
Däremot har omfattande åtgärder vidtagits för att säkerställa arkiveringen av de digitala filerna i DiVA. Under den inledande projektfasen
bedrevs både utvecklingsarbetet och serverdriften i samma vackra, men
för uppgiften inte helt ändamålsenliga, lokal på Carolina. En ”serverkrasch” kunde bero på något så trivialt som att lokalvården hade råka sopa
ut strömkontakten. Sedan flera år utnyttjar vi därför de tjänster som den
centrala avdelningen för IT och inköp på universitetet erbjuder och de
riskanalyser som gjorts av experter inom ramen för universitetets gemensamma förvaltningsmodell har lett till avsevärda höjningar av säkerhetsnivån. Förutom uppgraderingen av de fysiska förutsättningarna används
sedan 2008 också en särskild programvara, Fedora Commons, för att inte
bara lagra dokumenten utan också för att hantera förändringar och olika
versioner av dem. Denna programvara är tillgänglig som open source, utan
licenskostnader, liksom andra komponenter som används i DiVA för sökning och indexering. I kombination med utvecklingen av avsevärt förbättrade och billigare lagringsmedier har mycket kostnadseffektiva lösningar
kunnat utvecklas. Under de senaste åren har dessa insatser bland annat
lett till att ett antal institutioner nu helt gått över till digital arkivering av
examensarbeten i DiVA. Sedan januari 2011 gäller också obligatorisk digital
arkivering i DiVA av samtliga doktorsavhandlingar vid Uppsala universitet.
Innan allt detta var på plats hade vi tidigt inlett ett samarbete med
Kungl. biblioteket med syftet att garantera det långsiktiga bevarandet av
Uppsala universitets elektroniska publikationer och, för det material som
eventuellt inte var fritt tillgängligt på internet, garantera en tillgänglighet
motsvarande vad som gäller för pliktlevererat tryckt material. En överföring av alla avhandlingar och rapporter skedde kontinuerligt till KB:s arkiv
som skulle fungera som back-up för den händelse att DiVA inte längre var
i drift. Ansvaret för tillgängligheten skulle i sådant fall övergå till KB. Ett
avtal om detta undertecknades den 25 september 2001 av Ulf Göranson
respektive Tomas Lidman, då riksbibliotekarie. Filöverföringen kompletterades med katalogposten som levererades direkt till bibliotekssystemet
Voyager, såsom beskrivits ovan.
För att säkra den långsiktiga tillgången tilldelades också dokumenten i
DiVA en beständig identifikator i form av ett så kallat URN:NBN (Uniform Resource Name, National Bibliographic Number), ett system som
26
när digitala vetenskapliga arkivet blev diva
administreras av KB. Med hjälp av en nationell uppslagstjänst kan dessa
nummer alltid kopplas till en aktuell URL (webbadress) även om den
senare skulle ändras. Det tekniska ramverket för själva uppslagstjänsten
utvecklades ursprungligen hos oss på enheten för digital publicering och
flyttades senare över för skarp drift till KB.
Den drivande kraften på KB bakom denna ambitiösa satsning var dåvarande biblioteksrådet Gunilla Jonsson. Det är bara att beklaga att de senare årens problematik kring KB:s IT-miljö, dokumenterad i Statskontorets
myndighetsanalys9, dessvärre lett till betydande störningar i dessa rutiner.
Den som söker, han finner
Universitetets utredning från 1999 ringade, som sagt, in alla de väsentliga
frågeställningar som digital vetenskaplig publicering då ställdes inför och i
princip kunde man förutse en hel del konsekvenser innan man överhuvudtaget börjat angripa dem. Men på ett område slog framtidsprognoserna helt
snett, nämligen på det som egentligen borde vara bibliotekens hemmaplan:
hur användaren hittar den sökta informationen.
Detta förutspåddes ske inom de katalogtjänster som biblioteken, eller
andra, bygger upp genom metadataregistrering av publikationerna. DiVA
anpassades också på ett tidigt stadium till ett särskilt protokoll för överföring av metadataposter, OAI-PMH, som skulle göra det möjligt för andra
system att fritt inkorporera posterna för att uppnå större spridning. Nödvändigheten av systematiska och standardiserade klassifikationssystem
betonades också. Då dominerande sökmotorer på internet som AltaVista
eller Yahoo! avfärdades som oanvändbara för professionellt bruk.
I realiteten har det blivit precis tvärtom och detta är den absolut största
förändringen som den digitala publiceringen åstadkommit: våra avhandlingar och examensarbeten sprids via nedladdning i en omfattning som
knappast ens gick att föreställa sig på 1990-talet och anledningen till det
stavas Google. För rena kataloger, som exempelvis bibliotekssystemen, är
naturligtvis den korrekta bibliografiska posten A och O men användare
av digitala texter på webben hoppar helt enkelt över detta steg och går
direkt till själva publikationen. Förra året (2011) laddades enbart Uppsalas
omkring 10.000 fulltextpublikationer ner över en miljon gånger totalt. Idag
hittas 75% av alla fulltextfiler som laddas ner från DiVA direkt i Google,
utan ”omvägen” via katalogposten och sökningen sker mot hela texten. Den
övriga fjärdedelen hittas via länkar från antingen andra webbplatser eller
inifrån DiVA. Endast någon enstaka besökare kommer via bibliotekskatalogen. Bibliotekens egna katalogsystem har inte kunnat anpassas på ett
framgångsrikt sätt till det nya digitala materialet utan detta behandlas i
princip på samma sätt som om det vore tryckt och åtkomsten till de elek9
Statskontoret, Myndighetsanalys av Kungliga biblioteket. 2012.
27
stefan andersson
troniska samlingarna är där ofta krånglig. Om man leker med tanken att
man 1999 verkligen bestämt sig för att använda bibliotekskatalogen som
”master-system” även för digital publicering istället för att utveckla nya
system, som för att synliggöra sitt innehåll kan utnyttja de stora sökmotorerna (framför allt Google) som ”alla” använder, hade vi idag alltså haft
endast en handfull hämtade fulltextfiler per år istället för miljontals och
skillnaden mot att fortsätta distribuera enbart tryckta publikationer skulle
då faktiskt vara obefintlig.
Den ljusnande framtid är vår
När detta skrivs räknas de sista timmarna ned på ett jättelikt digitalt urverk på Carolinas balkong tills vår nya rektor kommer att hälsa våren välkommen den sista april. Samtidigt håller ansökningstiden till posten som
Ulf Göransons efterträdare på att löpa ut. Att man i princip kan använda
kalkerpapper för att teckna tidslinjerna för Ulfs period som överbibliotekarie och utvecklingen av DiVA är naturligtvis rent kronologiskt en ödets
nyck. Men helt säkert är att utan den stabilitet och målmedvetenhet som
präglat ledningen av Uppsala universitetsbibliotek under denna period
skulle det inte vara möjligt att bygga upp de vittförgrenade funktioner
som nu ligger som resultatet av ett drygt årtiondes gemensamma arbete.
Kostnaderna för att driva så kallade institutional repositories helt separat
vid varje enskilt lärosäte är inte försumbara. Studier antyder också att det
krävs en mer robust, storskalig och hållbar teknisk infrastruktur om dessa
system i längden skall kunna motsvara de behov lärosätenas verksamhet
ställer på dem10. Precis som i Uppsala universitets visioner från 1990-talet
ser man heller ingen framtid i isolerade arkiv som inte är en del av en större
kontext. Det nya DiVA-systemet som sattes i drift 2008 är nu också lika
mycket ett forskningsinformationssystem som ett repository, i och med att
den bibliografiska databasen införlivades.
Under Ulf Göransons ledning har det blivit möjligt att bygga upp ett
konsortium där över 30 olika lärosäten och andra organisationer från Skandinavien samverkar kring utvecklingen och driften av DiVA. Inget annat
enskilt initiativ har betytt lika mycket för de svenska lärosätenas möjligheter att föra ut och bevara sina forskningsresultat och studentarbeten i
digital form eller upprätta bibliografiska register över publiceringen. Det
har inneburit betydande rationaliseringsvinster med en finansieringsmodell som även gjort det möjligt för mindre lärosäten att ansluta sig. En
gemensam plattform medför inte bara ett effektivare användande av befintliga personal- och maskinresurser utan också en mer dynamisk – och
balanserad – utvecklingsprocess.
10
Romary, Laurent & Armbruster, Chris, Beyond Institutional Repositories. I: SSRN. June
25, 2009.
28
när digitala vetenskapliga arkivet blev diva
De allra viktigaste beståndsdelarna för ett digitalt arkiv som siktar på
att hålla materialet vid liv ”för evigt” kanske inte är de rent tekniska utan
snarare en djup förankring i moderorganisationens långsiktiga mål och en
god löpande kompetensförsörjning. Rekryteringen av en ny överbibliotekarie är därför inte bara en intern angelägenhet för Uppsala universitet
utan en fråga av stor vikt för en majoritet av de svenska lärosätena och, i
förlängningen, hela det svenska kulturarvet.
29
The LERU Roadmap Towards Open Access
A Case Study from European Universities
Paul Ayris
Background
I
n June 2011, LERU (League of European Research Universities) published the LERU Roadmap Towards Open Access at a launch event in
Brussels. The purpose of the Roadmap is to offer guidance for LERU
members, should they wish to use it, to help them steer their way to developing an approach to Open Access, Open Scholarship and Open Knowledge which is appropriate and sustainable. Why did LERU consider Open
Access to be so important that they commissioned the construction of a
Roadmap? What were the priorities which the Roadmap identified? What
were the issues which the Roadmap attempted to address? What impact
has the Roadmap had on the development of policy? It is these questions
which this article attempts to answer.
The article is offered in friendship and with grateful thanks to Professor
Ulf Göranson, Chief Librarian at Uppsala University, as part of the Festschrift which is being compiled in his honour in 2012.
The Open Access context for the LERU Roadmap
Open Access repositories
In June 2011, the OpenDOAR site1 reported a substantial amount of activity in Open Access developments. In terms of Open Access repositories,
the Green route, OpenDOAR found 1915 substantial Open Access repositories across the globe.
Table 1:
Open ­Access repositories in ­OpenDOAR
April 2011.
1
See http://www.opendoar.org/
31
paul ayris
The Anglophone world dominated the Table, with the USA providing 20% of the listed repositories, and the UK a respectable 18%. Other
European countries such as Germany, Spain, France and Italy provided
together 18% of the world’s total. What was the content that these repositories contained? Again, OpenDOAR had a useful categorisation of such
content. Journal articles predominated, with 65% of the repositories listed
containing journal articles. Second came theses and dissertations, with 52%
of the listed repositories containing such material. Other grey literature
came next, with Unpublished Reports and Workshop papers in 39% of the
repositories, and Conference and Workshop papers present in 34%.
Table 2:
Content types in Open
Access repositories.
The growth of Open Access repositories can also be tracked by the growth
in the OpenDOAR database itself.
Table 3:
Growth in the OpenDOAR database.
The level of growth in the OpenDOAR database was exponential and
showed every sign of increasing. It was indicators such as those recorded in
the OpenDOAR database which suggested that Open Access was a phenomenon to be reckoned with.
32
the leru roadmap towards open access
Research Theses
One of the most important types of material being deposited in institutional Open Access repositories is research theses. These were, and are,
being collected by the DART-Europe portal run by UCL (University College London).2 DART-Europe is the principal gateway for the discovery and
retrieval of Open Access research theses in Europe. As of 19 May 2012, the
portal gives access to 298,486 research theses from 410 European universities in 20 countries. The service is run by UCL in London on behalf of
LIBER – the Association of European Research Libraries.3
The impact of the DART-Europe portal has been commended in a
recent EU Report. a Report from the ERAC (European Research Area
Committee) on National Open Access and Preservation Policies: Analysis
of a Questionnaire to the European Research Area Committee. A questionnaire was sent to all ERAC Members and Observers on 25 November 2010.
The Commission received 29 responses between 21 December 2010 and
11 March 2011: 25 from EU Member States (Bulgaria and Hungary did not
respond) and four from ERAC Observers (Iceland, Montenegro, Norway
and Switzerland). A preliminary analysis of the results was conducted in
April-May 2011. A first impression of answers received was presented to
Member State representatives on 31 May 2011 in a special Member States
session that followed a public hearing on access to and preservation of scientific information on 30 May 2011. The preliminary analysis was sent for
feedback to all respondents in July-August 2011. The final report, which
incorporates some corrections and additional information, was prepared in
September-October 2011.
The Report finds that Open Access is much more prominent in Europe
than previous surveys indicated, but that issues around long-term digital
preservation are seriously in need of further consideration. The DARTEurope portal was commended by the Report:
A further area in which open access is under discussion is that of doctoral
and masters theses. In this context, one should mention DEEP, the European
Portal for E-Theses and Dissertations (ETDs), operated by DART Europe, a
European partnership aiming to improve global access to European research
theses. (section 1.4.2)
The Member States themselves pointed out the importance of making
European research theses available at an international level:
Finally, as pointed out by Ireland, “the Commission document ‘Europe 2020
Flagship Initiative – Innovation Union’ (…) again calls for researchers’ mobility
in the European Research Area. In order to support this, all PhD dissertations
2
3
See http://www.dart-europe.eu
See http://www.libereurope.eu
33
paul ayris
produced in Europe could and should be accessible easily from any portal entry
point.” (section 1.4.2)
The Report noted that DART-Europe is playing a key role in ensuring interoperability of repositories across Europe (section 1.5.5).
The importance of Open Access to research theses can be gauged from
downloaded statistics from institutional Open Access repositories. Table
2 above shows that theses and dissertations are one of the most important
types of content to be found in repositories. Statistics of downloads from
individual repositories show just how important this content is. Table 4 is a
snapshot of downloads from the Green Open Access repository UCL Discovery. This Table shows the growing numbers of downloads being logged
by the repository.
Q1
Q2
Q3
Q4
Total
2012
213,402
2011
146,748
155,152
107,601
175,464
584,965
2010
117,514
133,024
128,924
146,690
526,114
Est. 900,000
Table 4: Growth in download statistics from UCL Discovery.
Table 5 shows the most popular downloads from UCL Discovery in April
2012.
Table 5: Top 10 downloads from UCL Discovery in April 2012.
34
the leru roadmap towards open access
Of the top 10 downloads in April 2012, three are research PhD theses –
items 2, 3 and 7. Item 2, Service Quality Indicators for Business Support Services was downloaded an impressive 1,152 times in 30 days.
The LERU Roadmap Towards Open Access
LERU
In the context of such Open Access activity across Europe, the Board of
LERU Directors took action. The League of European Research Universities (LERU) was founded in 2002 as an association of research-intensive
universities sharing the values of high-quality teaching in an environment
of internationally competitive research.
LERU is committed to:
• education through an awareness of the frontiers of human understanding
• the creation of new knowledge through basic research, which is the
ultimate source of innovation in society
• the promotion of research across a broad front, which creates a unique
capacity to reconfigure activities in response to new opportunities and
problems
The purpose of the League is to advocate these values, to influence policy
in Europe and to develop best practice through mutual exchange of experience. Together LERU member universities account for more than:
• 550,000 students, including 50,000 PhD candidates
• Each year about 55,000 master’s degrees and 12,000 doctorates are
awarded at LERU universities
• The total research budget of LERU’s members exceeds €5 billion
• More than €1 billion is granted by research councils, while over €1.25
billion comes from contract research
•The total sum of research grants from EU projects to LERU universities is approximately €300 million
• More than 20% of ERC grants have been awarded to researchers at
LERU universities
• Over 230 Nobel Prize and Field Medal winners have studied or worked
at LERU universities
• 55,000 academic staff and 55,000 support staff work at the member
institutions (hospital-only staff not included)
Process for compiling the Roadmap
LERU wrote to me, as Director of UCL Library Services, and to Lars Björnshauge, the Director of Libraries at the University of Lund, asking what
position, if any, LERU should take on Open Access. Discussions amongst
LERU Chief Information Officers resulted in a proposition to the LERU
35
paul ayris
Board of Directors for LERU to compile a position paper on Open Access.
The Board agreed and the activity of compiling the paper was assigned to
a Working Group on Open Access, comprising:
•Paul Ayris, Director of UCL Library Services and UCL Copyright
­Officer, President of LIBER (Association of European Research Libraries) and Co-chair of the LERU Working Group on Open Access
•Lars Björnshauge, Director of Libraries, Lunds Universitet, and
Co-chair of the LERU Working Group on Open Access
• Mel Collier, Head Librarian, K.U.Leuven
•Eelco Ferwerda, Amsterdam University Press, Digital projects, &
Coordinator of OAPEN
•Neil Jacobs, Programme Director, Joint Information Systems Committee (JISC)
• Kaisa Sinikara, University Librarian, University of Helsinki
• Alma Swan, Convenor, Enabling Open Scholarship
•Saskia de Vries, Director, Amsterdam University Press
• Astrid van Wesenbeeck, Director, SPARC-Europe
Following drafting, the LERU Rectors discussed the Roadmap in two
meetings – at UCL in London in 2010 and in Paris in Spring 2011, where the
final draft was agreed. The Roadmap itself was launched in Brussels on 17
June 2011.4
Purpose and scope of the Roadmap
As published, the purpose of the Roadmap is to act as a guidance document for all LERU members, indeed for all European universities, should
they wish to invest in activity to construct Open Access infrastructure.
The document, which represents the unanimous view of all LERU member universities, is therefore a core document in the history of Open Access in Europe because it accurately records the views of European research universities on the issue in Summer 2011.
The Working Group had interesting discussions on the scope which
the Roadmap should cover. The Group agreed that the scope should be
wider than conventional discussions around Green and Gold Open Access. Rather, the debate on Open Access should be set in the context of a
wider debate on Open Scholarship and Open Knowledge. The Roadmap
paints these activities as defining characteristics of the 21st century university (paragraphs 1–4). Open Scholarship refers to a set of activities using
tools and resources such as Open Source software and Open Data; Open
Knowledge is the result of all these activities:
4
See http://www.leru.org/index.php/public/extra/launch-open-access/
36
the leru roadmap towards open access
Open Access, therefore, is one element in a broader landscape of Open Scholarship and Knowledge, which could rapidly change the way research is undertaken and communicated globally. Universities leading these changes will be
well-placed to attract the best researchers and students, and show how they
contribute to the growing European knowledge economy and society (paragraph 4)
Access
By definition, one of the problems which Open Access is designed to solve
is a perceived lack of access to scholarly materials. It is sobering to note
that the World Health Organisation found in a survey conducted at the
start of the millennium that more than half of research-based institutions
in lower-income countries had no current subscriptions to international
research journals, nor had they had any for the previous five years. Unsurprisingly, researchers in developing countries rank access to the research
literature as one of their most pressing problems. By making work available
in Open Access, researchers are helping to create a global knowledge commons so that all may benefit, not just the relatively wealthy.
There have been some important efforts made to address issues affecting researchers and policy makers in the developing world.
• For example, the HINARI Programme, set up by the World Health
Organisation (WHO) together with major publishers, enables the
poorest developing countries to gain access to one of the world’s largest
collections of biomedical and health literature. Institutions in countries
with GNI per capita below $1,600 are eligible for free access. Institutions in countries with GNI per capita between $1,601–$4,700 pay a
fee of $1,000 per year/institution
• Under the Oxford Journals Developing Countries Offer, institutions
within qualifying countries based on country incomes as established
by the World Bank Report (2006) can apply for free or greatly reduced
online access to the full Developing Countries collection, the Humanities and Social Science subset, or the Science, Technical and Medical
subset.
Commercial efforts at broadening access, however, are not universally successful. In May 2012, it was reported that an Associate Elsevier Editor had
quit due to poor levels of access for developing countries.5 As reported in
THE (Times Higher Education):
Winston Hide, associate professor of bioinformatics and computational biology
in the department of biostatistics at Harvard School of Public Health, says
he has quit the editorial board of the biomedical research journal Genomics
5
See http://www.timeshighereducation.co.uk/story.asp?storycode=419981
37
paul ayris
because he “cannot stand by any longer while access to scientific resources is
restricted”.
The THE report is the latest in a list of articles/reports/studies which
show that there is still a gap in researchers’ abilities to access relevant literature. A recent RIN Report, Overcoming Barriers, made the same point:
The report’s key finding is that access is still a major concern for researchers.
Although researchers report having no problems finding content in this age of
electronic information, gaining access is another matter due to the complexity
of licensing arrangements, restrictions placed on researchers accessing content
outside of their own institution and the laws protecting public and private
sector information.6
Open Research Data
The LERU Open Access Roadmap is quiet on issues surrounding Open
Data. What is Open Data? Open Data is often focused on non-textual
material such as maps, genomes, connectomes, chemical compounds,
mathematical and scientific formulae, medical data and practice, bioscience and biodiversity. Problems often arise because these are commercially valuable or can be aggregated into works of value. Access to, or
re-use of, the data is controlled by organisations, both public and private.
Control may be through access restrictions, licenses, copyright, patents
and charges for access or re-use. Advocates of Open Data argue that these
restrictions are against the communal good and that these data should
be made available without restriction or fee. In addition, it is important
that the data are re-usable without requiring further permission, though
the types of re-use (such as the creation of derivative works) may be
controlled by license.7
Why is Open Data important? This topic was widely debate at the EU
consultation meeting in Spring 2012 in the Accademia Nazionale dei Lincei, Europe’s oldest scientific society, in Rome in the presence of Commissioner Neelie Kroes, who is responsible for the EU’s Digital Agenda. Datadriven science has the potential to revolutionize the way that research is
undertaken. Digital delivery and storage allow the researcher to use tools
and discovery/delivery mechanisms which were unthinkable until recently. Instead of science (=research) being driven solely by hypotheses, the
era of research being driven by research data (founded in raw primary
data) is beckoning. Such data is not the traditional domain of commercial
6
See http://www.rin.ac.uk/system/files/attachments/Sarah/Overcoming-barriersreport-Dec09_0.pdf; also
Friend, F.J. (2007) UK Access to UK Research, in Serials, vol. 20 (3), pp. 231–34. Available at http://eprints.ucl.ac.uk/4842
7
See http://en.wikipedia.org/wiki/Open_data
38
the leru roadmap towards open access
publishers, who have concentrated on the research publication rather than
the data which underpins it. Sharing and re-use of such data would help
reduce duplication in research activity. Making such data open would allow data mining techniques to be deployed for exploiting linkages in raw
data collected during the course of investigation/experimentation. It is a
compelling vision and a vital part of the emerging Open Scholarship/Open
Knowledge landscape. Open Data is a subject for LERU institutions fully
to discuss in 2012.
Finance
The Roadmap is not a costing tool. Across the whole of Europe, it would
not be practical to give precise costings which would be applicable to every
university. However, the Roadmap does give a range of indicative costings.
These costings work at two levels:
• At the global level, showing what the costs of a transition to Open
­Access are
• At an institutional level, indicating what the infrastructure costs
might be
In terms of global costs, the Roadmap broadly affirmed the position taken
by John Houghton in his economic analyses in a number of European countries on the costs and savings of Open Access, although the group did note
that these findings were not accepted by everyone. Economic modelling by
the Australian economist, Professor John Houghton of Victoria University,
Melbourne, has shown that in all the countries modelled (Australia, UK,
Netherlands, Denmark and the US) Open Access works out as the most
cost-effective option for disseminating research. There are costs associated with Open Access dissemination models, of course, but these are far
outweighed by the economic benefits across the system from free and easy
access to all research outputs. Houghton and his team estimate that savings
would be many times the costs in every case modelled and could amount
to substantial sums: for example, the Netherlands could enjoy economic
benefits every year to the value of around €133 million. For Denmark, the
figure is €70 million and for the UK €480 million. Benefits and costs fall
unevenly however.
There are criticisms of Houghton approach and findings.8 One of the
criticisms is that Houghton does not identify where the savings, which
8
TheHoughton report, publisher reaction and JISC response, all available here: http://
www.jisc.ac.uk/publications/reports/2009/economicpublishingmodelsfinalreport.
aspx; Steven Hall’s critique at the Berlin7 conference (Paris), commissioned by STM:
http://www.berlin7.org/IMG/pdf/hall.pdf; to which Houghton/Oppenheim replied:
http://www.cfses.com/EI-ASPM/Comments-on-Hall%28Houghton&Oppenheim%29.
pdf; then there was the Prometheus exchange, not just Hall and Houghton, but Martin
Hall’s paper too is well worth reading: http://www.informaworld.com/smpp/section?
content=a920245249&fulltext=713240928; Houghton and Oppenheim then replied to
39
paul ayris
he highlights, should come from. Steven Hall suggested that these savings
would come from library budgets, resulting in some cases in greater savings than the amounts libraries currently spent (2007). However, is this
the case? The modelling undertaken by John Houghton and Charles Oppenheim was at system level, not at the level of individual library spend. So
Steven Hall’s statement that the savings ‘must be set against UK university
library spending in 2007’ is quite simply wrong.9
Green and Gold Open Access
The body of the LERU Roadmap looks at the differing approaches of the
Green and Gold routes to Open Access. On surveying the LERU members,
the Working Group found that every LERU member possessed a Green
Open Access repository, although some universities were more active than
others in this field. The Roadmap attempted to give indicative costs for establishing and maintaining Green Open Access repositories (paragraph 22):
The costs of establishing an Open Access repository vary from institution to
institution. The costs to establish the Southampton Institutional Repository
in the UK amounted to approximately €13,000 for technical costs, a 0.5 FTE
senior post as Institutional Repository manager, a 0.5 FTE Research Fellow for
advocacy and 0.7 FTE support staff. From a range of UK universities consulted,
the annual costs of holding research papers in a repository range from €30,000
to €242,000. Further clarity on the costs of Open Access will be obtained by
LERU universities exchanging information and from studies that will result
from such collaboration.
As far as Gold Open Access is concerned, LERU universities were much
less well advanced in their implementation of this particular Open Access
route. Meaningful changes to current patterns of scholarly communication
require investment, and the LERU Roadmap shows what these investments
might mean for universities. One area, which has been taken forward since
the LERU Roadmap was published, is Open Access monograph publishing in the Arts, Humanities and Social Sciences. The Roadmap suggested
(paragraph 49) that European institutions could connect to the activities of
9
the Prometheus papers in a more recent issue: http://www.informaworld.com/smpp/
content~db=all~content=a925180131~frm=titlelink; Houghton maintains a website
for the report and reaction: http://www.cfses.com/EI-ASPM/. I am very grateful to Dr
Neil Jacobs of the JISC for providing this reading list of materials.
For the relevant literature, see Hall, S. (2009) Widening access to research information:
collaborative efforts towards transitions in scholarly communications, Paper presented
at the Berlin 7 Open Access Conference, Paris, 2 December 2009. Available at http://
www.berlin7.org/IMG/pdf/hall.pdf and Houghton, J. and Oppenheim, C. Widening
access to research information: A response. Available at http://www.berlin7.org/IMG/
pdf/Comments_on_Hall-2.pdf
40
the leru roadmap towards open access
the OAPEN10 network or other Open Access monograph publishing initiatives, in order to promote Open Access publishing of scholarly monographs.
Guidance could then be made available to the wider university community.
Some LERU universities are taking this forward through an EU project bid, currently being scoped, called Going for Gold, to be submitted
in September 2012. The problem of loss-making monographs was again
highlighted recently in The Australian:11
THE future of the monograph in Australia is precarious. Rising production
costs and dwindling library budgets are threatening the traditional lifeblood of
Australia’s four university presses.
Now Melbourne University Press chief executive Louise Adler has called on
each of Australia’s 39 universities to contribute to supporting and expanding
the publication of loss-making academic monographs.
It is this problem that Going For Gold is designed to solve in Europe. Based
on OAPEN, and using shared infrastructure for storage, dissemination,
publishing series, marketing and business planning, the partner universities intend to create a shared European infrastructure which will support
monograph publishing for academic monographs in subject areas which
commercial publishers themselves see as difficult to sustain.
The LERU Roadmap 1 year on
One year on, how successful has the Roadmap been in raising awareness
about Open Access amongst LERU members and about identifying how
important Open Access will be in the European Research Area?
Certainly, press coverage of the launch of the Roadmap set an ambitious
tone for future activity. The Frankfurter Allgemeine Zeitung published an
important piece which declared “Es wird Zeit, alle alles lesen zu lassen‘
(The time has arrived to let everyone read everything).12 The article concluded that European research universities had accepted that Open Access
was part of a new digital European research framework and that LERU had
a key role to play. This is exactly what the LERU Rectors wanted, when
they approved the Roadmap:
10
See http://www.oapen.org/. OAPEN is an initiative in Open Access publishing for humanities and social sciences monographs. The consortium of university-based academic
publishers who make up OAPEN are all active in Open Access publishing. The OAPEN
partners consist of a number of European university presses and universities.
11
See http://www.theaustralian.com.au/higher-education/loss-making-monographsface-a-grim-future/story-e6frgcjx-1226246679624
12
See http://www.leru.org/files/general/Open%20Access-FAZ-01_06_2011.pdf
41
paul ayris
Leading European research universities are convinced that Open Access is the
right way to ensure truly free access to academic learning and research outputs. Academic libraries are in principle open to all but they are unable to
provide global, twenty-four-seven access. Were Open Access not only a requirement, but an established global mechanism for knowledge transfer then
there would be equal opportunity for all researchers competing to solve the
scientific problems of the present and future. However, there is a collective
political responsibility to support Open Access with appropriate investments
and subsidies which will enable universities to deliver a financially viable paradigm shift. Top European universities are ready for this. It is about a vision
for a new quality of scholarly communication, and not the stereotypes of Open
Access.13
Let us return finally to the EU Consultation in the Accademia Nazionale
dei Lincei in Rome in Spring 2012. The meeting was prefaced by the 13th
ALLEA General Assembly, which was addressed by Commissioner Neelie
Kroes.14 The Commissioner talked about Open Access and Open Data. In
terms of Open Access, she noted:
… the Commission will soon present a Communication and a Recommendation proposing the way forward on open access to research results. It will
reflect the Commission’s decision, in its Innovation Union Flagship policy, to
make all outputs from research funded under the EU’s own Horizon 2020 Research and Innovation framework programme openly accessible. It will look at
the role of e-Infrastructures in supporting open access. And it will also look
at the role of rewards that incentivise researchers to share. All together, it
will show how widening access to publications and data generates substantial
benefits and how we can, together, make the European Research Area a successful enterprise.
The sentences could have been taken out of the LERU Roadmap itself,
so completely do they express the vision which the Roadmap itself embraces. As Commissioner Kroes noted at the end of her address in Rome:
’So, wherever you sit in the value chain, whether you’re a researcher or an
investor or a policy maker, my message is clear: let’s invest in the collaborative tools that let us progress. Let’s tear down the walls that keep learning
sealed off. And let’s make science open.’ This is exactly what the LERU
Roadmap is designed to achieve, for those who will follow it.
13
I am grateful to my colleague June Hedges, Acting Team Leader for Arts, Humanities
and Social Sciences in UCL Library Services, for providing a polished translation of the
article from German into English.
14
The text of Commissioner Kroes’s address can be found at http://commentneelie.eu/
speech.php?sp=SPEECH/12/258
42
Ad Acta – några anteckningar om
Acta Universitatis Upsaliensis
Oloph Bexell
E
tt viktigt forum för spridning av vetenskapliga resultat från Uppsala
universitet är den av universitetet utgivna skriftserien Acta Universitatis Upsaliensis, med dess stora antal specialserier från institutioner
och motsvarande inom alla vetenskapsområden, fakulteter och sektioner.
När vi här skall göra några korta noteringar om Acta-seriens bakgrund,
framväxt och organisation måste vi för sammanhanget först göra en
tillbakablick på det upsaliensiska avhandlingstryckets historia.
Disputationsväsendet förnyas
Skiftet mellan de gamla konstitutionerna från 1655 och de som trädde i
kraft 1852 är därvid ett gränsmärke i Uppsala universitets historia. En ny
tid trädde in. Det var då som det gamla examens- och disputationssystemet övergavs.1 Intill dess hade en student, för att erhålla den filosofiska
fakultetens magistergrad, disputerat två gånger, först för övnings skull, pro
exercitio, och sedan för själva graden, pro gradu. Visserligen hade han då
haft att offentligen försvara en tryckt avhandling, men han hade i de allra
flesta fall inte skrivit den själv. Dissertationerna skulle i princip vara på latin och så gott som alltid var de författade av den professor, som var præses
vid disputationen.2 Disputanden hade att leverera försvaret och därtill inte
endast bekosta tryckningen av skriften i fråga, utan också ge den författande professorn ett arvode för dennes möda.
Om inte auctor uttrycklingen har angivits är det för denna tid inte lätt
att avgöra de fall, då disputanden själv skrivit sin avhandling. Ett undantag
är rimligen de under 1700-talet vanliga topografiska dissertationerna, som
handlade om respondentens hembygd och som uppenbarligen byggde på
självsyn.
Avhandlingsförfattande var en stor del av professorernas tjänsteuppgifter och var, vid sidan av kollegieavgifter och annat, som drygade ut deras
eljest rätt magra intäkter, en del av deras bärgning. Under sin trettiosjuåriga
1
2
Cf. Carl Yngve Sahlin, »Om det akademiska disputationsväsendet med särskildt af­
seende på Upsala universitet.» Nordisk Universitets-Tidskrift 2 (1857), h. 4, s. 48–93.
I Uppsala universitetsbiblioteks samlingar är dissertationerna alltså sammanbundna i
sviter, primärt ordnade utifrån vem som är præses, inte efter innehåll eller respondent.
43
oloph bexell
professorstid hann Carl von Linné (1707–1778) författa inte mindre än 186
akademiska avhandlingar.3 Herostratiskt ryktbar i det här avseendet blev
den bekante eloquentiæ professorn Petrus Ekerman (1697–1783), en lärd
man, som oblygt kommersialiserade systemet och bjöd ut sina författartjänster till hugade disputander. Driven av ingalunda dolt begär efter penningen presiderade han under sin professorstid vid över 500 disputationer,
där han mot normaltaxan 200 daler kopparmynt snabbt och flyhänt levererade texter i allehanda ämnen. Han blev en av stadens rikaste män, som
inte bara lät uppföra det stora stenhus nedanför domkyrkan och Gustavianum som ännu bär hans namn, utan investerade också i köp av hemman
och rusthåll runt om i Upplandssocknarna.4
Dissertationerna från denna tid är många. I Uppsala universitetsbiblioteks magasin omfattar de upsaliensiska »dissarna» inte mindre än 27 hyllmeter. Tar man då i beaktande att de i regel inte omfattade mera än ett
eller ett par tryckark går det att bilda sig en uppfattning om antalet. Någon bibliografiskt sammanhållen form hade de inte heller, utan utgjorde,
var och en, närmast ett slags solitär i sitt eget universum. Det är genom
de under 1800-talet utgivna disputationsbibliografierna, som vi kan få en
överblick över beståndet. Genom ett överslag i registren där kan vi räkna
fram, att det därvid är fråga om ca 6 700 disputander, av vilka åtskilliga
således disputerat flera gånger.5
Under 1700-talet gällde för dissertationernas spridning, att, förutom de
140 exemplar som skulle utdelas gratis inom akademistaten, på nationerna etc., skulle 50 exemplar utgå som byte till systeruniversiteten i Åbo,
Lund och Greifswald.6 För boksamlare och bibliofiler kan de idag vara
eftertraktade rariteter inom något specialområde. Som bidrag till sin tids
lärda kultur har de ett förblivande intresse. Inte minst genom Ekermans
agerande kom emellertid hela disputationssystemet i vanrykte.7 Det motsvarade heller inte en förändrad tids krav.
Under 1800-talets början ökade det egenhändiga författarskapet bland
disputanderna. Universitetshistorikern Carl Frängsmyr har för det gamla
systemets sista tid noterat, att vid promotionen 1842 av 90 promovendi
ännu endast 20 hade författat sina avhandlingar själva. Det sista året efter
3
4
5
6
7
Svenska Linne-Sällskapets årsbok 1939, s. 124.
Claes Annerstedt, Upsala universitets historia, 3:2, 1719–1772. Uppsala 1914, s. 173f.
Sten Lindroth, »Petrus Ekerman.» Svenskt biografiskt lexikon 12, s. 700–704.
Nationella förteckningar finns i de alltjämt oumbärliga bibliografierna av Johan Henrik
Lidén, Catalogus disputationum, in academiis et gymnasiis Sveciæ, atque etiam a Svecis
extra patriam habitarum 1–2, sectio [1]–5, Uppsala 1778–1780 samt dess fortsättningar
av Gabriel Marklin, Catalogus disputationum in academiis Scandinaviæ et Finlandiæ
Lidenianus continuatus. 1–3. Uppsala 1820, och dens., Catalogus disputationum in academiis Sveciæ et Fenniæ habitarum Lidenianus iterum continuatus. 1–3. Uppsala 1856.
Konsistoriebeslut 28.11.1745, 21.4 och 12.5 1746 samt 24.3 1853 Annerstedt 1914,
s. 202f. Cf a.a., 3:1, s. 443f.
Cf Daniel Melanderhjelm, »Berättelse och Tankar om Academien i Upsala,» 1783, tryckt
av Claes Annerstedt, Upsala universitets historia, bihang 5, Uppsala 1913, s. 125.
44
ad acta
– några anteckningar om acta universitatis upsaliensis
gamla ordningen, 1851, var promovenderna lika många, av dem hade hela
40 skrivit sina egna dissertationer.8
Genom 1852 års universitetsstatuter stadgades att det offentliga disputationsväsendet skulle läggas om och samtidigt minska i omfattning. Den
som ville »vinna Philosophiæ-Magistergrad […] skulle sjelf författa och
utan præses offentligen försvara en academisk afhandling.» Den som ville
bli teologie, juris eller medicine doktor skulle, likaså själv utge och försvara en avhandling inom sitt ämnesfack.9 Det stadgades att avhandlingen
skulle »sednast å åttonde dagen före ventilationen anslås å dertill bestämd
plats» – det är detta vi i dag kallar ’spikning’ – och utdelas till akademiska
lärare m.fl., liksom »i nödigt antal exemplar för andra wetenskapliga behof» lämnas till universitetsbiblioteket.10 Den spikning av avhandlingarna
på universitetshusets anslagstavla, som alljämt förekommer, är inte bara
en högtidlig ceremoni, utan en markering av de vetenskapliga resultatens
offentliggörande och öppna tillgänglighet.11 Den glasruta bakom vilken dagens spikade avhandlingar hänger skymmer detta faktum.
Uppsala universitets årsskrift
I samband med disputationsväsendets omläggning väcktes vid Uppsala
universitet i det Större akademiska konsistoriet förslag om en universitetsgemensam samordning av det vetenskapliga trycket. Det skulle främja
saken om det kom till stånd en sammanhållen utgivning av avhandlingar
och specimineringsarbeten. En periodisk tidskrift borde tillskapas, utgiven
av universitetet självt, och med syftet att bringa de nyvunna vetenskapliga
resultaten till en vidare kännedom.
Efter olika utredningar och förslag yrkade filosofiprofessorn Sigurd Ribbing (1816–1899) år 1860, att universitetet i egen regi skulle starta en sådan publikationsserie. Visserligen hade redan både Vetenskapssocieteten
i Uppsala och Vetenskapsakademien i Stockholm egna acta-serier, men
dessa var inte öppna för alla forskare och heller inte för alla vetenskapsområden.12 Universitetet måste med hänsyn till sitt ändamål och syfte främja
alla vetenskapsgrenar. Ribbing föreslog
8
Carl Frängsmyr, Uppsala universitetet 1852–1916. (Uppsala universitets historia 1793–
2000. Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter. utg. av Uppsala universitet. C. Organisation och historia 87:1.) Uppsala 2010, s. 295.
9
Kongl. Maj:ts Statuter för Universiteten i Upsala och Lund. X. Academiska Lärdoms­
grader och Facultetsexamina, § 129–133. Svensk Författningssamling 1852:20.
10
Statuter, § 145.
11
SAOB:s belägg för ’spikning’ i denna akademiska betydelse, kopplad till universitetets
anslagstavla, är från 1755.
12
Större akademiska konsistoriets protokoll 29.9 1860, § 17, Consist. Mai. Prot. 1860,
A I:284, UUA, UUB.
45
oloph bexell
att Universitetet utgifver en Academisk tidskrift eller litterärt Universitetsmagasin i häften, som hvarken på bestämda tider eller till bestämdt antal per
år utkomma, utan så snart materialier till deras fyllande finnes.
Det var alltså den vetenskapliga produktionen som skulle styra den nya
publikationens utgivningsfrekvens och omfång. Material skulle varken forceras fram eller fördröjas i sin publicering. Den tilltänkta skriften skulle
vara uppdelad i olika sektioner utifrån de olika fakulteterna, »en theologisk, en juridisk, en philologisk-historisk-philosophisk, en mathematiskphysisk samt en medicinskt naturhistorisk». Den skulle innehålla inte bara
vetenskapliga uppsatser, utan också recensioner. Likaså skulle den även
vara ett publiceringsforum för »akademiskt tryck som kan vara af allmännare intresse, såsom programmer, verser o.s.v.» Vad gäller bidragen menade
Ribbing, att de skulle vara av måttligt omfång, inget fick överstiga 7–8
tryckark à 16 sidor.
En kommitté tillsattes. Jämte Ribbing bestod den av historikern F. F.
Carlson (1811–1887), teologen A.F. Beckman (1812–1894), litteraturvetaren
C. V. Böttiger (1807–1878), medicinaren Per Hedenius (1828–1896), juristen
Knut Olivecrona (1817–1905) och botanisten J. E. Areschoug (1811–1887).
Den arbetade snabbt och lade i november samma år fram det slutliga
förslaget om startandet av Upsala universitets årsskrift (UUÅ) med olika
sektioner: teologi, rätts- och statsvetenskap, medicin, filosofi, språkvetenskaper och historiska vetenskaper samt matematik och naturvetenskap.13
Kommitténs sammansättning speglade universitets bredd. Årsskriften
skulle utkomma i det som kallades tvångsfria häften och utan bestämt
omfång. Att ingå i den nya årsskriftens redaktion utsågs de nyss nämnda
professorerna Carlson, Ribbing och Böttiger samt två naturvetare, kirurgen
Carl Mesterton (1826–1889) och fysikern Anders Ångström (1813–1879).
Styrgruppen benämndes således »redaktion», ett begrepp som alltjämt bibehållits för det organ inom universitetet, som idag har det samordnade
ansvaret för dess vetenskapliga publikationsverksamhet. Snart tillsattes
särskilda redaktionskommittéer för varje sektion, som skulle granska och
till publicering anta de manuskript som sändes in. Med en sådan organisation fick man ett transparent system med vederhäftig kompetens som tog
det vetenskapliga ansvaret för vad som trycktes. Denna genomtänkta och
sammanhållna akademiska publikationsverksamhet blev den första i sitt
slag i vårt land.
Det gick raskt undan. Vid det Större akademiska konsistoriets sammanträde i september 1861 anmäldes, att ett första, fullständigt band av
13
Större akademiska konsistoriets protokoll 21.11 1860, § 50, Consist. Mai. Prot. 1860,
A I:284, UUA, UUB.
46
ad acta
– några anteckningar om acta universitatis upsaliensis
årsskriften med fem häften var färdigt och skulle komma från trycket »i
nästkommande vecka».14
Årsskriftens första årgång innehöll vetenskapliga studier av skilda slag,
inte minst föreläsningar och specimineringsskrifter. Sist fanns inbjudningsskriften till det högtidliga »rektorsombytet» samt universitets årsredogörelse. Den första gradualavhandling som publicerades i årsskriften
efter detta nya system handlade Om den hvita blodcellen och var författad
Frithiof Holmgren (1831–1897), som några få år senare blev professor i fysiologi.
Den styva sektionsindelning som präglade årsskriftens disposition och det
växande antalet publikationer gjorde emellertid den valda utgivningsmodellen alltmer otymplig och svårhanterlig. Också tekniskt-bibliografiskt
var den krånglig med sina komplicerade seriebenämningar. När t.ex. professorn i klassisk fornkunskap Sam Wide (1861–1918) år 1913 gav ut sin lilla
studie Ett forngrekiskt inskriftsfynd i Uppsala skulle denna, om man skulle
vara bibliografiskt fullständig, definieras som »Språkvetenskapliga sällskapets i Uppsala förhandlingar Jan. 1910–Dec. 1912. Uppsala universitets årsskrift 1913. Band 1. Filosofi, språkvetenskap och historiska vetenskaper 5.
Bilaga A.» De utgivna publikationerna kom trots höga ambitioner föga till
sin rätt, utan publicerades minst sagt undanskymt. I universitetsbibliotekets bytesverksamhet innebar den bandvis sammanhållna årsskriften, att
de däri ingående skrifterna kunde få vänta länge innan bandet var komplett
och distributionen ut i världen kunde genomföras. Författarna fick vänta
in varandra. Det främjade inte den snabba spridningen av de vetenskapliga
resultaten, som författaren önskade och var betjänt av.
På förslag av förste bibliotekarien Axel Nelson (1880–1962), chef för bibliotekets handskriftsavdelning, övergavs fr.o.m. 1935 årsskriftens indelning
efter fakulteter och sektioner.15 Utgivningen gick därefter vidare på så sätt,
att skrifterna fogades till varandra i den ordning de utgavs och med endast ett löpande serienummer inom årgången. De år då många publikationer utgavs kunde utgivningen delas upp i två halvband med genomgående
numrering. Men skrifterna var tematiskt blandade om varandra och gav
ingen överblick över ämnesutvecklingen inom fakulteter eller discipliner.
Spridningen hade alltjämt en långsam start. Det hela gav ett både disparat
och ålderdomligt intryck i ett allt mera specialiserat universitet.
I årsskriften trycktes endast ett fåtal doktorsavhandlingar; syftet var
främst att underlätta för de akademiska lärarna att få sina alster tryckta
och spridda. Doktorsavhandlingar kom i realiteten att ingå däri, endast
14
Större akademiska konsistoriets protokoll 23.9 1861, § 47. Consist. Mai. Prot. 1861,
A I:285, UUA, UUB.
15
UUÅ:s protokoll 15.11 1934, § 3. Protokollsbok Uppsala universitets årsskriftskommittés sammanträden 1923–vt 1939. AUUA, UUB.
47
oloph bexell
med ämnesprofessorns tillstyrkan utifrån höga kvalitetskrav och i realiteten blott om det var fråga om en avhandling som skulle (eller borde)
resultera i s.k. docentbetyg. Eftersom disputanden själv bekostade tryckningen av sin avhandling bestämde också denne vilken upplaga den skulle
tryckas i. Universitetskanslern hade dock bestämt att 330 exemplar skulle
överlämnas till universitetsbiblioteket som skulle sända erforderligt antal
av dem till kanslern, till akademiska lärare m.fl. och använda dem inom sin
bytesverksamhet. Vad som därutöver tryckts stod till författarens fria förfogande. För en bok som inte var en avhandling var den normala upplagan
900 exemplar, varav ca 400 ingick i universitetsbibliotekets alltmer omfattande bytesverksamhet och författaren fick 50 friexemplar. Den upplaga
som försåldes genom bokhandeln uppgick därmed till ca 450 exemplar.16
Acta Universitatis Upsaliensis
Tanken med en för universitetet gemensam årsskrift i den form den fått,
framstod alltjämt som föråldrad. Vid årsskriftsredaktionens sammanträde
i november 1959 förelåg från överbibliotekarien Tönnes Kleberg (1904–
1984) en PM med förslag till omläggning av universitets skriftutgivning.
Det lämpliga vore nu att avskaffa årsskriftserien med dess årsvisa periodicitet och istället »under den gemensamma rubriken Acta Universitatis
Upsaliensis utgiva ett antal fristående serier (t.ex. Acta theologica Upsaliensis, Uppsala studies in philosophy, Études romanes d’Upsal, Uppsala English
studies etc) numrerade var och en för sig.»17
Det latinska samlingsnamnet var inte nytt. Redan 1933 hade en av ledamöterna i årsskriftsredaktionen, professorn i romanska språk Johan Melander (1878–1947), påpekat att ordet ’årsskrift’ var ett för utlänningar så
obegripligt ord, att bokseriens titel borde kompletteras med en mera upplysande översättning »till latin eller annat språk». Han föreslog frasen Acta
Universitatis regia Upsaliensis och knöt därmed an till universitetsbibliotekets ett drygt decennium tidigare grundade serie Acta Bibliothecæ R. Universitatis Upsaliensis. Namnfrågan var inte oviktig och årsskriftens sekreterare, professorn i dogmatik Arvid Runestam (1887–1962), fick i uppdrag
att i ärendet samråda med överbibliotekarien Anders Grape (1880–1959)
och den bibliografiskt förfarne Axel Nelson.18 Det förslag han återkom
med var emellertid på franska, Recueil de travaux publié par l’Université
d’Uppsala. Detta blev från 1935 den efterfrågade, internationellt gångbara
16
Kommitténs för Uppsala universitets årsskrift protokoll 29.2 1960, § 4 Protokollsbok
för UUÅ 1951–65. AUUA, UUB. Kanslers föreskrift 30.6 1958.
17
Kommitténs för Uppsala universitets årsskrift protokoll 18.11 1959, § 12. Protokollsbok
för UUÅ 1951–65. AUUA, UUB.
18
UUÅ:s protokoll 19.12 1933, § 6. Protokollsbok Uppsala universitets årsskriftskommittés sammanträden 1923–vt 1939. AUUA, UUB.
48
ad acta
– några anteckningar om acta universitatis upsaliensis
undertiteln till Uppsala universitets årsskrift.19 År 1950 föreslog professorn i
latin Josef Svennung (1895–1985) att denna skulle ersättas med orden Acta
Universitatis Upsaliensis (AUU). Så blev det.20 Det 1933 föreslagna namnet,
som 1950 något förenklats och blivit årsskriftens undertitel, blev alltså från
1961, i enlighet med Klebergs förslag, den omvandlade skriftseriens övergripande namn. Det nya Acta-namnet blev också mera praktiskt hanterligt,
eftersom det i vårt dagliga svenska tal enkelt kunde förkortas just till detta
enda, för alla lättuttalade ord. Sambandet mellan årsskriften och Acta Universitatis Upsaliensis markerades tydligt genom denna namnkontinuitet.
Kommittén fattade omedelbart ett principbeslut i den föreslagna riktningen; den odifferentierade årgångsvisa serien skulle ersättas med en enda
huvudserie och ett öppet antal ämnesvisa specialserier. För det kommande
året, årsskriftens etthundrade årgång, skulle man fullfölja utgivningen och
avsluta den stora serien med ett sammanfattande register. Detta skulle bli
ett oundgängligt hjälpmedel för den som vill skaffa sig en överblick över
och ingång till årsskriften; registret utkom 1964. Det uppdrogs åt redaktionskommitténs ordförande civilrättsprofessorn Phillips Hult (1895–1960)
att informera Större akademiska konsistoriet om förändringen och likaså
hålla en öppen sammankomst för alla som var intresserade av saken. 21
När årsskriftsredaktionen tog upp ärendet vid sitt påföljande sammanträde inleddes detta med en parentation. Hult, som varit ordförande sedan
1949, hade under mellantiden avlidit. Hans efterträdare blev professorn i
slaviska språk Gunnar Gunnarsson (1899–1987). Tillsammans med redaktionens för saken mycket engagerade sekreterare under nära 40 år, professorn i dogmatik Hjalmar Lindroth (1893–1979), stod han i ledningen när
projektet sjösattes.22 Liksom årsskriften varit det, blev Acta-serien i hög
grad Lindroths skötebarn. Den protokollsvit med dennes finstilta piktur,
som finns i UUÅ:s och AUU:s gemensamma arkiv är präglad av omsorg,
precision och stor utförlighet. Han fortsatte sitt uppdrag även som emeritus
och upprättande, då han 1977 lämnade detta, den utförliga »PM angående
intagande i Acta Universitatis Upsaliensis av arbeten, dessas tryckning och
utgivande med därtill hörande upplysningar», som sedan dess i alla senare
19
ÅUU:s protokoll 15.11 1934, § 2. Protokollsbok vid Uppsala universitets årsskriftskommittés sammanträden 1923–vt 1939. AUUA, UUB. I protokollet anges dock namnet
såsom Recueil de mémoires publié par l’Université d’Uppsala, varvid ordet mémoires i
efterhand är överstruket med blyerts och ersatt med travaux.
20
UUÅ:s protokoll 8.2 1950, § 10. Protokoll vid Uppsala universitets årsskriftskommittés
sammanträden ht 1939–vt 1950. AUUA, UUB. Man arbetade med stor nogrannhet.
I anslutning till beslutet tillsattes en kommitté bestående av Anders Grape och årsskriftsredaktionen att biträda den återigen konsulterade Axel Nelsson för att fastställa
den typografiska formen för namntillägget.
21
Kommitténs för Uppsala universitets årsskrift protokoll 18.11 1959, § 12. Protokollsbok
för UUÅ 1951–65. AUUA, UUB. Cf Lindroth (nedan not 24) 1964/1965, s. 251/39
22
Lindroth var UUÅ:s och AUU:s sekreterare 1938–1977.
49
oloph bexell
arbetsordningar betraktats som AUU:s »grundläggande bestämmelser».23
Lindroth utav också det hundraårsregister som efterlysts, med en därtill
fogad historik.24 Efter AUU:s första decennium utgav han ett register också
till denna nya serie.25
Nu konkretiserade årsskriftens redaktion sina idéer i en skrivelse till
konsistoriet. I AUU avsågs ingå »dels vetenskapliga arbeten av universitets
lärare och tjänstemän, dels [av] forskare med anknytning till universitetet,
dels skrifter av universitetsadministrativt och universitetshistoriskt innehåll. Doktorsavhandlingar, vilkas författare så önska och som äro av sådan
kvalitet, att vederbörande ämnesrepresentant funnit dem lämpliga, kunna
införas i AUU. […] Till universitetet knuten vetenskaplig periodisk publikation kan även ingå i AUU.» Tanken var således att AUU i första hand
skulle vara ett publiceringsforum för seniora forskare. Endast särskilt kvalificerade doktorsavhandlingar kunde efter beslut av ämnesföreträdaren tas
med i serien. Tanken på de periodiska publikationerna är uppenbarligen
en utsträckt hand till de vetenskapliga föreningsserier, som existerade vid
sidan av årsskriften. De skulle utan att bryta sin kontinuitetsmarkerande
serie av bandnummer fogas in i AUU:s sammanhang.26
Redaktionen skulle inhämta synpunkter från fakulteter och sektioner,
därefter komma överens med ämnesföreträdarna och sedan fatta beslut
om de ämnesorienterade specialserier som skulle startas. Därutöver skulle
också en universitetshistorisk serie finna sin form. AUU:s redaktion hade
en central roll. Dit skulle ämnesföreträdarna föreslå doktorsavhandlingar
till utgivning. Det yttersta ansvaret skulle från början alltså inte ligga hos
ämnesföreträdaren, utan hos AUU:s redaktion. Det var länge Acta-redaktionen som på hemställan från en serieredaktör, benämnd editor, fattade
det formella beslutet om vilka skrifter som skulle utges och som upprättade de ekonomiskt bindande kontrakten.27
Vad gäller specialserierna med den ursprungliga samlingsbenämningen
Abstracts of Uppsala Dissertations, numera Digital comprehensive summa23
PM 10.6 1976.
Hjalmar Lindroth, Uppsala universitets årsskrift 1861–1960. Hundraårsregister med historik. Uppsala 1964. Redan 1957 hade professor Josef Svennung i en skrivelse till UUÅredaktionen påpekat behovet av ett sådant register, varvid vid sammanträdet upplystes
om att den tidigare överbibliotekarien Grape arbetade med ett sådant. UUÅ:s protokoll
25.10 1957, § 8. AUU:s arkiv, UUB. Lindroths däri ingående historik utkom 1965 som
separattryck, Uppsala universitets årsskrift 1861–1960. En blick på de första hundra åren
av dess tillvaro. (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C.
Organisation och historia 9.)
25
Hjalmar Lindroth, Acta Universitatis Upsaliensis. AUU 1961–1970. Tioårsregister med
inledande historiska notiser och praktiska anvisningar. (Acta Universitatis Upsaliensis.
Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisation och historia 24.) Uppsala 1971.
26
Kommitténs för Uppsala universitets årsskrift protokoll 29.2 1960, § 4 Protokollsbok
för UUÅ 1951–65. AUUA, UUB.
27
Kommitténs för Uppsala universitets årsskrift protokoll 29.2 1960, § 4 Protokollsbok
för UUÅ 1951–65. AUUA, UUB.
24
50
ad acta
– några anteckningar om acta universitatis upsaliensis
ries of Uppsala dissertations, kopplade till olika fakulteter, blev resp. dekanus självskriven editor.
Den administrativa skillnaden mellan UUÅ och AUU var alltså att en
ny redaktionell nivå tillkommit. En editor hade nu det reella ansvaret för
utgivningen i sitt ämnes specialserie. För årsskriften hade detta vilat på
redaktionen. Vad gäller de ämnesanknutna serierna var i princip ämnesprofessorn editor; fanns flera professorer i ett ämne hade de uppdraget gemensamt.
Digniteten för specialserien Skrifter rörande Uppsala universitet markerades genom att rektor där var självskriven editor.28 Denne hade och har där
alltjämt en från Acta-redaktionen helt självständig ställning och är ensam
beslutande om vilka skrifter som utges; universitetsseriens tryckningskostnader bestrids därvid inte heller av AUU:s medel. Denna serie har en rad
underserier, och i en av dem publiceras t.ex. inbjudningsskrifterna till universitets högtidligheter. Det är i dess underserie C, ägnad universitetets
organisation och historia, som den lärdomshistoriskt viktiga utgivningen
av 1600-talets konsistorieprotokoll publicerats, ett mastodontarbete som
omfattar över 8 700 sidor i 22 band. Det är också där, som den nya sviten
av Uppsala universitets historia är under utgivande, något av ett flaggskepp
i Acta-serien.29
Hur skulle alla de nya serieskrifterna distribueras? Redaktionen konstaterade att universitetet självt blev förläggare av de skrifter som skulle utges i
AUU, förutom doktorsavhandlingarna. För dessa hade doktoranden ensam
det ekonomiska ansvaret. För att ge böckerna spridning träffades ett avtal
med Almqvist & Wiksells bokförlag, som åtog sig att distribuera samtliga
specialserier.
Det var ursprungligen redaktionen som fastställde de antagna skrifternas
upplaga. Avhandlingarnas användning i universitetsbibliotekets bytesverksamhet skulle ske till priset av s.k. fortsättningstryck. Bytesupplagan fastställdes till ca 250 exemplar. En universitetsinstitution kunde under samma förutsättningar bekosta önskat antal exemplar som fortsättningstryck,
om man önskade en större upplaga för sina egna ändamål. Det förutsattes
att de flesta skrifter som trycktes i Acta och som inte var doktorsavhandlingar, skulle vara finansierade genom forskningsrådsanslag. För doktorsav28
Under 1990-talet delegerades uppdraget att vara denna series editor. Universitets rektor
Bo Sundqvist uppdrog då åt den dåv. ordföranden i AUU:s redaktionskommitté, professor Lennart Elmevik, att ansvara för dess utgivning.
29
Uppsala universitet. Akademiska konsistoriets protokoll utg. av Hans Sallander. 1–22
(Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisation
och historia 18:1–22.) Uppsala 1968–1977. I den nya universitetshistoriken har hittills
utkommit Carl Frängsmyr, Uppsala universitets historia 1793–2000. 2:1–2. Uppsala universitet 1852–1916. (Acta Universitatis Upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala universitet. C. Organisation och historia 87:1–2.) Uppsala 2010.
51
oloph bexell
handlingar gällde den vanliga regeln att doktoranden personligen stod för
de kostnader som inte täcktes av statsanslag. Vad gäller den typografiska
utstyrseln ville man inte binda hela AUU-systemet vid en enda form, ut­
över hur serienamnen skulle anges. Inom varje specialserie var likformighet endast en rekommendation.30
Efter remiss till fakulteterna – som alla tillstyrkte det framlagda förslaget – godkände Större akademiska konsistoriet omläggningen vid sitt
sammanträde i november 1960.31 Det skulle dock dröja ända till 1964 innan
det sattes definitiv punkt för det sekellånga årsskriftsprojektet. Då utkom,
med fyra års fördröjning, universitetets årsredogörelse för läsåret 1959–1960,
som avgavs av rektor och som av hävd hade avslutat den aktuella årgången.32 Denna sed ville man inte bryta och först härefter var det möjligt att
upprätta och trycka innehållsförteckningen för det sista årets båda årsskriftsband.
Huvudserie med specialserier
Vid sitt oktobersammanträde 1960 uppträdde årsskriftsredaktionen för
första gången »i dess egenskap av den centrala redaktionen för Acta Universitatis Upsaliensis». Då anmäldes »följande underserier resp. vetenskapliga
specialserier att ingå i nämnda Acta»:
I. Skrifter rörande universitetet
II. Figura Nova Series
III. Studia Graeca Upsaliensia
IV. Studia Juridica Upsaliensia
V. Studia Slavica Upsaliensia
VI. Laokoon. Swedish Studies in Aesthetics
VII. Språkvetenskapliga sällskapets förhandlingar
VIII. Teologiska föreningens i Uppsala förhandlingar
IX. Studia Romanica Upsaliensia
X. Studia Latina Upsaliensia.
AUU var nu verklighet. Inom serierna II–VI anmäldes redan en eller två
titlar för utgivning. Den slavistiska serien passade på att som sitt första
nummer publicera festskriften Studia Slavica Gunnaro Gunnarsson sexa30
Kommitténs för Uppsala universitets årsskrift protokoll 29.2 1960, § 4 Protokollsbok
för UUÅ 1951–65. AUUA, UUB.
31
Större akad. konsistoriets protokoll 11.5 1960, § 19, 12.11 1960, § 12, , Kansliets arkiv
I:409, UUA, UUB.
32
Kungl. Universitets i Uppsala redogörelse för det akademiska året 1959–1960 avgiven av
universitets rektor. (Uppsala universitets årsskrift 1960, band 2:13.) Uppsala 1964. Den
utdragna utgivningen av Uppsala universitets matrikel 1595–1817 1–4, som startade
inom årsskriften 1900 blev därmed delad. Det stora registret, tryckt 1971, blev en del
av Acta-serien.
52
ad acta
– några anteckningar om acta universitatis upsaliensis
genario dedicata, således tillägnad Acta-redaktionens ordförande. När nu
festföremålet var serieredaktör antecknades till protokollet att docenten
i slaviska språk Józef Trypućko (1910–1983) i detta fall haft det redaktionella ansvaret. Sådant okonventionellt hemlighetsmakeri kan alltjämt
nu och då förekomma inom AUU, när det gäller att med en överraskning
festskriftsgratulera en serieredaktör. Av protokollet framgår att de första
gradualavhandlingar som publicerades i AUU var Gustav H. Karlssons
(1909–1995) Idéologie et cérémonial dans l’épistolographie byzantine, i den
grekiska specialserien, och Sten Gagnérs Studien zur Ideengeschichte der
Gesetzgebung i den juridiska. Karlsson blev sedermera professor i byzantinistik i Berlin och Gagnér i rättshistoria i München. Deras avhandlingar
hade vid sammanträdet redan utkommit.33 Dessa var båda av mycket hög
kvalitet, men ett nytänkande med den nya Acta-serien var nu, att den
skulle bli ett samlat forum för alla doktorsavhandlingar, vars författare så
önskade och där ämnesprofessorn funnit att inga rimliga kvalitetsmässiga
krav lade hinder i vägen.
Specialseriernas antal ökade snabbt. I januari 1961 anmäldes Studia
Scandinavica Upsaliensia. Namnet var dock så allmänt hållet och föga
innehållsorienterande, att det inte är förvånande att det efter någon månad
ändrades till Studia Philologiæ Scandinavica Upsaliensia. Vid samma sammanträde förelåg skrivelser från naturvetenskapliga och medicinska fakulteterna, där man ville upprätta var sin serie som skulle innehålla vad som
kallades »sammanfattningsavhandlingar».34 Acta-serierna skulle givetvis
inte bara stå öppna för monografier.
Ett inte alldeles enkelt ärende uppkom när professorn i religionshistoria
vid den humanistiska fakulteten Carl-Martin Edsman (1911–2010) önskade
starta en specialserie med titeln Religio. Årsskriftsredaktionen menade
emellertid, att denna benämning var alldeles för allmän och obestämd. Eftersom det därtill fanns två professurer i ämnet – en vid teologiska och en
vid humanistiska fakulteten – borde synpunkter från den teologiska fakultetens ämnesföreträdare Geo Widengren (1907–1996) inhämtas. Kontakterna mellan de båda kollegerna var emellertid inte synnerligen täta, varför
årsskriftsredaktionens sekreterare Hjalmar Lindroth åtog sig att sätta sig
i förbindelse med Widengren.35 Överläggningarna resulterade 1961 i den
fakultetsövergripande serien Historia religionum, med båda professorerna
som editores. Namnet anknöt tydligt till ämnesbenämningen.
33
Kommitténs för Uppsala universitets årsskrift protokoll 18.10 1960, § 7. Protokollsbok
för UUÅ 1951–65. AUUA, UUB.
34
Kommitténs för Uppsala universitets årsskrift protokoll 27.1 1961, § 11. Protokollsbok
för UUÅ 1951–65. AUUA, UUB.
35
Kommitténs för Uppsala universitets årsskrift protokoll 27.1 1961, § 14, 27.2 1961, § 6.
Protokllsbok för UUÅ 1951–65. AUUA, UUB.
53
oloph bexell
Grundidén med en huvudserie Acta Universitatis Upsaliensis och därunder
ett antal specialserier var, att denna på ett dynamiskt sätt kunde spegla
universitets bredd och utveckling och ordnas efter skilda behov i olika
tider. Efter tio år hade antalet specialserier vuxit från det ursprungliga
tio till 36; när detta skrivs är – som listan på Actas hemsida visar – siffran
72 (vartill kommer ytterligare 27 serier, som är formellt avslutande). Huvuddelen av dem har ett latinskt namn innehållande forskningsdiscplinens
namn jämte orden Studia och Upsaliensia, t.ex. Studia oeconomica Upsaliensia eller Studia sociologica Upsaliensia. Andra har samma systern, fast i
i engelsk översättning: Uppsala studies, t.ex. Uppsala studies in history of
ideas eller Uppsala women’s studies. Några få har alldeles egna namn, t.ex.
antikvetarnas och konstvetarnas Boreas resp. Figura med en engelsk undertitel. I konstvetenskapen är därtill serien Arcus sacra just under inrättande.
Redan 1921 hade, som ovan nämnts, universitetsbiblioteket startat en
egen skriftserie, självständig från universitets årsskrift, Acta Bibliothecæ R.
Universitatis Upsaliensis, i vilken den nu föreliggande festskriften till dess
chef Ulf Göranson ingår. För denna serie är överbibliotekarien editor. Från
1985 är den infogad som en underserie inom Acta Universitatis Upsaliensis.
Liksom forskarämnen kan byta namn eller ändra inriktning kan också
serierna göra så. Ett exempel på detta är när det inom Lindroths eget ämne,
Studia doctrinæ Christianæ Upsaliensia, 1992 bytte både namn och titelspråk till Uppsala studies in faiths and ideolgies.36 Att det gamla dogmatikämnet hade ersatts av ’tros- och livsåskådningsvetenskap’ fick nu genomslag också i Acta-sammanhang.
AUU är idag ett internationellt välrenommerat varumärke med försäljning över hela världen. Att så är fallet kom till uttryck 1998 genom en
förfrågan från Donnerska institutet i Åbo om det vore möjligt att till Acta
»anknyta» detta instituts serie Scripta Instituti Donnerani Aboense. Man ville med detta arrangemang, att universitetsbiblioteket i Uppsala skulle sköta distributionen, medan produktionen skulle ske i Åbo. Framställningen
från Finland var givetvis ett gott betyg för verksamheten här, men ändå nog
mest förbryllande för den upsaliensiska redaktionskommittén, som, föga
förvånande, avslog framställan.37 När man inom den teologiska fakulteten
1956–57 i ämnet praktisk teologi ville starta en för Uppsala och Lund gemensam avhandlingsserie, fick detta givetvis ske vid sidan av de universitetsutgivningar som fanns på ömse håll. Man fick dock först förhandla sig
36
37
AUU protokoll 1.6 1992, § 4. AUUA, UUB.
Peter Schalk t. Lennart Elmevik/AUU 8.4 1998. AUU:s protokoll 7.12. 1998, § 7. AUUA,
UUB. Schalk var professor i religionshistoria vid humanistiska fakulteten i Uppsala och
Donnerska institutets vice ordförande. Redan tidigare hade AUU:s redaktion beslutat
att dubbelutgivning med annat förlag ej skulle ske. AUU:s protokoll 26.5 1986, § 8,
AUUA, UUB. Det hade ibland förekommit att en delupplaga av en Acta-skrift tryckts
med särskilt omslag för utgivning och spridning av kommersiellt förlag. Också parallellutgivning med andra serier hade förekommit och så kan fortfarande ske.
54
ad acta
– några anteckningar om acta universitatis upsaliensis
fram till en överenskommelse mellan de båda universitetsbiblioteken om
hur bytesexemplaren skulle distribueras.38
Böcker är till för att spridas. För att underlätta den internationella spridningen av Acta-böckerna stadgades dock inte förrän på 1980-talet, att en
skrift, som inte var skriven på engelska, tyska eller franska skulle ha en
sammanfattning på något av dessa språk.39
Almqvist & Wiksells bokförlag genomgick runt 1990 stora förändringar
med flera ägarbyten och det gamla avtalet kom inte att vara fungerande för
Acta. AUU blev universitets publikationsförlag. Sedan 1996 bedriver professor Lennart Elmevik och f. överbibliotekarien Thomas Tottie på rektors
uppdrag projektet University Publications from Uppsala (UPU). Efter en
försöksverksamhet pågått sedan hösten 1997 ingicks 2000 ett avtal mellan Acta–redaktionen och universitetsbiblioteket, varvid lagerföringen och
den reguljära försäljningen av Acta-skrifterna skall ske genom universitetsbiblioteket.40 En bred och välfungerande, internetbaserad försäljningsorganisation har byggts upp med Thomas Tottie som verkställande ledamot
och civilekonomen Anders Malmgren som ansvarig för utvecklingsverksamhet och löpande försäljning. Försäljningsorganisationen har sedan 1998
sålt nära 50 000 böcker till kunder i ca 20 länder. Denna merkantila sida
av AUU:s verksamhet är ett viktigt kapitel för sig, som dock här inte är
platsen att skriva.
Acta – en spegling av universitetet
Av dessa översiktliga anteckningar till Acta-seriens historia har vi alltså
kunnat se hur det finns en kontinuitet i universitets utgivning av vetenskapligt tryck som sträcker sig tillbaka till 1861, då Uppsala universitets
38
Sedan Åke Andrén (1917–2007) tillträtt som professor i praktisk teologi i Uppsala 1954
ville han och kollegan Sven Kjöllerström (1901–1981) i Lund genom en ny, för Uppsala
och Lund gemensam avhandlingsserie markera sitt förhållandevis lilla forskningsämnes nationella samarbete. Formellt fristående från universiteten, fick den utkomma på
ett kommersiellt bokförlag. Det första numret i serien Bibliotheca Theologiae Practicae
blev sederm. universitetskanslern Carl-Gustaf Andréns doktorsavhandling 1957. Denne
hade tidigare en tid varit anställd på Gleerups bokförlag, där serien skulle utges. Med
denna kompetens fick Andrén nu fria händer att själv, tillsammans med en förlagsredaktör, lägga upp riktlinjerna för seriens format, layout, typsnitt etc. (Jag tackar prof. C.-G.
Andrén för denna upplysning.) Denna avhandlingsserie har till det yttre kommit att
utmärka sig för sina – till skillnad från de flesta andra vetenskapliga skriftserier – utifrån
bokens innehåll individuellt utformade, grafiskt och konstnärligt tilltalande omslag. En
liknande nationell serie tillkom tio år senare för de båda exegetiska ämnena, Coniectanea Biblica, med två underserier.
39
AUU:s protokoll 26.5 1986, § 16. AUUA, UUB.
40
»Avtal rörande lagring, marknadsföring och försäljning av publikationer i Acta Universitatis Upsaliensis» 7.6 2000. AUUA, UUB.
55
oloph bexell
årsskrift tillkom.41 En ny tids förändrade förutsättningar hundra år senare
påfordrade en omläggning av utgivningsorganisationen och Acta Universitatis Upsaliensis tog form. Någon förändring var gäller utgivningens lednings- och administrationsorgan var inte aktuell, och också genom att den
äldre årsskriftens latinska undertitel blev den nya seriens namn, markerades sambandet.
Redaktionskommittén är tillsatt av rektor och består av företrädare för
fakulteter och sektioner samt överbibliotekarien. Varje serie inom AUU
har sin editor, som är självskriven eller utses av den institution, vars verk
publiceras i serien. Ledningen är alltså en exponent för de kollegiala styrelseformer som präglar universitetet. Den löpande utgivningsverksamheten
inom AUU:s tryckta och digitala serier leds av chefen för produktion inom
universitetsbibliotekets digitala publiceringsenhet. 42
Genom den smidiga och lätt överblickbara struktur som Acta Universitatis Upsaliensis fått, har specialserierna blivit en spegling av universitetet
organiska liv, där forskningsdiscipliner lever, utvecklas och omformas. Sådant är naturligt i en levande vetenskaplig miljö. Genom den framtidsorienterade konstruktion, som man skapade kan huvudserien bestå över tid,
medan specialserier, allt efter behoven skapas och växa till, eller ibland avslutas och blir ersatta med nya. På så sätt fullgör AUU sitt syfte, att genom
framställning av verk, såväl i tryckt som digital form, bidra till att sprida
vetenskapliga forskningsresultat från Uppsala universitet.
41
När Hjalmar Lindroth 1965 gav ut sin i not 24 omnämnda historik över UUÅ talar han
redan i boktiteln programmatiskt om årsskriftens »första» hundra år. Det han där, med
sin precision i uttryckssättet, i förordet kallar »universitets skriftserie» hade endast bytt
namn. Dess utgivning gick vidare under nya former; cf op.cit. s. 39.
42
Arbetsordning för Acta Universitatis Upsaliensis (AUU) 26.11 2003.
56
Carolina Rediviva – eller på spaning efter
en forskarmiljö som flytt
Sven-Erik Brodd
I
sina memoarer tar litteraturprofessorn Ture Stenström upp en konflikt mellan framför allt seniora forskare å ena sidan och den dåvarande
överbibliotekarien och studentkåren å den andra om hur universitetsbibliotekets Carolina Rediviva skulle användas. Detta var vid mitten av
1980-­talet. Stenström beskriver vad som han närmast anser vara en avveckling av Carolina som forskningsbibliotek och avslutar: ”Vi kan bara
hoppas, att biblioteket under sin nye chef professor Ulf Göranson kommer
att gjuta nytt liv i de gamla läglarna, ge liv år epitetet ’rediviva’ och återskänka huset något av dess forna glans- och jubeldagar.”1 Göranson tillträdde 1996 och memoarerna utkom 2004 så man kan gott säga att Ture
Stenström formulerat en ”cliffhanger”, där fortsättning borde följa i nästa
avsnitt. Utan att vilja eller kunna avslöja slutet på historien finns det kanske
skäl att reflektera något kring vad det kan handla om. Stenström skriver:
”Den epok är för länge sedan förbi, då forskarna dominerade bibliotekets
vardag och då kursläsande studenter var ett undantag i läsesalarna. Med
datoriseringen har ett nytt kommunikationssystem tillkommit som på gott
och ont revolutionerat forskningens vardag. Utan tvivel är förändring och
förnyelse nödvändiga. Men lika säkert är, att Carolina som arbetsplats var
både lugnare och charmfullare i äldre dagar. Carolina Rediviva gjorde förr
i världen skäl för sin grekiska devis, biblioteket var då onekligen en ’själens
läkestuga’. Forskande lärare och doktorander uppehöll i skön samfällighet
sina dagliga och stimulerande kontakter mellan forskarborden och tvärs
över ämnesgränserna. […] Med universitetets expansion förändrades allt
detta. Många lärare och doktorander flyttade ut till sina tjänsterum på
institutionerna, in vällde i stället horder av kursläsande studenter.”2
Ansatspunkten, som kommer att märkas, är humaniora i vid och precis
mening och föremålet för någon reflexion som följer heter Carolina. Under
alltsammans kan man nog konstatera att det handlar om forskarmiljö, inte
forskningsmiljö, d.v.s. om den enskilde forskarens sätt och möjligheter att
genomföra sitt arbete i en krets av likasinnade.
1
2
Stenström, Thure, I alma maters tjänst. En uppsalaprofessor ser tillbaka, Stockholm
2004, 411
Ibid., 410
57
sven-erik brodd
Vad Ture Stenström beskriver är sammanbrottet av en produktiv forskarmiljö för humanister och jag tänkte därför att vittnesbörd om Carolinas
betydelse som sådan skulle kunna återfinnas lite varstans i memoarlitteratur och biografier. Så blev det emellertid inte men där Carolina Rediviva
hågkoms är det så positivt att jag först måste återge ett citat ur en artikel av
Folke Isaksson i Morgon-Tidningen valborgsmässoaftonen 1952 med titeln
”Uppsalamyten”.3 Isaksson är inte nådig, reagerar mot ett ”intellektuellt
damm” och skriver: ”Det inandas till exempel gärna på Carolina Rediviva,
universitetsbiblioteket, som är en plats där tiden i det närmaste har upphävts och där människorna som bläddrar i böckerna då och då försvinner
mellan bladen.”4 Så kunde alltså Carolina också upplevas, men med detta
memento lämnar vi all sådan kritik därhän.
Ett stöd för Ture Stenströms beskrivning finner vi i biskopen Arne
Palmqvist memoarer där han skildrar sin tid som docent och forskare i
slutet av 1950-talet och början av 1960-talet, så här: ”Carolina erbjöd en
god forskarmiljö, och inte minst när vi, som delade forskarrum där, erhöll
en ovärderlig service. Närheten till Carolina, de utmärkta arbetsförhållandena där och kontakten med forskare inom skilda discipliner, som livet på
Carolina gav, stärkte engagemanget för forskning.”5 Notera att han nämner
”forskarrum”, visserligen delat men ändå ett förebådande av den tid då
tjänsterummen kommer in i bilden. Mer om det nedan.
Så sent som 2012 berättar Bo Westas i www.skolbibliotek.se, Sveriges re­
gionala skolbiblioteksföreningars nättidning, om hur Carolina Rediviva för
honom är ett slags förebild för ett fungerande skolbibliotek: ”Mitt biblioteksminne? I mitt minne finns ett bibliotek som står ut framför alla andra:
Carolina Rediviva. Jag har upplevt några av de bästa stunderna i mitt liv
på Carolina. När du suttit timme efter timme i en tyst läsesal och arbetat
med en text, och så plötsligt, insikten! Den Lidnerska knäppen är bättre
än sex. Och så går du ut i fikarummet och där sitter dom, alla professorer.
Och jag har aldrig förr eller senare varit i en miljö där professorerna har
varit så öppna och villiga att diskutera med studenter. Biblioteket är en
demokratisk miljö.”6
Det finns två begrepp som Palmqvist nämner och som kommer att återkomma vad gäller utvecklingen av vad som skulle återupplivas, nämligen
”forskarmiljö” och ”service”. Man skulle då kunna tro att forskarmiljö historiskt sett skulle komma före service, så är det emellertid inte. Men samtidigt har service på senare tid blivit satt mer i centrum igen med de förändrade uppgifter som tillkommit inte bara universitetsbiblioteket men också
Carolina. För Bo Westas finns inte den uppdelning mellan studiemiljö och
3
4
5
6
Den återges i Mitt Uppsala. Tjugo uppsalavänner ser på stan, red. Roland Hentzell,
Stockholm 1965, 94–100 och med en efterskrift av Folke Isaksson
Ibid. 95
Palmqvist, Arne, Två kräklor. Minnen från tjänst i Kristi kyrka, Stockholm 1990, 60
http://www.skolbibliotek.se/bowestas.htm Sveriges regionala skolbiblioteksföreningar
58
carolina rediviva
– eller på spaning efter en forskarmiljö som flytt
forskarmiljö som massuniversitetet drivit fram sedan 1970-talet eller så.
Och det finns belagt på många håll hur man kunde söka upp sina lärare på
Carolina om så behövdes. Men beskrivningar av miljön handlar mycket om
vad Barbro Sundquist kallat ”Atmosfären Carolina”.7
Om nu inte memoarlitteraturen fungerar för att ge perspektiv på frågan
om Carolina Rediviva och forsarmiljön så finns alltid överbibliotekariernas
redovisningar i festskrifter till de olika rektorerna.
I Tönnes Klebergs uppsats om biblioteket 1955–1967 i festskriften till
Torgny Segerstedt får man läsa hur nya tekniker börja ta sig in på biblioteket
genom fotokopiering och genom att man kunde få ner tidningsvolymerna
genom att ersätta dem med ”filmkopior i rullform”. Arbetsmiljön var nog
inte så bra och om efterkrigstiden konstaterar överbibliotekarien att alla
läsesalsutrymmen var ”utnyttjade till bristningsgränsen eller däröver” och
han beskriver utvecklingen fram till starten på ombyggnaden av Carolina
1964 som ”en via dolorosa”.8 Kleberg var överbibliotekarie 1946–1966.
När Martin H:son Holmdahl avgår som rektor 1989 är det dåvarande
överbibliotekarien Thomas Totties tur att beskriva situationen 1978–1989
och han ger sitt bidrag titeln ”Från Carolina till bibliotekssystem”.9 Tottie
hade tillträtt 1978 och talar om ”vetenskaplig informationsförsörjning” och
”en utbyggnad av universitetsbiblioteket till ett helt system av sinsemellan
samordnade bibliotek där Carolina, centralbiblioteket, visserligen utgjorde
en tyngdpunkt, men där universitetsbiblioteket i övrigt både ämnesmässigt och lokalt var spritt över ett vitt område”. Vad händer då med Carolina, frågar sig överbibliotekarien och svarar att det förblir ”huvudbibliotek
för humaniora i ordets vidaste bemärkelse” och att Carolina måste byggas
ut för att ”ge en god forskarmiljö i boktunga ämnen”. Det har även 1988 tillkommit ett särskilt bibliotek för kursläsande studenter, följdriktigt kallat
Studentbiblioteket, som skulle avlasta andra bibliotek, inklusive Carolina,
som då kunde erbjuda både ”ökad forskarro” och ”specialiserad service av
vetenskaplig litteratur”.
I Totties redogörelse för universitetsbibliotekets utveckling under Stig
Strömholms rektorstid, 1989–1997, ser man att en revolution ägt rum.10
Universitetsbiblioteket som fram till 1960-talet varit synonymt med Carolina bestod nu i ett helt system av olika typer av bibliotek. ”Fler forskare
7
Mitt Uppsala. Tjugo uppsalavänner ser på stan, red. Roland Hentzell, Stockholm 1965,
157–163
8
Kleberg, Tönnes, Från Uppsala Universitets bibliotek åren 1955–1967. En översikt,
Universitet och forskningen. Studier tillägnade Torgny T. Segerstedt på sextioårsdagen,
Uppsala 1968, 24–72
9
Tottie, Thomas, Från Carolina till bibliotekssystem, Universitet och samhälle. Festskrift
tillägnad Martin H:son Holmdahl, Uppsala 1989, 143–148
10
Tottie, Thomas, Uppsala universitetsbibliotek under Stig Strömholms rektorstid,
Uppsala universitet inför 2000-talet. Festskrift till Stig Strömholm, Uppsala 1997, 167–
187 (AUU. Skrifter rörande Uppsala universitet C. Organisation och historia 61)
59
sven-erik brodd
är verksamma i dag än under hela den tidigare världshistorien. Samtidigt
har den informationstekniska utvecklingen tagit ett stort språng framåt.”
Tottie beskriver en situation då ”alla viktiga biblioteksrutiner enkelt kan
ske on-line”, då ”persondatorerna står på varje forskares – och snart även
på varje studerandes – bord”. Databassystem och Internet blir här viktiga
redskap. Men Carolina Rediviva framstår alltmer som en kulturinstitution
med samlingar och utställningar.
Så kommer vi då fram till Ulf Göransons tid, som Ture Stenström appellerat till, och Göransons första redovisning i en festskrift till avgående
rektor, då Bo Sundqvist och perioden 1997–2006.11 Här blir det tydligt att
”tidskrifter i elektroniskt format” slagit igenom på bred front. Bibliografiska databaser, handböcker och uppslagsverk i elektronisk form, liksom omfattande samlingar av källor och litteratur, internet som publiceringsform
för vetenskapliga arbeten, t.ex. DiVA (Digitala vetenskapliga arkivet) och
mycket annat som beskrivs av överbibliotekarien. Nu har den decentraliserade biblioteksorganisationen fått ”bruksbibliotek” som svarar för service
till forskare och studenter. Och Carolinas roll förändras. ”Ett väsentligt
drag i den interna organisationen av bruksverksamheten har varit att understryka likvärdigheten hos alla biblioteksenheter.” Den gamla filialidén
fungerar inte längre, men Carolina intar även nu ”en odisputabel särställning genom sin blotta storlek men framför allt genom sina arkitektoniska
och historiska värden”. Ett av de nya bruksbiblioteken etablerades i Engelska parken, granne med Carolina, och fick namnet Karin Boye biblioteket.
Hon hade 1921 kommit till Uppsala för att studera grekiska, nordiska språk
och litteraturhistoria, och publicerade i sin debutsamling ”Moln” från 1922
en dikt kallad ”Till Carolina Rediviva”. Resultatet blev hur som helst en
viss spänning mellan Carolina och Karin Boye, nu i rollen av som bruksbibliotek.
Före 2005 hade tillströmningen av studenter varit stor till Carolina för
att därefter minska dramatiskt. Situationen förändrades senare genom en
ombyggnad som var tilltalade för nya studentgrupper. Ulf Göranson konstaterar om universitetsbiblioteket att det ”mött större och mera ingripande förändringar än något tidigare”.
Till sist Ulf Göransons beskrivning av läget 2006–2011 i festskriften till
avgående rektor Anders Hallberg.12 Nu har återigen frågan om ombyggnad
av Carolina Rediviva varit föremål för utredning och debatt och det gällt
att omgestalta byggnaden så att den skulle bli en mera ”attraktiv lärandemiljö”. Utvecklingen inom IT-området är stark och Göranson konstaterar
11
Göranson, Ulf, ”Universitetsbiblioteket kring sekelskiftet 2000, Ledarskap i förändring. Rektorsperioden 1997–2006. Festskrift till Bo Sundqvist, Uppsala 2006, 159–168
(AUU. Skrifter rörande Uppsala universitet C. Organisation och historia 77)
12
Göranson, Ulf, Universitetsbiblioteket 2006–2011, Det goda universitetet. Rektorsperioden 2006–2011. Festskrift till Anders Hallberg, Uppsala 2011, 251–266 (AUU. Skrifter rörande Uppsala universitet C. Organisation och historia 93)
60
carolina rediviva
– eller på spaning efter en forskarmiljö som flytt
att ”webben och dess applikationer är i dag en helt oundgänglig informationsspridare”. Hans sammanfattning av läget blir följande:
”Biblioteket är inte bara en viktig arbetsplats för flertalet studenter. Det
är också en stimulerande träffpunkt och en miljö, där inte bara det dagliga
slitet med kurslitteratur och PM-uppgifter bedrivs utan också ett ställe
som lockar till bredvidläsning och informationshämtning av oväntat slag.
Internet och de sociala medierna har snarare blivit ett tillägg till än en
övertagare av det fysiska bibliotekets centrala roll i studentvardagen. För
forskarna är det inte riktigt längre på samma sätt. Redan tillgången till
egna tjänsterum – en utveckling som inom humaniora och samhällsvetenskap tog fart för ett halvsekel sedan och inom övriga vetenskaper är av
ännu äldre datum – minskade behovet att dagligen arbeta i biblioteket, om
material kunde lånas därifrån. Internet har här spelat en ytterligare starkt
förändrande roll genom att så mycken vetenskaplig information finns till­
gängligt via datorn på både tjänstestället och i stort sett vilken plats forskaren än befinner sig.”
Det är uppenbart att det är studenterna och inte forskarna som dominerar
Carolina medan det tidigare fanns ett slags miljö för forskarna. Och det
fanns också samtal över ämnesgränserna. I det här sammanhanget hade,
om Westas har rätt, också studenter tillträde, om än sådana som studerade
på en ganska avancerad nivå. Det fanns en forskarmiljö för ”boktunga ämnen”.
Man kan av framställningen ovan se att det finns tre faktorer som slår sönder Carolina som forskarmiljö:
α)massuniversitetets kullar av tentamensläsande studenter som behövde
utrymme och som kanske också saknade den respekt för de seniora forskarna, lärarna, och deras behov av en intellektuell miljö som vi gamla
lärt oss (mer eller mindre).
β)datorn som centrum också inom humaniora. Forskarmiljön finns där
datorn finns. Genom datorn får man fram källor, litteratur eller vad som
nu kan behövas och på den skriver man sitt arbete.
γ)tillgången till egna tjänsterum. Både Ture Stenström och Ulf Göranson
lyfter fram just detta. Och det är inte bara professorn som dragit sig tillbaka utan också doktoranderna. Sökverktyg och dokumentaccess finns i
tjänsterummet.
Om man läser framställningen av utvecklingen av Carolina Rediviva som
den redovisas av universitetsbibliotekets chefer ser man ganska tydligt en
utveckling som tvingar sig fram och som är internationellt dominerande.
Åtminstone delvis har forskarna sig själva att skylla när det gäller avvecklingen av forskarmiljön på Carolina. Samtidigt är Carolina som central för – och underlättare av – att tillgången på material och litteratur
61
sven-erik brodd
finns tillgängliga över nätet och att tryckt material lika gärna kan lånas till
tjänstestället eller hem för den delen. Det fysiska biblioteket kan, som Ulf
Göranson antyder, bli den plats från vilken forskaren till sitt tjänsterum
införskaffar det som inte finns tillgängligt via datorn. Och internationella
undersökningar har visat att forskarna sällan besöker biblioteket.13 Det talas om ”social softwares”, webb-baserade program genom vilka enskilda
forskare kan utbyta erfarenheter och interagera på olika sätt. Nya arenor
för möten uppstår genom virtuella rum, t.ex. bloggar och videokonferenser. Forskarna föredrar att ha direkta kontakter med kollegor inom det
egna specialiserade fältet därför att de har en gemensam förståelse av kunskapens förutsättningar och teorier och därmed ett gemensamt språk. Det
kan vara lättare att ha kontakt med en forskarkollega i Dublin än somliga i
det egna forskarseminariet.14
Den enskilda forskaren eller doktoranden kan upprätta vilken forskarmiljö som helst över nätet och gör det också. Och väldigt mycket baseras på de system som ingår i universitetsbibliotekets service. Det passar
också den traditionella forskaren inom humaniora som mitt uppe i alla
uppkopplingar och databanker sitter tryggt skyddad i sitt tjänsterum, och
som någon påpekat så kan dörren gärna vara öppen om korridoren är låst.
Det är inte för inte som forskningsprojektsansökningar från humanistiska
ämnen har kritiserats för att vara summan av de enskilda bidragen. Det är
inte så konstigt, egentligen. När universitetet anställer en forskare inom
humaniora köper man vad hon eller han har i huvudet och gör det på basis
av vad som kommit ut i form av tidigare texter och med förhoppningen att
något mera ska komma ut samma väg. Numera med tillägget att personen
ska vara någorlunda kommunikabel. Några verksamhetsmedel finns inte
knutna till tjänsten försåvitt forskaren inte kan få fram sådana själv. Det är
i det sammanhanget universitetsbibliotekets servicefunktion måste förstås
och på det här sättet som Carolina skapar nya typer av forskarmiljöer.
Biblioteket effektiviserar forskarnas arbete genom att tillhandahålla alla
de elektroniska möjligheter som finns och ger därför inte bara service utan
bidrar till att skapa nya typer av forskarsmiljöer varhelst forskaren befinner
sig. Om vi som var doktorander på 1970-talet samtalade om forskningsproblem med våra bordsgrannar på Carolina kan en doktorand i dag via nätet
samtala med forskare vid University of Cape Town eller i Bologna.
Jag skrev inledningsvis att jag inte talar om forskningsmiljöer. De är något
annat än forskarmiljöer och uppstår genom kontaktskapande åtgärder, stor
kommunikationsförmåga och lämpliga prioriteringar och beskrivs i bästa
13
Webb, Jo; Gannon-Leary, Pat; Bent, Moira, Providing Effective Library Services for
Research, London 2007
14
Se t.ex. Talja, Sanna, Information Sharing in Academic Communities: Types and Levels
of Collaboration in Information Seeking and Use, New Review of Information Behavior
Research 3 (2002), 143–159 http://www.mapule276883.pbworks.com/.../Info
62
carolina rediviva
– eller på spaning efter en forskarmiljö som flytt
fall som ”internationellt slagkraftiga”, ”vitala”, ”starka”, ”kreativa”, ”strategiska” eller varför inte ”excellenta”. De drar in mycket pengar och dem
uppfattar vi och tydliggör. Men vi har svårare med de forskare som inte
ingår i dessa forskningsmiljöer, inom humaniora de flesta. De gör vanligen
inte stort väsen av sig men kan i sina små men specialiserade kretsar till
och med stundtals inta världsledande positioner. Kanske får de om femtio
år en betydelse som vi inte räknar med i dag. De hade en given forskarmiljö
på Carolina Rediviva innan de drog sig tillbaka till sina tjänsterum och
ersattes av studiemiljöer. Alldeles samma princip kan tillämpas på doktoranderna. Frågan är hur det samtal och den gemenskap som åtminstone
när den var som bäst skulle kunna återskapas – om det nu är önskvärt?
Skulle man kunna etablera kreativa atmosfärer med inbjudande mötesplatser och bibliotek någon annanstans? Finns det behov av forskarmiljöer
där forskning, forskarutbildning och utbildning på avancerad nivå, till vad
som på engelska kallas en research master, skulle kunna finnas tillsammans i en inspirerande atmosfär? Kanske är det så att tjänsterummet inte
alltid är den perfekta forskarmiljön, bemängt som det är med varjehanda
åtaganden. Kanske skulle forskarna behöva ta tillbaka idén om forskarbord
någonstans? Men det är egentligen inte primärt en fråga för biblioteket.
Den är vidare än så.
63
Småländsk vältalighet
Inspektor Linné och Uppsalanationernas orationer
Lars Burman
U
ppsalas studentnationer har magnifika bibliotek och arkiv. De
äldsta samlingarna utgjordes av dissertationer och handskrivna orationer, och de stora bokbestånden bragtes samman under
1800-talet då nationerna stod för en stor del av studiernas infrastruktur.
Nationskollektiven inte bara ordnade studielån åt fattiga medlemmar och
arrangerade festligheter, de försåg sig också med omfattande tidnings- och
tidskriftsprenumerationer och inhandlade vetenskaplig litteratur för att
underlätta studierna. Dessutom fick många nationer generösa bokdonationer som kom att pryda de ståtliga hus som varje nation byggde. Nationsbiblioteken vore värda en studie i sig. Men denna uppsats handlar om något
annat.
1800-talet innebar nya tider. Universitetet stärktes och fick resurser. En
modern syn på forskning och studier utvecklades. Ämnesdiscipliner skapades och seminarieformen växte fram. Men hur såg det ut på 1600- och
1700-talen? Professorerna var få och många studenter hade inte råd att
komplettera de öppna föreläsningarna med avgiftsbelagda privata kollegier.
Just studentnationerna – dessa förmoderna och fördisciplinära organisationer – var en miljö som anordnade kompletterande utbildning. År 1857
skrev blivande rektor Carl Yngve Sahlin en artikel om de pågående stora
förändringarna, särskilt i disputationssystemet, och konstaterade att tidigare hade studentnationerna ”hvar för sig” bildat en egen liten läroanstalt.1
Det är just nationerna som akademiska forsknings- och undervisningsmiljöer som denna artikel ägnas.
Det är inte okänt att studentnationerna svarade för en omfattande akademisk stödverksamhet. Bland annat har Sten Lindroth skrivit om de ”andliga övningarna” på Göteborgs nation, och utifrån sin formidabla överblick
kunnat konstatera att disputationerna och orationerna troget speglade
förändringarna i den akademiska diskussionen. Men han betonade också
att det handlar om övningar i kommunikation: ”Så gjorde göteborgarna
sin retoriska värnplikt. I deras landskapsövningar möter en avglans av den
1
Carl Yngve Sahlin, “Om det akademiska disputationsväsendet med särskildt afseende
på Upsala Universitet”, Nordisk universitets-tidskrift, Årg. 2, 1857:4, s. 58.
65
lars burman
­ atriotiska vältalighet, som samtidigt flödade från huvudstadens operascen
p
och vid Svenska akademiens sammankomster.” 2
Även på Smålands nation frodades den äldre tidens vältalighet, parad
med försök till vetenskaplig utveckling. Medlemskap var obligatoriskt och
mycket av nationslivet innebar tvång. Närvaro vid landskapen – nationernas beslutande stormöten – var likaledes obligatorisk, liksom deltagande i
disputationsövningar. Orationerna vid landskapen var visserligen frivilliga
men vanligtvis kunde den junior som sa nej inte avancera till senior. En
nyckelperson vid varje nation var dess inspektor. Han var en av universitetets professorer men vald av studenterna. Tillsammans med kuratorerna
och de övriga äldre studenterna bedrev inspektorerna under 1600- och
1700-talet ett omfattande kontroll- och utbildningsarbete på nationerna.
Studenterna fick beskydd och stöd men betalade genom att lojalt inordna
sig i det patriarkala systemets krav.
För den som historiskt försöker förstå studenters självorganisation finns
ovanligt goda möjligheter i Uppsala. De äldre delarna av nationsarkiven är
deponerade på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva, och består av ett
tusental volymer protokoll, räkenskaper och annat material, huvudsakligen från perioden från nationernas grundande på 1600-talet fram till första
världskriget.
Smålänningarna i Uppsala har haft en rad framstående inspektorer, men
främst bland dem alla är ändå Carl von Linné. Han valdes 1744 och stannade på posten till sin död 1778.3 Visserligen fick Linné med jämna mellanrum ett icke föraktligt honorarium i form av silverpjäser, men man kan nog
också anta att den långa ämbetsperioden förklaras av att Linné och smålänningarna hade ömsesidig nytta av varandra och trivdes väl tillsammans.
Studenterna fick en betydelsefull beskyddare och Linné en trogen skara
lärjungar. Uppenbart är att professorn uppskattade det samtida sättet att
organisera studenterna i självstyrande nationer. År 1768 framhöll Linné att
studenter inte kan styras bättre än av sina egna kamrater: ”Annars kunna
studiosi aldrig bättre tyglas än med studenter, hvilket sker förnämligast i
vårt fädernesland, ther nationer äro inrättade.” 4 Samma år konstaterade
han också att det var färre studenter som följde professorernas privata kollegier. Orsaken, menade Linné, är att docenter och seniorer vid nationerna
i tilltagande grad undervisade de yngre landsmännen.5 Uppsala universitet
kunde på 1700-talet skryta över ett antal världsberömda naturvetenskapsmän, men som läroanstalt var det ganska svagt. Resurserna var måttliga
2
3
4
5
Sten Lindroth, ”Om de andliga övningarna på Göteborgs nation”, Göteborgs nations
skriftserie VIII (Uppsala 1967), s. 9–46. Citat från s. 41.
För en översikt av primärmaterial om Linné och smålänningarna se P[eter] J[ohan]
Lindal, Carl von Linné i Smålands nation. Anteckningar (Upsala 1878). Särtryck i 100
exemplar ur Upsala-Posten, nr. 4–8, 1878.
Claes Annerstedt, Upsala universitets historia, III:ii (Uppsala och Stockholm 1914), s.
592. Enligt Annerstedt uttryckte konsistoriet flera gånger samma tanke. Ibid.
Ibid., s. 167.
66
småländsk vältalighet
Inspektorerna fick med jämna mellanrum honorarier i form av silverpjäser från
sina nationer. Dessa kan ses som hedersgåvor, men också som betalning för beskydd och för de övningar som inspektor övervakade. Linné fick många silverpjäser
under sin långa inspektorstid, och denna finns idag på Linnémuseet vid Svartbäcksgatan i Uppsala.
och antalet professorer i stort sett oförändrat sedan 1600-talet. Studentnationerna spelade under tvåhundra år en inte oviktig roll som kompletterande utbildningsinstitutioner och övningsarenor, men har inte ägnats
särskilt mycket forskning. Än idag är Uppsalanationerna viktiga platser
för entreprenörskap, erfarenhetssamlande och utvecklande av demokratisk organisationskompetens, men sedan början/mitten av 1800-talet har
den formella utbildningsdelen försvunnit. Dessförinnan ordnades kontinuerligt disputationer, orationer, skrivövningar och handledning i de olika
studieämnena.6 Verksamheten var visserligen skör och starkt beroende av
drivande aktörer, men den hade betydelse.
1700-talet kombinerade konservativt inpluggande av standardverk, publica materies, med tränande av förmåga till vältaligt offentligt framträdande och en gryende modern syn på vikten av utforskande av naturen. Få,
kanske ingen svensk naturvetenskapsman har haft en språklig uttryckskraft som Linné. Hans omsorg om tilltal och form kan kopplas till hans
förmåga att bygga det egna varumärket. Han förstod vikten av personlig6
Jag studerar vältalighetsövningarna vid nationerna i en kommande bok med den preliminära titeln Eloquent Students. Rhetorical Practices at the Uppsala Student Nations.
67
lars burman
hetens a­ vtryck i stilen, och eftersom naturen i Linnés världsbild uppenbarade en gudomlig ordning är det knappast förvånande att hans stil ofta
blir sublim. Den poetiska styrkan i Linnés språk är tydlig i hans bidrag
till Samuel Rogbergs Historisk Beskrifning Om Småland I gemen. Linné var
nämligen ombedd att bidra med ett avsnitt om Smålands naturalhistoria,
och plötsligt lyfter prosan. Avsnittet börjar med en ursäkt. Linné säger sig
knappast vara någon hembygdskunnig smålänning:
Af mig har herr Doctorn begiärt en kort berättelse om wår gemensama Födelseorts Smålands Natural Historia, men jag måste beklaga, at jag är Lynx foris,
Talpa domi,7 och wet mera hwad framalstras af Virginien i America, Cap. b.
iperence i Africa, och Zeylon uti Ost-Indien, än uti mitt egit Fädernes-land, det
jag måste lämna förr än jag rätt blef waken och fick skudda sömnen utur ögonen. Jag har af det knappast sett mera, än Stenbrohult, min Födelse-plats och
Wexiö min första Schola, dem jag bägge lämnade förr än jag war full-wuxen,
och har sedermera icke annorledes sett det, än en förbi flygande Will-gås eller
Sträck-fogel, då jag ett par gånger hastigt rest där igenom utan uppehåll. Det
jag såg uti min barndom, liksom med gamle Cubae eller Arfvid Månssons Rydaholms ögon,8 minnes jag ännu såsom en dröm, hwilket är det enda som jag
nu kan meddela.9
Men i Uppsala dög Linné som smålänning. Ett intressant exempel på hur
han försökte fostra sina unga landsmän i livssyn och vältalighet är den
hyllningsparentation han höll på nationen i november 1765 över den föga
framgångrike barndoms- och nationsvännen Andreas Neander. Linnés
bortgångne vän utmålas som ett efterföljansvärt exempel, som visserligen
drabbades av olycka men samtidigt var ett föredöme i dygd. Linné uppmanar studenterna att leva ärbart och hedersamt, även om de hamnar i enkla
omständigheter: ”Lären af ho(n)o(m), då i en gång kommen kanske till små
och knappa tienster, att med ordentelighet och regelerad lefnad underhålla
Eder med heder.”10 Talet fungerar alltså både som en vänhyllning, en sedlig
förmaning och en lektion i epideiktisk retorik. Intressant är hur noggrant
nationens sekreterare i punktform antecknat uppläggningen av dispositionen, vilken nära anknyter till klassiska förebilder.11
7
”Ute [skarpsynt] lodjur, hemma [blind] mullvad.”
Smålänningen Arvid Månsson Rydaholm utgav 1628 Een myckit nyttigt Örta Book som
flera gånger skulle komma att tryckas om.
9
Samuel Rogberg, Historisk Beskrifning Om Småland I gemen, I synnerhet Kronobergs och
Jönköpings Lähner [...] (Carlskrona 1770), s. 16 f.
10
Elis Malmeström, ”Linnés parentation över Andreas Neander”, Svenska Linné-sällskapets årsskrift (VIII) (Uppsala 1925), s. 110.
11
Ms UUB [=Uppsala universitetsbibliotek]: U 1220 c, Landskapsprotokoll från Smålands
nation, s. 36 f. “1. Hans [Neander’s] Genealogie / 2. Hans födelse och upwäxande /
3. Hans Academiske Studente Åhr / 4. Hans conditionerande / 5. Hans 20 ansökningar till tjänster / 6. Hans seder uti / [6.]1. gudsfrugtan / [6.]2. ordentelighet /
[6.]3. agtsamhet / [6.]4. arbetsamhet / [6.]5. Lärdom / [6.]6. Beskedelighet och ärlighet /
[6.]7. höflighet / 7. äntligen förestälte honom såsom ett Mönster och Mästerstycke, som
8
68
småländsk vältalighet
En uppgift som Smålandsprofessorn tog på sig var alltså att påminna
om vältalighetens betydelse; i detta var han en modern kommunikatör.
Men han försökte också utnyttja de till buds stående medlen för att befordra sin vetenskap. Nationerna var platser där det sedan 1600-talets slut
både förväntades och ansågs hedrande att hålla orationer – ett antal tusen
sådana bör ha hållits under århundradenas lopp. De hölls vanligtvis på
latin, vilket var både akademiskt passande och gav möjlighet att visa den
språkliga förmågan. Men redan i början av 1700-talet förekom svenskspråkiga orationer, som då vanligen förväntades vara på vers. Det gick alltså
att väga upp bristande latinförmåga med tillräcklig litterär svensk form.
Framåt seklets mitt började svensk prosa förekomma, vanligen då ämnen
av naturvetenskaplig karaktär avhandlades, och i denna utveckling var
sannolikt Linné viktig.12 I varje fall är det uppenbart att han på sin egen
nation uppmuntrade orationer med inriktning mot de egna intressena.13
Ett av de tidigaste spåren finns i Lärda tidningar, som i februari 1749 meddelar att de studerande av Smålands nation nyligen samlats hemma hos
inspektor Linné. Kurator vid nationen, Magnus Elg, höll då ett mycket
vackert tal om det småländska åkerbrukets skötsel, och beskrev hur det
skilde sig från andra orters. Talet refererades i tidningen och det sägs att
Elg slutade ”med en behagelig upmuntran til sina Landsmän om ytterligare Histor. Naturalis upodlande under en så höggunstig Nations Förman.”14
I uppmärksammandet av regional hushållning och lokala företeelser ­skulle
Elg få efterföljare.
Redan 11 december 1749 höll Samuel Krok ett nationstal på svenska
om sederna hos innevånarna i Urshult och Almundsryd. Detta uppskattade Linné och betygade inte bara sitt fulla nöje ”utan tog sig anledning
at föreställa Nationen huru nyttigt och angenämt det woro, om Nations
ledamöterne wille, på samma sätt, hwar och en, i sin ordning afgifwa någon uplysning om födslo-orten.”15 Ett exemplar av varje oration skulle för
framtiden förvaras på nationen. Tanken var rimligen att talen därigenom
lyckan hatat och och dygden förswarat.” Också avtryckt i Malmeström, 1925, s. 112.
Jfr Gerhardus Johannes Vossius, Elementa Rhetorica eller retorikens grunder, översatt
och utgiven av Stina Hansson, Göteborg, [1989], 2006, s. 6 f. http://gupea.ub.gu.se/
bitstream/2077/19624/1/gupea_2077_19624_1.pdf
12
Påpekat exempelvis i Stig Rydén & Arvid Hj. Uggla, ”Pehr Löflings oration i MedelpadoJämtländska nationen den 24 maj 1749”, Norlandica. Norrlands nations skriftserie V
(Uppsala 1961), s. 102.
13
Uppmärksammat redan av Lindal, 1878, s. 9.
14
Lärda tidningar, nr 17, 27 februari 1749. Även tryckt i Ove Hagelin (red.), Herr Archiatern och Riddaren Linnaeus i Lärda Tidningar 1745–1780, Hagströmerbiblioteket
(Stockholm 2007), s. 63.
15
Ms UUB: U 1220 b, Landskapsprotokoll från Smålands nation. Även citerat i Lindal,
1878, s. 9.
69
lars burman
skulle bidra till kunskapssamlandet om Sverige. Kroks oration skulle senare komma att tryckas.16
Linnés försök att befordra forskningen kan också exemplifieras med den
landskapsoration som Nils Peter Isenberg höll 18 mars 1761 om linberedningen i Småland. Nationens protokoll förklarar att inte bara de övriga
studenterna var imponerade, utan även Linné. Professorn lovade, enligt
protokollet, att inte bara se till att orationen trycktes utan också att skriva
ett förord.17
Kanske lyckades inte Linné fullt ut förvandla studentnationens öv­ningar
till forskning och forskningsförmedling. Förutsättningarna var nog inte tillräckliga. Men en genomgång av nationsprotokollen visar ett markant genomslag för Linnés intressen när orationer skulle hållas vid landskapen.18
Redan 16 mars 1748 talade Nils Lothigius på latin om läget i fäderneslandet
vad gäller handel och hushållning, och 12 oktober samma år orerade Lars
Klase om åderlåtning. En svensk oration hölls 25 oktober 1749 av Peter ­Jonas
Bergius (blivande läkare och donator bakom Bergianska trädgården) och
ägnades örtekonstens nytta.19 Några månader senare, 11 april 1750, talar
­Johan Heller, likaledes på svenska, om medicinens och botanikens ”oumgängeliga” nytta för präststuderande. Joseph Lindström hörsammade 10
april 1751 Linnés efterlysning av information om hembygden genom en
svensk oration om näringsfånget i Östra Härad i Småland. På 1760-talet
talade Nils Apelbaum på svensk prosa om ”nödwändigheten för ungdomen, att wid Academien lära Natural-Historien och oeconomiens, grunder”
(4 april 1764), och kurator Sven Collin talade ”om sättet, att uphielpa hushållningen i wårt K. Fädernesland” (12 mars 1766). På 1770-talet orerade
­Johan Lindwall om anatomins tillämpning i olika vetenskaper (14 november 1770) och David Rogberg om Fredriksbergs koppargruva i Småland (11
december 1770). I juni samma år hade självaste Carl Peter Thunberg talat
om sin födelseort Jönköping.20 Exemplen kan göras fler.
Smålands nation var inte ett isolerat exempel. Svenska orationer med
praktisk inriktning blev så småningom vanliga, och förmodligen var Linné
16
Samuel Krok, Framledne Candidatens herr Samuel Kroks Tal, Om Urshults Pastorats
Inbyggares Seder, Hållit, På Småländska Nationens Sammankomst, J Novembr. månad, År
1749, Uti Upsala (Stockholm 1768).
17
Ms UUB: U 1220 c. Jfr Lindal, 1878, s. 13. Telemak Fredbärj har framfört den rimliga
hypotesen att ett anonymt manuskript, förvarat i Linnean Society i London och med
titeln ”Det småländska linsädet”, är ett renskrivet koncentrat av Isenbergs oration. Telemak Fredbärj, ”Om den Småländska linodlingen. I anslutning till en oration i Smålands
nation under Linnés inspektorat”, Natio Smolandica. Årsskrift utgiven av Smålands nations kamratförening, XXX (Uppsala 1967), s. 22–31.
18
Ms UUB: U 1220 b-c.
19
Tryckt i Arne Holmberg, ”Peter Jonas Bergius’ tal om örtekonsten på Smålands nations
landskap den 25 okt. 1749”, Natio Smolandica. Årsskrift utgiven av Smålands nations
kamratförening, XVI (Uppsala 1953), s. 16–28.
20
Thunbergs oration är inte dokumenterad i landskapsprotokollet, men förtecknad i en
lista över hållna tal i slutet av samma volym. Ms UUB: U 1220 c.
70
småländsk vältalighet
Vissa av de nationsorationer som hölls
under Linnés inspektorstid trycktes, men
huvuddelen förblev opublicerade, och
manuskripten gick olika öden till mötes.
viktig som förebild. På Värmlands nation ledde en oration om märkvärdigheterna i Ölme till att professor Johan Lostbom uppmanade sina landsmän ”att hvar på sin ort uppsöka och samla hwad som kan wara märkwärdigt”. Han ber dem också att bidra till hans samlingar genom att ta med
modeller på lantbruksredskap och andra nyttiga don.21 År 1781 hölls på
Roslags nation en oration om Gräsö som uppskattades mycket av inspektor Erik Hydrén. Teologiprofessorn meddelade att i fortsättningen borde
alla orationer vara på svenska och med ämnen hämtade från studenternas
hembygd.22
Nationernas orationskultur är ännu otillräckligt utforskad. Studenttal
av tre Linnélärjungar kan påminna om detta. På 1740-talet flyttade nationerna fram sina positioner, och det började bli möjligt för studenter att
bjuda in och umgås med universitetets professorer. Östgöta nation anordnade till exempel en stor festlighet 1746 då man firade hundraårsminnet
av sitt grundande. Försöken att stärka legitimiteten sträckte sig längre
än till en solenn ceremoni och en påkostad fest. Östgöten Fredrik Hasselquist (1722–1752) höll ett versifierat tal om nationens instiftande och
de många framstående män som varit medlemmar. Talet utgörs delvis av
21
[Erik Henrik Lind], Värmlands nations historia jämte förteckning [av August Larsson]
öfver dess medlemmar från 1595 till 1877 (Upsala 1877), s. 59.
22
Eug[en] Lewenhaupt, Anteckningar om Uplands nation i Upsala före 1830 (Upsala, tr.
Stockholm 1877), s. 124.
71
lars burman
en akademisk allegori; Uppsala på 1600-talet beskrivs som en parnass där
Apollos månghövdade flock beslutar skapa små sällskap, sammanhållna av
gemensam regional bakgrund. “Kom, lät oss, sade de, uprätta små samhällen, / Wi som i barnaskor ha trampat samma marck”.23 Men tyngden i dikten (och dess utförliga noter) ligger i framvisandet av de viktiga exempla
som nationens gamla ledamöter utgör. På så sätt strävade östgötarna att
bygga upp förtroende och heder. Bara sex år senare avbröts Hasselquists
forskningsresor i Främre Orienten. Han avled i tuberkulos i en by utanför
Smyrna i nuvarande Turkiet. Därigenom blev också han ett exemplum på
den självuppoffrande och hängivne unge naturforskaren.
Botanikern Pehr Osbeck (1723–1805) blev präst och fick leva ett långt liv.
År 1749 höll han en oration inom Göteborgs nation om naturalhistoriens
nödvändighet och nytta, särskilt vad gäller stränderna. Orationen hölls, vilket var vanligt, hemma hos inspektor, och den refererades i Lärda tidningar.24 Därigenom påminns vi om hur nationernas övningar var en del i det
framväxande moderna sättet att sprida och dokumentera kunskap. Osbeck
själv seglade 1750 som skeppspräst med ostindiska kompaniets ”Prins Carl”
mot Kina och Java, och skulle lyckligt återkomma med ett tusental nyupptäckta växter för Linnés samlingar.
På försommaren 1749 rapporterade Lärda tidningar återigen från Upp­
salanationerna. ”Herr Prof. [Daniel] Solander,25 Inspector för den Medel­
padiska och Jämtländska Nation, upmuntrar altid sina Landsmän til allehanda nyttiga wetenskaper, hwarföre Han ock den 24 sistl. Maji lät sammankalla bemälte Nation, at afhöra et på Swenska ganska wäl ihopsatt
Tal: Om den nytta Norrlänningar kunna tilskynda sin Fädernesort i dess
uppodlande genom Natural wetenskapen”.26 Talet hölls av Pehr Löfling
(1729–1756), informator hemma hos Linné och en av hans blivande apostlar. Löflings Iter Hispanicum skulle, liksom Hasselquists Iter Palestinum,
postumt publiceras av Linné.
Pehr Löflings lilla norrländska nation var en av de ungefär tjugo nationer
som existerade i Uppsala vid mitten av 1700-talet. Dessutom fanns dussintals nationer i både Åbo och Lund som bedrev liknande övningar. Här finns
alltså en okänd och tyvärr i stor utsträckning förlorad del i den svenska
utbildningshistorien. Protokollen ger besked om ämnena för orationerna
och när de hölls, men bara en bråkdel av talen är bevarade. Visserligen
nådde några tryckpressarna och andra finns bevarade i nationernas arkiv.
Men stora delar av arkiven har gått förlorade och studenterna struntade
ofta i stadgandet att lämna en avskrift för förvaring i nationskistan. I stäl23
Ms UUB: U 74 b. Fredric Hasselquist, Wördsamt Minnes- och Fägnads-TAL öfwer DE BERÖMDASTE MÄN, Som warit ledamöter af den wid UPSALA ACADEMIE Studerande
OSTGÖTA NATION [...], 1746, s. 4.
24
Lärda tidningar, nr 19, 6/3 1749.
25
Professor i juridik. Farbror till den lysande Linnélärjungen Daniel Solander.
26
Lärda tidningar, nr 43, 5/6 1749. Även i Hagelin, 2007, s. 74 f.
72
småländsk vältalighet
let gick manuskripten olika privata öden till mötes. Norrlänningen Pehr
Löfling dog i Venezuela år 1756, endast 27 år gammal. Men i den ­packning
han lämnade efter sig vid missionsstationen S. Antonio de Caroni, nära
den mäktiga Orinocos mynning, fanns faktiskt den otryckta studentoration som han några år tidigare hållit för sina landsmän i den MedelpadoJämtländska nationen.27
Inför vår Herre äro vi alla smålänningar. Säkert tänkte Smålands nations
inspektor ofta på hur den stora världen på ett märkvärdigt vis speglas i den
lilla. Förmodligen gjorde han det också när han i Uppsalaskymningen vid
Svartbäcksgatan tålmodigt lyssnade på de småländska studenternas disputations- och orationsövningar.
27
Tryckt i Stig Rydén & Arvid Hj. Uggla, 1961, p. 98–123.
73
1 del av 146
Per Cullhed
Analoga katastrofer och digitala omvälvningar
I
biblioteksvärlden är bränder och andra katastrofer de mest oönskade
händelserna medan de mest välkomna just nu är när biblioteken lyckas
digitalisera sina samlingar så att man kan ta del av dem var man än
befinner sig i världen.
För att skriva om detta är det nödvändigt att ringa in en lämplig period
för att skapa sig en överblick. När det gäller digitalisering är det inte svårt
att välja, det finns nämligen bara en period att välja på för den här personliga essän och den sammanfaller med de sexton år som Ulf Göranson varit
överbibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek.
När det gäller katastrofer är situationen annorlunda. Det sägs att en av
de första bibliotekskatastroferna bara gjorde biblioteket gott när Assurbanipals lertavlor brändes hårda vid Nineves förstörelse 612 f. Kr. Det må
vara osagt om det var så, men det antika perspektivet känns riktigt när
det gäller bibliotekskatastrofer. De saknas inte heller idag. Jordbävningskatastroferna på Haiti (2010) i Kina (2008) i Indiska Oceanen (2004) och i
Japan (2011), är några exempel. De två senare är väl mest omtalade för de
efterföljande Tsunamivågorna och de mänskliga tragedier som följde, Både
arkiv och bibliotek for illa vid dessa tillfällen. Orkanen Katrinas härjningar
i södra USA 2005 hade samma effekt.
Den historien är alltså lång och 16 år kan då tyckas vara en pust i tidsvinden men egentligen är det en rejäl bit av tid, både för digitalisering och
katastrofer och tar vi fasta på det antika perspektivet är det till och med så
handfast som 1 del av de 146 som gått sedan den grekiske bibliotekarien Kallimakos var verksam. Han kallas ofta den förste bibliotekarien och får därför
agera utgångspunkt för den här berättelsen. 1 del av 146 borde räcka att beskriva både välkomna och ovälkomna händelser, låt oss börja med de senare.
Bibliotekskatastrofer
20 september 1996 inträffade den förmodligen största svenska biblioteksbranden sen slottet Tre Kronor brann 1697. Det kändes overkligt att lyssna
på lunchnyheterna dagen efter, under en nyss inledd föräldraledighet, att
biblioteket i hemstaden Linköping hade brunnit ner. Var det möjligt? Det
75
per cullhed
var ju ett nybyggt bibliotek, en modernitet, upprest efter den gamla biblioteksrotundan i biskopsborgen, där de tidiga tonårens äventyrsböcker lånades hem. Det var ju det bibliotek där vuxenvärldens pyrande intressen
fick näring, där filmstudion Cinemax visade 16-mm filmer i veckorna, det
var ju ett nybygge med allt vad det innebär av byggnadsföreskrifter och
moderna brandskyddsprinciper!
Det finns en egenskap som förenar många när en katastrof har inträffat
och det är viljan att hjälpa till, det är en stark drivkraft, och nu när den
slog ner som en blixt från en klar himmel var det antingen det eller så
var det ett inre muller från yrkesetiken som lät sig höras. Det gällde att
agera! Jag lyckades per telefon få tag på brandchefen Ulf Bergqvist för att
erbjuda mina tjänster som papperskonservator och såg för mig mängder av
brandskadade och framförallt våta böcker. Då är det alltid bråttom med
åtgärder av rätt slag, annars kommer sekundära skador som väsentligt ökar
konserveringskostnaderna.
Ulf Bergquist tackade för telefonsamtalet och lade på men återkom ganska snart, den här gången med konkreta frågor om handskriftsmagasinet
och evakuering av detsamma. Bilden av förloppet fick sin förklaring under
samtalen. Det hela hade hänt under humanistdagen, ett årligt återkommande öppet-hus evenemang.
En pyroman hade smugit sig in i skydd av kvällsdunklet och tänt eld på
en stol inne i biblioteket, för att på så sätt markera sina invandrarfientliga
åsikter; kommunens information om invandringsfrågor sköttes av biblioteket. Elden hade spridit sig på ett okontrollerat sätt och i princip hela den
moderna biblioteksbyggnaden hade brunnit ner.
En krisgrupp bestående av konservator Eva Ringborg, stadsarkivarie Bo
Persson och bibliotekarien Lars Quint hade samlats och ett antal frågor
klarades ut per telefon medan andra sparades till ett besök som planerades
till onsdagen den 25 september då jag och två andra observatörer körde
ner i bil. Det var konservator Lars Björdal från Universitetsbiblioteket i
Uppsala, samt Ingmar Fröjd, då ordförande i ICA:s (International Council
of Archives) grupp för katastrofplanering.
Bo Persson visade runt på brandplatsen som, trots att flera dagar hade
gått, fortfarande var påtagligt varm och hade en påträngande sotlukt. Hela
denna relativt nya byggnad låg som ett skelett av utbrända balkar och sotig
inredning, som en gigantisk skalbagge som någon trampat på, med trasiga
täckvingar av förvriden kopparplåt som glänste i solskenet i den klara septemberdagen. Det var en förfärlig syn men alla som var där var inriktade
på hur man skulle bete sig för att rädda det som kunde räddas. Hela det
moderna biblioteket var uppbränt, vi gick förbi den träskoformade askhögen som varit bibliotekets kortkatalog, man berättade om uppbrända
oljemålningar och myntsamlingar.
Mitt i alltihopa stod Rune Molinder från Hjulsbro sanering, det företag
som anlitats för att arbeta med sanering och evakuering. Vi var gamla
76
1 del av 146
skolkamrater men hade inte setts sedan moppetiden och nu fick vi tillfälle att både byta goda råd om hur denna evakuering skulle gå till och
uppdatera oss hur det hade gått med skolkamraterna. Sammantaget var
det en beslutsmiljö för de snabba beslut som alltid kännetecknar en katastrofplats, något måste ske snabbt och alla har samma mål, att rädda det
som räddas kan.
Handskriftsmagasinet hade efter omständigheterna klarat sig väl även
om det hade varit rejält varmt, men inte varmare än att vaxsigillen hade
klarat sig utan skador och de fick tjäna som en indikator på förhållandena
under branden. Vax smälter vid 63–70 grader och varmare än så hade det
alltså inte varit. De äldre böcker som fanns i källarmagasinet hade också
klarat sig och anledningarna till detta var två. Dels höll brandavskiljningen
hela branden ut och dels hade räddningstjänsten inte använt mer vatten
än vad som var nödvändigt för att branden inte skulle sprida sig över till
andra sidan av Hunnebergsgatan och de bostäder som fanns där. Här kunde
man tydligt se att brandavskiljningen, detta urgamla sätt att skydda sig mot
bränder, fortfarande är en av de mest effektiva metoderna.
Uppsala universitetsbibliotek hjälpte sedan stadsbiblioteket i Linköping
med konsultarbete och konserveringsarbete under flera år och det var fantastiskt att delta vid invigningen av det nya biblioteket år 2000. Mycket
gick förlorat men mycket blev också bättre. Återuppbyggnaden efter denna moderna bibliotekskatastrof finns dokumenterad i boken ”Linköpings
stadsbiblioteks återuppbyggnad 1996–2000”.
Många olyckor inträffar under helger, dock inte på grund av någon ödesmättad bestämdhet utan det handlar mer om att när vi gått hem för helgen
upptäcker man inte att något håller på att gå fel. Så var det till exempel
lördagen den 8 januari 2005. Själv kommer jag väl ihåg tillfället eftersom
det sammanföll med mitt eget femtioårsfirande och jag minns tydligt att
gick det inte att tända marschallerna utanför festlokalen eftersom det blåste för mycket. Ett av middagstalen handlade om att man måste ringa en
papperskonservator så fort en bibliotekskatastrof upptäcks. Marschallerna
togs hem i nattens motvind, oanvända.
Carl Gustav Jung talade på sin tid om synkronicitet, att två händelser ibland kan tyckas sammanfalla på ett märkligt sätt och jag fick anledning att reflektera över det när Örjan Persson på Recall AB ringde upp
alldeles för tidigt på söndagsmorgonen. Han berättade om orkanen Gudruns härjningar på företagets arkiv i Falkenbergs hamn. Kattegatt hade på
lördagskvällen pressats upp så hårt mot land att vattenmassorna forsat in
över hamnområdet och där allvarligt skadat ett stort arkiv som oförsiktigt
nog förvarades i källarplan. Den här gången lyckades jag få med mig Rune
Molinder från Hjulsbro sanering direkt till olycksplatsen. En mer omfattande vattenskada på en arkivsamling hade ingen av oss sett tidigare. 2000
lastpallar med ungefär 12 flyttlådor på varje, var mer eller mindre dränkta.
77
per cullhed
Här blev goda råd dyra eftersom det viktigaste rådet var att frysa ner
det vattenskadade materialet så fort det överhuvudtaget var möjligt och
det är inte gratis att transportera och frysa ner 2000 lastpallar. Ville man
agera inom den tidsfrist som fanns innan materialet skulle börja mögla var
man alltså tvungen agera snabbt och redan på tisdagen började man ta in
anbud på infrysning av alla dessa lastpallar. Fryshuset i Göteborg, som fick
uppdraget, tog emot en ständig ström av lastbilar med vattenskadat material under en veckas tid. Mängden material fick temperaturen att stiga till
nollpunkten men till sist stod lastpallarna där, säkert infrusna och väntade
på torkningsåtgärder.
En observation vid denna katastrof var hur mycket personalen arbetade
för att återställa arkivet, en av de anställda upptäcktes plötsligt ha arbetat
i ungefär tre dygn i sträck och han fick beordras att gå hem, för själv ville
han inte. När han hade fått bekymmer med sina svullna fötter klippte han
bara upp skorna och fortsatte att arbeta.
Den 3 september 2004 kom ett meddelande på e-posten från Charles Birger
Kjaerby, produktchef på Dansk Brand- og Sikringsteknisk Institut (DBI). Vi
hade träffats tidigare under året på en temadag i Hässleholm angående bränder på kulturföremål som ABM-Skåne hade ordnat. Det korta meddelandet
löd: ”Job for dig!” Sen följde två länkar som ledde till information om branden
i Anna-Amaliabiblioteket i Weimar. Det kändes sorgligt att en brand skulle
ha drabbat detta unika bibliotek där Goethe en gång varit bibliotekarie. Det
verkade som om man klarat det mesta av huset men takvåningen var mer
eller mindre avbränd. Från Sverige hade fastighetsverkets brandexpert Per
Rohlén varit nere dagarna efter branden och han berättade senare om det på
en temadag som Kungliga biblioteket anordnade.
Den 17 januari 2005 kom en annan e-post, den här gången från Mattias
Hageböck på Klassik-Stiftung Weimar. Han berättade att man hade samma problem med svårt brända bokryggar som efter branden i Linköping
och man ville nu studera den metod vi utvecklat vid Uppsala universitetsbibliotek för att kunna ta bort ryggarna utan att skada dem. En iskall februaridag, den 23, anlände en liten frusen delegation till Uppsala universitetsbibliotek i sitt ärende. Det var konservatorerna Mathias Hageböck och
Frank Sellinat från Weimar, konservatorn Manfred Anders från Zentrum
für Bucherhaltung i Leipzig och Heiner Müller Elsner från GEO-Magazine.
Vi visade och demonstrerade hur vi arbetat och vi brände till och med ett
umbärligt sentida skinnband för att få ett testmaterial.
Tidigt på den lika iskalla morgonen den 24 äntrades tåget till Linköping
för att undersöka de brandskadade och konserverade böckerna. Frank Sellinat prisade att han hade tagit med sig en mössa från Tyskland och alla var
ivriga att se böckerna i Linköping.
Tåget anlände vid lunchtid och jag undrade försiktigtvis om herrarna
ville ha lunch men det kom inte på fråga. Böckerna först! Bibliotekarien
78
1 del av 146
Mathias von Wachenfeldt tog emot i Linköping och en god stund senare,
framåt tvåtiden, var alla vimmelkantiga av hunger. Cafeterian i biblioteket föreföll vara en räddning och jag försökte förgäves intressera dem för
lunchmenyn, men alla hade lagt ögonen på för dem okända härligheter,
nämligen semlor, och närmast pliktskyldigt beställde de också varsin soppa innan de äntligen kunde hugga in på semlorna och plötsligt hade soppa
blivit en efterrätt!
Sommaren 2005 hölls en konferens i Leipzig om bränder i biblioteksmiljö, och konserveringsmetoder för brandskadade böcker. Det var en ödets
ironi att biblioteket hade fattat eld, det hände just under ombyggnaden och
evakueringen av de äldre böckerna ner till nya, säkra magasin.
Man var sommaren 2005 fortfarande osäkra på hur branden startade
men troligtvis var det eftersatt underhåll på en föråldrad elanläggning.
Vindsvåningen i huvudbyggnaden var helt förstörd men den tillbyggnad
som utfördes 1849 under arkitekten Coudrays ledning hade klarat sig. Liksom i Linköping var det brandavskiljningen, i det här fallet en tegelmur,
som skyddat mot branden. Den ålderdomliga ståldörren hade också stått
emot hettan till detta biblioteksrum men när det var som värst hade den
varit glödgande röd. Det hade inte hindrat bibliotekspersonal att under
brandnatten, med fara för eget liv, springa in i det rummet för att evakuera
böcker. Liksom i fallet med översvämningen i Falkenberg fick räddningspersonalen till sist förbjuda dem att arbeta vidare.
1825, medan Goethe fortfarande levde, brann teatern i Weimar ner. Man
kan spekulera i hur mycket den erfarenheten kom att påverka Coudray
i arbetet med tillbyggnaden. Säkert var han medveten om riskerna med
eld och det räddade 150 år senare stora delar av boksamlingarna. Goethes
levnadstecknare Eckermann beskrev händelsen i Samtal med Goethe och
citerade fritt ur Goethes Pandora
Das brenne nieder! – Schöner baut sichs wieder auf.
Goethes bibliotek byggdes mycket riktigt åter upp och tillsammans med
det nya biblioteket utgör det nu en viktig och levande del av kulturmiljön
i det centrala Weimar.
Nästa, helt oplanerade, möte med Mathias Hageböck ägde rum tidigt
på morgonen den 6 april 2009. Han satt på den specialchartrade buss som
stannade på Boltensternstrasse i Köln för att plocka upp en grupp volontärer för att köra ut dem till ett industriområde i Kölns utkanter. Dit forslade
man nu i snabb takt arkivmaterial ur rasmassorna på Severinstrasse, där
Kölns historiska arkiv tills för en månad sedan hade fungerat som ett av
Nordeuropas viktigaste arkiv. Vi fick oss en pratstund om den märkliga
olyckan under den bussfärden.
Den 3 mars 2009 hade byggnaden rasat efter en olycka i tunnelbanebygget på gatan utanför arkivet. Det vatten som pumpats ut ur byggropen hade
79
per cullhed
gjort grunden under huset ostadig och när spåntningen eller järnbalksbeklädnaden i gropens vägg gick sönder kunde katastrofen inte förhindras.
Marken under huset läckte bokstavligen ut i gropen och hela huset rasade
samman. Man hade hunnit varna personalen och arkivbesökarna som med
nöd och näppe hunnit ut men två personer i de intilliggande husen omkom
när raset rev med sig fasaderna på dessa hus.
Organisationen Blue Shield, ett slags kulturarvets Röda korset, hade
samlat ihop hjälparbetare från hela Europa, många arkivarier och konservatorer, och en liten grupp av dem satt nu på bussen på väg till första
hjälpen för materialet. Sverige hade då ännu inte bildat någon egen grupp
men jag lyckades bli hedersbelgare i en liten grupp från det landet, ledd av
min kollega konservator Lieve Watteeuw med två elever från konservatorutbildningen i Antwerpen.
Vi som var där kan berätta om skador på pappersmaterial som ingen av
oss sett tidigare. Det var stora hål rakt genom stabila pappersbuntar, det
var vått, skrynkligt, smutsigt, trasigt, det var murbruk och sand mellan
varje sida i arkivbuntarna och allt låg huller om buller. En låda som hamnade på mitt bord, innehöll pärmar med inresehandlingar till Västtyskland
från 1970-talet, därunder ett avlatsbrev från 1500-talet och nederst i lådan
fanns buntar med katalogkort över soldater som dött under andra världskriget, med dödsorsak och plats skrivet för hand.
Huset på Severinstrasse, som stod färdigt 1971, hade ofta omnämnts
på konferenser och det fanns artiklar som beskrev husets konstruktion
och dess speciella förmåga att skapa ett lämpligt arkivklimat genom husets
konstruktion mer än genom tekniktunga ventilationsanläggningar. Det är
en ödets ironi att det passiva klimatet skapades genom dessa tjocka tegelväggar och ett murbruk som tillsammans kom att sprida all denna sten och
sand som hjälparbetarna 2009 och flera år senare fått tampas med.
Man hade gjort säkringsarbeten vid andra historiska monument under
planeringen av tunnelbanebygget, kyrktornet på S:t Johann Baptist kyrka
några hundra meter från arkivet hade några år tidigare räddats genom en
säregen uppstöttning av det allvarligt lutande tornet och injicering av betong i marken men vid arkivet hade inga sådana åtgärder utförts. I december 2008, bara några månader innan raset, hade rejäla väggsprickor uppstått
i arkivet men inte heller då hade varningsklockorna ringt. Arkivfasaden såg
ganska alldaglig ut och avslöjade inte genom sin utformning det oerhört
rika och viktiga kulturarv som förvarades på insidan och vem vet, kanske
var det just det som gjorde att man underlät att vidta åtgärder, trots skatterna därinne. Hansaarkivet från Brygge och Heinrich Bölls personarkiv
fanns där, bara för att nämna två viktiga samlingar.
Lärdomen från Köln är möjligtvis att man måste ta varningstecken på
allvar och vid ny- och ombyggnader av olika slag inse att skaderiskerna
stiger betydligt.
80
1 del av 146
Ny teknisk utveckling – digitaliseringens möjligheter
Om än det internationella kulturarvet tillfogats skador under dessa 16 år
har mycket positivt också hänt. Internet och digitalisering har under samma tidsperiod vuxit fram både som den stora möjligheten och den stora
utmaningen för forsknings- och specialbiblioteken. 1995 började Internet
smyga sig in på Uppsala universitetsbibliotek och eftersom tanken alltid
far fortare än möjligheterna insåg många av oss redan då, att här fanns en
fantastisk potential i att avbilda och publicera kulturarvssamlingar. Var
skulle man börja?
Vi startade egentligen arbetet med tre spår, ett gällde bilddigitalisering,
ett annat digitalisering av Erik Wallers okatalogiserade manuskriptsamling
och det tredje spåret var att publicera enskilda böcker i ett bläddringsbart
format.
Det som först kom att förverkligas var de enskilda bläddringsbara böckerna. I ett samarbete med företaget Touch & Turn producerades ett antal
böcker på detta sätt och det blev ett sätt att visa upp enskilda verk av
särskilt intresse. Touch & Turn hade tidigare producerat bläddringsbara
böcker åt kokboksmuseet i Grythyttan och även haft ett samarbete med
det nybyggda biblioteket i Alexandria. Den första boken som vi producerade tillsammans med dem var den persiska handskriften Jalal och Jamal,
skriven i Herat år 1502.
Det initiativet följde en trend som många bibliotek tagit som sin startpunkt i digitaliseringsarbetet; att visa upp sina skatter i ett uppseendeväckande format. British Library gjorde det till exempel med Lindisfarne
Gospels i sitt projekt Turning the Pages där man på en gigantisk skärm
kunde bläddra i den elektroniska boken och på Uppsala universitetsbiblioteks utställning En bokskörd från vingården (2003) kunde man bläddra i
vadstenadiariet i elektronisk form med originalet inne i montern och det
var snyggt!
Massdigitalisering var naturligtvis ett större mål och svenska bibliotek
startade ett samarbete kring detta i den så kallade DigSvegruppen i vilken
man tänkte sig att utforma standarder och procedurer som skulle underlätta digitaliseringen. Samarbetstanken fortsattes senare i en av Kungliga
bibliotekets inflytandegrupper; Expertgruppen för digitalisering, vars huvuduppgift varit, och fortfarande är, att på olika sätt stödja projekt som
syftar till att stärka den nationella digitala infrastrukturen. Det främsta
medlet att göra detta har varit årliga utlysningar och tilldelning av medel
för angelägna projekt.
Förverkligandet av ett större projekt vid Uppsala universitetsbibliotek
skedde först i och med de okatalogiserade manuskripten från Erik Wallers samling som med stöd av först Riksbankens jubileumsfond och senare
Uppsala universitet kunde färdigställas 2008. Projektet startade 8 år tidigare, år 2000, först i samarbete med idéhistorikern Marco Beretta och da81
per cullhed
tabaskonstruktören Andrea Scotti med databasen Pinakes som plattform
för det digitaliserade materialet. Pinakes var för övrigt namnet på vår vän
Kallimakos katalog.
De livliga diskussioner om databaslösningar som initierades i detta projekt kom sedan att ligga till grund för en strategi som gick ut på att kulturarvsgruppen, istället för att köpa in externa databaser, i allt högre grad
kom att med hjälp av projektmedel utnyttja den tekniska kompetens som
fanns inom enheten för digital publicering vid Uppsala universitetsbibliotek. Därifrån kom också den första kompletta databaslösningen i vilken
hela det komplicerade arbetet med att katalogisera och publicera Wallersamlingen kunde genomföras. När de 38 000 dokumenten i Wallersamlingen alla var nätpublicerade 2008 var det en sporre och vi insåg att detta
var det sätt på vilket vi borde rikta in digitaliseringen. Massdigitalisering
med metadata som gör materialet sökbart och en bra webbpublicering.
Det kan låta enkelt men i verkligheten är det både tidsödande, komplicerat och kostsamt. En förenklande trend gjorde sig dock gällande och det
var den att priset för minneskapacitet stadigt sjönk. Det innebar att man
kunde överge tanken att av kostnadsskäl göra ett urval av det man vill digitalisera, massdigitaliseringen stod inför dörren och nu behövde vi en ny
digitaliseringsplattform för allt vårt kulturarvsmaterial.
Det var helt enkelt dags att gå vidare, i första hand med bilddatabasen,
som nu med stöd från rektorsmedel och Accessprojektet (Statens kulturråd) kunde få en helt annan publiceringstakt än tidigare under 1:e bibliotekarie Åsa Henningssons ledning. Dock kvarstod många tekniska frågor att
lösa och den hittillsvarande principen, att skapa olika databaser för olika
typer av material, började som sagt ifrågasättas. Digitaliserat material är ju
egentligen bara digitala avbildningar och det har ingen betydelse om man
avbildat en bok, en bild eller en handskrift. Uppdelningen av materialet i
bokmagasin, handskriftsmagasin och bildavdelningar, det system alla bibliotek sedan sekler använt för förvaring av analogt material, har helt enkelt
inte någon relevans i en digital värld. Fil som fil. De borde alla trivas i
samma databas.
Hur man söker och därmed hur man registrerar är i viss mån olika
för olika objekt, men det är inte värre än att det borde kunna finnas ett
grundformulär för registrering. Skulle man kunna bygga ett sådant system
skulle all registrering förenklas eftersom auktoritetsregistret, den viktiga
förteckningen av upphovspersoner, skulle vara tillgängligt för alla typer av
material och en handskriftsbibliotekarie skulle slippa importera en auktoritetspost som en bildbibliotekarie hade registrerat i ett annat system. De
skulle bägge använda samma grundkomponenter.
Det fanns andra fördelar med en teknisk lösning för alla typer av samlingar; man kunde strömlinjeforma tekniken och kunde man dessutom använda sig av Open source-lösningar skulle man kunna slippa ifrån dyrbara
licenskostnader för olika kommersiella databaslösningar.
82
1 del av 146
Arbetet startade så sakteliga enligt dessa nya riktlinjer och två externfinansierade projekt kom nu att spela en avgörande roll för den fortsatta
inriktningen på arbetet. Det ena var det Riksbanksfinansierade ProBok
med projektledarna Maria Berggren från Uppsala och Helena Strömquist
från Lund i spetsen och det andra var det så kallade LUPP-projektet. Bägge
startade 2010.
Här kom en ny komponent in i utvecklingen och det var det praktiska
samarbetet med andra bibliotek. Precis som i frågan om olika specialavdelningars irrelevans i den digitala världen är avstånd mellan olika bibliotek
också irrelevant, tvärtom är det så att om många bibliotek kan använda sig
av samma digitala plattform tjänar alla på det, eftersom man annars måste
sätta upp egna utvecklings- och supportmiljöer, något som är både kostsamt och svårt att åstadkomma.
I LUPP-projektet, som finansierades av de redan omnämnda utvecklingsmedlen från Kungliga biblioteket, testades just de ekonomiska förutsättningarna mellan egna system och delade system och slutsatsen var i
något förenklad form att det blir mellan fyra och fem gånger billigare att
dela en digital plattform, jämfört med att bygga egna system. Den kalkylen
är förmodligen försiktig. Inom andra digitala plattformar har över 20 gånger
högre kostnader för egna system kunnat beräknas.
Vid ett möte på Stifts- och Landsbiblioteket Linköping den 28 april
2010 diskuterade vi vilka typer av samlingar som borde digitaliseras. Forskningsavdelningens chef, bibliotekarien Mathias von Wachenfeldt, framkastade att bibliotekens behov av ett system för att kunna registrera och digitalisera brevsamlingar var mycket stort.
När jag senare, på tåget hem, diskuterade den frågan med 1:e bibliotekarierna Stefan Andersson, och Krister Östlund kom vi inte fram till annat
än att något borde göras men då fanns andra prioriteringar som framför allt
gällde publicering av bilder och LUPP-undersökningarna skulle ju dessutom genomföras, ProBok likaså.
ProBoksprojektet var också ett samarbetsprojekt, finansierat av Riksbankens jubileumsfond, mellan universitetsbiblioteken i Uppsala och
Lund och resultatet blev en gemensam proveniens- och bokbandsdatabas
som gör ett tidigare mer eller mindre osynligt källmaterial sökbart och
synligt i ett elegant gränssnitt. För närvarande är 800 bokband från Uppsala och Lund publicerade i den databasen och de kommer att bli fler. Den
tekniska lösningen för projektet byggde naturligtvis på de ovan nämnda
principerna och systemet fick nu också ett eget namn; Alvin (Archives &
Libraries Virtual Image Network) där samarbetstanken byggdes in från
första början. Dock kunde inte detta projekt orka med att utveckla den
andra pusselbiten som vi såg framför oss, det gemensamma registreringsgränssnittet.
Fredagen den 28 januari 2011 hade arbetsgruppen för ProBok ett möte
med Ingrid Svensson, chef för handskriftsenheten på KB. Vi diskuterade
83
per cullhed
hur man i ProBok skulle kunna märka upp och beskriva den stora mängd
avrivningar av bokbandsstämplar som bokhistorikern och förre 1:e bibliotekarien vid KB, Sten G. Lindberg (1914–2007) gjorde under sin livstid. Det
arkivet höll just nu på att ordnas och jag passade därför på att till sist återbörda en kapsel med avrivningar från Uppsalabokbindarna som jag lånat
av Sten för evigheter sedan.
Vi hade en intressant och intensiv diskussion om problemen med detta
material. Det var omfattande, det gick inte lätt att hänga upp beskrivningar på bibliografiska poster, i många fall kunde böckerna ha sålts till
okänd köpare eftersom antikvariatsbokhandlare inför en försäljning ibland
bjöd in Sten G. Lindberg som gärna kom och dokumenterade böckernas
dekorationselement och allt låg nu i mapparna.
Alltnog, några fakta utkristalliserades av den diskussionen:
• Man ordnar alltid ett arkiv rent fysiskt, i mappar aktomslag mm
• Fotografering, eller bildfångst, görs enklast om man slipper märka upp
bilderna manuellt
• Det finns sällan resurser att göra detaljbeskrivningar av enskilda brev
• Arkivmaterial finns ju alltid på ett ställe medan experter som skulle
kunna bidra med kunskaper kan sitta på många olika platser. Vid bordet
satt ju flera av dessa, från Lund, Uppsala och Stockholm. Skulle inte de
alla kunna bidra med uppmärkning av materialet om de hade tillgång
till det i digital form?
Det är vid diskussioner som denna som idéer kan ta form. Vaknar man
sedan mitt i natten med ett projektnamn i huvudet, och i gryningen ett
projektinnehåll, kan man å ena sidan hävda att man tar jobbet med sig hem
i sådan grad att man inte kan sova. Det låter inte bra. Å andra sidan var
det oerhört stimulerande att så många trådar plötsligt tycktes mötas och
skapandets lycka suddar gärna ut några timmars förlorad sömn. Det låter
bättre.
På måndagen fanns ett första utkast klart till en projektansökan till
Riksbankens jubileumsfond med en projektidé som kom att kallas ArkA–
D eller Arkivdigitalisering i fyra moduler A, B, C, D. Diskussionen om behovet av handskriftsdigitalisering från Linköping ett drygt halvår tidigare
spelade också en roll och i färdig form skulle detta digitala system lösa
alla de problem vi formulerade med utgångspunkt från Sten G. Lindbergs
samling.
A.En samlings fysiska struktur kan överföras till motsvarande digitala
struktur
B.Samma struktur kan användas för att förvara digitala bilder av originalen, utan fördröjande metadatamärkning
C.Metadatamärkningen kan ske mot det digitaliserade materialet, gärna
av flera personer på geografiskt skilda ställen
84
1 del av 146
D.Allmänhet och forskargrupper kan bidra med kommentarer, översättningar, mm.
ArkA–D-projektet kom senare, i oktober 2011, att få bidrag från Riksbankens jubileumsfond och parallellt med att utveckla de fyra modulerna
finns det i skrivande stund tillräcklig kraft att utveckla det efterlängtade
gemensamma registreringsgränsnittet. Det innebär att 2014 kommer att bli
det år när Alvin kommer att kunna ta emot fler medlemmar och växa till
en viktig resurs för svenska digitala samlingar.
I ett större perspektiv ställs förhoppningar att samarbetsmodellen kommer att visa sig så kostnadsbesparande att forskningsbibliotek och andra
mindre arkiv, bibliotek och även museer kan erbjuda sina användare gratis
tillgång till sitt forskningsmaterial. Om man inte förmår göra detta kommer akademiska institutioner över hela världen att under överskådlig tid
få använda avsevärda delar av sina resurser för att betala kommersiella
aktörer dyra pengar för att få tillgång till det som biblioteken borde klara
av själva, med lite starthjälp, goda idéer och ett välorganiserat samarbete.
Det är hisnande att tänka på den intensiva utveckling som denna del av
146 innehållit, både av förluster och ny utveckling. Förlusterna kan hoppeligen med medvetenhet och idogt vardagsarbete bromsas och hållas i
schack, tyvärr kommer de aldrig att upphöra, medan det andra, väl lössläppt, kommer att i grunden förändra möjligheterna att ta del av bibliotekens samlingar. Ulf Göranson har under hela sin ämbetstid alltid stöttat
samlingsbevarandet och varit både varit en varm anhängare och ivrig påhejare av utvecklingsprojekten. Vi känner stor tacksamhet för stöd och kloka
råd. Han, liksom de som varit med om den utvecklingen känner säkert alla
att vi fått ta del av en historisk utveckling just när den händer och det är
en upplevelse av Gutenbergska dimensioner.
85
Allmännyttiga stiftelser i universitets- och
nationssammanhang – några skatterättsliga
anteckningar
Mattias Dahlberg
Inledning
F
ör några år sedan hade jag förmånen att väljas till inspektor för Smålands nation i Uppsala. Det är en av Uppsalas äldsta studentnationer
och har stadgar som härrör ända från år 1645. Studentnationerna i
Uppsala fyller många uppgifter. De är framförallt mötesplatser för studenter och lärare som ofta har det gemensamt att de kommer från samma
landskap. En rad olika aktiviteter utspelar sig vid nationerna som fester av
många slag, körsång, konserter, teater, föreläsningar, idrott, sömnad och
mycket annat. Landsmännen känner stark tillgivenhet till sin nation och
det har bland annat resulterat i generösa donationer till studentnationerna
och till den verksamhet som bedrivs där.
Ulf Göranson har starka band till Smålands nation i Uppsala. Han var
som student aktiv i nationen, inte minst som dess förste kurator (läsåret
1969/1970). I slutet av 1980-talet och under större delen av 1990-talet var
han inspektor för nationen. I denna egenskap gjorde han en betydande
insats för att avsluta ett stort ombyggnadsprojekt av nationshuset och det
hus som rymmer studentbostäder, nämligen bostadsstiftelsen Smålandsgården i Uppsala. Denna småländska del av Uppsala finns sedan i mitten
av 1820-talet i hörnet av Sysslomansgatan och Sankt Olofsgatan (tidigare
Jernbrogatan), strax nedanför universitetshuset. Den nuvarande byggnaden
härrör från mitten av 1950-talet och möjliggjordes av frikostiga donationer.
Genom århundradena har ett stort antal donationer gjorts till nationen
och till ändamål som skall främja studierna för dem som är medlemmar i
nationen. Många av dessa donationer utgör stiftelsebildningar, alltså självständiga juridiska subjekt. Det är nationen som har i uppdrag att sköta
förvaltningen av dessa stiftelser. Ulf har gjort betydande insatser för administrationen och förvaltningen av stiftelserna och han har fortsatt att
ge goda råd till efterföljande inspektorer i dessa frågor. Här skall också
inskjutas att det till studentnationerna finns knutna särskilda skattmästare
med ekonomisk eller juridisk expertkunskap. Skattmästarna bistår i förvaltningen av nationernas ekonomiska angelägenheter, och de utför också
ett mycket viktigt arbete.
87
mattias dahlberg
Den kanske viktigaste stiftelsen knuten till Smålands nation i Uppsala
är stiftelsen Anna Maria Lundins stipendiefond.1 Syftet med denna stiftelse är att understödja forskningsresor till utlandet som företas av doktorander vid Uppsala universitet och som är medlemmar i Smålands nation
i Uppsala. Under de senaste åren har det varit möjligt att årligen utdela
omkring två miljoner kronor i sådana stipendier och antalet sökande är
varje år omkring 200 doktorander vid Uppsala universitet. Omkring hälften av de sökande brukar kunna erhålla stipendium. Denna stipendiefond
har varit verksam sedan 1950-talet och kan sägas kraftigt ha bidragit till
internationaliseringen av den forskning som bedrivs vid Uppsala universitet. Man kan vara förvissad om att nationens genom tiderna mest namnkunnige inspektor, Carl von Linné, hade varit tillfredsställd över denna
utveckling. Som inspektor var Ulf ordförande i stiftelsen och i den stipendienämnd som prövar ansökningarna och utser stipendiaterna. Han har
därefter fortsatt att vara en engagerad ledamot av stipendienämnden, som
består av ett tiotal småländska forskare verskamma vid olika fakulteter vid
Uppsala universitet.
För studentnationerna är det naturligtvis av betydelse att skötseln av
stiftelserna sker på ett både korrekt och effektivt sätt. Jag tror att det
kan finnas ett allmänt intresse att sammanfatta några skatterättsliga
hållpunkter för de ofta ideellt engagerade lekmän som i praktiken skall
sköta det dagliga arbetet med allmännyttiga stiftelser knutna till sådana
organisationer som studentnationerna.
När föreligger en stiftelse?
År 1994 antogs stiftelselagen (1994:1220) och den trädde i kraft den 1 januari 1996. Den är en allmän lag om stiftelser som ersatte den mer partiella
lagstiftning som tidigare gällt genom lagen (1929:116) om tillsyn av stiftelser. Man kan skilja mellan fyra kategorier av stiftelser: ”vanliga” stiftelser,
insamlingsstiftelser, kollektivavtalsstiftelser samt pensions- och personalstiftelser. I detta sammanhang behandlas så kallade vanliga stiftelser. I
skatterätten talar man ofta om ”avkastningsstiftelser”, och det är normalt
sett en vanlig stiftelse för vilken avkastningen på stiftelsekapitalet används
för att uppfylla stiftelseändamålet.
En vanlig stiftelse bildas enligt 1 kap. 2 § första stycket stiftelselagen
när egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskiljs för att
varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål. Att fastställa när egendomen är avskild är av stor betydelse. Det
framgår av 1 kap. 2 § andra stycket stiftelselagen att egendomen är avskild
när den har tagits om hand av någon som åtagit sig att förvalta den i enlig1
Om bakgrunden till stiftelsen Anna Maria Lundins stipendiefond se Göranson, Ulf,
Anna Maria Lundins stipendiefond, Natio Smolandica XL (1977), s. 19–25.
88
allmännyttiga stiftelser i universitets - och nationssammanhang
het med stiftelseförordnandet. Numera krävs det att stiftelseförordnandet
är skriftligt och undertecknat av stiftaren eller stiftarna, vilket framgår av
1 kap. 3 § stiftelselagen. När samtliga dessa villkor är uppfyllda föreligger
en stiftelse. Det finns övergångsbestämmelser i förhållande till stiftelser
som har bildats före 1994 års stiftelselag, och för dem gäller stiftelselagen
med mindre undantag.
Det finns två huvudformer för förvaltning av en stiftelse, egen förvaltning och anknuten förvaltning. Om stiftelsen förvaltas av en egen styrelse
är det fråga om egen förvaltning och om en annan juridisk person sköter
förvaltningen är det fråga om anknuten förvaltning. Det är vanligt förekommande att studentnationer förvaltar stiftelser i form av anknuten förvaltning, men egen förvaltning förekommer också.
År 2010 trädde vissa ändringar av stiftelselagen i kraft. De gör det
enklare att i vissa fall ändra i de föreskrifter som gäller stiftelsens ändamål,
så kallad permutation. Numera gäller också att alla stiftelser skall vara
registrerade och att de skall ha ett organisationsnummer.
Vad är en kvalificerat allmännyttig stiftelse?
För att en stiftelse skall omfattas av lättnader i beskattningen krävs det att
den är ”kvalificerat allmännyttig”. I annat fall är det enligt huvudreglerna
i skattesystemet obegränsat skattskyldig för alla inkomster. Vad som är en
kvalificerat allmännyttig stiftelse framgår av 7 kap. 3–6 §§ inkomstskatte­
lagen (1999:1229), nedan förkortad IL.
Enligt 7 kap. 3 § IL är en stiftelse skattskyldig bara för inkomst av sådan
näringsverksamhet som avses i 13 kap. 1 § IL, om stiftelsen uppfyller tre
krav, nämligen
(i) ändamålskravet i 7 kap. 4 § IL,
(ii) verksamhetskravet i 7 kap. 5 § IL, och
(iii)fullföljdskravet i 7 kap. 6 § IL.
Ytterligare ett skattebefrielsestadgande finns i 7 kap. 3 § andra stycket IL,
där det anges att en stiftelse som uppfyller de tre kraven ovan inte är skattskyldig för kapitalvinster och kapitalförluster.
Om dessa tre krav är uppfyllda innebär det att en stiftelse med skatterättslig terminologi är ”kvalificerat allmännyttig”. För en sådan stiftelse
föreligger inte skattskyldighet för avkastningen på stiftelsens tillgångar,
som utdelnings- och ränteinkomster, och alltså inte heller någon kapitalvinstbeskattning vid avyttring av stiftelsens tillgångar. Skälet till denna
skattebefrielse är självfallet att staten vill stödja den allmännyttiga verksamhet som stiftelserna i sin tur bedriver. Det kan noteras att några kvalificerat allmännyttiga stiftelser har en central position i svenskt näringsliv.
Jag tänker här närmast på sådana stiftelser som Knut och Alice Wallen89
mattias dahlberg
bergs stiftelse och Torsten och Ragnar Söderbergs stiftelser som årligen
utdelar mycket betydande forskningsanslag. Dessa stiftelser äger också
stora delar av investmentföretag vilka i sin tur äger betydande delar av
svenskt näringsliv.
Ändamålskravet preciseras i 7 kap. 4 § IL. Det stadgas att en stiftelse skall
ha till huvudsakligt ändamål att:
(i) främja vård och uppfostran av barn,
(ii) lämna bidrag för undervisning och utbildning,
(iii)bedriva hjälpverksamhet bland behövande,
(iv)främja vetenskaplig forskning,
(v) främja nordiskt samarbete, eller
(vi)stärka Sveriges försvar under samverkan med militär myndighet
­eller annan myndighet.
Av 7 kap. 4 § andra stycket IL framgår att ändamålskraven inte får vara
begränsade till vissa familjer eller bestämda personer. Det är inte ovanligt
att det i ändamålskraven för en allmännyttig stiftelse anges att bidrag i
första hand skall lämnas släkting till donatorn som uppfyller vissa krav på
till exempel vissa studieresultat, men att för det fall någon sådan släkting
inte finns skall medel tilldelas annan berättigad som uppfyller ett eller
flera kriterier som anges i 7 kap. 4 § första stycket IL. En sådan förtursrätt
är förenlig med den begränsning som anges i andra stycket av den nämnda
bestämmelsen.2
I ett universitets- och nationssammanhang är det kanske främst ändamålen att lämna bidrag för undervisning och utbildning, bedriva hjälpverksamhet bland behövande och att främja vetenskaplig forskning som är av
intresse. Av stadgandet framgår att stiftelsen skall ha som ”huvudsakligt
ändamål” att främja dessa verksamheter. Inom ramen för inkomstskattelagen brukar den kvantifierande termen ”huvudsakligen” avse minst 75 procent. Det innebär att uppfyllandet av det kvalificerade ändamålet måste
avse minst 75 procent av stiftelsens verksamhet. Det råder viss oklarhet
om hur uppfyllandet av ändamålet i praktiken skall mätas. Förmodligen
skall det bedömas tillsammans med de andra kraven, nämligen verksamhetskravet och fullföljdskravet som också skall uppfylla höga kvantitativa
villkor, och som diskuteras i det följande.
Ändamålskravet bedöms alltså med utgångspunkt i vad som anges
som ändamål i de urkunder som konstituerar stiftelsen. I anknytning till
ändamålskravet finns ”verksamhetskravet” i 7 kap. 5 § IL som skall tillse
att stiftelsen verkligen uppfyller ändamålskravet. Det stadgas nämligen att
stiftelsen i den verksamhet som bedrivs ”uteslutande eller så gott som uteslutande” skall tillgodose ett sådant ändamål som anges i 7 kap. 4 § IL. Med
2
De kvalificerade ändamålen behandlas utförligt i Hagstedt, Jan Anders, Om beskattning
av stiftelser, PA Norstedt & Söners förlag, Stockholm, 1972, kap. V. Hagstedts doktorsavhandling är alltjämt det skatterättsliga standardverket inom området.
90
allmännyttiga stiftelser i universitets - och nationssammanhang
uttrycket ”uteslutande eller så gott som uteslutande” avses i inkomstskattelagen en andel om 90 till 95 procent upp till 100 procent. Verksamhetskravet avser att skydda att ändamålskravet verkligen uppfylls.
En tekniskt komplicerad bestämmelse är fullföljdskravet i 7 kap. 6 § IL.
Den anger att stiftelsen skall, sett över en tidsperiod av flera år, bedriva en
verksamhet som skäligen motsvarar avkastningen av stiftelsens tillgångar.
Innebörden av denna bestämmelse har i viss mån utvecklats i förarbetena
till lagen men det är framförallt i rättspraxis som den har preciserats. En
första fråga är vad som avses med ”avkastning”. Med avkastning förstås här
det som ibland kallas direktavkastning, vilket i normalfallet är periodiskt
utgående ränte- och utdelningsinkomster. Positiv värdeförändring på tillgångskapitalet (”kapitalvinst”) omfattas däremot inte av detta avkastningsbegrepp. Denna skatterättsliga åtskillnad skapar emellanåt viss begreppsförvirring. I företagsekonomin används ofta uttrycket ”avkastning” både för
årlig direktavkastning som ränta och utdelning och värdeförändringar av
kapitalet. Även om det finns fog för ett sådant synsätt är det alltså inte det
som gäller i detta skatterättsliga sammanhang.
Det finns dock åtskilliga gränsdragningsproblem mellan vad som är
direktavkastning och kapitalvinst. Under 1990-talet prövade Högsta för­
valt­ningsdomstolen (före år 2011 med beteckningen ”Regeringsrätten”) ett
antal fall om behandlingen av nollkupongsobligationer. Det är lån som löper utan någon formell ränta, därav uttrycket ”nollkupong”. Obligationen
emitteras i stället till ett värde som understiger det nominella värdet. Vid
inlösentidpunkten erhåller gäldenären det nominella beloppet. Frågan var
hur skillnaden mellan emissionspriset och inlösenpriset skulle behandlas,
var det fråga om ränta eller kapitalvinst? Högsta förvaltningsdomstolen
kom till slutsatsen att det var fråga om ränta eftersom skillnaden mellan
emissionspris och inlösenpris kunde betraktas som gäldenärens ersättning
till gäldenären för krediten, och att denna ersättning var förutsebar vid
emissionstidpunkten. Enligt min mening är detta ett invändningsfritt resonemang. Det blir dock mer komplicerat om den första borgenären avyttrar nollkupongsobligationen till en ny borgenär under obligationens löptid.
Anta att den allmänna räntenivån har sjunkit vilket medfört att värdet på
nollkupongsobligationen har stigit, vilket i sin tur har återspeglats i det pris
som den nye borgenären erlade till den ursprunglige borgenären. I detta
fall var det inte möjligt att vid låneförbindelsens ingång till fullo förutse
det pris som den nye borgenären fick betala. En del av värdeförändringen
skulle därför närmast vara att betrakta som kapitalvinst. Av praktiska skäl
betraktas dock även i detta fall hela skillnaden mellan förvärvspriset och
inlösenpriset som ränta i skatterättslig mening, men teoretiskt korrekt är
det inte.3
3
Se Dahlberg, Mattias, Ränta eller kapitalvinst, Iustus förlag, Uppsala, 2011 (särsk. kap. 11).
91
mattias dahlberg
En annan fråga som diskuterats mycket är över vilken tidsperiod som
fullföljden skall beräknas. I praxis har det utvecklats ett synsätt enligt
vilket fullföljden skall beräknas över perioder på omkring fem år. Något
längre perioder torde också vara möjliga att tillämpa.
Stiftelsen skall över denna femårsperiod ha bedrivit en verksamhet som
”skäligen motsvarar avkastningen av stiftelsens tillgångar”. Detta brukar
med skatterättslig terminologi kallas för ”användningsgraden”. Enligt förarbetsuttalanden och praxis skall användningsgraden vara runt 75–80 procent av stiftelsens avkastning sett över femårsperioden. Vissa år kan den
följaktligen vara lägre än 75–80 procent och andra år kan den vara större.
Det är vanligt förekommande att det i stiftelsens stadgar anges att till exempel 10–20 procent av den årliga avkastningen skall läggas till kapitalet
i syfte att konsolidera kapitalet och skydda det mot urgröpning av inflation. Sådana avsättningar måste självfallet beaktas när användningsgraden
beräknas.
Högsta förvaltningsdomstolen klarlade fullföljdsberäkningens delar i
RÅ 2001 ref. 17, vilket är ett fall som brukar kallas för ”stiftelsen Stockholms Sjömanshem” efter den stiftelse som var föremål för prövning i fallet. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen skall fullföljdskravet beräknas
mot bakgrund av den antagna nettoinkomst som skulle ha beräknats enligt
allmänna skatterättsliga regler om stiftelsen hade varit oinskränkt skattskyldig. Det innebär att från direktavkastningen skall dras av till exempel
ränteutgifter och kapitalförvaltningsutgifter som depåavgifter och bankfacksavgifter. Avdrag skall också medges för andra utgifter för förvaltning
och administration som avser kapitalförvaltningen, vilket kan benämnas
förvaltningsutgifter. I vissa situationer kan det vara nödvändigt att särskilja
detta slags utgifter för det fall att en viss förvaltningsutgift enbart är hänförlig till en avyttring som medför en kapitalvinst eller kapitalförlust. En
sådan utgift skall inte dras av mot direktavkastningen eftersom den omedelbart inte avser förvärv av en sådan slags inkomst.4
En annan kategori av utgifter är de som avser stiftelsens arbete med
att kunna utdela medel enligt stiftelsens ändamål. Detta brukar kallas för
fullföljdsutgifter eftersom det är fråga om utgifter för att fullfölja stiftelsens ändamål. Det kan till exempel vara fråga om utgifter för att granska
ansökningar om stipendier, marknadsföring av stipendier, och administration av utbetalningar av stipendier. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen
kan sådana fullföljdsutgifter dras av från den avkastning som annars skulle
ha utdelats i enlighet med ändamålen för stiftelsen.
Sammanfattningsvis medför alltså både förvaltningsutgifter och fullföljdsutgifter att utrymmet minskar för stiftelsen att utdela medel från
stiftelsen till de ändamål som stiftelsen skall främja. Det skall dock samti4
Om metoden för att skilja omkostnader för intäkternas förvärvande och fullföljdskostnader, se Gunne, Cecilia, Kommentar till Stiftelsen Stockholms Sjömanshem, Svensk
Skattetidning (nedan ”SvSkT”), 2001, s. 339–340.
92
allmännyttiga stiftelser i universitets - och nationssammanhang
digt understrykas att en effektiv kapitalförvaltning är viktig för att högsta
möjliga avkastning skall erhållas på kapitalet, och att det är viktigt att stiftelsens administration är god och tillräcklig information om stipendierna
eller liknande kan ges till de möjliga mottagarna.
Risken för att den kvalificerat allmännyttiga stiftelsen börjar bedriva
värdepappersrörelse skall också uppmärksammas. Som ovan framgått är
huvudregeln att en kvalificerat allmännyttig stiftelse inte är skattskyldig för
kapitalvinster och kapitalförluster vid avyttring av finansiella instrument.
Om stiftelsen börjar köpa och sälja värdepapper i mycket stor omfattning
under en längre tid föreligger en risk att verksamheten klassificeras som
värdepappersrörelse, vilken är en skattepliktig verksamhet enligt huvudregeln i 13 kap. 1 § IL. Om stiftelsen skall börja betala skatt minskar ju
utrymmet att dela ut medel till de allmännyttiga ändamålen. För de flesta
allmännyttiga stiftelser torde det dock vara självklart att värdepappers­
innehaven är långsiktiga i syfte att ge stabil värdetillväxt och avkastning,
vilket i sig skyddar mot att värdepappersrörelse uppstår.5
Utländsk kupongskatt på utdelning till kvalificerat
allmännyttig stiftelse
Det är vanligt att stater belägger utdelning med kupongskatt när utdelningen betalas till personer som är skatterättsligt hemmahörande i andra
stater. Det sker också enligt svensk skatterätt när utländska allmännyttiga stiftelser erhåller utdelningsinkomster på aktieinnehav i svenska bolag.
Kupongskatt på utdelningsinkomster är ofta utformad som en definitiv
källskatt. Det innebär att det är det utbetalande bolaget, eller kanske ett
särskilt företag med uppgift att administrera utbetalningar av utdelning,
som innehåller kupongskatten och betalar in den till skattemyndigheten.
Anta att en kvalificerat allmännyttig stiftelse hemmahörande i Sverige
står i valet mellan att investera i antingen aktier i ett svenskt läkemedelsbolag noterat på Stockholmsbörsen eller i ett läkemedelsbolag hemmahörande i en annan medlemsstat inom EU. Om stiftelsen investerar i
ett svenskt läkemedelsbolag är den mottagna utdelningen skattefri enligt
interna regler i Sverige. Skulle däremot investeringen ske i det utländska
bolaget tar den andra staten ut en källskatt om 30 procent, som dock sätts
ned till 15 procent enligt skatteavtalet mellan Sverige och den andra staten.
5
Se närmare Melz, Peter, Handel med värdepapper – ett problem för ideella föreningar
och stiftelser?, Skattenytt, 2001, s. 475–488. Melz anger (a.a. s. 488) att ett omsättningstal om två kan tjäna som gräns för när värdepappersrörelse uppstår. Omsättningstalet
är beräknat som kvoten av omsättningen (värdet av köpta och sålda instrument) och
lagervärdet av instrumenten. Detta bör dock bedömas över en period av flera år. Om
stiftelsen under flera år köper och säljer finansiella instrument till ett värde som överstiger det dubbla värdet av den samlade portföljen av instrument föreligger alltså en
risk för att värdepappersrörelse har uppstått. Se även Arvidsson, Richard och Gunne,
Cecilia, Om stiftelsers handel med värdepapper, SvSkT, 2001, s. 551–587.
93
mattias dahlberg
Betalningen av källskatt i den andra staten minskar stiftelsens utdelningsinkomster och möjligheten att dela ut stipendier till allmännyttiga ändamål. Skattelagstiftningen kommer i detta fall att ha en styrande effekt för
valet av investering och gör det mindre sannolikt att investeringen görs i
det utländska bolaget.
Den svenska kupongskattelagen är på motsvarande sätt diskriminerande
i förhållande till utländska allmännyttiga stiftelser som investerar i svenska
bolag. Sverige tar nämligen som huvudregel ut en definitiv källskatt om 30
procent på utdelningar som betalas till utländska investerare. Det sker en
olikbehandling av en nationell aktieinvestering i jämförelse med en gräns­
överskridande aktieinvestering.
Enligt min mening är denna olikbehandling ett hinder mot de fria
kapitalrörelserna, som följer av artikel 63 i fördraget om den Europeiska unionens funktionssätt (”EUF-fördraget”). Av denna artikel följer att
alla restriktioner för kapitalrörelser mellan medlemsstaterna samt mellan
medlemsstaterna och tredje land skall vara förbjudna. Några tillämpliga
rättfärdigandegrunder torde inte vara tillämpliga vare sig enligt EUF-fördraget eller enligt den av EU-domstolen utarbetade förnuftsdoktrinen
(”rule of reason”-doktrinen). Det avgörande för denna bedömning är att
allmännyttiga utländska stiftelser som investerar i svenska bolag blir sämre
skatterättsligt behandlade än deras svenska motsvarigheter som investerar
i svenska bolag. Att andra medlemsstater inom EU har liknande diskriminerande lagstiftning är inte någon tillämplig rättfärdigandegrund.
EU-domstolen har i flera fall förklarat att en likabehandling skall ske
av utländska allmännyttiga stiftelser med inhemska sådana, se till exempel mål C-386/04 Centro di Musicologica Walter Stauffer mot Finanzamt
München für Körperschaften och mål C-318/07 Hein Persche mot Finanzamt
Lüdenscheid. Det innebär att om skattelagstiftningen i ett medlemsland
är mer förmånlig för allmännyttiga stiftelser hemmahörande i den staten
måste dessa förmåner också utsträckas till sådana stiftelser som är hemmahörande i andra medlemsstater inom EU.
Det skall i detta sammanhang uppmärksammas att de internationella
skatteavtalen kan medföra en fullständig befrielse från skyldigheten att
erlägga vissa källskatter. Det finns till exempel i det multilaterala nordiska skatteavtalet en bestämmelse som anger att skattebefriade subjekt,
som kvalificerat allmännyttiga stiftelser, i vissa fall skall undantas från
källbeskattning på utdelningsinkomster.6 Dessvärre tror jag att denna bestämmelse är relativt obekant för många svenska stiftelser. Om en svensk
6
I artikel 10.7 (om beskattning av utdelning) i det nordiska skatteavtalet stadgas: ”Utan
hinder av bestämmelserna i punkterna 3 och 4 kan de behöriga myndigheterna i de
avtalsslutande staterna komma överens om att utdelning, som tillfaller i överenskommelsen namngiven institution med allmänt välgörande eller annat allmännyttigt ändamål, vilken enligt lagstiftningen i den avtalsslutande stat där institutionen har hemvist
är undantagen från skatt på utdelning, skall i annan avtalsslutande stat vara befriad från
skatt på utdelning från bolag i denna andra stat.”
94
allmännyttiga stiftelser i universitets - och nationssammanhang
allmännyttig stiftelse till exempel investerar i ett bolag som är noterat på
Helsingforsbörsen finns följaktligen en möjlighet enligt skatteavtalet att
helt undvika källbeskattning på utdelning i Finland.
Avslutande synpunkter
Den skatterättsliga regleringen av allmännyttiga stiftelser är relativt gammal och det finns ett behov av enklare regler och en kodifiering av rättspraxis inom vissa delar av området. År 2009 presenterade Stiftelse- och
föreningsskatteutredningen betänkandet SOU 2009:65 Moderniserade
regler för ideell sektor.7 En viktig utgångspunkt för betänkandet var likformig beskattning av stiftelser, ideella föreningar och registrerade trossamfund. En viss anpassning av de kvalificerat allmännyttiga ändamålen
föreslogs mot bakgrund av de förändringar i samhällslivet som ägt rum sedan den nuvarande regleringen infördes i början av 1940-talet. Ändamålet
”undervisning eller utbildning” skulle behållas men betecknas enbart som
”utbildning”. Det ändamål som betecknas ”hjälpverksamhet bland behövande” föreslogs i stället heta ”social hjälpverksamhet” och innebära en viss
förskjutning såtillvida att också andra än ekonomiska hjälpbehov skulle
kunna tillgodoses. Ändamålet ”vetenskaplig forskning” fick samma inriktning och omfattning som tidigare. Vad gäller fullföljdskravet föreslogs en
kodifiering av RÅ 2001 ref. 17 (stiftelsen Stockholms Sjömanshem), som
har diskuterats ovan. En stiftelse skulle uppfyllda fullföljdskravet om den
i skälig omfattning använde sina intäkter för verksamhet som tillgodoser
de nämnda allmännyttiga ändamålen. Detta krav skulle anses vara uppfyllt
även om stiftelsen under något eller några år inte har bedrivit verksamhet i tillräcklig omfattning, om detta förhållande kan anses vara tillfälligt.
Någon större förändring i förhållande till gällande rätt är det således inte
fråga om.
Förslagen i 2009 års betänkande har ännu inte genomförts och det beror
förmodligen på att det också finns EU-rättsliga krav på att ideella organisationer skall omfattas av skattskyldighet för mervärdesskatt. Sveriges
motvilja att genomföra detta har medfört att också övriga reformer inom
området har fått avvakta.
7
Särskild utredare var regeringsrådet Peter Kindlund och utredningen bestod av ett stort
antal experter och sakkunniga. Se även Löfgren Lewin, Brita, Efterlängtad modernisering av skatteregler för ideell sektor, SvSkT, 2009, s. 1038–1057.
95
”En skugga blott” – mord i biblioteket
Margaretha Fahlgren
F
ör humanister är biblioteket vårt laboratorium. Det är i biblioteket
som vi söker kunskap och där vi ofta arbetar. Biblioteket är en oundgänglig resurs för humanistisk forskning. Det är också en plats där
man som forskare känner sig hemma. Jag kommer väl ihåg första gången då
jag med viss möda öppnade porten till Carolina som nybliven doktorand
och hur jag de närmaste åren tillbringade mycket av min tid där. Ofta
på plats tidigt på morgonen för att vara säker på att få ett forskarbord.
Kanske har biblioteket en särskild betydelse för litteraturvetare. Åtminstone tycks det vara så i en av Maria Langs tidiga deckare, En skugga blott,
som utkom 1952. Romanens berättare, Puck Bure, skriver på en avhandling
om Fredrika Bremer och tillbringar merparten av sin tid på Humanistiska
biblioteket, Hum.B., vid Stockholms högskola. Den mordhistoria som hon
vecklas in i utspelar sig också till stor del på biblioteket bland humanistiska
forskare, varav en avslöjas som mördare.
När romanen börjar befinner sig Puck Bure i ett flygplan, på väg från
Kairo. Hennes far, den kände Uppsalaprofessorn i arkeologi,Johannes M.
Ekstedt, har hastigt insjuknat och Puck har därför åkt till Egypten för att
träffa honom. Efter faderns snara tillfrisknande är hon nu på väg hem, tidigare än planerat, och ser med längtan fram emot att få träffa sin relativt
nyblivne make, docenten i historia vid Stockholms högskola, Einar Bure.
Men när Puck kommer till Bromma väntar inte mannen på flygplatsen
och han finns heller inte hemma i lägenheten som är mörk och öde. På
Einars tillstökade säng ligger ett damnattlinne och på en stol underkläder
och en klänning. Puck vill inte tro att mannen varit otrogen fast allt talar
för att en annan kvinna kommit in i bilden. Men det är något som inte
stämmer. Puck förnimmer att hon inte är ensam i lägenheten och när hon
öppnar badrumsdörren ser hon att så är fallet. I badkaret ligger en ung,
livlös kvinna.
Trots chocken har Puck sinnesnärvaro att ringa den gode vännen, kriminalkommissarie Christer Wijk, som omedelbart kommer till hennes undsättning. Han är den som småningom kommer att lösa mordgåtan. Det tar
dock sin tid inte minst på grund av att de mordmisstänkta är akademiker.
Som Christer Wijk konstaterar: ”Jag behöver inte tala mer än en timme
med vem som helst av dem för att få reda på allt om de andras uppsat97
margaretha fahlgren
ser och avhandlingar och framgångsrika eller misslyckade tentor./…/ Men
såna mindre väsentliga omständigheter som vilken miljö deras kamrater
kommer ifrån och vad de har för sig när de inte sitter på Hum.B. och deltar
i världsfrämmande diskussioner, det har de i allmänhet ingen aning om”.1
Den mördade visar sig vara en i gruppen på Hum.B., Eva Clason, en
rejäl, alldaglig flicka som studerar litteraturhistoria. I Maria Langs roman
läggs ofta en objektiverande blick på kvinnor och den kvinnliga berättaren bedömer andra kvinnor utifrån den. 2 Även om kvinnorna på Hum.B.,
Puck Bure, Lillemor Olin och Görel Fahlgren bedriver studier räknas de
inte som forskare. Puck omtalas skriva på en avhandling om Fredrika Bremer och männen, men som hon konstaterar är det svårt att hinna med det
arbetet ”när man samtidigt ska gifta sig och jaga våning”.3 Lillemor Olin är
enligt Puck inte någon typisk representant för de kvinnliga studenterna på
högskolan. Hennes frånvaro av begåvning är, som Puck uttrycker det, uppseendeväckande. Lillemor befinner sig på Hum.B. för att ”skaffa sig en karl
med akademisk titel”. 4 Görel Fahlgren kommer från en förmögen familj.
Hon bär dyrbara kläder och hennes figur ”måste uppväcka den livligaste
avund hos varje kvinna” även om Puck konstaterar att ”jag nog personligen
fann henne i genomskinligaste och blodlösaste jaget”.5 Puck har, som Sara
Kärrholm pekat på, rollen av Watson i förhållande till Christer Wijk. Hon
har en tendens att snubbla på sanningen utan att känna igen den. Men hon
kompletterar Christer Wijk, som säger att han behöver en kvinnas intuition för att rätt kunna bedöma människor. Sara Kärrholm konstaterar att
det i Maria Langs tidiga deckare finns ”en mätning mellan manliga egenskaper som bygger på utredning av empiriska fakta och logiska slutledningar
och de kvinnliga egenskaperna psykoanalytiskt tänkande och intuition.” 6
Pucks roll är därmed tydligt genusmarkerad och det gäller i än högre grad
de övriga kvinnorna som utlöser de dunkla drifter och den ondska som
driver en av deras manliga forskarkolleger att begå mord.
Det är således männen som är de riktiga forskarna och som tävlar om
akademisk framgång. Jag ska i det följande se närmare på hur de akademiska männen framställs i romanen. R W Connells begrepp hegemonisk
maskulinitet är ett centralt begrepp inom maskulinitetsforskning. Den hegemoniska maskuliniteten utgör de dominerande ideal och normer som
män förhåller sig till. Vad som är hegemonisk maskulinitet förändras över
tid men den kan urskiljas genom mäns agerande och relation till maskulina
ideal.7 I Maria Langs roman skapas en bild av vad som utgör idealbilden,
den hegemoniska maskuliniteten, för en akademisk forskare. Detta blir
särskilt tydligt i en roman där en av forskarna visar sig vara en mördare.
Vad karakteriserar mannen som förmår begå en så ond handling och går
det att relatera till en maskulin idealbild?
*
98
”en skugga blott ” – mord i biblioteket
Mordgåtan utspelar sig i ett bibliotek, Hum.B, som Maria Lang, eller Dagmar Lange, kände väl till. Hon hade själv bedrivit litteraturvetenskapliga
studier och disputerade 1946 på en avhandling om Pontus Wikner som
vitter författare. I En skugga blott beskrivs Hum.B. snarast som ett slags
hem där forskarna inte bara arbetar utan i stort sett tycks ha hela sitt sociala liv. Biblioteket skildras ingående:
Jag dröjde ett ögonblick i den minimala hallen – som i likhet med alla utrymmen på Hum.B. blev ändå mindre på grund av att man placerat bokhyllor på
alla tänkbara och icke tänkbara ställen – och jag andades med välbehag in
den dammiga, rogivande luften. Mycket avlägset hördes storstadens hetsiga
trafikbuller. För övrigt var allt tyst som i en grav. /…/ Där jag stod i hallen
bredvid den spinkiga trappan hade jag rakt framför mig den i själva kilens spets
belägna stora läsesalen. Till höger, längs en obegripligt skum och bokbelamrad
korridor, låg sex hemtrevliga studierum, vilkas fönster alla vette ut mot Birger
Jarlsgatan.8
Puck fortsätter den detaljerade beskrivningen av biblioteket och kommer
till det hon kallar ”historikerhålet”, som ”Ingalunda befolkas enbart av historiker, men på Hum.B. vänjer man sig rätt snart vid att saker och ting
inte riktigt är vad de ser ut att vara, och man lär sig också lika snabbt att
historikerhålet är den populära samlingspunkten för hela övervåningen.” 9
Historikerhålet är möblerat med bord som bildar en komplett rektangel
mitt på golvet, ”ett arrangemang, som onekligen är mer ägnat att befrämja
sällskaplig samvaro och studentikos debattlusta än ensliga studiebord i lika
ensliga fönstersmygar.” 10 Med dagens språkbruk skulle vi tala om bibliotekets grupprum!
Biblioteket är tillgängligt dygnet runt för de som har kvällsnycklar och
Puck beskriver hur en kvinnlig amanuens utför ”nattronden”:
Hennes uppgifter var många. Sedan herr Lind avlägsnat sig låste hon den nedre
dörren och bar upp liggaren till expeditionen i övervåningen. Där gjorde hon
sedan den s.k. nattdörren redo att användas, kontrollerade att inga andra dröjde
sig kvar i bibliotekets skrymslen än de, som var i besittning av kvällsnycklar,
och släckte slutligen all takbelysning i läsesalen och studierummen och de flesta lamporna i korridorerna. Hon nickade vänligt och försvann, och vi studenter
hade det dunkla, kvällstysta Hum.B. för oss själva.11 Forskarna tycks utnyttja
biblioteket alla tider på dygnet och det utgör deras sociala nav.
Ett begränsat antal personer som alla står i någon slags relation till varandra och som befinner sig på en avgränsad plats karakteriserar ofta en pusseldeckare. I Maria Langs roman möter vi ett antal forskare som mer eller
mindre framgångsrikt bedriver studier och som känner varandra väl. De
introduceras, en efter en, och alla kan vara mördaren. Den förste vi möter är Karl-Gustaf Segerberg som mest påminner om en ”mycket ung och
mycket troskyldig gymnasist” men han innehar sedan ett år den, som Puck
99
margaretha fahlgren
säger, vördnadsvärda posten som docent i litteraturhistoria. Det kan vara
på sin plats att erinra sig att dåtidens docentur var avlönad och ett nödvändigt mål för att göra akademisk karriär. Segerbergs ögon blixtrar av ”begåvning och okynne” och Puck konstaterar att det alltid är en glädje att träffa
honom.12 Ännu gladare blir hon dock när hon möter sin bordsgranne på
Hum.B., som sitter dold bland tobaksdimmor (!), Jan Hede. Han beskrivs
som lite längre än Karl-Gustaf Segerberg med ett ”magert, känsligt ansikte
och påfallande vackra, mörkblå ögon.” 13 Hede är gärna ironisk men bakom
skämtsamheten döljer sig en seriös forskare. Han beskrivs som ”oerhört
fängslad” av sitt ämne om Shakespeare i svensk 1800-talskritik och trots
att Puck kommit till Hum.B. för att delge nyheten om Evas död, är hon
snart inbegripen i ett livligt samtal om olika Hamletuppfattningar! Det är
inte Puck som blir den som berättar om mordet utan Ingmar Granstedt,
som kommer inrusande med en aftontidning i handen och som storgråtande faller ihop över den. Granstedt beskrivs som ett original och något av
en överliggare. Vid trettio års ålder har han, trots uppenbar begåvning, inte
lyckats ta någon examen. Hans yttre framstår som en parodi på bilden av
en akademiker: ”Det färglösa, förlästa ansiktet bakom de missklädsamma
glasögonen var alltid en smula patetiskt”.14 Dessutom har Granstedt stripigt
hår. Han är dock den ende som brytt sig om den mördade Eva och haft
förhoppningar om att de skulle bli ett par.
Den äldste av forskarna är Staffan Arnold som säger om sig själv att
han inte äger skönhet men begåvning, ”ett omdöme som man redan efter
en kortare stund i hans närhet nog var villig att instämma i.”15 Att Arnold
är jude omtalas liksom att han är ”liten och vesslesnabb med böjd näsa,
ramsvart hår och gnistrande bruna ögon.”16 Han sägs inte vara stilla i många
minuter och har ett intellekt som är lika rörligt som hans kropp. Att Staffan Arnold med sina trettioåtta år är äldre än de övriga förklaras av att
han bedrivit sina studier vid sidan av lärartjänstgöring. Men Arnold är på
väg att nå sitt mål; doktorsavhandlingen om Erik Johan Stagnelius religiösa utveckling närmar sig sin fullbordan och en docentur hägrar. Men det
finns konkurrens om docenturen eftersom Pelle Bremmer håller på med
ett närliggande ämne. Bremmer är en Uppsalalicentiat, som dykt upp på
Stockholms högskola med sitt ämne om Stagnelius nyromantiska drama.
Varken Arnold eller Bremmer vill ändra sina avhandlingsplaner och de
har gjort en överenskommelse om att försöka undvika att gå in på varandras specialområden. Men båda vet att Bremmers avhandlingsämne med
nödvändighet kommer att tangera Arnolds så därför är det avgörande vem
av dem som blir färdig först och som därmed kan komma ifråga för docenturen. Trots detta tycks de båda männen uppskatta varandra och ses
ofta tillsammans:”Kärlekshat, förklarade Staffan sarkastiskt. Vi törs inte
släppa varandra ur sikte, det är hela saken.” 17 Pelle Bremmer beskrivs som”
”dunkelskön” för att nu använda ett av den nyromantiska litteraturens uttrycksfulla epitet”.18 Han är skön konstateras det om man med det inbegri100
”en skugga blott ” – mord i biblioteket
per ”något mörkt, vilt och en smula demoniskt”.19 Beskrivningen av Bremmer för onekligen tanken till den romantiske hjälten av typen Heathcliff i
Wuthering Heights.
Vad säger då beskrivningarna av männen om akademisk, och kanske då
särskilt litteraturvetenskaplig maskulinitet? Det är uppenbart att den förläste, patetiske akademikern inte utgör något ideal. Ingmar Granstedt omtalas senare i romanen som ”färglös, skygg, tystlåten och självutplånande”
med ovårdade kläder. Han vägrar att svara på Christer Wijks fråga om vem
han såg i paret Bures trappuppgång strax före mordet. Granstedt spionerade på Eva Clason, som lånat lägenheten av Einar Bure, då denne rest
till Köpenhamn eftersom han inte väntade att Puck skulle komma hem
tidigare än beräknat. Granstedts tystnad kommer att kosta honom livet.
När han slutligen väljer att yppa vem det var han såg är han upprörd och
ber Puck att ringa efter Christer Wijk. Därefter vandrar han nervöst mellan bokhyllorna och utbrister ”Han ska få veta vem det var som mördade
henne. Nu äntligen vet jag det …. Och jag ska se till att Eva blir hämnad.”20
Oturligt nog hör mördaren vad Granstedt säger och begår sitt andra mord.
Ingmar Granstedt kontrasteras mot Pelle Bremmer som är ”grann, temperamentsfull, högljudd och dominerande”.21 Men inte heller Bremmer kan
sägas uppfylla en idealbild. I kampen med Staffan Arnold om att hinna
först visar det sig att Bremmer har undanhållit viktigt material. Han har
funnit ett brev med stor betydelse för förståelsen av Stagnelius religiösa
utveckling och valt att inte visa det för Arnold. Einar Bure kallar Pelle
Bremmer ett kräk och menar att hans ”skumma metoder” diskvalificerar
honom för docenturen. 22 Han kryper dock till korset och försonas med sin
rival Arnold. Även om Bremmer blir den som disputerar först har han inte
längre någon utsikt att få docenturen. Han hade varit en stark kandidat i
professor Antonssons ögon och denne fann nu sin enda tröst i att ”Bremmer faktiskt inte var fostrad i hans egen förnämliga lärjungekrets utan var
en suspekt överlöpare från den degenererade lärdomsstaden i norr.”23 Pelle
Bremmer handlar på ett oöverlagt sätt och är alltför känslostyrd men framstår ändå som en attraktiv man av den romantiska hjältetypen.
Karl-Gustaf Segerberg och Staffan Arnold är inte särskilt fysiskt tilldragande men mycket begåvade. De är lätta att tycka om; när Segerberg ska
förhöras av Christer Wijk noteras att ”Christer trivdes allt bättre med vår
trygge och trevlige Daladocent”. 24 Staffan Arnold visar stort överseende
med Pelle Bremmers okamratliga beteende och är en av opponenterna på
kollegans disputation som utgör romanens avslutning. Både Segerberg och
Arnold får romantisk belöning i romanens slut. Segerberg paras ihop med
Eva Clasons hyresvärdinna och Arnold blir slutligen målet för Lillemor
Olins ”karljakt”. Kärlekslyckan tycks välförtjänt; Segerbergs slit har tidigare beskrivits och även hur han varit till stor glädje för hela sin släkt.
Hans fasters enda bekymmer är att han inte är förlovad vilket dock tycks
avhjälpas i romanens slut. Att Lillemor kastar sina blickar på Staffan Ar101
margaretha fahlgren
nold blir tydligt vid disputationen då hon kommer för sent och sätter sig så
nära opponentbordet som hon kan: ”och det leende hon gav Staffan Arnold
var så lockande och så fyllt av löften att vi häpet begrep att hon äntligen
slängde ut sina nät i allvarligt och medvetet syfte att bärga in fångsten. /…/
Staffans fula ansikte överdrogs av en stark rodnad, han tystnade, stammade … och därefter besvarade han, klentroget men tjusad, hennes leende.”25 Arnold och Segerberg är intellektuellt redliga, pålitliga och rejäla
men deras robusthet gör också att de saknar den känslighet och passion
som utgör kännetecknet på den briljante litteraturvetenskaplige forskaren.
Pelle Bremmer och Jan Hede utgör härvidlag deras kontraster.
*
I Maria Langs romaner kan Christer Wijk sägas representera en hegemonisk maskulinitet. Inga andra män når fullt ut upp till hans kvaliteter. Även
om hans skarpsinne kombineras med kvinnlig intuition, först av Puck i
de tidiga romanerna och därefter av operasångerskan Camilla Martin som
han gifter sig med, är det Christer Wijk som förmår se sammanhangen och
som förstår hur mördaren tänker. Den man som i En skugga blott i någon
mån tycks kunna mäta sig med Christer Wijk är Jan Hede. Puck jämför
de två männen: ”Han /Christer/ var faktiskt ännu längre än Jan Hede,
och hans svarta, blanka hår kontrasterade lustigt mot Jans intensivt ljusa.
Men deras ögon var på något sätt lika: blå, intelligenta och tilldragande.” 26
Puck konstaterar också att ”Till min glädje föreföll de bägge männen att
genast fatta förtroende för varandra.” 27 Jan Hede är Pucks bordsgranne på
Hum.B och de är ”verkligt goda vänner”. Även om Einar Bure sägs tycka att
Hede ”såg en smula för trevlig ut för att det skulle vara helt i hans smak”
konstateras att även Einar inte är okänslig för hans ”smittande leende och
glada humör.” 28 Jan framstår som en passionerad forskare som lever i den
shakespearska världen. Hans Shakespearecitat ackompanjerar handlingen
och det är han som ger röst åt romanens titel när han citerar Macbeths
ord om att livet är en skugga blott: ”Och i det tysta rummet klingade, som
en gravskrift även över en av ofattbara skäl mördad studentska, orden om
livets stora meningslöshet.” 29
Jan Hede framställs som en mycket attraktiv man som både är intellektuell och passionerad. Det visar sig också att han väcker kvinnors känslor. Eva Clason förälskar sig i honom och även om Hede inte har samma
starka känslor för henne inleder han ett förhållande med henne. Han gör
det mycket på grund av att Eva är förmögen, något som ingen av hennes
kamrater känner till, och hon stöder Hede ekonomiskt. Jan Hede har svårigheter att få sin ekonomi att gå ihop efter att ha försökt reda upp faderns
trassliga dödsbo och därvid tagit på sig skulder som han inte kan betala.
Evas hjälp kommer därför mycket lägligt men priset är att han måste lova
henne att de ska gifta sig. Men de håller sin relation hemlig. När Jan Hede
102
”en skugga blott ” – mord i biblioteket
så möter Görel Fahlgren och blir passionerat förälskad inser han att han
måste bryta med Eva. Han försöker göra det men hon blir först hysterisk
och kräver därefter att de ska förlova sig. Dagen före mordet har Jan och
Görel inlett ett sexuellt förhållande och Jan söker upp Eva i paret Bures
lägenhet för att definitivt avsluta deras relation. Men Eva vägrar. Hon beskrivs i romanen som snäll och bussig men även som ”nästan skrämmande
envis och halsstarrig.”30 När det står klart för Jan Hede att Eva berättat för
Görel om sitt förhållande till honom brister det: ”Vad jag upplevde i det
ögonblicket var ett raseri så primitivt att jag ännu häpnar när jag minns
det. Jag ville bara en enda sak: slå till henne, täppa till munnen på henne, så
att hon aldrig skulle kunna tala mer. Men jag rusade inte på henne direkt.
Långsamt och nästan vällustigt drog jag av mig kavajen och kavlade upp
skjortärmarna. Sen tog jag henne om halsen och doppade ner henne i det
varma vattnet…” 31 Man kan säga att Eva mördas när hon inte längre finner sig i att vara underordnad utan hävdar sig som subjekt. Intressant att
notera är att detta undergrävs i romanen genom att hon karakteriseras som
halsstarrig, en nedsättande beteckning på en kvinna som håller på sin rätt
och som i romanen tjänar till att delvis begripliggöra Jan Hedes handlande.
Det andra mordet på Ingmar Granstedt betecknar Hede som misstaget
som leder till att han avslöjas. Mordet är helt en impulshandling: ”Jag viskade för mig själv: Ta det lugnt bara. Ta det lugnt och gör inga dumheter!
Men det hjälpte tydligen inte, för rätt som det var stod jag inne hos Ingmar
och höll en eldgaffel i handen. Det var… det var precis som uppe hos Bures…Som om jag hade handlat i en gastkramande och blodig dröm – mot
min vilja, mot mitt förstånd, ja, till och med mot min innersta känsla.”32
Jan Hede drivs av en kraft som han inte kan kontrollera. I Maria Langs
romaner är sexualitet och passion ofta drivkraften bakom mord. Sara Kärrholm skriver om den avvikande sexualiteten som kontrasteras mot normalitet i Langs tidiga romaner. I hennes debutroman, Mördaren ljuger inte
ensam (1949) är mördaren, Viveka Stensson, lesbisk. Men, som Kärrholm
visar, finns även i den sanktionerade relationen mellan Puck och Einar momentana inslag av okontrollerad passion, en passion som driver mördarna i
Langs romaner. Det är därmed ingen väsensskillnad mellan dem som begår
mord och de oskyldiga.33 Jan Hedes långa tal i slutet av romanen för honom
närmare läsaren och han framstår främst som en tragisk gestalt. Jan Hede
står ensam i fönsteralkoven på Hum.B. när han avslöjas av Christer Wijk:
”Han såg mycket ung och mycket ensam ut, och när mina ögon, förblindade
av tårar, mötte hans förstod jag att alla våra undrande frågor till sist hade
fått sin otroliga – och tragiska – förklaring.”34 I försöket att förklara sitt
handlande säger Jan Hede att han känner lättnad: ”Man anstränger sig att
fly, bort från sina brott och bort från dem som vill utkräva straff, men man
kan ändå inte fly ifrån sig själv och ifrån det fasansfulla, som har skett.”35
På ett intellektuellt plan tar Jan Hede avstånd från sina handlingar och
uttrycker lättnad över att erkänna sitt brott. Men han har ändå begått de
103
margaretha fahlgren
fasansfulla morden och fallet är stort – från en attraktiv, förtroendeingivande, intelligent och passionerad man – till att vara mördaren. Den ideala,
eller hegemoniska maskuliniteten, i Maria Langs roman rymmer känslighet och passion men romanen visar också vad som kan hända när de inte
kontrolleras. Då kan mord begås. I romanens slut återställs idyllen, de parbildningar som ingås bygger dock inte på passion. Som Görel Fahlgren säger om Pelle Bremmer som hon nu planerar att gifta sig med: ”Det var som
att vakna upp ur en overklig och förlamande mardröm när jag upptäckte
att Pelle fortfarande fanns där och att jag på något egendomligt sätt ändå
hade längtat efter honom hela tiden /…/ Jag blir mer och mer förtjust i honom för varje timme, som vi är tillsammans.” 36 Men, som visats i romanen,
är tryggheten bedräglig och hotas alltid av känslor som inte låter sig styras.
Även om Jan Hede visar sig vara mördaren och därmed har begått en
ond handling framstår han framförallt som en tragisk gestalt, som väcker
mer känslor hos läsaren än mordoffren. Ingmar Granstedt är så långt ifrån
ett manligt ideal att hans tragiska död, ihjälslagen på biblioteket med en
eldgaffel, nästan går obemärkt förbi i romanen. Bilden som däremot etsar
sig fast är den av mördaren, Jan Hede, stående ensam i fönsteralkoven.
”med ett skrämmande tomrum omkring sig.” 37 När han förs bort av två polismän står det: ”jag grät som jag aldrig gråtit förr”.38 Jan Hedes skuld berör
således Puck djupt och hennes känslor påverkar även läsaren.
Christer Wijk har en intelligent och tilldragande blick som sägs likna
Jan Hedes. Mördaren är den ende i romanen som jämförs med idealbilden
vilket understryker att ingen riktigt kan gå säker utan att fröet till ondska
även finns hos den som framstått som nära nog en idealman. Bedrägligheten innefattar också miljön då även det trygga, hemtrevliga biblioteket
ändrar skepnad: ”hela den välbekanta Hum.B.-atmosfären verkade inte som
vanligt lugnande och rogivande utan i stället fientlig och skrämmande /…/
Någonting kunde dölja sig inne i de mörka vrårna. Någonting kunde utan
varning smyga sig över bakifrån, någonting som var hotfullt och illvilligt
och omänskligt…” 39 Rummets skrämmande förvandling gör onda gärningar möjliga: mord i biblioteket.
104
”en skugga blott ” – mord i biblioteket
Noter
1Lang, Maria, En skugga blott, Norstedts förlag, Stockholm 1952, s.163.
2 Kärrholm, Sara, Konsten att lägga pussel. Deckaren och besvärjandet av
­ondskan i folkhemmet. Symposion, Stockholm/Stehag 2005, s.185.
3Lang, 1952, s.35.
4Ibid. s.43.
5Ibid.s.92.
6 Kärrholm, 2005, s.179.
7Se Connell, R.W., Maskuliniteter (originalets titel Masculinities, 1995),
­Göteborg, 1999.
8Lang, 1952, s. 76f.
9Ibid.s.78.
10Ibid.
11Ibid.s.76.
12Ibid.s.40.
13Ibid.s.42.
14Ibid.s.48.
15Ibid.s.80.
16Ibid.
17Ibid.s.82.
18Ibid.s.106.
19Ibid.s.107.
20Ibid.s.181.
21Ibid.s.114.
22Ibid.s.152.
23Ibid.s.163.
24Ibid.s.130.
25Ibid.s.239.
26Ibid.s.58.
27Ibid.
28Ibid.s.41.
29Ibid.s.85.
30Ibid.s.199.
31Ibid.s.230.
32Ibid.s.215.
33 Kärrholm, 2005, s.153.
34Lang, 1952, s. 213.
35Ibid.s. 222.
36Ibid.s.238.
37Ibid.s.213.
38Ibid.s.232.
39Ibid.s.181.
105
Rykten och vetenskap
En 1600-tals-referens och dess tidigare öden
Anna Fredriksson
F
rån antikens dagar har många lärda författare sökt värdera sina källor
vad gäller deras trovärdighet, och har haft ambitionen att kontrollera
de uppgifter de fått del av.1 Källkritik i dess bredaste bemärkelse är
troligtvis är lika gammal som lärt författande självt, men även vad som för
många av oss framstår som total kritiklöshet har funnits vid dess sida under lika lång tid. I Sverige började källkritik som vi känner den i dag växa
fram under 1600- och 1700-talen i och med att intresset blev större för
äldre tiders originaltexter och utgivningen av dem i tryck.
Äldre dissertationer från Uppsala universitet ger sin egen bild av detta.
Om man studerar en större mängd dissertationer från tidigmodern tid,
och ser särskilt på referenserna och hur olika bruk av referenser och källor
ändras, får man också en överblicksbild av hur källkritiken har sett ut under århundradena. Ibland blir det i dem väldigt tydligt, hur ett lämnande
av tron på hörsägen måste vara en av de viktigaste förutsättningarna för att
komma vidare med vetenskapliga problem. För en forskare av idag framstår tron på hörsägen, sagor och myter, eller åtminstone hänvisningarna
till dem i vetenskaplig litteratur, som lätt fascinerande. Mitt i den torra
vetenskapliga framställningen införs fantastiska berättelser om saker som
man aldrig sett, i länder man aldrig varit i, av människor man inte vet
namnet på. En del anonyma sagesmän framställs som ”auktoriteter”, andra
som ”trovärdiga”, om man inte man nöjer sig med referensen ”det sägs”.2 Ju
längre tillbaks i tiden man går i Uppsala universitetsbiblioteks samling av
äldre dissertationer, desto oftare ser man denna typ av referens. Jag vill
nedan ägna en stund åt att titta in i detta referenssystem, och se närmare
på hur det kan fungera, genom att studera en enda referens i en uppsaladissertation från 1600-talet.
1
2
Om äldre tiders förhållande till källor och källangivelser, se till exempel Fehling,
Detlev, Herodotus and his ’sources’: citation, invention and narrative art, Liverpool,
1989; Müller, Friedhelm L., Das Problem der Urkunden bei Thukydides: die Frage der
Überlieferungsabsicht durch den Autor, Stuttgart, 1997 eller Peter, Hermann, Wahrheit
und Kunst: Geschichtschreibung und Plagiat im klassischen Altertum, Leipzig, 1911.
Hörsägen i äldre tiders lärda litteratur behandlas utförligare i Daston, Lorraine & Park,
Katharine, Wonders and the order of nature, 1150–1750, New York, 1998, spec. introduktionen s. 60–66 och kapitel 6.
107
anna fredriksson
Den referens jag valt att studera återfinns i dissertationen ”De augmentatione in genere et de generatione lapidum metallorumque in specie”, ”Om
tillväxt i allmänhet och framalstrande av stenar och metaller i synnerhet”,
framlagd vid Uppsala universitet 1687. Ämnet sten var väldigt populärt
på 1600-talet. Verk med titeln ”De lapidibus” ”Om stenar” finns i oräkneligt antal, liksom verk om fossiler, ädelstenar och meteorer. I bakgrunden
kan man tänka sig att det fanns en önskan om att människan själv skulle
kunna producera värdefulla bergarter och metaller och få säkrad tillgång
till dessa. Jorden och bergen förstods i dessa verk som levande väsen, som
i likhet med djur och växter hade ådror (venae) av bergarter och metal�ler och en egen livgivande ande. Men frågan om stenars framalstrande var
också intressant för medicinen, då man försökte förstå uppkomsten av sten
i människokroppen, såsom njursten och gallsten.
För den dissertation vi skall se på står medicinprofessorn Andreas Drossander som prases och Johannes Unonius som respondent. Dissertationens
tes 7–8 handlar om stenars tillväxt. Vad är det som gör att sten ”växer till”,
som det ju bevisligen gör? Och vad beror det på att vissa kroppar, både
saker, människor och djur, kan bli till sten? Dissertationsförfattaren finner
att auktorerna är överens om att det ges något slags ”principium”, en princip
eller första början som, när det stöter på något, förvandlar detta till sten.
Vissa menar, enligt författaren, att detta är någon slags ”andning”, som går
in i saker och förestenar dem. Som bevis på att förvandlingar till sten faktiskt kan ske räknas upp ett antal märkliga exempel: Ur Rhône har man
grävt upp svärd och sandaler av sten, i Böhmen kan man finna träd som
förvandlats till sten. Två exempel ges på människofoster av sten, varav ett
”finns att beskåda i Danmark”… ”enligt dem som sett det med egna ögon.”
Som final på denna rad av exempel säger sedan författaren:
”Ut jam taceam quod auctores asserant in Tartaria totam cohortem hominum
cum equis & curribus in lapides diriguisse.”
”För att inte tala om att i Tartariet en hel cohort med människor, hästar och
vagnar har förvandlats till sten”,
”Cohors” är ju en term som i klassiskt latin används för en mindre avdelning
av armén. Det låter på något vis bekant: Tartariet användes vid denna tid
ibland som benämning på Kina eller delar av Kina – kan det handla om
den så kallade Kejsarens terrakottaarmé, tillverkad på 200-talet före Kristus, som upptäcktes 1974 i provinsen Shaanxi? Skulle detta kunna vara ett
belägg för att den faktiskt var känd redan på 1600-talet? Nja, för det första
kan ”cohors” också stå för en grupp människor, vilken som helst, som har
något gemensamt. För det andra menar forskare på området, att referensen
till den förstenade armén i uppsaladissertationen i så fall avser en av flera
108
rykten och vetenskap
andra skulpturerade människo- och djurgrupper, delar av gravkomplex,
som varit kända sedan lång tid tillbaka.3
Hur kan då denna berättelse om en förstenad här i Tartariet nått fram ända
till vårt Uppsala? Finns det några möjligheter att kontrollera utsagan, och
kan det till och med finnas någon sanning bakom den?
Som framgår av det latinska citatet ovan säger Drossander/Unonius att
det är auktorerna som försäkrar detta, ”auctores asserant”. ”Auctores” är en
typisk 1600-tals-referens och bör uttydas ”de som är kunniga” eller ”de som
har skrivit något av betydelse på detta område”. Vi behöver alltså inte utgå
ifrån att det handlar om någon antik romersk eller grekisk författare.
I Drossanders/Unonius’ dissertation citeras och refereras tjugo olika
verk. Bland de författare som citeras i anslutning till vår referens finns Jean
Baptiste Du Hamel och en annan auktoritet från tiden, Petrus Gassendus.
I de verk av dem som citeras kan man dock inte läsa något om människor
av sten i Tartariet.4 En annan auktoritet som ligger relativt nära Drossander
i tiden, och som finns med bland de citerade verken, fast långt tidigare i
texten är Johannes Baptista Helmontius, eller von Helmont, från Bryssel. I
hans De lithiasi från 1644 hittar man en utförlig variant av historien.5 Inte
bara årtal finns med här, utan också ”altitud” och andra detaljer:
”Circa annum 1320. intra Russiam & Tartariam, in altitudine graduum 64. non
procul à palude Kitaya, Horda baschirdorum, penitus in petras transmutata
legitur cum toto armento, curribus et armamento. Dicunturque etiamnum
hodie, homines, cameli, equi, greges, atque omne concomitans currum, & armamentorum genus, sub dio concretum, horrendo spectaculo, adhuc insaxata
stare.”
”Man kan läsa att ungefär år 1320, mellan Ryssland och Tartariet, på 64 graders
altitud (sic) inte långt från träsket Kitaya, en horda av Baschirder förvandlats
helt och hållet till sten med hela sin boskapshjord, vagnar och utrustning. Det
sägs att människor, kameler, hästar, småboskap och alla medföljande slag av
vagnar och utrustning, som stelnat under solen, ännu idag står kvar förstenade,
rysliga att skåda.”
I von Helmonts version av historien tycks det inte direkt vara fråga om
någon armé. Visserligen kan armamentum tolkas som ”vapen”, men de tycks
inte riktigt passa in i sammanhanget av många olika slags boskap. En horda
3
4
5
Enligt telefonsamtal med museiintendent Si Han vid Östasiatiska muséet 2010. Andra
gravar och skulpturer i samma tradition beskrivs i flera artiklar i utställningskatalogen
China’s terracotta army (ed. Kristian Göransson & Jessica Rawson), Stockholm 2010.
Jag har läst Du Hamels De Meteoris et fossilibus Parisiis, 1660 och Petrus Gassendus’
Institutio astronomica, Amstelodami, 1680.
Johannes Baptista Helmontius, De causis, modo fiendi, contentis, radice, et resolutione Lithiasis (…) eller Opuscula medica inaudita. Coloniae Agrippinae 1644. D. I. De Lithiasi.
109
anna fredriksson
är den vanliga beteckningen på de folkgrupper eller nomadstammar som
vistades i detta område, och baschirder var en av dem. Idag finns ett motsvarande folkgruppsnamn ”Basjkirer”, med uppehållsort republiken Basjkirien inom Ryska federationen, mellan Volga och Ural. Von Helmont ger en
tämligen exakt årtalangivelse och gradangivelse, vilket är intressant.
Att ”horden” förstenats är inte att undra på, menar von Helmont, då
hela denna trakt enligt honom inte är något annat än ett stenland utan slut,
utan vind, så att en stark sten-utdunstning kan komma upp, döda genomresande på en enda natt och förstena dem.
Naturligtvis lämnar von Helmont ingen annan referens än ”legitur”, ”man
kan läsa”, och vi har fortfarande ingen källa, men åtminstone en ganska
utförlig historia. Tilläggas kan att historien åtföljs av andra historier om
förstenade människor och saker. Historierna framstår som en grupp argument som används i tidens verk i ämnet i olika kombinationer.
Möjligheterna att följa resonemanget i den litteratur jag gått igenom försvåras av att den princip, början eller ”sten-alstrande frö” ”semen petrificum”
man ofta diskuterar, kallas ”tartarus” av vissa författare. 6 ”Tartarea substantia” är något som enligt Paracelsus och hans efterföljare hindrar funktionen
i till exempel levern och orsakar sjukdom. Att det finns ett samband förstår man av att Paracelsus själv säger att andra medicinare kallar tartarus
för ”calculus” (kiselsten, njursten), ”arena” (sand), eller till och med ”lapis”
(sten).
Något man också talar om i den samtida diskussionen är stenarten ”lapis
tartareus”, tartarisk sten, som finns i naturen utanför människokroppen.
Om jag förstått saken rätt uppstår denna sten genom att vatten, som rinner
genom stenpartier, nöter av stensubstans och tar denna substans med sig i
sig.7 När vattnet sedan upptas av till exempel växter följer denna stenmateria med och gör så att växten senare blir förstenad.
Om vi återgår till uppsatsens huvudspår, så är det alltså möjligt att von
Helmont är Drossander/Unonius’ källa när det gäller de förstenade människorna i Tartariet. Det är också möjligt att uppgifterna finns i någon
annan av de källor för avhandlingen han anger, eller i någon källa han inte
anger. Möjligtvis har han sett uppgifterna i fler än en källa.
Men låt oss lämna den traditionella kedjesökningen ett tag och prova
vad de senaste sökmetoderna kan säga om var uppgifterna kan ha kommit
ifrån ursprungligen. Sökningar på nyckelord som förekommer i citaten från
Drossander och von Helmont ger oss ytterligare en återgivare av historien,
6
7
Se von Helmonts referens i De Lithiasi, s. 31 och Theophrastus Paracelsus, De Tartaro,
sive morbis tartareis, Argentorati in foro, 1566.
F. Imerato, Historia naturalis, Coloniae 1695, cap. 25, s. 784.
110
Ortelius A., Theatrum Orbis Terrarum, Antwerpen, 1579.
anna fredriksson
dock inget som för oss vidare i vårt letande.8 Men sökningen ger ytterligare
tips: I en artikel om kartor över de centrala och lägre regionerna vid Volga
beskriver J. Tardy en karta av Abraham Ortelius av 1570.9 På denna karta,
”Tartariae sive magni Chami regni typus”, som bland annat beskriver olika
folkstammars vistelseorter, finns enligt Tardy en notering om ”Baschirdorum horda (S of the Kytaia lacus)”. Just den kartbok där kartan ingår finns
i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar.10 Inget står om hären på just
detta uppslag, men det finns ytterligare ett kartuppslag i samma volym
som beskriver delvis samma område: Kartplanchen ”Russiae, Moscoviae et
tartariae descriptio”, som på kartbladet tillskrivs Antonius Jenkensonus, Anthony Jenkinson, och dateras 1562. Strax till höger om sjön ”Kitaia”, ungefär
på samma ställe som uppehållsorten för Baschirdorum horda märkts ut på
det förra kartuppslaget, finner vi här uppgiften om den förstenade människogruppen. I en guld­inramad textruta finns följande text:
”Haec saxa hominum iumentorum camelorum pecorumque, caeterarumque
rerum formas referentia, Horda populi gregis pascentis, armentaque fuit: Quae
stupenda quadam metamorphosi, repente in saxa riguit, priori forma nulla in
parte diminuta. Evenit hoc prodigium annis ciriciter 300 retro elapsis”.
”Dessa stenar, som bär form av människor, dragboskap, kameler och andra boskap, och andra saker, var en ”hord” av ett herdefolk med utrustning: Denna
stelnade genom en förundransvärd förvandling på kort tid och blev till sten,
under det att dess föregående gestalt inte förminskades till någon del. Detta
under hände sig för cirka 300 år sedan.”
På kartan finns också en illustration till textrutan. Denna visar män till synes beväpnade med spjut, som rör sig målmedvetet framåt till fots och till
häst tillsammans med en flock får. Detta skulle kunna vara illustratörens
egen tolkning av ordet ”horda” som väl också kunde avse beväpnade och
aggressiva grupper som rörde sig i detta område. Men kombinationen får
och beväpnade män är heller inte osökt: enligt beskrivningar av området
från Jenkinsons tid visade sig männen i dessa stammar i princip aldrig utan
vapen.11 Om vi tittar på ordalydelsen i von Helmonts och Jenkinsons text,
så skiljer de sig litet. De flesta uppgifter har de gemensamt, men Jenkinson saknar von Helmonts uppgift om att det var en ”hord av baschirder”,
”Baschirdorum horda” och att de ”än i dag” står att se på denna plats. An8
Georg van Horne (Georgius Hornius), Historiae naturalis et civilis ad nostra usque tempora, libri septem. Lugd. Batav. 1670.
9
J. Tardy, “A contribution to the cartography of the central and lower Volga region” in
Chuvash studies 1982, s. 205–206.
10
Abraham Ortelius, Theatrum orbis terrarum. Antwerpiae 1570. UUB:s exemplar är från
1603. Se också illustration i föreliggande uppsats.
11
Morgan, E. Delmar & Coote, C. H. (red.), Early voyages and travels to Russia and Persia
by Anthony Jenkinson and other Englishmen (…) (Works issued by the Hakluyt Society,
72). London, 1886 Vol. I, s. 73.
112
rykten och vetenskap
givelsen ”Baschirdorum horda” finns ju däremot på den andra kartan över
Tartariet i Ortelius’ atlas. Därför skulle det kunna vara så att von Helmont
sett båda kartorna och lagt ihop uppgifter från två håll. Gradangivelsen
skulle von Helmont också kunnat få från kartan. På denna ligger ju den
utmärkta platsen mellan 60:e och 65:e latituden. Däremot är skillnaderna
mellan Jenkinsons och von Helmonts version av tidsangivelserna underligare. Om man utgår från kartans upphov, som sägs vara Jenkinson, och
hans angivelse i textrutan, ”för cirka 300 år sedan”, så ger den oss året cirka
1262. Von Helmont å sin sida anger ett ganska exakt årtal, 1320. Varför
skulle von Helmont ha ändrat det angivna årtalet med 58 år? Den rimliga
förklaringen är att Jenkinsons karta helt enkelt inte är Helmonts källa. Om
uppgiften ändå kommer därifrån, bör det finnas mellanliggande återgivare
av historien. Helmont lägger också till att stenstoderna ”sägs” stå där att
beskåda ”än i våra dagar”, i och för sig ett klassiskt avslut på en saga.
Den världsatlas av Andreas Ortelius som Jenkinsons karta ingår i trycktes i hela 41 upplagor från 1570 och framåt.12 Den är för närvarande den
enda världsatlas från denna tid som finns i UUB, men vi kan förstås ändå
inte veta om Drossander/Unonius sett uppgiften om den förstenade människoskaran i denna, hos von Helmont eller i någon annan källa som jag
inte lyckats hitta.13
Anthony Jenkinson, som anges som ”auctor” till kartan i Ortelius atlas, var
engelsk sjökapten och handelsresande.14 Under åren 1557–1560 och 1561–
1563 reste han på uppdrag av den engelska drottningen i trakterna öster om
Europa för att undersöka möjligheterna till handelsförbindelser. Jenkinson
skrev också ner berättelser från sina omfattande och strapatsrika resor.
Men märkligt nog innehåller inte reseberättelserna något om förstenade
människor. I hans i övrigt nyktra och detaljrika framställning skulle en
sådan historia i så fall utgjort ett udda inslag.
Utgivarna av Jenkinsons berättelser, Morgan och Coote, talar i sin inledning kort om uppgifterna om försteningen på Jenkinsons karta.15 De bedömer dem som en av de många legender som var i omlopp i reseberättelser
i gemen från trakten. Floden Ob var gränsen till vad som var känt land,
menar Morgan och Coote, och på andra sidan av denna tar sägnen vid. Sjön
Kitay är nuvarande Aralsjön och namnet har förknippats med Cathay, det
vill säga Kina.16
12
J. Tardy (1982), p. 206.
Till exempel den som omnämns i not 8.
14
Morgan, E. Delmar & Coote, C. H. (red.), Early voyages and travels to Russia and Persia
by Anthony Jenkinson and other Englishmen (…) (Works issued by the Hakluyt Society,
72–73). London, 1886. Vol. I–II, spec. s. i–xlv.
15
Morgan & Coote, (1886) Vol. 1, s. cxxxi
16
Morgan & Coote, (1886) Vol. 1, s. cxxviii.
13
113
anna fredriksson
Morgan och Coote är lite besvikna över att sägnen om stenhären införts
på Jenkinsons karta. Det får dem att tvivla på Jenkinsons goda omdöme.
Men om man känner till dåtidens diskussion om hur sten blir till, om ”stenvatten”, ”sten-frö” och ”sten-ande” så förstår man bättre varför en välinformerad man inte genast avfärdade en sådan historia, var än han hade hört
den.
Morgan och Coote diskuterar i sin introduktion vilka tidigare kartor
som kan ha bidragit med information till Jenkinsons karta. 17 De nämner
Anton Wieds karta från runt 1540 och, för de nordvästliga delarna av Asien
och Rysslands norra kust, en reseberättelse av engelsmannen ­Stephen Burroughs. Wieds karta har dock inte med de delar av Asien, där de förstenade
människorna skall ha funnits.18
På 1980-talet förvärvades till Wrocławs universitetsbibliotek vad som visade sig vara det tryckta originalet till Jenkinsons karta.19 Forskningen hade
dessförinnan tvekat men till sist slagit fast att ett original av kartan inte
fanns bevarat, och att Jenkinsons karta bara existerade i kopior av originalet. Återupptäckten av originalet visade att kopiorna i en mängd avseenden
skiljde sig från Jenkinsons original.20 Även när det gäller uppgifterna om
stenförvandlingen skiljer sig faktiskt Ortelius’ kopia från originalet. Så här
lyder den latinska texten i originalet:21
”Haec saxa hominum iumentorum camelorum pecorumque, caeterarumque
rerum formas referentia, Horda populi gregis pascentis, armentaque fuit: Quae
stupenda quadam metamorphosi, repente in saxa riguit, priori forma nulla in
parte diminuta. Evenit hoc prodigium annis ciriciter 300 retro elapsis”.
Och så här ser det ut i Ortelius’ kopia:
”Haec saxa, hominum, iumentorum, pecorum, caeterarumque rerum formas
referentia, Horda (ut appellant) populi greges pascentis, armentaque fuit.
Quae stupenda quadam metamorphosi, repente in saxa riguit, priori forma
nulla in parte diminuta. Evenit prodigium hoc annis circiter 300 retro elapsis”.
17
Morgan & Coote, (1886) Vol. 1, s. cxix–cxxi.
Wieds karta finns reproducerad bland annat i Rybakov, Boris Aleksandrovic ̌, Russkie
karty Moskovii: XV/načala XVI veka, Moskva, 1974, ill. 2.
19
Szykula, K., “The Newly Found Jenkinsons Map of 1562,” Paper prestented at the Thirteenth International Conference on the History of Cartography, Amsterdam and The
Hague, 1989; published in 13th International Conference on the History of Cartography…
Abstracts (Amsterdam, 1989) p. 109–11; Baron, S. H., “The Lost Jenkinson Map of Russia (1562) Recovered, Redated and Retitled” Terrae incognitae 25(1993), s. 53–65.
20
Baron (1993).
21
Jag tackar Ms. Anna Osowska, Maps Department, Wrocław University Library, för att
vänligt ha meddelat mig detta.
18
114
rykten och vetenskap
Den observante läsaren har antagligen noterat att i Ortelius’ version finns
en uppgift om att kameler ingick i samlingen av boskap. Dessa kameler
saknas i Jenkinsons originaltext, men de finns med på en illustration i hans
original som är placerad nära textrutan. I Jenkinsons original är textrutan
placerad mellan 53:e o 55:e breddgraden. Hos Ortelius ligger den mellan
den 60:e och 65:e breddgraden.22
I verket Russkie karty Moskovii av B. A. Rybakov från 1974 framförs åsikten att Jenkinson för sin karta till stor del förlitade sig på kartor tillverkade
i Ryssland.23 Rybakov menar att ryssarna själva hade tillverkat nyare kartor
över området, men att utlänningarna endast hade tillgång till äldre kartor.
Detta skulle bland annat förklara att många av uppgifterna på Jenkinsons
karta är obsoleta redan vid tiden för kartans utgivning. De kartor som Jenkinsons karta grundar sig på, menar Rybakov, är inte bevarade idag.
I och med återupptäckten av Jenkinsons originalkarta tog diskussionen
om dess källor fart igen, och ett antal artiklar på området publicerades.24
Rybakovs resonemang rörande källorna tillbakavisas av vissa forskare,
medan det av andra framhålls som troligt. I vilket fall finns ingen möjlighet för mig att kontrollera de ryska kartor som kan ha legat till grund för
Jenkinsons karta. Det finns förstås fortfarande en möjlighet att uppgifterna
om stenhären inte kommer från någon av de ryska kartor, som Jenkinson
möjligtvis fick ta del av. I sin artikel om kartan förslår S. H. Baron att kartan i själva verket inte har så mycket att tacka Jenkinson för sin tillkomst
överhuvudtaget, förutom själva hans reseberättelser. 25 Baron föreslår istället en Clement Adams (1519?–1587) som utgivare av kartan, och att denne
dessutom förlitat sig på andra reseberättelser än bara Jenkinsons.26 Den
som i första hand antyds som möjlig källa för Adams innehåller vid en
kontroll dock inte heller några uppgifter om de förstenade människorna.
Man kan konstatera, att det finns många olika möjligheter när det gäller
hur uppgifterna om den förstenade människo- och djurgruppen kommit
22
Detta talar om för oss att von Helmont åtminstone inte haft Jenkinsons original som
källa för sin version av historien.
23
Rybakov, Russkie karty Moskovii, 1974. En förkortad version av det som framförs i Rybakovs Russkje karty har översatts till engelska: B. A. Rybakov, ”Russian maps of the
15th and 16th centuries” transl. J. R. Gibson i The Canadian Cartographer 14:1, Jun.
1977, p. 10–23. (p. 13–14; 20). Referat av resonemanget ges i History of cartography, Vol.
3:2, s. 1856–57 och i Postnikov, A., Russia in maps: a history of the geographical study and
cartography of the country. Moscow, 1996. Jag tackar Dr. Göran Bäärnhielm och UUB:s
kart- och bildavdelning för värdefull hjälp i sökandet av litteratur rörande Jenkinsons
karta.
24
Samuel H. Baron, ”William Borough and the Jenkinson Map of Russia, 1562” in Cartographica 26, no. 2 (1989): 72–85; Szykula (1989); Baron (1993); idem, Explorations in
Muscovite History (Hampshire, 1991), spec. 72–81 och Woodward, David (red.), The history of cartography. Vol. 3, Cartography in the European Renaissance. P. 2, Chicago, 2007
s. 1856–57.
25
Baron (1993), s. 64–65.
26
Bland annat såg Adams själv till att 1554 få till stånd en publicering av Richard Chancellors reseberättelser från området (återutgivna av R. Hakluyt 1589).
115
anna fredriksson
in i den Jenkinsonska kartan. Vare sig det är Jenkinson eller Adams som är
den verklige utgivaren, är det troligt att berättelsen härrör från invånare i
de områden där europeiska resenärer eller missionärer passerat.27 Det finns
också reseberättelser från området från antiken och framåt, som skulle
kunna innehålla denna historia.28 Tilläggas kan att i princip alla kartor från
denna tid, och också reseberättelser, just när man kommer fram till gränsen för vad som är känt område, meddelar att landet bortom denna gräns
är mer eller mindre farligt eller ruskigt område, fullt av monstruösa människor och skräckinjagande företeelser.29 Jenkinson ingår alltså i en gammal
god tradition, men de uppgifter han, eller Adams, lägger till på sin karta
om en förstenad grupp människor tycks han vara ensam om.
Den diskussion som avhandlar ämnet sten i tiden efter von Helmont blir
med tiden alltmer tveksam till berättelsen om stenförvandlingen. I Martin Schurigs Lithologia historico-medica, ”Historisk-medicinsk stenkunskap”
(1744) anges von Helmont som ursprunget till uppgiften om de förstenade
människorna.30 I andra verk från tiden citeras Ortelius, men även Johannes
Aventinus (1466–1534) och Samuel Purchas, tidig utgivare av Jenkinsons
resor.31 Intressant är att stenförvandlingen nu också åtföljs av uppgifter
om ytterligare en här, en spansk sådan, som förstenats.32 Men uppgifterna
ifrågasätts, påpekar Schurig. En ny tids källkritik, eller åtminstone ökade
insikter i fråga om vad som var möjligt ifråga om stenbildning, blir synlig i dessa texter. Schurig citerar bland andra Jacob Gaffarell, som menar
att figurerna, som ”halvt om halvt” liknar kameler, boskap, får och annat,
egentligen är sten som naturen skapat till att få former som liknar dessa
varelser.33
27
Jenkinson ser också ut att ha fört med sig hem till England en flicka från en söndrad och
döende nomadstam på flykt påträffad vid Astrakan vid Kaspiska havet, se Morgan &
Coote, Early voyages (…) Vol. 1, s. xv och 109 med not 2.
28
En genomgång av skildringar av området från 800-talet och framåt finns hos R. H. Major
i dennes engelska utgåva av Herberstein’s reseberättelse: Siegmund von Herberstein,
Notes upon Russia (…). Translated and edited, with notes and an introduction, by R. H.
Major. London, 1851. Jag har gått igenom de mest intressanta av dessa utan resultat.
29
För ett mer utvecklat resonemang kring detta, se Daston & Park, Wonders and the order
of nature (som i fotnot 1).
30
Martin Schurig, Lithologia historico-medica, (…). (Dresden/Leipzig, 1744), Cap. I, De
calculi generatione, s. 80.
31
Dessa senare citeras i Journal des Sçavans T. I (1665), p. 582, men ger ingen ytterligare
information, åtminstone inte som jag lyckats hitta. Aventinus har en passage om en annan grupp människor och djur, en hel stad, som förvandlats till sten. Purchas citerar,
enligt Morgan & Coote (1886) Vol. 1, s. cxxxi–cxxxii, Jenkinsons karta.
32
Schurig refererar till bland annat Journal des Sçavans T. I (1665), p. 582, som i sin tur när
det gäller den spanska hären citerar en Acosta.
33
Jacob Gaffarell, Curiositates inauditae (…) (Hamburg 1706), C. 5 p. 83: Coelatae autem
istae figurae duum generum sunt; quaedam enim plene elevatae sunt, qualis ea, quam modo
retulimus, Virginis Mariae, in Insula Archipelagi, & ossa, quae dicuntur, gigantum; aliae
semicoelatae seu elevatae, ut Saxa, de quibus loquitur Ortelius, Partibus Occiduis Tartariae sita, in quibus videntur figurae camelorum, jumentorum, & ovium, aliorumque Semi
expressae; cujus rei rationem cum ignoraret, ita scripsit: (här citerar Gaffarell Ortelius’
116
rykten och vetenskap
Olikheterna i historien hos von Helmont och Jenkinson, som till exempel de olika dateringarna, tyder på, som jag visade ovan, att flera olika versioner av historien cirkulerat. Att historier i och med traderingen ändras
och utökas något kan betraktas som en regel. Kanske fanns också vaga
uppgifter någonstans om en här, eller hord människor av sten, med boskap, vagnar och andra saker, någonstans sydost om Kitay. Kitay, liksom
andra varianter av ordet, betyder Kina på ryska. I sydöstra Kina är ju de
gravar belägna, som innehåller skulpturer av människor och djur. De gravar av denna typ som varit kända länge har dock inte skulpturer i naturlig
storlek, vilket Jenkinson hävdar att stenhären var. Fantasieggande är också
uppgifterna på andra kartor och reseberättelser från 1500-talet, som meddelar om bergstrakter inte långt från det ställe där platsen för stenförvandlingen skall ha skett enligt Jenkinson, att ”här har tartarerna begravt sina
hövdingar”.34
Som vi sett ovan när det gäller just den här historiens tradering är det
under 1600-talet mer regel än undantag att man inte anger sin källa. Det
får en att fundera över om kanske just en vag referens av typen ”det sägs”
eller ”auktorerna försäkrar” användes i de fall, då man själv var tveksam till
uppgifterna, och ville lägga in en reservation angående dess trovärdighet.
På detta sätt kunde också den förmedlande författarens rykte som seriös
vetenskapsman förbli obefläckat. Men genom att man gör så, och genom
att man överhuvudtaget nämner uppgiften, lämnar man också dörren på
glänt för att det faktiskt kan vara sant. Det finns i dessa texter en öppenhet
inför Guds och naturens alla möjligheter och en ödmjukhet när det gällde
människans begränsade förmåga, som oftast saknas i vetenskapliga texter
av idag. Kanske är det just detta som gör att äldre vetenskapliga texter är så
mycket mer spännande att läsa! Inställningen uttrycks väldigt fint av Giles
Fletcher i hans berättelse om sina resor i Ryssland på 1580-talet, och jag vill
avsluta min uppsats med att citera honom: 35
kopia av Jenkinsons karta) Atque, ut fabulae fidem conciliet, addit: ”Evenit hoc prodigium
annis circiter 30. (sic) retro elapsis” In Tabula autem sciograph. Rassal. statuamus autem
nos, saxa ista Tartariae (si modo relatio vera sit) esse figuras Gamahethicas, a natura ipsa
productas: alias enim hic, & et quam plurimis aliis locis, ubi similia naturae ludibria notantur, figenda essent miracula, quod oppido ridiculum, cum non alia ratione illa producat,
quam flores, rosas & similia. ”Gamaheticas” förklaras tidigare i texten vara stenar som på
naturlig väg bär bilder av olika saker eller är formade som olika saker.
34
Se till exempel P. Cluverus, Introductio in universam geographiam, Amstelodami 1651,
Lib. V, p. 243: Montium maximus atque celeberrimus est Imamus; cujus Septemtrionalis
pars nuc Alkai perhibetur; ubi Tartariae Imperatorum sepulchra, inde a Gangis fluvii fontes Indiaeque fines CCCCL mill. Germ. Longitudine protenditur (…). Här nämns också
Baskirdernas ”horda” på p. 245.
35
Giles Fletchers rapport från sin resa i Ryssland och områdena öster om detta är utgiven
av Richard Hakluyt i serien Principal Navigations, Voyages, Traffiques and Discoveries of
the English Nation: The Ambassage of M. Giles Fletcher, Doctor of the Ciuil Law, sent from
her Maiestie to Theodor the Emperor of Russia. Anno 1588. Giles Fletchers framställnings
beroende av en tidigare reseberättelse av Sigismund von Herberstein är uppenbar och
föremål för vetenskaplig diskussion.
117
anna fredriksson
“All that I haue hitherto rehearsed, I haue translated out of the saide iourney
which was deliuered me in the Moscouites tongue: In the which, perhaps some
things may seeme fabulous, and in maner incredible, as of the double men, and
the dead reuiuing, the Aurea Anus also, and the monstrous shapes of men,
with the fish of humane fourme: whereof although I haue made diligent inquisition, yet could I know nothing certaine of any that had seene the same with
their eyes: neuerthelesse, to giue farther occasion to other to search the truth
of these things, I haue thought good to make mention hereof.”
118
Från nybyggarsamhälle till folkhem
En berättelse om Tranås
Magdalena Gram
Inledning
A
tt jag en försommardag 2007 befann mig på Tranås station hade
sina antecedentia. Född och uppvuxen på det småländska höglandet flyttade jag sju år gammal med föräldrar och syskon till Stockholm. På sportloven besökte vi ibland släktingar i Småland och när tåget vi
färdades med gjorde ett uppehåll i Tranås, brukade någon dra ner fönstret i
den kvava kupén. I Tranås tycktes det vara kallare och mera snö än på andra orter. Stigas moderna byggnad på ena sidan av spåren förde tankarna till
bordtennis och ishockeyspel. Men vad fanns bortom stationen och rälsen?
En stad? Landsbygd? Det var svårt att föreställa sig.
När jag omkring femtio år senare passerade min barndoms städer och
landskap, blev jag intagen av känslan av höjd och utsikt. Jag såg sjöar, mjuka
kullar och hagmarker och när tåget passerade Jönköping mindes jag Linnés beskrivning: ”Jönköpings stad låg nu om sommartiden, då vattnet på
Vättern stod klart som en spegel, artigare än någon annor stad i riket […].”
Denna upplevelse var närmast glömd, då jag något senare började leta
efter ett boende på annan ort, ett andningshål. Efterhand sökte jag mig
till mindre orter längs stambanan och fastnade vid ett tillfälle för Tranås.
Jag åkte dit, rekognoscerade och fattade ett beslut – detta överblickbara
samhälle tycktes väl motsvara mina behov. På eftermiddagen tog jag tåget
tillbaka till Stockholm, stötte på Ulf Göranson på perrongen, hälsade förvånad och slog mig ner i en vagn ett stycke bort från hans.
Men varför Tranås, frågade sig personer i min omgivning, inte sällan i
bekymrad ton? De flesta hade aldrig varit där, men några kände till fakta
som att där funnits en rehabiliteringsanstalt, att pälshandeln varit en betydelsefull näring på orten, att Fritiof Nilsson Piraten bott där en tid eller att
det fanns vackra omgivningar.
Sakligt sett kan man konstatera, att Tranås ligger ungefär lika långt
från Stockholm som från Malmö, Göteborg, Oslo och Köpenhamn. Skog
och sjö ligger inom omedelbart räckhåll och luften är hög. Den som tror,
att Tranås är en historielös håla har givetvis fel. Flera lokala förmågor har
också berättat om ortens förflutna, bland dem kronolänsmannen Sigurd
Pira (1875–1949) och möbelfabrikanten Elis Kågén (1893–1983). Därtill har
fotograferna Frans Gyllenram (1821–1885) och Bror Johansson (1889–1965)
119
magdalena gram
­ okumenterat samhället. Tranås med omnejd har också varit en viktig
d
plats för namnkunniga personer som konstnärerna Knut Ekwall och Herman Norrman, översättaren Eric Hermelin, pedagogen Stina Palmborg, dirigenten och kompositören Sixten Eckerberg, författaren Gösta Knutsson,
landskapsskildraren Carl Fries, mediemannen Lennart Hyland och speedway-mästaren Ove Fundin.
Thure Filén, stadskamrerare och socialsekreterare i Tranås, reflekterade
1933: ”Över Tranås både uppkomst och tillväxt ligger något amerikanskt
och sagolikt.” Sant, säger jag som i det följande avser att rapsodiskt skildra
Tranås framväxt från grundläggartiden fram till Andra världskrigets slut,
det vill säga en period då Ulf Göranson – före detta inspektor vid Smålands
nation i Uppsala – ännu inte existerade. Hans rötter skymtar dock i vissa
upplysningar om Tranås mejeriförening, Tranås-Postens redaktör Axel E.
Johnson och området Åsvallehult. Där, i en villa ritad av stadsarkitekten
Johannes Dahl, växte Ulf Göranson upp i ett till synes eidyllion.
Grundläggning och stadsbildning
Småländska Tranås ligger på höglandet i Jönköpings län, i gränstrakterna
mot Östergötland, mellan de stora sjöarna Sommen och Vättern. Höjden
över havet varierar mellan 170 och 270 meter. Samhället inramas av skogshöjder och topografin präglas av stora linjer. Genom Tranås flyter Svartåns
mörka men livfulla band, som bildar flera fall inom staden.
De äldsta förbindelserna mellan Småland och Östergötland gick via
de östra och västra Holavedsvägarna, varav den östra gick till platsen för
Tranås för att där förgrena sig i en led som gick till Jönköping, en till Ydre
och Eksjö. Den östra leden med sina stora stenblock från istidens turbulens
var länge en vansklig färdväg och på väg till Skåne 1749 klagade Carl von
Linné över ”Hålvägens” branta och besvärliga backar. Risken för bakhåll
och överfall av stigmän och postrånare var också överhängande. Särskilt
vansklig var passagen ”Helvetets portar”.
Tranås säteri och Tranås Kvarn omtalas 1345 i lagmannen Knut Jonssons
testamente och namnet ”Tranås” ingår i flera gårds- och ortsnamn i trakten.
När ortsnamnets ursprung diskuterades i Tranås Tidning 1912–1913 hävdade Sigurd Pira, att det grep tillbaka på Svartån som under medeltiden
kallats Tranåsån. Thure Filén däremot ansåg att ”Tranås” kom av fågelnamnet ”trana”.
Traktens centrum var länge Säby socken och kring dess kyrka fanns den
rika jorden och de stora gårdarna, som Gripenberg. I Säby fanns också en
marknadsplats och en gästgivaregård. Att centrum vid 1800-talets mitt
försköts en halvmil norrut mot Lövstad och det blivande Tranås berodde
förmodligen på både Svartåns flöde och järnvägens tillkomst.
Tätorten Tranås tidiga historia sammanfattades av klockaren Jöns August Johansson (1824–1899) i några minnesvärda data, som han lät rista på
120
från nybyggarsamhälle till folkhem
Svartån med industribyggnader i förgrunden, i fonden och centrum vattenkur­
anstalten.
ett par grindstolpar: ”Här torgdag 1849. Station 1874. Köping 1882. Tranås
marknad 1860. Läkare antagen 1887.” Bakgrunden till det förstnämnda
märkesåret var Säbys avtagande betydelse som handelscentrum, en process
som ledde till att prosten i Säby 1849 lät köra fram två parlass med spannmål och andra förnödenheter till Lövstad, där han läste upp länsstyrelsens
i Jönköping beslut att marknadsplatsen skulle flyttas från Säby till Lövstad.
Namnet på den nya orten växlade därefter en tid mellan Lövstad, Tranås
torgplats och Tranås.
I Lövstad kom marknad att hållas två gånger årligen och därmed kunde
lantbon slippa veckolånga resor till Jönköping, Vadstena och Norrköping
för att köpa och sälja varor. Handeln i Lövstad blev allt livligare, allt fler
personer slog sig ner på orten och i en häradsbeskrivning kommenterade J.
Allwin 1857 dess lämplighet som stad. Allwins utvecklingsoptimism delades dock inte av kammarjunkaren Leonhard Fredrik Rääf, som på resa från
Ydre till Stockholm 1861 iakttog den nya handelsplatsen och oroades över
ökade behov, överflöd, dagdriveri och ”besättning av spekulerande slödder.”
Nödåren under 1860-talets slut drabbade visserligen även Säby socken,
men trots emigrationen präglades Lövstad av en hoppfull nybyggaranda
och efter uppgraderingen till köping 1882 blev Tranås stad 1919. På nyårsafton 1918 smyckades köpingen med flaggor, vimplar och girlander och
hundratals slädar färdades genom gatorna under bjällerklang. När tolvslaget
närmade sig var den blivande stadskärnan fullpackad av förväntansfulla
invånare och ljus strålade från hundratalas elektriska lampor. Själva firandet gick i fosterlandets och hembygdens tecken och avslutades med unison
psalmsång.
121
magdalena gram
Stadsbildningen innebar en kraftsamling och en ökad kontakt mellan
Tranås och centralmakten. Den nyblivna staden fick också ett eget vapen
enligt förslag av riksheraldikern. Motivet var en trana, stående på en grön
ås mot guldbakgrund och med sin högra, lyfta fot gripande om ett rödfärgat klot, sannolikt ett stycke Tranås-granit.
Teknisk och social infrastruktur
1860 fanns sex boningshus i Lövstad och på förslag av Jöns August Johansson reglerades det fortsatta byggandet genom att räta linjer stakades ut vid
båda sidor om bygatan. På så vis skapades en förutsättning för den blivande
stadsplanen och Storgatans sträckning på en kilometer i längd och 38 meter
i bredd.
Järnvägen och stambanan var vid samma tid en stor samhällsfråga och
medan Leonhard Fredrik Rääf gjorde vad som stod i hans makt för att
förhindra en järnväg genom hans älskade hemtrakter, drev andra på utvecklingen. Efter invigningen av sträckan Katrineholm-Norrköping 1866,
ökade intresset för en fortsatt utbyggnad söderut. 1872 invigdes banan
mellan Norrköping och Linköping och 1873 beslutades att poststationen i
Säby skulle flyttas till Lövstad samt därefter benämnas Tranås. Samtidigt
började rallare bygga järnvägen förbi Lövstad, i skogen röjdes väg och de
stora stenblocken i Helvetets portar sprängdes. 1874 fullbordades Östra
stambanan med sträckan Katrineholm-Nässjö och i Östgöta Correspondenten skaldade C.F. Ridderstad : ”Östergötlands gräns och Smålands/Springer
liksom midt itu;/Tvänne gamla bröder hasta/I hvarandras armar nu.” Oscar II invigde banan och passerade i ett festtåg Tranås nybyggda, smyckade
stationshus.
Tranås blev visserligen inte en järnvägsknut men stambanans sträckning förbi samhället innebar ett kraftigt uppsving, självkänslan ökade hos
befolkningen och ydredrottens farhågor tycktes komma på skam. Ett uttalande från tiden för stambanans kvartssekeljubileum speglar stämningarna i nybyggarsamhället: ”Rumlingar och maklingar trifvas ej i Tranås och
svårt är det ock för dylika arbetare att här få konditioner. Skulle dock dylik
någon gång nästla sig in, skudda de fortast möjligt stoffet ifrån sig och söka
passande jordmån.”
Invånarna i det tidiga Tranås skrev sina egna lagar och ett polis- och
ordningsväsende växte fram ur Ordningsstadga för Löfstad torgplats (1868).
Upphovsman var troligen Daniel Asproth, som bland annat hade rollen
som ordningsman vid Lövstads torg. Ordningen om natten upprätthölls av
en väktare och en första ordningsstadga för polisen antogs 1874. En viktig
uppgift för polisen blev att upprätthålla lag och ordning på marknadsdagarna.
Sedan Tranås fått köpingsrättigheter inleddes övergången från nybyggarsamhällets egenhändigt ordnade förvaltning till köpingens lagstadgade.
122
från nybyggarsamhälle till folkhem
Tranås offentliga rättsväsende präglades av närheten till Jönköping och
Eksjö. I slutet av 1800-talet blev Tranås huvudort för det historiska häradet Norra Vedbo och 1912 flyttades häradets tingsställe från Hullaryd till
Tranås, som då fått ett tingshus. Domarkansliet låg dock kvar i Eksjö. 1921,
två år efter stadsblivandet, fick Tranås representation med en nämndeman
i Norra Vedbos häradsrätt.
Häst och vagn var länge det normala fortskaffningsmedlet, men på grund
av dåliga vägar och många grindar föredrog bönderna ibland att rida till
kyrkan eller ta sjövägen i kyrkbåtar. För frakt av varor och kreatur utnyttjades länge de flatbottnade sommaskeppen. Först under de båda världskrigen genomfördes de vägbyggen, som undanröjde de största problemen.
Inne i tätorten ökade framkomligheten genom att Storgatan hårdgjordes
och moderna broar byggdes över Svartån. Nya färdmedel introducerades
efterhand. 1869 uppenbarade sig den unge Knut Ekwall i trakten på en
velociped. 1874 sjösattes Carl Johan, den första ångbåten i Sommen. Sjön
blev alltmera trafikerad och genom Svartåns kanalisering, som slutfördes
1907, fick Tranås direkt förbindelse med Sommen. 1903 färdades för första
gången en automobil genom Tranås och 1908 startade åkeriägaren A.W.
Ringman en bilstation. 1923 deltog 34 bilekipage i en hembygdsresa runt
Sommen. Med häst och vagn skulle färden ha tagit en vecka, nu tog den
en dag. Biltrafiken var vid denna tid ännu måttlig men ökade mot slutet av
decenniet när vägnätet byggdes ut.
Järnvägsstationen i Tranås tjänstgjorde under tidiga år även som poststation men 1905 skiljdes de båda funktionerna. Utrustad med posthorn,
pistol och värja började A.W. Ringman 1890 köra posten från Tranås till
Norra Vi. Samma år startade en liten telefoncentral på Storgatan. Tätortens invånare fick till en början hämta posten på postkontoret, men från
1892 tjänstgjorde en lokal brevbärare. Gatubelysningen bestod fram till
1898 av ett fåtal fotogenlyktor, men vid mitten av 1890-talet inrättades ett
elektricitetsverk som efterhand kunde leverera ström till en del gatubelysning. 1915 uppfördes Tranås första egna elektricitetsverk.
Samhällets sanitära förhållanden reglerades 1891 genom tillsättandet av
en sundhetspolis. Gällande regler trotsades dock ännu vid sekelskiftet av
en urmakare, som höll sig med kreatur mitt inne i köpingen. 1909 fattades
beslut om anläggande av en vattenledning mellan tätorten och sjön Illern,
men ända in på 1920-talet var de flesta invånare hänvisade till att hämta
vatten i privata brunnar.
1872 fattades beslut om bildandet av en brandkår och 1887 inrättades ett
spruthus, en föregångare till den brandstation som uppfördes 1905. Brandväsendet fick en allt fastare organisation med en borgarbrandkår och en
ny brandordning 1906. Vattenledningens tillkomst 1910 ökade dessutom
brandkårens effektivitet.
Sjukvården sköttes till en början av en sjukvårdskorpral, som till sitt
stöd kunde räkna en handlingskraftig apotekare. En barnmorska började
123
magdalena gram
utöva sitt yrke 1882. 1887 fanns en läkare på plats och samma år öppnades
ett apotek. 1893 hade Tranås och närliggande orter en gemensam provinsialläkare och enligt beslut 1895 inrättades en sjukstuga och ett epidemisjukhus. Alternativmedicinen hävdade sig genom bildandet av Tranås
homeopatiska förening 1909, den första i sitt slag i landet. På 1920-talet
fanns jämte provinsialläkaren tre praktiserande läkare, två tandläkare och
två veterinärer. 1924 uppfördes en ny sjukhusbyggnad med plats för ett
trettiotal patienter.
Fattigvården organiserades 1911 enligt moderna principer och i början
av 1920-talet utgjordes dess institutioner av ett ålderdomshem och en särskild lägenhet. I samband med stadsblivandet 1919 expanderade antalet
nämnder, inte minst inom den sociala förvaltningen.
Stadsplanering
När järnvägen drogs förbi Tranås bestod samhället av de två tätortssamhällena Lövstad i söder och Tranåskvarn i norr. I Lövstad fanns marknadsplatsen och bebyggelsen däromkring, i Tranåskvarn kvarnar och andra industriella anläggningar som tog sin kraft från Svartåns fall. Handlanden J.A.
Ekmark förvärvade efter 1880 större delen av Tranåskvarns hemman och
under hans ledning utvecklades industrisamhället. 1903 blev Tranåskvarn
municipalsamhälle och 1905 förvärvade Tranås det gamla hemmanet.
Tranås hade ända in på 1860- och 70-talen karaktär av bysamhälle med
gator som liknade landsvägar, gärdesgårdar som hägn runt tomterna och
stora luckor i bebyggelsen. Avsikten att hindra spridning av bränder var
anledningen till Storgatans imponerande bredd, men resultatet blev samtidigt en paradgata som gav tätorten ett ljust och luftig utseende. Utmed
gatan byggdes enkla handels- och hantverksgårdar och 1870 planterades
lönnar.
Under det följande decenniet tillkom flera offentliga byggnader och sedan ett tomtindelningsförslag från 1878 upphöjts till stadsplan bildades ett
rutnät med regelbundna, fyrkantiga kvartersindelningar. Tidigt uppstod
två torgplatser, Stora Torget och Lilla Torget, och på den större uppfördes
1900 en saluhall. I samband med anläggningen och utbyggnaden av Tranås
vattenkuranstalt (1899) reducerades Stora Torget i storlek och betydelse
och saluhallen revs efter en tid.
Utmed Storgatan byggdes boningshus med trädgårdar på framsidan och
staket runt omkring. Handeln och de boendes liv präglade paradgatan. På
framsidan av det hus där Sixten Eckerberg växte upp i början av 1900-talet
fanns en liten trappa med räcke, några blomlådor och en bänk för dem,
som ville vila eller titta på folklivet. På baksidan, som vette mot järnvägen,
fanns vedbodar, ett mindre boningshus, trädgårdsland och syrenberså. När
tågen passerade på stambanan, skakade huset.
124
från nybyggarsamhälle till folkhem
Storgatan saknade länge beläggning och gångbanor men i samband med
köpingblivandet, tog Tranås itu med gatufrågan. Rännstenar anlades, fastighetsägarna tog bort sina staket och avstod mark för trottoarer. Flera större affärs- och bostadskomplex tillkom, utmed Svartån reste sig industribyggnader och bebyggelsen började få stadskaraktär. En uppfattning om
samhällets självbild ger ett tecknat montage från 1893 med ”Vyer af Tranås”. Fem karaktärsbyggnader grupperar sig där kring huvudmotivet ”Parti
af torget” med det hus, som senare skulle bli Tranås första stadshus. Av
byggnaderna i de anslutande vinjetterna ter sig ”Jernvägsstationen”, ”Stora
Hotellet”, ”Wäfveri Aktiebolaget” och ”Skolan” inne i tätorten imposanta,
medan den i verkligheten stora ”Sockenkyrkan”, Säby märkliga medeltidskyrka, upptar det minsta utrymmet. En mera objektiv bild ger slutorden
i en uppsats om Tranås, publicerad i en lokal annons- och adresskalender
från 1905: ”Man kan om det nuvarande Tranås tillämpa skaldens ord: ”’Det
är ej stad, det är ej land,/det väger mellan båda.’”
Den plan som lades för Tranås i samband med köpingens grundande behölls med små förändringar i en plan för en tilltänkt stad, upprättad under
1900-talets första decennier. I 1917 års stadsplan införlivades delar av ytterområdena Ängaryd, Tranåskvarn och Åsvallehult och gator och kvarter
anpassades efter terrängen. På 1910-talet hårdgjordes Storgatan med makadam, på 1920-talet sattes den med tuktad sten och kantsten lades utmed
trottoarerna. I slutet av 1920-talet planterades en lindallé.
Fritiof Nilsson Piratens benämning ”Träköping” på Tranås i novellen
”Förståelse” (1944) syftade på träets dominerande betydelse för staden.
Under 1910-talet började dock timret som byggnadsmaterial att alltmera
ersättas av andra, framför allt i större fastigheter. Två viktiga monumentalbyggnader i sten uppfördes under decenniet, tinghuset vid Svartån (1912)
och sparbankshuset på Storgatan (1915). Under 1920-talet tillkom flera
byggnader och området för den gamla köpingskärnan togs i bruk. Grönområden som Ekmarkspark behöll dock sin karaktär av parkområden.
Politik, industrier och näringar
Nybyggarsamhällets utveckling var i hög grad beroende av ett antal tongivande män, som alla figurerade i flera roller, bland annat som industriledare, lokala politiker och medlemmar i olika musiksällskap och religiösa
samfund. Stora familjer med välbegåvade barn, som Axel Hermelins på
Gripenberg och Knut Ekwalls på Romanö, satte också avtryck i samhället.
Tidens radikala rörelser fick inte något omedelbart fäste, men 1894 bildade träarbetarna en fackförening och 1899 tog de till strejkvapnet. Striden
avblåstes snart men flera yrkesgrupper började nu organisera sig. Vid sekelskiftet bildades Tranås arbetarkommun och 1902 anordnades en första
rösträttsdemonstration.
125
magdalena gram
En Folkets Hus-förening var tidigt aktiv och förvärvade 1906 en fastighet, Tranås första Folkets Hus. 1907 valdes en folkparksstyrelse. En
björkhage röjdes för att ge plats åt en park och snart startade läskedrycksservering, skjutbana och konditorikiosk. 1919 invigdes en portbyggnad i
nationalromantisk stil, 1926 en dansbana under tak.
Sparsamma och idoga småföretagare, snarare än ett vinningslystet storkapital, präglade Tranås. 1911 skakades dock samhället av en politisk skandal som blev riksbekant. Fabrikören vid Tranås Bobin- och Möbelfabrik,
som i drygt 20 år skött köpingens räkenskaper, blev misstänkt och häktad
för förskingring av samhällets medel. På hemmaplan slöt många upp till
hans försvar, men i en stämningsansökan ställde Sigurd Pira 1912 kommunalnämndens samtliga ledamöter till svars för ämbetsbrott. Ärendet gick
ända upp till Göta hovrätt, som dömde den åtalade till böter, straffarbete
och förbud att inneha tjänst inom kommun eller stat.
Industrier
Svartån och skogen var givna naturtillgångar och på J. Allwins karta över
Tranås Kvarn från 1828 utgör kvarn, smedja och såg de viktigaste byggnaderna. Industrialiseringen av den hantverksmässiga produktionen inleddes
under 1880-talet och dagsrytmen kom länge att präglas av ljudet från fabrikernas ångvisslor. 1905 bildades Tranås industri- och hantverksförening
som ivrade för köpmannaskap och yrkesutbildning. Vid stadsbildningen
1919 fanns ett tjugotal industriella anläggningar, bland dem snickerifabriker, pälsvarufabriker, stenindustri, elektricitetsverk, mekaniska verkstäder, ett ylleväveri, mejerier och bryggerier. Snickerierna utgjorde hälften
av Tranås industrier.
Förekomsten av kvalitetsvirke på nära håll och en nedärvd kunskap om
trä gynnade utvecklingen av en träförädlingsindustri och garvarsonen Herman Norrman var bara en av de många tranåspojkar som sattes i snickarlära. Den enkla pinnstolen gav förutsättningar för en serieproduktion och
i Tranås fanns 1891 nio pinnstolsfabriker. Vid Tranås Måleribolag (1882)
målades pinnstolar och gungstolar – miljön skildras i Herman Norrmans
målning ”Målarverkstaden” (1891). När rörelsen vid mitten av 1890-talet
startade en tillverkning av möbler ändrades företagsnamnet till Tranås måleri- och träförädlingsaktiebolag.
Tranås Bobinfabrik (1894) tillverkade bland annat trådrullar, som gick
på export till England. Tillverkningen av kontorsmöbler kom snart att dominera och 1905 ändrades företagsnamnet till Tranås Bobin- och Möbelfabrik, senare till AB Kontorsmöbelfabriken. Tranås Snickerifabrik grundades 1896 av B.E. Gelotte, före detta kapten i Frälsningsarmén och tillika
amatörmålare samt riksdagsman. Här tillverkades framför allt skolmöbler
men även kyrkbänkar, kälkar, sparkstöttingar, piedestaler, soffor samt ett
patenterat och prisbelönat isskåp. På 1920-talet inleddes en satsning på nya
typer av skolmöbler.
126
från nybyggarsamhälle till folkhem
AB Möbelindustrikompaniet (1907), en föregångare till Kågéns Industrier
AB, hade rötter från 1885 och utvecklades till det största möbelföretaget
med tillverkning av bland annat pinnstolar och gungstolar. Mot slutet av
1890-talet anlades en hypermodern fabrik och jämte de enkla stolmodellerna tillverkades nu tunga stilmöbler i ek. I slutet av 1910-talet var dyrbara
möbler för sängkamrar, herrum och matsalar på modet. Efter en eldsvåda
1925 byggdes en ny fabrik och de tunga ekmöblerna började avlösas av lättare möbler i björk.
Mot slutet av 1800-talet inleddes skinnberedning med pälstillverkning
och Tranås kom att få rykte som ”Sveriges Leipzig”, trakten däromkring
som ”pälsriket”. Skinnberedningen var en förutsättning för pälsindustrin
och släkterna Scheutz och Blomnell intog en särställning inom branschen.
C.E. Scheutz & Son läderfabrik (1870) beredde främst koläder, bindsulsläder, randläder, smorläder och toffelläder. Blomnell & Johanssons garveri
(1887) hade jämte garveriet även försäljning av läder- och skinnvaror, skodon och galoscher. En pionjär inom pälshandeln var mössmakaren Johan
Petter Fång, som 1860 inrättade en verkstad. Fång slog sig snart samman
med Carl Wigén, som övertog och utvecklade rörelsen. Carl A. Wigéns
mössfabrik specialiserade sig på pälsar och mössor och annonserade 1924
om största sortering och lägsta priser på sitt sortiment av ”Borsalinos,
Christy’s, Wilke’s och Forss hattar”.
Fritz Lundberg var skolad i Hamburg och Paris, då han 1904 etablerade
sig i Tranås med ett skinnfärgeri, som skulle bli banbrytande i Sverige.
Lundberg byggde även upp en verkstad i körsnärsbranschen och lät uppföra en fabriksbyggnad där det inrättades ett skinnberederi.
Tranås geologiska grund består bland annat av röd granit och i jakten
på en granit med den mest mättade röda tonen uppstod efterhand flera
stenbrott. Tranås-graniten användes främst till finare stenarbeten, som
minnesmärken, portaler och socklar, i Tranås bland annat till tingshusets
sockel och Ydrebrons (1919) fundament. Grundläggare till dessa byggnader
var Alfrid Gustafsson, en pionjär inom Tranås stenindustri med en omfattande brytning och export.
Även textilindustrin hävdade sig under tidiga år. Vid Åsvallehults vattenfall anlades på 1820-talet en vadmalsstamp och ett färgeri. Anläggningen
revs 1850 och ersattes av ett spinneri och en schoddyfabrik. 1897 startades
ett strumpväveri, senare ombildat till Tranås strumpfabrik. Mera livskraftigt var det handväveri som grundades på 1880-talet av en vävare och hans
kompanjon Jonas Johanson och som lade grunden till Tranås Wäfveri AB
(1887). Produktionen, som ursprungligen bestod av schalar, utvidgades till
klänningstyger och filtar. Fabriken eldhärjades 1909 men företaget återuppstod som Tranås Nya Väveri A.-B. och var fram till 1930 en av Tranås
främsta industrier med tillverkning av militärfiltar som specialitet.
127
magdalena gram
Handel, småindustri och andra näringar
Tranås geografiska läge mellan två landskap fick stor betydelse för handeln.
Flera småföretagare etablerade sig på orten, främst utmed Storgatan. 1856
grundades urmakaren Jonas Magnus Malmqvists långlivade företag och
med affärslivets fortsatta utveckling kom bankerna. 1874 öppnade Östergötlands Enskilda Bank ett avdelningskontor i Tranås och samma år antogs
stadgar för Norra Vedbo Härads Sparbank, från och med 1885 kallad Tranås Sparbank. I början av 1900-talet fanns ett fyrtiotal affärsidkare, såväl
småbutiker som större enheter. Konsumentkooperationen startade 1896 en
handelsförening och 1904 bildades en kooperativ förening, som öppnade en
affär. Köpmännen tog 1909 initiativ till Minuthandlareföreningen, från och
med 1919 med namnet Tranås Köpmannaförening.
Den tidigare nämnde Jonas Johanson öppnade 1876 en tygaffär med
skrädderi och lät 1893 uppföra ett större affärs- och bostadshus på Storgatan. En livlig kommers utvecklades och jämte minuthandeln uppstod
en partihandel med tillverkning av konfektionsartiklar. Rörelsen övertogs
1915 av Jonas Johansons äldste son och partihandeln separerades från minuthandeln. Vid 1920-talets slut omfattade affärens sortiment praktiskt
taget alla artiklar inom beklädnadsbranschen och i källarvåningen fanns
dessutom en avdelning för textilier som gardiner, mattor och filtar. Affärsidén var god kvalitet och låga men fasta priser.
Jonas Johansons yngre son Arvid Jonas inträdde i företaget 1927 och
gjorde redan i samband med julskyltningen samma år varuhuset riksbekant genom att låta en levande dam under tre timmar göra reklam i skyltfönstret för damstrumpan Kayser. Bland Arvid Jonas spektakulära initiativ
kan även nämnas installationen av länets första rulltrappa i affären på Storgatan, en anledning till ryktet som ”Tranås NK”.
Den slagfärdiga familjen Fång präglade länge Tranås köpmannaskap och
hantverk. Johan Petter Fångs son startade 1895 en målerifirma och öppnade
1905 en färghandel där samtliga tio barn i familjen engagerades. I grannhuset öppnades 1915 en kombinerad glas-, porslins- och blomsterhandel som
sköttes av systrarna Fång.
A.M. Carlsson startade 1876 en smidesrörelse som utvidgades till att
omfatta en mekanisk verkstad – miljön har skildrats i Herman Norrmans
målning ”Vagnssmedja” (1887). Vid Tranås vagnfabrik (1900) tillverkades
åkdon som beslogs, målades och utrustades med säten av olika närbelägna
företag. Tranås hade också flera instrumentmakare och vid Svenska musikinstrumentfabriken (1917) tillverkades 1918 250 cittror och 350 gitarrer
i månaden.
Karl-Johan Stille startade 1903 Tranås Pappershandel och sedan verksamheten kompletterats med foto ändrades företagsnamnet till Karl J. Stilles Fotografiska Magasin. Minutaffären kompletterades med tillverkning av
vykorts- och bokställ och handmålade minnesartiklar och efter överlåtelse
av affären 1912, började Stille ägna sig helt åt framställning åt sådana varor.
128
från nybyggarsamhälle till folkhem
1915 uppfördes en fabriksbyggnad och mot slutet av decenniet inriktades
tillverkningen alltmera mot fotografiramar i finare träslag.
Stilles fotografiska verksamhet koncentrerades till Tranås med omnejd
och under 1900-talets första decennium hade han ensamrätt till vykort
med Tranås-motiv. I början av 1920-talet erbjöd Stilles företag dessutom
olika tjänster, som upprättande av handlingar och textning av adresser och
skyltar. Pappershandeln övertogs 1929 av en ny ägare.
En mera udda Tranås-produkt var D:r Scheutz prima skolbläck, lanserad
av den välutbildade Thor Scheutz som i företagets Meddelande 1910 lät
publicera sin uppsats om skrivmaterial i forna tider. Scheutz var en tid gift
med en dotter till Knut Ekwall och hans minnesteckning över Herman
Norrman tyder på nära kännedom om denne konstnär.
Livsmedelsförsörjningen organiserades successivt. Den första mjölkaffären sålde mjölken i kannor men i början av 1890-talet startade ett mindre
mejeri. 1912 bildades Tranåsortens mejeriförening med lantbrukaren Ernst
Göranson i Falla som ordförande och kassör. En fiskaffär som etablerades
1890 handlade tiden före Första världskriget med såväl Tyskland som Finland och Ryssland. I början av 1900-talet anlade en charkuterihandlare ett
slakthus på maden öster om Svartån. På 1920- och 1930-talen hade Tranås
både ett fisketorg och flera fiskaffärer.
Förutom det fruktvin som bereddes av familjen Ekwall på Romanö och
såldes till kunder i trakten fanns ingen möjlighet att köpa rusdrycker i
Tranås, den törstige fick i stället bege sig till Eksjö eller Skänninge. Tranås
hade dock flera bryggerier. 1873 startade Carl Gustaf Bergström ett företag
i branschen och i källaren till hans fastighet såldes och serverades bryggeriets drycker. Bergströms rörelse övertogs av Ernst Brandel och bytte namn
till Tranås Bryggeri.
Handeln gynnade etableringen av kaféer och konditorier. Omkring
1877 startade en bagarmästare en bageri- och kaférörelse och 1890 öppnades ett konditori, som 1910 fick namn efter sin nya ägare, Sabina Pettersson. I början av 1900-talet startade fröknarna Hultenheim från Nässjö ett konditori med litet finare bakverk. Kaffetorpet Eriksberg (1912)
var känt för sina våfflor och ståtade dessutom med ett piano som ibland
trakterades av ynglingen Sixten Eckerberg. Skogshyddans kafé (1925) blev
uppskattat för sina gräddstrutar med sylt och på Brinks kafé avslutades
ofta begravningar med kaffe och tårta till begravningsgästerna. Flera kaféer etablerade sig vid Trollsjön eller ”Göla”, där tranåsborna året runt
idkade friluftsliv.
Hotell, pensionat och vårdinrättningar
En konditor drev under Lövstads tidiga år ett schweizeri och erbjöd dessutom rum för resande. Med järnvägens tillkomst ökade behovet av övernattning för resenärer och på 1870-talet öppnade ett järnvägshotell. På
Storgatan etablerades Stora Hotellet och Centralhotellet. Det sistnämnda
129
magdalena gram
uppfördes omkring 1890 och med sina tre fönsterrader och deras jalusier
fick byggnaden en kontinental prägel.
Klimatet i Tranås har ansetts hälsofrämjande och flera pensionat, sjukoch hälsohem har etablerats på orten. Mot slutet av 1890-talet började
den reumatiske slaktaren Axel Andersson planera för en kneippbadinrättning i hemstaden. 1899 öppnade han Tranås vattenkuranstalt och
1900 invigdes en hotellbyggnad i trä i morisk stil med plats för 300 gäster. Vid kuranstalten erbjöds såväl tyskimporterade behandlingsmetoder
som ett rikligt lunch- och middagsbord. Gästerna fick efterhand även
tillgång till ett strövområde och ett luftsolsbad i den närliggande Östanåparken. Därtill hade Vattenkuranstalten ett rikt musikliv med gästspel
av berömdheter som Aulinska kvartetten med Tor Aulin och Wilhelm
Stenhammar.
Gäster från när och fjärran strömmade till och på ett vykort från 1904
med en vy över ”Vattenkuranstalten” berättar en av gästerna: ”Tranås är
riktigt en liten fin köping, kransad af vackra skogsklädda höjder. Luften
skön ō balsamisk.” Även svårt sjuka patienter sökte sig ibland hit, bland
dem den astmasjuke konstnären Alfred Wahlberg, som avled på kuranstalten 1906.
En tillbyggnad till kurhotellet i sten stod klar 1910, en särskild varmbadsavdelning året därpå. Verklig fart fick verksamheten, sedan Henrik
Tham 1905 tillträtt som läkare och 1914 blivit kuranstaltens verkställande
direktör. 1915 började Pensionsstyrelsen i Stockholm att skicka patienter,
främst reumatiker och personer med nervösa symptom, och 1916 uppfördes ett särskilt hotell med platser för ett femtiotal patienter. Antalet platser utökades 1924 i samband med invigningen av Riksförsäkringsverkets
sjukhem, strax intill kuranstalten.
Romanäs sanatorium (1907) en dryg halvmil norr om Tranås tätort var
det första privata sanatoriet i Sverige. Valet att förlägga det på en udde
i Sommen motsvarade kravet på ett fritt och öppet läge, som samtidigt
skulle vara skyddat från kalla vindar, erbjuda avskildhet men även ligga på
rimligt avstånd från en järnvägsstation och gärna nära ett mindre samhälle.
Sanatoriebyggnaden ritades av stockholmsarkitekten Carl Westman och
utmärkte sig genom en fast helhet och ett fint samspel mellan inre och
yttre arkitektur. Känslan av ett hem underströks i möbleringen av de gemensamma utrymmena och den fysiska vården gick hand i hand med en
social och psykisk omvårdnad. Nyanlända patienter hämtades vid järnvägsstationen av ett hästekipage med livréklädd kusk och under deras vistelse
på sanatoriet kunde Arvid Jonas varuhus sända varor till påseende med
”Romanäskusken”.
Vid sanatoriet fanns även ett bibliotek och en tryckt katalog från 1915
tyder på läsvana patienter. Till de mera kända hörde poeten och konstnären Harriet Löwenhielm, som vid sin ankomst 1914 noterade: ”Det här
stället är förtjusande väl hållet, fint, smakfullt & flott svenskt.”
130
från nybyggarsamhälle till folkhem
Patientens liv kunde i detta fall inte räddas och i en av Harriet Löwenhielms sista dikter sammansmälter landskapet kring Romanäs med hennes
eget tungsinne: ”Natten står grå utanför mitt fönster/och bak fjärran fuktiga skogar rasslar ett tåg./Vad det är gräsligt trist att leva.”
Samhällslivet
Kyrka och skola
I 1905 års annons- och adresskalender för Tranås konstaterades att köpingen präglades av ett betydande antal frikyrkliga lokaler. Ett livligt missionsintresse och en framgångsrik nykterhetsverksamhet hade därtill bidragit
till skapandet av ett ”nykterhetsvännernas Utopia”. Invånarna utmärkte sig
dessutom för stor offervillighet, när det gällde välgörande och religiösa ändamål.
Frikyrkans framgång i Tranås hade en förhistoria. 1700- och 1800-talets väckelserörelse drog in i vågor och gick delvis hand i hand med nykterhetsrörelsen. 1842 skapade så kallade ropare oro i trakten och några
år senare började Axel Hermelin på Gripenberg, gift med en dotter till
missionspredikanten Peter Fjellstedt, att hålla andaktsstunder för husfolk
och underlydande. Den kyrkliga enheten var nu på väg att gå ohjälpligt
förlorad.
1860–1865 inträffade en ny väckelsevåg. Statskyrkans motstånd var
hårt men kraften i rörelsen kunde inte hejdas. I Lövstad byggdes 1866
ett missionshus och 1871 bildades en missionsförsamling som var ansluten till Svenska missionsförbundet. Verksamheten i missionsförsamlingen
omfattade efterhand såväl söndagsskola som sångkör, musikföreningar, syförening, biblioteksverksamhet och ungdomsverksamhet. 1883 bildades en
baptistförsamling vars första dopförrättningen hölls i Lillån norr om Tranås
station. I mitten av 1880-talet startades en söndagsskola och 1890 invigdes
ett Betelkapell. Frälsningsarmén inledde sin verksamhet 1888, metodisterna 1903. 1906 invigdes metodisternas stilrena kyrka med fabrikören B.E.
Gelottes altartavla.
Skolväsendet utvecklades långsamt. På 1860-talet fanns tre småskolor i
Säby och 1872 tillsattes en extra lärare för Tranås torgplats. När folkskolan
inte höll måttet togs flera privata initiativ och ur frikyrkornas söndagsskoleverksamhet utvecklades en församlingsskola. Kravet på ordentliga skolhus
och en fastare organisation av det allmänna skolväsendet växte sig starkare
och sedan Tranås 1882 blivit köping uppfördes Eriksbergs skolhus (1884) på
Storgatan. 1893 bildade Tranås ett eget skoldistrikt och flera skolhus tillkom. Strax intill Eriksbergsskolan byggdes 1903 Centralskolan, som under
några år även inrymde länets folkhögskola, en nystartad samskola och en
högtidssal för föredrag, gudstjänster och konserter. Sommaren 1906 deltog
ett tjugotal elever från samskolan i en skolresa, som gick omväxlande till
fots och med järnväg till olika platser i Småland och Östergötland. Carl
131
magdalena gram
Fries, prästson från Knutingarps komministerboställe i Säby socken, berättar i minnesboken Hem till jorden (1977): ”[…] vi sneddade genom hagarna
på lätta fötter, gökärten blommade och göken gol. Det var i första veckan
av sommarlovet, i junisommaren.”
Privata utbildningsinitiativ fortsatte parallellt. Den politiskt radikala
småskolelärarinnan Josefina Lundblad startade en förskola och 1912 tog
Stina Palmborg initiativ till en kindergarten. Ågrenska skolan (1892) och
fröken Skarins skola, som startade i början av 1900-talet, kan betraktas
som föregångare till samrealskola och gymnasium. 1914 startade en kommunal mellanskola.
Även yrkesutbildningar inrättades. Den aftonskola för ritare som Herman Norrman tog initiativ till 1909 följdes av Tranås tekniska aftonskola,
ledd av industri- och hantverksföreningen. 1926 godkände Skolöverstyrelsen Tranås stads anstalter för yrkesundervisning. Undervisningen där var
fram till Andra världskriget i hög grad inriktad på hantverk och konstindustriella yrken.
Det tryckta ordet
I Tranås etablerades flera tryckerier, bland dem Josef Sjöbergs företag,
Tranås-Postens tryckeri och Tranås Typografiska Anstalt (1895). Sistnämnda rörelse grundades av Knut Stigell och var från början ett kombinerat
bok- och accidenstryckeri, från och med 1916 utvidgat med ett bokbinderi.
Stigell var en skicklig yrkesman och särskilt stolt över sin nytryckning 1926
av Zacharias Livins fantastiska folklivsskildring från 1700-talets Säby, Kyrkostötoschopia Saebyensis (1781) med förord av professor Albert Nilsson.
Två borgerliga tidningar etablerade sig på orten. Tranås Tidning (1879)
med Daniel Asproth som redaktör profilerade sig som det effektivaste annonsorganet i norra Småland och Södra Östergötland, därtill som en snabb
och tillförlitlig nyhetsförmedlare från ”socknar runt om i bygderna”. Sedan
tryckorten ändrats till Jönköping började Tranås Tidning profilera sig som
kristendoms- och nykterhetsvänlig. Den kämpade under flera år med svårigheter, uppphörde 1880 men dök 1892 upp i ny skepnad.
En tidning med titeln Tranås-Posten startade i slutet av 1890-talet och
avslutades 1898. I december 1918 utkom ett första nummer av en tidning
med samma namn och med mottot ”Ett självständigt språkrör för bygden”. Tranås-Posten flyttade efter några år in i nya lokaler där tidningen
framställdes på eget tryckeri. Under sina första år levde den ett vanskligt
liv men utgivningen stabiliserades sedan Axel E. Johnson, signaturen JoJo,
1924 övertagit chefskapet. Johnson, vars gängliga gestalt tecknas i Karl Afzelius Tranås- och Säby-pampar (1924), kom från Norrbottens Kuriren och
vann respekt genom sin oräddhet och självständighet. 1925 presenterade sig
Tranås-Posten som ”en pigg och vaken nyhetstidning”, som därtill bjöd på
”rik och omväxlande förströelseläsning” och var ”en välkommen gäst, i alla
hem hos alla samhällsklasser”.
132
från nybyggarsamhälle till folkhem
Det sockenbibliotek som startats i Säby vid mitten av 1850-talet hade
en huvudsakligen kristen, didaktisk inriktning och omkring 1900 hade det
spelat ut sin roll. 1902 föreslog Tranås-Säby föreläsningsförening bildandet
av ett folkbibliotek och 1906 startade en sådan verksamhet i Centralskolan. Bokbeståndet omfattade 1908 knappt 300 volymer och förvärvet av
skönlitteratur ökade stadigt för att 1910 utgöra den största litteraturkategorin.
Svenska bokförläggare och bokhandlare frågade sig länge, varför man
inte lyckats starta en bokhandel i Nässjö. Frågan har sitt intresse, då närbelägna städer som Eksjö, Jönköping och Tranås hade bokhandlare. I Eksjö
och Jönköping fanns visserligen ett kulturellt kapital att bygga på, men
fastän både Nässjö och Tranås var mindre orter längs stambanan med en
stor omnejd och en stark frikyrklighet, gav de gemensamma förutsättningarna inte samma utslag. Den mångsidige Daniel Asproth startade i slutet
av 1860-talet en kombinerad bok- och pappershandel. 1873 öppnades ännu
en sådan butik och på 1890-talet övertogs den av Emy Sandberg, som 1911
lyckades övertyga Svenska bokförläggareföreningen om att ett eget kommissionärsskap var befogat. Sandbergs bokhandel levde vidare även efter
det att Emy Sandberg blivit änka och 1918 sålt affären.
Föreningsliv, gymnastik och idrott
Ett livligt föreningsliv utvecklades i Tranås. Den första nykterhetslogen
bildades 1882 och hade musik och teater på programmet. När nykterhetsrörelsen omkring 1900 var som mest livaktig på orten, fanns det fem olika
nykterhetsföreningar. Av annorlunda karaktär var föreningen Nytta och
Nöje (1903–1911), som verkade för sammanhållning bland de unga. Såväl
idrott som intellektuella och musiska övningar ingick i aktiviteterna, som
attraherade den studiebegåvade ungdomen. Flickor var till en början närmast uteslutna, men Stina Palmborg fick ynnesten att inväljas som passiv
medlem med uppgift att ackompanjera den manliga sången.
Folkrörelser som Friluftsfrämjandet (1892) uppmuntrade det fysiska livet ute i skog och mark som motvikt till den begynnande masskulturens
osunda nöjen. Tranås omgivningar gav goda förutsättningar för idrott och
friluftsliv. I Svenska turistföreningens anda började några friluftsintresserade ungdomar 1890 att fotvandra till Gränna och Omberg. Mindre äventyrslystna tranåsbor följde gärna promenadlederna ”Stora jorden runt” och
”Lilla jorden runt”, båda inom stadens hank och stör. Den första egentliga
idrottsföreningen var Tranås bicycleklubb (1896–1898), som arrangerade
cykelutflykter till närliggande orter. På 1920-talet startade en ny cykelklubb, som 1928 utgav publikationen Tranås-Cyklisten. Tranås Allmänna
Idrottsförening inledde sin verksamhet 1905 och 1908 startade de första
frivilliga gymnastikövningarna med deltagare från föreningen. 1913 bildades Tranås Gymnastiksällskap som utvecklade en mångsidig verksamhet
på hög gymnastisk nivå. 1908 invigdes en ny idrottsplats på Ängarydsom133
magdalena gram
rådet och 1912 byggdes en gymnastik- och idrottshall. Idrottsföreningen
invigde 1926 en skidbacke i Junkaremålen.
Det första tennispartiet i Tranås spelades på Stora Torget 1902 och 1904
bildades en lawntennisklubb. En tennishall, den femte i Sverige, invigdes
1912 och 1921 startade en tennisskola. Familjen Ekwall introducerade nöjesseglingen, 1920 kom roddsporten igång och 1923 bildades Sommens segelsällskap. Sistnämnda år omkom fyra seglande ungdomar och tranåsborna
påmindes om att Sommens kastbyar och råkar fått flera båtar att förlisa.
Nöjesseglingen kom av sig en tid men 1926 anordnade segelsällskapet en
första distanskappsegling
Folkdans och gymnastik gick till en början hand i hand. Tranås första
folkdanslag bildades troligen 1905 och flera medlemmar av familjen Ekwall ingick i kretsen. Inom gymnastiksällskapets underavdelning för folkdans bildades Tranås hembygdsgille (1921) och Holavedens hembygds- och
fornminnesförening (1922). Hembygdsgillet fick i samband med Svenska
ungdomsringens festligheter i Stockholm 1922 äran att dansa folkdanser
inför kungafamiljen på Slottet. Hembygds- och fornminnesföreningen fick
1925 en egen lokal sedan Norra Vi prästgård (1711) i Ydre härad flyttats till
Ekbergsparken vid Åsvallehult.
Musikliv
Tranås första musikkår bildades 1866 och snart utvecklades ett rikt musikliv med stark anknytning till folkrörelserna, frikyrkan och nykterhets­
rörelsen. En särskild betydelse fick Frälsningsarméns hornmusikkår (1896),
som sommaren 1897 började marschera till friluftsmöten och söndagsskolefester.
Konstnärsfamiljen Ekwall bildade vid slutet av 1880-talet en kammarmusikensemble och sonen Olof kom att få en särskild betydelse som
grundare av Tranås musiksällskap (1908). Sällskapets konserter hölls först i
Centralskolans högtidssal eller Folkets Park och på repertoaren stod bland
annat verk av Sixten Eckerberg. 1885 startade en manskör, som till sin krets
kunde räkna Herman Norrman. Tranås skyttegille bildade 1887 en egen
musikkår och 1891 startade Nykterhetsvännernas musikkår, senare kallad
Lyran. 1892 inledde musikkåren traditionen med majväckning eller revelj,
en morgontidig marsch genom samhället varje första maj.
Tranås hembygdskör (1906–1938) följde länge en årsrytm med Valborgsmässosång på våren och en välgörenhetskonsert på hösten, men framträdandena utsträcktes efterhand till platser utanför hemorten. Hembygdskören ombildades senare till Tranås manskör.
Den världsliga musiken fick efterhand större utrymme. Bildhuggaren
P.J. Carlsson, som bland annat tillverkade detaljer till stilmöbler, var även
en skicklig fiolbyggare och spelman som upptecknade låtar från Sommen-bygden – några av dem publicerades i Nils Anderssons Svenska låtar
(1922–1940). Ofta tjänade P.J. Carlssons verkstad som litterär och musika134
från nybyggarsamhälle till folkhem
lisk salong och i denna miljö utbildades även ägarens son Åke, sedermera
riksspelman.
På tjugotalet bildade Sixten Eckerberg en dansorkester, som ibland fick
engagemang på Höganloft och i Folkets Park. Eckerberg framträdde även
som ackompanjatör, bland annat av Kalle Nämndeman med sina beväringsvisor och Skånske Lasse med ”Johan på Snippen”. Den varierade sociala
sammansättningen i Tranås musikliv i slutet av 1920-talet framgår av Eckerbergs skildring av Tranås kammarmusikförening, bildad på initiativ av
vattenkuranstaltens direktör Henrik Tham:
Emil Sjögrens sonater för violin och piano brukade jag spela med Ragnar Sjöblom, folkskollärare och stöttepelare i den lilla föreningen. Haydns pianotrios
med de båda bildhuggarna Åke Carlsson och Tor Carlsson och Mozart-kvartetter med två urmakare Malmqvist, far och son, där fadern trakterade violan och
sonen violinen. Cellostämman sköttes con amore av fotografen Bror Johansson.
Jag vill också nämna Anna Rydin, kassörska på banken och duktig pianist, hon
stod ofta som arrangör för dessa aftnar. Liksom Arvid Hjelmqvist på Torpa
som låg i grannskapet. Arvid var en fin skulptör och blåste flöjt trevligt.
Nöjesliv
På de stora gårdarna i Säby arrangerades under sent 1800-tal bjudningar
med dans, konserter, teaterföreställningar, lekar och charader. Nöjeslivet i
nybyggarsamhället Tranås var begränsat men uppfinningsrikedomen stor
när gemensamma fester hölls. Den första stora folkfesten anordnades i
samband med midsommarfirandet i Ängarydsskogen 1896. En äreport
ledde in till festplatsen där besökarna hälsades av den blågula fanan. Musik och tombola ingick i underhållningen och i lövhyddor, fiskdammar
och cigarrstånd lockade flickor utklädda till kullor. Mot dagens slut tändes
marschaller och ett fyrverkeri brändes av. En stor attraktion var familjen
Ekwall utklädd till zigenarsällskap, placerad i en tältvagn omvandlad till
höskrinda. Midsommarfesten följdes av ett tiotal årliga fester av samma
slag.
I firandet av Barnens Dag 1906 i Ängarydsskogen deltog omkring 3 000
personer. Festen inleddes med ett tåg med blomsterprydda vagnar. Sång
och musik ingick i programmet och till underhållningen bidrog såväl familjen Ekwall som den indiske fakiren Ali Baba. I ett tält med mottot
”Saga och verklighet” lästes sagor och i ett för tillfället inrättat historiskt
museum presenterades märkliga föremål. Festligheterna avslutades med
ett fyrverkeri.
Folkets Hus med inbyggd dansbana och friluftsteater var en period ungdomens främsta mötesplats. Friluftsfester arrangerades ett stycke utanför
tätorten och på Bodaberget med strålande utsikt över Sommen anordnade
Tranås gymnastiksällskap 1919–1923 en serie hembygdsfester. 1925 hölls
en nordisk bygdeungdomsstämma med deltagande av 1 500 ungdomar
135
magdalena gram
från sju nationer och besök av 25 000 gäster. Till den offentliga festen på
idrottsplatsen tågade folkdräktsklädda deltagare genom flaggprydda gator
och en stor folkdansuppvisning avslutades med fackeldans. Ett glansnummer var en hembygdsfest i Ekbergsparken där prins Eugen, som hade sommarviste på östgötaslätten, var en av hedersgästerna. Programmet inleddes med sång av en kör med 600 medlemmar, ledd av Hugo Alfvén. Vid
en avslutande middag var statsrådet Albin Hansson en av hedersgästerna.
Besök av cirkus- och tivolisällskap förekom och ofta transporterades
de med järnväg för att sedan slå sig ner på Oxavallen, där annars kreaturshandeln brukade pågå under marknadsdagarna. I början av 1900-talet
gästades Tranås vid flera tillfällen av Cirkus Brazil Jack och i manegens
ljus kunde man då få uppleva fiolvirtuosen Brazil Jack med sitt långa,
lockiga hår spela Dvoràks Humoresk. Stor uppmärksamhet väckte Cirkus
Strassburger, när den ledde sina elefanter över Storgatan till cirkusplatsen.
När biograferna och stumfilmen kom till Tranås ackompanjerades de
rörliga bilderna av lokala förmågor som Sixten Eckerberg. Äldst var biografen Kronan (1915) och på samma gata som den låg Tranås-Bio, där man
visade både journalfilm och spelfilmer som Blod och sand med Valentino
i huvudrollen.
Första världskriget
Tranås ångvisslor signalerade krigsutbrottet 1914 och den allmänna oron
kom till uttryck i hembygdsdiktaren Giovanni Lindebergs dikt ”Under
krigsbullret”. På ett hörnhus på Storgatan anslogs löpsedlar och ”politiska
hörnet” blev en viktig mötespunkt för tranåsbornas diskussioner om krigsutvecklingen.
För vissa näringsidkare innebar kriget ett uppsving och sadelmakaren
Oskar Herbert Sjögren, som levererade livremmar och packsadlar till försvaret, hade bråda dagar. I tennishallen lagrades spannmål men den akuta
matbristen i landet 1917 blev kännbar även i Tranås och hungerkravaller utbröt, när det blev känt att potatis från trakten exporterades till Tyskland.
Krigets fasor ryckte också närmare, då sårade krigsfångar – tyskar eller österrikare på väg söderöver, ibland även ryssar på väg norröver – på väg mot
utväxling passerade köpingen 1917–1918 i särskilda invalidtåg. Vid sådana
tillfällen brukade tranåsborna komma springande för att skänka gåvor som
fruktpåsar, choklad och cigaretter till passagerarna.
De revolutionära stämningarna i den stora världen slog knappast an på
Tranås befolkning. En sångerska som i Folkets Park framförde en visa med
politiskt innehåll misslyckades med det ekvibrilistiska numret att i samband med en vers falla på knä och samtidigt hålla den röda fanan i ena
handen. Artisten stod på näsan och publiken skrattade.
136
från nybyggarsamhälle till folkhem
Fritiof Nilsson Piraten i Tranås
Skåningen och fritänkaren Fritiof Nilsson Piraten anlände en vårnatt 1921
med nattåget från Stockholm till Tranås, där han skulle starta en advokatbyrå. Han blev kvar i ett decennium och redovisade långt senare sina
intryck den första natten på orten:
I den ljusa vårnatten såg jag det första av den unga staden som då räknade 7.500
invånare. Väster om stambanan låg stationshuset och en möbelfabrik (AB Möbelindustrikompaniet) men därutöver ingenting nämnvärt; öster om banan,
mellan denna och Svartån, låg den långsträckta staden. Tjänstgörande stinsen
instruerade mig om vägen till Centralhotellet där jag hade beställt rum. Kommen till Storgatan stannade jag ett ögonblick i gatukorset. Rätt framför mig
sluttade gatan mot en bro över ån och på andra sidan bron såg jag tingshuset
som speglades i mörkt, blankt vatten. Natten var så stilla, jag tycktes vara ensam i stan, inte en enda av de 7.500 syntes till. Natten var så tyst och tystnaden
accentuerades av ett svagt brus av forsande vatten nedströms i ån: väverifallet
fick jag senare veta.
Nykomlingen orienterade sig efterhand i en stad med ”ett halvt tjog bönehus men ingen kyrka, som hade en vattenkuranstalt men inget systembolag” och som hade en trana i vapnet ”istället för den kanin, sittande på en
pinnstol, som hade varit en sannare sinnebild” – karaktäristiken återfinns
i titelberättelsen till Flickan med bibelspråken och andra historier (1959).
Blenda, flickan med bibelspråken, hade svarat på Piratens annons om ett
hembiträde och med henne kom glädjen i huset. Hon var en varmt troende
frälsningssoldat och därtill godtemplare, som ofta citerade ett bibelställe
”till stöd för sitt handlande eller låtande i triviala ting” .
Under åren i Tranås var Piraten ofta borta från sitt kontor i sparbankshuset på Storgatan, mycket annat lockade. Som stadens enda jurist fick
han snart goda inkomster, extravaganta vanor och vänner bland stadens
affärsmän. Han lär också ha varit lika flink med älgbössan som i häradsrätten. På Ernst Brandels herrgårdspensionat på Torpön var han en stående
gäst. En uppskattad vän var även Fredrik Rääf på Norrnäs, ydredrottens
sonson.
I Tranås renskrev Piratens sekreterare det första manuskriptet till debutboken Bombi Bitt och jag (1932). Senare skulle författarens erfarenheter
från Tranås avsätta spår i flera av hans texter. Som exempel kan nämnas
den kostliga novellen ”En lord i Tranås” (1951) som utspelar sig i kuranstaltens fashionabla miljö, och berättelsen ”Jaga älg” (1955) där Ernst Brandel är
en av huvudfigurerna. Tillfrågad om han hade några planer på att ge ut en
bok om sin tid i Tranås svarade Piraten 1933: ”Det är bara goda minnen och
skulle bli en god bok. Goda böcker gå inte.”
137
magdalena gram
1930-talet
När Piraten 1931 lämnade Tranås, hade det förindustriella Sverige börjat
tona bort. Skogen, som stått tät kring stationssamhället, hade glesnat och
någon vildmark existerade knappast längre. Ett ökat medvetande om naturvärden kom samtidigt till uttryck i bildandet 1935 av Holavedens urskog, Jönköpings läns första naturreservat. Även kulturlandskapet ändrade
karaktär. De rika äng- och hagmarkerna började försvinna och på Gripenberg avled 1938 Joseph Hermelin, den siste fideikommissarie som bott på
slottet.
Som förebud om en ljusnande framtid framstår två händelser i Tranås
1930, Tranåsutställningen och invigningen av Tranås kyrka. Båda vittnade
om samhällets självkänsla och vilja att hävda sig. Stockholmsutställningen
1930 och funktionalismens segertåg var en känd verklighet, när Tranås ledande män samlade sig till en utställning i samband med industri- och
hantverksföreningens 25-årsjubileum. Ett område utmed Svartån och i Ekmarksparken valdes ut och till utställningsarkitekt utsågs Johannes Dahl
som i sitt uppdrag skulle hålla fast vid sin klassicistiska skolning. För uppförande av huvudentré, industrihall, restauranglokal och ett antal mindre
byggnader anlitades byggmästare David Johansson.
Stadsvapnets trana blev ledmotiv i utställningen och huvudmotiv på
en affisch. Utställningens huvudentré hade formen av en pergola och en
19 meter hög minaret krönt av en elektrisk jättelampa. En uppskattad attraktion på utställningsområdet var en bur med två levande tranor som
utfordrades med råttor. Flera större evenemang gick av stapel, bland annat
Hembygdens, Sångens, Idrottens och Hantverkets speciella dagar. Musik
exekverades dagligen; en majstångsresning ackompanjerades av Olof Ekwalls låtar och i Tranås foto- & musikaffärsmonter höll Sixten Eckerberg
konsert. På nöjesfältet lockade tivoli, teater och olika artistframträdanden
och på en konstutställning presenterades verk av konstnärer med anknytning till trakten, däribland prins Eugen. Särskilda utrymmen ägnades verk
av Herman Norrman och Döderhultarn.
Säby kyrka hade länge gällt som statskyrkans gudstjänstlokal och fastän
behovet av en kyrkobyggnad i Tranås påpekats redan 1873, var vägen fram
till ett beslut lång och mödosam. 1885 anlades en begravningsplats inom
köpingen och 1913 invigdes ytterligare en. Flera statskyrkotrogna invånare
engagerade sig för en kyrkobyggnad, bland dem Henrik Tham, men den
religiösa splittringen i samhället var samtidigt stor och gudstjänstbesöken i
Säby socken låg mot slutet av 1920-talet under riksgenomsnittet. Till nedgången bidrog både frikyrkans starka ställning och en antireligiös eller irreligiös attityd.
Beslut fattades 1927 om uppförande av en kyrka i Ängarydsparken, en
skogsklädd bergshöjd med utsikt över Tranås. I valet mellan Johannes
Dahls och Lars Israel Wahlmans förslag till kyrkobyggnad segrade stock138
från nybyggarsamhälle till folkhem
holmsarkitekten med en byggnad, som förenade monumental verkan med
en flexibel och effektiv planlösning. Fasadfärgen var mörkt gul, kyrkorummet ljust och öppet med stora, obrutna ytor och färgsättning i rödbrunt och blått med accenter i guldgult. En altartavla av Gunnar Torhamn
dominerade det cirkelrunda koret. En ny orgel, som även ställdes ut på
Stockholmsutställningen, installerades under överinseende av tonsättaren
Oskar Lindberg.
Verkningarna av Krüger-kraschen gick knappast Tranås spårlöst förbi. Byggandet koncentrerades till allmännyttiga lokaler. 1930 byggdes en
gångtunnel under järnvägen och därmed tillgodosågs behovet av en smidig förbindelse mellan de båda sidorna av samhället och de två plattformarna. I Ekmarks­parken lät Tranås hembygdsgille samma år uppföra en
lokal. Interiören dekorerades av Herman Norrmans son Aram och på
väggarna exponerades 300 fotografier med Tranås-motiv tagna av Bror
Johansson. Johannes Dahl genomförde 1931 en omfattande renovering av
Säby kyrka. 1932 anlades en ny stationsbyggnad på den mera lämpliga,
östra sidan av spåren. Den gamla tingshusbron från 1909 ersattes i början av 1930-talet av en bredare bro i betong. På Storgatan fick Konsum
1935 en nybyggnad, den första i funkisstil. Posten fick 1937 en egen lokal,
också den i funkisstil, med själva posten i gatuplanet. Samma år invigdes
ett nybyggt Folkets Hus på Storgatan. Den sammanhållna stadsbilden
gynnades av Johannes Dahls insatser och 1938 utnämndes han till stadsarkitekt, en roll som Fritiof Nilsson Piraten skulle driva med i novellen
”Förståelse” (1944).
En kulmen i Tranås tillväxt inträffade 1935–1950 och i 1932 års stadsplan
avancerade planeringen för ytterområdena. Mot bakgrund av vissa tankar
på att göra Tranås till en sjöstad kan det samtidigt sägas att samhället utvidgades åt fel håll, inåt landet. Själva bebyggelsen präglades ännu av trädgårdsstadens bostadshus och villor.
Skolväsendet moderniserades. 1930 utvidgades skolans sång- och musikundervisning till att även omfatta instrumentalundervisning. 1932 bytte
den kommunala mellanskolan namn till samrealskola och samtidigt fick
eleverna rätt att avlägga realexamen vid den egna läroanstalten. Ängarydsskolan, en folkskola ritad av Johannes Dahl, stod klar 1939 och inrymde
förutom lärosalar och gymnastiksal särskilda utrymmen för slöjd och hushållsundervisning.
Den offentliga förvaltningen anpassades efter tidens krav och 1937 sammanfördes den sociala förvaltningens många nämnder till en gemensam
socialvårdsbyrå. Trots förbättrat brandförsvar inträffade flera industribränder och både Tranås kontorsmöbler, före detta AB Kontorsmöbelfabriken,
och Wigéns fabrik eldhärjades svårt under decenniet. 1937 fick brandkåren
sin första brandbil.
Produktionen vid AB Möbelindustrikompaniet blev under 1930-talet
övervägande maskinell och funktionalismen tävlade med lyxmöblerna. Vid
139
magdalena gram
Tranås snickerifabrik inriktades tillverkningen alltmera mot skolmöbler
och 1930 annonserade företaget om 11 olika bänkmodeller. Tranås kontorsmöbler deltog 1934 i utställningen ”Standard 1934” på Liljevalchs konsthall.
Samma år startade Stig Hjelmquist företaget Fabriks-Produkter. Affärsidén var ”produkter med nyhetsvärde, god formgivning och bra kvalitet”
samt en reklam, som var ”bättre än konkurrenternas”. Den första prislistan
upptog bland annat campingartiklar i bakelit och vid slutet av decenniet
gav luftgevär tyngd åt sortimentet. 1939 lanserades företagsnamnet Stig
Hjelmquist och varumärket bågskytten med akronymen STIGMA, senare
ändrad till STIGA.
Vid mitten av 1930-talet etablerade Östergötlands slakteriförening ett
slakteri i Tranås, snart känt som ett av de mest välskötta i landet. Konsum
hade både sin huvudbutik på Storgatan och ett antal småbutiker i olika
kvarter. Antalet specerihandlare var samtidigt mycket stort. Kafélivet fick
flera tillskott. Ångbåten Carl Johan bogserades 1937 till Skoboviken i Sommen och förvandlades till sommarkafé. Från Höganlofts kafé (1932) kunde
man vid klart väder se ut över Sommen och vidare flera mil inåt Östergötland.
På kuranstalten, som 1936 fick det officiella namnet Tranås kuranstalt,
blomstrade musiklivet. Vid mitten av decenniet gästades institutionen av
den kända Budapestkvartetten och 1928–1937 gav Tranås kammarmusikförening årligen fyra konserter.
Folkbiblioteket flyttade 1931 in i en fastighet vid Lilla Torget. Öppettiderna och utlåningen ökade och i ett särskilt läsrum kunde besökare
läsa ortstidningar och tidskrifter. Till besöksfrekvensen bidrog även tidens
arbetslöshet och vid ett styrelsemöte för folkbiblioteket 1933 konstaterades, att det ur ”samhällsnyttig synpunkt” var gagneligt att ”arbetslöshetens
trista timmar” kunde utnyttjas till läsning av goda böcker. Bokbeståndet
låg nu på närmare 2 700 volymer, utlåningen på cirka 1 150.
På Tranås-Posten startade Lennart Hyland sin journalistbana 1934, bland
annat genom att skriva sportnotiser. Frikyrkans ställning var, trots statskyrkans nybyggnad, fortsatt stark och 1937 bildades Tranås filadelfiaförsamling.
Den ökade fritiden innebar mera tid för idrott och nöjen. Sommens
segelsällskap lät omkring 1930 bygga en sommarrestaurang i Seglarvik och
i Ekmarkspark anlades 1933 en utetennisbana. Det sistnämnda projektet
beskrevs senare av Lennart Hyland, son till den tennisspelande charkuterihandlaren Otto Hyland, som hans ”käraste idrottsminne”, ett folkhemsbygge som alla bidrog till. Intresset för roddsporten tog samma år ny fart
i samband med bildandet av Tranås roddklubb. Biografen Kronan döptes
1930 om till Röda Kvarn. De nöjeslystna tranåsborna attraherades även
av exotiska evenemang som ett lappläger i Folkets Park 1935 med kåtor,
samer och renar och ett gästspel med ryska, ridande kosacker på Ängaryds
idrottsplats 1937.
140
från nybyggarsamhälle till folkhem
1940-talet
Den andra september 1939, strax före krigsutbrottet, kallade Tranås kyrkklockor invånarna till anslagstavlor med beredskapsinkallelser. Samma år
anlände de första finska krigsbarnen till staden. Stadsfullmäktige tillsatte
en kristidsnämnd och beviljade anslag till luftskyddet. I stadshusets källare
inrättades en luftskyddscentral.
Krigsåret 1940 blev Tranås Tidning Smålands-Tidningens tredje edition
och folkbiblioteket inhystes i lokaler på Skolgatan. Från Tyskland mottog
Alfrid Gustavssons företag stora beställningar av Tranås-granit till Hitlers
segermonument. Luftskyddscentralen flyttades till den nya Ängarydsskolan och på Elverkets tak monterades en kulspruta till skydd mot luftangrepp. Mörkläggningsövningar hölls och 1942 genomfördes en flygövning
med ett fingerat störtbombsanfall mitt över ett välfyllt torg. Passerande
permittenttåg fyllda med sårade tyskar påminde ännu en gång Tranås befolkning om krigets fasor.
De kalla krigsvintrarna satte spår. Den 24 januari 1941 uppmättes 42
minusgrader vid slakthuset i Tranås och isen på Sommen gick upp först
den 10 maj. För att spara bränsle fick skolorna kokslov, vedeldning var vanligt och skolgårdarna användes för vedupplag. En del av stadens fruktträd
frös och importerad frukt förekom endast vid jultid. Livsmedelsbristen var
kännbar och invånarna uppmanades att odla potatis på sina gräsmattor.
Tid fanns ändå för nöjen och samvaro. Slädpartier blev ett populärt
kvällsnöje och majväckningen samlade i början av 1940-talet alla Tranås
musikkårer. Föreningslivet blomstrade och 1945 uppgick antalet sammanslutningar till 241, antalet medlemmar till 28 551. Var och varannan ortsbo
var således medlem i flera föreningar.
Medan kriget pågick förberedde sig Tranås för framtiden. Det gamla
gravfältet vid Mada restaurerades och 1941 förvärvade staden marken till
det gamla hemmanet Hätte vid Sommen, som snart skulle bli en uppskattad badplats. Tranås sjukhus fick i samband med en utbyggnad 1943 både
barnbördsavdelning och barnavårdscentral. Samma år tillsattes en gymnasiekommitté, som skulle verka för inrättandet av ett gymnasium på orten.
Industrier och affärsverksamhet utvecklades. Omfattande rationaliseringar genomfördes vid AB Möbelindustrikompaniet och flera nybyggnader tillkom. Stiga startade 1941 den första egna tillverkningen och 1944
inleddes produktionen av bordtennisutrustning. Arvid Jonas varuhus tog
1944 initiativ till en omfattande ombyggnad. Stor vikt lades vid ljusa och
luftiga lokaler och en attraktiv exponering av varorna. Belysning med lysämnesrör installerades, moderna provrum inrättades liksom ett särskilt
utrymme för trötta kunders rekreation.
Tuberkolosen var på väg att besegras och verksamheten vid Romanäs,
som en tid gällt som Skandinaviens främsta sanatorium med patienter från
hela Europa, övertogs 1941 av Göteborgs stad. Vid Tranås kuranstalt märk141
magdalena gram
tes knappast någon avmattning och i början av decenniet fanns såväl ett
stort utbud av olika bad- och behandlingsformer som ett kliniskt laboratorium och en röntgenavdelning. Vid kuranstalten vistades ibland Astrid Lindgrens föräldrar, medan författarinnan och hennes systrar tog in på
Eklidens nyöppnade pensionat (1945).
Kaféer och konditorierna var många och spelade en viktig roll som mötesplatser för de många föreningarna. På konditori Centrum i Folkets Hus,
känt för sina läckra ”holländare”, enades 1941 två idrottsföreningar om en
sammanslagning och bildande av Tranås boll- och idrottssällskap. BoIS
skulle snart nå betydande framgångar inom bandy.
Fredsåret 1945 beslutade Tranås stadsfullmäktige om placeringen av
ett nytt stadshus på den gamla slakthusmaden. En utbildning för buntmakare och pälssömmerskor började ta form och på folkskolestyrelsens
förslag beslutades om införandet av ett åttonde skolår. En skolorkester med
kommunala anslag startade samma år. Den ditintills största utställningen
av Herman Norrmans verk, kompletterade med verk av sonen Aram och
sonsonen Rolf, väckte uppmärksamhet i rikspressen. Ansvaret för folkbiblioteket övertogs av staden och vid Sandströms bokhandel anställdes
Per-Olov Magnusson, som ville locka även den arbetande befolkningen till
bokköp och läsning. Gränserna öppnades och Ängarydsskolan uppläts som
flyktingläger för polska kvinnliga koncentrationslägerfångar, Gripenbergs
träslott som rekreationshem för tyskar och andra, som deltagit i återuppbyggnadsarbetet efter kriget.
Tranås befolkning mådde väl och en tillfällig besökare frapperades av
bebyggelsen i stadens utkanter, där arbetare och lägre tjänstemän bodde
”som halvmiljonärer i vackra, moderna och bekväma villor med trädgårdstäppor till”. Framtidstron var stark och Tranås, liksom övriga Sverige, gick
mot en högkonjunktur.
Referenser
Källor
Adresskalender för Tranås stad samt fastighetstaxeringskalender för Tranås stad
och Säby socken, Tranås 1934.
Afzelius, Karl, Tranås- och Säby-pampar, Tranås 1924.
Annons- och adress-kalender för Tranås Köping med Säby socken, utgifven i oktober år 1905 af A. Brogren, Linköping 1905.
D:r Scheutz prima skolbläck, Meddelande, Tranås 1910.
Eckerberg, Sixten, Musiken och mitt liv, Stockholm 1970.
Fries, Carl, Hem till jorden : minne och återkomst, Stockholm 1977, s. 73–101.
Linné, Carl von, Linnés skånska resa : på höga öfverhetens befallning förrättad år
1749 : med rön och anmärkningar uti oeconomien, naturalier, antiqviteter, seder,
lefnadssätt : med tillhörige figurer, Stockholm 1751.
142
från nybyggarsamhälle till folkhem
Livin, Zacharias, Kyrkostötoschopia Saebyensis : eller Eric Jonssons, kyrkowäktares,
brofogdes, samt orgel-trampares, lefwernes beskrifning, d. 1, Norrköping 1781.
Omtryckt vid Tranås typografiska anstalt 1926.
Löwenhielm, Harriet, Brev och dikter, utgivna av Elsa Björkman-Goldschmidt,
Stockholm 1952.
Nilsson Piraten, Fritiof, ”Förståelse”, i förf:s Lars Tobak och andra havererade historier, red. Magnus Öhrn, Vollsjö 2000, s. 170–180. Ursprungligen publicerad
i Dopparedagen 1944.
–”Högvilt”, Flickan med bibelspråken och andra historier, Stockholm 1959,
s. 151–169. Ursprungligen publicerad under titeln ”En lord i Tranås” i Hemmets journal 1951: 53.
– ”Jaga älg”, i förf:s Vänner emelllan, Stockholm 1955, s. 61–75.
– Piraten och Tranås, sammanställd av Mikael Persson, Vollsjö 1999.
– ”Tjugotalets Tranås och några män jag mötte där”, Från Sommabygd till Vätterstrand, Saml. 7, Tranås 1963, s. 85–90.
Romanäs sanatorium, Bok-katalog vid Romanäs sanatorium, Tranås 1915.
Tranås folkbibliotek, Tranås folk-biblioteks katalog, Tranås 1910.
Tranås-Cyklisten, 1, 1928:1.
Tranås skolmöbler, Skolmöbler från Tranås snickerifabrik, Tranås [1911].
Tranås snickerifabrik, Patenterade is-skåp, Tranås 1903.
Tranåsutställningen 1930, Katalog över Tranås hantverks-, industri-, konst-, och
hemslöjdsutställning 1930, 14 juni–15 juli, Tranås 1930.
Litteratur
Aktiebolaget Folkets Park, Festskrift, 1907–1947, Tranås 1947.
Benson, Hugo, ”Sagan om pinnstolen som skapade många smålandsindustrier”,
Från Sommabygd till Vätterstrand, Saml. 1,Tranås 1942, s. 84–88.
Berthelsen, Bevan, ”Tranåscaféer förr”, http://www.frinnaryd.com
Bjurulf, Ragnar, ”Tranås stads utveckling”, Tranås sparbank, 1875–1950, Tranås
1950, s. 84–91.
Bülow-Hübe, Runa, ”Romanö, min barndoms paradis i sjön Sommen”, Från Sommabygd till Vätterstrand, Saml. 3, Tranås 1948, s. 143–146.
Ericsson, R., & Ridderstad, C.F., Östra stambanan : Katrineholm-Nässjö, Lin­
köping 1875.
Fasth, Eije, Tranås hornmusikkår 110 år : en bildberättelse 1896–2006, Mjölby
cop. 2006.
– Tranås stadsbibliotek 100 år : en bildberättelse 1906–2006, Mjölby 2008.
Filén, Thure, ”Jöns August Johansson : en mångfrestande Säbylärare”, Från Sommabygd till Vätterstrand, Saml. 2, Tranås 1946, s. 115–116.
– ”Kyrkfesterna i Ängarydsskogen i Tranås – ett 50-årsminne”, Från Sommabygd
till Vätterstrand, Saml. 2, Tranås 1946, s. 163–165.
– Tranås av idag, Tranås 1933.
– Ur Tranås brandkårs historia, Tranås 1955.
Gram, Magdalena, ”Ulla Sundin Wickman illustrerar Astrid Lindgren”, Biblis, 54,
2011, s. 2–19.
Gustafsson, Sven, Från enhetskyrka till kulturell pluralism : en studie i utvecklingen inom Säby församling, Linköpings stift, från omkring 1860 till omkring 1930,
Linköping 1988.
143
magdalena gram
Haas, Jonas, Tranås kyrka : Säby socken i Tranås kommun, Jönköpings län, Linköpings stift : kulturhistorisk karakterisering och bedömning, Jönköping cop. 2006.
Hedberg, Oscar, Några minnesanteckningar angående Tranås metodistförsamling
under de gångna åren, Tranås 1954.
– ”Från sekelskiftets Tranås – gamla stadsbor berätta”, Från Sommabygd till
­Vätterstrand, Saml. 2, Tranås 1946, s. 166–168.
Hedkvist, Ejnar, ”När barnen lågo kvar i skolsalarna – några kulturbilder från
Norra Vedbo”, Från Sommabygd till Vätterstrand, Saml. 1, Tranås 1942,
s. 125–127.
– ”Slaktaren som skapade kurorten Tranås”, Från Sommabygd till Vätterstrand,
Saml. 1, Tranås 1942, s. 94–96.
– ”Tranås – den svenska skinnindustriens centrum”, Från Sommabygd till Vätterstrand, Saml. 1, Tranås 1942, s. 89–93.
Holavedens hembygdsgård : uppgifter om densamma, utgivna av Holavedens hembygds- och fornminnesförening, Tranås 1925.
Hyland, Lennart, ”Några minnen från 1930-talets Tranås”, Från Sommabygd till
Vätterstrand, Saml. 7, Tranås 1963, s. 112–114.
Hägge, Eric, Möbler i tre generationer : [Kågéns industrier AB, Tranås, 1907, 19/4
1967], Linköping 1967.
Janzon, Johan Christian, Alfred Wahlberg, Stockholm 1909, Sveriges allmänna
konstförenings publikation ; 17.
Jonas, Arvid, På upptäcktsresa i gamla timmerväggar : en intressant epok i Löfstad,
nuvarande Tranås för 100 år sedan, Tranås 1968.
Justegård, Jan, ”Kommunal skandal i Tranås 1911”, Tranås-Posten 2012-04-18.
Karlson, Bo E., ”Johannes Dahl (1886–1953) : arkitekt i Tranås”, Småländska
kulturbilder, 2007, s. 98–103.
Kågén, Elis, ”Från Herman Norrman till Sixten Eckerberg …”, Från Sommabygd
till Vätterstrand, Saml. 7, Tranås 1963, s. 67–79.
– ”Gammalt och nytt i Tranås, Från Sommabygd till Vätterstrand, Saml. 7,
Tranås 1963, s. 138–152.
Lindeberg, Giovanni, ”Under krigsbullret”, Fornt och nytt från Norra Vedbo, utgiven av Vedbo-bor, Tranås 1914, s. 40.
”Orkanen” : minnesskrift med anledning av Holavedens hembygdsförenings 75-årsjubileum 1922–1997, redaktionsråd: Mats-Olof Hellberg, Gösta Sanfridson
och Hans Lindell […], Tranås 1997.
Palmborg, Stina, ”Som passiv medlem i föreningen N.N.”, Från Sommabygd till
Vätterstrand, Saml. 2, Tranås 1946, s. 147–152.
Persson, Torgil, Det låg i luften … : den kommunala musikskolans framväxt : en
studie av musikskolorna i Mörbylånga, Tranås, Kiruna och Borås, Göteborg
1998.
Peyron, Ludvig, Pinnstolen som skapade en modern storindustri, AB Möbelindustrikompaniet, Tranås, 1907 9/4 1947, Tranås 1947.
Pira, Sigurd, Utkast till en historik över Tranås, Linköping 1918.
von Rosen, A., ”Romanäs – privatsanatoriet som blev en Göteborgskoloni”, Från
Sommabygd till Vätterstrand, Saml. 1, Tranås 1942, s. 97–98.
Rydén, A., ”Från cykelns barndom i Sommabygd”, Från Sommabygd till Vätterstrand, Saml. 1, Tranås 1942, s. 122–124.
144
från nybyggarsamhälle till folkhem
Scheutz, Thor, ”Herman Norrman”, Fornt och nytt från Norra Vedbo, utgiven av
Vedbo-bor, Tranås 1914, s. 149–158.
Schönberg, Gunnar, ”Tranås, en stad på frammarsch”, Från Sommabygd till
Vätter­strand, Saml. 7, Tranås 1963, s. 45–47.
Sköld, Stig, Tranås baptistförsamling 100 år 1983, Tranås 1983.
Sommar, Carl Olov, ”Ögonvittnen om Fritiof Nilsson Piraten i Tranås”, i förf:s
Strindberg, Ekelöf och andra, Stockholm 1995, s. 108–120.
Sommen runt : minnesskrift över hembygdsfärden runt Sommen den 27 maj 1923,
anordnad av Tranås gymnastiksällskap och Holavedens hembygds- och fornminnesförening, Tranås 1923.
Svärd, Annie, Romanäs sanatorium 1903–1940 : en berättelse och en dokumentsamling, Jönköping 2004.
Tranås industri, och hantverksförening, Tranås industri- och hantverksförening
1905–145 : minnesskrift, Tranås 1945.
Tranås missionsförening, Sextio stadiers väg 1871–1931 : minnesskrift utgiven i
anledning av Tranås Missionsförsamlings sextioårsjubileum den 24–26 januari
1931, Tranås 1931.
Tranås missionsförening, Tranås missionsförening 125 år, 1871–1996, Tranås
[1996].
Tranås sparbank, 1875–1950 : minnesskrift i anledning av sparbankens 75-års­
jubileum, Tranås 1950.
Tranåsortens mejeriförening u.p.a. 1912–1962, Tranås 1962.
”Tranåstrakten som kurort”, Fornt och nytt från Norra Vedbo, utgiven av Vedbobor, Tranås 1914, sign. J. N-g.
Wallerström, Arvid, Smålands näringsliv i ord och bild, 4, Tranås, Eksjö, Hvetlanda, Grenna och Sävsjö med omnejds handel och industri, Nässjö 1918.
Wetterhall, Erik, “Några ungdomsminnen från Säby”, Fornt och nytt från Norra
Vedbo, utgiven av Vedbo-bor, Tranås 1914, s. 106–109, sign. E. W-LL.
Widolf, Algot, Tranås stad under 40 år, [Tranås] [1958?]. Duplic.
Wretö, Tore, Ydrekungen : en bok om Leonhard Fredrik Rääf, Hedemora 1990.
”Den världsberömde Tranåsmålaren försörjde sig på pinnstolar”, Morgon-Tidningen 1945-06-15, sign. M. Gr.
Åberg, Anders, Hundra år av sångarglädje : Tranås manskör 1906–2006 :
en historik, Tranås 2006.
145
Om att vända blad
Hur digitalisering av handskrifter med
Touch & Turn blev EU-projekt
Viveca Halldin Norberg
I
Carolinas omfattande kulturarvssamlingar ingår åtskilliga objekt som
utgör en viktig del av världskulturarvet. Institutioner som förvaltar så
fantastiska skatter har det dubbla ansvaret att både skydda och bevara
och att tillgängliggöra dem. Forskare från hela världen söker sig till biblioteket för att ta del av innehållet i samlingarna. Våra förnämsta dyrgripar
har dessutom i allt större utsträckning blivit efterfrågade till stora internationella utställningar. Vissa delar av bibliotekets samlingar av handskrifter,
ikonografiskt material och rara tryck har kommit att ingå i det internationella kulturarvets jetset.
Det är naturligtvis mycket angeläget att bibliotekets dyrgripar exponeras såväl internationellt som nationellt. Men medaljen har även en baksida
i form av säkerhetsrisker och slitage. Behovet av att digitalisera åtminstone
de mest centrala och efterfrågade delarna av Carolinas omfattande kulturarvssamlingar framstod i slutet av förra seklet som alltmer angeläget. Den
snabba teknikutvecklingen öppnade nya vägar. Frågan var ständigt aktuell
i Kulturarvsgruppens arbetsvardag. Som ansvarig för bibliotekets kulturarvssamlingar insåg jag att det var oerhört viktigt att haka på utvecklingen
och delta i samarbetet kring digitaliseringsfrågor både nationellt och internationellt. Jag ingick bl.a. i en nationell arbetsgrupp om digitalisering av
kulturarvet. Jag diskuterade ofta dessa frågor med Ulf Göranson, som ända
från början av sin ämbetstid visat stort intresse för såväl kulturarvet som
för digitalisering, och fick stöd för mina tankegångar. Inom kulturarvets
ledningsgrupp blev vi så småningom överens om att det var viktigt att försöka digitalisera centrala enstaka handskrifter (codices). Nyckelorden blev
tillgänglighet, bevarande och säkerhet.
Under hösten 2001 blev jag kontaktad av Mikael Karlsson, VD för det
nystartade IT företaget Touch & Turn. Han erbjöd sig att komma och demonstrera en helt ny kostnadseffektiv teknik som kunde utnyttjas för att
digitalisera bl. a. handskrifter och äldre tryck. Objekten fotograferas digitalt och sammanfogas så att man vänder blad virtuellt på samma sätt
som i en vanlig bok, och dessutom kan man zooma in detaljer. Det är även
möjligt att infoga kommentarer och översättningar. Den färdiga produkten skulle kunna presenteras både i en utställningsversion, som CD-skiva
och via Internet. Företaget hade bl. a. anlitats för digitalisering av delar
147
viveca halldin norberg
av samlingarna i biblioteket i Alexandria. Per Cullhed, som då var chef
för bibliotekets konserveringsenhet, deltog i detta första möte. Både han
och jag såg fördelarna med tekniken ur bevarande- och säkerhetssynpunkt,
samtidigt som det ökade tillgängligheten. Flera av bibliotekets mest efterfrågade handskrifter började bli slitna. Dessa var därför lämpliga objekt för
den nya tekniken. De rariteter som ingår i Carolinas permanenta utställning, som årligen besöks av tusentals turister från när och fjärran, utgör en
annan viktig grupp för digitalisering. Det skulle vara lockande att kunna
erbjuda besökaren att ta del av hela de utställda objekten via digital kopia
och inte endast ett uppslag ur originalet.
Den persiska handskriften Jalal u Jamal digitaliseras
Vilken av bibliotekets handskrifter skulle då bli den första som digitaliserades med den nya tekniken? Vi valde utan större tvekan den persiska
handskriften Jalal u Jamal (O Nova 2). Förutom att den är en av bibliotekets vackraste handskrifter, är den vetenskapligt intressant ur flera ämnesperspektiv.
Humanistdagarna i mars 2002 hade det övergripande temat Från handskrift till XML – informationshantering och kulturarv. Detta blev det gyllene
tillfället att presentera den nya tekniken för forskare, lärare och studenter
vid Uppsala universitet. Mitt anförande ”Så vänder vi på bladet … Digitalisering av handskrifter med Touch & Turn” illustrerades med en liten demo
av några sidor ur manuskriptet Jalal u Jamal.1 Denna kunde, tack vare en
blixtsnabb insats av Owe Wennman vid bibliotekets reproenhet, produceras av Touch & Turn inom ett par dagar. Mikael Karlssons demonstration
väckte stort intresse bland åhörarna. Detta var något helt nytt. Sett i perspektivet att bibliotekets dyrgripar, med denna metod skulle kunna exponeras digitalt, beslutade vi att pröva den nya tekniken i liten skala. Jalal u
Jamal var dessutom efterfrågad till en stor internationell utställning, Hunt
for Paradise: Court Art of Safavid Iran 1501–1576, som skulle visas både i
New York och i Milano under första halvåret 2004. Ett första samarbetsavtal om att digitalisera två handskrifter undertecknades våren 2002 mellan
Uppsala universitetsbibliotek och företaget Touch & Turn.
Jalal u Jamal är en välkänd berättande kärleksdikt med sufiska undertoner. Handskriften, som är bunden i ett skinnband i röd marokäng med
förgyllda blommor, omfattar 110 rikt dekorerade blad. Den är illustrerad
med 34 utsökt vackra helsidesminiatyrer, som var och en är ett mästerverk.
Uppsala universitetsbibliotek fick motta den som gåva år 1839 av Carl Gustaf Löwenhielm, som var minister vid den svenska legationen i Konstanti1
Halldin Norberg, Viveca, ”Så vänder vi på bladet …” Digitalisering av handskrifter med
Touch & Turn. Ingår i: Från Handskrift till XML. Informationshantering och kulturarv.
Humanistdagarna vid Uppsala universitet 2002. Red.: Kerstin Rydbeck, Uppsala 2003,
s. 193–207.
148
om att vända blad
nopel. Manuskriptet är en kopia nedskriven av den välkände kalligrafen
Sultan Ali Qa’ini år 818 A.H. (1502/1503 A.D.). De vackra miniatyrerna
tillkom under de följande två åren. Manuskriptet anses vara ett ypperligt
exempel på persisk hovkonst vid 1500-talets början. Det har tack vare sina
vackra miniatyrer varit utställt utomlands vid flera tillfällen och dessutom
utnyttjats flitigt i forskningen och började därför bli slitet. Digitalisering
skulle skona den från en del ytterligare slitage.
Under arbetet med att beskriva manuskriptet inför digitaliseringen gjorde dr. Ali Muhaddis, som är verksam som forskare vid Handskrifts- och
musikenheten vid Uppsala universitetsbibliotek, en sensationell upptäckt.
Han kom under sin grundliga genomgång av manuskriptet fram till att
författaren heter Amin ul-din Muhammad Nazlabadi Bayhaqi Sabzavari,
känd under sin pseudonym Amin och inte som man tidigare trott Mohammad Asafí. Därigenom kunde Ali Muhaddis även korrigera dateringen av
dikten. Den skrevs i staden Herat, belägen i nuvarande Afghanistan, år 818
AH (1415/1416). Dikten var mycket läst och uppskattad både bland folket
i gemen och bland de lärda.
Ali Muhaddis kunde således korrigera de uppgifter som år 1948 publicerades av de båda välkända uppsalaforskarna språkvetaren Karl V. Zetterstéen och konsthistorikern Carl Johan Lamm beträffande manuskriptets
tillkomst, upphovsman och miniatyrer. Zetterstéen, liksom före honom
Tornberg, hade kommit fram till att Asafí från Baihak i Khorasan var författare till dikten. Asafí avled vid 70 års ålder år 1520.2 Denne var dock
liksom som Amin verksam i Herat. Jag bidrog i samarbete med Ali Muhaddis med kommentarer till miniatyrerna med utgångspunkt i Lamms
konstvetenskapliga analys från 1948.
Den färdiga produkten The book of Jalal and Jamal (T&T Virtual Library no. 1) presenterades både i utställningsversion och som CD vid en
presskonferens i Stockholm den 14 augusti 2002. Tidpunkten var väl vald.
Jag skulle nämligen delta i Iflas (International Federation of Library Associations) årliga konferens i Glasgow den 18–24 augusti 2002 i egenskap
av medlem av Standing Committee for Rare Books and Manuscripts. Mikael Karlsson besökte konferensen under ett dygn och då passade vi på att
vid några inofficiella möten lansera den bläddringsbara digitala utgåvan av
detta manuskript, som räknas till världskulturarvet.3
2
3
Asfí, Mohammed, The story of Jamal and Jalal. An illuminated manuscript in the Library
of Uppsala University., red. K.V. Zetterstéen & C.J. Lamm. Arbeten utg. av Vilhelm Ekmans universitetsfond, Uppsala nr 53. Uppsala 1948.
Jag blev på stående fot inbjuden av dr David Shraiberg, ordföranden för LIBCOM, att
presentera projektet vid deras konferens i Moskva 11–16 november 2002, vilket jag
också gjorde. Mitt föredrag Your turn to turn the pages. Digitising Manuscripts with Touch
& Turn, simultantolkades till ryska. Följande år blev jag av samme person inbjuden
till deras årliga konferens på Krim 7–15 juni 2003 och talade då över ämnet Digitising
Cultural Heritage material with new methods – examples from Uppsala University Library,
även då simultantolkad.
149
viveca halldin norberg
Miniatyr nr 1 (fol. 2b) ur Jalal u Jamal. Sultanen på sin tron omgiven av fem visirer.
Uppsala universitetsbibliotek kunde nu förutom att låna ut originalhandskriften till de båda utställande institutionerna i New York och Milano erbjuda en digital utställningsversion. Publiken kunde beskåda ett uppslag ur originalmanuskriptet, via en pekskärm bläddra igenom den digitala
kopian och om de så önskade köpa en CD-skiva. Detta är veterligen första
gången ett manuskript exponerats på detta sätt vid en utställning. När jag
reste till Milano för att hämta manuskriptet hösten 2004 fick jag tillfälle att
se utställningen ett par timmar innan den stängdes. Utställningskommissarierna berättade då att många besökare hade varit mycket positiva till att
samtidigt kunna se ett uppslag av originalet och bläddra igenom en digital
kopia och därtill läsa såväl en vetenskaplig inledning som kommentarer till
miniatyrerna.
Den framgångsrika digitaliseringen av Jamal u Jalal inspirerade till fortsatt samarbete med Touch & Turn. Det gällde nu att i samarbete med
universitetets forskare och lärare göra ett lämpligt urval av de handskrifter
ur bibliotekets samlingar som ansågs angelägna att digitalisera bl. a. för
att kunna utnyttja dem i undervisningen. Vid ett seminarium i maj 2002
framkom många förslag. Snorre Sturlasons Edda (DG11) nämndes bland de
mesta angelägna objekten, eftersom ett större forskningsprojekt planerades kring den s.k. Uppsala Eddan. Detta märkliga manuskript från början
av 1300-talet ingår, liksom Silverbibeln, i Magnus Gabriel De la Gardies
donation till biblioteket år 1661. En digital kopia av manuskriptet, som är
mycket bräckligt, skulle då komma väl till pass. Flera forskare kunde då
150
om att vända blad
arbeta samtidigt med manuskriptet och även kommunicera elektroniskt
med varandra. Detta skulle bespara handskriften onödigt slitage. Fotograferingen utfördes smidigt och professionellt av bibliotekets reproenhet.
Den digitala kopian av Uppsala Eddan blev klar vid årsskiftet 2002/2003.
Projektet eTEN Mediation of rare books over
the Internet
Det gällde nu att söka medel internationellt för att finansiera den vidare
digitaliseringen med Touch & Turn. Jag deltog därför våren 2002 i ett seminarium i Luxemburg, arrangerat av Europarådet inom ramen för projektet
Kulturvägar i Europa för att få information om vilka möjligheter det fanns
att söka pengar till digitalisering av kulturarvsobjekt med högt kulturhistoriskt värde. Det var både lärorikt och förvirrande. Byråkratin var överväldigande. Den typ av projekt jag skisserade ansåg man inte skulle ha
någon större chans i konkurrensen om EU-pengar. För att kunna komma
ifråga för ett EU-finansierat projekt krävdes först och främst tekniskt samarbete med ett företag med spetskompetens inom digitalisering. För att få
ekonomiskt bidrag krävdes vidare att projektet genomfördes i samarbete
mellan flera kulturinstitutioner inom olika EU-länder. Det föreföll mig till
en början vara en oöverstiglig uppgift att inom rimlig tid bygga upp ett
sådant kontaktnät.
När jag efter hemkomsten hämtat mig från alla intryck insåg jag att
det samarbete som vi inlett med Touch & Turn, med sin nya metod för
digitalisering, skulle komma väl till pass vid en eventuell ansökan om
anslag från EU. Mikael Karlsson hade på sitt håll haft kontakt både med
EU och några kulturinstitutioner i Europa. Vi diskuterade frågan med
Ulf Göranson, som genast ställde sig mycket positiv till att medverka i
ett eventuellt EU-projekt. Vi kom fram till att Touch & Turn med sin
tekniska spetskompetens och Uppsala universitetsbibliotek som en internationellt tungt vägande och välkänd kulturinstitution tillsammans skulle
kunna utgöra basen i ett projekt inom en grupp kallad Ten telecom project
(eTEN). Vi behövde dock ytterligare minst fem, helst åtta, samarbetspartners från olika delar av Europa, för att uppfylla kraven. Mikael Karlsson
gick vidare med sina kontakter. Vi hade inom kort en projektgrupp som
bestod av tio medlemmar från fem länder: Touch & Turn, Stockholm;
Uppsala universitetsbibliotek; Kolon AB, Stockholm; Baldini biblioteket,
Rom; Nationalbiblioteket i Rom; Keats-Shelley Memorial Association,
Rom; Universitetsbiblioteket vid Karl Franzens Universität, Graz; Svenska
institutet i Athen; Universitetet i Heraklion, Kreta; Zentral – und Landesbibliothek, Berlin.
Projektet fick namnet Mediation of rare Books over the Internet. Ansökan skrevs av Mikael Karlsson i samarbete med de åtta deltagande kulturinstitutionerna. Tack vare den lyckade digitaliseringen av den persiska
151
viveca halldin norberg
handskriften Jalal u Jamal, som var bilagd ansökan, kunde Uppsala universitetsbiblioteket visa ett konkret exempel på att tekniken kunde til�lämpas även för handskrifter. Beskedet om vilka projekt som fått anslag
skulle ha tillkännagivits i februari 2003, men fördröjdes ett par månader på
grund av det stora antalet ansökningar. Spänningen var därför stor. Skulle
vårt projekt ha en chans i den hårda konkurrensen om projektmedel inom
eTEN gruppen? Till vår stora lättnad och glädje blev projektet godkänt och
finansieringen var ordnad. Projekttiden blev ett drygt år, april 2003 – maj
2004. Touch & Turn, som var huvudsökande, skrev samarbetsavtal med
övriga projektpartners. Den 21 april 2003 undertecknades ett Membership
Agreement (Contract no C28038) mellan Uppsala universitetsbibliotek
och Touch & Turn av Ulf Göranson respektive Mikael Karlsson. Företaget
förband sig att leverera programvara och en utställningsplattform för digital presentation av handskrifter, böcker och inkunabler. Plattformen var
anpassad med ett gränssnitt som var unikt för Carolina. Vi skulle inom
ramen för projektet digitalisera tre handskrifter ur bibliotekets samlingar.
Inom Kulturarvsgruppen hade vi redan valt ut tre representativa objekt
ur olika samlingar: Diarium Vadstenense – Vadstenadiariet eller Vadstena
klosters minnesbok (C 89) ur samlingen av latinska handskrifter – C-samlingen; Magnus Erikssons landslag (B 68) ur samlingen av laghandskrifter –
B-samlingen, samt ett objekt ur Kart- och bildenhetens samlingar Fredrika
Bremers skissbok (skissb. Fr. B. Dav. 1452). Fotograferingen skulle utföras
av bibliotekets reproenhet. Personal från Kulturarvsgruppen skulle skriva
texter och kommentarer till de digitala utgåvorna. Projektet blev verkligen
en utmaning, eftersom arbetet utfördes inom ramen för befintliga personalresurser.
Projektets invigning i Carolinas boksal
Projektet Mediation of rare books over the Internet invigdes officiellt med en
konferens i Carolinas boksal 15–18 maj 2003. EU kommissionen representerades av Achim Klabunde, som var ansvarig för projektgruppen eTEN.
Sammanlagt 21 personer deltog i konferensen. Från Uppsala universitetsbibliotek deltog Magnus Hjalmarsson och Lars Owe Wennman från Reproenheten, Erik Siira från Enheten för digital publicering samt undertecknad. Överbibliotekarie Ulf Göranson öppnade konferensen och deltog
i delar av den.
Det blev en intensiv arbetskonferens. Företaget Touch & Turn, som
hade huvudansvaret för projektet, ställde upp med fem experter med VD
Mikael Karlsson i spetsen. Deltagande kulturinstitutioner kunde under tre
dagar genom att tillsammans sätta sig in i tekniken även få tillfälle att lära
känna varandra och komma överens om arbetsmetoderna. Föreläsningar
varvades med praktiska övningar. För projektets utländska deltagare var
detta deras första besök i Uppsala. Ett par guidade turer till närbelägna se152
om att vända blad
värdheter liksom den sociala samvaron på kvällstid var viktiga inslag. Konferensen avslutades med middag under en båtresa i Stockholms skärgård.
Heliga Birgittas 700-årsjubileum och Vadstenadiariet
Då vi fick veta att EU beviljat medel till projektet var förberedelserna inför
utställningen, En bokskörd från vingården. Heliga Birgitta, hennes kloster
och dess bibliotek, inne i sitt hektiska slutskede. Utställningen var Uppsala
universitetsbiblioteks bidrag till firandet av 700-årsjubileet till minne av
Birgitta Birgersdotters (1303–73) – Heliga Birgittas födelse. Vadstenadiariet
– Diarium Vadstenense, var en av utställningens highlights. Håkan Hallberg,
som var utställningskommissarie, föreslog att vi skulle försöka att hinna
digitalisera diariet till utställningen. Det blev bokstavligen en kamp mot
klockan. Vi var redan inne i april och Birgittautställningen skulle invigas
den 9 maj.
Vadstenadiariet, som ursprungligen tillhört Vadstena kloster, skildrar
livet i klostret under perioden 1384–1545. Den innehåller omkring 1200
notiser av varierande längd och innehåll om livet i klostret. Genom klostrets vida kontaktnät framskymtar även händelser i omvärlden, vilket gör
den särskilt intressant som tidsdokument. Handskriften har utgivits i flera
olika editioner. Förste arkivarie vid Riksarkivet, Claes Gejrot, disputerade
1988 på en textkritisk utgåva med en omfattande introduktion.4 Åtta år
senare publicerade Claes Gejrot Vadstenadiariet i latinsk text med översättning och kommentarer.5 En digitaliserad utgåva av Vadstenadiariet som
ett komplement till utställningen skulle bli något alldeles extra. Håkan
Hallberg tillfrågade omgående Claes Gejrot om han var villig att ställa
sin utgåva till förfogande vid en digitalisering. Han var positiv och hade
lyckligtvis de digitala filerna till sitt manus kvar. Jag kontaktade då Kungl.
Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia,
som stått för utgivningen – och fick genast klarsignal.6 Diariet fotograferades på Carolinas reproenhet.
Genom en kraftansträngning av alla inblandade kunde vi ladda ned en
demo av utställningsversionen av diariet i en dator med pekskärm utanför
Carolinas utställningssal en timme innan Birgittautställningen skulle invigas. Moder, syster Karin – abbedissan vid Vadstena kloster invigde utställ4
5
6
Gejrot, Claes, Diarium Vadstenense: the memorial book of Vadstena Abbey. A critical
edition wth an introduction. Acra Universitatis Stockholmensis, Studia Latina Stockholmensia, nr 33. Stockholm 1988 (Diss.)
Vadstenadiariet. Latinsk text med översättning och kommentar, red. Claes Gejrot. Kungl.
Samfundet för utgivande av skrifter rörande Skandinaviens historia, handlingar, nr 19,
Stockholm 1996.
Som nyvald ledamot av Kungl. Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia höll jag vid dess höstmöte i Riksarkivet den 1 december 2003 mitt
”installationsföredrag” med titeln Så vänder vi på bladet. Om digitaliseringen av Vadstenadiariet.
153
viveca halldin norberg
ningen som planerat. Hon och alla de övriga Birgittasystrarna lämnade för
en dag Vadstena kloster, något som nästan aldrig inträffar, för att komma
till Uppsala den 9 maj 2003 för att delta i invigningen av Birgittautställningen. Det var sannerligen en märklig dag.
Den fullständiga utställningsversionen av diariet kunde laddas ned några dagar senare, då även CD-skivorna fanns till försäljning. Vi hade därmed
uppnått maximal exponering av utställningens främsta objekt: ett uppslag
av originalet låg i en klimatsäker monter, en digital faksimil där man vänder blad som i en riktig bok och samtidigt kan zooma in detaljer. Med ett
enkelt handgrepp kan man få fram Gejrots transkribering av den latinska
texten med svensk översättning. Klostermuseet i Vadstena, kunde tack
vare digitaliseringen visa den digitala utställningsversionen av Vadstenadiariet. Sist men inte minst hade Uppsala universitetsbibliotek på rekordtid producerat den första av de tre handskrifter som enligt projektplanen
skulle digitaliseras.
Arbetet fortsätter
Nu återstod arbetet med att digitalisera Magnus Erikssons landslag och
Fredrika Bremers skissbok. Åsa Henningsson, som är chef för Kart- och
bildenheten, åtog sig det krävande arbetet att skriva förklarande texter
till Fredrika Bremers skissbok. Författarinnan Fredrika Bremer (1801–65)
reste under åren 1849–51 i Nordamerika och på Kuba. Resan var ett för
den tiden mycket äventyrligt företag. Hon publicerade sina reseupplevelser i brevdagboken Hemmen i den nya verlden (1853–54). Fredrika Bremer
var även en skicklig amatörkonstnär. Huvuddelen av hennes bevarade
konstnärliga produktion är bevarad i ett antal skissböcker. Denna skissbok,
som sedan 1942 ingår i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar, innehåller hennes teckningar och akvareller från den senare delen av resan i den
Nya världen, december 1850 till våren 1851. Albumet presenteras i den
digitala utgåvan tillsammans med Fredrika Bremers egna kommentarer.
Åsa Henningsson genomförde uppdraget med bravur. Den digitala utgåvan
blev mycket bra och uppskattades både av Årstasällskapet och av Fredrika
Bremerförbundet.
Jag hade åtagit att skriva en introduktion till Magnus Erikssons (1316–74);
kung av Sverige 1319–64) landslag (B 68), som är den första rikstäckande lagen i Sverige. Lagen fullbordades antagligen i början av 1350-talet och kom
att gälla för den svenska landsbygden ända till 1736. Handskriften, som fullbordades 1430, är skriven på pergament och innehåller, förutom Magnus
Erikssons landslag, Östgötalagens kyrkobalk. Denna del av de gamla landskapslagarna gällde fortfarande eftersom kyrkan och kungamakten inte
kunnat komma överens om en ny lagstiftning. Handskriften är troligen
avsedd för Östergötland eller de delar av Småland, där Östgötalagen gällde.
Handskriften är unik i jämförelse med andra bevarade skandinaviska lag154
om att vända blad
handskrifter, eftersom den innehåller inte mindre än 16 helsidesillustrationer i färg. Handskriftens första illustration – Kristus såsom världsdomare
(fol. 2 v) – ställer genom sin placering hela lagen under religionen. De övriga
illustrationerna inleder var och en av de följande balkarna. Flera av illustrationerna präglas av en påtaglig realism t.ex. Tjuvnadsbalkens bild av en
tjuv hängande i galgen.7
Projektet avslutas
När de två sista objekten Magnus Erikssons landslag och Fredrika Bremers skissbok i början av 2005 var publicerade som CD-skivor, gällde det
att hitta ett lämpligt tillfälle att lansera dem. Ulf Göranson och jag kom
fram till att det stundande statsbesöket av Lettlands president Vaira VikeFreiberga, den 1 april 2005, då även kungaparet skulle närvara, vore det
rätta tillfället. Universitetet överlämnade då som sin gåva till den gästande
presidenten samtliga fem CD-skivor med de digitaliserade handskrifterna i
en specialgjord kassett tillverkad av Per Cullhed. Som komplement till den
utställning av objekt ur biblioteket samlingar som lagts fram i Boksalen för
att hedra gästerna visades även utställningsversionen av de digitaliserade
handskrifterna på en pekskärm. Besökarna fick då tillfälle att bläddra virtuellt i de fem handskrifterna. Detta var för de flesta gästerna en helt ny
upplevelse. Jag stod under hela det halvtimmeslånga besöket vid skärmen
och demonstrerade hur det fungerade. Kung Carl XVI Gustaf var nog den
mest intresserade av gästerna och började genast själv använda skärmen.
Han blev nästan uppsluppen, då jag bläddrade fram den inledande illustrationen till Konungabalken i Magnus Erikssons landslag, som visar en
allsmäktig konung som håller sin hand över riket. Vi kom fram till att det
var en annan tid.
Hur bedömdes projektet?
Projektmedlemmarna hade noga valt vilka kulturskatter som skulle digitaliseras inom ramen för projektet. Kulturarvsgruppen vid Uppsala universitetsbibliotek valde fem av sina förnämligaste handskrifter, vilka samtidigt
representerade olika samlingar. Avsikten var att de digitaliserade objekten
skulle ingå i ett virtuellt bibliotek på Internet där digitala faksimil av bokskatter från hela Europa skulle bli tillgängliga med den nya svenska tekni7
Lagen har behandlats i flera arbeten: Magnus Erikssons landslag, ed, D.C.J. Schlyter,
Lund 1962; Åke Holmbäck & Elias Wessén, Magnus Erikssons landslag: I nusvensk tolkning. 1962; E. Sjöholm, Sveriges medeltidslagar: europeisk rättstradition i politisk omvandling. Stockholm 1988. Per-Gustaf Hamberg, Kungabilder i svenska laghandskrifter och
några paralleller därtill, ingår i: Proxima Thule, Sverige under forntid och medeltid. Hyllningsskrift till HM Konungen den 11 november 1962. Utg. av Svenska arkeologiska samfundet; Per Gustaf Hamberg, Skandinaviska lagillustrationer från medeltiden. En översikt med särskild hänsyn till Codex Upsaliensis B 68. Opubl. Uppsala, Uppsala 1956.
155
viveca halldin norberg
ken. T&T Virtual Library öppnade den 22 april 2004. Visionen var att det
virtuella biblioteket inom fem år skulle innehålla de 50 viktigaste verken
från varje EU-land. Materialet skulle vara tillgängligt genom ett gratis program T&T Library Reader, där läsaren skulle kunna ladda ner objektet i ett
individuellt My library. Under en testperiod skulle delar av materialet vara
gratis, men så småningom erbjudas för nedladdning i olika priskategorier.
En del av intäkterna skulle då gå till de institutioner som ägde objekten
för att framöver finansiera digitalisering av gamla och efterfrågade kultur­
skatter.
Mediation of rare books over the Internet tilldelades den 8 maj 2004 pris
för bästa Web application av NODEM Nordic Excellence of Digital in Museums i Helsingfors.
Inom eTEN-projektgruppen utsågs varje månad det projekt som presterat bäst till månadens projekt. Vårt projekt blev månadens projekt i
maj 2004. När sedan samtliga tio projekt som ingick i gruppen utvärderades, utnämndes Mediation of rare books over the Internet dessutom till årets
projekt inom eTEN. Vi som slitit med projektet kände oss både stolta och
glada över det erkännandet.
Tyvärr blev det av olika anledningar inte någon fortsättning på den inslagna vägen. Touch & Turn slog in på nya vägar. Med facit i hand kan man
tycka att resultatet blev magert. Fem av bibliotekets förnämsta handskrifter blev trots allt tillgängliga virtuellt. Erfarenheten att arbeta i ett litet
vasst projekt med många samarbetspartners gav intressanta erfarenheter.
Digitaliseringen av kulturarvet fortsätter efter min pensionering på nya
vägar i accelererande takt. Nya krafter har tagit vid, vilket bådar gott för
framtiden. Det gläder mig dock att pekskärmen med de fem digitaliserade
handskrifterna fortfarande står vid ingången till utställningssalen i Carolinas vestibul. Nästan alltid när jag passerar, står någon student eller turist
och bläddrar digitalt i handskrifterna och läser kommentarerna.
Avslutande personliga reflexioner
Ulf, Du och jag har känt varandra sedan studietiden, då vi deltog i professor Sten Carlssons doktorandseminarier i historia i början av 1970-talet. Vi
dansade wienervals i Rikssalen på Uppsala slott vid den nordiska historikermötets avslutningsbankett i augusti 1974. Jag minns att Du uttryckte
Din förvåning över att jag kunde dansa wienervals. Jag var minst lika förvånad över att Du var så god dansör. Du valde dock att byta ämnesområde
och disputerade i juridik, medan jag fortsatte som historiker. Då skildes
våra vägar för några år, men de sammanstrålade när Du efterträdde Thomas
Tottie som överbibliotekarie. Vi konkurrerade då om tjänsten. Jag grävde
ner stridsyxan – ibland visade det sig dock att gropen var lite för grund.
Mitt livliga temperament och min visionära iver har ibland kolliderat med
din betydligt mer återhållsamma framtoning. Vårt mångåriga samarbete
156
om att vända blad
har emellertid präglats av samsyn i de allra flesta viktiga frågor, medan vi
haft divergerande åsikter i andra. Min lojalitet har understundom satts på
hårda prov. Vid omorganisationen 1999 anförtrodde Du mig ansvaret för
Gruppen för gemensamma ändamål – d.v.s. att förvalta bibliotekets rika
kulturarvssamlingar och därmed också ingå i bibliotekets ledningsgrupp.
Jag fick förhållandevis fria händer att utveckla verksamheten. Ditt intresse
för och kunskaper i historia och om kulturarvet liksom för digitalisering
har varit betydelsefulla.
Jag har valt att exemplifiera vårt samarbete med EU-projektet eTEN.
Mediation of Rare Books over the Internet, trots att det inte ledde så långt
som jag hoppats. Du visade då mycket konkret ditt intresse för europeiskt
samarbete och förnyelse. Projektet blev dock en mycket oväntad vändpunkt i mitt liv. Mitt under projektet blev min make Anders Norberg, som
även var Din studiekamrat under tiden på Historicum, svårt sjuk och avled
inom ett par veckor, vilket gjorde att jag drog mig tillbaka från arbetet
under några månader. Ditt stöd och den personliga sympati Du då visade
mig kommer jag aldrig att glömma.
När jag återkom i tjänst och projektet var avslutat kände jag att tiden
var inne att också personligen vända blad. Det var dags att dra mig tillbaka
både som chef för Kulturarvsgruppen och som chef för Handskrifts- och
musikenheten efter tretton spännande och händelserika år. Från och med
den 1 juli 2005 beviljades, tack vare tillmötesgående från universitetet, och
inte minst från Dig Ulf, min ansökan om att få gå i pension på halvtid.
Under mina sista tre år i yrkeslivet arbetade jag som specialist inom Kulturarvsgruppen, med flera intressanta specialuppdrag och fria händer att
ägna mig åt sådant jag inte hunnit med under mina år som chef. Jag känner
stor tacksamhet mot Dig för denna förmån, som för mig betydde oerhört
mycket i ett tungt skede av livet.
157
Organizing Manuscript Cataloguing Projects
Monica Hedlund
I
n recent decades, Uppsala university library has carried out two extensive and very prestigious cataloguing projects, under the aegis of Thomas Tottie and Ulf Göranson respectively; I have had the great privilege
to be ‘in’ on both of them, although in very different capacities. In the socalled C project, the cataloguing of our mediaeval Latin manuscripts, I was
on the cataloguing team, whereas in the Waller project I did not personally
catalogue a single item, but I took part in the various advisory groups during the whole duration of the project.1
We should perhaps first make absolutely clear that when we speak of
the Waller project in this context, we mean the manuscript collection. Dr.
Waller’s more than 20 000 books on the history of medicine, bequeathed
to the library in 1950, were catalogued in printed form already in the fifties
and have been part of the international scientific heritage ever since. His
manuscript collection, which came into the possession of the library a few
years later, was simply too vast and too demanding for the library to handle
within the limits of its own ordinary resources: it required a great deal of
external funding as well as a team of highly qualified cataloguers.
At first sight, these two projects seem to have very little in common.
The only obvious link seems to be that they both deal with manuscripts,
not printed material. The differences are much more conspicuous.
Firstly, the C collection is made up entirely of codices, whereas the
Waller collection contains mainly single or at least loose leaves: letters,
memoranda, rough drafts, etc. There are a handful of bound books, too,
but most of those are albums of collected letters or memoranda.
Secondly, these manuscripts originate from very different periods: the
latest items of the C project were written at about the same time as the
very few really old Waller manuscripts; there is a very thin margin of overlapping, around 1500.
Thirdly, the cultural contents of the two collections are very different:
the C collection deals with theology and the humanities; there is a ­scientific
1
This article is a slightly revised version of a paper read at a conference on the Waller
collection held at Uppsala University Library 23–24 October, 2008.
159
monica hedlund
element, too, but it is not one of the most prominent parts of the collection. Waller, on the other hand, is totally devoted to the natural sciences.
Fourthly, the C collection is practically all Latin, with only some minor
elements in different vernaculars, whereas in the Waller collection, all the
more important European languages are represented, including Latin of
course, especially in the older material.
These are differences connected with the intrinsic characteristics of the
two collections. They call for totally different sets of cataloguing methods
and rules and for different professional profiles among the cataloguers.
But there are other differences, too, of a more technical kind. The C
project started almost 30 years ago. The first advisory group was formed
and the first applications for grants were drafted in the autumn of 1983.
The actual work started in August of 1984. In those days, we did not even
have electrical typewriters; we pounded away on huge green mechanical
monsters, without any memory storage, and where ‘Tippex’ was the only
means of correcting. We obtained more modern equipment first after a
couple of years, although still basically only typewriters, not word processors. They had a sort of ‘memory’ of some 15 characters, which indeed made
immediate correction a bit easier, but we still had to rewrite every single
page several times before they could be sent to the printers to be typeset
in the good old traditional way. Eventually, the catalogue was printed in 8
volumes, of which only the indexes, cumulated in the mid nineties, were
ever saved in digital form.2
Today, it is practically unbelievable that this was only 20 to 30 years ago!
And it is not as if we did not discuss making a database; the techniques
were simply not yet available to make it function. Our German colleagues,
who followed the same cataloguing rules as we did, had tried but had in
the end opted for traditional techniques, including typesetting.
The Waller project, on the other hand, was from the very beginning
meant to be a computerized project. By the time planning first started
in the middle of the nineties, with Dr. Marco Beretta as the enthusiastic
driving force, computer technique had undergone an unbelievably rapid
development, and Beretta and his colleagues were at the very forefront
of it. So they could, using their own knowledge and software, carry out a
pilot project, cataloguing most of the Italian material in the Waller collection. On the basis of this pilot project, grants were secured for a full scale
project, to catalogue the whole of the collection on the same lines. But
there arose problems, not least financial, along the way, and by the time
2
Margarete Andersson-Schmitt, Håkan Hallberg & Monica Hedlund, Mittelalterliche Handschriften der Universitätsbibliothek Uppsala. Katalog über die C-Sammlung.
1–6,1988–1993. 7–8 (reg.), 1995. Acta Bibliothecae Regiae Universitatis Upsaliensis,
XXVI.
160
organizing manuscript cataloguing projects
the project had to be more or less restarted, in 2001,3 the digital methods
had developed still more: it was now possible to integrate the cataloguing
of the Waller collection into a much wider digital context and at the same
time make the format easier to use, for cataloguers especially but also for
users. So that is what happened, and when the project was completed in
2008 more than 38 000 documents had been made available online.
Now I have pointed out several very distinctive differences between
these two projects. Are there really any similarities that could be of interest to record and evaluate for future cataloguing projects? Yes I think there
are some rather important principal points we could learn something from.
Cataloguing team
It is self-evident that you need a specially chosen team of cataloguers; jobs
of this size need a wider range of skills than you can expect to find in any
one member of your staff, however experienced. To my mind the most
important thing is to find the right mixture of people with the appropriate
scholarly background and people with a wide experience of librarianship.
It is not enough to think in terms of correct cataloguing, you must from
the very beginning think in terms of userfriendliness, and this is where the
experienced librarian can see things, as for instance a lack of consistency
or unnecessarily complicated search methods, that may not be as obvious
to a scholar who is perhaps too familiar with the matter at hand to see the
problems.
Neither of these two functions should be considered more important
or prestigious than the other; in fact, the smooth cooperation within the
group is a prerequisite for success.
Advisory group
Some kind of advisory group is absolutely essential, but its structure and
focus may vary a bit. The C project did not need much technical help,
since we made use of such very traditional methods. Still, we had a group
of some ten scholars from different fields in theology and the humanities,
who helped plan the whole project and who read all of our first catalogue
articles and criticised everything, from the general layout to details in our
way of indexing. The readability of our catalogue, as well as the efficiency
of our daily work profited very much from such contributions. This was
the internal effect of having access to these advisers. But there is also an
external effect, which may be still more valuable in the long run: the task
of the advisers is to pass on information and preliminary results from the
3
From 2001 the cataloguing team consisted of Caroline Chevallier, Bo Jaensson, Laila
Österlund (2001–2006), Hanna Östholm (2001) and Krister Östlund.
161
monica hedlund
cataloguing group to the scholarly community from the very start of the
project, to make colleagues and students aware of the valuable fresh material that is being made available by the cataloguers and, best of all, to write
and publish about the new things they have come to know.
This is extremely important: when the work takes time, which proper cataloguing work always does, the project financiers will always start
grumbling. The pressure to continue the grants must then come not from
the libraries, which may have the hidden agenda of keeping their staff
employed, but from the scholarly community: you need to have scholars
saying ‘this project is too good to terminate, you have to give them the
means to finish the job’.
In the C project, we were very lucky in that respect. Several of our
advisers almost tore the preliminary catalogue articles from our hands to
pass them on to Masters or PhD students. Thus, long before the project
was finished, a good many papers had been published on C manuscripts,
and there were also doctoral dissertations under way; the catalogue was
already an institution, and its completion eagerly expected, not only in
Sweden but also abroad.
The Waller group was organised in a somewhat different way: we had a
governing board with a much more varied background, consisting of specialists in cataloguing, both from our own library and from other libraries and archives, experts in the relevant computer technology as well as
people from the conservation staff. A few scholars from fields like Latin
and history, not least the history of ideas and science, also took part and
formed a small special committee to help with ‘non-technical’ matters. We
were not quite as successful as the C group when it came to involving our
colleagues and students in the use and evaluation of the Waller collection,
but on the other hand, the cataloguers themselves were very good at marketing the collection: not least the so-called plums of the Waller collection
(in Swedish Wallers ‘russin’, i.e. raisins) were rather popular among people
using the home page of the University library.
Still, I believe that our group, too, did a fairly good job especially in the
first one or two years after the reorganisation. We discussed at length with
the cataloguers what the new format should look like, especially from the
users’ point of view, what categories were to be used in defining different
objects, how personal and geographical names were to be treated, on what
levels subject matters should be organised, what reference works could be
used and trusted for standardising personal names etc.
Our governing board, on the other hand, was instrumental firstly in
creating the new system for the catalogue and in fitting it into its new
and wider digital environment, secondly in firmly establishing the project among our neighbour libraries and institutes, which, in this case, had
about the same effect as the publishing work of the C committee: relevant authorities soon got to know that the Waller project was a first class
162
organizing manuscript cataloguing projects
project, well run by an excellent team of cataloguers and with excellent
results.
So, to summarize: A major cataloguing project will need some kind of
advisory group, the task of which will be twofold: 1) outside-in, advising the
cataloguers as to the needs and preferences of the scholarly community, 2)
inside-out, conveying the results of the cataloguing to the same scholarly
community and putting them to good use as soon as possible and thus
making it as difficult as possible for the funding authorities to cut their
grants.
Taking your time
When we first started the C project, we (one and a half cataloguers we
were then) did about ten manuscripts in the whole first term. This did not
look too good in our reports, but we insisted on our right to go slowly. Even
if we had ready-made German cataloguing rules to go by, there were lots of
problems not foreseen in these rules, because our manuscripts were different and we needed to describe them in more detail than did our German
colleagues. As soon as we encountered one of these unforeseen problems,
we took a break and discussed it in depth, then we wrote a guide for solving it. After this first term we had decided on a set of complementary
rules, which we only occasionally had to change before the project was finished. In the second term we reached C 50, and by the second year C 200.
And we were cataloguing them in a consistent way.
I know that the Waller people were very ambitious from the start to
do several documents per hour, but I think it is rather dangerous to raise
such expectations, especially at the very beginning of a project. According
to my experience, at least, you cannot tell how long time it takes to catalogue a manuscript until you have done it. Initial time-estimates should
not be too detailed and should cover groups of manuscripts rather than
single manuscripts, otherwise the quality of your work will be seriously
hampered. If you start with too tight a time table, the temptation to pass
over problems that arise and just go on to the next codex or document
will be overwhelming, and you will always leave a trail of undecided issues
behind you.
When the Waller project restarted with a new digital system, all their
routines had to be revised anyway to suit the new system, and the work
benefitted greatly from this necessary time-out. There was time to reconsider less well-functioning guidelines, and also to make new ones for matters unforeseen from the beginning. The guidelines were codified in 2003
in a leaflet (unfortunately never printed), which is good enough to serve as
a model for similar collections. Thus the cataloguing, from a rather slow
new start, continually gained speed, and in the end could reach the envisaged rate of more than one manuscript per hour.
163
monica hedlund
This is something which may be difficult to explain to the funding authorities, but every catalogue project must insist on having a reasonable
starting run.
Honesty?
My last point is closely connected with the question of time estimation
and plain honesty. In Sweden, it has for a long time been more or less impossible to get funding for projects of more than three years’ duration. In
order to get external money, then, we had to construct projects where we
promised final results after three years, and as I said before, such planning
is not really possible when it comes to major manuscript collections. This
caused problems in both our projects. As for the C project, the Research
Council for the Humanities, which funded it, grumbled a bit but was persuaded by persons in our advisory group and by other scholars, who had
already benefitted from the catalogue, that it was a project well worth
continuing, and in the end, they gave us the money we needed and also
payed the printing costs.
As for the Waller project, the original funding authority gave up; fortunately, Uppsala University did not, so the project could reach its final
stages without any more dramatic financial breakdown.
But the problem remains for any new starter, and it is an ethical dilemma: should we lie to get our money and hope to do well enough to hang
on even after the limit, or should we be honest and risk refusal? I believe
the right thing to do is to try and finance a pilot project first and to choose
neither the thorniest parts of the targeted collection nor the easiest ones.
On the basis of such a test, you can then write a project application which
is at least moderately honest. You can give a much better informed picture
of what you mean to do, and you will have had the time to make up your
guidelines and solve the most common problems before you even start on
the main project.
In the long run, however, the only safe method for a catalogue team
surviving on external money is to show that your project is absolutely
indispensable to the scholarly community – as I truly believe both the C
team and the Waller team succeeded in doing.
164
On Clas Örnhielm’s Historia Sveonum
Gothorumque ecclesiastica (1689)
Hans Helander
I
n 1689 there appeared a work on Swedish ecclesiastic history that is
remarkable in several ways. It was printed in Stockholm under the title
Historiae Sveonum Gothorumque Ecclesiasticae libri qvatvor priores. Its
author was Clas Örnhielm, who had earlier been professor of history at
Uppsala University and was at the time its chief librarian. In my article I
shall try to give a general picture of this impressive work but shall start
with two brief digressions by way of introduction, the first concerning the
general situation of Sweden in the 17th century, i.e. the historical situation
that produced Örnhielm’s ecclesiastic history, the other offering some basic information about the life and career of its author.
During the 17th century, Sweden gradually established herself as a great
power in northern Europe and maintained this position, always vacillating
and precarious, for some generations, and was finally – through the peace
treaties after the Great Northern War – drastically reduced to a minor
state again.1 War was the normal state of affairs. Wars were fought with all
the surrounding states, five with Denmark2, two with Poland3, two with
Russia4, one with the Holy Roman Emperor and the Catholic League (that
was between 1630–1648, viz. during the Thirty Years’ War). Between 1617
and 1660 these wars resulted in territorial expansion on a grand scale, the
result of which was that the Baltic Sea had become almost completely surrounded by Swedish territories.
The Sovereigns who ruled the country during this period were Gustavus Adolphus (1611–1632), Christina (1632–1654), Charles X Gustavus
(1654–1660), and Charles XI (1660–1697). In Gustavus Adolphus and the
Charleses we find a series of eminent warrior Kings.
Gustavus Adolphus was moreover a great patron of academic studies
and the arts, as was his daughter, Christina. Learned and efficient men
were required to carry out the administrative reforms that – starting from
1
2
3
4
For historical surveys in English, see Michael Roberts, Sweden as a Great Power 1611–
1697: Government, Society, foreign Policy (1968) and The Swedish Imperial Experience
1560–1718 (1979).
1611–1613; 1643–1645; 1657–1658; 1658–1660; 1675–1679.
1599–1629; 1655–1660.
1609–1617; 1656–1661.
165
hans helander
the reign of Gustavus Adolphus – converted Sweden into an Early modern
state. As a newly established great power, Sweden needed well-educated
diplomats and officials as well as a clergy that was loyal and efficient in its
control of the population and in the defence of the pure Evangelical truth.
These demands were met through the strengthening of primary, secondary
and higher education and the creation of new universities. The eminent
European scholars who were persuaded to come to the Swedish universities and the Royal Court contributed to the growth of knowledge and to
the growing confidence of the élite.
Historiography was enlisted to enhance the glory of the Realm. Especially the Gothic past was fancifully elaborated and used as arguments and
vindication of the pretensions and demands of the young aspiring great
power. The Gothic historiographical school was so important that I have
to say some words about it already at this stage.
Johannes Magnus was the author who on the basis of the earlier contributions laid quite a new foundation for Gothic historiography. In his
Historia de omnibus Gothorum Sueonumque regibus (published in 1554, ten
years after his death), he gave Sweden a complete list of kings from Magog,
the grandson of Noah, to his own days. It was an impressive series of rulers, created out of nothing by a man with a sublime contempt for the distinction between truth and falsehood. By linking the history of the Bible,
the ancient history and various myths about different Northern peoples
(Scythians and Goths) he fabricated a magnificent history for his native
country. Sweden was the oldest realm on the earth. Swedish historiography
continued along these lines during the period we are treating. In the 17th
century, Johannes Messenius and Georg Stiernhielm were important exponents of the Gothic tradition. The visions of Gothic grandeur culminate
in Olof Rudbeck the Elder’s Atlantica (four volumes 1679–1702), in which
the author set about to prove that Sweden was Plato’s Atlantis as well as the
Isles of the Blessed in ancient myths. Sweden was the real home of learning, letters and philosophy. As a matter of fact the Hyperboreans, i.e. the
ancestors of the Swedes, had taught the Greeks these arts. 5
In the Swedish 17th century there were only two decades of peace, the
1680s and 1690s, during the reign of Charles XI, i.e. the period in which
Örnhielm composed his ecclesiastical history. These years were remarkable for important reforms: a regular army on a national basis was created
and Charles turned from the nobility to the lower estates for support.
During his reign royal authority was strengthened and the principle of the
Kingdom by the Grace of God became firmly established. Royal absolutism had triumphed, and Charles was able to carry out a large-scale confis5
For a comprehensive study on the history of Gothicism, see Josef Svennung, Zur Geschichte des Gothicismus.
166
on clas örnhielm’s historia sveonum gothorumque ecclesiastica
cation of the estates of the nobility which had earlier been bestowed on
army commanders and civil officials as royal rewards. Most of these donations were now declared invalid, and the estates again fell to the realm, a
process that meant the breaking of the power of the high nobility.
The position of Lutheranism was absolutely uncontested, and it actually
grew stronger throughout the period. In the Church Law of 1686, orthodox Lutheranism, restaurata Christiana lux, was emphasised even more
strongly than before as the only way to salvation.
These, in epitome, are the main events and chief lines of development
in Sweden during the 17 th century. Some of these features are specific, but
many others turn out to be part of what seems to be a general pattern of
Western European history at this time. As will be recalled, the strengthening of royal power was a development common to many countries in 17 th
century Europe. Fanciful historiography ad maiorem gloriam patriae was
also indeed a common feature in this age.6 Just to give two examples: Many
English historians contended that the Kingdom of England was founded by
Brutus the Trojan, who was the great-grandson of Aeneas, and in France of
the 15th and 16th centuries there flourished, in the 15th and 16th centuries a
myth about Francus, the founder of the nation, said to be a son of Hector.
Certainly, religious zeal must be considered to be one of the main characteristics of the age, a part of the contest between the new Evangelical states
and Catholic Europe, often conceived of in terms of a metaphysical struggle between Good and Evil. The intolerant ecclesiastical law promulgated
under Charles XI had its Catholic counterpart, with immensely crueler
consequences, in the revocation of the Edict of Nantes (1685), which deprived the French Protestants of all their religious and civil liberties. The
European Princes were all chosen and anointed by God: they were all the
true defenders of the True Belief. The Swedish King was hailed as Piissimus
and Restauratae Religionis amantissimus; the British Monarch titled himself Fidei Defensor, the French Sovereign was commonly called Christianissimus and the Spanish King Catholicissimus.
This then, is the historical context of Clas Örnhielm’s work. The man
himself was born in 1627, the son of a merchant.7 His original family name
was Clas Kapfelman, which he later changed to Arrhenius. As a student
at Uppsala University he devoted himself to Oriental languages and to
history. In 1657 he became the tutor of Gabriel Oxenstierna, son of Count
6
7
As regards national myths in Early Modern Europe quite generally, see Kelley, pp. 141 ff.,
the present author’s article “Neo-Latin Studies”, pp. 20 ff., and his Neo-Latin Literature...,
pp. 398 ff.
For details of Örnhielm’s life, see Biografiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män. 23,
pp. 385–389; Svenska män och kvinnor. Biografisk uppslagsbok, 8, p. 541 (Alf Åberg);
Georg Gezelius, Försök til et biographiskt Lexicon öfver namnkunnige och lärde svenske
män, III (1780), sid.. 444–447; Petrus Lagerlöf, Laudatio funebris Claudii Arrhenii Örnhielm …. (1696) and Thyselius, Petrus & Söderman, Olavus, De meritis literariis Claudii
Arrhenii Örnhielm. (Diss. 1791).
167
hans helander
Gabriel Oxenstierna and, as such, had the opportunity of undertaking a
European peregrination lasting three years. Upon his return to Sweden in
1667 he was appointed historiarum professor at Uppsala University in 1668.
He also became assessor in the Collegium antiquitatum and was honoured
in 1679 with the title of historiographus regni, an important office, the holders of which were chosen from outstanding historians and Latinists in the
intellectual élite.8 From 1682 he was linked to the committee for the repossession of alienated crown lands.
These positions and offices were all of the highest importance and directly connected with the most vital interests of the Realm. He was now
a scholar in the service of King and Country: As a professor historiarum
Örnhielm was supposed to inculcate in the students the importance of the
Swedish nation in a general European context. As an assessor of the Collegium antiquitatum his task was explicitly declared to be the collection and
edition of older historical documents and the collection and registration
of important Swedish historical monuments.9 As a historiographus regni
he was to extol the conquests of the Swedish warrior Kings and also write
texts for Suecia antiqua et hodierna, the description of Swedish towns and
castles planned for publication during the reign of Charles XI.10 As a member of the Committee for the repossession of alienated crown lands he was
to produce any historical documents of relevance for the legal processes
connected with this large-scale confiscation of the estates of the nobility,
mentioned above. In 1687 Örnhielm was appointed Head of the University
Library at Uppsala University and in 1689 Censor librorum. He died in
1695, at an age of 68 years.
Örnhielm carried out all these tasks with a happy combination of zeal
and, at least in his antiquarian research and in his church history, good
and critical judgement. In many ways his approach to the material makes
a decidedly modern impression. As an antiquarian, Örnhielm realized the
importance of reliable sources. Medieval documents of all kinds – letters
of donation, papal bulls, various kinds of contracts – were brought together
and were carefully scrutinized. Our ambitious historiographer had access
8
In the series of historiographi regni before Örnhielm we find Daniel Heinsius, Joh. Loccenius, Joh. H. Boeclerus, Joh. Widekindi and Samuel Pufendorf. After Örnhielm followed
Petrus Lagerlöf and Olof Hermelin (d. in 1709).
9
The Collegium antiquitatum was founded in 1666 on the initiative of Magnus Gabriel de
la Gardie. Its first president was Georg Stiernhielm.
10
This work had been delayed and was never to be completed. According to the plans, the
beautiful engravings depicting towns, castles and churches, were to be accompanied by
texts in Latin, the composition of which was to be carried out by the most eminent of
the scholars available. The task had first been entrusted to Johannes Loccenius (from
1661), then to Örnhielm (from 1690), and after his death it was given to Petrus Lagerlöf, and then to Olof Hermelin, all of them professors and historiographi regni, and all of
them so distracted by other important tasks that the progress of the work was seriously
impeded. See Gustaf E. Klemming, Ur en antecknares samlingar, pp. 165–168 and S.E.
Bring, “Sueciaverket och dess text”.
168
on clas örnhielm’s historia sveonum gothorumque ecclesiastica
to the Royal archives at the Royal Castle of Stockholm, where he spent
long periods working. (I may mention here that these collections were severely damaged in the great fire that devastated the Royal Castle in 1697,
so by his devoted work of copying his material Örnhielm actually saved
extremely important information for future generations.)
His critical stance made him an opponent to the methods of the fanciful
Gothic school, and so he became one of the most energetic critics of Olof
Rudbeck’s Atlantica.11 Both these scholars, Örnhielm and Rudbeck, may be
seen as historians of the antiquarian type, but very different in matters of
sound judgement. Historiography at this time really contained a number
of subgenres. Let us recall that there existed, alongside these antiquarian
endeavours, the traditional high-strung moral and political historiography,
with little discussion of facts but with a focus on ethics and style, a genre
in which History appeared as magistra vitae in the grand old style. The
distinction between ‘antiquarian’ and ‘moral’ historiography has been excellently described by Karen Skovgaard-Petersen.12 Historiography in this
period was actually a “pandemonium of traditions, bedlam of interpretations and riot of disputes” as Donald Kelley wittily remarked (Faces of
History, p. 174).
In 1677 Örnhielm edited Rimbert’s Life of Ansgar, Sancti Anscharii vita
gemina. His intention and great plan was then to use his collections of
documents in order to publish a Swedish ecclesiastical history. The first
part of this work was completed and printed in 1689, Historiae Sveonum
Gothorumque ecclesiasticae libri qvatvor priores, inde a magis conspicua in
his oris Christianae Religionis origine, usque ad finem seculi post Christum
natum duodecimi. Although it was never followed by a second volume, the
first part is an impressive work in itself, comprising 726 pages in quarto and
covering, as indicated by the title, the period from the first introduction of
Christianity in Sweden at the beginning of the ninth century, to the last
years of the twelfth century, i.e. roughly the period from 800 to 1200. Even
20th century historians have admired the accuracy of the work. As one of
them has written, “A long time passed before Swedish church history again
attained the same high level as that of Örnhielm’s Historia ecclesiastica.”13
The disposition of the work is clear and lucid. It is divided into four
books, each covering one century: book I covers the 9th century, book II
the 10th, book III the 11th and book IV the 12th. Each of the books contains
at the end lists of the Swedish Kings, with the author’s corrections of mistakes earlier scholars have made concerning chronology and genealogy. In
11
See Biographiskt lexicon … 23, p. 387 and Lindroth, Svensk lärdomshistoria..Stormakts­
tiden, pp. 299 f..
12
Skovgaard-Petersen, K., ”Pontanus’ and Meursius’ Danmarkshistorier. Nogle betragt­
ninger over deres plads i historiografiens historie” (In: Historisk tidskrift, 99:2, pp. 387–
405.)
13
Lindroth, Svensk lärdomshistoria. Stormaktstiden, p. 328 (my translation).
169
hans helander
book III we find in addition an appendix, which contains early Swedish
ecclesiastical legislation.
The leading ideas that pervade and inform the whole work are easily
discernible:
First, the author’s firm determination to base his account on reliable
sources and documents, and nothing else. The passage at the end of the
third book is typical of his method. Up till now, he says, Swedish historiography has not been careful enough, and there are many errors that must
be corrected in order to avoid criticism from foreign historiographers:
“I have demonstrated with the greatest possible reliability and accuracy both
who the kings were that governed the Swedish realm during this century and
their succession. Due to the constraint of the actual circumstances, I have been
forced to determine the dates for the reigns of these kings in a different way
from what has been done earlier. This ought to be exempt from criticism, since
I have done so without any reprehensible ambition to change things without
cause. Had I not proceeded in this way, I could not have avoided the censure of
foreign scholars concerning chronological errors in our historiographers. You
will find that there is much such criticism, if you care to note it. In order not
to be deceived by such errors it was necessary to shed chronological light on
the material, not through uncertain guesses, but from synchronisms with the
series of kings in our neighbouring countries Denmark and Norway. When
this work was completed, it was possible to dispel the thick layers of mist that
covered our history, just as shadows are dispelled by the rising sun.”14
As we have seen above, Örnhielm’s sceptical attitude and sound judgement made him one of the leading scholars among the critics of the Gothic
school.15
14
Historia ecclesiastica 3,23,1 ff., p. 334: Qui Reges, qua serie Sveonum Regnum per hoc
seculum tenuerint, summa qua potuimus fide et diligentia docuimus: coactique sumus necessitate rerum aliter quam hactenus factum singulorum definire imperii tempora: quod quia
facimus absque ulla novandi prurigine carere debet calumnia. Aliter effugere nequivimus
scriptorum exterorum de chronologicis nostratium erroribus judicia, qualia passim occurrunt, si quis velit animum advertere. Ne itaque de cetero nobis haec res foret fraudi, adhibere oportuit lucem chronologicam, non ex incertis coniecturis, sed synchronismis Regum per
vicina Regna Daniae et Norvegiae. Hac cum cura adhibita, licuit multiplicem Historiae
nostrae obfusam caliginem dispellere, velut sole orto tenebras.
15
As was to be expected, Örnhielm’s reputation grew during the Enlightenment. In Thyselius’s and Söderman’s dissertation, published in 1791, he is considered to be a pioneer
in Swedish historiography. Before Örnhielm, they say, information about early Swedish
history had to be sought in the works of foreign authors (with obvious risks for factual
distortion out of envy or ignorance) or in indigenous Swedish historiographers who often had added far too much to the age and glory of Sweden because of their great love
for their country. Örnhielm realised that Swedish historiography had to be born afresh,
as it were, and decided to rely solely on the archives of the realm and the documents
preserved by the Church or private people: … acres illius non fugere potuit oculos …
quam male Historiae gentis nostrae consultum esset, quum omnia aut ab exteris petenda essent scriptoribus … aut ab indigenis qui haud raro alienigenas secuti in errores prociderant,
saepe etiam inconsulto patriae ducti amore ejus antiquitatibus atque gloriae astruxerant
170
on clas örnhielm’s historia sveonum gothorumque ecclesiastica
Furthermore, his stance is firmly and radically Lutheran. He describes
the cult of saints and holy men with scorn and contempt, and he does not
believe at all in any of the miracles which according to Rimbert occurred
when Ansgar started his mission to convert the Swedes: “Miracles, prophetic signs, conversations with the so-called saints, foreknowledge of the
future and such worthless stuff are magnificent in words but devoid of
truth, nay false and impious stories, invented to deceive and impose upon
simple and uneducated people.”16
It is noteworthy that in this matter Örnhielm’s Lutheranism agrees well
with the critical methods to which he always adhered as an historian. One
may also wonder whether we do not see behind the veil of pious Lutheranism even some reflections of the ideas of the first dawn of the age of Reason
and the early Enlightenment.17
Another conspicuous feature, which may strengthen the feeling that we
are dealing with ideas foreboding the Enlightenment is Örnhielm’s lack
of sympathy toward religious zeal in the attempt to Christianize the heathens. There are several passages bearing witness to Örnhielm’s aversion to
the methods used in the conversion of pagan nations; I shall only mention
a couple of them. Örnhielm touches on the cruelties committed in the
Americas by the Spanish conquerors. “What can we think of that is more
harsh and cruel than a religion that does not save souls but destroys them?”
he asks: “These people need not a torturer, but a teacher” he adds, with
a typical paronomiastic turn of phrase.18 And in the chapter where Örnhielm tells about the conversion of Finland, we meet with assessments that
must be somewhat surprising to some readers: The facts are the following.
King Erik (“the Holy”) of Sweden undertook a crusade to convert the heathen Finns to Christianity in the 1150s. He brought with him the Bishop of
Uppsala, Henric, who worked with great energy for the conversion of the
Finns until he was killed in 1156 by one of the recently converted whom he
was going to punish for misdemeanour. Henric afterwards became the Patron Saint of Finland, and his grave was considered to be an extremely holy
shrine and was an important place of pilgrimage. In recounting all this,
Örnhielm makes it clear to the reader that he thinks that Bishop Henric
got what he deserved! It served him right! The Bishop acted unwisely, says
Örnhielm. He was too stern and his zeal was too great. “But this unseasonnimium. Pervidit itaque Ornhielmius Historiam patriae de novo quasi esse gignendam et
in Archivis solum Regni atque templorum imo privatorum etiam scriniis ea quaerenda esse
monumenta, quibus annales Patriae insisterent tutius (p. 6 f.).
16
Historia ecclesiastica 1,21,44, p. 72: Miracula, Prodigia, Divorum colloquia, sanctorum
consessus, futurorum praescientiam et hujus furfuris alia, verbis magnifica, re inania, imo
impia, falsa et ad fucum faciendum simplicibus rudibusque conficta pleraque.
17
Even in Protestant countries, some critics thought that Örnhielm had gone too far in his
rationalism. See Thyselius & Söderman, p. 11.
18
Historia ecclesiastica 3, 7, 10 f., pp. 209 f..: Et quae animas non servat religio, sed perdit,
quid ea excogitari potest durius aut immanius ... ; Doctore, non tortore ... indigent.
171
hans helander
able rigidity”, he says, “had like a pestilence infected all the teachers of the
Roman Catholic church, a rigour that was unknown to Christ and to the
Apostles”.19
Örnhielm finds other examples of the disastrous consequences of unwise and counterproductive religious zeal. For instance, he reminds his
readers of the cruel conversion of the Saxons in the ninth century. It was
the Roman Popes, says Örnhielm in his dry and succinct Latin, who persuaded Charlemagne to try to force the Saxons, with iron and fire, to embrace the Christian faith. This was in reality the same as to let them perish and hand them over to damnation, instead of leading them to Christ.
Another consequence of this terrible campaign and of similar deeds in
Franconia, Frisia and other parts of Germany, was that the Scandinavian
people, on learning about such atrocities, began not without cause to fear
for their own lives, and therefore went out into Europe under the name of
Normanni (he refers to the Viking raids). They did so because they did not
want to wait at home and become the victims of this storm, but instead
prevent the disaster by way of bravely sending out their marauding bands
of warriors. All these sufferings may have been easily prevented, if the
Kings and nations that were already Christian had acted wisely and mildly,
in the manner of the Apostles and not in the manner of the Roman Catholic Church. So the Popes were to blame for the Viking raids.20
Örnhielm’s Latin style in his Ecclesiastical History is mostly very dry,
straightforward and factual, as will have appeared from the quotations
given in the notes. It may be said to correspond to the content, which is
for the most part dominated throughout by down-to-earth discussions of
sources, documents and chronological questions. The style is conspicuous
for its lack of allusions and quotations. Of course there are exceptions,
where the author establishes himself, for a short while, in the high style,
as in the Dedication to Charles XI. Here Örnhielm praises his Sovereign
and the felicity of Sweden, mobilizing the devices in the arsenal of classical rhetoric, e.g. anaphora, synonyms and variation, antithesis, paradox,
oxymoron, metaphors, exclamations and a happy quotation at the end of
the passage:
19
Historia ecclesiastica 4,4,11, p. 462: Sed velut lues quaedam infecerat jam Romanae Ecclesiae Doctores omnes importunus hic rigor, ignotus CHRISTO, ignotus Apostolis ....
20
Historia ecclesiastica 1,27,21, p. 101: Nihil nunc dicemus de eo, ut supera memoravimus,
quod Romani Pontifices, secus quam olim Apostoli, Carolum Magnum impulerunt ferro et
igne ad Christiana sacra recipienda Saxones cogere, quod erat gentis istius infinitam multitudinem non perducere ad CHRISTUM, sed Orco mactatam perdere. Qualem procellam
cum non diu post a Christianorum re confirmata in Francia, Frisia et aliquammultis Germaniae partibus, Scandiani populi haud vane metuerent, hinc egressi celebres Normannorum nomine, non domi eam excipiendam rati, sed praeveniendo in eorum, quos metuebant,
effundendam capita, animose terras ipsorum populabundi magnis impetebant agminibus.
Atque tum illatae acceptaeque gentibus clades averti potuissent facile, si Reges populique
jam Christiani, Apostolicis quam Romanis uti maluissent consiliis.
172
on clas örnhielm’s historia sveonum gothorumque ecclesiastica
“How can we ever appraise the precious gift we have obtained! In this world
of a variety of religious sects, which in a lamentable way tear asunder, lacerate and fatally consume the Body of the Christian Church more savagely than
any mortal plague, in this world we Swedes have, through the endeavours of
our most pious and most excellent King, one firm opinion in our minds about
God and all sacred matters, one confession of belief, one path to happiness in
this life and in the life to come, one common struggle for all to walk this path
towards one goal of eternal blessedness. How can we ever estimate the true
worth of the present time in which – contrary to previous conditions – there
are no disputes between the Realm and the Clergy, no appeals to the verdict of
Rome, no thunder and lightning directed against the Governors of civil life, no
furious attacks, threats about suspensions, interdicts, curses of excommunication, which under the spell of detestable superstition and the veil of impious
piety in an abominable way depose Kings from their legitimate thrones, arm
citizens against their brothers in internecine slaughter, all this only in order
that the Bishops, the Roman Priests and monks with joint forces should be able
to establish the Roman curia above Royal authority and then live according to
their pleasure, promote their kinsmen, fornicate without fear of punishment,
swear falsely and officially pretending to be like noble Romans of old, in reality
devote themselves to the orgies of Bacchus”:
Et quanti faciendum id, quod in tanta Sectarum varietate, quae Christianae Ecclesiae corpus deplorandum in modum scindunt, lancinant, feraliterque quavis
peste saevius depascunt, nobis, cura Piissimi Optimique Regis, de DEO Divinisque rebus omnibus una constansque sententia Mentis, una Confessio Oris, unus
ad praesentis futuraeque vitae felicitatem trames, et per eundem ad unam aeternae beatitudinis metam decurrendi unus conatus sit omnium? Quanti pendendum
id, quod secus quam olim, Regnum inter ac Sacerdotium, nullae nunc hic lites,
nullae ad Romanum Tribunal provocationes, nullae inde in Rei Civilis Moderatores Dirarum, Suspensionum, Interdictorum Anathematumve fulgetra ac fulmina,
quae infandum in modum, Fascino Dirae Superstitionis, veloque Pietatis Impiae,
soliis legitimos Reges dejiciant, civesque in lanienam mutuam arment, tantum
ut Episcopi, Sacrificuli, Monachique, juncta opera Romanae Exedrae tholos supra Solii Regii fastigium suffulcituri, genialiter vivant, secure nepotentur, impune
scortentur, pejerent, et palam Curios simulantes, clam Bacchanalia vivant ….21
The passages in the higher style are often the very ones in which Örnhielm
attacks the Catholic Church.
Generally speaking, we get a kind of composite picture, something rather to be expected, for scholars living under autocratic regimes have to be
compliant. It is, as we have seen above, quite evident that Örnhielm was
an outstanding historian with very good judgement and great acumen and
an aversion towards the fanciful and fabulous stories that were so common in nationalistic historiography. Yet he was as capable of committing
la trahison des clercs, as most of his contemporaries: As historiographus regni
21
The Dedication. The words about the Curii and the Baccanalia are from Juvenal 2,3.
173
hans helander
he was entrusted with the task of writing a general Swedish history which
was planned to be a part of Suecia antiqua et hodierna. As remarked above,
this work was never finished, but from the parts of it that survive in manuscript22 it is quite obvious that he there wrote in the usual Gothic tradition,
reporting all the fanciful stories of Johannes Magnus without discussion,
without any criticism or contradiction. At the beginning of his manuscript,
he states that it is a well established fact that after the confusion of tongues
at Babylon, in the year 101 after the Flood, the sons of Noah went off to
different regions. Magog, son of Japheth, founded the Scythian nation. His
sons Getar and Sueno left the regions on the Black Sea, where they had
lived (the shores of the lake of Azov, Thrace and Mysia) and migrated to
the north. Having followed the Don and the Dnepr upstream they arrived in Scandinavia, and became ancestors of the Goths (or Getae23) and
the Swedes (the two branches of the Swedish realm).24 This is completely
in harmony with the most fanciful Gothic tradition as manifested in Johannes Magnus and his followers.
In his research on Swedish medieval history Örnhielm was scrupulously
careful with his sources, as we have seen above, but in the role he had now
assumed he made a sacrificium intellectus on the altar of the Greater Glory
of his Country. “It is a well established fact” (Indubitatum equidem est), he
writes about tales in which he most certainly had very little belief!25 When
he was describing the history of the Swedish Church in the Middle Ages,
he had been free to scrutinize his sources as he wished. But it is evident
that adherence to the official doctrine of Gothicism was imposed by the
autocratic regime upon authors of general surveys of Swedish history, like
the one he was now preparing for the text of the Suecia antiqua. In his
position, our learned historiographer in reality had no choice. Our own
judgment on him must not be anachronistic.
22
See above, note 10.
The identification of the Goths and the Getae is typical of the Gothicistic school. See
Helander, Neo-Latin Literature…, p. 252, with further literature.
24
Suecia Antiqua et Nova …, Caput tertium, 7: Indubitatum equidem est anno centesimo
primo post diluvium cum disturbato Babelicae turris opere seorsum cessissent filiorum Noachi singuli, Asiae Europaeque partes ad septentrionem vergentes tenuisse aliquamdiu cum
Japheto filios Thiras et Magog, illum Thracum, hunc Scytharum progenitorem ac eponymum. Magogo autem nati Getar et Sueno, Getarum seu Gothorum et Sueonum seu Suecorum satores et eponymi, cum insigni multitudine contribulium cicurumque animalium,
desertis Moeotide, Ponto, Thracia ac Mysia, ubi etiam reliquerant sui sanguinis ac sermonis
partem non exiguam, secuti Tanaim, Borysthenem, fluviosque alios, per Sarmatiam in Scandiam hanc penetravere …
25
In their dissertation (1791) Thyselius and Söderman notice the discrepancy between
Örnhielm’s usual method and his “Gothic” account of the earliest history of Sweden. In
the text he wrote for Suecia antiqua et hodierna, they say, he did not hesitate to trace the
origin of our nation back to Magog, but this is because he was here carried away by the
delusions of his age.: … vitio saeculi sui abreptus, origines majorum nostrorum a Magogo
Noachi trinepote, quem initio tertiae Chiliadis vixisse arbitratur, repetere non dubitavit
(p. 21).
23
174
on clas örnhielm’s historia sveonum gothorumque ecclesiastica
Literature
Biografiskt lexicon öfver namnkunnige svenska män. 23. bandet. Örebro 1857.
Bring, S.E., “Sueciaverket och dess text”. (In Lychnos 1937, pp. 1 ff. Uppsala &
Stockholm 1937.)
Gezelius, Georg, Försök til et biographiskt Lexicon öfver namnkunnige och lärde
svenske män, III (1780).
Helander, H., “Neo-Latin Studies: Significance and Prospects” (In: Symbolae
Osloenses. Norwegian Journal of Greek and Latin Studies. Vol. 76, 2001,
pp. 5–44 and 85–93.
– Emanuel Swedenborg, Festivus applausus in Caroli XII in Pomeraniam suam
adventum. Edited with introduction, translation and commentary. Uppsala
1985. (Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Latina Upsaliensia 17.)
– Emanuel Swedenborg, Camena Borea. Edited with introduction, translation and commentary. Uppsala 1988. (Acta Universitatis Upsaliensis. Studia
Latina Upsaliensia 20.)
–Emanuel Swedenborg. Ludus Heliconius and other Latin poems. Edited with
introduction, translation and commentary. Uppsala 1995. (Acta Universitatis
Upsaliensis. Studia Latina Upsaliensia 23.)
– Neo-Latin literature in Sweden in the Period 1620–1720. Stylistics, Vocabulary
and Characteristic Ideas (Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Latina Upsaliensia 29.)
Johannes Magnus, Historia de omnibus Gothorum Sveonumque Regibus … Romae/
Rome 1554.
Kelley, D. R., Faces of History. Historical Inquiry from Herodotus to Herder. New
Haven, Conn. 1998.
Klemming, Gustaf E., Ur en antecknares samlingar. Uppsala 1880–82.
Lagerlöf, Petrus, Laudatio funebris Claudii Arrhenii Örnhielm …. Upsaliae/­
Uppsala 1696.
Lindroth, Sten, Svensk Lärdomshistoria. Stormaktstiden. Norstedts 1975.
Örnhielm (Arrhenius), Clas, Historiae Sveonum Gothorumque ecclesiasticae libri
qvatvor priores. Stockholmiae/Stockholm 1689.
– Suecia Antiqua et Nova sive Regnorum Sueciae ac Gothiae adtributarumque
Provinciarum nova et accurata descriptio adjunctis aeneis chorographicis atque
topographicis tabulis, facta a Claudio Örnhielm, Secretario Regio et Historiographo. (Ms, Uppsala University Library.)
Roberts, Michael, Gustavus Adolphus: A History of Sweden 1611–1632. Vols. I–II.
London 1953–58.
– Sweden as a Great Power 1611–1697: Government, Society, foreign Policy.
­London 1968.
– The Swedish Imperial Experience 1560–1718. Cambridge 1979.
Rudbeck, Olaus (the Elder), Atland eller Manheim (with a parallel Latin translation “Atlantica sive Manheim”, made by A. Norcopensis and P. Salan.). I–IV.
Uppsala 1679 ff.
Skovgaard-Petersen, K., ”Pontanus’ and Meursius’ Danmarkshistorier. Nogle betragtninger over deres plads i historiografiens historie” (In: Historisk tidskrift,
99:2, pp. 387–405.)
175
hans helander
Svennung, Josef, Zur Geschichte des Gothicismus. Uppsala 1967 (Acta. Soc.
Litt. Hum. Reg. Ups. 44:2 B).
Svenska män och kvinnor. Biografisk uppslagsbok. Bd 8, p. 541 (Alf Åberg).
Thyselius, Petrus & Söderman, Olavus, De meritis literariis Claudii Arrhenii Örnhielm. (Diss.) Upsaliae/Uppsala 1791.
176
Bilder i biblioteket?
Åsa Henningsson
I
Uppsala universitetsbibliotek finns ca 5 300 000 fysiska och nära
400 000 elektroniska böcker och tidskrifter (2012). Lägg därtill bibliotekets omfattande manuskript- och brevsamling och vi får en imponerande samling text. Denna stora mängd av publikationer och handskrifter
i ett snart 400 år gammalt universitetsbibliotek förvånar väl ingen, men
finns här också bilder?
Många tänker då troligen på bilder i böcker och praktfulla planschverk,
men att biblioteket även har rika bildsamlingar utöver bokillustrationer är
något som det finns anledning att påminna om.
I stora och ärevördiga bibliotek finner man ofta bildsamlingar av varierande omfattning och Uppsala universitetsbibliotek är inget undantag.
Över Uppsalaslätten kan vi blicka söderut mot huvudstaden och Kungliga
biblioteket med dess samlingar av bildmaterial. Fortsätter vi längre ner i
landet passerar vi Lunds universitetsbibliotek, tillika med bildsamlingar,
och tar vi klivet över sundet för att besöka Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn kan vi också imponeras över de talrika bilderna i arkiven. Resan
skulle kunna fortsätta med nedslag i bibliotek världen över med samma
resultat.
Bilder och kartor i lösa ark har förvärvats på olika sätt sedan 1600-talet,
men det är först när vi kommer in i 1800-talet som man genom bibliotekets
redovisningar, kataloger och arkiv kan se hur och när materialet tillförts
samlingarna. 1800-talet och första hälften av 1900-talet är också de stora
donationernas tid. Kontakterna mellan privata storsamlare och biblioteket
är periodvis mycket intensiva och fruktbara. De namn som brukar nämnas
i redogörelser över bibliotekets välgörare när det gäller kartor och bilder
är kommerserådet Carl David Gyllenborg (donationen skedde 1812–13), generalmajor Carl Hård af Segerstad (1834), diplomaten och författaren Carl
Gustaf von Brinckman (1848) och inte minst garvaråldermannen Jacob
Westin med den makalöst stora samlingen av kartor, topografiska vyer,
planscher och porträtt, men också allehanda tryck och handskrifter (1877).
När Westins mäktiga, rentav övermäktiga, samling transporterats från
bostaden i Stockholm till Uppsala bars mängder av portföljer, d.v.s. stora
mappar, med kartor och bilder in i biblioteket. Portföljerna lagades och
några nya tillverkades för att ge bästa förvaring för donationen. De inne177
åsa henningsson
hållsrika westinska portföljerna blev grundplåten till en avdelning för kartor och bilder. På Kart- och planschavdelningen samlades allt material ”in
plano”. Definitionen av bild har under århundradena varit tänjbar och i
dagens samlingar anas en reminiscens från den tid då biblioteket även härbärgerade föremål, både kuriositeter och objekt av högsta värde.
Kart- och bildsamlingarna fortsatte att växa tack vare generösa donationer och även genom de lagstadgade leveranserna från svenska tryckerier. I
portföljerna blandades Westins samlingar med såväl äldre som nyinkommet material. Kartornas och bildernas proveniens gick snart förlorad. Enbart till vissa delar är det idag möjligt att spåra arkens forna ägare. Förvaringen blev dock alltmer ohanterlig och i slutet av 1990-talet ersattes de
tunga, kvadratmeterstora westinska portföljerna av nya mappar. Av vördnad för den gamle garvaråldermannen har dock några av de över hundra år
gamla portföljerna märkta Westin, Portraiter, Topografiska vuer m.m. fått en
plats i kuriosaparnassen.
Bild- och kartsamlingarna växte ytterligare under första halvan av
1900-talet genom donationer från privatsamlare, material ur privatarkiv
eller från sterbhus. Ja, även tidningsredaktioner bidrog till samlingarna. I
början av 1900-talet deltog biblioteket dessutom i aktioner för att rädda
lokala fotografers negativarkiv. Glasplåtarna riskerade att försvinna bl.a. till
handelsträdgårdarnas drivhus. Samlingar av fotografiska negativ från flera
Uppsalafotografer samlades i universitetsbiblioteket.
I en tid då bildflödet var mer makligt flytande än idag värderades bilden
på ett annat sätt och det var med tanke på dess framtida bevarande man
vände sig till bl.a. Uppsala universitetsbibliotek med samlingar av bilder.
Från och med 1950-talet minskar donationer av bilder alltmer. Av bilddokumentationen från 1900-talets senare del finns enbart brottstycken i
bibliotekets samlingar.
Bildsamlingarna i biblioteket är alltså är ett resultat av många olika personers, institutioners och föreningars verksamhet. Här finns många unika
objekt, men också en del material som kan förefalla vara väl enkelt. Men
att avföra det enkla som ointressant vore fel. Biblioteksmannen och forskaren Otto Walde sammanfattade bildsamlingens karaktär på detta sätt:
”Liksom alla dylika samlingar, tillkomna på olika tider och av ganska skiftande
ursprung, innehåller också denna en mängd relativt obetydliga ting, såsom träsnittsurklipp från illustrerade tidskrifter …, små kopparstick och litografier ur
resebeskrivningar och kulturhistoriska verk, men även dylika kunna, samlade på
ett ställe, vara av betydelse för forskningen och för den, som i ett eller annat syfte
söker illustrationsmaterial.” Detta skrev Otto Walde 1923 och denna text skulle
i princip även kunna beskriva samlingen av idag. 1
1
Otto Walde, Blekingebilder i Uppsala universitetsbiblioteks planschsamling, i: Blekingebygden, 1923, s. 117.
178
bilder i biblioteket ?
Information om objekt i samlingarna har spritts i olika sammanhang, men
når ett begränsat antal personer. Ett antal större och mindre kataloger över
delar av bildsamlingarna har givits ut, flertalet publicerade på 1950-talet
och tidigare. För den initierade har katalogerna varit till god hjälp, men för
den oinvigde helt okända.
I början av 2000-talet inleddes planeringen av en elektronisk katalog
över kart- och bildsamlingarna. 2006 sattes arbetet med registrering i databasen igång och strax därefter digitaliseringen av bildmaterialet. Inledningsvis fick biblioteket förstärkning genom det s.k. Accessprojektet, men
större delen av arbetet med katalogisering och digitalisering har skett inom
den ordinarie verksamheten. Ryggraden i projektet har varit samlingen av
svenska handteckningar (teckningar, akvareller, laveringar etc.) med drygt
10 000 objekt. Utöver denna samling är det studenternas, forskarnas och
allmänhetens förfrågningar som styr vad som digitaliseras. Sakta men säkert växer databasen. Genom tillgängligheten via Internet ökar kännedomen om och användningen av samlingarna alltmer. Idag kan alla och envar
botanisera fritt i bibliotekets skatter av kartor och bilder.
*
Och vad finns nu i samlingarna? Följ med på en tur i bibliotekets bildvärld,
både bland det märkvärdiga och bland det till synes obetydliga! Vi plockar
fritt ur samlingarna, historiska planscher och porträtt, reportagebilder och
affischer. Det blir tvära kast mellan de valda bilderna, men en röd tråd
finns faktiskt.
Gustav II Adolf grundade universitetsbiblioteket år 1620. Genom kungliga donationer och krigsbyten utökades samlingarna. Det ligger nära till
hands att börja med grundaren. Den första bilden (s. 4) är svensk propaganda från krigsskådeplatsen i Europa, ett flygblad från 1632. I bladets mitt
sträcks ur molnet Guds hand med ett svärd ned mot två krigsherrar, till
vänster Gustav II Adolf och till höger Johan Georg I, kurfurste av Sachsen.
Båda håller höger hand på Bibeln och bibelordet gör dem ansvarsfria: Är
Gud för oss, vem kan då vara emot oss (Si Deus pro nobis, qui contra nos.
Rom. 8:31). Gustav II Adolf hade slutit förbund med Sachsens kurfurste
och i bakgrunden rasar kriget vidare. I propagandan användes religionen
flitigt, men Johan Georg bekymrade sig trots allt mer om sitt kurfurstendöme än om tron. Alliansen blev kortvarig. Gravyren ingick i svenske konsuln i Lützen, Oskar Planers stora Gustav Adolfsamling. En artikel 1913
beskrev samlingen och dess situation så här:
”… konsul Planers …samlingsifver förtjänar det största och allmännaste erkännande. Men tyvärr är denna dyrbara samling icke utan inskränkning tillgänglig,
ty den är privategendom. Kanske finnes dock någon rik älskare av historiska
179
åsa henningsson
forskningen, som kan vilja möjliggöra ett museum … så blifva [samlingarna] tillgängliga för alla …”.2
Genom stöd av en ”rik älskare av forskningen”, brukspatron Ernst A. Kjellberg, kunde samlingen av publikationer, autografer, ettbladstryck, föremål
och mynt överföras till Uppsala universitetsbibliotek 1917.
Vi hoppar nästan 300 år framåt i tiden. Bildspråket är dock snarlikt,
men religion har ersatts av ideologi. På nästa bild (s. 5, vänster) uppmanas
det nya Sovjetunionens arbetare och bönder att skaffa sig mer kunskap för
att öka produktionen (För att få mera måste man producera mera : För att
2
En märklig Gustav Adolfsamling i Lützen, artikel signerad kantor Fuchs, Lützen, i: Hvar 8
Dag, 1913, nr. 6, s. 91.
180
bilder i biblioteket ?
producera mera måste man ha kunskap). Affischen, utgiven 1920, tillhör en
stor samling som kom till biblioteket redan 1921. Budskapet var alltså brinnande aktuellt när det anlände till Uppsala genom Torsten Lundell.
Denne arbetade i Ryssland i olika omgångar åren 1917–1921, bl.a. vid
svenska legationen i Petrograd och för Röda korset. Oktoberrevolutionen
bröt ut strax efter Lundells ankomst till Petrograd. Han insåg tidigt forskningsvärdet i de publikationer och affischer som trycktes i det av inbördeskrig härjade landet. Att materialet riskerade att försvinna lika snabbt
som det tillkommit insåg han också. Genom avtal med NARKOMPROS
(Folkupplysningskommissariatet) fick Lundell tillstånd att samla material
och föra det ut ur landet.
Motiv med tydlig återkoppling till religiös bildtradition återkommer i
flera av affischerna. På denna suggestiva affisch (ovan till höger) ser vi återigen de från himlen nedsträckta händerna, men svärdet/skäran har bytts
ut mot en bok som ropar ut: En bok är egentligen detsamma som en människa som talar offentligt. I bakgrunden syns, som på flygbladet från 1632, en
myllrande folkmassa. På slagfältet utropades ”Jesus Maria” och ”Gott mit
uns”. På den ryska affischen, tryckt 1920, höjs plakat med slagord för kommunismen och för boken som ljuset i bildningsmörkret.
181
åsa henningsson
Ett riskabelt, men användbart ljus i mörkret upptäcktes av Pierre och
Marie Curie 1898 – grundämnet radium. År 1903 tilldelades forskarparet
tillsammans med Henri Becquerel nobelpriset i fysik. Det i nobelsammanhang unga paret Curie blev ett motvilligt villebråd för pressen. Med den
engelska tidskriften Vanity Fairs nummer följde färglitografier med lätt
karikerade kändisporträtt. Tidskriften publicerade porträttet på paret Curie och radiumstrålarna 1904 (ovan till vänster). Litografin återfinns i Erik
Wallers porträttsamling.
Läkaren Erik Waller är mest känd för sina stora samlingar av medicinsk och naturvetenskaplig litteratur samt en autografsamling som under
1950-talet förvärvades till biblioteket. Vad som inte är lika känt är att med
donationen av den tryckta litteraturen medföljde en stor porträttsamling.
Det tog ett helt verksamhetsår, 1951/52, för en tjänsteman att ordna och
katalogisera de ca 3 500 porträtten.
Vanity Fair-bilden tillhör inte samlingens raraste objekt, men är på flera
sätt intressant och idag dessutom ett eftertraktat samlarobjekt. Waller var
storsamlare och tog in allt av intresse. Samlingen innehåller därför både
rara blad, huvudsakligen gravyrer, och vanliga tidningsklipp.
Gravyren med porträttet av Paolo Mascagni (ovan till höger), italiensk
läkare och invald som ledamot nr. 169 i den svenska Vetenskapsakademien
1796, får illustrera de mer värdefulla delarna av Wallers samling.
Vetenskapsmannen Mascagni har fullt upp med sin forskning. Uppordningen av böckerna i bokhyllan får vänta.
182
bilder i biblioteket ?
Ett bibliotek i exemplarisk ordning finner vi däremot hos boksamlaren
och bibliofilen Zacharias Conrad von Uffenbach, i alla fall om vi ska tro
samlarens exlibris, ett kopparstick från 1704 (ovan till vänster). Bokägarmärket ingår även det i Wallers samling.
Privatsamlaren och bibliofilen bygger upp ett bibliotek som få andra har
tillgång till. En person som däremot ställde sin samling till allmänhetens
nytta, om än mot betalning, var Johan David Flintenberg. Efter studier i
Uppsala fick han 1793 tjänsten som riksantikvarie, men sjukdom tvingade
honom kort därefter att sluta sitt uppdrag. Flintenberg ägde en viss förmögenhet, som han omsatte i böcker. När Flintenberg år 1800 fick tillstånd att
i Stockholm öppna ett kommersiellt lånebibliotek låg större delen av hans
kapital i boksamlingen. Tyvärr hade Flintenberg dålig kunskap om stockholmarnas litteratursmak och låneverksamheten gick trögt. Samlingen var
ett klassikerbibliotek. Den bokhungrande allmänheten ville ha samtida
populärlitteratur. Efter ett år gav Flintenberg upp och böckerna såldes.
Bibliotek som affärsidé har aktualiserats i våra dagar, men inte heller nu
blivit någon succé. Bilden ovan till höger visar lånebibliotekets exlibris.
I universitetsbibliotekets bildsamlingar finns många tusen bokägarmärken. Ett stort och betydelsefullt tillskott till samlingarna kom så sent som
2010 då drygt 30 000 exlibris från i huvudsak 1900-talet donerades till
biblioteket.
Vid 1800-talets slut var folkbiblioteken på stark frammarsch i Sverige
och verksamheten var väl etablerad under 1900-talets första hälft. Både
bildningstörstande och romanläsare fick tillgång till litteraturen. En person
som hade ett stort engagemang för böcker och marknadsföring av bibliotek
var den legendariska bibliotekarien Greta Renborg. Åren kring 1950 engagerades hon för ett patientbibliotek på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Böcker bland patienter var nyhetsstoff och Upsala Nya Tidning skickar
183
åsa henningsson
iväg pressfotografen för att föreviga Greta Renborg när hon erbjuder patienten herr Andersson lektyr (ovan till vänster).
År 1951 överlämnades Upsala Nya Tidnings och Tidningen Upsalas fotoarkiv till universitetsbiblioteket. I bibliotekets verksamhetsberättelse
1951/52 konstateras att ”Det fotografimaterial som sålunda kontinuerligt erhålles från de båda tidningarna, kommer att utgöra ett värdefullt bildarkiv för
Uppsala stads historia.” Totalt fick biblioteket 23 500 fotografier. Bildmaterialet är mycket riktigt en guldgruva för Uppsalas historieskrivning under
första hälften av 1900-talet, men som samling också av intresse för presshistoriker i allmänhet och för pressfotohistoriker i synnerhet. Fotografiet
på Greta Renborg tillhör samlingen, så gör även reportagebilden ovan till
höger från Lundequistska bokhandeln i Uppsala från 1951. Damen har bestämt sig för ännu en ny bok av Olle Hedberg, Då bleknar bruden. Om
bokhandlaren försökt övertyga kunden att istället köpa Jan Fridegårds nyutkomna Lars Hård går vidare, som också ligger på bokbordet, vet vi inte.
För att koppla samman de båda fotografierna kan vi återknyta till Greta
Renborg och hennes mission för bibliotek och samlingar. Testamentariskt
överlämnades för några år sedan hennes arkiv och en ansenlig penninggåva
till universitetsbiblioteket med uppdraget att arbeta för att öka kunskapen om personarkiven i biblioteken. Greta Renborg hade nog passat på att
informera om personarkivens värde för forskningen och att arkiven efter
Jan Fridegård finns i Uppsala universitetsbibliotek och efter Olle Hedberg
i Kungliga biblioteket.
Söker vi ytterligare bland bildsamlingens porträtt, handteckningar, fotografier och gravyrer från olika tider, och håller oss kvar längs med den
röda tråden, kommer vi att hitta många fler exempel. En bildkavalkad får
avrunda turen genom samlingarna.
184
2.
3.
1.
5.
4.
6.
7.
8.
9.
10.
åsa henningsson
Och slutligen ett fotografi från ett av de många prominenta besöken på
universitetsbiblioteket. Statschefer, ambassadörer, nobelpristagare och hedersdoktorer från världens alla hörn har till nytta och nöje fått ta del av
bibliotekets samlingar av böcker, kartor, handskrifter och bilder. Här visar
Ulf Göranson något rart ur boksamlingarna för 2002 års nobelpristagare i
litteratur Imre Kertész med hustru Magda.
Vilken är då den röda tråden bland alla dessa bilder? Boken förstås!
Boken i bild.
Bildkavalkaden
1. Henri Osti, Emil och Octavia Mellgren, Uppsala ca 1895, kabinettsfotografi,
15x11 cm.
2. Carl Larsson, Läsande gumma, blyertsteckning, u.å., 9,5x7,5 cm.
3. Tore Wahlström, Skalden och målaren Birger Baeckström, 1906, tuschteckning, 32x24 cm.
4. Johan Arsenius, Gunilda Wennerberg, 1849, blyertsteckning, 26x18 cm.
5. Lydia Skottsberg, Verklig bok realisation ... bokförläggarefirman Fahlcrantz &
Co…, A. Börtzells tr. A.B. [Stockholm] ca 1909, litografisk affisch, 70x50 cm.
6. Anders Bäckman, Informator undervisande pojke, skämtteckning för Kasper
1916, pennteckning, 42,5x18 cm.
7. Jean Eric Rehn, Man läsande vid bord, ca 1750–1780, blyertsteckning.
11,5x14,5 cm.
8. Albrecht Dürer, Erasmus av Rotterdam, 1526, kopparstick, 25x19 cm.
186
bilder i biblioteket ?
9.Henri Osti, Läsande man, Uppsala, 1880-talet, visitkortsfotografi, 10x6 cm.
10.Carolina Rediviva, läsesalen med det s.k. barnbordet, läsplatser för studenter,
1949, fotografi. Fotograf okänd.
11.Nobelpristagaren i litteratur 2002, Imre Kertézs med hustru Magda och Ulf
Göranson i överbibliotekarien tjänsterum, Carolina Rediviva, färgfotografi.
Foto: Per-Olof Lavemark 2002.
Övriga bilder
Om flygblad från trettioåriga kriget
Planer, Oskar, Verzeichnis der Gustav Adolf Sammlung, Leipzig, 1916.
Bild s. 4: Das Schwerdt des Herrn, 1632, ettbladstryck, 32,5x27 cm (Planer nr. 32).
Om ryska affischer
Lindenau, Linda & Berit Sahlström, Ryska affischer 1917–1922, Uppsala, 1984.
Uppsala universitetsbiblioteks utställningskatalog 15.
Bild s. 5, vänster: För att få mer måste man producera mer : För att producera
mer måste man ha kunskup, Petrograd 1920, färglitografi av Al Zelinisky,
65x47 cm (Rysk affisch IIIa:2).
Bild s. 5, höger: En bok är egentligen detsamma som en människa som talar offentligt, P
­ etrograd 1920, tvåfärgslitografi av S. Ivanov, 64x47 cm (Rysk affisch
IIIa:8).
Om Wallers porträttsamling och exlibris
Beretta, Marco, A history of non-printed science: a select catalogue of the Waller
Collection, Univ., Uppsala, 1993.
Bild s. 6, vänster: Marie och Pierre Curie, Vanity Fair, 1904, litografi, 40x27 cm
(Wallers porträttsamling).
Bild s. 6, höger: Paolo Mascagni, kopparstick av Luigi Rados, ca 1827–28, efter
målning av Roberto Focosi, 38x29 cm (Wallers porträttsamling).
Om exlibris, Zacharias Conrad von Uffenbach (1694–1734)
Bader, Bernd, Mäzene, Künstler, Buchsammler : Exlibris der Universitätsbibiothek
Giessen, 2007. http://geb.uni-giessen.de/geb/volltexte/2007/4691/pdf/
BA-57-BaderExlibris-2007.pdf (2012-05-05).
Bild s. 7, vänster: Zacharias Conrad von Uffenbachs exlibris, 1704, kopparstick av
Johann Ulrich Kraus, 12x15,5 cm (Wallers exlibrissamling).
Om Johan David Flintenberg (1762–1819)
Björkman, Margareta, Läsarnas nöje. Kommersiella lånebibliotek i Stockholm
1783–1809, Stockholm 1991, s. 115–117.
Bild s. 7, höger: Flintenbergs lånebiblioteks exlibris, 1800–1801, kopparstick,
8x6 cm (Svenska exlibrissamlingen).
Fotografi med Greta Renborg (1921–2005) och fotografi från Lundequistiska
­bokhandeln
Bilder s. 8: Greta Renborg, foto ca 1950, Lundequistiska bokhandeln, foto 1951.
Fotograf ej angiven. Fotografierna ur Upsala Nya Tidnings och Tidningen
Upsalas arkiv, donerade till Uppsala universitetsbibliotek 1951–1954.
187
Ledare eller manager
”Några enfaldiga tankar”. Andra följden
Esko Häkli
I
festskriften till Thomas Tottie 1995 skrev jag om frågor kring ledarskap
och de nya utmaningar bibliotekscheferna hade att kämpa med. Någonting nytt kunde jag givetvis inte leverera, tvärtom lyste jag ganska långt
med lånta fjädrar. Men frågeställningarna, resonemanget och slutsatserna
var mina egna. Denna gång står vännen Ulf i tur och jag beslöt att fortsätta
med samma tema även om jag inte mera kan ägna mig åt dagsaktuella
spörsmål eftersom jag aktivt försökt undvika att ens snudda vid frågor
rörande biblioteksmanagement. Det enda undantag jag i detta hänseende
har gjort var att alltför lättvindigt gå med på att skriva LIBER:s historia.
Detta snedsprång har emellertid, till all lycka, inte blivit allmänt känt. Min
enda chans är alltså att blicka bakåt och bygga mina reflexioner på praktisk
erfarenhet, visserligen med risk för ’retrospektiv introspektion’!
Den första uppsatsen väckte en viss uppmärksamhet bland bibliotekarier i Finland. Överraskande nog hade någon faktiskt tagit fram artikeln
och velat meddela en avvikande åsikt i vår lilla facktidskrift Signum. Att
texten lästes i Sverige var givetvis inte helt oväntat. Men att Tomas Lidman litet polemiskt hänvisade till den i sin bok om forskningsbibliotekens
utveckling, som utkom i England, var en överraskning. Tyvärr hade jag
avslutat uppsatsen med en provokatorisk fråga och ’in so doing’ vilselett
honom. Den lilla ’knorren’ komprimerade ingalunda textens hela innehåll.
Men: ”Right or wrong, for my country.”
Mitt gamla bibliotek, ett specialfall
Bakgrunden till mina reflexioner är att Helsingfors universitetsbibliotek
(sedan augusti 2006 officiellt Nationalbiblioteket) inte i mannaminne varit
ett regelrätt universitetsbibliotek. Fakulteterna och institutionerna hade
redan tidigt sina egna bibliotek, helt oberoende av universitetsbiblioteket.
Tanken om en enhetlig biblioteksorganisation har accepterats först nyligen,
dock utan att nationalbiblioteket ingår i den. Mitt universitetsbibliotek var
en fristående institution direkt underställd universitetets högsta ledande
organ konsistoriet. Chefen för universitetsbiblioteket var överbibliotekarie
för Helsingfors universitetsbibliotek, inte för Helsingfors universitet.
189
esko häkli
Som ett slags motvikt till denna i viss mån haltande status hade biblioteket länge, redan innan universitetet 1828 flyttats från Åbo till Helsingfors,
betraktats som landets nationalbibliotek. År 1974 lämnade Rådet för vetenskaplig information ett omsorgsfullt utarbetat förslag till omorganisation
av forskningsbibliotekens gemensamma uppgifter genom att direkt under
undervisningsministeriet grunda en ny institution, en s.k. centralenhet, till
vilken alla nationalbiblioteksuppgifter skulle ha överförts från Helsingfors
universitetsbibliotek, både de inhemska samlingarna och de operativa uppgifterna. I själva verket syftade man till ett självständigt nationalbibliotek
även om detta ord inte fick användas med hänsyn till opinionerna på fältet,
och eventuellt också på undervisningsministeriet.1
Under årens lopp hade Helsingfors universitetsbiblioteks uppgifter som
nationalbibliotek utökats till den grad att dess ansvarsområde för närvarande torde höra till de mest heltäckande bland de europeiska nationalbiblioteken.2 Bibliotekets organisatoriska anknytning till Helsingfors universitet
diskuterades intensivt redan under mina sista år i tjänsten men frågan visade sig vara en alltför hårt nöt att knäppas. Det första och grundläggande
problemet gällde budgeten. Hade biblioteket lösgjorts från universitetet
hade det automatiskt överförts från den samlade högskolebudgeten till
kulturbudgeten inom vilken ministeriets rörelsefrihet var nästan obefintlig. Inom högskolebudgeten har nationalbiblioteksfunktionerna utvecklats
i en mycket snabbare takt än vad som har varit fallet t.ex. med riksarkivet
och museiverket, båda finansierade ur kulturbudgeten. Det verkade förmånligare för nationalbiblioteket att vara en liten organisation i en stor
budget än en stor organisation i en liten budget.
För mig personligen har tillhörigheten till universitetet varit en starkt
ambivalent fråga. Å ena sidan är universitetet som en miljö alltför labilt
för en så stor institution med universitetsexterna uppgifter. Å andra sidan
tyckte jag att livet mitt i det lärda samfundet hade flera fördelar än nackdelar. Dessutom hade jag personligen vuxit ihop med universitetet. Efteråt
var jag glad över att förslaget från 1974 inte hade förverkligats.
1
2
Utredningen utgavs även på svenska: Omorganisation av forskningsbibliotekens gemensamma arbetsuppgifter i Finland. Ett förslag utarbetat av Rådet för vetenskaplig information. Helsingfors 1975. 140 s.
Om utvecklingen se t.ex. Esko Häkli, Nationalbibliotekstankens utveckling i Finland
– Från vän till vän. Festskrift till Olof Mustelin – historiker och bibliotekarie – på hans
60-årsdag. Åbo 1984. (Skrifter utgivna av Åbo Akademis bibliotek 17). S. 143–149. Om
den nyare utvecklingen se Esko Häkli, The National Library of Finland: Aspects on the
Development of Its Role and Tasks – Latvijas Nacionalas Bibliotekas Zinatniskie Raksti
[nätpublikation]. Riga [2010], s. 15–31.
http://www.lnb.lv/lv/par-lnb/zinatiskie-raksti/LNB-ZR-2009-Esko-Hakli.pdf
190
ledare eller manager
En ledare eller en manager
Alltså, skall en bibliotekschef vara en ledare eller en manager och hur
tydligt kan och bör dessa roller hållas isär? Distinktionen mellan ledare
och manager tycks ha sitt ursprung i den anglosachsiska världen där man
först började betona att en bibliotekschef framför allt borde vara en ledare,
’leader’. Inom det germanska språkområdet har ledare, Leiter, traditionellt
helt enkelt syftat till den som leder, utan några som helst djupare filosofiska dimensioner. När amerikanarna hade kommit så där långt hade vi knappast ens hunnit anamma oss rollen som managers. Under mina tidiga år
som bibliotekarie betraktade sig chefer för stora universitetsbibliotek helst
som medlemmar av den akademiska miljön. Managers fanns endast i stora
firmor och eventuellt i fotbollslag. Först senare, när man ville vara mera
modern, kom man på tanken att även bibliotekschefer borde utveckla sig
som managers. Sedan dess har flera steg tagits och nu kan vi inte längre
göra oss kvitt det väl etablerade leadership-begreppet.
Att vara en ledare betyder kort och gott att fungera som vägledare.
För att kunna leda måste man veta vart man är på väg. Då räcker det
inte enbart med visioner. De måste underbyggas med en gedigen sakkunskap. Dessutom måste man ha en klar uppfattning om användarnas behov.
Och en sak får man inte glömma: för en ledare är det nödvändigt att odla
kontakter till de inflytelserika både inom ens egen moderorganisation och
även på en bredare basis i samhället. Söker man t.ex. extern finansiering för
ett större projekt räcker det inte med att projektet som sådant är seriöst
och väl underbyggt. Avgörande är det oftast vem som presenterar projektet. För att förenkla detta: ifall talesmannen för projektet måste presentera
sig när han eller hon tar kontakt med presumtiva sponsorer har spelet
oftast redan förlorats. Det är renommé som öppnar dörrar. Som ledare
måste man s.a.s. äga tillitskapital i samhället för att övervinna de många
psykologiska barriärerna. Det räcker med andra ord inte att vara en skicklig yrkesman eller -kvinna.
Hur väl skall en ledare vara insatt i den verksamhet han eller hon skall
leda? På den här punkten skiljer sig åsikterna. Det viktigaste torde emellertid vara att han eller hon kan handla på ett trovärdigt sätt både inom
och utanför sin institution. Jag t.ex. kände det som min plikt att hela tiden
lära mig nytt och uppdatera mina kunskaper. I takt med den allt snabbare
tekniska utvecklingen blev frågorna naturligtvis allt mer komplicerade och
jag blev tvungen att endast fokusera på det väsentliga. Jag läste och diskuterade med kolleger och både LIBER och CENL var av utomordentligt stor
betydelse för mig.
Särdeles viktigt var det emellertid att låta de egna experterna undervisa
mig. Man kunde välja frågor som var relevanta för oss och upprätthålla
en dialog som skapade en ömsesidig förståelse. Mina självstudier fortsatte
ända till slutet, även om jag mycket väl var medveten om att jag efter att ha
191
esko häkli
lämnat tjänsten inte skulle ha någon som helst användning för dessa kunskaper. Men: ”Giraffen är ett randigt djur, ränderna går aldrig ur.” Eller hur?
Nu kan man naturligtvis fråga mig, varför jag inte litade på mina experter utan själv ville veta så mycket som möjligt. Visst litade jag på dem
och deras kunskaper. Men jag kunde inte hela tiden ha dem bredvid mig,
varken i diskussioner med kolleger vid andra bibliotek eller med de höga
vederbörande. Ännu mindre kunde jag utveckla tankar och idéer utan att
vara tillräckligt väl insatt i materian. Dessutom får en chef inte leva i den
blåögda tron att det finns opartiska, neutrala experter. Även de har sina
käpphästar och sina bindningar! Ibland är chefen därför tvungen att t.o.m.
gå mot sina experters åsikter. Någon kan givetvis tolka allt detta som ett
tecken på att jag var en typisk manager. För all del. Men då kan man ställa
en motfråga: är det möjligt att verka som ledare utan att känna till verksamheten och konsekvenserna av sina beslut?
Även om jag formellt hade som uppgift att leda ett universitetsbibliotek
måste jag i en växande grad ikläda mig rollen av ett slags riksbibliotekarie,
trots att det ingenstans fanns bestämmelser om det. I praktiken måste jag
alltså leva som en hybrid vilket av mina kolleger inte utan vidare sågs med
blida ögon.3 Deras attityder kunde kanske bäst karakteriseras genom att
säga att det behövs endast en bokstav för att skilja hybrid från hybris! Men
faktum var att det fanns mycket som berörde alla universitetsbibliotek och
som hamnade på mitt bord. Bland nordiska kolleger fick jag ibland höra hur
lätt det i Finland var för biblioteken att samarbeta. Ack, hade det faktiskt
varit så! Efter hårt manglande lyckades vi emellertid oftast nå en konsensus så att konkreta beslut och överenskommelser blev möjliga. Men någon
måste dra dessa förhandlingar och hjälpa till att formulera målsättningen.
I synnerhet när debatten vid slutet av 1990-talet gällde det gemensamma
adb-nätet var det klart att jag måste lägga mig i blöt helt personligen. Det
verkade vara viktigt för mina kolleger att kunna vara övertygade om att jag
var tillräckligt väl informerad samt att de kunde lita på mitt ord. Utan att
ha gjort mina hemläxor ordentligt hade jag inte klarat av detta. Detta talar
för att även en ledare måste vara väl insatt i verksamhetens innehåll för att
kunna se till att det man lovat också blir verkställt.
Får en chef i en demokratisk omgivning ha
en egen vilja?
Efter att hösten 1959 ha börjat min biblioteksbana som praktikant på universitetsbiblioteket övergick jag redan några år senare till teologiska fakultetens bibliotek. Jag stortrivdes bland lärare och studenter och tänkte
stanna där. Hösten 1969 behövde universitetsbiblioteket emellertid en
3
I Finland finns det officiellt ingen riksbibliotekarie (Reichsbibliothekar) redan av den
enkla orsaken att det inte heller finns en kung. Å andra sidan tycks inte ens en monark
kunna upphäva den så kallade jantelagen!
192
ledare eller manager
ersättare på avdelningschefsnivån och den dåvarande överbibliotekarien
lyckades övertala mig att komma tillbaka och ta ansvaret för den egentliga universitetsbiblioteksverksamheten, d.v.s. anskaffningarna, utländska
samlingar och kundbetjäningen. Ingen liten bit för en drygt 30 år gammal
yngling. Jämfört med fakultetsbiblioteket kändes det gamla biblioteket på
många sätt unket. Man levde i en splendid isolation från universitetets vardag. Efteråt sett var det svåraste för mig att uppfatta personalens attityder
gentemot universitetet och bibliotekets användare, d.v.s. dess arbetsgivare.
Dessutom verkade biblioteket mycket mera ineffektivt och byråkratiskt
än vad jag hade hunnit vänja mig vid i fakultetsbiblioteket. Till råga på allt
ville gamla kolleger plötsligt inte mera acceptera mig som sin kumpan, jag
hade ju plötsligt blivit en chef! Studenterna demonstrerade och skapade
oroligheter som även spred sig till biblioteket. Demokrati skulle det vara,
åtminstone enligt den yngre personalen. Aldrig senare har jag upplevt liknande tider.
Nya kvastar sopar bäst! Jag var ivrig och ville förnya mycket. Så länge jag
hade en överbibliotekarie som bestämde kunde jag emellertid inte husera
hur jag ville, trots att han gav mig överraskande fria händer. Dessutom
måste jag ännu lära mig mycket. När jag sedan 1974, först som t.f. och
fr.o.m. 1976 som ordinarie överbibliotekarie, fick axla ansvaret för hela huset hade jag klart för mig vad som måste göras för att inte låta biblioteket
hamna på sidospår. Det snabbt växande antalet studenter ökade trycket
på biblioteket som emellertid var oförmöget att komma deras behov till
mötes. Ett exempel: trots att biblioteket förfogade över närmare hälften av
universitetets totala bokbestånd kunde det erbjuda endast fem procent av
alla läsplatser.
På en kort tid skrev jag en färdig plan om hur användningen av bibliotekets utrymmen kunde ordnas på ett nytt sätt, drygt 100 nya läsplatser skapas och den mest efterfrågade litteraturen göras tillgänglig på öppna hyllor.
Den andra sidan av medaljen var behovet av att skydda arkivsamlingen av
pliktexemplar, genom att flytta den i sin helhet till bibliotekets underjordiska magasin där utrymmen frigjordes när slaviska biblioteket fick nya
lokaliteter annanstans. Samtidigt skulle man börja köpa bruksexemplar av
inhemsk litteratur och t.o.m. låna ut den. Den sistnämnda tanken väckte
starkt motstånd bland den äldre personalen eftersom biblioteket enligt
dem aldrig tidigare köpt ’dubbletter’. Inte heller hade det någonsin lånat ut
inhemsk litteratur.
I en demokrati kunde naturligtvis inga ändringar genomföras utan att
tillsätta en arbetsgrupp, vilket skedde på hösten 1974. Arbetet gick trögt
eftersom arbetsgruppen inte riktigt brann för en ändring av de invanda
rutinerna. Det var glest med supportrarna. Läget ändrades först i slutet av
sommaren 1976 när jag hade blivit utnämnd till ordinarie överbibliotekarie
och när t.o.m. de aktivaste motståndarna insåg att de inte skulle bli av med
mig. Arbetsgruppen, redan den andra i ordningsföljden, som då så att säga
193
esko häkli
pusslade med planeringen fick en klar tidtabell och bibliotekets planerare
uppdraget att lotsa projektet i hamn. När arbetet i mars 1977 hade slutförts
blev resultatet det som jag tre år tidigare hade skisserat – visserligen under
förutsättning att man under processens gång inte hänvisade till min ursprungliga promemoria, för att avvärja reaktionen ’not invented here’. Även
om beslutet nu kunde fattas blev verkställandet en lång process eftersom
bibliotekets utrymmen krävde en omfattande grundreparation. Det var
helt klart att byggnadsarbetena inte hade genomförts utan de planerade
ändringar som för universitetet garanterade det billigaste sättet att öka
kapaciteten av bibliotekstjänster. Det nyrenoverade och omorganiserade
biblioteket öppnade sina dörrar i slutet av 1979.
Tittar jag i backspegeln kan jag inte riktigt bedöma om jag eventuellt
borde ha gjort någonting på ett annat sätt. Min ställning, först som t.f.
och sedan som en nyutnämnd chef, var ingalunda stark. Dessutom var jag
kanske ännu alltför stridbar. För mig var allt helt klart och jag var förvånad
över att alla andra inte tänkte på samma sätt. Men med litet mera psykologi hade jag kanske kunnat snabba upp processen. Psykologin är ju den
starkaste kraften i en organisation, ett s.k. hard fact. Att reformen lyckades
erkände senare även de mest inbitna motståndarna. Ännu viktigare var
emellertid att användarna tog emot ändringen med öppna armar vilket
också besannades av bibliotekets användarstatistik. Mest förvånad är jag
fortfarande över att universitetet så beredvilligt var redo att satsa stora belopp ur sina byggnadsanslag till bibliotekets renovering. På det hållet gick
argumentationen alltså lättare hem än i det egna huset.
Nationalbibliotekets chef – ledare eller manager?
Det finns inte två nationalbibliotek med likadana uppgifter. För mig blev
det med tiden allt mer klart att nationalbiblioteket måste utvecklas till
forskningsbibliotekens gemensamma serviceorganisation eftersom utvecklingen redan på basis av bibliotekens egna initiativ gått mot ett allt starkare
nätverk. Jag var övertygad om att detta nätverk behövde en verkställande
organisation. Det gick inte att fortsätta enbart med hjälp av de traditionella
samarbetsformerna, utan en gemensam infrastruktur. Men det fanns också
en annan aspekt: alla behövde inte göra allt. Det borde ha varit nationalbibliotekets uppgift att befria andra bibliotek från sådant som inte behövde
göras lokalt. Gång på gång upprepade jag att biblioteken borde satsa sina
krympande resurser på det som engelsmännen kallar ’front office’ och delegera verksamheten av ’back office’ i möjligaste mån till nationalbiblioteket.
Å andra sidan tyckte jag att en av nationalbibliotekets viktigaste uppgifter var att noga följa den nyaste utvecklingen och medverka till att nya
idéer och lösningar förmedlades till användning inom det inhemska biblioteksnätet. Till kolleger i det egna bibliotek betonade jag upprepade gånger
att för oss var det viktigare att tillgodogöra oss möjligast effektivt lösningar
194
ledare eller manager
som utvecklats annanstans än att med våra små resursser försöka skapa
någonting helt eget och nytt. Alltså ett sätt att åstadkomma ’innovation
through co-operation’. När det gällde andra bibliotek måste man alltemellanåt marknadsföra tankegångar som inte genast omfattades av alla. Men
även om nationalbiblioteket med hjälp av sin expertis kraftigt kunde påverka opinionsbildningen var det viktigt att formuleringen av den gemensamma viljan skedde i samråd. Vi hade ju välfungerande former för en
gemensam opinionsbildning.
En av följderna av att nationalbiblioteket, och jag i synnerhet, hade klara
åsikter var att man inte alltid kunde undvika konfrontationer med kolleger. Men eftersom kontakterna på den mänskliga nivån fungerade utgjorde
detta inget hot mot samarbetet. Ändå var en viss psykologisk taktik ibland
nödvändig. Vid mitten av 1990-talet ville biblioteken byta ut det gamla datasystemet och ersätta det med en modernare lösning. Trots att kollegerna
vid stora chefsmöten ville veta min åsikt i de aktuella adb-frågorna var
det inte nödvändigt att jag skulle presentera idéerna. Om detta gjordes av
en behaglig kvinnlig kollega som alla tyckte om var det psykologiska motståndet betydligt mindre. Med andra ord, vi koordinerade på förhand inte
bara vad vi skulle säga utan också våra roller. Detsamma gällde givetvis alla
förhandlingar med system- och datorleverantörer. Dessutom förhandlade
jag aldrig ensam.
Delvis löpte processen tämligen smidigt. T.ex. enades man om att även
i fortsättningen använda en gemensam programvara. I bedömningen av de
erbjudna systemen och deras moduler (katalogisering, utlåning osv.) deltog
70 bibliotekarier från alla universitetsbibliotek och en fullständig enighet
rådde om det slutliga valet. Köpebrevet undertecknades på alla universitetens vägnar av mig i februari år 2000.
Hårdvaran däremot var en hårdare nöt, faktiskt en hårdvara. Universiteten hade satt en övre gräns på 20 milj. mark (ca. 3,4 milj. euro) för vad
kalaset i sin helhet, d.v.s. inklusive både mjuk- och hårdvara för alla universitet, fick kosta. Den knepigaste frågan gällde antalet datorer. Att kopiera
den existerande arkitekturen med 20 lokala installationer skulle ha sprängt
de utsatta budgetramarna. Dessutom skulle det enligt min åsikt ha visat
att vi inte alls hängde med i utvecklingen. Vi stoltserade alla med ett av
världens starkaste och snabbaste akademiska datanät med 2,5 Gbits kapacitet i sekunden. Därför spelade det inte längre någon som helst roll var i
landet tjänsterna helt fysiskt var placerade. En stor centraldator var i mina
ögon den enda vettiga lösningen som även stöddes av den nyaste tekniska
utvecklingen; man behövde inte alls ha alla ägg i en och samma korg trots
att man valde en enda gemensam dator.
Flertalet av bibliotekscheferna insåg snart fördelarna av denna lösning
medan datacentralerna vid några universitet ville ha en egen biblioteksdator, närmast för att trygga sin egen framtid. Efter flera utredningar och
kostnadskalkyler avgjordes frågan av rektorerna, alltså av dem som räk195
esko häkli
nade pengarna. För dem var en centraliserad lösning billigare och säkrare
både på anskaffnings- och driftstadiet. I vissa fall hade jag visserligen varit
tvungen att förhandla direkt med rektorerna vilket alla kolleger naturligtvis inte var speciellt förtjusta i. Några av dem förmodade att denna
s.k. jättedator skulle placeras i nationalbiblioteket för att stärka dess roll.
Vilken absurd tanke! Datorn utkontrakterades till den ministerieägda servicefirman CSC (Center for Scientific Computing) som också ansvarade
för universitetens gemensamma datanät FUNET. För att administrera den
gemensamma lösningen grundade universiteten sitt första konsortium och
konsortieavtalet undertecknades av rektorerna. Vårt bibliotek fick uppdraget att fungera som konsortiets exekutiva organ.
Hur ser resultatet ut nu efteråt? Svaret är mycket intressant. Ett missnöje tycks råda med programvaran – som biblioteken helt enstämmigt valt.
Den har emellertid inte vidareutvecklats enligt planerna. Men alla tycks
vara glada och nöjda med den hårt omstridda datorlösningen. På den här
punkten kan jag alltså vara nöjd med att jag inte gav efter. Den senare
utvecklingen har visat att jag hade bedömt trenderna rätt, vilket i och för
sig inte förutsatte någon större siarförmåga. Idag talar man redan om ’cloud
computing’. Trots att alternativet var helt klart för mig kan jag inte påstå
att jag varit klokare än mina kolleger. Men jag var fri från alla partikulära
intressen och tänkte på helheten. Denna gång var det kanske motiverat att
tala om leadership!
Det skulle emellertid vara befängt av mig att påstå att jag visste allt och
alltid lyckades. Ett exempel: Mitt bibliotek har med stor framgång bedrivit
ett omfattande program FinELib (1997–) som med både centraliserad och
decentraliserad finansiering skaffat licenser till digitala publikationer för
alla universitetsbibliotek. Vid slutet av 1990-talet var tanken en ’hot topic’
men jag kunde aldrig föreställa mig att undervisningsministeriet skulle ha
haft de miljoner som ett konkret projekt hade krävt. En vacker dag kontaktades jag emellertid av ministeriet med beskedet att man tänkte sätta upp
ett dylikt projekt och finansiera det ur medel som staten höstat in genom
att sälja andelar av statsägda bolag. Vill man använda ett färgstarkt språk
kan man säga att jag blev överrumplad. Projektet placerades i biblioteket
och en ledningsgrupp tillsattes för att fatta besluten; som bibliotekets chef
föll det på min lott att svara för de juridiska konsekvenserna! Visserligen
kunde jag snart övertyga ministeriets ledning om att ingen ledningsgrupp
kunde tvinga mig att skriva på beslut om jag inte accepterade dem. Till all
lycka aktualiserades frågan aldrig och jag, för att inte strö smolk i bägaren,
höll tyst om denna juridiska aspekt. Fr.o.m. 2000 har programmet varit en
integrerad del av bibliotekets permanenta verksamhet och alla initialproblem är således ur världen. Programmet blev en stor succé och även andra
bibliotek än universitetsbibliotek har anslutit sig till det.
196
ledare eller manager
Fisk eller fågel?
Biblioteken har ibland karakteriserats som expertorganisationer. Managementlitteraturen har ägnat många sidor åt frågan om hur en expertorganisation skall ledas. Jag gjorde det på mitt sätt. Jag var till min bakgrund en
bibliotekarie, visserligen med anspråkslösa vetenskapliga ambitioner. Därför blandade jag mig säkert mer i bibliotekets praktiska verksamhet än vad
organisationsexperterna rekommenderade. Dessutom föredrog jag personliga kontakter t.ex. trots existensen av e-post. I synnerhet när det gällde
kontroversiella frågor eller när jag måste ge kritisk feedback var det enda
anständiga sättet för mig att göra detta direkt på tu man hand. Under årens
lopp blev jag mångsidigt informerad även om den internationella utvecklingen och det var kanske min envishet som bidrog till att jag ville driva
igenom förnyelse. Envishet som grund för leadership! Kanske ett tema för
biblioteksvetenskap!
Som serviceorganisationer är universitetsbiblioteken underordnade universitetens ledning och saknar fakulteternas chanser till köpslående när
det gäller att försvara sina intressen. En universitetsbibliotekarie är alltså
en tjänare, på latin servus. Mot denna bakgrund var min uppgift att fungera som servus servorum! Vad det än kunde innebära!
Och till sist till frågan fisk eller fågel. Mina korta reflexioner torde ha
gjort det klart att en bibliotekschef inte kan klassas antingen som en ledare
eller en manager. Frågan är egentligen helt konstgjord. Idealfallet skulle
vara en kombination av en vetenskapligt solid grundutbildning, grundliga
insikter i biblioteksverksamheten i dess olika former, goda egenskaper som
manager och sist men icke minst förmågan att fungera som ledare. Alltså:
en rara avis, någonting som jag åtminstone inte har kunnat se i spegeln.
197
Min carolinska minisjälvbi(bli)ografi
Torkel Jansson
N
är man, som föremålet för denna festskrift och jag, står inför sin
pensionering, må åtminstone ett del- eller etappmål vara att undra över vad för slags forskare man blev – och varför. Dessa rader är
ett försök att, vad gäller författaren till dem, svara på denna fråga.
Ulf Göranson och jag har känt varandra i hela vårt vuxna liv och har en
hel del gemensamt. Länge rökte vi båda, njutningsfullt, pipa, vars negativa
följder för hälsan kanske något motverkades av att vi samtidigt frekventerade basturna och bassängerna på Centralbadet – saligt i åminnelse – vid
Gamla torget. Vi skrevs vid mitten av 1960-talet in vid Historicum, där
jag som tillhörande Gästrike-Hälsinge Nation läste och tenterade för Sven
A. Nilsson, och smålänningen Ulf för Sten Carlsson. Vi studenter delades nämligen – för husfridens skull – in enligt en rätt märklig, och för
Historiska institutionen helt unik, ordning, som mest av allt påminde om
”redistricting” av nordamerikanska valkretsar, ja snudd på ”gerrymandering”. Sten efterträddes också i sinom tid av sin adept som inspektor över
Smålands Nation.
Själv satt jag under ett årtionde som inspektor över G-H, och vi hade
båda två ett huvudansvar för ett par av de största stipendiestiftelser som
finns vid vårt universitet: Ulf för Anna Maria Lundins stipendiefond och
jag för Stiftelsen Göransson Sandviken stipendiefond, som båda årligen delar ut milliontals kronor till välartade och flitiga studenter. 1989 talade Ulf
vid jordfästningen av Sten Carlsson, på vars professorsstol jag suttit sedan
dess, och 1997 var det dags för mig att göra detsamma, när vi följde Sven A.
Nilsson till den sista vilan. Vi har också båda två gjort våra insatser för Carl
Johans Förbundet, vars alla byster av den förste Bernadotten ingen av oss
riktigt vet var vi skall placera, och minnesmärket i Engelska parken över
Pausonen står mitt emellan våra tjänsterum. Och sist och slutligen blev
alltså Ulf Göranson överbibliotekarie på Carolina Rediviva, det bibliotek
som mer än någon annan institution gjort mig till den forskare jag blivit.1
Jag tror att jag kan reda ut detta anständigt objektivt, ja därom kan jag ge
besked, om läsarn vill, ty jag var med.
1
Sedan några år tillbaka sitter jag också i redaktionskommittén för Acta Universitatis
Upsaliensis och nämnden för Vilhelm Ekmans universitetsfond, i vilka Ulf har en central roll.
199
torkel jansson
Några inblickar
Vid sidan av Uppsalahistorikern Aleksander Loit är nyss nämnde Sven A.
Nilsson den historiker som betytt mest för mig som handledare – en man
jag under alla de år jag kände honom en enda gång såg på Carolina.2 Det var
närmare bestämt vid Geijerjubileet 1983, när jag var nydisputerad och blev
rätt förvånad över att jag bjöds in. Kanske var jag ihågkommen eftersom jag
då, i samma veva som jag försvarade min avhandling, tillsammans med min
landsmaninna och institutionskamrat Ingrid Åberg dragits in i ett nordiskt
forskningsprojekt – för vilket vännen Lars Furuland var primus motor –
kring det äldsta frivilligföreningsväsendet, associationsmouvementet före
folkrörelserna, i vilket just Geijer var en förgrundsgestalt; betänk hans ord
1844 i föreläsningarna ”Om vår tids inre samhällsförhållanden” inför kungligheter och andra om att staten nu var sysselsatt med att reda ut skrånas
och andra korporationers ”bankrutt”, och att räddningen därför stode att
finna i frivilligföreningarna, associationerna, som kom som den nya tidens
”anryckande hjälptropper”.
Det hade knappast blivit någon bok om 1800-talets associationer utan
Carolina – i alla händelser skulle det ha tagit oändligt mycket längre tid
att vaska fram allt stoffet och att sedan skriva den. Forskningen kring den
senare folkrörelseperioden hade jag väl hyfsad kontroll över efter att ha
studerat framväxten av detta sorts föreningsliv på den sörmländska landsbygden – därtill hade jag god hjälp av den så omfattande bibliografi över
folkrörelseforskning (upptagande 7 744 nummer) som min fru, Grete Solberg, givit ut 1981 – men tiden dessförinnan, så förbisedd av oss inom det
s.k. folkrörelseprojektet, var i stort sett en terra incognita, åtminstone för
mig.
Jag ärvde plats nr 152 i C-salen, som den då fortfarande var beskaffad, efter Grete, som efter 1981 inte längre behövde detta bord i samma utsträckning som tidigare (där hon suttit tryggt flankerad av Hugo Montgomery
och Torild Dahlquist), och en oändlig ström av skrifter fortsatte att flyta
över pulten. Det var ju en sådan bredd i det material som behövdes för detta företag. Givetvis måste jag söka den forskning som fanns på så spridda
fält och inom så många discipliner om denna tid och de associationer den
sett födas. Det var oerhört lärorikt och fascinerande.3 I efterhand har jag
väl insett att jag direkt efter disputationen var i högsta grad präglad av den
fackidioti man nog måste utveckla för att helt fokusera på och bli färdig
med en rätt begränsad uppgift, men nu vidgades vyerna i ordets rätta be2
3
Sven och jag talade aldrig om orsakerna till att han inte besökte universitetsbiblioteket,
där man så mycket oftare mötte Sten Carlsson. En gång mumlade han något om att han
en vacker dag skulle ta upp det, men så långt kom vi aldrig.
Utomordentligt god hjälp fanns också att hämta ur den så framgångsrike kalenderbitaren på Carolina Bengt Åhléns Svenskt föreningslexikon, 1952, och P. G. Bergs klassiker
från 1873 Svenska ordnar, sällskaper och föreningar m.m.
200
min carolinska minisjälvbi ( bli ) ografi
märkelse till grannämnen som givit mig mången ny insikt och blivit mig
kära, även på det personliga planet; de närmsta vetenskapliga vännerna har
man ju inte nödvändigtvis på den egna institutionen utan bland forskare
med en kunskaps- och vetenskapssyn liknande ens egen oavsett var dessa
befinner sig.
Allra meningsfullast var nog ändå att orientera sig i allt det samtida
föreningstryck som finns på vad som då fortfarande hette Svenska avdelningen och i Westinska samlingen. Det var en fröjd att ur de många associationernas årsberättelser ställa samman tabeller och figurer som alla
visade att mina grundantaganden i stort sett stämde: det var verkligen den
framväxande bourgeoisien som efter 1809 socialiserades in bland grevar
och baroner i de tidigaste, ofta av kungahuset stöttade föreningarna, ”när
ingen dag gick förbi som ej var märkt av en broschyr”, och då man åter
kunde börja ”andas”. Det spelade ingen roll vad jag såg på och studerade:
alla ekrarna pekade in mot samma nav, plogbillarna pekade åt samma håll
i de parallella fårorna. ”Rikets herrar” höll ofta i ordförandeklubban, under
det att nyrika fabrikörer och grosshandlare lämnade de fetaste pekuniära
bidragen. Det var lustfyllt att sitta på Carolina (och är det inte roligt att
forska, blir det ju heller inga resultat).
Var något av allt det som behövdes för detta utlånat – och veckors väntan på just det material som för stunden behövdes kunde vara mycket
stressande i det rätt uppskruvade tempot – fanns det praktiskt taget alltid
där Ingrid Åberg satt några bordsrader närmre B-salen (då, innan Rushdieaffären krånglade till möjligheterna att spåra vad andra lånat in till sina läsplatser, kunde man också få hjälp att hitta på borden i salarna, och i Ingrids
fall handlade det som regel om vad 1800-talets fruntimmer med eller mot
sin vilja, när nationen började bli tvekönad, dragits in i – en forskning hon,
Gud ske lov, aldrig lagt av med och givit ypperliga bidrag till).
Bestånden i Carolinas magasin gjorde det möjligt att systematisera och
på ett vettigt sätt kronologisera det föreningsväsende som föregått folkrörelserna, som vi något äldre ju både känner till och så väl känner igen
oss i (men som dagens studenter har en helt annan relation till – ”Vadå
folkrörelser?”). Den trappstegsformade utvecklingen mot ett föreningsväsende som omfattade allt vidare samhällsgrupper kunde kartläggas tack
vare materialets så totala fullständighet (jag ägnar här en särskild tanke åt
alla dem i personalen som tog sig tid att gräva fram allt det okatalogiserade
småtryck jag av och till kom på spåren – och jag hoppas innerligen att inga
gallringar kommer att företas i material av det slaget!).
De fynd Ingrid och jag gjorde på inte minst Carolina (jag har inget minne av att vi för något väsentligt behövde söka oss till något annat forskningsbibliotek) skulle givetvis presenteras för den nordiska forskargrupp vi
ingick i, vilket ledde till en del resande – samt vetenskapligt viktiga kontakter och insikter. Framför allt lärde vi oss att våra länder under 1800-talet var varandra betydligt mer olika än i dag. Föreningsväsendet satt olika
201
torkel jansson
trångt på olika håll. ”Herre Gud, det fanns ju fler föreningar på Island än
i Finland!”, som vår kollega och vän för livet Henrik Stenius i Helsingfors
vid ett tillfälle frustrerat utbrast. Han visste nog hur rätt han hade. Och
jag märkte också att det haltade länderna emellan. I jakten på de samhällsfunktioner som nära nog alltid funnits överallt gick det inte att arbeta fenomenologiskt; det var dödfött att i vissa av våra grannländer söka efter de
frivilligföreningar som inte fanns, inte fick finnas, så meningsfullare vore
nog att söka efter reella funktioner och inte bara till det yttre likartade
fenomen.
Någonstans hade jag under resans gång stött på en passus i Johan Vilhelm Snellmans Läran om staten, Stockholm 1842, där han talar om att en
medborgaranda skulle kunna livas i ett vitaliserat kommunalväsende, det
lokalsamhälle som hade statlig sanktion och var möjligt att kontrollera,
då det hörde till de konstitutioner Alexander I på Borgå lantdag solenniter
lovat att vidmakthålla. Så formulerade sig en man som i det ryska storfurstendömet Finland tvangs tänka hegelianskt etatistiskt på vad som var
möjligt och inte – politik var även då det möjligas konst – och han insåg
givetvis per omgående att ett associationsväsende av det slag som utvecklades i den samhälleliga frisfären, i vad de räddhågsna kallade ”ostatligheter” (dåtidens NGOs), i det postrevolutionära Sverige inte skulle vara
möjligt.
Här fanns, tänkte jag, en öppning för nya frågeställningar: Kommunalväsendet! Min vänskap med Aleksander Loit hade också lett till att jag
kommit att lära känna estniska historiker (redan under den så ödesmättade Brezjnevtiden var min fru och jag 1982 första gången i Estland), och jag
började nosa på de embryon till en lokal självstyrelse som såg dagens ljus
i de ryska Östersjöprovinserna i och med Alexander I:s strävanden under
1810-talet, alltså efter annektionen av Finland och löftena på Borgå lantdag,
att befria de estniska och lettiska bönderna ur livegenskapen (ambitioner
inledda redan 1802 och livligt påhejade av hans högra hand Michail Speranskij, så länge denne fick sitta kvar vid köttgrytorna i självhärskardömet).
Detta material, dessa olika Bauernverordnungen på såväl tyska som estniska
och lettiska, finns enbart fragmentariskt på våra offentliga bibliotek (och
säkert ingen annanstans i Sverige heller).
Med Aleksanders hjälp – han var då ledare för Centrum för baltiska
studier vid Stockholms universitet – fick jag möjlighet att i maj 1986 på ett
utbytesstipendium vistas en månad vid Estlands vetenskapsakademi, där
docent Ea Jansen och hennes elev Indrek Jürjo (min personlige assistent)
lotsade mig fram till de rätta källorna i Baltica, akademiens bibliotek. Det
var märkligt för en svensk forskare, van vid vad som väl i dag skulle kunna
kallas ”open access”, att då och då upptäcka att böcker var ”på index”, d.v.s.
förbjudna för utlån och läsning (att det var så visste jag dock redan, så
jag hade efter förfrågan från Indrek åt honom på Carolina kopierat hela
Habermas Bürgerliche Öffentlickheit och smugglat in den till Estniska so202
min carolinska minisjälvbi ( bli ) ografi
Alexander I, erövraren, lovade inte enbart att för Finlands del vidmakthålla de gustavianska författningarna utan hela det svenska lagverket – på såväl svenska som i rysk översättning (på finska
fanns 1734 års lag i tryckt version från både 1759 och 1808). Denna så påkostade och vackra utgåva
från 1824 har man tiderna igenom av någon anledning inte utnyttjat som illustration till hur det
förnationalistiska, konglomeratstatspräglade Ryssland kunde fungera, och länge fungerade. I ett bihang finns till och med för ryssarna förklarat vad en гражданин, en medborgare, är (подданный,
undersåten, förekommer aldrig i kommentarerna till vad en innevånare i Finland skall ses om).
cialistiska sovjetrepubliken). Det är lätt att bevisa att den kom till mycket
positiv användning.4
Knepigare var det vid inresan till ENSV/ЭССР vad gällde utländska tidningar. Tjernobylolyckan hade inträffat bara en knapp vecka tidigare, och
tullarna hade uppmanats vara livrädda för information västerifrån. Därför
blev jag efter att ha klivit av färjan från Helsingfors stoppad av en mongolisk tjänsteman som ville veta vad det stod i en finsk tidning, som han just
lagt vantarna på, om den så ruskiga katastrofen. Jag ljög så gott jag kunde
att inget viktigt fanns att läsa om den, varpå det numret av Helsingin Sanomat gick i papperskorgen (eller smugglades ut till någon som kunde läsa
finska). De där majveckorna var märkliga. Inte ens i finska radion, som jag
kunde ta in söder om Finska viken, sades ju något som liknade vad folk i
Sverige fick kännedom om; handlingen befann sig fortfarande i den bistra
VSB-paktens tid.
4
Hur annorlunda blev det inte efter bara något år? Jag minns med glädje alla samtalen
med Astrid Kiselman på Förvärvsavdelningen om vad vi från Uppsala efter Sovjets fall
lämpligast borde sända som gåvor till Baltikum av alla överexemplaren. Tiderna förändrades sannerligen snabbt.
203
torkel jansson
Den fantastiska estniska surmjölken – hapupiim – vågade jag inte dricka
med tanke på eventuellt nedfall av radioaktivitet (knappt en enda becquerel föll ned över Estland, visade det sig senare), så jag bestämde mig
för att äppelsaften var från året innan och därmed drickandes. Till detta
dryckjom åt jag ofta kalavorst, fiskkorv, som var en blandning av Gud vet
vad, och som inte sällan var det enda i charkdisken. Att Sovjet var på fallrepet redan våren 1986 märktes tydligt. Det var andra tider då, jämfört
med både förr och senare – men est-, kur- och livländska bondelagar fick
jag riklig tid att sätta mig in i, och jag började fatta att mycket av de funktioner jag på Carolina funnit i de svenska medborgarassociationerna fanns i
de spirande baltiska kommunerna, inte minst skolväsendet. Under mycket
ordnade glasnostiska former fick jag också föreläsa om detta. Och vänner
fick jag för livet.
Det var ibland rätt svårt att hålla styr på vad som stod i utgåva efter utgåva av est-, liv- och kurländska bondelagar, och lättare skulle det väl inte
bli, när jag satt mig i sinnet att också i jakten på kommunalförordningar
tröska mig igenom vad som därom sades på de rådgivande ständerförsamlingar som från och med 1830-talet inrättades i Danmark och hertigdömena (plus motsvarande organ senare på Island, Färöarna, Grönland och i
Danska Västindien).5 Våra barn var fortfarande små, och min hustru arbetade heltid. Skulle jag ha tid och möjlighet att ge mig av till Köpenhamn
på ett par månader? Svaret kom fort nog från – Carolina. Jag minns inte
vem av tjänsteandarna i katalogrummet det var som tipsade mig om i den
dåtida ”Juridikkällaren”. Glöm Danmarksresan!
Jag behövde inte ens be om att få komma ned i det där källarvalvet; som
så mången annan gång såg säkert Carolinas personal krångliga massbeställningar framom sig, och då var det nog smartare att släppa ned den så ivrige
forskaren i samlingar som ändå inte hör till vad vårt universitetsbibliotek
behöver slå allra mest vakt om (tryckta parlamentsförhandlingar finns ju
på så många ställen). I hyllorna möttes jag av animerade debatter på både
tyska och danska i Slesvig, på enbart tyska i det holsteinska Itzehoe och,
5
Man hade på furst Metternichs och Nikolaj I:s inrådan inrättat ett så stort antal i vad
som ju fortfarande var ett konglomeratartat envälde för att undvika en hotande nationellt enande rörelse, ett självmedvetet och kravstort nationalmedvetande, ty vad den
franska assemblée nationale relativt nyligen ställt till med kunde ju var och en se. Parollen var fortfarande Divide et impera!, Söndra och härska! 1843 fick danske kungen rådet
att öppna ”et Tivoli for at give Folk andet at tænke paa end Politik. Haven blev populær
– men Kongen ikke”, och det sades att ”naar Folket morer sig, politiserer det ikke”. När
Erik Gustaf Geijer på sin första tyska resa 1825 besökte Danmark, förundrades han
över att ”all […] magt är fullkomligen concentrerad till regeringen och souverainen”. Han
fann dock danskarna ”ganska älskvärda” – men han, som var fostrad i den svenska sockenstämmotraditionen, konstaterade att de ”allesammans” var ”civiliter mortui”, d.v.s. som
medborgare betraktade döda. ”Danmark är ett svagt rike, ej blott genom sin ringa vidd,
utan ock genom sin constitution och natur”, och landet ”liknar en kropp full af märg men
utan ben”. Slutkonstaterandet av dessa intryck av de skiftande politiska kulturerna blev
att ”öfverallt, hvarest, äfven i despotiska stater, spår af en kommunalförfattning finnas,
äro de lemningar ifrån en bättre, friare tid”.
204
min carolinska minisjälvbi ( bli ) ografi
”Människovärdet vi fordra tillbaka…” sjöng man i Sverige för första gången 1885 i
”Arbetets söner”, men redan femtio år tidigare hade i grunden samma krav ställts
i tidskriften Fjölnirs allra första nummer, när islänningarna med blicken framåt
framhöll vad landets urgamla hreppur, ”reppen”, en gång före enväldet stått för och
hur ett lokalt självstyre skulle kunna återupprättas med den som grund. ”Bönderna
i varje repp är samfällighetsbröder som alla äger att hjälpa till att öka välgången i
socknen” – samhällsinitiativ och -ansvar i stället för statlig fogdeförvaltning.
givetvis, på danska i Viborg och Roskilde. Man kopierade inte så hej vilt på
den tiden som man gör i dag, så där satt jag några veckor på en stol vid en
liten pult och ”tok mine notater”, som vi sier i Norge. Jag glömmer aldrig
att jag senare i den härligaste försommarsol låg i gräset nere vid den runsten i Universitetsparken som står närmast Ekermanska huset (Historicum
innan vi tvångsförflyttades till Engelska parken och berövades vårt eget, så
fina bibliotek) och skrev kapitlet om ”hertugdømmerne” (excerpterna från
Juridikkällaren hölls i vindilarna på plats av en stor mugg kallnande kaffe
– men vad gjorde väl det, när teorierna om relationerna frivilligföreningarkommunalinrättningar höll?) Och jag slapp fara till Köpenhamn – dit jag
heller inte behövde ge mig av för att nysta upp vad som på Island sades
om kommunalförhållandena långt innan alltinget 1852 återupprättats som
rådgivande organ, då givetvis kulturtidskriften Fjölnir från 1835, i vilken
kraven tidigast ställdes, och annat fanns att beställa in till bordet i C-salen.
Det norska materialet var heller inget problem; var det något som fattades här i Uppsala, kom det bokstavligt talat inom ett par dagar som
205
torkel jansson
ett brev på posten från UB i Oslo. Finland var, givetvis, det allra minsta
problemet. Allt fanns. Men ändå lärde jag mig i katalogrummet en läxa jag
sedan haft stor nytta av. Jag hade en dag beställt en finsk doktorsavhandling att ha som kvällslektyr. När jag skulle hämta ut den, låg i boken en
ilsket röd lapp: ”Ej till hemlån!”. Jag försökte tappert med att jag för bara
ett par dagar sedan fått låna hem en norsk dissertation, men svaret från
den lika söta som bestämda flickan vid disken blev, trots mina hänvisningar
till en nästan hundraårig union, ”Norge, ja, det är ju utland! Finland hör
till Svenska avdelningen! 1809 betydde ingenting för Carolinas del!” Ridå.6
Det tog mig ett par år att skriva boken om det baltisk-nordiska agrarsamhällets förändring och landskommunal organisation, som kom 1987,
och som hänger så nära samman med vad jag fem år tidigare börjat söka
efter gällande det så okända föreningslivet i det tidiga 1800-talet. Var hade
jag kunnat göra det snabbare och framför allt effektivare än på Carolina?
Jag tycker man skall diskutera vem/vad som betytt mest för hur forskare
kunnat utvecklas. Nog har jag, om än olika slags, gener från både min farmor Karolina Olsdotter och min fostermamma Carolina Rediviva.
Den unga flickan med den så ilsket rött lysande lånelappen i utlämningsdisken betydde nog mer än vad både hon och jag säkert tror för mitt
fortsatta sökande efter både skillnader och likheter mellan Nordens länder – ett lagom stort område att ständigt vandra runt i för en latsäck som
inte vill resa. Hur hängde, hur hänger, vi nordbor egentligen ihop? Och var
funne väl latsäcken säkrast och, åter effektivast, svaren? I början av tvåtusentalet var det, som bekant, en hel del att ”fira” (eller begråta? – sist och
slutligen blev det ”markera”): den svensk-norska (eller norsk-svenska) unionens haveri 19057 och Fredrikshamnsfreden 1809, när den östra riksdelen
gick förlorad till det tsaristiska Ryssland.
Eller gjorde den verkligen det? På C 152 hade jag upptäckt att Finlands
förste ärkebiskop Jacob Tengström, som efter Fredrikhamnsfreden opportunistiskt flirtade med de nya makthavarna, i Åbo 1826 satt och skrev
av och för sitt stift påbjöd 1817 års svenska sockenstämmoförordningar,8
som alltså sedan Snellman 1842 hoppades så mycket på i nationsbygget,
och som tjugo år senare i Stockholm reviderades av den från det ryska
storfurstendömet flydde Johan Jakob Nordström, d.v.s. vad som blev 1862
6
7
8
I Juridikkällaren var/är det samma ordning och reda. Vad som placerats där efter de
baltiska republikernas upprättande står fortfarande att finna under ”Ryska Östersjöprovinserna”.
Jag var, av olika anledningar, inte särskilt mycket involverad i denna ”markering”, men
blev ändå ombedd att skriva en uppsats om ”Carl XV:s politiska skandinavism – förutsättningar och svårigheter”, Arstad, Knut Peter Lyche, red., Militære perspektiver på
unionen mellom Norge og Sverige 1814–1905. Forsvarsmuseets markering av 1905, Oslo
2007.
Tengström, som alltså stod mycket väl till boks i Petersburg, var muminskt finurlig;
under ”statsnatten” (1809–63) stod lagstiftningen stilla, då ingen folkvald församling,
lantdag, fanns att tillgå i lagstiftningsprocessen, så han utfärdade förordningen som ett
domkapitelcirkulär.
206
min carolinska minisjälvbi ( bli ) ografi
års kommunalförordningar, vilka tre år senare av Alexander II gillades och
stadfästes för Finland. Vad höll man på med egentligen – styrdes i realiteten Finland fortfarande i stora stycken från Stockholm?9 – och hur hade
därefter historikerna hanterat materia av detta slag? Hade de aldrig varit
på Carolina? Ibland undrar man, ty 2008 fann jag Samling af de i Storfurstendömet Finland intill år 1855 utkomne författningar […], som i över 150 år
stått i referensen – ouppsprättad. Använde jag då som historiker papperskniven triumfatoriskt eller med en känsla av nederlag?
Nej, de historiker som borde ha sysslat med frågor av detta slag hade, som
vi også sier i Norge, ”i hvert fall ikke slitt ned tersklene” på Uppsala universitetsbibliotek. Anonymerna i Katalog 1962 blev ouvertyren till vad som för
ett par år sedan blev min bok om rikssprängningen som kom av sig och de
så välmående finsk-svenska gemenskaperna. Jag hade mina misstankar om
att jag skulle finna påtagliga likheter även efter 1809 (den första, mycket
vägledande hinten infann sig när jag sysslade med kommunalstudien och
då upptäckte att Emil i Lönneberga egentligen bara, med total precision,
kunnat översättas till finska, eftersom illbattingen i vuxen ålder blev något
så fint som ”ordförande i kommunalnämnden”, och sådana potentater finns
det, av gemensamma historiska orsaker, bara i Sverige och Finland10). Jag
hade också funnit annat som visade att vi även efter 1809 växte samman
mer än någonsin tidigare, och fortfarande gör så.11 För något årtionde sedan
fick vi postnummer – fyrsiffriga i Danmark och Norge, femsiffriga i Sverige och Finland (stoppar man sedan de korrekt adresserade försändelserna
i brevlådan, är den i Västnorden röd, i Östnorden gul). Norrmän och danskar har bilnummer bestående av två bokstäver och fem siffror; finländarna,
ålänningarna och vi har tre plus tre. För något decennium sedan försvann
riktnumren i Norge och Danmark, men inte hos oss och finnarna. Påslakan
heter hos våra bröder och systrar östanhavs pussilakanat, medan danskar
och norrmän kallar samma sak dyne(be)træk/trekk o.s.v. i all oändlighet.
Varför? Funnes svaret om jag intervjuade den allvetande Carolina?
Ja, givetvis. Jag startar med lagarna, tänkte jag, när jag av studiekompisen Mats Rolén på Riksbankens Jubileumsfond blivit tillfrågad att skriva
något om denna finsk-svenska samexistens till Finlands och Sveriges markeringsår 2009. Katalog 1962, Anonymer: ”Lag, Finlands” (det var ju så man
9
Exemplen kan mångfaldigas. Nordström tillhörde också kretsen bakom 1852 års universitetsstatuter.
10
Det var oerhört fascinerande att följa Emils lokalpolitiska karriär i alla de översättningar
som finns på Carolina. I en amerikansk har kommunalnämndsordföranden blivit ”sheriff”! Well, what to do? Very ancient Fenno-Swedish self-government doesn’t fit into
systems developed much later abroad, you know!
11
När Ann-Marie Ivars installationsföreläste efter att ha fått sin professur i nordiska språk
vid Helsingfors universitet, erinrade hon om att det, när Finland och Sverige samtidigt
gått in i EU, räckte med en enda översättning till svenska av alla de tiotusentals dokumenten för två länder som varit separata stater i nästan tvåhundra år, vilket med lingvistens ögon är helt unikt.
207
torkel jansson
skulle leta, hade jag lärt mig hösten 1966). Inget som helst napp. ”Lag,
Sveriges Rikes”, då? Hur många napp som helst – utgåvor ofta tryckta i
Helsingfors långt in på 1900-talet. Hur såg det då ut vad gällde samma lagsamling på finska, ”Laki, Ruotsin Valtakunnan”? Samma sak. Där finns edition efter edition utgiven av Suomalaisen Kirjallisuuden Seura i Helsinki.
Den märkligaste upptäckten var nog den lagutgåva som 1824 trycktes i
St Petersburg, och som inte många före mig bläddrat i, innan jag satt med
den i specialläsesalen: Sveriges Rikes Lag. Gillad och Antagen på Riks-dagen
år 1734 samt af Hans Kejserliga Majestät Allernådigst stadfästad för Stor-Furstendömet Finland – i rysk parallellöversättning samma år som Уложеніе
Швеціи, d.v.s. Sveriges lagbok (принятое на Сеймъ 1734. года, som det
står på den ryska framsidan, ”antagen på Sejmen år 1734”). Försättsbladet/n,
som tveklöst är de vackraste som någonsin bevärdigats de gamla paragraferna, har, innan jag använde dem som illustrationer, aldrig nyttjats för att
framhålla den respekt det tidiga, imperiella Ryssland – innan russifieringarna sattes i gång – visade det land man erövrat och dess rättssystem, och
man måste fråga sig varför dessa titelsidor först efter nästan 200 år visas
– och då i Sverige. Kanske för att det på finska ända till 1955 hette ”Ruotsin valtakunnan laki” och på svenska, i republiken Finland, ”Sveriges rikes
lag” ända till 1963. Kanske ville den nationalistiskt inriktade historieforskningen, som såg sig som en del av ett aktivt nationsbygge, undvika fakta
av detta ovedersägliga och säkert delvis obehagliga slag, sanningar som inte
passade samman med den förment inhemska, nationella bilden. Jag är rätt
övertygad om att så är fallet.12
Ett bra mått på vad som är viktigt i ett samhälle är vad staten låtit utreda.
Vissa, många, ting måste rätt och slätt fungera. I Carolinas specialläsesal
gav mig min studiekamrat, sedermera chefen för Handskrifts- och musikavdelningen, den mycket praktiskt inriktade Viveca Halldin Norberg, rätt
att ”dispenssprätta” alla de tiotusentals sidorna i finska statliga utredningar
ingen någonsin i Den eviga ungdomens stad tidigare sett på. Det svenska
utredningsväsendet är, som bekant, grundligt till sin natur, och varför skulle den randen ha gått ur de klonade, delvis finskhetsivrande svenskarna
östanhavs efter 1809.
För kolerabekämpningsinsatser, skogsvårdsförbättringar, strömrensningsinitiativ, strävanden att uppmuntra handaslöjden, agrikulturell utbildning, liksom försök att begränsa prostitutionen, ja, you name it!, hade
man i slutändan inga andra länder att vända sig till än Sverige – hur mycket
man än på ort och ställe kunskapat sig om hur man levde i sus och dus i
Warszawa. Och när man gått varvet, ofta hela den nordliga hemisfären,
runt, konstaterade de finska utredarna inte sällan att vad de funnit av förebilder i Ryssland var det mest värdelösa. I nationsbygget kunde avverk12
Jag fick under markeringsåret tillfälle att på det mest givande sätt diskutera sådana ting
med förre överbibliotekarien vid Helsingfors universitetsbibliotek, tillika nationalbibliotekarien, professor Esko Häkli.
208
min carolinska minisjälvbi ( bli ) ografi
nings-, utdiknings- och strömrensningsmetoder vara lika viktiga byggstenar som hjältarna hos Runeberg – de furor som växa sig så höga i Norrland
kunde i utredarnas ögon inte på samma dag jämföras med taigan öster
om gränsen, vilket nogsamt noterades, publicerades – och antagligen aldrig
lästes av de verkligt inflytelserika i Petersburg.
Exemplen på hur Sverige och Finland, Finland och Sverige, under 1800-talet växte samman mer än tillförne kan mångfaldigas.13 Också för Sveriges
del. Vad vore en första advent utan Frans Michael Franzéns ”Bereden väg för
Herran!”14, en påskdag utan hans ”Vad ljus över griften, han lever o fröjd!”,
alla Runebergs odödliga citat ur de i två länder lika kära dikterna, och ”sagofarbrorn” Topelius Fältskärns berättelser, om man inte, som jag, när jag
gick i småskolan i ett snöigt Norrland, tyckte mycket mer om hans Sampo
Lappelill? Tänk efter själv, bevågne läsare!: ”Den kulan visste hur den tog”,
”Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss”, ”Han älskade och slog
ihjäl med samma varma själ”. Var hamnade så allt detta? Jo, i Läsebok för
folkskolan, en ideologisk likriktare utan motstycke i Sverige från 1868 och
framöver, som lästs och anammats av milliontals svenskar. Denna läsebok
innehöll från början pliktskyldigast ett och annat bidrag från ”unionsbrodern” Norge, men vartefter detta tvångsäktenskap allt mer började knaka
i fogarna, tunnades det västnordiska inslaget ut, för att helt försvinna från
skolbänkarna samma år som den svenske statsministern Gustaf Åkerhielm
satte sig i sinnet att ”tala svenska med norrmännen”, 1890.15
Det är på inget sätt oriktigt att tala om att Sverige försvenskades av
bröder och systrar i den östra riksdelen. Matti Klinge har länge hävdat att
”alla finnar är svenskar”, och Paavo Lipponen har med samma eftertryck
framhållit att för ”att förstå finnen, så måste man förstå svensken i honom”.
Efter att ha plöjt mig igenom allt vad som i båda riktningar förenat dessa
båda språkgrupper, kommer jag inte fram till någon annan sanning än att
det omvända också gäller. Vad sägs om att avgångsbetyget från den svenska
folkskolan från första världskriget kunde prydas av devisen ”Vårt land,
vårt, land, vårt fosterland, ljud högt, o dyra ord!”? Kanske fanns tanken i
min föreställningsvärld redan när jag våren 1966 skrev min studentuppsats
13
Jag hänvisar här rent allmänt till min bok Rikssprängningen som kom av sig. Finsk-svenska gemenskaper efter 1809, Stockholm 2009.
14
Den lever fortfarande kvar också bland svensk-finsk-amerikanerna: ”Prepare the Royal
Highway, the King of Kings is near!” (på finska: ”Te laaksot, notkot, nouskaa, te vuoret,
vaipukaa!”).
15
Om jag inte fått tillfälle att under ledning av Gun Karlberg vid f.d. Svenska avdelningen
på Carolina botanisera och excerpera ur Läsebok för folkskolan, som med sina otaliga
upplagor fyller åtskilliga hyllmeter i magasinet, hade denna studie aldrig kunnat genomföras. Utan Guns hjälp hade jag heller aldrig fått någon ordning på alla de okatalogiserade resebroschyrer jag behövde för att få ett hyfsat grepp om de svenska turistresorna
under mellankrigstiden till Estland, som jag senast studerat i ett estnisk-svenskt integrationsperspektiv, Jansson, Torkel, Estland – Schwedens erstes Mallorca in den 1930er
Jahren, Tourismus im Ostseeraum/Tourism in the Baltic Region, Nordost-Archiv XX, Lüneburg 2011.
209
torkel jansson
i modersmålet om Edith Södergran, förutan vilken – och många andra –
även den moderna allsvenska litteraturen vore bra mycket fattigare. Det
märkliga med boken om de finsk-svenska gemenskaperna är att jag inte
upplevde att jag skrev den. Där jag satt med dispenspapperskniven i specialläsesalen, trillade bitarna på plats av sig själva. Det var litet som att
liksom en gynekolog hjälpa det hittills oförlösta till livs.
Samma år som Ulf Göranson och jag går i pension fyller Historiska Föreningen i Uppsala 150 år. Detta skulle givetvis firas – med en djupdykning
i dess på Carolinas handskriftsavdelning förvarade arkiv. Jag kände mig,
efter alla de nordiska rundvandringar jag ständigt företagit utifrån katalogrummet, C- och specialläsesalen, inte sugen på att snäva in mig till en
enda förening, som jag en gång var ordförande för, så det fick, född och
gödd som jag är av Alma Mater Carolina, åter bli en odyssé i vårt nordiska
närområde. Hur långt in skulle jag väl denna gång komma i magasinen?
Den isländska kulturtidskriften Fjölnir från tidigt 1800-tal är redan
nämnd, och jag fann också allt annat rörande sagornas ö jag stött på här
och var i fotnoter och inom parenteser, inte minst Hið Íslenzka Bókmentafélag, – men aldrig hade jag trott att jag skulle finna kompletta serier
av Die Schleswig-Holstein-Lauenburgische Gesellschaft für vaterländische
Geschichte, grundat 1831, i vilket både Geijer samt hans vän och kollega
i Bonn Ernst Moritz Arndt dök upp (tio år senare står en annan av den
empiriska historievetenskapens förgrundsgestalter att finna i sammanslutningen, Henrik Reuterdahl i Lund – Svea rikes blivande ärkebiskop). Att
Den danske Historiske Forening var lätt att följa kommer sig givetvis av att
dess förhandlingar trycktes i Historisk Tidsskrift. Också i det lilla som för
denna tid finns om Färöarna gick det att orientera sig i Carolinas samlingar.
Mer förvånad blev jag av att i Anonymerna (och på plats i magasinet!)
finna Die literärisch-praktische Bürger-Verbindung zu Riga, grundad 1802
”nach dem Muster einer gemeinnützigen Gesellschaft in Hamburg”, alltså
samma år som bondebefrielsen så smått började i Östersjöprovinserna och
ett universitet åter öppnade sina portar i Dorpat. Allt har sammantaget åtskilligt att säga om både områdets nära anknytning till kontinenten i övrigt
och om Alexander I:s liberala hållning i relation till de folk han genom arv
satts att styra. Inte heller söker man på Carolina förgäves efter det kurländska sällskapet för litteratur och konst i Mitau (Jelgava), grundat 1817, ett
samma år tillkommet estniskt sällskap i Arensburg (Kuressaare) på Ösel,
Die Lettisch-Literärische Gesellschaft, grundat i Riga 1824, eller tungviktaren Gelehrte Estnische Gesellschaft 1838 (vad det led Õpetatud Eesti Selts)
i Dorpat, som, med avbrott under sovjetiska tiden, lever än i dag – allt
tillgängligt på Carolina. Listan skulle kunna göras mycket, mycket längre,
med exempelvis skoltidningen Vårbrytning utgiven på 1930-talet av eleverna vid svenska gymnasiet i Hapsal, som väl ville nå oss.
Med tanke på vad jag för många år sedan fick till svar vid utlämningsdisken är det onödigt att offra trycksvärta på att allt finländskt material
210
min carolinska minisjälvbi ( bli ) ografi
finns hos oss, liksom nog också nästan allt norskt. Vad som var roligt att få
bekräftat var de mönster jag redan anat, och i det svensk-finska fallet redan
kunnat verifiera (att våra båda länder växte samman så till den grad efter
1809). Att den norsk-svenska unionen knakade i fogarna har redan djupdykningarna i Carolinas alla upplagor av Läsebok för folkskolan visat, men
i gömmorna finns också belägg för hur den gamla norsk-danska gemenskapen levde vidare efter 1814. När den danska historiska tidskriften gav ut
sitt första nummer 1840, talades det genast om att upprätta ett samarbete
med Norge vad gällde ett gemensamt biografiskt lexikon, och när även det
norska historieskrået kommit samman under ordnade former, hette det genast att ”den ene Forenings Medlemmer [skulle] kunne erholde den anden
Forenings Skrifter for halv Medlemskontingent” (några presumtiva svenska
prenumeranter nämndes inte). Den svensk-norska unionen var en politisk
1800-talsskapelse; den dansk-norska månghundraåriga föreningen något
mycket mer, och det satte också sina spår i vetenskapliga sammanhang.
Jag tänkte ständigt, där jag satt med papperskniven, att jag borde ha
fört bok över vad som var ouppsprättat och inte, och vilka böcker som fått
marginalerna nedkletade med diverse anteckningar. Men då hade jag väl
suttit där än i dag. Den finska författningssamlingen i referensen är redan
nämnd; utredningsväsendet skall vi inte tala om. 1834 gavs i Paris ut den
mycket kände avocat à la court royale V. F. Angelots bok Sommaire des
législations des états du nord om statsförfattningen i Norden och Ryssland,
pour servir à l’étude de la législation comparée – en bok som därtill givetvis
satte Finland på kartan över europeiska stater, oavsett vad som ibland, och
framför allt senare, hävdades från ryskt håll. Carolinas exemplar av boken
är utomordentligt intressant. En läsare har klottrat boken full med anteckningar och kommentarer – ända fram till avsnittet om Ryssland, som, 1
april 2008, visade sig vara ouppsprättat efter 174 år. Boken finns givetvis på
många håll, men inte överallt i just detta tillstånd, som ger oss en inblick
i hur man den tiden kunde tänka om våra länder, och alltså vilka läsarreaktioner det kunde föranleda (Angelot själv framhåller ofta den närmast
totala överensstämmelsen mellan Finland och Sverige). Möten av dessa slag
har gjort mig smått bibliofilosofisk.
Går man till Libris skall man finna att det ”urval” (Auswahl) av i Estland
år 1777 fortfarande gällande kungl. svenska förordningar enbart skulle finnas på KB och Riksdagsbiblioteket i Stockholm. Fel. Det exemplar som
förvaras på Carolina är, liksom Angelots bok, fyllt med anteckningar, exempelvis ”Gilt auch in Livland”. Ytterligare ett nedklottrat exemplar (Gud
förbjude eller bejuble?) ger oss, denna gång, genvägar in i hur och varför
vissa paragrafer också fungerat i praktiken. Det hittills ouppmärksammade urvalet, tryckt ”bey Axel Heinrich Lindfors” i Reval, när Katarina
II visade upp en tuff attityd gentemot baltbaronerna, vilket omfattar 122
lagar och förordningar på 758 tättryckta sidor, är ett utmärkt bevis på att
åtskillig svensk rättsmateria levde kvar i Estland efter ryssens ankomst –
211
torkel jansson
På 1810- och 1820-talet beskrev Greifswaldstyskarna Ernst Moritz Arndt och Friedrich Wilhelm von Schubert, som var fostrade i det svenska väldet, ingående våra
nordiska länder. I julirevolutionens kölvatten tog sig så fransmannen V. F. Angelot
hit upp och gav sin version av oss, i vilken Finland, Alexander erövrarens storfurstendöme, finns med som ”un petit état à part” förenad med Ryssland enbart ”par
la personne du souverain”. Av klottret i avsnittet om Sverige framgår också att detta
innehåller fakta gällande Finland. Titelsidan pryds av ett citat ur Montesquieus
L’Esprit des Lois.
och alltså också i Livland tack vare kladdet i vårt exemplar. Lika obetalsom utvecklingsbart.
Några utblickar
Utrymmet tillåter inga vidlyftigare utsvävningar om vad jag avnjutit på
Carolina. Sägas skall bara helt kort att jag inte blivit den historiker jag
blev, och nog också ville bli, utan Carolina. Mitt så brinnande intresse för
jämförande studier av olika länder och politisk-kulturella system hade
aldrig kunnat utvecklas och må bra utan daglig tillgång till både tryckta
källor och litteratur från när och fjärran, som snabbt kunde matchas mot
varandra, när idéerna infann sig. Det finns så fantastiskt mycket att avvinna redan etablerad kunskap. Nog var det så Marc Bloch tänkte, när han
1928 i Revue de Synthèse Historique skrev om komparationen som ”en rent
vetenskaplig disciplin, orienterad mot kunskap och inte mot praktiska
212
min carolinska minisjälvbi ( bli ) ografi
Den klassiska balttyska historieskrivningen gjorde vad den kunde för att svärta
ned svensktiden i Östersjöprovinserna, som bland annat gick ut på att kringränna
baronernas maktposition i stats- och samhällslivet. Den rysknationella konceptionen var likaså svenskfientlig. När Tsarryssland föll sönder och självständigheten
stod för dörren, kunde balterna så i sitt sökande efter för länderna positiva anor på
allehanda sätt börja mytologisera och förhärliga den ”gamla, goda svensktiden”. De
mer sansade, som den unge estniske riksarkivarien Otto Liiv, hänvisade dock hellre
till källor av denna typ – regelverk och normer som länge, ja intill vår egen tid, levt
och lever kvar i området. Den hela samhället så omfattande kyrkolagen, som var i
full kraft till 1832, hade, som synes, givits ett alldeles extra elegant försättsblad, på
vilket en kalligraf i Carolinaexemplaret tillfogat att den också gällde i Livland.
resultat” (en annan källa till inspiration har varit Marx tal om att ”höja
sig från det abstrakta till det konkreta” – det var väl ändå det jag gjorde
på C 152 och det jag nu gör i specialläsesalen, där jag sitter och gräver på
djupet, eller…).
Jag var under 1990-talet ledamot av styrelsen för Högskolan Gävle, och
parallellt med detta satt jag sedan länge i en nämnd vid Riksarkivet som
tiderna igenom burit diverse namn och haft litet varierande verksamhet:
Rådgivande nämnden, Produktrådet och Samarbetsrådet för riksarkivet
och landsarkiven, men som alltid sett som en av sina viktigaste uppgifter
att verka för ett mångfaldigande av arkivalier på olika sätt och med det
dubbla syftet att både öka tillgängligheten och motverka materialförstöringen.
213
torkel jansson
Ingen kunde/kan undgå att se de svårigheter en ny högskoleort stod/
står inför vad gäller att erbjuda sina studenter, och småningom doktorander, samma möjligheter till arkiv och bibliotek som man på de äldre universitetsorterna knappt behöver tänka på. Det finns bara en lösning på
detta problem: Om inte Muhammed kommer till arkiv- och biblioteksberget (och digitaliserade museibestånd), får de senare komma till Muhammed. Det är en demokratifråga av allra största vikt att det inte ens
får ryktas om att det skulle finnas A- resp. B-lag i forskningen – i all synnerhet som det ständigt talas om att all akademisk forskning i vårt land
skall befinna sig vid den s.k. internationella forskningsfronten. Det har varit
lika lärorikt som glädjande att få följa vad kollegerna i Umeå byggt, måst
bygga, upp i form av Forskningsarkivet. Vid ett tillfälle gavs jag möjlighet
att se på vad historikerna vid min egen institution och vårt grannämne där
åstadkommit, vilket gav vid handen att kollegerna hemma i Norrland, tack
vare målmedvetna satsningar på att bland annat digitalisera rikstäckande
materialbestånd, varit minst lika bra som Uppsalaforskarna på att också
ställa frågor som rör hela vårt så avlånga land. De har verkligen lyckats få
bergen att komma till Muhammed.16 I nyss nämnda Samarbetsråd lyckades vi också 2005 utarbeta en ”policy” för framtiden, ”Att digitalisera det
skrivna kulturarvet”, i vilken vi betonade det massdatasamhälle som också
avtecknar sig i allt det associationsmaterial som inte får försvinna från våra
forskningsbibliotek.17 Vi fokuserade på
Den enskilda människan och samhällsbygget 1809–1940, dvs. från statsvälvningen till andra världskriget. Hela perioden kännetecknas av det liberala samhällets gradvisa genomslag, befolkningstillväxt, jordskiften, proletarisering,
urbanisering och massemigration. Men vi får också folkskola, folkrörelser, näringsfrihet, järnvägsutbyggnad, allmän värnplikt och en stark industriell expansion.
Vi får se hur snabbt det kommer att gå med allt detta. Det viktiga är, som
jag ser det, att vi alla inom ABM-sektorn samarbetar så gott vi kan. De
digitaliseringsprojekt som finns i ”Gutenberg”, ”Runeberg” och annat får
16
Se min uppsats ”Tankar utifrån och kring Umeåmodellen” i Larsson, Göran, red., Arkiven i forskningens tjänst. 20 år med Forskningsarkivet vid Umeå universitet, Umeå 2003,
vilken i sin tur bygger på en liknande jag skrivit i Abukhanfusa, Kerstin, red., Av kärlek
till arkiv. Festskrift till Erik Norberg, Stockholm 2002. Den nu aktuella uppsatsen har
jag, som jag tror läsaren förstår, skrivit av kärlek till bibliotek. Se också Viveca Halldin
Norbergs bidrag i den föreliggande volymen.
17
Ett mycket intressant exempel på att man med ny tekniks hjälp kan avvinna massdata
framvaskade ur både arkiv och bibliotek är Thomas Neidenmarks doktorsavhandling
Pedagogiska imperativ och sociala nätverk i svensk medborgarbildning 1812–1828, Stockholm 2011. Jag tror att vännen Thomas passar mycket bra som den forskarkoordinator
han utnämnts till vid Stockholms universitetsbibliotek.
214
min carolinska minisjälvbi ( bli ) ografi
naturligtvis inte avstanna.18 Skulle så ske, får vi historiker som inte tagit
vårt ansvar stå där med skammen. Ser vi material undanhållas våra kolleger, eller förstöras, måste vi höja rösten ordentligt.
Av Ulf Göranson blev det, innan han utnämndes till överbibliotekarie,
en professor i jämförande och internationell civilrätt. Av uppsatsförfattaren blev det, enligt Aleksander Loit, som han en gång sade, en ”galen”
(besatt) utforskare av detta civil- eller medborgarsamhälles av personlighetsprincipen så präglade rättssamhälle, som enligt oss båda blir riktigt
spännande först i ett komparativt perspektiv. Nog är både festföremålet
och jag födda och gödda av Alma Mater Carolina. Jag hade i alla händelser
inte blivit, inte hunnit, inte kunnat, bli, den jag blev henne förutan. Och
båda slutade vi att röka tobak. Är det månne någon annan än Sten Lindroth
i sin himmel som med pipan i hand saknar vårt sällskap, där han i ur och
skur på Carolinas trappa, tankfullt, mycket, mycket tankfullt, spejar nedför Backen efter fler caroliner?
18
Efter att ha samlat på mig ett par fullproppade handelskassar xeroxkopior på Carolina
kunde jag för några år sedan dra mig undan till mitt föräldrahem i Norrland och där
breda ut allt detta material i ett jättestort rum och sedan ”surfa” runt i allt det material
som nu finns på ”webben” – och på ”laptopen”, uppkopplad mot ”Kvarteret Kemikums”
storserver, skriva om alla de finsk-svenska gemenskaperna efter 1809. Det är fantastiskt
att samtidigt kunna finnas till i flera världar – och i lika hög grad få njuta av dem alla.
215
Yttrandefrihet och bibliotek
Göran Lambertz
L
ångt innan Ulf Göranson blev en biblioteksman var han och jag kolleger på Juridicum i Uppsala. Vi jobbade tätt tillsammans som lektorer i det ämne som då hette Civilrätt A och som innehöll bl.a.
avtalsrätt, köprätt, värdepappersrätt och sakrätt. Ulf lärde mig mycket,
inte bara om vår gemensamma juridik utan om pedagogik, organisation
och strategi. Vi lade upp undervisning och examination tillsammans under
överinseende av kursföreståndaren Torgny Håstad. Och vi blev vänner för
livet på kuppen.
Jag är därför smått jävig när jag säger att Ulf är en unik person. Jag tror
dock inte att någon invänder. Inte bara tog han med sig ovanligt djupa insikter i alla möjliga sorters juridik till biblioteksvärlden. Han har dessutom
enorma kunskaper inom historia och annan humaniora. För att inte tala
om retorik. De som har hört hans Sista April-tal på Carolina bugar och ler.
Inte bara för retoriken och vältaligheten utan kanske särskilt för sanningssägandet och den friska fräckheten.
Valet av ämne för min uppsats i Ulf Göransons festskrift var inte självklart. Inom juridiken har vi definitivt mest gemensamt från hundratals
timmar av civilrättsdiskussioner. Det gäller särskilt sakrätten, Ulfs avhandlingsområde. Men för egen del har jag, som justitiekansler i åtta år och
ordförande i Yttrandefrihetskommittén i fyra, blivit särskilt engagerad i
tryck- och yttrandefrihetsrättsliga frågor. Och det är ett rättsområde som
även Ulf är väl förtrogen med. Där har han också åtskilligt klokt att säga
från sina biblioteksår. De gånger vi har dryftat yttrandefrihetsfrågor har
han nästan alltid sagt något särdeles initierat och tänkvärt. Att vi har samma uppfattning i många viktiga sådana frågor kan ha bidragit till intrycket.
Jag valde som synes ämnet Yttrandefrihet och bibliotek. Och jag tar
upp några yttrandefrihetsrättsliga frågor som jag tror kan vara av särskilt
intresse i biblioteksverksamhet.
Det slumpade sig så att jag samtidigt med denna uppsats har arbetat
med två texter som berör ämnet nära. Det är dels ett utkast till dom i
det s.k. mangamålet, ett mål om teckningar med barnpornografiskt motiv, dels ett eget förslag till en ny yttrandefrihetsgrundlag. Jag ska återkomma till båda, men redan nu kan jag konstatera att de båda texterna
ringar in stora delar av ämnet för uppsatsen väl. Hur ska yttrandefriheten
217
göran lambertz
och informationsfriheten beträffande ett tvivelaktigt material vägas mot
önskemålet att materialet inte ska tillåtas skada eller kränka och hur berörs
de som tillhandahåller information som kan vara diskutabel och ibland
rentav brottslig, t.ex. biblioteken? Hur bör yttrandefriheten regleras i den
nya mediemiljön, och hur skulle en förändring eventuellt påverka förhållandet mellan yttrandefriheten och biblioteken?
Det visade sig att ämnet Yttrandefrihet och bibliotek hade en tendens
att svälla. Jag måste därför begränsa mig. Bland de närliggande – ofta intressanta – frågor som jag inte berör är sådana som handlar om offentlighet
och sekretess på biblioteken, behandlingen av personuppgifter i bibliotekssammanhang och upphovsrätt till det material som biblioteken hanterar.
Jag berör inte heller annat än i förbigående de annars intressanta lämplighetsaspekter som finns på vissa frågor med koppling till yttrandefriheten,
t.ex. den om blockering av somliga internetsajter.
Jag koncentrerar mig särskilt på två övergripande frågor:
–Vilken betydelse för biblioteken har det särskilda skydd för yttrandefriheten som tryckfrihetsförordningen (TF) och yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) ger?
–Vilken roll spelar den yttrandefrihet och informationsfrihet som
stadgas i regeringsformen (RF) för biblioteken? Har det någon betydelse om de olika medier som biblioteken tillhandahåller skyddas
av TF och YGL eller ”bara” av RF?
Men jag kan – som redan har antytts – inte låta bli att även kort beröra ett
par frågor som hänger samman med att den s.k. Yttrandefrihetskommittén
just är på väg att avsluta ett fyraårigt arbete; betänkandet ska överlämnas
till justitieministern bara någon vecka innan Ulf Göranson går i pension.
Jag tänker på dessa båda frågor:
– Borde Sverige överge sina teknikberoende grundlagar på tryck- och
yttrandefrihetsområdet? Spelar det någon roll för biblioteken om så
sker?
– Borde Sverige lagstifta till skydd för privatlivet? Har den frågan
någon betydelse för biblioteken?
Som illustration till de frågor som kan uppkomma för biblioteken kan följande tre exempel anges. Jag återkommer till dem längre fram.
1. Personalen på ett bibliotek upptäcker att några japanska serietidningar som finns till utlåning innehåller enstaka teckningar med
ett innehåll som får betraktas som barnpornografiskt. Efter att ha
218
yttrandefrihet och bibliotek
forskat vidare upptäcker man även att det från bibliotekets datorer
går att surfa in på ett par sajter med liknande material.
2. En eftermiddag har någon placerat ut ett antal flygblad i bibliotekets
läshörna och även satt upp ett exemplar på bibliotekets offentliga
anslagstavla. På flygbladen förtalas en ledande politiker i kommunen.
Det är osäkert om det som skrivs är sant.
3.Ungdomar framför önskemål till bibliotekschefen att en ny tidskrift
ska införskaffas till biblioteket. Tidskriften är mycket populär i en
del ungdomsgrupper. Den går djupt in i människors privatliv och
innehåller bl.a. intima bilder på okända personer.
Biblioteken och grundbultarna i TF och YGL
Tre grundlagar för yttrandefriheten
I 2 kap. 1 § RF finns regler om de s.k. positiva opinionsfriheterna. Medborgarna tillförsäkras yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet. I denna uppsats
koncentrerar vi oss på yttrandefriheten och dess spegelbild informationsfriheten. De behandlas i punkterna 1 och 2 i paragrafen. Friheterna definieras så här.
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt
meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och mottaga upplysningar
samt att i övrigt taga del av andras yttranden
Yttrandefriheten och informationsfriheten enligt RF är inte absoluta utan
kan inskränkas genom lag. Inskränkningar får dock inte ske hur som helst.
Viktigast är att de måste tillgodose den s.k. proportionalitetsprincipen,
som innebär att inskränkningen aldrig får gå ”utöver vad som är nödvändigt
med hänsyn till det ändamål som har föranlett den” (2 kap. 21 §). Yttrandefriheten och informationsfriheten får vidare inskränkas bara för vissa
angivna ändamål (2 kap. 23 § första stycket), nämligen med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas
anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott.
Vidare får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får
begränsningar av yttrandefriheten och informationsfriheten göras bara ”om
särskilt viktiga skäl föranleder det”. När man bedömer vilka begränsningar
som får förekomma ska ”vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella
angelägenheter” beaktas. De citerade textavsnitten har visst samband med
den diskussion jag för nedan kring det s.k. mangamålet.
Men yttrandefriheten ges dessutom ett särskilt skydd i TF och YGL.
Det framgår i RF genom bestämmelsen i 2 kap. 1 § andra stycket, där det
219
göran lambertz
sägs att beträffande tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i
radioprogram, television och liknande överföringar samt i tekniska upptagningar gäller vad som föreskrivs i dessa specialgrundlagar. Det är bara
yttrandefriheten (varav tryckfriheten är en del) av alla de grundläggande
friheterna som regleras i särskilda grundlagar. Det visar vilken betydelse
denna frihet har tillmätts i svensk rätt.
I TF och YGL läggs ett mycket detaljerat system fast för tryck- och yttrandefriheten. Till skillnad från vad som gäller enligt RF får inga inskränkningar göras i det skydd som detta system ger, om det inte sägs uttryckligen
i grundlagarna.
Yttrandefriheten skyddas också genom Europakonventionen om mänskliga rättigheter (artikel 10) och genom motsvarande regler i EU-rätten. I
denna uppsats behöver vi dock inte bry oss om det europeiska rättsystemet.
Sex grundläggande principer i TF och YGL
Det särskilda skydd som tryck- och yttrandefriheten ges i TF och YGL
vilar i hög grad på några grundläggande principer som gör skyddet starkt.
Man brukar särskilt framhålla dessa sex:
– censurförbud,
– etableringsfrihet,
– ensamansvar,
– meddelarskydd,
– särskild brottskatalog,
– särskild rättegångsordning
Censurförbudet innebär att det allmänna inte får granska innehållet i förväg
i de medier som omfattas av TF och YGL. Inte heller får det på grund av
mediets innehåll vidtas hindrande åtgärder mot framställning eller spridning. Vissa särskilt angivna undantag finns. (Se 1 kap. 2 § TF och 1 kap. 3 §
YGL.)
Etableringsfriheten (4 kap. och 6 kap. 1–3 §§ TF samt 3 kap. YGL) innebär i huvudsak att varje svensk medborgare har rätt att
– framställa och sprida tryckta skrifter,
– framställa och sprida tekniska upptagningar samt
– sända ljudradio- och TV-program genom tråd.
Etableringsfriheten skyddar i princip alla led i framställningen och
spridningen av grundlagsskyddade medier. En effekt av etableringsfriheten
är att det inte krävs tillstånd för att driva t.ex. ett boktryckeri, ett bibliotek (såvitt gäller böcker och annat som omfattas av TF eller YGL) eller en
skivaffär, eller för att sända radio- och tv-program i t.ex. kabelnät. För radio
och tv i etern gäller dock undantag från etableringsfriheten och i stället ett
krav på tillstånd.
220
yttrandefrihet och bibliotek
Med hänsyn till att det beträffande biblioteken är just den delen av
etableringsfriheten som gäller spridning som är särskilt intressant, väljer
jag att här kalla denna särskilda grundprincip för etablerings- och spridningsfriheten.
Principen om ensamansvar innebär att bara en person kan hållas ansvarig för innehållet i en framställning. Det anges i grundlagarna vem som ansvarar (8 kap. TF och 6 kap. YGL). Regleringen innebär att det inte går att
döma någon för medverkan till tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Ansvaret
gäller enligt en s.k. ansvarskedja. Som ett exempel kan nämnas det fallet
att någon ansvarig utgivare inte har anmälts för en periodisk skrift, t.ex.
en veckotidning. I det läget går ansvaret över på skriftens ägare. Den som
sprider en skrift eller ett annat grundlagsskyddat medium ligger längst ner
i ansvarskedjan och ansvarar ibland över huvud taget inte alls. När det gäller t.ex. tidningar finns både utgivaren, ägaren och tryckaren före i kedjan.
Meddelarskyddet är uppbyggt av ett antal komponenter: meddelarfrihet, anskaffarfrihet, rätt till anonymitet, efterforskningsförbud och repressalieförbud (1 kap. 1 § tredje stycket, 1 kap. 3 § och 3 kap. TF samt 1 kap.
2 § 1 kap. 4 § och 2 kap. YGL). Skyddet för meddelare (uppgiftslämnare)
gäller i förhållande till myndigheter och andra allmänna organ, inte i förhållande till enskilda.
Meddelarfriheten innebär att var och en har rätt att straffritt lämna
uppgifter i vilket ämne som helst – med vissa utpekade undantag, t.ex.
vid kvalificerad sekretess – för publicering i ett medium som omfattas av
TF eller YGL. Anskaffarfriheten innebär att var och en har rätt att straf�fritt anskaffa uppgifter avsedda för publicering i ett medium som omfattas
av grundlagarna. Även där gäller vissa undantag. Rätten till anonymitet
tillkommer bl.a. författare till grundlagsskyddade texter, den som framträder i ett radio- eller TV-program och meddelare. Denna rätt innebär
att personens identitet måste skyddas av dem som tar del av tillkomsten,
utgivningen eller spridningen av framställningen och betyder bl.a. att en
journalist inte får avslöja namnet på en uppgiftslämnare som inte vill framträda öppet. En viktig del i anonymitetsrätten är vidare efterforskningsförbudet, dvs. ett förbud mot att försöka ta reda på vem som är källan till
vissa uppgifter som har lämnats för publicering. Den sista komponenten av
meddelarskyddet, repressalieförbudet, innebär att uppgiftslämnandet inte
får leda till negativa konsekvenser för meddelaren om det inte har stöd i
grundlagarna.
TF och YGL innehåller en uppräkning av de gärningar som utgör brott
när de begås genom de grundlagsskyddade medierna, en brottskatalog. De
i praktiken viktigaste tryck- och yttrandefrihetsbrotten är förtal och hets
mot folkgrupp. Av de brott som inte nämns i brottskatalogen – och som
alltså inte kan bestraffas när de begås genom yttranden i de medier som
omfattas av TF och YGL – kan nämnas ofredande och sexuellt ofredande.
221
göran lambertz
Grundlagarna anvisar slutligen en särskild rättegångsordning för beivrande av brott enligt TF och YGL (9 och 12 kap. TF samt 7 och 9 kap. YGL).
Justitiekanslern är ensam allmän åklagare, dvs. det ordinarie åklagarväsendet är inte behörigt att agera med anledning av en brottsmisstanke. I
praktiken anlitas ofta polis och vanlig åklagare för att bistå Justitiekanslern
under förundersökningen och föra talan vid domstol. Då bygger dock behörigheten på att Justitiekanslern har lämnat ett uppdrag. Åtal för tryckoch yttrandefrihetsbrott ska i domstolen prövas av en jury om någon av
parterna begär det.
Grundbultarna och biblioteken
Jag ska i avsnitt 3 nedan diskutera bibliotekens förhållande till bestämmelserna om yttrandefrihet och informationsfrihet i RF. Här tar jag upp
TF:s och YGL:s grundbultar och vilken betydelse de har i förhållande till
biblioteken.
Censurförbudet
Biblioteken som sådana berörs inte av censurförbudet. Bestämmelserna om
förbud mot censur och hindrande åtgärder är riktade i första hand till lagstiftaren och innebär att det inte får införas några lagbestämmelser i strid
med förbuden, i andra hand till de myndigheter som kunde tänkas agera i
strid med förbuden.
Biblioteken kan inte komma i fråga för att utöva vare sig censur, dvs.
en granskning av innehållet i medier före utgivning eller spridning, eller
åtgärder som förhindrar offentliggörande eller spridning på grund av det
kända eller förväntade innehållet. Vad ett bibliotek kan göra av detta slag
är att för sin del vägra att sprida böcker, tidskrifter, radioprogram, databassändningar osv. Men detta är inte censur i grundlagarnas mening. Det innebär ju inte att spridning förhindras, bara att den inte sker från biblioteket
i fråga. (Se JO:s beslut den 23 april 2001 i ärende 805-1999 och JK:s beslut
den 20 mars 2003 i ärende 1140-03-31.)
Man kunde fråga sig om biblioteken har en distributionsskyldighet i
vissa avseenden. Det vore i och för sig inte så orimligt att tänka sig, om
det vore det enda sättet för exempelvis en skrift att nå ut till några läsare.
Någon sådan distributionsskyldighet finns dock inte. Det är bara ”postbefordringsföretag” och andra ”allmänna trafikanstalter” som har en sådan
skyldighet, och den gäller i fråga om ”tryckt skrifts försändande” (6 kap.
4 § TF).
Etablerings- och spridningsfriheten
Etablerings- och spridningsfriheten inrymmer en rätt att exempelvis sälja,
hyra ut, låna ut och förevisa. Den medför dels att biblioteken har en grundlagsskyddad rätt att sprida skrifter och andra medier som omfattas av TF
och YGL genom att exempelvis låna eller hyra ut dem, dels att varje svensk
222
yttrandefrihet och bibliotek
medborgare och svensk juridisk person har rätt att driva ett bibliotek för
att sprida sådana medier. Någon praktisk betydelse har detta knappast,
annat än om det skulle inträffa en situation där lagstiftaren eller myndigheterna ser anledning att försöka hindra spridning av t.ex. en tidning eller
en bok. Detta kan naturligtvis inträffa exempelvis i ett krig, vid en ockupation eller i ett läge där det annars finns allvarliga hot mot landet.
Grundlagarna innehåller vissa begränsningar i spridningsrätten. Sådana
begränsningar gäller t.ex. beträffande visning av pornografiska bilder på
allmän plats på ett sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt och beträffande spridning bland barn och ungdom av tryckta skrifter som genom
sitt innehåll kan verka förråande eller annars medföra ”allvarlig fara för de
ungas sedliga fostran” (6 kap. 2 § TF, jfr 16 kap. 11 och 12 §§ brottsbalken
angående brotten otillåtet förfarande med pornografisk bild resp. förledande av ungdom). Barnpornografiska bilder är helt undantagna från TF:s
och YGL:s tillämpningsområden, och beträffande sådana finns alltså inte
någon rätt alls till spridning (1 kap. 10 § TF och 1 kap. 13 § YGL). Tvärtom
är det straffbart att sprida eller inneha barnpornografiska bilder (16 kap.
10 a § brottsbalken). Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är
”försvarlig” är den dock inte brottslig (16 kap. 10 b § tredje stycket).
Ensamansvaret
På grund av bestämmelserna om ensamansvar kan biblioteken ytterst sällan bli ansvariga för innehållet i sådana skrifter och andra medier som omfattas av TF och YGL. Biblioteken agerar ju som spridare, och spridarens
ansvar ligger längst ner i den ansvarskedja som gäller.
Ett rättsligt ansvar för den ansvarige på ett bibliotek kan bli aktuellt i
sådana fall som avses i exempel 2 i avsnitt 1. Det gäller om flygbladen är
anonyma. Om någon placerar ut tryckta flygblad i biblioteket och det inte
kan utrönas vem som ligger bakom dessa, kan biblioteket vara skyldigt att
plocka undan flygbladen för att inte bedömas ansvarigt för spridningen av
uppgifterna.
Meddelarskyddet
Bestämmelserna om meddelarskydd blir knappast över huvud taget aktuella för biblioteken i deras egenskap av bibliotek. Självfallet kan de beröras
på samma sätt som vilken arbetsplats som helst, eller om de själva publicerar någon tidning e.d. Men detta har inte med deras egenskap av bibliotek
att göra.
Den särskilt starka yttrandefriheten
Som vi har sett är yttrandefriheten i TF och YGL särskilt stark därigenom att
det bara är vissa angivna brott som kan begås genom de grundlagsskyddade
medierna. Yttranden i dessa medier som innefattar andra slags brott – t.ex.
ofredande – är straffria. Detta berör knappast biblioteken över huvud ta223
göran lambertz
get. Biblioteken kan, som vi har sett, bli ansvariga bara som spridare och
har därför nästan aldrig anledning att bekymra sig över innehållet i de
medier som finns där.
Observera dock att detta gäller för de medier som omfattas av TF och
YGL. Exempelvis barnpornografi ligger utanför dessa grundlagar, och om
ett bibliotek sprider sådana bilder kan ett straffansvar uppkomma. Redan
innehav av bilderna är för övrigt straffbart.
Den särskilda processordningen
Åtals- och rättegångsreglerna blir aktuella för biblioteken bara om det
uppkommer ett ansvar för vad som har spritts. Som vi har sett är riskerna
för detta i praktiken mycket små när det gäller material som omfattas av
TF eller YGL.
Ansvar för biblioteken för innehållet i det material som finns där kan
naturligtvis tänkas uppkomma beträffande medier som inte omfattas av
TF och YGL. Det gäller t.ex. det mesta som finns på internet. Då gäller
dock inte den särskilda processordningen med JK som åklagare och jury
i domstolen, eftersom denna tillämpas bara vid processer som avser brott
enligt TF och YGL.
Jag ska nu gå lite närmare in på vad som gäller beträffande yttranden
som inte omfattas av TF och YGL.
Biblioteken och skyddet för yttrandefriheten enligt RF
Vi har sett hur biblioteken förhåller sig till de grundläggande principerna i TF och YGL. Viktigast i det hänseendet är att biblioteken har en
grundlagsskyddad spridningsrätt, att de inte har någon spridningsskyldighet
samt att ensamansvaret innebär att biblioteken ytterst sällan kan bli ansvariga för innehållet i material som omfattas av TF eller YGL. En annan fråga
är vad som gäller enligt regeringsformen om yttrandefrihet och informationsfrihet (se avsnitt 2.1). Och en central fråga därvid är i vilken mån biblioteken måste ta hänsyn till ett eventuellt ansvar för innehållet i de olika
medier som man tillhandahåller. Frågan är därvid dels vilket ansvar som
finns, dels hur biblioteken kan agera i de fall de har ett ansvar för innehållet.
Låt oss utgå från de tre exempel som nämndes sist i avsnitt 1.
I det första exemplet upptäcker personalen att några japanska serietidningar
som finns på biblioteket innehåller barnpornografiska mangateckningar.
Efter att ha forskat vidare upptäcker man även att det från bibliotekets
datorer går att surfa in på ett par sajter med barnpornografiskt material.
Det är straffbart att sprida barnpornografiska bilder och även att inneha
dem i den mån det inte av någon särskild anledning är försvarligt. Biblioteket måste överväga dels vad som är förbjudet, dels om dess särskilda
uppdrag kan göra även innehav av det förbjudna försvarligt.
224
yttrandefrihet och bibliotek
Beträffande mangateckningar med barnpornografiskt motiv har det nyligen klarlagts genom en dom i Högsta domstolen i vad mån det är straffbart
att inneha dem (dom den 13 juni 2012 i mål B 990-11). Tingsrätten och
hovrätten hade i det s.k. mangamålet dömt den person som hade sådana
teckningar i sin dator för ringa barnpornografibrott till 80 dagsböter. Dessa
domstolar kom alltså fram till att innehav av mangateckningar med barnpornografiskt motiv är straffbara. De hade utgått från lagförarbetena, där
det görs klart att avsikten är att även teckningar med ett barnpornografiskt
innehåll ska omfattas av straffbestämmelsen. En fråga för Högsta domstolen var då om detta kommer i konflikt med yttrandefriheten och informationsfriheten. Som vi har sett i avsnitt 2.1 måste inskränkningar i dessa
friheter vara proportionerliga. Det betyder att en kriminalisering inte får
sträcka sig längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet
med kriminaliseringen. Innebär det en alltför långtgående begränsning att
kriminalisera innehav av barnpornografiska mangateckningar?
Det huvudsakliga syftet med att kriminalisera barnpornografi är att
skydda barn mot sexuella övergrepp. Beträffande teckningar som inte avser verkliga barn har lagstiftaren angett ytterligare tre skäl för en kriminalisering. För det första kan man inte veta, anförs det, om ett verkligt barn
har varit modell för en pornografisk teckning. För det andra innebär barnpornografiska bilder enligt lagstiftaren en kränkning av barn över huvud
taget, och det gäller även teckningar. Och för det tredje kan bilderna enligt
lagstiftaren komma till användning på så sätt att de kan användas till att
förleda barn att delta i sexuella aktiviteter.
Högsta domstolen kom fram till att yttrandefriheten och informationsfriheten hindrar ett straffbeläggande av innehav av barnpornografiska
mangateckningar. Barnen på bilderna har onormalt stora ögon, nästan obefintlig näsa och en speciell uppsyn. De kan inte misstas för verkliga barn.
Och då skulle det enligt domstolen innebära ett alltför stort ingrepp i yttrandefriheten och informationsfriheten att kriminalisera innehav av teckningarna. Därför frikändes den tilltalade, trots att det faktiskt rörde sig om
pornografiska bilder av barn.
Men det gjordes ett undantag. Ibland kan mangateckningar vara verklighetstrogna, och det var fallet med en av bilderna. Flickan på bilden såg
ut som ett verkligt barn och även i övrigt var bilden realistisk. Det var
därför straffbart att inneha den. Ändå frikändes den tilltalade, eftersom
det ansågs försvarligt att han bland tusentals mangateckningar – han var
bl.a. översättare av mangaserier – hade en enda som var straffbar. Men för
de flesta personer hade det varit straffbart att inneha just denna teckning.
Gränsen när det gäller innehav av barnpornografiska teckningar går alltså nu mellan sådana som är verklighetstrogna och sådana som inte är det.
Det betyder för bibliotekens del att det i princip är straffbart att inneha
mangaserier som innehåller verklighetstrogna bilder med ett barnpornografiskt motiv, men däremot inte serier där sådana bilder är icke verk225
göran lambertz
lighetstrogna. Högsta domstolen gjorde inte något uttryckligt uttalande
om spridning av icke verklighetstrogna bilder, och frågan hur det förhåller
sig på den punkten är naturligtvis av stort intresse för biblioteken. Dessutom kan det ibland vara svårt att dra en säker gräns i fråga om vad som
är verklighetstroget. I praktiken lär det vara klokt för biblioteken att helt
undvika serier som innehåller bilder med ett barnpornografiskt motiv. Det
gäller inte minst av den anledningen att spridning av sådana bilder ibland
kan vara straffbar som otillåtet förfarande med pornografisk bild eller förledande av ungdom (se avsnitt 2.3 ovan). Rekommendationen att helt undvika barnpornografiska motiv kan man för övrigt enligt min mening lämna
även bortsett från den rent rättsliga frågan.
I det andra exemplet hade någon placerat ut flygblad i bibliotekets läshörna
och på den offentliga anslagstavlan. På flygbladen förtalas en politiker. Kan
det vara brottsligt av den som är ansvarig för biblioteket att medverka
till spridningen genom att låta flygbladen vara kvar och sålunda bidra till
spridningen av ett budskap som möjligen innefattar förtal?
Om det inte utgör förtal är det förstås inte någon risk för straffansvar.
Men den saken kan ju vara oklar, och därför bör man veta hur det är för
det fall flygbladen faktiskt innehåller ett brottsligt budskap. Kan då straffansvar drabba den som är ansvarig för biblioteket?
Som vi såg i avsnitt 2.3 blir något straffansvar inte aktuellt om flygbladen
är tryckta och därför omfattas av TF, om någon som ligger före spridaren i
ansvarskedjan kan identifieras. Det ska i så fall vara författaren, utgivaren
eller tryckaren. Men om flygbladen inte är tryckta och inte heller har s.k.
ursprungsuppgifter (se 1 kap. 5 § TF), gäller inte ensamansvaret. Då gäller
i stället straffbestämmelsen i brottsbalken, i det här fallet 5 kap. 1 §. Där
stadgas:
Den som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne
för andras missaktning, dömes för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han
att uppgiften var sann eller att han hade skälig grund för den, skall
ej dömas till ansvar.
Det är alltså ”den som utpekar” som ska dömas. Att bidra till spridningen
av ett brottsligt budskap kan i vissa fall vara straffbart. Men att bara låta
flygbladen ligga innebär knappast att man betraktas som medhjälpare i
utpekandet. Något straffansvar blir därför inte aktuellt för den som är ansvarig för biblioteket. En annan sak är förstås vad som är lämpligt respektive olämpligt.
226
yttrandefrihet och bibliotek
I det tredje exemplet framförde ungdomar önskemål till bibliotekschefen
om att en ny tidskrift skulle införskaffas till biblioteket, en tidskrift som
innehåller bl.a. intima bilder på okända personer.
Något rättsligt ansvar för innehållet i tidskriften behöver man inte
räkna med för biblioteket om den införskaffas. Det gäller oavsett om den
omfattas av TF eller inte. Men det finns inte heller någon skyldighet att
skaffa tidskriften. Någon ”distributionsskyldighet” finns alltså inte. Och
även detta gäller oavsett om tidskriften omfattas av TF eller inte.
En särskild fråga är om det borde vara straffbart att sprida intima bilder
på okända personer. Den frågan berörs kort under 4.1 nedan.
Biblioteken och ett par frågor för
Yttrandefrihetskommittén
En teknikoberoende grundlag?
Enligt sina direktiv skulle Yttrandefrihetskommittén undersöka om det
gick att ersätta TF och YGL med en teknikoberoende reglering.1 Begreppet
teknikoberoende får förstås så att tillämpligheten av grundlagen och dess
bestämmelser inte beror på vilken teknik som används för att förmedla
yttranden. TF och YGL är teknikberoende därför att de är tillämpliga bara
om vissa angivna tekniker används, exempelvis skrifter som är tryckta eller program som förmedlas med elektromagnetiska vågor.
Majoriteteten kommer fram till att det inte bör föreslås någon ny teknikoberoende reglering. Man menar att TF och YGL har visat sig fungera väl
och att det finns en risk att oklarheter i en ny grundlag försämrar skyddet
för yttrandefriheten. Då behöver ju nämligen tillämpningsområdet avgränsas på något annat sätt, vilket medför nya gränsdragningsproblem.
För egen del kommer jag att reservera mig mot kommitténs förslag. Jag
menar att det är principiellt felaktigt att lagen behandlar t.ex. tryckta tidningar annorlunda och bättre än nättidningar. Jag menar också att til�lämpningsområdet bör ha någon rimlig principiell utgångspunkt för vilka medier som ska omfattas av det särskilda grundlagsskyddet. En sådan
principiellt hållen avgränsning gör det också lättare att tolka lagen med
traditionella tolkningsmetoder, och det underlättar betydligt när vi ska
förhandla om rättsakter i EU och behöver få vissa undantag för våra grundlagsskyddade medier.
För biblioteken spelar det nog inte någon större roll om TF och YGL blir
kvar eller om vi får en ny yttrandefrihetsgrundlag (NYGL). En åtskillnad
på grundlagsnivå när det gäller regleringen av yttrandefriheten är dock
många gånger förbryllande, inte minst när olika medieformer bedöms som
1
Angående direktiven (dir. 2008:42) och vissa överväganden kring frågan om teknikoberoende, se mina uppsatser En modern yttrandefrihetsgrundlag i SvJT 2007 s. 585 och
En modern yttrandefrihetsgrundlag? i SvJT 2011 s. 57.
227
göran lambertz
jämbördiga. Att märka är också att biblioteken för sin del kommer att regleras teknikneutralt om den nya bibliotekslagen genomförs. I den lagen tas
det inte hänsyn till enskilda distributions- och publiceringsformer, utan
alla sådana former behandlas principiellt lika.2
Ett lagskydd för privatlivet?
Yttrandefrihetskommittén har också haft i uppdrag att undersöka om det
behövs en särskild lagreglering till skydd mot kränkningar av privatlivet. I
direktiven pekas bl.a. på de risker som numera finns för allvarliga kränkningar på internet.
Även på denna punkt har kommitténs majoritet kommit fram till att
det inte ska föreslås någon ändring. Jag kommer att reservera mig även i
denna del, i detta fall troligen tillsammans med ytterligare ett par ledamöter. Huvudskälet för mig är att Sverige har en förpliktelse enligt Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna att ha en lagreglering som möjliggör bestraffning på ett eller
annat sätt – naturligen straff eller skadestånd – av den som kränker en annan person på ett tillräckligt grovt sätt. Majoriteten säger att det finns en
del som talar för att vi har en sådan skyldighet enligt Europakonventionen,
liksom att det finns skäl i övrigt för en straffbestämmelse. Men man väljer
ändå att inte föreslå lagstiftning. Och man hänvisar till att det inte finns
något reellt behov.
För biblioteken kan en särskild lagbestämmelse om kränkningar av privatlivet försvåra en del. Även om något straffansvar knappast inträder för
den som är ansvarig på biblioteket (se ovan avsnitt 2.3), kan det naturligtvis
finnas anledning att överväga om material med ett brottsligt innehåll bör
tas undan. Det skulle här i så fall handla om material som allvarligt kränker
någons privatliv, t.ex. oönskade nakenbilder eller texter som mycket närgånget beskriver någons privatliv utan att det är journalistiskt motiverat.
Sammanfattning med avslutande reflektioner
De viktigaste slutsatserna av den i huvudsak juridiska genomgång som har
gjorts i uppsatsen är dessa:
1. Biblioteken som sådana berörs inte av censurförbudet i TF och YGL.
Eventuella beslut om att inte tillhandahålla vissa medier är inte censur
i grundlagarnas mening. Grundlagarna ger inte biblioteken någon spridningsplikt.
2. Biblioteken har en grundlagsskyddad rätt att sprida sådan information
som omfattas av TF och YGL liksom – med vissa lagstadgade undantag
– sådan information som inte omfattas av dessa grundlagar. Denna rätt
kan få betydelse exempelvis i ett läge där det finns allvarliga hot mot
2
Se Ds 2012:13, Ny bibliotekslag, som sändes på remiss i maj 2012.
228
yttrandefrihet och bibliotek
landet som gör att det kan uppstå en önskan att hålla tillbaka en del
information.
3. Det finns vissa begränsningar i spridningsrätten som gäller även beträffande
material som omfattas av TF och YGL. Sådana begränsningar gäller t.ex.
visning av pornografiska bilder på ett sätt som är ägnat att väcka allmän
anstöt och spridning bland barn och ungdom av tryckta skrifter som
genom sitt innehåll kan verka förråande eller annars medföra ”allvarlig
fara för de ungas sedliga fostran”.
4. På grund av bestämmelserna om ensamansvar kan biblioteken endast
sällan bli ansvariga för innehållet i sådana skrifter och andra medier som
omfattas av TF och YGL. Inte heller beträffande medier som inte omfattas av TF eller YGL behöver man räkna med ett rättsligt ansvar för
biblioteken att se till så att spridning inte sker där av ett material som
har ett brottsligt innehåll. Det gäller med undantag för sådant material
som enligt punkt 3 inte får spridas.
Till sist måste man naturligtvis framhålla bibliotekens mycket viktiga roll
som värnare av yttrande- och informationsfriheten. Det finns anledning
för biblioteken att stå upp för den rollen och ta den på allvar, särskilt om
den utmanas och alldeles särskilt när det gäller svårtillgänglig och kontroversiell information. Det finns skäl att reflektera ordentligt kring vad yttrande- och informationsfriheten innebär för biblioteken och deras ansvar.
Ibland kan det vara viktigare att trampa på gränsen, för yttrandefrihetens
och informationsfrihetens skull, än att hålla en säkerhetsmarginal.
Samtidigt måste man förstås komma ihåg att det finns andra värden än
yttrandefrihet och informationsfrihet. De s.k. Muhammedkarikatyrerna
är ett av många exempel på de svåra avvägningar som ibland måste göras.
Att kränka kan vara rätt i yttrandefrihetens intresse. Men det behöver inte
vara rätt, och den rättsliga rätten att kränka medför inte en moralisk rätt
att göra det.
Även dessa frågor har biblioteken skäl att reflektera över. I den sortens
överväganden kan man gärna lyssna på den kloke Ulf Göranson. Det har
jag själv många gånger haft glädje och nytta av att göra.
229
Vad kan en studenthistoriker finna i
Carolinas gömmor?
Tom Lundin
Inledning
A
tt skriva studenthistoria med Uppsala-anknytning kan ha många
olika aspekter. Den första frågan man kommer att ställa sig är naturligt den följande: ”När föddes Uppsalastudenten?”
Ett väl genomtänkt och grundat svar på detta får vi av Stig Strömholm
(1998). Han anför att man med visst fog kan hävda att Uppsalastudenten
som specifik samhällsvarelse kom till världen under tidsperioden 1810–
1812. Detta har ett klart samband med ”studentbeväringen”. Denna specialform av den första allmänna värnplikten för män mellan 20 och 25 år
kom att gälla studenterna vid landets två universitet mellan åren 1812 och
1869. Kuratorerna vid Uppsalas studentnationer beordrades att till rektor
inge listor på beväringsskyldiga vid universitetet (Nevéus, 1960, 2010). Det
väsentliga källmaterialet för denna studenthistoria fann Nevéus i de lokala
arkiven i Uppsala. Se avsnittet om Carolinas bildarkiv. Uppsalastudentens
”födelse” har också ett uttalat samband med den framväxande kvartettoch körsången och Friedrich Haeffners (1759–1833) tillträde som director
musices, 1808. Den skandinavistiska rörelsen kom också att senare sammansvetsa studenterna.
Carolinas omfattande brevsamlingar utgör en ovärderlig källa vid studiet
av framför allt 1800-talets studentliv. Den av Nevéus (2004) utgivna boken
”1840-talets verkliga uppsalastudent” utgörs av en redigerad och kommenterad brevsamling. Dessa brev ger en mångfacetterad bild av den unge studentens liv under en tid som ibland har kallats ”studentens klang- och jubeltid”.
Det är framför allt breven från studenten vid Göteborgs nation, Julius von
Sydow, som ger en blick i ett speciellt sätt att inom studentkotteriets ram
umgås och roa sig. Men brevsamlingen ger också en god inblick i dåtidens
studieekonomiska förhållanden. Det var långt ifrån ovanligt att man ofta
och flera gånger fick avbryta studierna för att som informator i välbärgade
familjer, ofta långt från Uppsala, skaffa sig inkomster för fortsatta studier.
Tiden 1830–1850 har ibland också kallats ”studentens guldålder”. Det var
också under denna tid nya idéer växte fram, framför allt skandinavismen.
Studentsången, dansen, matlagen och spexen var studentnationsöverbryggande aktiviteter för många uppsalastudenter.
231
tom lundin
Många pusselbitar vid historieskrivningen om 1800-talets studenter kan
man finna i Carolinas arkiv och gömmor – svårast blir det när man skall
finna material, som inte är fullständigt digitalt katalogiserat. Min i särklass
duktigaste detektiv för detta ändamål har under åren varit bibliotekarien
Håkan Hallberg.
Medlemsmatriklar
Under perioden 1818 till 1996 har studentmatriklar årligen publicerats.
Detta skedde först som ”Förteckning öfver Samtlige Studerande Nationernas Närvarande Ledamöter” (1818–1821) och därefter ”Upsala Academies
Catalog” samt från 1853 ”Upsala Universitets Catalog”. De sista åren under
1990-talet var studentnationernas samarbetsorgan ”Kuratorskonventet” ansvarigt för utgivandet.
Från och med höstterminen 1854 finns studenternas bostadsadresser
angivna. Dessa uppgifter kan understundom ge mycket värdefulla upplysningar för studenthistorikern.
Med hjälp av katalogerna kan man också följa studentens ”nationskarriär” som preliminarister, examinandi, recentiorer, juniorer, seniorer och
hedersledamöter.
Det har visat sig att studentmatriklarna utgör en nödvändig förutsättning för att till exempel kunna sammanställa en totalmatrikel över en studentnations hedersledamöter från förra hälften av 1800-talet och fram till
våra dagar. Deponerade nationshandlingar med bland annat protokoll är för
denna form av sammanställning däremot ett synnerligen svåröverskådligt
material.
Depositioner
Från studentnationerna
En av studentkotteriet ”Sällskapet Trattens” grundare år 1844 var den unge
den unge medicinarstudenten vid Göteborgs nation Johan Rhodin (1823–
1848). Att han avled i unga år har medfört svårigheter att hitta några som
helst biografiska data. Med hjälp av deponerat nationsarkiv har emellertid
följande kunnat fås fram:
”Johan Wilhelm Rhodin född i Örgryte Pastorat d. 18 Julii 1823.
Fadren v. Pastor, Fattighus Predikant. Inskrifven i Göteborgska
nationen d. 15 October 1840. Studentexamen H.T. 1840.
MedicoPhilosophiska Examen H.T. 1843. Medicine Candidatexamen W.T.
1848. Lysande Betyg! Dog af lungsot i Götheborg s.å.”
Noteringarna i dessa handskrivna matriklar kan ibland ge ledtrådar också
till landsarkivens samlingar.
232
vad kan en studenthistoriker finna i carolinas gömmor ?
Från privatpersoner
Juvenalia (1851) är en handskrift, skriven av Curry Treffenberg år 1851.
Boken har funnits i familjens ägo fram till en donation till Uppsala Universitetsbibliotek av en sentida släkting, Evert Treffenberg. Anteckningsboken ingick i en 10 kg tung kappsäck, som inte fick öppnas förrän år 2000.
Här fanns en vers skriven i slutet av 1840-talet av en ung medicinare, som
utbildade sig till psykiater och som sedermera blev bruksläkare i Skinnskatteberg. Det är Johan Leonard Dahlberg (1817–1898). Han disputerade
för medicinska graden den 31 maj 1858 med avhandlingen ”Bidrag till den
Psychiska Aetiologin”. Han blev därmed den förste, som disputerade vid
den nyöppnade universitetskliniken vid ”Upsala Central-Hospital”. Dahlberg var bland ”Juvenalerna” under 1840-talet mer känd som ”Tjasse”. Här
citeras några strofer ur hans dikt ”Midnatts-Skål” – sannolikt ej av någon
lästa under de senaste 150 åren:
Midnattstimman redan ljuder
Natten bredt sitt täcke på
Men för våra goda gudar
Dricka vi väl ur ändå
Klingom samman
Offerflamman
I hwart öga brinna nå.
Första engeln som bringar
Flicka brudgum, gossen brud
Sväfvande på vallmovingar
Kring den lätta bröllopsskrud
Sorgbetvingarn
Wällustbringarn
Är Oneiros, drömmens gud.
Jag blir kuggad i tentamen
Ropar med förtviflans ton
Vacker utsigt tll examen,
Drömmen lär mig ta reson
Och jag drömde
Man berömde
Min talang till profession.
…
Skalden, tänkaren och hjelten
Snillet, bragden fostras opp
På de Elyseiska fälten
Dit den bringar i galopp
Underbara
Drömmars skara;
Tag oss med, du glada tropp!
Från JuvenalOrden har man låtit deponera bl.a. handlingar från de tidiga
Juvenalerna och Enkan Bloms Bekanta (se nedan).
Ett tidigt studentspex
Carl Johan Bergman, som var född i Visby 1817, kom till Uppsala som student 1835 och promoverades till fil. dr. 1842. Han återvände till Gotland
höstterminen 1843. Under sin tid vid Gotlands Nation skrev han tillsammans med upplänningen Daniel Hwasser ett av de allra första Uppsalaspexen, ”Namnsdags Maskeraden eller Min Morbror Proselyt.” Det uppfördes
våren 1843 i samband med studenternas Majkarneval. Bergman återvände
till Gotland höstterminen 1843 och blev där lärare vid Visby högre elemen-
233
tom lundin
tarläroverk. I hans bok ”Upsala och dess nejder”, som kom ut 1843, finns en
av spexets verser återgiven.
Der går en genius ibland jordens söner,
Och blommor spira i hans tysta spår,
Hans lockar rosmarin och myrten kröner,
Och evig ungdom i hans hjerta slår.
Han stannar gerna, der han trohet röner,
Han stannar glad, om blott han stanna får,
Hörs orgiers skrål, hörs snyftande bekymmer –
Då lyfter han sin vinge strax och rymmer.
Jag känner flägten här utaf hans vingar,
Hans ögas varma strålar känner jag.
Der drufvan doftar och der sången klingar,
Der hjertat slår i vårligt friska slag,
Der står ock han. En helsning han oss bringar
Från dig, o Bacchos, dina tärnors lag.
Han är ditt sändebud, din härold vorden,
Och ungdomsglädje är hans namn på jorden.
O Bacchos, guda-yngling, du som leder
De höga, kärleksvarma tärnors chor,
Du som en stilla, mild förtrollning breder
Kring hvarje bröst, som på din guddom tror, –
O blicka, Evan! från ditt Nysa neder,
Der du bland drufvotyngda rankor bor;
Det är för dig vi svärma och vi sjunga.
Det var ur studenthistorisk synvinkel intressant att försöka hitta detta tidiga studentspex. Under hösten 2006 återfanns Bergmans originalmanuskript i Uppsala Universitetsbiblioteks samlingar. Pjäsen trycktes aldrig,
men finns i sin helhet bevarad som manuskript. Det donerades till biblioteket 1979 av Carl Johan Bokström, systersonson till Bergman.
Carl Johan Bergman berättar själv följande i sin bok ”Upsala och dess nejder”:
”… de nyligen (i Mars 1843) uppförda Student-spektakler … och ett tillfällighetsstycke, kalladt: ”Namnsdags Maskeraden eller Min Morbror Proselyt, Hvadduvill i Tvenne Taflor”, blefvo gifna trenne qvällar å rad, under lifliga tecken af
uppmärksamhet både af Damer och Herrar, Lärare och Kamrater…”
(Bergman, 1843).
234
vad kan en studenthistoriker finna i carolinas gömmor ?
Originalmanuskript från 1843
Enligt Hackzell (1923) uppfördes pjäsen till förmån för Johan Nybom, som
vid denna tid till följd av sin alkoholism hade börjat missköta sig också offentligt i Uppsala.
Endast den dikt som deklamerades av rollfiguren ”Fjerdingson” (Bergman
själv enligt rollistan) finns tidigare tryckt (Bergman, 1843).
235
tom lundin
Följande studenter medverkade i ”spektaklet”
Jöns Disting Axel Gustaf Adlercreutz
vg
ErnstSvante Hedinsthlm
Björneman
Thure Böttiger
v-d
TentanderGotthold Dillnerupl
KuggLudvig Victor Samuelson
sthlm
TerminCarl Johan Lauringotl
FjerdingsonCarl Johan Bergman
gotl
SvartbäckDaniel Hwasserupl
MorgonquistCarl Scharpsthlm
Intelius
Andreas Gabriel Ödman
g-h
Nattsén
Fredrik Wallin
s-n
Bokfors
Fredrik Johan Wulff
v-d
ZvartbladCarl Gustaf Holmberg
upl
Nogbrenius
Nils Oscar Holmlund
s-n
VigilanderHjalmar Abelinög
SeriboniusLudvig Thegerströmsthlm
En kypare
Gustaf Alrik Klosterberg
g-h
Spexet har senare (2006) publicerats i en mycket begränsad (20 ex.) upplaga.
Enkan Bloms Bekanta
När Sven G. Svenson 1986 publicerade sin biografi om Gunnar Wennerberg fanns på skyddsomslagets baksida en illustration: ”Sällskapet Enkan
Bloms Bekanta slår kägla på Ulriksdal”. Det var en akvarell av Fritz von
Dardel. Vilka var egentligen dessa personer?
I JuvenalOrdens deposition på Carolina av 1800-talsdokument rörande
bland annat kotteriet Juvenalerna från 1840-talet har en del dokument
kunnat återfinnas.
På von Dardels originalakvarell kan man identifiera Daniel Hwasser,
Carl XV, Fredrik Wilhelm Scholander, Jonas Otto Beronius, Elise Hwasser
och Gunnar Wennerberg.
Åtminstone från 1853 fick medlemmarna särskilda kallelsebrev.
Två exemplar av E.B.B.:s ordenstecken finns också i depositionen. Fredrik Wilhelm Scholander (Gamle Acharius) uppvaktade Beronius på dennes 60-årsdag med ett kort, som återger Scholanders minnesbild av Beronius’ vapensköld i E.B.B. På baksidan av bilden finns en gratulationsvers:
236
vad kan en studenthistoriker finna i carolinas gömmor ?
Akvarell av Fritz von Dardel
Kallelsebrev för Jonas Otto Beronius
E.B.B.: ordenstecken
237
tom lundin
Till Beronius d. 11 Sept. 1880
Se’n tonen sjelf förklang,
Ger eko på den svar.
Bland oss bor eko qvar
Af hvad du fordom sang.
Högt sångens kraft dig bar,
Från solig ungdomstid
Du sköna minnen har,
Njut, gamle dem i frid!
Gamle Acharius
I Carolinas arkiv kunde man också finna ett av de sex exemplaren av Alfred Hedins 23-sidiga skrift i folioformat, som beskrev E.B.B. – dock utan
avbildningar av Scholanders sjutton originalakvareller. Dessa har emellertid senare, år 2011, återfunnits i Etnografiska Museets arkiverade handlingar efter Sven Hedin, men detta är en annan historia.
E.B.B. har tidigare beskrivits i en bok (Lundin, 2005).
I slutet av 1870-talet bildade 22 mycket väletablerade Uppsala-akademiker kotteriet ”Svenska Kul-Parnassen” (Lundin, 2009). Man ägnade sig åt
skämtsam litterär verksamhet och goda måltider. En av grundarna var docenten Ernst Meyer (1854–1914). Hans egen samling av sällskapets tryckta
skrifter (i upplagor mellan 15 och 125 ex.) finns bevarad vid Carolina och
ger en god inblick i kotteriets karaktär. Flera av skrifterna är illustrerade
av en av medlemmarna, slottsarkitekten Agi Lindegren (1858–1927). Verksamheten synes ha upphört kring 1910.
Den akademiska avhandlingen
Ett mycket gott exempel på hur Uppsala universitetsbibliotek kan vara en
väsentlig förutsättning för forskningen är Johan Sjöbergs doktorsavhandling (Sjöberg, 2002). Avhandlingen, som behandlar de studentpolitiska och
patriarkala förhållandena under första hälften av 1800-talet, är en väsentlig
kunskapskälla för studenthistorikern. I en bilaga har Sjöberg sammanställt
vilka studenter, som var med Franciskanerorden, Historiska Sällskapet,
Vitterhetssamfundet, Zoophytolithiska Sällskapet, Uppsala Läsesällskap
och Studentföreningen under tiden 1780–1850. Uppgifterna grundar sig till
en stor del på Carolinas handskrifter. I avhandlingen refereras till över 70
handskrifter i biblioteket.
Carolinas bildarkiv
Detta arkiv är en ovärderlig källa vid sökandet av porträtt, illustrationer
och miljöbilder från det uppsaliensiska studentlivet under tidigare sekel. I
detta sammanhang vill jag lyfta fram tre exempel. Den klassiska bilden från
Drottninggatan vid mitten av 1800-talet med några studenter, som nyfiket
betraktar fotografen. Fotografen Henri Ostis (1826–1914) bild av den unge
Carl David af Wirsén (1842–1912) som studentbeväring samt laveringen av
238
vad kan en studenthistoriker finna i carolinas gömmor ?
Alfred Hedins skrift från 1902
F.W. Scholanders minnesbild av en vapensköld
Omslaget till boken från 2005
Carl Schuberth föreställande krogen ”Schylla” vid Drottninggatan vid tiden
när Gunnar Wennerberg skildrade krogen i ”Gluntarne”.
Sammanfattning
Förutom katalogiserade tryckta skrifter är det omfattande materialet vid
Carolinas kart- och bildarkiv de viktigaste källorna för en studenthistoriker. I handskriftssamlingarna och den katalogiserade brevsamlingen kan
man ofta finna värdefullt material.
Depositionerna från Uppsalas studentnationer och från föreningar och
sammanslutningar kan ibland ge överraskande fynd.
Enskilda personers arkiv – ibland med angivande om tillåtelse att ta
del av innehållet långt efter deponeringen – kan ge nya kunskaper och
en tidigare okänd aspekt av en människa, som har varit död länge. Ett av
de kanske mer kända exemplen på detta är när det blev möjligt att ta del
av Pontus Wikners (1837–1888) mycket personliga självbiografiska anteck239
tom lundin
Drottninggatan i Uppsala under senare delen av 1800-talet
Carl David af Wirsén
Krogen ”Schylla” i Uppsala
ningar. När han överlämnade sina ”Psykologiska självbekännelser” i ett slutet konvolut till Uppsala Universitet i augusti 1879, hade han bestämt att
kuvertet inte fick öppnas före 1930. Det skulle förvaras av vid medicinska
fakulteten, som 1967 beslöt om publicering (Wikner 1971).
240
vad kan en studenthistoriker finna i carolinas gömmor ?
Referenser
Bergman, Carl Johan (1843) Upsala och dess nejder. Sednare häftet; Nejderna.
Jönköping.
Bergman, Carl Johan (1843/2006) Namnsdags Maskeraden eller Min Morbror
Proselyt. Hvadduvill i 2 taflor. Handskrift i Uppsala Universitetsbibliotek,
transkriberad och tryckt 2006 i 20 ex. och med kommentarer av Tom
Lundin.
Hackzell, Axel (1923) Några anteckningar om Upsaliensiska Studentspex. Upsala
Hedin, L. Alfred (1902) Förklarande text till E.B.B.:s heraldiska urkunder och
sekrete elementer. H.W. Tullberg, Stockholm.
Lundin, Tom (2005) Enkan Bloms Bekanta, E.B.B. Ett kortlivat ordenssällskap.
Uppsala Publishing House, Uppsala.
Lundin, Tom (2009) Bland tunguser, turkar och trattar. Studentkotterier och studentordenssällskap i 1800-talets Uppsala. Atlantis, Stockholm.
Nevéus, Torgny (1960) Den upsaliensiska studentbeväringen. Uplands nations
årsskrift, nr 23, sid. 5–44.
Nevéus, Torgny (2004) 1840-talets verkliga uppsalastudent. Atlantis, Stockholm.
Nevéus, Torgny (2009) Studentbeväringen – ett sällsamt inslag i akademi och
armé. Uppsala universitets inbjudan till Doktorspromotionen 22 januari
2010, Nr 160, sid. 7–48.
Sjöberg, Johan (2002) Makt och vanmakt i fadersväldet. Studentpolitik i Uppsala
1780–1850. (akademisk avhandling) Studia Historica Upsaliensia, 206.
Strömholm, Stig (1998) När föddes studenten? Lychnos, sid. 187–199.
Svenson, Sven G. (1986) Gunnar Wennerberg. En biografi. Norstedts, Stockholm.
Treffenberg, Curry (1861) Juvenalia. Handskrift i UUB, okat.
Wikner, Pontus (1971) Psykologiska självbekännelser. Askild & Kärnekull, Stockholm.
241
A brief history of Jan Zamoyski’s library
Tomasz Makowski
J
an Zamoyski (1542–1605), who served as Crown Chancellor and Grand
Hetman during the reigns of King Stefan Batory (1576–1586) and King
Zygmunt III Vasa (1587–1632), was an extraordinary figure. He obtained a comprehensive education at the University of Padua under the
renowned scholar Carlo Sigonio (c. 1524–1584). Zamoyski took a deep interest in the law, history, philology, and medicine. The finest testament to
his studies is his work De senatu Romano libri duo, which was published
in 1563 by a Venetian house. To this very day scholars the world over laud
the value of that work. Not surprisingly then, Zamoyski enjoyed considerable authority among fellow students, the clearest example of which is his
election in 1563 as rector of the Law Faculty (university). Upon his return
to Poland in 1565 Zamoyski became one of the Royal secretaries, and hence,
one of those employed in the Crown Chancellory, which was the school
of the elite.
During Batory’s reign Zamoyski garnered enormous influence and
wealth. In 1576, as a 34-year-old, Zamoyski became deputy Chancellor,
and two years later Crown Chancellor of the Polish-Lithuanian Commonwealth. From 1581 to his death in 1605 Zamoyski held both the Chancellorship and the office of Grand Hetman. “He wielded enormous power, in
large measure owing to his personal authority. No one after him in Poland
— kings included — ever held such power again” 1. Jan Zamoyski’s force
of personality, intelligence, profound and thorough-going education, and
pronounced organizational skill allowed him to achieve success in a career
that was nothing less than brilliant. At the onset of his rise he possessed
three and a half villages. Seventeen years later he had managed to create a
vast hereditary estate. Indeed, by the time of Zamoyski’s death, the “Realm
of Zamosc” extended over some 17 thousand square kilometers, well over
that of many European duchies and princedoms.
The books collected by Jan Zamoyski were a part of an extensive and
well-thought-out investment programme. And that is why the term ‘books’
instead of ‘library’ appears more appropriate with respect to the Chancellor’s activity. It was not until his death that the books were put in order or
1
Z. Spieralski, Jan Zamoyski, Warszawa 1989 p. 13.
243
tomasz makowski
arranged – they remained in chests or were lent to Zamosc’s many scholars.
Zamoyski never had the intention of creating a display library in the way
those of other magnatial residences have accustomed us.
Zamoyski was very keen on reading, even during military expeditions.
He referred to books, in particular works by renowned authors, as to respected authorities 2. Expressing his opinion in the dispute regarding the
correctness of a Latin manifest prepared for the opening of the Academy,
in a letter dated 14 March 1594 and addressed to Melchior Stefanides, he
states that he may perhaps be convinced by the example of a renowned
writer3. Jakub Sobieski, a Krakow castellan and a Zamosc university graduate (1590–1646), in an instruction written for the sons – Marek and Jan,
future king of Poland – going on a trip across Europe, wrote that ‘privata
lectio made Jan Zamoyski great’ 4.
Until the establishment of the new town of Zamosc it is difficult to
determine where the books collected by Zamoyski were located. Not having a permanent residence from travelling extensively as the King’s secretary, then Vice-Chancellor and Great Crown Chancellor, may have kept
his library in several parts at several locations and taken the most needed
books with him, which he displayed by taking statutes during his mission to France to fetch Henry of Valois. He may also have collected books
in Knyszyn neighbouring Tykocin, the seat of Sigismund Augustus and a
starosty that Zamoyski had received from Henry of Valois in 1574. Łukasz
Górnicki, a librarian of the deceased sovereign living nearby, may have
looked after Zamoyski’s belongings. The Knyszyn hypothesis may be confirmed by the issue of Bernard Wapowski’s manuscript. While searching
for it and unable to obtain it from Marcin Kromer, Tomasz Płaza inquired
of Łukasz Górnicki whether Zamoyski possessed a copy of the manuscript
in his library 5. From a preserved list of Zamoyski’s expenditures we learn
that on 15 April 1581 1/20 Polish zlotys were paid for ‘bags of books for
His Lordship’ 6. The Chancellor must have taken them with him when he
set off for Knyszyn where he arrived on 15 May 1581 at the latest. Having
ordered that the books be packed he moved to Grodno where his stay was
2
3
4
5
6
On 20 October 1594 Zamoyski was awarded permission by the Apostolic See to read
works included on the blacklist of forbidden books. AGAD (Archiwum Główne Akt
Dawnych, Warsaw) Dok. perg. 6956.
P. Łempicki, Działalnosc Jana Zamoyskiego na polu szkolnictwa 1573–1605 (Kraków
1921), reprinted in: Mecenat wielkiego kanclerza. Studia o Janie Zamoyskim, edited by
S. Grzybowski, Warszawa 1980, p. 159.
P. Gawarecki, Dziennik podrózy po Europie Jana i Marka Sobieskich, Warszawa 1883, p.
17.
H. Barycz, Dwie syntezy dziejów narodowych przed sądem potomnosci. Losy ‘Historii’ Jana
Długosza i Marcina Kromera w XVI i pierwszej połowie XVII wieku ‘Pamiętnik Literacki’
XLIII (1952) 1–2 and reprints, p. 40–41. – See letters from Tomasz Płaza to Marcin
Kromer dated 20 July 1583 (The Czartoryski Library, Kraków MS. 1619, p. 485) and 29
July 1583 (The Czartoryski Library, Kraków MS. 1619, p. 490).
AGAD MS. Zamoyski Archives 2519, f. 279v.
244
a brief history of jan zamoyski’s library
confirmed on 5 June7°. Servants brought the books to Zamosc. Information
about keeping the collection in Zamosc dates back to 15888.
The castle room in Zamosc where the books were kept also served as
a treasury, archives and library, the safety of which was supervised by the
Chancellor’s treasurer. The statement that ‘the Chancellor had a special
library building erected next to his residence’9 did not hold true when confronted with sources. It appears that the reason for the misunderstanding
is the translation of papal diplomat Bonifacio Vanozzi’s report included in
Zbiór pamiętników historycznych by Julian Ursyn Niemcewicz where we
can read that Zamoyski ‘had a well-arranged library established’ 10. It was
assumed that it meant a separate building. In fact, the report expressly
states: ‘fabricare una stanza per la libraria grande’ 11 which means a separate
room. It was a store referred to many a time in the correspondence with
the treasurer, which served as a treasury, archives and library12.
The store also served as an academic library until it was moved to proper rooms in 1668. It is possible that it was a separate store, as indicated by
Jan Unikowski’s note on transferring the books found following the death
of Adam Nowakowski (died in 1652) in his apartments to the store on 4
May 165513.
From Vanozzi’s report we also learn that in 1596 the library was not
put in order: ‘The books were not arranged, I saw them in chests’ 14 They
were kept like that until 1606. Following the Chancellor’s death his son Tomasz Zamoyski’s guardians employed a carpenter who made, among other
things, ‘8 white cabinets for the Library’ for 8 Polish zlotys. It ought to be
7
H. Siemieńska, Itinerarium Jana Zamoyskiego w okresie wojen moskiewskich (1579–1582)
na podstawie rachunków i korespondencji opracowane opracowane ”Przegląd Historyczny”
15 (1992) 2, p. 124.
8
A letter from Zamoyski to Szymon Szymonowic dated 13 April 1588. Archiwum Jana
Zamoyskiego, kanclerza i hetmana wielkiego koronnego, vol. IV, published by K. Lepszy,
Krakow 1948, p. 194–195.
9
J. Kowalczyk, Jan Zamoyski w dziejach kultury polskiej, in: Czterysta lat Zamoscia. Materiały sesji naukowej zorganizowanej przez Wydział I Nauk Społecznych PAN, Uniwersytet
im. Marii Curie-Skłodowskiej w Lublinie, Zamojskie Towarzystwo Przyjaciół Nauk, 12-13
czerwca 1980 w Zamosciu, edited by J. Kowalczyk, Wroclaw 1983, p. 18.; T. Zarębska, Zamosc – miasto idealne i jego realizacja, in: Zamosc – miasto idealne. Studia z dziejów rozwoju
przestrzennego i architektury, edited by J. Kowalczyk, Lublin 1980, p. 33, 39 and 60.
10
Zbiór pamiętników historycznych o dawnej Polszcze, published by J. U. Niemcewicz, Warszawa 1822, p. 187.
11
The Czartoryski Library MS 916, p. 620. – also quoted in: J. Kowalczyk, Zamosc citta
ideale in Polonia. Il fondatore Jan Zamoyski e l’architetto Bernardo Morando. ‘Krajobrazy.
Studia i Materiały’ 2: 1994, p. 4.
12
A. Bielowski, Szymon Szymonowic, in: Pamiętnik Akademii Umiejętnosci, vol. 2 and reprints, Cracow 1875, p. 16, 44. – P. Łempicki, Działalnosc..., p. 163. – K. Bukowska,
Tomasz Drezner, polski romanista XVII wieku i jego znaczenie dla nauki prawa w Polsce
1560–1616, Warsaw 1960, p. 65. – Manuscript AGAD AZ 704, f. 32.
13
BN XVI.Qu.2150.
14
Zbiór pamiętników historycznych…, p. 187.
245
tomasz makowski
assumed that the entry ‘carpenter who made cabinets for His Lordship’s
room – 2 Polish zlotys, for painting it green – 1 Polish zloty’ means a library
cabinet for books delivered for the purposes of the hetman’s son’s education15.
No catalogues or inventories of Zamoyski’s library survived. Nor do
sources imply that such catalogues and inventories had ever been prepared. The only piece of information regarding a list of books is given by
Zamoyski himself in a letter to Georg van der Does dated 1598. In it, he
informs the addressee that once he receives the books acquired by Jan
Szczęsny Herburt on his mission to the Ottoman Empire, he will have a
list of them prepared and sent to him16. And although from a letter from
Herburt to Zamoyski of 2 April 1599 we learn that the books did not arrive
to that date, we are also informed of some list which the Chancellor asked
Herburt to return17. However, no confirmed or announced list survived.
Jan Zamoyski did not provide his books with any entries as to their ownership, save for the one discussed below; he did not provide them with any
ex-libris or armorial binding stamps. The literature on the subject wrongly
adopted the opinion on the Chancellor having a proper armorial binding
stamp18. In fact, six armorial binding stamps that survived pertained to
specific donations. This is confirmed by Stanisław Kostka Zamoyski, the
12th heir in tail, in the first history of the Zamoyski Family Library written down around 1818–1824, in which we can read: ‘A small number [!] of
works marked with Jan Zamoyski’s coat of arms is there. However, there
are indications of him having collected a significant and large library but
the time and domestic turbulence must have impaired the respected collection. I happened to hear [!] that other collections include books originating from Jan Zamoyski’s library’ 19. Annexed copies come from books that
survived until our times, which may prove that at the beginning of the 19th
century there were not more of them.
The only librarian known to us and handling the collection was Father
Marcin Nagórka who did not hold the librarian’s title when Zamoyski was
15
Expenses of 16 July 1606. AGAD Zamoyski Archives 2520, p. 104.
A letter from Zamoyski to Georg van der Does dated 13 October 1598. J. Kallenbach,
Les humanistes polonais, Fribourg 1891, p. 50. – P. Łempicki, Działalnosc..., p. 204.
17
A letter from Jan Szczęsny Herburt to Zamoyski dated 2 April 1599. AGAD Zamoyski
Archives 670. – P. Łempicki, Działalnosc..., p. 211.
18
B. Horodyski, Zarys dziejów Biblioteki Ordynacji Zamojskiej, in: Studia nad ksiązką poswięcone pamięci Kazimierza Piekarskiego, Warsaw 1951, p. 298. – C. Niesciorówna, Inkunabuły i cimelia w zbiorach Biblioteki, in: Hieronim Łopaciński i Biblioteka jego imienia w
Lublinie 1907–1957, Lublin 1957, p. 196. – J. Kowalczyk, Jan Zamoyski w dziejach kultury polskiej, in: Czterysta lat..., p. 21. – J. Kowalczyk, Zbiory artystyczne Jana Zamoyskiego,
in: Z dziejów kolekcjonerstwa na Lubelszczyźnie, edited by J. Kowalczyk, Lublin 1989, p.
17. – W. Szwarcówna, Biblioteka Szymona Szymonowica, Lublin 1989, p. 18, 49–50.
19
National Library of Poland MS. BOZ 1483, f. 1.
16
246
a brief history of jan zamoyski’s library
still alive20. Books were acquired by University of Zamosc scholars to meet
the current demands, and the activity was most extensively influenced
by Szymon Szymonowic for whom a visit to the treasury / library at the
turn of June and July 1599 ended unpleasantly as a dog held for protection
slipped its leash and badly bit the poet21.
The size of the collection is difficult to determine. Bonifacio Vannozzi
(1551–1627), a secretary to Cardinal Enrico Caetani – a papal legate in Poland, on a visit to Zamosc in 1596 described the collection in a report as
large (‘libraria grande’)22.
What can explain leaving the ‘libraria grande’ in chests, as described by
Vanozzi? Zamoyski knew perfectly well from the times he had been working at the Crown Treasury Archives in Krakow how similar collections of
books should be arranged. Thanks to Stanisław Lubieniecki we know that
‘having cabinets made for them, he put each item in a separate drawer
and prepared summaries of them’ 23. In 1578, he visited the library of the
university of Krakow with King Stefan Batory 24. The most probable is that
the collection was to serve university of Zamosc professors but also others, as indicated by the example of Fabian Birkowski, in their editorial and
research work. Books were lent to them, which undoubtedly depleted the
library in their favour. Let us take the example of Tomasz Drezner in the
Chancellor’s times and of Szymon Szymonowic following the Chancellor’s
death. Collections belonging to university of Zamosc professors may have
owed quite a lot to the Chancellor’s acquisitions. It is worth noting that
Jan Ursyn’s library comprised 1494 volumes, Szymon Szymonowic’ collection – 1428 tomes, Szymon Birkowski’s library – 1371 books and Tomasz
Drezner’s – 1319 volumes25.
The Chancellor acquired books in different ways. The very first piece
of information about him acquiring a book comes from Padua – on 20
June 1561 he provided the unpreserved Annotationes in XXIV libros Pandectarum by Guillaume Budé (1467–1540) with the only known note on
the origin 26. It cannot have been his sole acquisition. Studying in Padua
20
A letter from Jerzy Zamoyski to Tomasz Zamoyski dated 2 December 1611. AGAD Zamoyski Archives 751, f. 57–58. – W. Tygielski, Klientela: więzi społeczne – grupa nacisku,
in: Władza i społeczeństwo w XVI i XVII w. Prace ofiarowane Antoniemu Mączakowi w
szescdziesiątą rocznicę urodzin, Warsaw 1989, p. 280.
21
A letter from Ambrozy Wydzierzowski to Jan Zamoyski dated 3 July 1599. AGAD
Zamoyski Archives 704, f. 47.
22
The Czartoryski Library MS. 916, p. 620.
23
A. Lubieniecki, Poloneutychia, Lvov 1846, p. 59. – H. Barycz, Szlakami dziejopisarstwa
staropolskiego. Studia nad historiografią w. XVI–XVIII, Wroclaw 1981, p. 212.
24
J. Zathey, A. Kamińska-Lewicka, L. Hajdukiewicz, Historia Biblioteki Jagiellońskiej, Krakow 1966, p. 254–255.
25
W. Szwarcówna, Biblioteka..., p. 11–12.
26
The copy did not survive. According to Wacław Sobieski ‘Zamoyski [...] put his own
signature (on the title page) as the owner of the book: «Jani Sarij Zamoscij Patauij A.
247
tomasz makowski
was a period of intense reading, which is indicated by (the Chancellor’s)
biographers and in the preserved annotations 27. Keeping up with the book
market in Europe, Zamoyski was well-informed about news and best editions. He looked for books and manuscripts he needed via agents and befriended intellectuals throughout Europe. Searches at libraries and with
book-keepers in England, Germany, France, the Netherlands and Italy have
been confirmed.. In a letter from 1603 addressed to Thomas James (around
1573–1629), the first custodian of the famous Bodleian Library in Oxford,
he requested copying title pages of Cicero’s works which he himself did
not know. It is worth pointing out that the letter is in fact a review of the
catalogue of manuscripts published by the addressee in 1600 as Ecloga
Oxonio-Cartabrigiensis...28 With the help of diplomats he imported Greek
manuscripts from Constantinople. His war spoils also included books, a
memento of which until now has been the Pskowski pierwszy latopis (BN
MS. BOZ 78).
As an influential politician and a sponsor, Zamoyski received gifts from
numerous authors – from poets, theologians, historians and political writers. Among them, there were books specially bound, featuring donation
armorial binding stamps – including gifts from Bishop Marcin Białobrzeski
(BN XVI.F.20), Reinhold Heidenstein (BN XVI.F.56) or Krzysztof Warszewicki (BN XVI.Qu.108). Zamoyski also received works dedicated to him
– so far, approximately one hundred such works have been found.
Traditionally, some of the excellent items constituting the Zamoyski
Family Library are related to the Chancellor although there is no source evidence for this. Here, one might mention a copy of Sforziada (BN Inc.F.1378)
decorated by Giovanni Pietro Birago or the beautifully illuminated 1467
copy of Geography by Ptolemy which, as the Zamoyski family tradition has
it, was a gift from the Pope for the Hetman (manuscript BN BOZ 2).
Zamoyski also took over entire collections or fragments of them. After the death of Stanisław Górski, a historian and Cracow canon (around
1497–1572) with whom he had sorted out the Crown archives, he took over
1561 20 Junij.». W. Sobieski, Z młodych lat Jana Zamoyskiego, ‘Kwartalnik Historyczny’
17 (1903), p. 619. – P. Grzybowski, Jan Zamoyski, Warszawa 1994, p. 22.
27
National Library of Poland MS. BOZ 74 and AGAD Zamoyski Archives 632, p. 1–52.
28
P. Kot, Anglo-Polonica. Angielskie źródła rękopismienne do dziejów stosunków Polski z
Anglją ‘Nauka Polska’ 20 (1935), pp. 82–83. – C. Clark, Thomas James. A Study of a
Librarian, Aberystwyth 1970, p. 1 and 19. – Bodleian Library Ballard manuscripts 44
include letters from Jan Zamoyski and his son Tomasz dating back to 1603 and 1615. As
argued by G. W. Wheeler, both letters intentionally started the group of letters written in Latin: ‘The order within each group was apparently determined by the relative
importance of the writers, the first two of the letters in Latin being from John Zamoyski
(1603) and his son Thomas Zamoyski (1615), successively Chancellors of Poland, while
the letters of two succeeding Archbishops of Canterbury occupy the foremost places
among those in English and are followed by those from the Archbishop of York, bishops,
and lesser ecclesiastical dignitaries’. Letters Addressed to Thomas James First Keeper of
Bodley’s Library, ed. by G. W. Wheeler, Oxford 1933, p. VII.
248
a brief history of jan zamoyski’s library
the originals, minutes and copies of documents which the canon had collected, primarily letters from the royal chancery dating back to 1512–1549.
We do not know how Zamoyski came to own part of King Sigismund
II Augustus’ collection, the famous Polish renaissance library which, in
accordance with the last will, was to have reached a Jesuit college in Vilnius. The 4000 plus library was considered to be one of the greatest private libraries in Europe. The books, mainly contemporary editions, were
bound by Krakow- and Vilnius-based book-binders in brown calfskin. On
the back cover the following words were imprinted: ‘Sigismundi Augusti
regis Poloniae monumentum’ and the date of execution, while on the front
cover – the royal armorial binding stamp in seven versions, with the Polish (Eagle) and Lithuania (Pogoń) arms and the title of the work. In 1565,
the library was relocated to Tykocin neighbouring Knyszyn starosty held
by Zamoyski. The Zamoyski Family Library comprises the largest preserved part of the collection: 148 works in 95 volumes (before the Second
World War there were 168 works in 115 volumes). It appears that the King
also owned three preserved manuscripts 29: from the 15th century – works
by Saint Athanasius (MS. BOZ 10, currently at the National Museum in
Warsaw) and Biblia czeska (MS. BOZ 7, currently at Národni Knihovna in
Prague) as well as History of Alexander the Great from 1510 (BN MS. BOZ
79).
What drove Zamoyski when aquiring books? His personal historical
and philological interests concurred with the programme which he had
imposed on the university and the entire Zamosc academic community.
He did not buy or order luxurious manuscripts and prints. He recognised
the role of printing in politics and its importance to the educated circles
of Europe, he did not spare his interest or financial resources on the newly established printing house in Zamosc. It was care for publications that
drove him during his numerous searches and library book purchases. In
his plans, the library played the role of the printing house back-up facility
(among other functions) due to the collection of textbooks, which were to
be reprinted for didactic purposes, and a collection of ancient manuscripts
which needed to be published or translated and published. It was the first
editions that were to prove the maturity of the Zamosc academic milieu.
Zamoyski intended to establish a printing house comparable to that of
Aldo Manuzio (1449–1515) or Christophe Plantin (around 1520–1589)30.
The established university, with a well-developed philology department, was supposed to ensure competent editors. Thus, perhaps not facetiously, in response to a question asked by Adam Burski why he did not
29
A. Kawecka-Gryczowa, Biblioteka ostatniego Jagiellona. Pomnik kultury renesansowej,
Wroclaw 1988, p. 31. – B. Horodyski, Miniaturzysta Sforzów, ‘Biuletyn Historii Sztuki’
16 (1954) 2, p. 195.
30
On the printing house – see P. Myk, Drukarnia Akademii Zamojskiej. Jej dzieje i wydawnictwa, Zamosc 1994.
249
tomasz makowski
permanently keep dancers and musicians at his court in Zamosc, the Chancellor replied that the university professors were his musicians and printing was his music. Having involved his educated court which could not
be separated from the university in editorial works, Zamoyski succeeded
in fulfilling quite an ambitious programme in a relatively short time. An
example of it is the publication of De collocatione verborum by Dionysius
of Halicarnassus (1st century B.C.E.) – a Greek text accompanied by the
first translation into Latin by Szymon Birkowski based on the manuscript
purchased by the Chancellor.
The words of Johann Chessel (1533–1613) dating back to 1604 confirm
that Zamoyski succeeded: ‘Whoever comes here from Zamość acknowledges that they provide high quality education there; the same is proven by
the professors’ publications. I have read many of them and I have recently
seen a list of what has already been and what will soon be published in
Zamosc” 31.
As stipulated in Jan Zamoyski’s last will, the entail and the books were
taken over by the Hetman’s only son – Tomasz (1594–1638) who with time
– just like his father – became a Great Crown Chancellor. It is believed that
the founder’s son significantly expanded the collection, which was facilitated by his education and well-known interests, although few works actually
identified with him have been preserved. His son, Sandomierz Voivode Jan
Zamoyski Sobiepan (1627–1665), is thought to have supplemented the collection with entertaining literature, primarily French. 3rd heir in tail’s cultural interests, developed more during his trips across Europe than based
on his studies and reading of theoretical works, mainly focused on music
and theatre. His marriage to Maria Kazimiera d’Arquien (1641–1716), future queen of Poland and wife of John III Sobieski (1629–1696), was childless. In accordance with a promise made during his life and in his bequest,
the entailed library was to be bequeathed to university of Zamosc32.
We do not know what part of the castle collection was dispersed and
what part of it became part of the university of Zamosc library. Books
which were found within the university walls are indicated by the catalogue of printed and handwritten books of the University Library compiled
by Professor Adrian Krobski in 1675 (BN MS BOZ 1544) as well as by the
’Testamento Illustrissimi Joannis Zamoyski Palatini Sandomiriensis legatus
Bibliothecae Academiae Zamoscensis’ inscription which he put on books
and manuscripts. The inscriptions were partially or completely erased following 1784. The situation was stabilised once the entail was taken over by
the High Steward of Lvov Marcin Zamoyski (around 1637–1689), future
Great Crown Treasurer.
31
P. Kot, Helmstedt i Zamosc. Z dziejów kultury humanistycznej, in: P. Kot, Polska złotego
wieku a Europa. Studia i szkice, edited by H. Barycz, Warszawa 1987, p. 533.
32
B. Horodyski, Zarys dziejów..., p. 301.
250
a brief history of jan zamoyski’s library
The library of Zamosc University closed down in 1784, and pursuant to
a decision issued by Joseph II, the emperor of Austria, was given over to
the entail; however until it was taken over by Stanisław Kostka Zamoyski,
the 12th heir in tail, it remained in its erstwhile rooms. An inventory developed in 1800 provided for 4553 printed books and 456 manuscripts. In 1811,
the collection was relocated to the Blue Palace in Warsaw where it was
combined with the Entail’s library, Stanisław Kostka Zamoyski’s personal
collection, and the collections of his father, ex-Chancellor Andrzej – the
10th heir in tail, and of his brother, Alexander – the 11th heir in tail. The
combined book collections gave rise to the Zamoyski Family Library in
Warsaw33.
33
The history of Zamoyski Library in: B. Horodyski, Zarys dziejów..., pp. 295–341 and
Biblioteka Ordynacji Zamojskiej: od Jana do Jana. Przewodnik po wystawie, edited by. T.
Makowski, Warszawa 2005, pp. 12–34.
251
Behöver vi en lag om bibliotek?
Lena Marcusson
M
itt samarbete med Ulf Göranson går tillbaka till 1900-talets två
sista decennier, då vi var kolleger vid juridiska fakulteten vid
Uppsala universitet och bland annat deltog i att planera och
genomföra den nya juristutbildning som infördes i början av 1990-talet.
Efter det att Ulf blivit överbibliotekarie fick våra kontakter ett nytt fokus, då jag som prorektor ledde den universitetsutredning som lade fram
förslag om ny organisation av universitetsbiblioteket. Under min fortsatta
tid som prorektor fungerade jag som ordförande i bibliotekets styrelse.
Våra gemensamma intressen för juridik och bibliotek har givit ämnesvalet till detta bidrag, även om det nu inte handlar om det vetenskapliga
biblioteket med dess särskilda uppdrag, som Ulf främst varit engagerad i,
och inte heller det område av juridiken, civilrätten, som han mest ägnat
sig åt.
För mig är det uppenbart att biblioteken har en central funktion i vårt
samhälle för att främja demokrati och utveckling och bidra till individernas möjligheter att nå information och ta del av kulturupplevelser.
Samlingarna utgör också en nödvändig del av vårt kulturarv och historiska minne. Biblioteksverksamhet har en central plats i kulturpolitiken.
Personligen har jag alltid funnit en lust och stimulans i själva biblioteksmiljön, det må ha varit Ålstensskolans skolbibliotek i Bromma i slutet av
1950-talet med alla de röda pärmarna, bokbussen, där ivriga barn trängdes, eller Uppsala Stadsbibliotek på 1960-talet i de lokaler som nu bland
annat rymmer Juridiska Biblioteket. Dagens biblioteksmiljöer med tidskrifter, film och utställningar är naturligtvis ännu mer tilltalande som
miljöer, även om det åtminstone för mig alltjämt är böckerna som står
centrum. Listan kunde göras lång. Att Carolina Rediviva står i särklass
både vad gäller miljön och bokskatterna behöver väl knappast särskilt
understrykas här.
Men att biblioteken behövs i vårt samhälle och utgör en ovärderlig tillgång är en sak. En annan fråga är om detta behov behöver ett juridiskt
skydd och hur i så fall detta skydd ska utformas?
253
lena marcusson
Bibliotekslagen
Det finns en lång historia bakom framväxten och indelningen i de olika
typer av bibliotek som vi i dag tar för givna: de vetenskapliga biblioteken,
skolbiblioteken, sjukhusbiblioteken, folkbiblioteken. Här ska bara noteras
att folkbiblioteken har olika ursprung men att under 1900-talet det framför allt har blivit en uppgift för kommunerna att stå för den allmänna biblioteksservice som erbjuds och som enligt traditionen varit avgiftsfri. Frågan
om behovet av en rättslig reglering av biblioteksväsendet har diskuterats
under lång tid, men bakgrunden har varit den expansion och höga kvalitet
som kännetecknat verksamheten sedan åtminstone 1960-talet utan särskilt lagstiftning. Att kommunerna under efterkrigstiden fått statsbidrag
för biblioteken är dock också en viktig bakgrund.
Varför fick vi då en bibliotekslag 1996?
Frågan om lagstiftning angående kommunernas ansvar på biblioteksområdet var inte ny på 1990-talet utan hade diskuterats upprepade gånger
tidigare av riksdagen, regeringen och olika utredningar. 1965 ändrades finansieringen genom att de generella statbidragen ersattes av skatteutjämningsbidrag. Syftet var att förebygga ojämn standard mellan kommunerna
som ju är av olika storlek och har olika befolkningsunderlag och ekonomiska förutsättningar. I samband med detta konstaterade statsutskottet att
verksamheten hade en så stark förankring i kommunerna att man kunde
räkna med att ”kommunerna uppfyllde sina skyldigheter (sic!) på detta
område utan att obligatorielagstiftning tillgreps”.
Litteraturutredningen uttryckte det mer diplomatiskt: ”man hade anledning att anta att det engagemang som kommunerna visat i fråga om
biblioteksverksamheten skulle komma att fortsätta utan några statliga påtryckningar.”
De olika uttryckssätten speglar inställningen till kommunernas biblioteksverksamhet: man tog helt enkelt för givet att kommunerna skulle ta
sitt ansvar utan att det skulle behövas någon uttrycklig lagreglering.
Det fanns dock redan under 1970-talet önskemål om att verksamhetsmål skulle fastställas och att ansvarsfördelning skulle anges. Grundläggande ansågs vara att boklån inte blev avgiftsbelagda och att de olika biblioteken hade ett aktivt samarbete.
Efter en översyn av förutsättningarna för bokutgivning och litteraturspridning förklarade regeringen i en proposition 1985 att någon lagstiftning
inte behövdes. Man kunde då se tillbaka på en mycket positiv utveckling,
där det varit fråga om en expansion under många år. Under 1970-talet ökade kommunernas anslag med 50% enligt propositionen och satsningarna
fortsatte att öka även därefter. Man noterade ändå att de under de senaste
åren funnits tecken på att den ekonomiska åtstramningen drabbat även
biblioteksverksamheten i kommunerna.
254
behöver vi en lag om bibliotek ?
Argument mot en lagstiftning var att det riskerade att leda till detaljerade bestämmelser mer allmänt inom kommunal kulturverksamhet och
att detta kunde strida mot den kommunala självstyrelsen. Framför allt
åberopades att normer om miniminivåer för biblioteksservice lätt kunde
övergå till att bli maximinormer och att en lag om avgiftsfrihet skulle
kunna uppfattas som enda målsättning för folkbiblioteken och därmed bli
hämmande. I propositionen bedömdes också att det inte var särskilt stor
risk för att kommunerna skulle börja avgiftsbelägga boklånen.1
1996 var tongångarna annorlunda och regeringen föreslog nu lagstiftning. Vad var det som hade hänt? Hur kommer det sig att uppfattningarna i
lagstiftningsfrågan förändrats under de knappt tio år som gått mellan dessa
ställningstaganden från regeringen? Vad som kan säkerställas är att det inte
var fråga om regeringar av olika färg som stod bakom förslagen. Den första
propositionen signerades av Olof Palme och Bengt Göransson och den andra av Göran Persson och Marita Ulvskog (alla s-märkta).
I propositionen 1996 anger regeringen att verksamheten har försämrats
under senare år. Bokanslagen har minskat, den uppsökande verksamheten
har minskat och en del kommuner har prövat s.k. alternativa driftsformer.
Man har t.o.m. från en del håll ifrågasatt avgiftsfriheten, tillgänglighet för
alla och kommunalt driftsansvar.2
Kulturutredningen hade som underlag till propositionen lagt fram ett
förslag om bibliotekslag och i propositionen anger man att nästan alla remissinstanser har tillstyrkt förslaget. Regeringen förklarar att det är angeläget att lagstifta om ”vissa bärande principer” på området.3
Det är fortfarande inte fråga om någon detaljstyrning från statens sida
utan lagen avser att uttrycka vad som redan gällde, nämligen att det är en
kommunal angelägenhet att besluta om omfattningen av folkbiblioteksverksamheten. Därmed anses lagstiftningen inte innebära ett ingrepp i den
kommunala självstyrelsen. Däremot önskar regeringen lagfästa principen
om avgiftsfrihet och den ansvarsfördelning mellan staten, landstingen och
kommunerna som bör råda. Frågor om personalens kompetens och verksamhetens kvalitet samt uppföljning och utvärdering lämnas åt kommunerna att ansvara för liksom tidigare, men det betonas att lagstiftningen
inte får tolkas som en begränsning av kommunernas ansvar för folkbiblioteken och för deras roll i kulturlivet.
Vad innebar bibliotekslagen, som med vissa ändringar gäller även i dag?4
Lagen anger statens, kommunernas och landstingens ansvar inom det allmänna biblioteksväsendet. Till det ansvaret är knutet ett samverkanskrav
1
2
3
4
Prop. 1984/85:141, s. 20 ff. Citaten är hämtade från s. 20.
Prop.1996/97:3. s. 49.
Prop. 1996/97:3, s. 49.
Bibliotekslag (1996:1596). Omtryck 1998:1249. Rättelseband 20120:860.
255
lena marcusson
mellan de olika aktörerna. En grundläggande princip i biblioteksväsendet
är enligt lagen avgiftsfriheten för lån av litteratur på viss tid.
Kommunerna är ansvariga för folkbiblioteken och för kommunala skolbibliotek, medan staten har ansvaret för biblioteken vid högskolor och universitet. En särskild paragraf i lagen stadgar att det ska finnas tillgång till
högskolebibliotek vid alla högskolor och i en följande paragraf anges att
bland annat dessa bibliotek ska ställa litteratur ur de egna samlingarna till
folkbibliotekens förfogande. En motsvarande regel angående högskolebibliotekens åtaganden mot varandra återfinns i dag i högskoleförordningen.5
Kommunernas ansvar för att det finns folkbibliotek markeras också av att
man ska anta planer för verksamheterna. Lagen innehåller därutöver ett
tydligt formulerat åliggande för kommunerna, att lån av litteratur ska vara
avgiftsfria. Därutöver markeras ett ansvar för att särskilt stödja barn och
ungdomar samt funktionshindrade, invandrare och andra minoriteter (8
och 9 §§ bibliotekslagen).
En ganska ny förändring gäller skolbiblioteken. Det regleras numera i
skollagen (2010:800) att både kommunala och fristående skolor på grundskole- och gymnasienivå ska erbjuda eleverna tillgång till skolbibliotek.
Bestämmelsen i 2 kap. 36 § skollagen kommenteras mycket kortfattat i
författningskommentaren med att skolbibliotekens uppgift är att stimulera
elevernas intresse för läsning och litteratur och att sörja för att det finns
arbetsmaterial för utbildningen. Det lämnas däremot öppet i vilka former
man ska ordna verksamheten.6
Regeringen kommenterar vissa remissyttranden som krävt preciseringar
av vad begreppet skolbibliotek innebär och konstaterar att det är fråga om
”en gemensam och ordnad resurs av medier och information som ställts
till elevernas och lärarnas förfogande och som ingår i skolans pedagogiska
verksamhet med uppgift att stödja elevernas lärande”. Man konstaterar att
själva organiserandet dock måste vara flexibelt, eftersom både elevernas
behov och de lokala förutsättningarna varierar.7
Tillsynen över skolorna i detta avseende utövas nu av Skolinspektionen
som har formulerat ett antal krav som ska vara uppfyllda för att huvudmannen ska anses erbjuda tillgång till bibliotek för eleverna. Lokalerna ska
bland annat vara i skolan eller på rimligt avstånd så att de kan användas
kontinuerligt, sägs det.8
Av Skolinspektionens tillsynsbeslut framgår också att en allmän hänvisning till det kommunala folkbiblioteket inte räcker, utan det krävs ett
organiserat samarbete.9
5
6
7
8
9
Högskoleförordningen (1993:100) 2 kap. 16 § i dess lydelse 2010:64.
Prop. 2009/10:165, s. 661.
Prop. 2009/10:165, s.284.
Skolinspektionen: Skolbibliotek. Informationsblad 2011-09-30
Skolverket; Juridisk vägledning om Skolbibliotek s. 2, april 2012.
256
behöver vi en lag om bibliotek ?
Sedan flera år har det aviserats en översyn av bibliotekslagen. En departementspromemoria med ett förslag till ny lydelse av lagen har nyligen
presenterats (Ds 2012:13). Förslaget innebär inte några revolutionerande
nyheter, och även i den fortsatta texten hänför jag mig därför till den nu
gällande lagen.
Lagen innebär alltså att skyldigheter slås fast för bland annat kommunerna i enlighet med principer om avgiftsfrihet och samverkan. Varje kommun ska ha folkbibliotek och dessa ska ha till syfte att främja intresse för
läsning, litteratur, information, upplysning och utbildning liksom för kulturell verksamhet i övrigt. Ändå måste sägas att lagens utformning medger
att kommunerna utformar verksamheterna på helt olika sätt och i olika
omfattning. Service för kommuninvånarna kan därmed skilja sig åt i hög
grad. Det finns inga bestämmelser om öppettider eller om personal med
viss kompetens. Verksamheten blir beroende av kommunpolitikernas och
kommuninnevånarnas engagemang.
Enligt Riksdag & Departement 2012/3 finns i dag 290 kommunala folkbibliotek med drygt 900 filialer, närmare 85 sjukhusbibliotek och 3000
bemannade och öppna skolbibliotek. Den sistnämnda uppgiften kan kompletteras med en uppgift från 2009 att endast två tredjedelar av skolbiblioteken hade någon form av bibliotek för eleverna, vilket alltså strider
mot bestämmelserna. År 2011 uppgav Svensk Biblioteksförening att endast
hälften av alla skolor hade bibliotek.10
Det finns också rapporter om att folkbiblioteken minskar i antal. Enligt uppgifter från Riksdag & Departement har biblioteken minskat från
drygt 1500 år 1995 till 1200 år 2012 (skolbiblioteken inte medräknade), och
minskningen har pågått i mer än femton år.
Det kommunala ansvaret
Vad innebär då det kommunala ansvaret för biblioteksverksamheten?
Inom kommunalrätten uppdelas kommunens ansvar traditionellt i oreglerad och specialreglerad verksamhet. För den oreglerade verksamheten gäller att kommunen själv väljer om, i vilken utsträckning och i vilka former
man ska agera. Det krävs att verksamheten har anknytning till kommunen
och dess invånare och följer vissa grundläggande kommunalrättsliga principer, men i övrig är alltså självstyrelsen långtgående. Inom den specialreglerade verksamheten däremot har riksdagen tilldelat kommunen befogenheter och lagstiftat om skyldigheter, ofta i mycket detaljerade föreskrifter.
Kommunens ansvar på det sociala området, för vård, skola och omsorg,
liksom på miljöområdet och för plan- och bygglagstiftningen är exempel
på sådana specialreglerade områden, som sedan lång tid utgör större delen
av den kommunala verksamheten.
10
Svensk Biblioteksförening, Fakta om bibliotek 2011.
257
lena marcusson
När jag 1992 gjorde en översyn och analys av den rättsliga regleringen av
kommunal verksamhet,11 konstaterade jag att biblioteksverksamheten då
hörde till det så kallade oreglerade området, som grundas på den allmänna kompetensregeln i kommunallagen. Jag menade dock också att den då
hävdvunna systematiken på kommunalrättens område behövde modifieras.
Inom varje ansvarsområde förekommer olika grader av rättslig reglering.
Det kan gälla myndighetsutövning som ålagts kommunen, föreskrifter om
ett ålagt huvudmanna-ansvar för vissa uppgifter eller mer vagt beskrivna
åligganden att ansvara för något, förväntade insatser eller befogenheter att
utnyttja efter behov och lokala bedömningar.12 Inom ett kärnområde för
kommunal verksamhet finns vid sidan av de tydligt ålagda uppgifterna ett
gränsområde som kännetecknas av att kommunen förväntas vara verksam
men staten inte garanterat detta genom direkt formulerade krav. Utanför
kärnområdet finns förutom den allmänna kompetensen och vissa befogenheter enligt speciallagar ett område, där förpliktelserna är så obestämt
formulerade att kommunen i praktiken kan utforma verksamheten eller
helt avstå från den utan risk för någon påverkan från staten.
Före tillkomsten av bibliotekslagen var verksamheten formellt frivillig
för kommunen. Det fanns visserligen en förväntan från statsmakten om
att man skulle driva den, men denna förväntan tog sig inte uttryck i lagreglering. Det fanns statsbidrag, som var försedda med villkor, men kommunerna bestämde själva både omfattning och inriktning av verksamheten
och var fria att reglera den. Man kunde också avstå från verksamhet, men
detta påverkade förstås möjligheten till statsbidrag. Sådana var nämligen
specialdestinerade genom en förordning som beviljade rätt till bidrag för
kostnader för bland annat folkbibliotek.13
Jag konstaterade att verksamheten hörde till det frivilliga området men
inte därmed var helt oreglerad. Om kommunen ordnade biblioteksverksamhet var man tvungen att följa de normer som gäller för all offentlig
verksamhet. Däremot fanns det begränsade möjligheter att kontrollera
verksamheten.14
Efter att bibliotekslagen kommit till har läget blivit annorlunda. Kommunen har ålagts ett huvudmanna-ansvar, vilket gör att verksamheten
enligt den ovan nämnda systematiken förts över till kärnområdet. Kommunerna kan varken lägga ner verksamheten eller överlåta till någon annan aktör att ta ansvar för den. Det är också kommunen som i egen regi
måste genomföra planering av biblioteksväsendet i kommunen. Beslut om
11
Lena Marcusson, Mot en ny kommunalrätt – om den rättsliga regleringen av kommunal
verksamhet, Iustus 1992
12
Lena Marcusson, Mot en ny kommunalrätt – om den rättsliga regleringen av kommunal
verksamhet, s. 120
13
Lena Marcusson, Mot en ny kommunalrätt – om den rättsliga regleringen av kommunal
verksamhet, s. 109 f.
14
Lena Marcusson, Mot en ny kommunalrätt – om den rättsliga regleringen av kommunal
verksamhet, s.134.
258
behöver vi en lag om bibliotek ?
biblioteksplan, och beslut som rör etableringen av och möjliggör driften
av folkbibliotek i kommunen, måste fattas i den ordning kommunallagen
föreskriver.
När detta väl är konstaterat, återstår dock frågan om hur preciserade
förpliktelserna egentligen är och i vilka former folkbiblioteken kan drivas.
Hur förhåller det sig med de ofta omtalade privatiseringarna av offentlig
verksamhet och med konkurrensutsättning av biblioteken?
Som första kommun i Sverige har Nacka kommun upphandlat driften
av sina sex bibliotek och därefter beslutat att överlåta driften av några av
dessa enheter till ett privat företag.15
Är detta förenligt med de krav på kommunerna som bibliotekslagen
formulerar?
Så länge ansvaret för biblioteksverksamheten var oreglerad kunde kommunen också privatisera verksamheten, även om då rätten till statsbidrag försvann. De uppgifter kommunen nu har uttryckligen enligt lagen kan inte
överlämnas till enskilda, aktiebolag, stiftelser eller föreningar. Kommunen
måste alltså behålla huvudmannaskapet. Lagen anger också att varje kommun ska ha folkbibliotek och att kommunen ansvarar för verksamheten.
Detta innebär att kommunen inte skulle kunna dra sig tillbaka och nöja sig
med att peka på att det finns privata bibliotek, tillgängliga för allmänheten,
i kommunen.
Däremot kan konstateras att lagen inte säger något om i vilka former
verksamheten ska bedrivas. Termen folkbibliotek definieras inte och så
länge man upprätthåller kraven på avgiftsfrihet och samverkan verkar det
inte finnas någon möjlighet att kräva av kommunerna att särskilda verksamhetsformer ska användas. Riktade statsbidrag för särskilda delar av
verksamheten kan användas, men den allmänna biblioteksverksamheten
förutsätts i dag bli bekostad med kommunens egna medel och generella
statsbidrag eller utjämningsbidrag.
Att avtala med enskilda om att driva bibliotek, medan ägandet fortfarande är kommunalt, förefaller alltså vara inom lagens ram. Nacka kommun försäkrar att man ställer mycket höga krav på kompetens och erfarenhet hos dem som ska driva biblioteken. Men lösningen ställer också stora
krav på kommunen som ska upphandla och ingå avtal. Man måste skaffa
sig garantier för att avgiftsfriheten upprätthålls och möjlighet att bryta avtalet, om villkoren inte uppfylls. Därmed kommer vi in på Ulf Göransons
juridiska område, civilrätten. Det är kännetecknande för samhällsutvecklingen att den offentliga förvaltningen i allt större utsträckning använder
sig av civilrättsliga verktyg.
15
Uppgifterna är hämtade från www.nacka.se/web/kultur/bibliotek/Nyheter i maj
2012.
259
lena marcusson
Det verkar inte troligt att regeringens översyn av bibliotekslagen och
dess tillämpning kommer att innebära några förändringar vad gäller möjligheten till alternativa driftsformer i den modell som Nacka kommun har
valt. Men det finns onekligen ganska många andra utmaningar för biblioteksverksamheten i dag att begrunda. Spridningen av digitalt material och
e-böcker medför nya frågeställningar. Det finns också ett stort behov av att
formulera kvalitetsmål för biblioteksverksamheten. Risken är annars att
besökssiffror, utlåningsstatistik och öppettider blir de enda utvärderingsinstrumenten.
Lagstiftningen behövs!
Enligt undersökningar är biblioteket den samhällsinstitution som har högst
förtroende bland invånarna (70 % år 2011). Nio av tio uttrycker också att
man vill ha kvar bibliotekslagen.16 Det är troligt att den påbörjade översynen av bibliotekslagen inte kommer att resultera i minskad reglering på
detta område. Experimenten med alternativa driftsformer kommer att
fortsätta men också innebära ett allt större behov av att markera samhällets ansvar och slå vakt om att den s.k. gratisprincipen även i framtiden får
råda. Mer tveksamt är det om man kommer att öka regleringen genom t.ex.
uttryckliga kvalitetskrav på personal eller verksamhet. I de avseendena lär
argumenten om kommunal självstyrelse och ett allmänt kommunalt ansvar väga tyngre. Vid sidan av folkbiblioteken finns dock ett givet utrymme
för statlig bibliotekspolitik på nationell nivå, där inte minst ansvaret för
kulturarvsfrågorna är framträdande. Bibliotekslagen behövs alltså i hög
grad i dag och för framtiden.
16
Svensk Biblioteksförening, Fakta om bibliotek 2011.
260
Medical Archives and Digital Access
at the Osler Library of the History of
Medicine, McGill University, Montreal
Pamela Miller
I
n August of 2001, I first had the honour of meeting Dr. Goranson, in
his beautiful office in the Carolina Rediviva. Following his warm greeting, he guided me through the Library’s outstanding collections and
then led me to the location of the project that was dear to his heart, the
cataloguing and digitization of Dr. Eric Waller’s collection of 40,000 manuscripts of outstanding importance to the history of science and medicine. I
met the dedicated staff who explained the wealth and depth of the Waller
manuscripts. Cataloguing and technical details of the project were enthusiastically explained to me and this continued through lunch and into the
early afternoon. I departed enthralled and inspired, but wondering if this
ambitious project could ever be completed. Seven years later, I received an
invitation to participate in an international symposium to inaugurate the
completed project.
Clearly, Dr. Goranson is a man of vision and tenacity who continually
strives to make the most of his Library’s resources. The inauguration consisted not only of presentations by international guests, but was preceded
by an afternoon devoted to presentations on the practical aspects of the
Waller project that included an explanation of the scanning and cataloguing work, the opportunity to search the data base ourselves, the extensive
background research required to carry out the work and the impressive
preservation and storage procedures put in place to protect the collection.
Once again, I was impressed by the expertise of the staff at each stage of
the project.
My contribution entitled, The Care and Use of Extensive Manuscript
Collections in the History of Medicine and Science at the Osler Library,
McGill University, Montreal, consisted of a visual presentation that highlighted the variety of archival materials found in the present day Osler
Library. It began with an introduction to the Osler Library and then
focused on four archival fonds: that of Sir William Osler (1849–1919),
cardiologist Dr. Maude Abbott (1869–1940), who was one of the founders of the International Association of Medical Museums, her student,
cardiologist, Dr. Hugh Nathan Segall (1897–1990) and Neurosurgeon Dr.
Wilder Penfield (1891–1976) founder of the Montreal Neurological Institute. Two digital projects were then briefly introduced. For this paper I
261
pamela miller
will include more recent digital undertakings well as a project that is in
process.
Who was Sir William Osler?
Very briefly, he was the 8th child of Anglican missionary parents whose
father’s early training in the British Navy chasing pirates and slavers suited
him perfectly for service in the church in Canada. Bond Head, Ontario,
is now about 53 minutes by car from Toronto. In 1837 the trip involved a
harrowing and dangerous journey of two days by stage and then wagon. In
that part of Canada, according to Featherstone Osler, “The Devil...almost
reigns triumphant.”1 Two excellent biographies have been written about
William Osler, a two volume work in 1925 by the neurosurgeon Harvey
Cushing (who knew Dr. Eric Waller and admired his collection) that won
the Pulitzer Prize and a second biography published in 1999 by Canadian
historian Michael Bliss that provides more in-depth Canadian context.
Osler began his medical studies at the University of Toronto but transferred to McGill University graduating in 1872 with a prize-winning thesis
in Pathology. In 1874 after studies in Europe, thanks to financial assistance
from his older brother, he accepted a position at McGill as Lecturer in
the Institutes of Medicine (histology, physiology and pathology), where
he taught for 10 years, acquiring a strong reputation as a teacher, curriculum reformer, researcher and writer. When the Faculty of Medicine at the
University of Pennsylvania, the oldest medical faculty in the United States,
was in the process of modernizing its faculty, Osler was invited to join
them as Professor of Clinical Medicine where he served until 1889 when he
was asked to become Chief of Medicine at the newly formed Johns Hopkins School of Medicine. In 1892 Osler published his Principles and Practice
of Medicine that rapidly became the most popular textbook in the English
speaking world, was translated into several languages, went through 16
editions and ultimately sold an estimated 500,000 copies.2 In 1905 he accepted the position of Regius Professor of Medicine at Oxford, where he
was knighted in 1911 and served until his death in 1919.
Throughout his career, Osler collected books on the history of medicine
and science which on his death he willed to McGill University in gratitude
for its support during his student years and at the beginning of his distinguished career. A smaller, but none the less, important collection of 8,000
books than the Waller collection, at the time of Osler’s death there were 132
manuscripts as compared to Dr. Waller’s 40,000 manuscripts. In the 1960s
the mandate of the Osler Library changed to include not only rare books,
but also to comprise current works on the history of medicine including
1
2
Michael Bliss, William Osler, A Life in Medicine, Toronto, 1999, p. 17.
Please see, Richard L. Golden, A History of William Osler’s The Principles and Practice of
Medicine, Osler Library and the American Osler Society, 2004.
262
medical archives and digital access at the osler library...
The entrance to the Osler room.
the social history of medicine, anthropology and sociology to correspond
with the establishment of the Department of Social Studies of Medicine
within the Faculty of Medicine. That decade included moving the Faculty
of Medicine from its location since 1911 in the Strathcona Medical Building, to a new, larger and more adaptable teaching and research facility, the
McIntyre Medical Sciences Building. As the Osler Library was and is considered the heart of the Medical Faculty, its collection and purpose-built
room designed by Montreal architect Percy Nobbs and Lady Osler, was
dismantled and moved to the new facility. A new reference and research
room, The Wellcome Camera, was added to the Library in recognition of
the Wellcome Trust’s generous assistance in expanding the current collection of contemporary works. Today, thanks to the generosity of the John
P. McGovern Foundation, the Library is climate controlled. Over the last
83 years the Osler Library’s collections have grown to include 100,000 rare
263
pamela miller
and in print volumes, 350 metres of archives and about 600 artifacts. The
Waller and Osler catalogues are standard references in the world of rare
book collecting.
In donating his collection to McGill, Osler, inspired by his experience
as a member of the Board of Curators of the Bodleian Library in Oxford,
stipulated that a Board of Curators assist in the governance of the Library
with members that included the Principal of the University, the Dean of
the Faculty of Medicine, a representative of the Osler family, the Faculty
of Medicine and researchers involved in the history of medicine. There are
4 permanent members of staff, 2 professional librarians and 2 assistants.
The majority of the book purchasing budget and special projects are financed by endowments and our “Friends of the Osler Library”, principally
generous doctors, family members and those interested in the history of
medicine. Funds derived from the same sources enable us to hire students
and contract archivists to undertake specific projects.
The Library carries out a publication series, “The Osler Library Studies
in the History of Medicine”. In addition, the Library sponsors a research
travel grant and most recently has received a generous endowment entitled
the Mary Louise Nickerson Fellowship in Neuro History, all of which information can be found on our web page.3
William Osler’s Archives
Not surprisingly, William Osler established the basis of the archival collection, which does not include the Faculty of Medicine’s records. These are
housed centrally at the McGill University Archives. Principally the archival fonds found in the Osler Library consist of the papers of Osler and his
circle. Since the University Archives only opened in the early 1960s, early
on in its history, the Osler Library acquired the papers of medical societies, archives of members of our Board of Curators and occasionally those
of significant McGill medical figures. On-line inventories to most of our
holdings may be found at: http://osler.library.mcgill.ca/archives/
Not only did Osler collect manuscripts for their own sake, his personal
papers form the basis for the richest collection of Osler archives in the
world and include his own correspondence, notebooks, daybooks, pathology reports from the Montreal General Hospital, a small selection of carefully selected patient records, the cards from his “Study of Dying” 4 and
photographs. Although we have searched in Canada, the United States and
Britain, we have never located film footage or a recording of his voice.
The centrepiece of the Osler material is the Harvey Cushing fonds. Harvey Cushing collected letters from Osler’s friends and associates, employed
3
4
http://www.mcgill.ca/library/library-using/branches/osler-library/
Please see, Paul S Mueller “William Osler’s Study of the Act of Dying: an analysis of the
original data”, Journal of Medical Biography 2007; 15 (Suppl. 1): 55–63.
264
medical archives and digital access at the osler library...
three secretaries to transcribe them and returned the originals, for the most
part, to the owners. Luckily, Cushing presented these 7,500 transcripts plus
photographs to the archives (P417) along with the manuscript version of his
biography. An in-house data base provides access to summaries of the letters and a future plan includes making this data base available to the public
through our web page. This is our most heavily used fonds principally by
biographers and those involved in the history of medical education in its
broadest aspects. Artifacts include presentation silver, slides from the first
course in histology that Osler taught at McGill prepared by a student in
1877, Osler’s stethoscope and several pieces of furniture. His ashes rest in
the Osler Room Niche.5
The Maude Abbott Fonds (1869–1940)
Maude Abbott graduated from McGill University with a degree in Arts
in 1890, but as women were not allowed to enter the medical school at
McGill until after World War I, she attended Bishop’s University in Montreal, where she obtained her medical degree in 1894. Several years later
she was appointed to the McGill Medical Museum that was badly in need
of re-organization. William Osler inspired her to bring order to the specimens and from 1898 to 1932, she built the collection into a first class teaching resource, establishing a cataloguing method based on the organ system and associated with clinical information. Having become an expert
in cardiac anomalies she was invited by Osler to provide a chapter on
congenital heart disease for his new volume entitled A System of Medicine, published in 1908. In 1906 she was one of the founding members of
the International Association of Medical Museums, now the International
Academy of Pathology. In 1936 her Atlas of Congenital Cardiac Disease was
published by the American Heart Association that laid the ground work
for understanding the morphology and pathogenesis of congenital cardiac
abnormalities and ultimately for their treatment in the 20th century. The
Atlas was re-published in 2006, edited by Dr. Richard Fraser, in honour
of the 100th anniversary of the International Academy of Pathology, held
in Montreal. In this edition, Dr. Fraser included scanned images of specimens still found in the collection. As this paper is being composed, it has
just been announced that the medical museum, which closed shortly after
Maude Abbott’s death in 1940, will be re-opened and will be called, “The
Maude Abbott Medical Museum”.
Almost 4 metres of archives comprise the Maude Abbott Collection
(P111). The complete on-line inventory is available from the Osler Library
web site. It is made up of professional correspondence, some personal cor5
Please see, William Feindel and Wayne Lebel, “Sir William’s “Astral Self”: Origins of the
Osler Niche in the Osler Library” in Sir William Osler: The Man and His Books”. Edited
by William Feindel, Elizabeth Maloney, Pamela Miller, Osler Library, 2011.
265
pamela miller
Maude Abbot’s Display Panels.
respondence, case records, research papers, a draft of her Atlas, photographs, historical research papers and the original posters on comparative
anatomy and a variety of cardiac anomalies that she designed and displayed
at the Centenary Meeting of the British Medical Association in 1932. These
impressive display panels were also presented at the joint meeting of the
Canadian Medical Association and the American Medical Association in
Atlantic City in 1935 and in 1936 at a meeting of the Ontario Medical Association. The panels measure 1.3 metres high by 1 metre wide and have
been encapsulated to allow them to be displayed safely.
It was only following her death that cardiac surgery advanced enough
to benefit fully from Maude Abbott’s research. Currently there is renewed
interest in her classification system for medical museums and in her role as
an early female medical scientist.6
The Harold Nathan Segall Fonds (1897–1990)
One may wonder why I have included cardiologist Dr. Harold Segall’s
Fonds (P109) in this presentation, given the fact that it is rarely exploited,
despite having a very thorough inventory. The major obstacle to its use is
its volume, about 180 metres, requiring off-site storage. Its attraction lies
in the complete nature of the fonds and the variety of records found in it.
Born to a Jewish family in Jassy, Romania on October 17, 1897, Harold
Nathan Segall immigrated to Montreal with his family in 1900. Harold was
6
Please see, “An Illness in the Family: Dr Maude Abbott and her sister, Alice Abbott,”
Canadian Bulletin of Medical History/Bulletin canadien d’histoire de la médecine, vol. 28;
pp. 171–190 (2011)
266
medical archives and digital access at the osler library...
educated in Montreal, and was raised to be fluent in his native Yiddish as
well as Montreal’s two dominant languages, French and English. Entering
McGill medical school in 1915, Dr. Segall took five years to complete his
basic medical training, serving for a year as a Royal Canadian Navy doctor
on a merchant marine ship during the First World War. He graduated from
McGill Medical School in 1920, after which he became a Demonstrator in
Pathology at McGill and worked with Maude Abbott. Leaving Montreal in
1922 to obtain specialized training in the diseases of the heart in Boston,
London and Vienna, he returned to Montreal in 1926 as the city’s first
fully trained cardiologist. Dr. Segall also accepted a junior post at McGill
and launched one of Canada’s first cardiac clinics at the Montreal General
Hospital. He opened additional cardiac clinics at the Herzl Dispensary and
the Women’s General Hospital, in the late 1920s. As part of his practice, he
not only saw patients in his office, but made regular house calls, being the
first physician in Montreal to have a portable electrocardiograph (ECG),
which he acquired in 1927 and which also belongs to the Osler Library.
Central to his practice and his teaching was the graphic means of depicting
heart sounds and murmurs which he had invented in the 1930s and used
throughout his career.
As a prominent Jewish doctor in Montreal during the 1920s and 30s,
Dr. Segall participated in the founding of the Jewish General Hospital in
Montreal, eventually becoming the hospital’s Head of Cardiology. Lecturing both at the hospital and McGill to students, interns, and practitioners, Dr. Segall acted as a McGill Assistant Professor of Medicine
from 1949 until 1960. He was also an influential founding member of the
Montreal Cardiac Society in 1946, the Canadian Heart Association in
1947, the Canadian Heart Foundation, the Quebec Heart Foundation, and
the Quebec Association of Cardiologists, serving as president or vicepresident of each of them. He was a member of the Board of Curators of
the Osler Library. The fonds contains correspondence, notes, experimental notebooks, lecture notes, articles, speeches, patients’ records, electrocardiograms, and reprints. Also included are several electrocardiograph
machines, dictation devices, and audio recordings (reel-to-reel tapes, dictation disks, and cassette tapes). In addition, the fonds contains records
of Dr. Segall’s personal and family correspondence, financial transactions,
and various other official and unofficial documents. 7 As a pioneering
medical specialist with a wide ranging private and hospital practice, Dr.
Segall is a significant figure in the social and scientific history of midcentury Canadian medicine.
7
Adapted from the Osler Library web site. Harold Nathan Segall data base prepared by
Duncan Cowie.
267
pamela miller
Wilder Graves Penfield.
The Dr. Wilder Penfield Fonds (1891–1976)
In 1934, the Montreal Neurological Institute of McGill University opened
its doors as a 50 bed hospital for brain disorders combined with a brain
research centre. Wilder Penfield was its first Director. Funding for the Institute was provided by private donors, the Rockefeller Foundation, and by
annual contributions from the City of Montreal and the Province of Quebec. Years before he arrived in Montreal in 1928, Wilder Penfield (1891–
1976) had begun to dream of an institute that would combine patient
care and research in the study of epilepsy and through it, the functional
anatomy of the human brain. Since its founding the Institute has more
than quadrupled in size, trained thousands of doctors and nurses, many of
them from international backgrounds, and treated countless numbers of
patients. Its “Fellows” have spread out around the world, often founding
institutes based on Penfield’s concepts. As a result, McGill University and
the city of Montreal have become known as an international centre for the
research and cure of neurological conditions.
Wilder Penfield was born in Spokane, Washington, attended Princeton
University and with a Rhodes Scholarship, attended Oxford University gaining a B.A. in Physiology in 1916. In 1918 he graduated from Johns Hopkins
with a medical degree. Graduate studies were carried on in Boston, Oxford
and London. From 1921 to 1928 he worked at the Presbyterian Hospital in
New York, taking time to travel to Spain to learn of the staining techniques
268
medical archives and digital access at the osler library...
of Ramon y Cajal in Madrid and later with Otfrid Foerster in Germany. In
1928 he was appointed to the Faculty of Medicine of McGill University. In
1934 he and his wife Helen Kermott became Canadian citizens. From 1934
to 1960 he served as Director of the Montreal Neurological Institute and as
Chairman of Neurology and Neurosurgery at McGill. He concentrated his
research on the physiology of the human brain and contributed uniquely to
the elucidation of speech and memory mechanisms. An innovative surgeon,
he developed methods to help cure epilepsy, especially the type arising
from the temporal lobe of the brain, adopted world-wide as ‘the Montreal
Procedure”. Among those who trained with Penfield are the Swedish doctors, Dr. David Ingvar from Lund and Gothenburg and Dr. Herbert Sylvanus
who set up one of the first centres for the surgical treatment of epilepsy in
Sweden at UMEO. In 1954 he published his most substantial work, Epilepsy
and the Functional Anatomy of the Human Brain, a review with Herbert
Jasper of their work on the diagnosis and surgical treatment of seizures that
they had carried out at the Institute. In his own research Penfield made
important discoveries in the understanding and treatment of epilepsy and
in the brain scars that resulted from trauma.
He joined the Board of Governors of McGill University and became
an active member of the Board of Curators of the Osler Library. Much
honoured during his career, at the height of his career Penfield was often
referred as one of the greatest living Canadians.8
This 80 metre fonds (P142) has attracted research interest on such topics
as: the relationship between Penfield and Russian neurosurgeons, cortical
stimulation and its effect on psychoanalysis and the influence of Otfrid
Foerster, Ramon y Cajal and Pia del Rio Hortega on Penfield. The data base
giving access to The Penfield Archive (P142) is found on the Osler Library
web site. The Penfield Archive forms the centre of the recently launched
Neuro History Project at McGill that aims to produce a guide that will
provide electronic access to Montreal Neurological Institute Archives
housed at the University Archives, the Osler Library and also within the
walls of the Institute. The Mary Louise Nickerson Memorial Fellowship
will allow a scholar to carry out research utilizing the Neuro History
archival and artifact collections, across the campus.
Four projects, funded by grants, class gifts or through our “Friends” fund
have taken advantage of digital technology to make two collections of photographs and most recently our collection of medically related prints, easily
available to the public. In each case, care has been taken to engage cataloguers or curators who are skilled in the field and dedicated to making
complete and accurate information available to the public. The fourth project, funded by the McGill Class of Medicine 1961 has used digital tech8
A brief biography and full bibliography may be found in, “Wilder Graves Penfield 1891–
1976”, published by Sir John Eccles and William Feindel in the Biographical Memoirs of
Fellows of the Royal Society, Vol. 24, November 1978.
269
pamela miller
nology to publish the upcoming facsimile version, with scholarly essays, of
“The Herbal of al-Ghafiqi”, one of McGill University’s rarest manuscripts.
The William Osler Photo Collection
The William Osler Photo Collection9 is comprised principally of about
400 photographs amassed by Dr. Harvey Cushing during his research
leading up to the publication of his biography of Osler. The photos show
Osler’s family, friends and colleagues from his childhood until his final
days. Donated by many of the people appearing in the photos, the images
were heavily used in a wide variety of Osler related publications. From
1925 until the beginning of the project, more photos were added to the
collection that Harvey Cushing had never seen causing some confusion.
Over time, we became concerned about questions relating to copyright.
With funding from the John P. McGovern Foundation, we were able
to hire a recently graduated librarian with archival training and experience to catalogue the photographs and to work with the staff of McGill’s
Library Technology Services who oversaw the digitizing and design. Harvey Cushing’s original order was followed and this is reflected in the
structure of the site. The photos are divided chronologically according
to the major stages of Osler’s life. Six staff working over a 6 month period participated in the project, overseen by the Assistant History of
Medicine Librarian Mr. Christopher Lyons. What we are most proud of
is the fact that the cataloguing information is as full as we can make it,
although we encourage researchers to send us any new information or
to correct any errors. The public benefits from being able to download
images as they wish but those wishing publication quality scans must
request them and receive the Osler Library’s permission.10
The Marjorie Howard Futcher Photo Collection
Two carefully labeled and badly disintegrating photograph albums were our
next target11. Containing over 800 images, these albums were assembled
from 1894 to 1897 by Gwendolyn Marjorie Howard (1882–1969) on what
had become highly acid black paper. Each time a page was turned, a little
more paper broke off, threatening to take the identity of the sitter with it.
Once again, with special funding, a contract archivist was hired to catalogue fully each image. The immediate value of the photographs lies in the
close friendship between Marjorie Howard and the Osler family. Marjorie
9
http://digital.library.mcgill.ca/osler/index.php
Please see a more extensive report by the archivist Jacqueline Barlow in the Osler Library Newsletter, Number 110.
https://secureweb.mcgill.ca/library/sites/mcgill.ca.library/files/1102008.pdf
11
http://digital.library.mcgill.ca/futcher/index.php
10
270
medical archives and digital access at the osler library...
A snapshot of the Osler family and friends at Murray Bay, a resort in the lower St.
Lawrence River, 1904. Osler is flanked on the left by Dr. John McCrae, Pathologist
and author of the famous WW I poem “In Flanders’ Fields”, and on the right by his
brother Dr. Thomas McCrae, joint editor of A System of Medicine.
was the daughter of Osler’s favourite professor at McGill University Robert
Palmer Howard who died when Marjorie and her brother and sister were
still young, followed shortly by the death of their mother. The Oslers kept
in close touch as Marjorie grew up and she eventually married Thomas
Futcher, one of Osler’s students at Johns Hopkins, whom she met while
visiting the Oslers in Baltimore. Educated in England and Germany, she
numbered friends in some of Canada’s most prominent families. The charm
of the albums lies in the unique view of the privileged world of the late
Victorian era of which she and Sir William Osler were a part.12
The Osler Library Prints Collection
The recent cataloguing and digitization of the Osler Library’s Prints Collection has resulted in an on-line catalogue13, an exhibition and an exhibition catalogue entitled, The Face of Medicine, Portraits, Cartoons and
Scenes from the Osler Library Prints Collection, prepared by print curator,
Chelsea Clarke working on contract using special funds. Her assignment
was to catalogue approximately 2,500 prints made up of line engravings,
stipple engravings, etchings, lithographs and mezzotints. They include
12
Please see a more extensive report by the Archivist, Duncan Cowie in Osler Library
Newsletter Number 113.
https://secureweb.mcgill.ca/library/sites/mcgill.ca.library/files/OLN113.pdf
13
http://digital.library.mcgill.ca/oslerprints/
271
pamela miller
portraits of prominent doctors, scenes focusing on medical situations,
and caricatures ranging from the seventeenth to the twentieth century
that explore medical history through the means of popular imagery. The
collection evolved principally through three donations assembled by Dr.
John Howell Evans (1870–1962), surgeon, cancer specialist and friend of
Sir William Osler, Dr. Frederick Kalz (1906–1993) Assistant Professor
of Medicine at McGill and more recently, Mr. William H. Helfand, a
retired executive and respected historian in pharmacy and medical imagery. The detailed catalogue and scans permit easy access to the images
but above all, provide authoritative information to the subject matter
making a valuable contribution to the history of medicine through visual
representations.
The Herbal of al-Ghafiqi
Currently, the Osler Library and the Institute for Islamic Studies at McGill
are completing the first volume of a two volume project to produce a facsimile volume and essays followed by a second volume that will include a
translation and critical edition of what is generally known as the Herbal of
al-Ghafiqi. Kitab fi al-adwryah al-mufradah, dated 654/1256 was purchased
by William Osler who believed it to be part of a two volume Arabic translation of Dioscorides. This complex manuscript has tempted and defied
scholars since Osler acquired it. Problems quickly arose following Osler’s
death, due to the fact that the two volume “Dioscorides” was supposed to
be presented to the Bodleian Library, according to Osler’s will. Once the
Bodleian Librarian discovered that the second volume was not a translation
of Dioscorides but was instead the first volume of a work by the Andalusian pharmacologist Ahmad al-Ghafiqi (d.560/1165), the Osler Librarian,
Dr. W.W. Francis (a friend and correspondent of Dr. Eric Waller) claimed
the volume for McGill. Lady Osler was finally requested to settle the dispute which she did, in favour of the library named after her husband at
McGill University in Montreal. Produced in Baghdad, and illustrated with
367 coloured drawings, the 475 entries covering the letters A to K give the
name of the plant in Greek transliterated into Arabic, followed by the
same name in Persian, Berber or Spanish. Digital technology is enabling us
to reproduce an attractive scholarly facsimile and to involve international
scholars in its study. In October 2010, an international symposium was
held at the Institute for Islamic Studies to discuss in detail the various
features, and complexities of the manuscript. What emerged was an ambitious and exciting program to reveal to the world the wealth of knowledge
and beauty hidden for centuries in the pages of this enticing manuscript.14
14
For a fuller description of the project including a brief bibliography, please see:
http://www.mcgill.ca/library/print/5385
272
medical archives and digital access at the osler library...
Asparagus as depicted in the Herbal of al-Ghafiqi.
In closing, thank you Dr. Goranson, for your energy and vision over the
years and to your colleagues for giving me the opportunity to provide a
glimpse of the excitement of the medical archives of the Osler Library in
Montreal.
273
Fra papir til pad
Strategier for et digitalt nasjonalbibliotek
Vigdis Moe Skarstein
Et digitalt nasjonalbibliotek
Å
være et nasjonalbibliotek ved inngangen til det 21. århundre vil si
å være et digitalt nasjonalbibliotek. Det norske nasjonalbiblioteket
har derfor som sin viktigste strategi å digitalisere hele samlingen
så raskt som mulig og å få mest mulig materiale overlevert digitalt for
bevaring i det digitale sikringsmagasinet. Den digitale databasen vil være
utgangspunktet for bevaring – og så raskt som mulig også for tilgang på
nettet. Den digitale formidlingen vil skje enten når materialet ikke lenger
er beskyttet av kopiretten eller når en har inngått avtaler med rettighetshaverne for å kunne gi tilgang til full tekst, bilde eller lyd.
Et multimedialt bibliotek
Det norske Nasjonalbiblioteket er et multimedialt bibliotek. Pliktavleveringsloven fra 1989 regulerer at alle medier som gjøres allment tilgjengelig i Norge skal leveres til Nasjonalbiblioteket for å gjøres tilgjengelig for
forskning og dokumentasjon. Det gjelder trykt materiale som bøker, aviser,
tidsskrifter samt musikk, foto, film, kringkasting og elektroniske dokumenter. Særlig på grunn av uklarhet om hva det siste innebærer er loven
under revisjon, men prinsippet om at det multimediale skal avleveres og
kunne gjøres tilgjengelig for forskning og dokumentasjon, står fast.
Paradigmeskiftet utfordrer bibliotek som begrep
Det paradigmeskiftet den digitale utviklingen innebærer, er spennende utfordringer for alle bibliotek. Spørsmålet som stilles av mange er om noen
vil gå til biblioteket for å få tilgang til bøker og annet materiale når en kan
få det digitalt via nettet? Når bl.a. forskerne har sine egne nett og bruker
søkemotorene som for eksempel Google og oppslagsverk som Wikipedia?
Dette er ikke bare et retorisk spørsmål, men en reell utfordring bibliotekene må svare på.
Blir digitale bibliotek en del av og forlengelsen av tradisjonelle bibliotek
– eller en omforming av dem? Blir de noe helt for seg selv som skapes på
egne premisser?
275
vigdis moe skarstein
Når tjenester som Spotify og Google også er bibliotek i betydningen at
de organiserer kunnskap for gjenfinning utfordres begrepet bibliotek. Vi
får digitale bibliotek både innenfor de bibliotek vi alt har – og utenfor dem,
og dynamiske strukturer utfordrer gjeldende strukturer i bibliotek.
Inspirasjon
Disse utfordringene er en inspirasjon for utvikling av bibliotek, ikke minst
i tilknytning til forskning og dokumentasjon.
Når kunnskap og kulturarv blir arkiv i det det skapes digitalt, utfordres
samlingsbegrepet. Det innebærer en rollediskusjon mellom bibliotek og
andre som tilbyr kunnskap og informasjon, men også ny fokus på oppgavedeling bibliotekene i mellom. Skal alle tilby både infrastruktur og samlinger, eller blir det større spesialisering enn i dag? Hvilke organisatoriske
enheter skal vi ha og hvilke enheter skal vi legge ut bibliotekenes digitale
tjenester på? Skal det skje på digitale lesesaler, direkte på folks pc-er eller
mobile enheter? Svaret er selvfølgelig begge deler. Det krever nye strategier for måter å yte service rundt boka og andre medier på enn dem vi har
i dag, og å finne ut hvor og hvordan vi skal posisjonere oss i det digitale
kunnskapssamfunnet. Eierskap og roller endres når sluttproduktene er filer enten de i kommer ut som lyd, tekst eller (levende) bilder.
Utfordringer
Den største utfordringen er å finne løsninger for å håndtere rettigheter. En
annen å utvikle både digitale og organisatoriske nettverk mellom bibliotek
og andre samfunnsinstitusjoner, særlig innen abm-området og medieselskapene. Det trenges infrastruktur for e-medier.
Det dreier seg både om økonomi og tekniske løsninger for å kunne digitalisere materiale som ikke er født digitalt, slik at det trykte og analoge
ikke glømmes etter hvert som nettet mer og mer blir inngangen til kunnskap. Ikke minst handler det om å utvikle gode brukergrensesnitt.
Perspektivene på Nasjonalbibliotekets strategier er å løse utfordringene
som ligger i disse analysene. Samordning er en viktig del av Nasjonalbibliotekets mandat. Utviklingen av en digital strategi er derfor på vegne av alle
norske bibliotek og i samarbeid med dem. Til å realisere strategiene har
Nasjonalbiblioteket en IKT-avdeling på 120 ansatte hvorav 30 jobber i en
utviklingsseksjon. Det er viktig at denne utviklingen skjer som en integrert
del av Nasjonalbibliotekets generelle kunnskapsutvikling og bevissthet om
at det er kvaliteten på innholdet som gjelder.
276
fra papir till pad
Foto: Nasjonalbiblioteket.
Organisere kunnskap for gjenfinning
Bibliotekenes forretningside har alltid vært å organisere og legge til rette
samlinger for formidling. At samlingen ikke lenger finnes mellom to permer eller trygt i bibliotekenes magasiner gjør det nødvendig å utvikle nye
måter å realisere denne forretningsideen på. Det er bare formatene og metodikken som endres. Og det gir nye begrensninger og muligheter.
Når vi lagrer bits og bytes forvalter vi da boksamling? Ordsamling?
Tegnsamling? Rådata? Hvem definerer sluttproduktet? Paradokset er at
samtidig som mer og mer blir tilgjengelig på nettet, etableres datalesesaler
i bibliotek. I Norge kan alt materiale som er pliktavlevert eller digitalisert gis tilgang til i Nasjonalbibliotekets lokaler. Det innebærer blant annet
etablering av datalesesaler. Det jobbes med et lovgrunnlag for at det også
skal gis tilgang til dette materialet i alle norske universitets- og forskningsbibliotek. Men den viktigste forklaringen på økningen av datalesesaler er
at bibliotekenes kompetanse på veiledning i bruk og gjenfinning etterspørres i økende grad jo mer komplekse lagrings- og gjenfinningssystemer som
utvikles.
Nasjonalbiblioteket er hovedaktør i
digitaliseringsarbeid på bibliotekfeltet
I 2010 kom stortingsmelding om Digitalisering av den norske kulturarven. Målet med meldingen er å utnytte det potensiale ny teknologi representerer for systematisk sammenstilling og formidling av informasjon, å
277
vigdis moe skarstein
håndtere de bevaringsproblem som digitalt lagret informasjon fører med
seg, å se oppgaver og arbeidsmål på tvers av tradisjonelle sektorgrenser, å
samordne tiltak og oppgaveløsning nasjonalt, regionalt og lokalt, å dokumentere et samfunn som endrer seg i stadig raskere tempo og å formidle
historisk forløp til flest mulig på en pedagogisk måte.
Med grunnlag i denne meldingen fikk Nasjonalbiblioteket som oppgave å være hovedaktør i digitaliseringsarbeidet på bibliotekfeltet, og også i
noen sammenhenger ut over bibliotekområdet. I tillegg til de oppgaver som
følger av pliktavleveringsloven skal Nasjonalbiblioteket også ha eneansvar
for nasjonale bibliografiske standarder og digital løsning for å søke på tvers
av alle bibliotek.
Nasjonal målsetting for digitalisering av kulturarven
Myndighetenes målsetting for den nasjonale digitaliseringsstrategien er:
– Å ta vare på kulturarv for kommende generasjoner
– Å fremme demokrati og identitet ved å gi flest mulig tilgang til et
bredt spekter av kilder til kunst, kultur og kunnskap
– Å fremme opplevelse, læring og kunnskap ved å legge til rette for
aktiv formidling av informasjon tilpasset ulike målgrupper
Denne målsettingen er med det også grunnlaget for Nasjonalbibliotekets
strategier for digitalisering. Det dreier seg både om bevaring – og formidling.
Systematisk digitalisering for bevaring
Nasjonalbiblioteket har som oppgave å sørge for sikker oppbevaring av digitalt materiale og å etablere løsning for langtidslagring for digital kulturarv, både for egen del og i samarbeid med andre. Dette innebærer mange
utfordringer i forhold til kvalitet, bestandighet, standarder, konvertering
og registrering. Fordi Nasjonalbiblioteket har etablert gode løsninger og
løpende deltar i internasjonalt samarbeid for utvikling av systemer, er vi
også etterspurt som arkivhotell for andre. Det viktigste eksempel på dette
er at vi fungerer som arkiv for Norsk rikskringkasting.
Forskrifter til den norske åndsverkloven gir Nasjonalbiblioteket eksklusiv rett til systematisk å digitalisere hele samlingen for bevaring. Nasjonalbiblioteket startet derfor i 2006 en systematisk skanning av hele
samlingen. Dette gjøres delvis med omdisponering av budsjettmidler og
delvis med økte budsjetter for formålet. Det gjøres primært i Nasjonalbibliotekets egne lokaler. I mars i år åpnet et eget bygg for digitalisering i
Mo i Rana hvor en strømlinjeformer løype fra materiale hentes i depotbiblioteket, registreres, skannes, etterbehandles og føres tilbake til depot. I
278
fra papir till pad
Foto: Nasjonalbiblioteket.
alt finnes ca. 50 digitaliseringsløyper, inklusive avlevering. Ca. 50 ansatte
jobber med dette hvorav 15 i to skift. Den digitale samlingen består av
både aviser, manuskripter, noter, bøker, foto, film og video, musikk og
kringkasting. Store deler pr. i dag er audiovisuelt, men snart er halvparten av alle norske boktitler digitalisert.
279
vigdis moe skarstein
On-demand
Den systematiske digitaliseringen brytes av forespørsler om digitalisering
av aktuelt materiale. Nasjonalbiblioteket har løpende ansvar for forfatterjubileer. I den sammenheng er det viktig å digitalisere materiale knyttet til
den enkelte forfatter for å kunne gi tilgang til det på nettet og som grunnlag for andres arrangement og tilbud. Noen ganger innebærer dette materiale som har falt i det fri, andre ganger søkes om rettigheter for formidling.
Så langt som mulig prøver vi også å knytte dette opp mot bibliografier for
å komme direkte til full tekst når slik finnes i Nasjonalbibliotekets digitale
samling. Eksempel på slik digitalisering de siste år er Wergeland, Ibsen,
Hamsun, Bjørnson og barnebokforfatteren Torbjørn Egner som vi feirer i
år. Den store satsingen nå er å legge til rette digitalt materiale for Grunnlovsfeiringen i 2014.
Det samarbeides også med andre bibliotek og kunnskapsinstitusjoner.
Materiale som andre ønsker å legge ut og har rettigheter til og som Nasjonalbiblioteket har i sin samling eller ønsker å ha i den digitale samlingen,
prioriteres. For eksempel er det inngått en samarbeidsavtale med Universitetsbiblioteket i Oslo om digitalisering av bøker som er viktige for dem.
I 2011 da det var markering av Nansen og Amundsen under Polaråret i
Norge, ble digitalisering av materiale i tilknytning til det prioritert, bl.a. for
bruk i Norsk polarinstitutt. For tida samarbeider Nasjonalbiblioteket og
Stortingsarkivet for å få digitalisert historisk Stortingsforhandlinger.
Biblioteksøk og fellessøk
Et viktig mål er å få formidlet mest mulig materiale. Det betinger å få
oversikt over hva som finnes. En av de viktigste prioriteringer i Nasjonalbiblioteket er utviklingen av et felles biblioteksøk for hele biblioteksektoren.
Dette er i første omgang en digital utgave av samkatalogen som gir oversikt
over alt som finnes i norske bibliotek, men utvikles etter hvert til å være
grunnlag for direkte bestilling og direkte tilgang til det digitale materiale.
Digitaliseringsmeldingen forutsetter at med utgangspunkt i Nasjonalbibliotekets fellessøk på bibliotekområdet skal det utvikles en felles søketjeneste som også omfatter arkiv og museum. Tjenesten skal utvikles i nært
samarbeid mellom Nasjonalbiblioteket, Arkivverket og relevante instanser
på museumsfeltet. Dette er ikke kommet i gang ennå.
Det vil bli lagt vekt på å utvikle både sektorspesifikke søketjenester og
felles søk på tvers av institusjonsgrenser og samlinger. Samlingseier skal
sørge for at eget materiale nås og indekseres av søkemotorene.
280
fra papir till pad
Strategiske samarbeidspartnere
Etter hvert som det blir stadig større digital samling i det digitale sikringsmagasinet, blir det viktig ikke bare å bevare dette i et tusenårs perspektiv,
men å gi tilgang til så mye som mulig der brukeren er. Det er derfor en
viktig strategi å forhandle med rettighetshavere. Digitaliseringsmeldingen
oppmuntrer Nasjonalbiblioteket til å avklare opphavsrett og personvernspørsmål slik at mest mulig av det digitaliserte materiale kan gjøres tilgjengelig, og uttrykker at prosjektet Bokhylla.no på sikt kan danne modell
for en avtalelisens for digitalt materiale. Prosjektet vil bli beskrevet senere
i denne artikkelen.
Det er også en viktig strategi å utvikle en god formidlingspedagogikk,
brukergrensesnitt og ikke minst å finne strategiske samarbeidspartnere for
å få medfinansiering for digitaliseringen og utveksling av kompetanse.
Et slikt samarbeid har vært utviklet med flere over en tid og digitaliseringsmeldingen forutsetter at Nasjonalbiblioteket «arbeider videre med
avtaler om lagring av digitale ressurser fra forlag, aviser med mer.» Slike
avtaler vil kunne være både samfunnsøkonomisk og bedriftsøkonomisk
fornuftig.
Mange bibliotek har inngått avtaler med for eksempel Google for å få
materiale digitalisert uten kostnader. I det norske nasjonalbiblioteket har
vi valgt å digitalisere selv. Fordi vi har noen forutsetninger både når det
gjelder lovgivning for digitalisering, mulighet til å investere i eget utstyr og
gjennom omdisponering av budsjettmidler. For å få realisert strategien om
å få så mye digitalt materiale som mulig så raskt som mulig, har vi imidlertid inngått ulike strategiske avtaler om delfinansiering med både offentlige
og private interessenter. Disse avtalene dreier seg både om digitalisering for
bevaring og om å gi tilgang der partneren har rettighetene.
Norsk rikskringkasting
Nasjonalbiblioteket og NRK betaler 50% hver av digitaliseringen av det
historiske analoge radiomateriale. Digitaliseringen foregår i Nasjonalbiblioteket og i overkant av 60 % av alle radioprogrammer er til nå digitalisert.
Nasjonalbiblioteket fungerer som arkiv for NRK som får programmene
raskt oversendt via nettet for gjenbruk. En slik avtale reduserer kostnadene for begge institusjoner. Det er også etablert et digitalt radioarkiv i
samarbeid mellom NRK og Nasjonalbiblioteket som er tilgjengelig i Nasjonalbiblioteket og NRK, og for noen autoriserte forskere. Dette er mye
brukt av NRK selv. Både fra NRK og andre kringkastere sendes hver natt
programmene fra 5 radiokanaler og 10 TV-kanaler over internett til Nasjonalbibliotekets digitale arkiv. Pr.idag finnes 300 000 timer tv og 750 000
timer digital radio i arkivet.
281
vigdis moe skarstein
Avisavtale – og tjeneste
Med Norges største avis Aftenposten i spissen har Nasjonalbiblioteket inngått avtaler med et økende antall (pr.dato 15) norske aviser om samarbeid
når det gjelder digitalisering. Også her dreier det seg om dele 50/50 av
kostnadene ved å digitalisere alle avisene retrospektivt. Fra og med 2007
sendes pdf-ene som er grunnlag for trykking over til Nasjonalbiblioteket
slik at vi kan integrere det i det digitale sikringsmagasinet. I det siste har vi
inngått flere avtaler som bare innebærer avlevering av pdf-er til Nasjonalbiblioteket fra flere aviser. De digitale avisene er tilgjengelige i alle norske
bibliotek en uke etter at de har kommet ut. Planen er å ha digital avlevering
av alle norske aviser om fem år. De digitaliserte avisene er både grunnlag
for avisenes egne heimesider og for Nasjonalbibliotekets avistjeneste som
er utviklet med et eget brukergrensesnitt.
Bokhylla.no
30.juni i år avsluttes det tre-årig prosjektet Bokhylla.no. Bokhylla er et tilbud fra det norske Nasjonalbiblioteket om å lese mer enn 50 000 bøker
i fulltekst direkte på nettet. Tjenesten inneholder alle bøker publisert i
Norge i perioden 1690–1700, 1790–1800, 1890–1900 og 1990–2000. 50 000
av disse titlene er under kopibeskyttelse og Nasjonalbiblioteket har betalt
rettighetshaverne for å kunne legge ut bøkene digitalt. Det kan søkes og
282
fra papir till pad
leses i fulltekst fra alle norske IP-adresser. Verk som er falt i det fri kan
lastes ned. Tjenesten er svært populær og bruken har økt etter hvert som
tilgangen er blitt koblet til fra biblioteksystemene.
Utvidet kollektiv lisensavtale
Tjenesten er basert på en avtale mellom Nasjonalbiblioteket og Kopinor
med grunnlag i rammeverket til utvidet kollektiv lisensavtale. Kopinor
representerer 23 rettighetsorganisasjoner av trykt materiale. I henhold
til norsk lov kan Kopinor forhandle kollektivt om godtgjøring for rettigheter for alle norske rettighetshavere, utenlandske rettighetshavere, om
opphavsmann er kjent eller ikke, potensielle rettighetshavere og for alle
medier og formater. Pengene går inn i et fond som deretter deles ut til
rettighetsgrupper.
283
vigdis moe skarstein
Den utvidete kollektive lisensavtalen er et viktig prinsipp. En kan forhandle med en instans istedenfor hver enkelt rettighetshaver og på tvers av
vurderinger om hvorvidt verket er i handelen eller veien om ”orphan work”
vurderingene. Med andre ord det blir mindre administrasjon og det må
være bedre å bruke penger på å betale for rettigheter enn å bruke dem til
å administrere for å finne ut hvem som har rettighetene. Dette har vært en
viktig diskusjon i Europa hvor vi har hatt prosjekter med orphan work og
diskusjoner om løsninger. I de nordiske land har nasjonalbibliotekene vært
opptatt av den kollektive lisensavtalen og Bokhylla-prosjektet i Norge har
vært et viktig eksempel på hva en kan oppnå gjennom denne ordningen.
Hvorfor prøveprosjektet Bokhylla?
Hensikten med prøveprosjektet Bokhylla. no var primært å gi muligheten
til å lese et stort antall bøker i fulltekst på nett. Men i det paradigmeskiftet
vi befinner oss i, er det også viktig å få kunnskap om og vinne erfaringer
om hvordan lesere oppfører seg på nettet. Leses det lineært på nett, eller er
det en forutsetning at teksten kan lastes ned? Hvilken brukerfrekvens har
vi? Hvor lenge er leseren inne i hvert verk? Hva leses mest? Faglitteratur?
Skjønnlitteratur? For utdanning eller for opplevelser? Leses hele verk eller
er det primært oppslag? Browsing? På hvilke enheter leses det? Har det at
en kan lese bøkene på nettet noen effekt på salg av bøker, lån av bøker i
bibliotek?
Status etter 32 måneder med Bokhylla
Når tjenesten i disse dager (juni 2012) evalueres finnes 48 926 bøker i Bokhylla som del av avtalen siden 1.1.2011. Av dette er 3937 i salg i følge den
norske Bokdatabasen (8%). Ca. 10 000 bøker som er falt i det fri er tilgjengelige i tillegg til de som inngår i avtalen og disse har vært lastet ned mer
enn 40 000 ganger.
Det har totalt vært 259 000 unike brukere, dvs. IP-adresser, men det kan
være flere besøk bak hver enkelt. 80% av alle bøkene er besøkt.
Det første hele driftsåret var 2011. Da hadde 420 100 besøk fra 119 482
ulike IP-adresser. 70.5% av bøkene ble besøkt bare gjennom det ene året.
(34 359).
46 sider ble åpnet pr. besøk. Det gir en viss indikasjon på at mange bøker
må ha blitt lest i sin helhet. Mandag 14.februar var høyeste besøksdag. Da
ble 2446 bøker besøkt (5%). 1.6 sider ble besøkt pr. sekund i gjennomsnitt
gjennom hele året.
284
fra papir till pad
Hva vet vi om brukerne
Snittet av tre brukerundersøkelser i løpet av perioden, den siste i mai i år,
viser at studenter og ansatte fra høgskoler og universitet er godt representert. Det er nok en viss sammenheng mellom det og at de store byene som
Oslo, Bergen og Trondheim er overrepresentert.
Mange leter etter spesielle bøker eller pensumbøker, men det er også
en god representasjon av annen lesing og stort mangfold i hvilke tema det
søkes etter. Det er en liten overrepresentasjon av kvinnelige brukere.
Tilbakemeldinger fra brukerne
Som en del av tjenesten er det lagt inn muligheten for brukerne for å gi
tilbakemeldinger. Det har vært både ros og ris og forslag til endringer. Her
er noen eksempel på reaksjonene som har blir mer positive etter hvert som
tjenesten har utviklet seg:
• ”Ingen vil gidde å sitte i en flashspiller og late som man blar i bøker”
• ”Er det dette dere kaller digitalisering..., hvordan gjør jeg fritekstsøk
i en bok...? Dere har jo bare avbildet sidene i hver bok! Latterlig. Vet
dere hva OCR-scanning er?”
• ”Takk for den fantastiske muligheten av å kunne lese bøker digitalt hos
nb.no. Dette har vært til uvurderlig hjelp i forkant av mine eksamener!”
• ”…eg tykkjer tilbodet dykkar med Bokhylla er eit heilt fortreffeleg
tiltak som eg har hatt mykje nytte og glede av. De gjer nordmenn til eit
klokare folk.”
I årene 1990 til 92 fikk jeg utgitt tre barne- og ungdomsromaner på Cappelen: ... De to første finnes digitalisert i Bokhylla sammen med andre ting
jeg har skrevet, men ”xxxx” gjør det ikke. Nå skal jeg på ingen måte påstå
at den utgjør noe stor og enormt savnet litteratur, men den er kanskje ikke
på særlig lavere nivå enn de to fra 90 og 91. Derfor undres jeg på om den
kan bli lagt ut, eventuelt hvorfor det ikke vil skje.
• ” … etter side 1119 gjentas side 1020–1029, dermed mangler side 1120–
1129”
• ”Hjelp! Boka jeg leste i formiddag er borte og jeg har eksamen på
torsdag!”
• “I bibliotekkataloger søkes det på på tittel og tema, mens det i
fulltekstsøk i bokhylla søkes i selve teksten, – hvert eneste ord.”
• “Tjenester som bokhylla.no er revolusjonære fordi vi kan få tusenvis av
eldre bøker og millioner av sider som kan leses av maskiner i løpet av
et brøkdel av et sekund”
– Arne Solli, HI, UiB
285
vigdis moe skarstein
Effekt på boksalg og bibliotekutlån
Det er så langt en kan måle ingen målbar effekt på salg (fortrengning utliknes
av merkjøp). Det er en målbar, men ikke signifikant effekt på biblioteklån
(fortrengning litt større enn merlån). Indirekte kan en si at det er økt bruk
via bibliotek ettersom muligheten å søke via biblioteksystemene ga økt bruk.
Hva betyr det for rettighetshaverne?
For rettighetshaverne har prosjektet gitt en mulighet til å få digitalisert eldre
verk som ellers ikke ville finnes digitalt. At det gjøres i Nasjonalbiblioteket
innebærer digitalisering i en høyere kvalitet enn det som ofte gjøres ad hoc
for formidling, fordi vi trenger god oppløsning for langtids bevaring. Langtidsoppbevaring av digitale kopier har også en verdi for rettighetshaverne
og gjennom avtalen får rettighetshaverne tilgang til høykvalitetsfiler. Prinsippet om ”den lange halen” (Chris Andersson: The long tail) at litteratur
som ikke lenger er aktuelle eller bestselgere blir markedsført og aktualisert
gjennom at de blir tilgjengelige digitalt bidrar til aktualisering av litteratur
som ikke lenger er nyheter. Så er spørsmålet om tilgjengeliggjøring gjennom
Bokhylla fører til tap av inntekter ved eventuelt alternativt salg eller om
det er en ny kilde til inntekt. Undersøkelsene viser at dette ikke er entydig.
Hva betyr det for Nasjonalbiblioteket?
Nasjonalbiblioteket ser på dette som en annen måte å ivareta vår kjerneaktivitet på. Det er vårt samfunnsoppdrag å gi tilgang til kunnskap og til
kulturarven. Det må vi gjøre i de formidlingskanaler som våre brukere til
enhver tid søker. Å formidle kunnskap i norsk språk er også et språkpolitisk spørsmål, og der har rettighetshaverne og Nasjonalbiblioteket felles
interesse og ansvar. Nasjonalbiblioteket er også opptatt av løpende å få nye
erfaringer med moderne nettpedagogikk, slik at vi kan tilby våre tjenester
på best mulig måte.
På bakgrunn av resultatene av det tre-årige prosjektet forhandles nå om
en videreføring og utvidelse av tilgangen til digital norsk litteratur i Bokhylla.no.
Arkiv og bibliotek i bevegelse
Bibliotekenes arkiver er i bevegelse, både som fenomen og i cyberspace.
Det norske nasjonalbiblioteket slik det er etablert i dag er nytt og ungt. Vår
visjon er å være et progressivt, moderne og spennende nasjonalbibliotek.
Vårt mandat som er å bevare og gi tilgang til norsk materiale i et tusenårs perspektiv, krever at vi løpende har fokus på å definere og redefinere
vår rolle. Å utvikle et nasjonalbibliotek i begynnelsen av det 21.århundre
286
fra papir till pad
Foto: Nasjonalbiblioteket.
Foto: Leif Gabrielsen.
forutsetter kunnskap om alle akademiske disipliner og læringsstrukturer.
Særlig viktig er kunnskapen om de digitale strukturene som konstituerer
forutsetningene for en kvalitativ vellykket bevaring og formidling av informasjon i vårt samfunn. Nye utfordringer krever ny kunnskap. Derfor
har Nasjonalbiblioteket initiert en dialog både internt i Nasjonalbiblioteket
og med kolleger og forskere fra andre deler av verden. I denne dialogen
reflekterer vi over vår egen praksis og relaterer den til samtidig tenking og
forskning om utviklingen innen den nye mediavirkeligheten vi lever i.
Refleksjon
Forvaltning av multimedial samling krever kompetanse ikke bare på bøker
og bokhistorie og alle vitenskapelige disipliner, men krever også kunnskap
om mediahistorie og medievitenskap. Det inkluderer mediefilosofi, sosialantropologi og media som en del av kulturhistorien. Vi trenger en så inngående refleksjon som mulig om vår rolle i utviklingen av det multimediale
samfunnet, og å identifisere endringene i vår oppfatning av begrepet arkivet i den digitale tidsalder. Derfor har vi initiert dialog med forskere bl.a.
gjennom forskningsprosjektet Archive in Motion. Se publikasjon som er
illustrert øverst på siden.
Også svarene på utfordringen vil være i bevegelse med ny innsikt, men
foreløpige svar på utfordringene er:
– Holde på at kunnskapsorganisering er bibliotekenes forretningside
– Det vil alltid trenges service rundt boka og andre medier – men i nye
former
– Modernisering av bibliotek skjer løpende
– Forstå/være i forkant av den digitale utvikling
287
Ett sammanträffande
Lars Munkhammar
G
anska oförberedd var jag när vi stötte ihop första gången, Annerstedt och jag. Claes Annerstedt var en gigant. Mycket kan sägas till
hans eftermäle också i kritiskt avseende, inte minst om hans egna
ef­termälen om sina föregångare som han betygsatte som skolpojkar, men
han var en gigant. Han var historieskrivaren, och med dennes rätt var han
också domaren. Men även det egna eftermälet måste ha varit viktigt för
honom, det kan inte vara en slump att man på rak arm kan erinra sig tre
eller fyra olika porträttmålningar av honom i olja. Inte bara det som hänger
i raden av överbibliotekarieporträtt på Carolina Rediviva, utan två eller tre
andra, nästan likadana, förmodligen finns det fler. Och fotografier i mängd,
flera ramade.
Men livsverket framförallt. Uppsala universitets historia. Band ett med
bihang kom till universitetsjubileet 1877 och kunde fylla en skottkärra. Det
sträckte sig bara fram till 1654 och antydde därmed en mjukstart (lovande
ung man i karriären). Men så kom det en hel mängd maktpåliggande yrkesutövande emellan, visserligen interfolierat med lärda och vetenskapliga utfall, men än­då. Först efter pensioneringen utspottades i rask takt del 2:1–2,
del 3:1–2 och dessutom fem bihang. Ett par skottkärror till. Då hade han
kommit fram till 1792, det vill säga nästan sin samtid så när som på något
sekel, och mer kan man väl inte begära av någon människa. Och på sidan
om hade han alltså publicerat en mängd rejäla verk vilket gjorde honom till
en av sin tids största historiker, tillförordnad professor i ämnet tidvis, men
det hade han egentligen inte tid med.
Han var ju bibliotekarie. Vad kunde vara viktigare? Men yrkesvalet hade
inte varit självklart från början. I sin ungdom hade han starkt övervägt
att söka sig till baletten. Eller hade han bara sagt detta på skämt? Det är
svårt att säga. Balett och bibliotek är ju visserligen inte motsatser, men å
andra sidan inte heller olika sidor av samma sak. Baletten skulle kanske ha
tillfredsställt Annerstedts exhibitionistiska behov som man kan ana i porträttposerandet. Nu fick byggnationerna i det stora bokslottet i Uppsala bli
kampen för den egna estraden. Att han var en skönande kan man kanske
ana inte bara utifrån balettdrömmarna utan också genom vissa konstnärliga vänskapsband. Makarna Nyblom i Uppsala, till exempel, Helena och
Carl Rupert, och prins Eugen, inte minst under dennes uppsalatid.
289
lars munkhammar
Han var alltså bibliotekarie. Han hade övertagit Sveriges förnämsta
bibliotek, ett bibliotek av världsklass med lysande samlingar i en kolossal
byggnad med form och karaktär av ett slott, som kunde avlastas en stor del
av universitetets solennitetsfunktioner när det nya universitetshuset stod
färdigt 1887. Men samlingarna var bristfälligt katalogiserade och ordnade
på grund av inkompetenta föregångares lättja och oförmåga, och byggnaden var redan alltför trång genom samma föregångares dåliga planering
och bristande förutseende. Här fanns en pedagogisk uppgift, det var inte
lätt att förklara detta, men det gick. Samlingarna var alltför stora i förhål290
ett sammanträffande
lande till huset, men alltför små i förhållande till behoven och det totala
litteraturutbudet. Eller egentligen: allt var för smått. Huset, samlingarna,
personalen, allt. För smått för Annerstedt och för smått för Uppsala, världens centrum, Annerstedts födelse- och hemstad. Här fanns som sagt en
pedagogisk uppgift.
Annerstedt var väl värdig denna uppgift. I sin offensiva mission lät han
gång på gång trycka och utdela petitioner om bibliotekets behov. Avsändaren var han, Annerstedt, mottagaren var Konungen eller Riksdagen, även
om den formella adressaten ofta var det Akademiska Konsistoriet. Turerna
var många, och det kunde kanske låta så här:
»Universitetet kan därför icke fylla sin stora bestämmelse att verka för den
andliga odlingens utveckling, därest det saknar ett välförsedt bibliotek eller
hindras att rätt tillgodogöra sig den förmån deri ligger. Där vetandets omätliga
under årtusendens fortsatta verksamhet samlade skatter icke äro tillgängliga,
där saknas en af de förnämsta häfstängerna för det andliga arbetet. För ett
universitet äro dessa vetandets skatter hvad födan är för kroppen, och får brist
inträda, blir lifvet i ena som i andra fallet svagt och tynande. Vill fosterlandet
därför hålla sig uppe i jämbredd med andra stater i fråga om vården af sina
andliga intressen (och det har ju alltid varit vår stolthet, att vårt lilla land i
denna nationernas fredliga täflan intagit ett aktadt rum), så måste det särskildt
291
lars munkhammar
noga vaka öfver, att ett af existensvillkoren för den högre andliga odlingen icke
förknappas eller rent af får förtvina, till verklig våda för hela denna odlings
lif och blomstring. Man bör ej häller glömma, att förutom detta värde som
ett bibliotek representerar och som icke låter med några siffror mäta sig, äger
Upsala universitetsbibliotek, såsom välbekant, ett materiellt värde, som måste
räknas i millioner. Och till hopsamlandet af denna dyrbara skatt hafva Sveriges
konungar och folk, staten så väl som enskilde gifvare frikostigt bidragit genom
århundraden, alt i förhoppning att deras uppoffringar skulle under långa kommande tider varaktigt främja den fosterländska vetenskapens arbete och den
svenska ungdomens utbildning till kunniga och dugliga medborgare«.
I ett slag är de fyra fakulteterna apostroferade genom andlighet, mekanik,
näringslära och statstävlan. Och sedan är det framtid, folk och kungar, det
är bara att gasa på in genom riksdagsportarna och så röda mattan upp mot
kungatronen.
Och visst gav det resultat. Lite undan för undan i början, kanske, men
pengar kom fram och huset byggdes om. Den jättelika paradtrappan i huset skrotades och ersattes med läsesal, expeditioner, referensbibliotek och
bokhyllor, bokhyllor, bokhyllor. Och den jättelika Carolinasalen uppe i huset gick samma öde till mötes.
Läsesalen var den första riktiga i universitetsbibliotekets historia. I ett
modernt bibliotek var läsesalen en nödvändighet och det måste ha varit
skönt när den var färdig. Nu kunde Annerstedt slå sig ner och fira detta,
och det gör han också på ett fotografi av den nya salen. Det finns tretton
gubbar i läsesalen. En sitter: Annerstedt. De andra står. De är tjänstemän
och forskare vid biblioteket. En del känner man igen ansiktena på; romanisten Carl Wahlund, till exempel, och den senare överbibliotekarien
Aksel Andersson. Flera av namnen som är antecknade intill bilden är också
bekanta. Den som står närmast Annerstedt är andrebibliotekarien Carl
Wilhelm Stiernberg, Calle Racka kallad. Han bjuder Annerstedt på snus
och Annerstedt sträcker ut handen och tar tacksamt för sig. Snus är naturligtvis den perfekta biblioteksdrogen i en tid när alla gubbar röker men
ingen eld får finnas eller ens tänkas inne i det nyombyggda biblioteket. Till
och med det fåtal kakelugnar som finns i huset har svalnat och ersatts av
ett centralt värmesystem. Helt utan eld går det förstås inte, men kontrollen
blir så säker den kan.
Lönerna höjdes under Annerstedts expansiva styre, böcker köptes, bytesförbindelserna med omvärlden utökades. Och Annerstedt själv reste ut
så ofta han kunde, eller i alla fall då och då, för att se hur många böcker det
fanns i de andra biblioteken i världen. För att kontrollera hur de redovisade
sin beståndsstatistik, för att se om de inte möjligen räknade på ett annat
sätt som fick dem att framstå som större än de var. I jämförelse med Uppsala, alltså. För här räknade man ju verkliga bokband, medan man på andra
ställen kunde räkna en massa småtryck vart och ett för sig. Så att tusen
292
ett sammanträffande
hyllmeter som i Uppsala motsvarade kanske 26 000 band kunde motsvara
ungefär 50 000 band i S:t Petersburg och Paris (uppmätt vid olika tidpunkter, faktiskt, 1859 och 1891!). Därför borde man fixera rimliga bandmedeltal
per hyllkilometer. Några olika förslag framkastades.
Men kvantitet är en sak, kvalitet en annan. Och i detta senare avseende
borde Uppsala inte ha att frukta så särdeles mycket vid en jämförelse.
Bara fjortonhundratalstrycken, inkunablerna, överskred tusentalet, handskriftssamlingarna var oskattbara, nationellt material till stor del visserligen, men på de klassiska, orientaliska och fornnordiska områdena saknades
ingalunda dyrbarheter. »Ensamt Ulfilas gotiska bibelöfversättning är en
skatt utan like, som fört bibliotekets namn öfver världen.«
Visst var Uppsala universitetsbibliotek alltför litet, men det var dock
större än vad en vanlig människa kunde tänka sig. Man måste veta att hyl293
lars munkhammar
lorna sammanlagt upptog en längd av över tretton kilometer. Och för att
förstå detta kunde man tänka sig att man ställde upp böckerna vid varandra i en rad som började vid Carolinas port och fortsatte ut längs Stockholmsvägen. Man skulle då bli tvungen att följa bokraden ända bort över
Flottsund och fram till Fredrikslunds herrgård innan den var slut.
Det var enormt, men idag vet vi ju att bokraden blir mer än tio gånger
så lång och alltså inte låter sig hejdas av Stockholms tullar på någon sida,
utan frejdigt fortsätter rakt ut i havet.
Säkert är Annerstedts uppryckning en bidragande orsak till detta även
om den nu ligger långt tillbaka i tiden. Konsistoriet fick läsa drapa på drapa,
men som sagt, Annerstedt skrev för Riksdagen och Konungen. Öppet, ärligt
och oförblommerat. Men också listigt, dolt och beräknande. 1895 får han
Carolinas anslag nästan fördubblade efter en lång och stormig riksdagsdebatt i Andra kammaren vid vilken han själv inte är fysiskt närvarande, men
där hans ande svävar och retar gallfeber på åtskilliga ledamöter. Han har
förberett saken genom ett långt inlägg i Stockholms Dagblad någon månad
tidigare där han med vetenskapshyllande nationella toner manar till den
högre utbildningens räddning genom ökade ekonomiska bidrag, särskilt till
Uppsala universitetsbibliotek. Inlägget är anonymt och får karaktären av
en röst ur folkdjupen, och det hänvisar till universitetets detaljerade anslagsäskande, det vill säga petita utarbetade av universitetets bibliotekarie,
alias Claes Annerstedt.
I riksdagen är gubbarna upprörda. Liberaler, radikaler och snåla riksdagsbönder. Argast är John Olsson, radikal och liberal. Annerstedt har
nämligen uttalat sig också för en höjning av försvarsanslagen genom författandet av broschyren »Norrlands fasta försvar«. Olsson tänker sig att
Annerstedt här av taktiska skäl gått kungens ärenden. Broschyren har dessutom just delats ut i kammaren.
Men Annerstedt kan vara lugn, ska det visa sig. Han har förbindelser
både med kung och regering, och anslagen höjs nästan så mycket som han
önskar. Höjningen finns redan inskriven i proposition signerad kung Oskar. Votering överflödig. Första kammaren bråkar också men fogar sig på
samma sätt.
Annerstedt var gift med Hilda som kom från Göteborg och hette Bergman som flicka. Möjligen var hon en släkting, men kanske ändå inte. Hilda
var över tjugo år yngre än Claes. Skräcken för inavel var annars inte stor hos
annerstedtarna. Kusin Ludvig Annerstedt hade gift sig med Claes syster
Elisabeth, och farbror Thure Annerstedt hade också gift sig med en kusin,
Charlotta Cederström. Kanske fanns det fler exempel.
På somrarna bodde Annerstedt på Singö och seglade omkring i sin Tärnan i skärgården. Landsortssonen, nationalkoryfén, världsmannen, stadsfullmäktigen, landstingsmannen, en av De Aderton, en av de många i
många många akademier och sällskap i Sverige och världen. Bibliotekarien
med stort B.
294
ett sammanträffande
Tärnan var en stor koster med imponerande gaffelrigg och toppsegel.
Bogspröt med plats för mer än ett försegel. Det var förstås egentligen en
västkustbåt, men Annerstedt hade ju också en västkusthustru, och hon
finns ibland med i sittbrunnen på utflykterna. Amatörfotografier från sommarlivet på Singö ger oss sådana glimtar. Andra gånger är det andra gastar.
Ofta är det gossen »Sam«. Det är systersonen och kusinbarnet Samuel som
alltså var son till Annerstedts syster Elisabeth och kusinen Ludvig. Sam
föddes 1880, samma år som hans mor dog 37 år gammal efter blott fyra års
äktenskap med Ludvig. Ludvig Annerstedt var förmodligen arbetsnarkoman. Han var juridikprofessor, justitieråd och på senare år justitieminister.
Bland mycket annat. Så Sam kunde nog behöva få komma ut och segla
ibland. Seglatserna kunde bli ganska långa. På någon bild packar man för en
finlandsresa. Det är oklart om just Sam är med på den.
Redan tidigt måste man börja hjälpas åt att pussla ihop sommararrangemangen för den moderlöse Sam. När han var åtta år blev han inviterad till
en kamrat Fabian på landet, och hans far skriver tidigt i juni 1888 till Claes
Annerstedt: »Ebba Tamm och undertecknad fråga dig – med anledning af
hvad du yttrade till Fabian och Sam när du sist var i Sthlm – huruvida det
passar för Hilda och dig att de båda gossarne komma till eder med snäll
tåget Onsdag förmiddag och påföljande dag fortsätta till Österby. Sam är
nemligen bjuden att vara på Österby, till dess vi flytta ut på landet [näm295
lars munkhammar
ligen Gregersboda, Österåker, Stockholms län] … Passar det för dig, hafva
vi tänkt att de båda gossarna skulle ensamma kunna resa på snäll tåget och
att Hilda skulle visa af den godheten att taga reda på dem vid tågets ankomst. Vi hafva nemligen icke någon som lämpligen skulle kunna medfölja
dem härifrån …«
Den muntliga traditionen har ibland återgivit en anekdot om Annerstedt på Singö. Han satt en gång på bänken på ångbåtsbryggan när båten
kom i början av sommarsäsongen med en hel hop sommargäster. Förnämt
folk från Stockholm bland annat. Annerstedt var iförd sin vegamössa och i
övrigt en arbetsoverall. Pipan i mun förstås. Han såg ut som en rospigg och
var alltså som en del av den fasta befolkningen lovligt byte för sommargästerna att städsla på fläcken för praktiska uppgifter. Ett av herrskapen bad
honom bära upp bagaget till de förhyrda sommarrummen. Annerstedt blev
road av situationen och högg i. När uppdraget var slutfört ville frun göra sig
gemen och växla några ord med bäraren. Hon lovprisade skärgårdens skönhet och sade sig inse vilken förmån det måste vara att få tillbringa alla sina
somrar här. Men vintrarna blev väl ändå ganska långa, kalla och slitsamma?
Annerstedt sade sig då inte ha något ont av skärgårdens vintrar, eftersom
han under den säsongen befann sig i Uppsala och skötte Carolina Rediviva
(på den tiden en bekant storhet ända borta i Stockholm) vars chef han var.
Klassisk överraskningsklimax: dum överklass (alltså uppkomlingar,
stockholmare eller något annat pinsamt) möter slug gubbe som visar sig
överlägsen. Det är en skröna, förstås, det måste det vara, men man kan
aldrig riktigt veta med Annerstedt.
Att Annerstedt inte var främmande för kroppsarbete ser man faktiskt
på flera av sommarbilderna. »Clas med skottkärra« kan det stå på någon
baksida, eller »Claes med riskärra«. Riskärran är stor och Claes har spänt sig
själv framför den med seldon. I regel är han prydligt klädd också i kroppsarbetet. Som roddare har han tagit av sig kavajen och sitter i bara väst och
296
ett sammanträffande
skjortärmar. Utan kravatt. Ofta har han skärmmössa av typen vegamössa.
När han plockar sten i vattnet vid stranden med en skottkärra invid sig har
han förstås kavlat upp byxbenen, men ser i övrigt ganska proper ut. Till
rors i skitväder med Tärnan är det däremot sydväst och oljerock. Havets
hjältar bär inte alltid slips.
Skärgården och seglingen och Svenska Akademien var uppenbara beröringspunkter med grannen Albert Engström som ju bodde i Grisslehamn.
Men något närmare vänskapsförhållande verkar inte ha utvecklats. Kanske
två helt oförenliga personligheter? Fast en gång på sommaren 1924 fick Annerstedt ett litet brev från Engström: »Högtärade Broder! Hjärtligt tack för
sista sammanträffandet och inbjudningen att gäs­ta Dig på Singö! Jag måste
emellertid idag resa till Gotska Sand­ön med min pojke. Denna resa tar väl
en vecka. Får jag sedan ringa på, är jag tacksam. Kunde vår kollega Anders
Österling, som bor strax här bredvid, i Edeby, få följa med, tror jag att han
skulle bli mycket glad. Vi talade om det, då han nyligen besökte mig. Med
hjärtlig hälsning. Din tillgivne Albert Engström.« Om besöket blev av vet
vi inte, det är inte inskrivet i Annerstedts fickalmanacka, men förslaget
låter så konkret att det verkar sannolikt. Tre akademiledamöter i en berså
på Singö, varför inte?
Wreta hette stället på Singö, det är naturligtvis upptaget i bouppteckningarna efter Annerstedt 1928 och senare efter änkan. I Uppsala ägde Annerstedt två bebyggda fastigheter (gårdarna no 3 och 4 i kvarteret Slottet)
och en obebyggd tomt (no 6 kv. Ubbo). På Singö ägde han 1/184 mantal no
5 Söderby, Singö socken, Wreta, och lägenheterna Kolmården och Wreta,
samma ställe. Tillsammans värderades fastigheterna i bouppteckningen till
297
lars munkhammar
117 200 kronor. Vidare i bouppteckningen finns det aktier och obligationer,
mest i Almqvist & Wiksells, nästan en halv miljon, fordringar för ett par
hundra tusen och kontanter 768 kronor. Så var det ordnar, medaljer och
annat lullull. Storkors KNO i silver och guld, serafimer­stjärnan och den
norska S:t Olof, kommendör i guld, silver och miniatyr. Och så dessutom
tre utländska ordnar. Medaljerna var många. Husgeråd och inventarier i
staden och på landet fyllde sida efter sida. Totalt var dödsboets behållning
975 135 kronor och fem öre. Annerstedt var i stort sett miljonär. I dagens
penningvärde skulle han ha varit mångmiljonär – beloppet motsvarar idag
över 25 miljoner. Bouppteckningen efter Hilda 1934 visade en behållning
på 1 080 649 kronor och åttionio öre.
Det fanns inga bröstarvingar. Ett liv i vetenskapen och i skärgården. Det
gemensamma testamentet 1918 hade framför allt gynnat pensionsfonden
(400 000) som därmed instiftades. Sedan var det akademiska sällskap och
fonder samt Samariterhemmet och Elisabethemmet i Uppsala. Lösöre i
staden och på landet gick till släktingar och andra närstående, liksom penningsummor på mellan tjugotusen och en eller ett par tusenlappar. En och
annan gubbe ute i skärgården liksom en och annan trotjänarinna kunde
också få en årlig dusör på ett antal hundralappar. Claes Annerstedts handskrivna kvarlåtenskap gick naturligtvis till Carolina att evigt förvaras i dess
handskriftsavdelning.
Men så rörde änkan till det hela efter Annerstedts död. Hon försökte
ändra testamentet till förmån för de båda sjukhemmen. Kanske hade hon
vårdats på något av hemmen och blivit överväldigad av verksam­hetens
298
ett sammanträffande
betydelse? Men de små förändringar som till sist kom till stånd kunde
förstås bara basera sig på den del av kvarlåtenskapen som var hennes egen
giftorätt. Sjukhemmens styrelser var dessutom smått generade, de tyckte
ändå att de gynnats bra under makarnas gemensamma livstid och genom
det första testamentet. Och tänka sig dessutom att försöka ändra ett testamente efter Annerstedt! Till slut blev det också lite bråk om några aktier
som Hilda hade skaffat sig eller kanske blivit pålurad i Högbroforsen, men
det var en småsak i det väldiga Högbroforsmålet, en härva som hade samband med Kreugerkraschen, och som länge höll stora delar av den svenska
juristkåren i arbete. Men för makarna Annerstedts arvingar gick det på det
hela taget väl oavsett detta.
På nyårsaftonen 1929 donerade Hilda Annerstedt den obebyggda tomten nr 6 kvarteret Ubbo till Uppsala studentkår. Först på 1960-talet fick
studentkåren sitt riktiga fäste här i det egna hus som då byggdes. Carolinas
grannar blev nu idel universitet och studentkår. Trähusen »norr« om Carolina gick enligt testamente till universitetet. Trähus hade enligt paret
Annerstedt knappast något bestående värde, de skulle behöva bytas mot
stenhus i längden, men de står där än idag trots eldsvådor. Det nymodiga
oskicket att kalla det närmaste huset, det där Claes och Hilda hade sin
stadsvåning, för »Geijersgården« (som Nathan Söderblom och andra gjorde) sågs inte med blida ögon. Gårdarna hade varit annerstedtska i åttio år.
Geijers historia där var på åtta år!
Ganska oförberedd var jag, som sagt, när vi stötte ihop. Redan första
dagen efter mitt gamla liv, första kafferasten faktiskt, när jag kommer in i
299
lars munkhammar
lunchrummet i Det Himmelska Carolina, så sitter Annerstedt där. Och jag
blir lite överrumplad. Hur ska man tilltala en sådan person? Överbibliotekarie var väl inte Annerstedts titel, även om han som pensionär tecknade
sig som f.d. Överbibliotekarie. Universitetsbibliotekarie? Professorn, kanske? Men det visar sig vara ett mindre problem.
– För tusan, inga titlar här! Du får säga farbror.
Referenser
Om Annerstedts familjebakgrund, uppväxt ungdom har Torgny Nevéus skrivit
i uppsatsen »Att växa upp i 1800-talets lärda Uppsala – Om Claes Annerstedt i yngre år«. Den ingår i inbjudningsskriften Promotionsfesten i Uppsala
den 27 januari 2012 (Acta universitatis upsaliensis. Skrifter rörande Uppsala
universitet. B. Inbjudningar 167). Nevéus är sysselsatt med att utarbeta en
utförligare biografi över Claes Annerstedt.
Annerstedts omdömen om sina föregångare (och några efterträdare): »Förteckning å Upsala universitetsbiblioteks ledare jämte korta upplysningar rörande
deras verksamhet«. Uppsala universitets biblioteks minnesskrift 1621–1921.
Uppsala 1921, ss. 1–39.
Angående avbildningar av Annerstedt se http://www.ub.uu.se/sv/Sok/Bilder/
Bilddatabasen/. Oljeporträttet i ÖB-rummet (avbildat i denna uppsats) är
målat av Axel Jungstedt 1899. Ytterligare två porträtt i olja finns i Kart- och
bildenhetens magasin och är målade av Sam Uhrdin 1922.
Annerstedts tankar på baletten som livsbana återspeglas i brev från honom till
Elof Tegnér 9/2 1877 och 29/3 1878 som finns i Lunds universitetsbibliotek. Rolf Lindborg meddelar detta i sin uppsats i Lychnos 1989, ss. 257–283:
»Gestalter i svensk lärdomshistoria 5 – Claes Annerstedt«.
Några av Annerstedts petitionsskrifter: Upsala universitets bibliotek och förslaget
till dess omgestaltning. Uppsala 1887. Om otillräckligheten af Upsala universitetsbiblioteks nuvarande anslag till bokinköp. Uppsala 1894. Om nödvändigheten af en förstärkning i Uppsala universitets biblioteks arbetskrafter. Uppsala
1898. Ur den första skriften från 1887 är det långa citatet om bibliotekets
betydelse och behov hämtat (ss. 1–2).
Den nya läsesalen finns dokumenterad på fotografier på UUBs Kart- och bildenhet, bland annat fotot med snusprisen (fotograf okänd). Bilden av Carolinas
fasad är tagen 1886 av Heinrich Osti.
Annerstedts intresse för beståndsstatistik och samlingarnas kvalitet återspeglas
bl.a. i den lilla skriften Upsala Universitetsbiblioteks storlek. Uppsala 1904.
Annerstedts kampanj i press och riksdag för ökade resurser 1895 är fylligt
återgiven i Rolf Lindborgs uppsats om Annerstedt. Uppsatsen (både intressant och underhållande läsning) handlar i övrigt mycket om Annerstedts
historiesyn.
Annerstedt är biograferad och porträtterad i sedvanliga uppslagsverk, inte
minst biografiska, och i tal. Se f.ö. noterna till Lindborgs uppsats. Glimtar ur
Annerstedts privata liv får man också genom den mängd amatörfotografier
och andra bilder som samlats i album och lådor på UUBs Kart- och bildenhet. Annerstedts brevsamling i UUB är omfattande och tillsammans med
300
ett sammanträffande
brev från honom på olika ställen naturligtvis den viktigaste källan till hans
biografi. Det återgivna brevet från Albert Engström finns i korrespondensen i
UUB, liksom brevet från Ludvig om Sams tågresa.
Anekdoten om Annerstedt på Singö brygga har muntligen meddelats mig av
bibliotekarie Nils Perheim på tidigt 1970-tal.
I handskriftskapslarna X 251 s: i–k i UUB finns bouppteckningar, testamenten m.m. som rör makarna Annerstedts dödsbon. Här får man en inblick i
mycket mer än makarnas ekonomiska status: vissa släktförhållanden, »de
annerstedtska gårdarna«, gåvor, utmärkelser m.m.
301
Stölden av Silverbibeln och andra
kulturskatter
Lars Nylén
N
är överbibliotekarie Ulf Göranson hösten 2012 lägger ner sitt ämbete väntas inte någon, som i Fredmans epistlar nr 38, utropa ”Undan ur vägen!” för en hop rumlande drinkare anförda av en gråtögd och blixtfull Mollbergare till toner av skrällande militärmusik. Dock
finns anledning att instämma i epistelns slutrader: ”Hurra kamrater – tack
för god vakt!”
Det är naturligtvis överbibliotekariens viktiga uppgift att vaka över
­Carolina Redivivas många kulturskatter som får mig att prisa med stötar
i trumpeten. Bevarandet av samlingarna är givetvis ett viktigt strategiskt
delmål för Carolina, Sveriges äldsta och största universitetsbibliotek, som
fyllt med unika specialsamlingar ruvar på ett stort kulturarv. Silverbibeln
från 520-talet, Sveriges dyrbaraste bokskatt och en av världens mest berömda handskrifter, har under Ulf Göransons år varit i gott förvar. År 2011
fördes Codex argenteus dessutom upp på Unescos lista över Världsminnen.
Många minns, som vore det nyss, onsdagen den 5 april 1995. Strax före
kl. 13.00, mitt på ljusa dagen, stormade två yngre maskerade män in på
Carolina i Uppsala. De sprang mot montern med de utställda delarna av
Silverbibeln.
En av männen gick genast till angrepp mot montern. Med en hammare
lyckades han efter 8–9 slag få sönder glaset och tillgripa de i silver drivna
pärmarna samt dubbelbladen av purpurfärgad djurhud ur Silverbibelns inlaga.
Den andre gärningsmannen hade två burkar med tårgasspray och sprutade mot studenter och andra besökare i entré- och utställningshallarna för
att hålla vittnen och de som eventuellt skulle våga intervenera på skräckinjagande avstånd. På några sekunder försvann de båda männen ut ur biblioteket med sitt byte.
Hade tjuvarna försenats bara någon minut skulle de på Carolinas pampiga entrétrappa ha sprungit ihop med dåvarande bibliotekschefen, överbibliotekarien Thomas Tottie, som ännu ovetande om stölden var på väg
upp mot sin magnifika arbetsplats bland handskrifter och kristallkronor
i biblioteket efter en lunch på stan. Hade han då vetat vad som inträffat,
hade han säkert utnyttjat rätten till självtäkt och kämpat till sista blodsdroppen och andetaget mot detta brott in flagranti. Nu kom han något för
303
lars nylén
sent för en sådan insats, de båda gärningsmännen hade just försvunnit runt
Carolinas norra hörn i riktning mot Engelska parken. Inne i entréhallen
kunde han bara konstatera det förfärliga och förödelsen.
Den fräcka kuppen blev, vilket anstår ett föremål av denna kulturhistoriska betydelse, en av årets mest omskrivna händelser. Den nu 1500-åriga
Silverbibelns öde är dramatiskt och under vissa tider höljt i dunkel. Med
stölden lades ett nytt blad till handskriftens historia. Ett stulet föremål av
Silverbibelns ryktbarhet är närmast att betrakta som kommersiellt värdelöst på den illegala marknaden, men är ur kulturhistorisk och vetenskaplig
synvinkel ovärderligt och kan inte uppskattas i pengar, uppgav överbibliotekarien i ett värderingsintyg som sedermera ingavs till tingsrätten.
Många personer blev vittnen till stölden och några på så nära avstånd
att de måste föras till sjukhus på grund av tårgaskontamination. Nyheten
om händelsen kom för övrigt till myndigheternas kännedom som ett kemutsläpp (!) på universitetsbiblioteket. Inte förrän den första ambulansen
anlänt till platsen framkom de rätta förhållandena. Kanske tappade polisen
några värdefulla minuter till följd av det ofullständiga larmet. Det är ändå
skillnad i att rycka ut och lägga upp taktiken för en insats vid gaslarm jämfört med stöld av en världsunik kulturskatt.
Snart spred sig nyheten om smash and grab kuppen ut över Sverige och
världen. Den nådde också in i fantasins värld och föranledde till och med
seriefiguren Fantomen att lämna Bengalis djungel för ett besök i Uppsala,
”universitetsstaden långt uppe i norr”. ”När något föremål blir stulet från
samlingarna, ser jag till att återföra det”, förklarade Fantomen, den vandrande vålnaden och trikåklädde brottsbekämparen.
Polisens första operativa insats med bl.a. vittnesförhör, vägspärrar och
teknisk undersökning gav inte några konkreta framgångar. Därför inleddes en andra fas för att, utan låsningar till förutfattade meningar, inhämta
information och underrättelser kring Silverbibeln och stölden. Även det i
förstone osannolika skulle undersökas och bedömas.
Man kunde tänka sig flera motiv till stölden av Silverbibeln, såsom:
•Herostratisk ryktbarhet.
• Bevisa åtkomlighet och samhällets sårbarhet.
• Stöld för återköp - artnapping.
• Fanatism (politisk/religiös).
• Återbörda vad som ”rätteligen” inte tillhör Sverige.
•Stöld för försäljning i utlandet.
•Stöld utan kunskap om omsättningssvårigheter.
•Stöld för leverans till någon som bara samlar på dyrgripar.
• Gärningsmännen deltar i ett s.k. ”rollspel”.
•Ett dåligt genomförande av någon annans brottsidé.
•Insidertillgrepp.
304
stölden av silverbibeln och andra kulturskatter
Inom Uppsalapolisen arbetade vi förutsättningslöst med alla dessa hypoteser och gjorde bl.a. en mycket omfattande utredning kring sataniströrelsen
och dess eventuella intresse för den gotiska bibeln.
Rektor Stig Strömholm vid Uppsala Universitet gick, efter samråd med
landshövding Jan-Erik Wikström i Uppsala och polisledningen, redan den
6 april ut med en belöning på 100 000 kronor till den person som kunde
lämna sådana upplysningar att brottet kunde klaras upp eller att de stulna
delarna av Silverbibeln kunde räddas. Universitetet, överbibliotekarien och
polisen höll en strikt gemensam policy i ärendet. Detta hade stor betydelse för den fortsatta utvecklingen av ärendet. Samtidigt vädjade man till
gärningsmän och hälare om en försiktig hantering av de mycket ömtåliga
gamla pergamentbladen.
Det pågick från första stund och fortsatt ett avancerat kriminalunderrättelsearbete och i början av maj fick polisen vissa indikationer på att
något kunde komma att hända i ärendet. En del detaljer skyddas än idag av
en lämplig taktisk glömska.
Fredagen den 5 maj fick kuppen en viktig och angelägen delupplösning i
linje med polisens underrättelsearbete. Kl. 15 ringde en anonym person till
universitetets säkerhetschef Per Öhlund och meddelade att ett intressant
objekt skulle finnas i förvaringsbox 198, en trappa ner på Stockholms Central. Uppsalapolisen kontaktades omedelbart och personal vid Rikskriminalpolisen engagerades snabbt och med ett färskt beslut om husrannsakan i
förvaringsboxen tog de sig ner till centralstationen. Där, i box 198 en trappa
ner, fann de en brun papperskasse med texten ”Sue Row London” och i den
ett paketerat innehåll. Det bestämdes att fyndet omedelbart skulle föras
till tekniska roteln i Uppsala.
Efter transport till polishuset i Uppsala öppnades paketet av kriminaltekniker med iakttagande av fulla kriminaltekniska rutiner och under
överinseende av en allt storögdare och glädjestrålande överbibliotekarie.
Ur ett vadderat kuvert plockade teknikern Bo Andersson fram Silverbibelns ciselerade silverpärmar och dubbelbladet. Allt var så gott som helt
oskadat och glädjen obeskrivlig hos universitetsledningen. Chefen för Uppsalapolisens kriminalunderrättelserotel, Kjell Söderberg, och kollegerna
från Rikskriminalpolisen myste.
”Återfört inom ordinarie lånetid”, noterade Thomas Tottie underfundigt
när han identifierade fyndet. Han hade fruktat ödet att gå till hävderna
som den överbibliotekarie som förlorade Silverbibeln.
Därmed var det tillgripna godset räddat och kunde återlämnas till den
i glädjetårar triumferande rector magnificus Stig Strömholm. Efter en hastigt hopkommen presskonferens fördes de återfunna delarna av Silverbibeln under poliseskort tillbaka till Carolina. En viktig etapp i det polisiära
arbetet var därmed avklarad, men Uppsalapolisens jakt på gärningsmännen var inte avslutad utan fortsatte oförtrutet som tidigare.
305
lars nylén
Ett genombrott i spaningarna blev ett fynd som två sotare fyra dagar
senare gjorde i en fastighet på Ängskärsgatan 3 på Gärdet i Stockholm. Den
9 maj hittade dessa sotare en kasse bakom en sotningslucka till en skorsten
på vinden i fastigheten. Kassen innehöll bl.a. 120 falska tusenkronorssedlar,
två burkar tårgasspray samt två polaroidfotografier med motiv av Silverbibelns pärmomslag utlagda på en blåröd frottéhandduk invid ett exemplar
av Dagens Nyheter. Polisen kunde efter närmare studier klara ut att dessa
fotografier var tagna i en av lägenheterna på Ängskärsgatan 3 efter stölden
från Carolina Rediviva.
Spaningsledningen insåg givetvis genast att adressen Ängskärsgatan 3
var mycket viktig och beslöt att kontakta alla som bodde på adressen. En
omfattande kartläggning och dörrknackning inleddes. Ganska snart riktades polisens misstankar mot en ung kvinna (KCS). Polisen konstaterade att
hon hade en pojkvän (JS) som brukade bo hos henne. Spaningen intensifierades mot de båda för att kartlägga deras umgängeskrets och verksamheten
kring en butik som KCS drev på Malmskillnadsgatan i Stockholm.
Den 14 juni hade polisen kommit så långt i spaningarna att spaningsledningen beslutade om ett tillslag i Stockholm. Vid detta tillslag, som utfördes av Uppsalapolisen, greps fyra personer. Husrannsakan gjordes på fem
olika adresser i Stockholm. Därvid anträffades bl.a. vapen, sprängmedel,
rånarluvor men även föremål som på visst sätt kunde knyta pojkvännen JS
till Silverbibeln. JS anhölls i sin frånvaro misstänkt för stöld av Silverbibeln
och greps samma dag.
JS:s fingeravtryck fanns på ett föremål som låg tillsammans med Silverbibeln i sotningsluckan. Däremot gick det inte att undersöka om hans
fingeravtryck även fanns på pergamentbladen, eftersom en sådan undersökning skulle ha inneburit en påtaglig risk för att skada bladen. Kriminalteknikerna kunde efter ett idogt arbete konstatera att starka skäl talade
för att ett av polaroidfotona av Silverbibelns omslag med Dagens Nyheter
var taget mitt på vardagsrumsgolvet i KCS:s lägenhet på Ängskärsgatan.
Vidare kunde man konstatera att det med visshet var så att det andra
polaroidfotot av Silverbibelns omslag var taget på en frottéhandduk som
beslagtagits vid husrannsakan i lägenheten den 14 juni. Således ett mycket
gott och för utredningen viktigt kriminaltekniskt arbete tillsammans med
väl genomförd husrannsakan.
I samband med att Silverbibeln återfanns och undersöktes anträffade
teknikern Bo Andersson två korta, svarta hårstrån på silverpärmens insida i det vadderade kuvertet. Såväl Statens kriminaltekniska laboratorium
(SKL) som Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm engagerades för att
försöka utröna om hårstråna kunde komma från någon av KCS:s hundar.
Så småningom åtalades JS vid Stockholms tingsrätt för bl.a. grovt häleri
och i dom den 11 oktober 1996 befanns hans skyldig. Den berättelse JS
lämnade vid rättegången i tingsrätten innefattade många osannolika detaljer, noterade tingsrätten i sin bedömning. JS förnekade även i tingsrät306
stölden av silverbibeln och andra kulturskatter
ten att han haft med stölden att göra. Däremot hade han, enligt sin egen
utsaga inför rätten, efter stölden blivit kontaktad av två mycket våldsbenägna män, vars identitet han inte vågade avslöja. De hade uppsökt honom
i KCS:s bostad och hade då Silverbibeln med sig och ville att han skulle
förvara den åt dem, vilket han vägrade. Männen började då fotografera
Silverbibeln i KCS:s bostad och JS hjälpte, av rädsla, till med att skaffa
fram en handduk och en Dagens Nyheter att lägga under bibeln vid fotograferingen. Fotografier av typiskt utpressarslag, ansåg polisen. JS berättade vidare att han den 5 maj blev uppringd av en av männen som ville
att JS skulle hjälpa till att återställa Silverbibeln genom att gå och lägga
den i en förvaringsbox på Stockholms Central. ”De var alltför stressade
av ”span” för att själva transportera den dit”, förklarade JS i tingsrätten.
JS lade pergamentbladen i ett vadderat kuvert som fanns i butiken på
Malmskillnadsgatan, tog en taxi till Centralen, placerade föremålen i en
förvaringsbox, låste boxen och slängde nyckeln. Han fick ersättning för
taxiresan men ingen betalning i övrigt.
Några dagar senare blev han åter kontaktad av männen och tillfrågad
om han kunde förvara pengar åt dem. Han samtyckte och fick en Statoilkasse med pengar och tårgasburkar i, som han först lade i en garderob i
lägenheten på Ängskärsgatan. Senare när han och KCS skulle åka till London för att köpa kläder till hennes butik gömde han undan kassen med sitt
innehåll i utrymmet bakom sotningsluckan på vinden.
Stölder av konst- och kulturföremål är ett av nutidens stora internationella brottsproblem. Det är däremot inget nytt påfund. Världens första
”fornminneslag” var för övrigt svensk, utfärdad år 1666 – Placat och Påbudh
Om Gamble Monumenter och Antiquiteter. Redan år 1571 hade det kommit en reglering till skydd för minnesmärken i kyrkoordningen.
Museer, kyrkorum och arkeologiskt intressanta platser har under århundraden utsatts för stölder och plundringar. Inte sällan har det skett
utan att man vetat att det skett och vad som tillgripits. Vissa bedömare
menar att vi nu upplever den värsta plundringen av världens konst- och
kulturskatter sedan Roms fall. Det finns en påtaglig risk att viktiga delar av
kulturarvet försvinner in på den svarta marknaden eller in i lönnliga privata samlingar. Vissa bedömare menar att illegal hantering av kulturskatter, som innefattar stölder, plundringar, bedrägerier och hälerier, hör till en
av de allvarligaste gränsöverskridande brottstyperna.
Att stjäla för att tjäna lösenpenningar, för att sälja tillbaka det stulna
till den rättmätige ägaren eller dennes försäkringsbolag, har länge varit ett
problem i Europa och andra delar av världen. De tillgripna konst- och kulturskatterna har också blivit en del av penningtvätten på den kriminella
marknaden, ett medel i skattefuskandet och annan ekonomisk brottslighet
och även ett medel i knarkhandlarnas förödande verksamhet.
Konststölderna, artnapping som brottsligheten kallas på engelska, innebär inte bara en omedelbar kränkning av det tillgripna föremålet och dess
307
lars nylén
ägare. Det är som att stjäla historia. Ett lands kulturarv utgör en viktig del
av dess identitet.
Samtidigt innebär den illegala hanteringen stora skaderisker för konsten
och kulturföremålen, konsekvensrisker för att de skadas när de skärs ut ur
ramar, illustrationer skärs ut ur böcker, rövas bort, transporteras och lagras
vårdslöst för att ibland bara dumpas när föremålet inte längre har något
intresse på den kriminella sidan.
Förgripelserna innebär en mycket vidare kränkning eftersom varje museum eller annan institution som hanterar kulturskatter och utsätts för
dessa stölder måste ställa sig frågan om man över huvud taget ska våga
ställa ut föremålen i original för allmänheten. Alla är säkert överens om, att
det skulle vara mycket tråkigt om vi hamnade i en situation där originalen
stoppades undan och blev hyllvärmare och endast kopior visades upp för
museibesökare.
Skrämmande är dessutom att notera våldet i samband med en del stölder av konst- och kulturskatter. Vid tillgreppet av Silverbibeln sprayade
gärningsmännen tårgas över studenter och andra som befann sig i huvudentrén till Carolina. Ökat antal tillgrepp under rånliknande former är något som oroar och påkallar polisiär uppmärksamhet. I en enda konststöld
kan mycket stora värden tillgripas.
Sedan 1947 har den internationella polisorganisationen Interpol, med
säte i Lyon i Frankrike, arbetat med att sprida notiser om stölder av kulturskatter inom polisverksamheten samt bland antikhandlare, institutioner och allmänhet. Brottsligheten är transnationell och inkluderar landet
för brottet, ett eller flera transitländer och destinationslandet. Interpols
”Stolen Works of Art Database” är tillgänglig i realtid och innehåller för
närvarande cirka 38 000 föremål, med beskrivning och bilder. Interpol har
ett nära samarbete med UNESCO, Världstullorganisationen (WCO), the
International Institute for the Unification of Private Law (UNIDROIT)
och the International Council of Museums (ICOM). Det är ett sätt att bidra till att tygla den brottslighet som fräter på vårt kulturarv.
En hel del av det som tillgrips hamnar i USA. Det beror på att det där
finns en stark marknad för konst och andra kulturföremål. Föremålen kan
dyka upp i de stora auktionshusen och först när proveniensen då granskas
upptäcks att de sedan länge varit bortrövade. Det har också gällt svenska
föremål.
Glädjande är då att den federala polisorganisationen FBI år 2004 skapade
ett särskilt team för att arbeta med den här typen av brottslighet. Man kan
påstå att bekämpningen av den här sortens kriminalitet är ett kompetensområde i sig. Det handlar om att känna både den kulturella världen och
den kriminella världen. Sedan tillkomsten har enheten bidragit till att fler
än 2 600 föremål, sammanlagt värderade till över 142 miljoner USD, kunnat återföras till de rättmätiga ägarna. Länder som är täta på kulturskatter
bör ha liknande specialenheter.
308
stölden av silverbibeln och andra kulturskatter
Alla tillgrepp får dock inte en så snabb upplösning som stölden av Silverbibeln. Krigsåret 1942 förde amerikanska Library of Congress undan
några av sina nationella skatter för säkrare förvaring i Mellanvästern. Däribland fanns ett antal anteckningsböcker av ”den störste av alla amerikanska poeter”, Walt Whitman. När samlingarna kom tillbaka till Washington
1944 saknades tio av poetens anteckningsböcker. Femtio år senare, 1995,
lämnades fyra av anteckningsböckerna in för försäljning till Sothebys. Inlämnaren sade sig inte ha en aning om att anteckningsböckerna var stulna
från den amerikanska staten. De övriga är alltjämt på avvägar, smärtsamt
saknade av the Library of Congress och ”wanted by the FBI”.
Viktigt är givetvis att innehavare av kulturskatter har dessa väl skyddade och dessutom dokumenterade och avbildade. Arkeologiska platser på
land och i vatten måste också skyddas. Slår tjuven till gäller det att man
snabbt verifierar brottet och sprider information om vad som försvunnit
och ger en tydlig beskrivning av föremålen. Därmed kan också ökade krav
ställas på professionella och privata antikvitetshandlare att kontrollera erbjudna föremål mot relevanta databaser innan man i god tro gör affär.
Aldrig har jag personligen sviktat i min förtröstan att biblioteksmannen i Ulf Göranson starkare skulle råda över civilrättaren Göranson som
disputerat om traditionsprincipen, dvs. att traditionen, besittningsövergången, av en stulen kulturskatt inte skulle innebära något skydd för den
nye innehavaren. Efter vår gemensamma tid i Åsneorden vid Uppsala läns
södra tingsrätt tror jag faktiskt att civilrättaren också skulle vara beredd att
hävda, att enbart B:s innehav av ett par äkta blad ur Silverbibeln, efter ett
färskt och världskänt tillgrepp, inte skulle räcka för att göra en förvärvare
skyddsvärd i förhållande till rätte ägaren Carolina. En småländsk överbibliotekarie vårdar inte bara ömt sina unika fermenterade isterband utan än
mer sina kulturskatter.
Habent sua fata libelli.
Den som vill fördjupa sina kunskaper om Silverbibeln rekommenderas:
Munkhammar, Lars: Silverbibeln, Carlsson Bokförlag, Trelleborg 1998.
309
Ledarskapet i den digitala tidsåldern
Gunnar Sahlin
Från specialist till generalist
N
ya modeller för ledarskap i den digitala tidsåldern – vad menar vi
med det? Vad är skillnaden mellan dagens ledarskap och det vi
hade för några decennier sedan? Vilket ledarskap behöver vi idag?
Det är några centrala frågeställningar i denna artikel, som bara hinner ge
ett litet smakprov på detta svåra och omfattande ämne. Artikeln kommer
framför allt att uppehålla sig kring ledarskap i biblioteken, men givetvis
har dessa frågeställningar en mer generell karaktär. Därför kommer också
tankar kring ett offensivt och kommunikativt ledarskap att presenteras.
Ledarskapet måste diskuteras i relation till samhällets och bibliotekens
utveckling. Det är omöjligt att separera ledarskapets utveckling från den
tekniska utvecklingen, förändringar i tillgängligheten, den ekonomiska situationen, liksom från hur vi styr verksamheten. Givetvis finns det element i ledarskapet som är oberoende av när och var i samhället de utövas
och som är desamma idag som för några decennier sedan. Vissa av dessa
delar i ledarskapet kommer också att gälla under kommande år.
Blickar vi tillbaka var ledarskap i bibliotek mer eller mindre detsamma
som djup kunskap i katalogisering, förvärv, utlåning, samlingar och andra
centrala verksamhetsområden. Detta ledarskap, om vi kallar det så, baserades på djupare och bredare kunskap inom ett område än vad medarbetarna
hade. Detta kan fortfarande gälla för en del chefer inom biblioteken. Men
under slutet av förra seklet utvecklades ett annat slags ledarskap, nämligen
generalisten, som bygger sin chefsroll utifrån djup kunskap och förmåga i
just ledarskap. Naturligtvis är det viktigt att i ledande ställning också ha
kunskap inom biblioteksområdet. Det är nödvändigt för att kunna ställa
de rätta frågorna och ta de riktiga besluten. Det är emellertid inte längre
nödvändigt att cheferna är specialister och har en djup kunskap inom ett
enskilt område. Specialisterna finns bland medarbetarna.
Det är heller inte nödvändigt att vara utbildad bibliotekarie eller ha
lång chefserfarenhet inom bibliotekssektorn för att kliva in i rollen som
chef för ett bibliotek. Oavsett om en bibliotekschef har utbildning inom
detta specialområde eller ej, är det en klar fördel att ha erfarenhet även
från organisationer utanför biblioteksområdet. Det ser vi inte minst inom
311
gunnar sahlin
de svenska universitetsbiblioteken, där ett flertal överbibliotekarier kommer från andra ämnesområden. Detta gäller också för den framgångsrike
överbibliotekarien vid Uppsala universitet.
Vision, förverkligande och nätverk
Idag – med snabb digital utveckling och kontinuerliga förändringar – är
skapandet av en vision och dess förverkligande den troligen viktigaste faktorn för ett framgångsrikt ledarskap. Ett starkt ledarskap ger möjlighet att
ge en tydlig bild av organisationens färdriktning, att skapa strategier för
framtiden och att göra visionen till verklighet.
Det är också nödvändigt att bygga upp en intern kultur som bejakar visionen och organisationsstrukturen. Inte minst i dagens digitala
värld med snabba förändringar och nya förutsättningar är en stark kultur inom organisationen av central betydelse. Att förändra en kultur är
också en stor utmaning som kräver både tid och ett starkt ledarskap.
Varaktiga resultat och värdeökning över tid skapas när kultur och struktur integreras i verksamheten. Tyvärr saknas alltför ofta starka kopplingar
mellan vackra värdeord och verksamhetens konkreta struktur och arbetsformer. Det som sägs och det som görs är skilt från varandra vilket i sin tur
minskar såväl tilliten som motivationen. Istället behövs arbetsformer som
stödjer våra värderingar och värderingar som stödjer det dagliga arbetet.
Att som ledare skapa strukturer och processer där allas engagemang och
lust kan tillvaratas skapar tilltro och resultat.
Ledaren skall skapa och beskriva en tydlig vision, arbeta för att uppnå
den tillsammans med engagerade medarbetare i en väl strukturerad organisation. I ledarskapet ingår också att planera verksamheten, att ta beslut
och att följa upp dessa beslut. Kort sagt – en vision är värdelös utan utvärdering. Det är alltid resultatet som räknas. Ledaren skall också rekrytera
andra chefer och hantera svåra personalfrågor i en omvärld med kontinuerliga förändringar, som ofta kan kräva ytterligare nya förändringar inom den
egna organisationen.
Som konstaterats är knappast en djup och bred kunskap om bibliotekets
alla verksamhetsområden möjlig att kombinera med ett aktivt ledarskap
i den digitala tidsåldern. Samma förhållande gäller också tekniken som
är en viktig fråga med växande problemställningar. I den digitala värld
som biblioteken lever i idag löper den tekniska utvecklingen snabbt med
komplexa IT-projekt. Bibliotekschefer och avdelningschefer måste ta svåra
strategiska beslut om IT-utvecklingen som är avgörande för framtiden och
den fortsatta färdriktningen. Det rör sig både om svåra vägval och om stora
investeringar. Ingen vet dessutom hur framtiden kommer att gestalta sig
och hur biblioteken och de tekniska instrumenten ser ut om tio år. I denna
situation är det en svår balansgång för ansvariga chefer att gå mellan djup
eller ytlig kunskap om tekniska projekt för att kunna ta rätt beslut. De kan
312
ledarskapet i den digitala tidsåldern
inte gå in alltför djupt och heller inte stanna på ytan. (Jag vill betona att
detta är en helt annan problemställning än det jag skrev om specialisten.)
Det gäller att kunna ställa de rätta frågorna och ta de riktiga besluten med
en ”lagom” kunskap inom projektets tekniska och ämnesmässiga område.
Det är viktigt att varje chef på sin nivå finner den riktiga balansen att hantera sin kunskap inom komplexa IT-projekt.
Jag vill också uppehålla mig något kring en fråga som är central i ledarskapet i den digitala tidsålderns biblioteksvärld. Idag finns inte längre
några gränser för materialets tillgänglighet. Därför har också samarbeten
och kontaktytor vidgats och detta gäller nationellt, internationellt och i
förhållande till andra samhällsområden. Den som är ansvarig för ett helt
bibliotek eller för en speciell avdelning måste bygga upp internationella
och nationella nätverk. Det gäller att aktivt arbeta med dessa nätverk, såväl
för omvärldsspaning och framåtblickande som för konkreta samarbeten.
Det är nödvändigt för bibliotekens chefer att bygga upp en struktur för
samarbete inom och utom biblioteksområdet, samt att bygga upp nätverk
och skaffa partners också utanför biblioteksområdet.
Ett offensivt och kommunikativt ledarskap
Den digitala tidsåldern kräver ett offensivt och kommunikativt ledarskap.
I framgångsrika verksamheter kommer framgången när det finns en stark
inre drivkraft hos varje individ i organisationen och när denna kopplas till
organisationens syfte, vision och mål. Med den förändringstakt som vi idag
upplever inom alla samhällets organisationer är den gamla idén om chefens
ledarskap över medarbetaren ineffektiv. Att som chef utöva ett ledarskap
som bygger på kontroll och kunskapsövertag, att försöka motivera och ta
ansvar för medarbetarnas utveckling och resultat blir i längden ohållbart.
För att möta omvärldens utmaningar och möjligheter och transformera
dessa till utveckling av verksamheten behövs ett nytt ledarskap. Det går
att peka på fyra centrala perspektiv i ett framgångsrikt ledarskap: 1) Samspelet mellan delen och helheten, 2) Den inre och yttre tillväxten, 3) Relationen mellan chefen och medarbetaren, 4) Integrationen av kultur och
struktur. Möjligheten att realisera ambitionerna beror sedan i hög grad
på hur de kommuniceras och kommunikationen måste vara intensiv både
inom och utom organisationen.
I takt med att komplexiteten ökar måste allt fler problem i en organisation lösas ur ett helhetsperspektiv. Samspelet mellan organisationens delar
och helheten måste sättas i fokus och bli en bidragande framgångsfaktor. I
det offensiva och kommunikativa ledarskapet formas ett samspel mellan
individen och verksamheten. Den enskilde individen utmanas att – oavsett
roll i en organisation – ta ansvar för att verksamheten lyckas. Samtidigt
finns en utmaning för verksamheten att engagera sig i organisationens medarbetare för att lägga grunden för deras framtid.
313
gunnar sahlin
I den framgångsrika avdelningen, enheten eller ledningsgruppen vill individerna varandras framgång. Teamet som helhet kan inte lyckas om inte
delarna blir framgångsrika. På samma sätt kan inte individen i teamet bli
framgångsrik om inte hela teamet lyckas.
Flertalet medarbetare vill bidra i viktiga frågor. Genom tiderna har till
exempel entreprenörer visat att det är möjligt att utifrån sin idé och sitt
syfte åstadkomma banbrytande resultat. Inte minst gäller det organisationer med begränsade ekonomiska resurser. Det går inte bara att sitta
och vänta på att nya medel tillförs. Detta gäller såväl privat som offentlig
verksamhet.
Det offensiva och kommunikativa ledarskapet tar fram kraften och engagemanget hos medarbetarna. När medarbetarna i en organisation utgår
från den egna inre drivkraften, utvecklar sin självkännedom och värdesätter sina idéer sker en inre tillväxt som skapar yttre tillväxt och resultat på
helt nya nivåer. Förhållningssättet att hela tiden leta efter problem som
behöver lösas skapar en livskraftig organisation som kan tackla de förändringar som verksamheten ständigt möter.
Sammanfattning
Den digitala tidsåldern kräver utveckling och förändringar i ledarskapet.
Detta är en successiv utvecklingslinje utan början eller slut. Komplexa ITprojekt, sociala medier, nya tjänster och produkter, nya kompetenser –
allt bidrar till att förändra ledarskapet. Till det skall läggas att kulturen
inom biblioteken också förändras. Ledarskapet förändras i takt med att
biblioteken förändras även om detta inte löper parallellt. Det förändrade
ledarskapet bidrar också till såväl förändringar i arbetssätt och beslut som
i kommunikation inom och utom den egna organisationen.
Chefskapet är inne i ett intensivt förändringsskede. Från att vara den
som motiverar blir chefen den som ser och utmanar varje medarbetare att
utveckla sitt ledarskap. Det gäller att tillvarata och förstärka medarbetarnas inneboende önskan om utveckling och säkerställa kopplingen mellan
verksamhetens mål och individernas drivkrafter. Det personliga ledarskapet hos varje individ sätts i fokus och det egna ansvaret för sin motivation
och utveckling accentueras. Därigenom skiftar dialogen och arbetssättet
i organisationen – chef och medarbetare utmanar och utvecklar varandra. Därmed blir alla en del av ledningsfunktionen, vilket är avgörande för
framgångsrika och värdeskapande biblioteksorganisationer. Biblioteken är
inne i ett intensivt skede med viktiga steg på vägen att utveckla ledarskapet i den digitala tidsåldern.
314
Biblioteksutveckling ur ett
universitetsledningsperspektiv
Kerstin Sahlin & Anders Hallberg
D
et sägs ibland att biblioteket är universitetets hjärta. Uttrycket vill
förmedla bibliotekets centrala, livgivande, betydelse för universitetet och för dess forskare, lärare, studenter och omvärld. Det
går helt enkelt inte att tänka sig ett universitet utan ett bibliotek – utan
böcker, tidskrifter, samlingar och litteratursökningsbaser. Under vår rektorsperiod och med Ulf Göranson i ledningen för det förnämliga Uppsala
universitetsbibliotek ägnades mycket tanke åt att utveckla denna centrala
universitetsresurs i takt med universitets utveckling och med studenters
och forskares behov. Arbetet drevs förstås dagligen inom biblioteket och i
dess många beslutande och rådgivande organ, i universitets- områdes- och
fakultetsledningar, men också inom ramen för tre särskilt tillsatta utvecklings- och utredningsgrupper.
Vi beskriver i detta kapitel utvecklingen av biblioteket, såsom den
tedde sig från universitetsledningens perspektiv under vår rektorsperiod,
åren 2006 – 2011. Det var en period präglad av framgångsrik och växande
forskning och samtidigt av många förändringar och förändringsambitioner
i universitetets omvärld. Förändringstrycket på biblioteket följde både på
de många universitetsreformerna under tiden, men var också i hög grad ett
resultat av utvecklingen av bland annat forskares och studenters arbetsformer, samt av den tekniska utvecklingen och särskilt då utvecklingen
av de digitala biblioteksfunktionerna. Kapitlet struktureras efter de två
på varandra följande särskilda biblioteksutvecklingsgrupper som arbetade
under prorektors ledning åren 2007 och 2008–2009. Den tredje av de tre
särskilda utredningar, som nämns ovan, leddes av dåvarande biträdande
universitetsdirektören Jan-Ivar Mattson och hade i uppdrag att föreslå en
på tidigare utredningar baserad omorganisation av biblioteket. Den berörs
kortfattat i slutet av kapitlet.
Rektor tillsatte en biblioteksutvecklingsgrupp
I slutet av år 2006 tillsatte rektor en grupp som under prorektors ledning
och med Anders Sjöberg som sekreterare uppdrogs att genomföra ”en förutsättningslös genomlysning i ett framtidsperspektiv av användningen av
universitetsbibliotekets många enheter samt samspelet mellan enheterna,
315
kerstin sahlin & anders hallberg
särskilt Carolinabiblioteket och övriga bibliotek” (rektorsbeslut 2006-1212). Gruppen skulle koncentrera sig på verksamheten, inte på finansieringsoch organisationsformer. Gruppen skulle arbeta brett, framåtsyftande och
med hela universitets utveckling i åtanke. Därför var förstås samtliga vetenskapsområden representerade liksom biblioteket, studenterna och universitetsledningen. Denna särskilda utredning föranleddes till del av att
Carolina Rediviva sedan några år tillbaka blivit allt mindre utnyttjat av
studenter och forskare. Delvis hängde detta samman med att byggnaden
varit under renovering några år tidigare och kanske hade inte studenterna
hittat tillbaka, delvis hängde utvecklingen samman med att andra biblioteksenheter vid universitet byggts ut. Detta i sin tur samspelade tydligt
med den mycket snabba utveckling som bibliotek genomgått under det
senaste decenniet, med framväxten av elektronisk publicering, e-tidskrifter och databaser. Många forskare, lärare och studenter mötte biblioteket
hemma vid datorn och gick inte till bokhyllor, samlingar och läsesalar. Utvecklingen pekar också mot att ”hjärta” kanske är en missvisande metafor
för dagens och morgondagens universitetsbibliotek. Kanske skall vi hellre
karaktärisera biblioteket som universitets blodomlopp. Det är inte rummet utan snarare hela det informationsflöde och den reservoar av kunskap
som biblioteksbyggnader, elektroniska sökfunktionerna, bruksbiblioteken
och bibliotekets personal utgör som är ett livgivande system för universitetet. Utvecklingen hade dock inte gjort biblioteket som rum, som boksamling och som mötesplats ointressant. Tvärtom. Studenter har i allt större
utsträckning kommit att använda bibliotekets och universitetets tillhandahållna läsplatser och andra mötesplatser för sina studier och grupparbeten.
Bibliotekets utveckling och användning var en viktig fråga för universitetsledningen. Vi har redan ovan betonat bibliotekets centrala roll för universitetets studenter, lärare och forskare. Biblioteket – och inte minst Carolina Rediviva – var också viktig som sammanhållande mötesplats för hela
det breda universitet. Universitet hade sedan omorganisationen år 1999
varit indelat i tre vetenskapsområden, vart och ett lett av en vice-rektor
och områdesnämnd. Organisationen möjliggjorde en decentraliserad beslutsstruktur och ett arbetssätt anpassat efter de olika förutsättningar som
gäller för forskning och utbildning inom universitetets olika delar. I en sådan decentraliserad organisation är det samtidigt viktigt att särskilt värna
om det som delas av och håller samman hela universitetet. En decentralisering skall förstås inte leda till att universitet fragmenteras i olika delar.
Uppsala universitet skall vara ett universitet, där fakulteterna stöder och
kompletterar varandra, som det står i det under vår rektorsperiod vägledande mål- och strategidokumentet. En balans mellan decentralisering för
att anpassa verksamheter efter olika behov för olika grupper av studenter,
forskare och lärare och en sammanhållning för att stärka hela universitetet
och samtidigt undvika dubbelarbete och resursslöseri har varit en viktig
styrningsprincip både för biblioteket och för universitetet i stort. Det var
316
biblioteksutveckling ur ett universitetsledningsperspektiv
i denna anda som rektorsbeslutet instruerade biblioteksutvecklingsgruppen att särskilt utreda samspelet mellan Carolinabiblioteket och övriga
bibliotek.
Carolina Rediviva är också en viktig plats för universitets möten med
den rika flora av personer och grupper som ibland enkelt sammanfattas
som universitetets omgivning. På sista april samlar överbibliotekarien universitetets många vänner. Internationella gäster besöker Carolina Rediviva
varje vecka, vid representativa besök, i samband med särskilda utställningar och inom ramen för olika forskningsprojekt. Carolina Rediviva visar
upp delar av universitets rika kulturarv för rader av turister och andra
besökare. Samlingarna finns tillgängliga för såväl forskare från andra håll
som för en kunskapssökande allmänhet. Kort sagt är Carolina Rediviva
samtidigt en av universitets främsta traditionsbärare och en viktig plats för
universitets samverkan med omgivningen.
Biblioteksutvecklingsgruppens arbete
Biblioteksutvecklingsgruppen inledde sitt arbete under våren 2007 med en
gedigen genomgång av den dåvarande situationen: ekonomi, biblioteksbesök och biblioteksutnyttjande. Erfarenheter, idéer och visioner från bibliotekspersonal, fakulteter och studenter samlades in. Gruppen tog också del
av utvecklingsarbete inom andra universitet, i Sverige, Europa och USA.
Universitetsbibliotekariens många internationella kontakter kom här väl
till pass. Den dramatiska tekniska utvecklingen med digitalisering, e-tidskrifter, e-böcker och e-databaser är den avgjort viktigaste förändring som
genomsyrade samtliga möten och dokument gruppen tog del av. Utvecklingen innebär att bibliotekets samlingar blir enklare tillgängliga. De är
bara en knapptryckning bort i den egna datorn. Många forskare och lärare
besöker därför inte bibliotekslokaler och arbetet med att samla, bevara, utveckla och tillhandhålla dessa samlingar blir kanske därmed också mindre
synligt för flertalet. Utvecklingen är snabb och dramatisk. I visionsdokumenten skrevs år 2007 om läsplattor som något som framtiden nog kommer att erbjuda, och som ytterligare kommer att förändra forskares, lärares
och studenters arbetsvanor och ställa nya krav på exempelvis trådlös nätanslutning. Att vi nu 5 år senare tankat hem och läser gruppens dokument
och delvis skriver detta kapitel just på sådan läsplatta är en av många illustrationer av hur snabb och dramatisk utvecklingen är.
Michael Keller, överbibliotekarie på Stanforduniversitet (med vilken
biblioteksutvecklingsgruppen hade diskussioner och seminarier), har karaktäriserat utvecklingen som en storm som det handlar om att bemästra. I
biblioteksutvecklingens rapport citeras hans uttalande: ”The seas of IT have
become quite rough in recent years, with waves of innovation coming frequently
and looming large. The challenge for higher education, like other institutions,
is not only to weather the storm, but to ride those waves forward, to harness
317
kerstin sahlin & anders hallberg
their energy, and to move our societal ’boats’ to new and undiscovered places”.
Genom att beskriva utvecklingen som en storm med höga vågor ville både
Michael Keller och biblioteksutvecklingsgruppen betona att det handlar
om en svårförutsägbar utveckling och en utveckling som också innehåller
motsättningar men som rätt hanterad kan vändas till ett stöd för fortsatt
framtida utveckling.
Biblioteksutvecklingsgruppen betonade vikten av att ge utrymme för
en vidare utveckling av det virtuella, elektroniska och digitala biblioteket (kärt barn har många namn!) och att denna utveckling måste ske i
nära samspel med fakulteterna men också samordnat för hela universitet.
Därför föreslog också gruppen att mer samordning och samråd skulle ske,
inom ramen för de befintliga styrande organen inom bibliotek och IT, kring
vetenskapsområdenas ställningstaganden rörande biblioteket samt bibliotekets och universitets samlade utveckling på IT-området.
Samtidigt betonades att den digitala utvecklingen inte betydde att böcker och platser blev oviktiga. Många forskare och studenter vid universitet
är i stort behov av böcker, både nyutgivna och äldre. Digitaliseringen av de
äldre samlingarna ger enklare och bredare tillgång till dessa på elektronisk
väg, men visar också vägen till de forskare som av olika skäl behöver ta
del av originalen. När det gällde platser har vi redan nämnt studenternas
behov av läs- och grupparbetsplatser. Biblioteksutvecklingsgruppen betonade särskilt betydelsen av Carolina Rediviva som en central och aktiv
mötes- och arbetsplats för universitetets olika delar och det omgivande
samhället. För att ta till vara och vidareutveckla denna krävdes, menade
gruppen, att byggnadens användning och potential behövde ses över och
att en viss ombyggnad skulle möjliggöra en mer aktiv och ändamålsenlig
användning.
Inom ramen för utvecklingsgruppens arbete uppvaktade i december 2007 en mindre grupp Statens fastighetsverks ledning för diskussion
om Carolina Redivivas utveckling och särskilt med avseende på kulturarvsaspekterna därav. Som ett resultat av mötet uttryckte Statens fastighetsverks ledning ett intresse av en fortsatt nära dialog kring byggnadens
utveckling också med syftet att fastighetsverket sökte utveckla sin egen
metodkunskap kring dialog mellan brukare och förvaltare vid fastighetsutveckling i tidiga skeden. Vid ett gemensamt idéseminarium på Carolina
Rediviva reflekterade några inbjudna arkitekter kring Carolina i universitetsmiljön och svensk arkitektur, de presenterade exempel på hur rejäla
ombyggnader restaurerat viktiga kulturbyggnaders värde och ställning,
och de skisserade idéer för Carolinabyggnadens fortsatta utveckling.
Så lade gruppen grunden för fortsatt utvecklingsarbete av såväl byggnader som det digitala biblioteket samt så småningom för fortsatt utredande
och beslut om bibliotekets organisation.
318
biblioteksutveckling ur ett universitetsledningsperspektiv
En styrgrupp för förslag till Carolina Redivivas
framtida nyttjande och gestaltning
Ett omedelbart konkret resultat av biblioteksutvecklingsgruppens arbete var
att man påvisat behov av att se över Carolina Redivivas användning och
utvecklingsmöjlighet samt att man föreslog en viss ombyggnad. Efter en remissomgång av biblioteksutvecklingsgruppens rapport tillsatte därför rektor
våren 2008 en styrgrupp med uppgift att ta fram ett underlag för att formulera ett samlat byggnadsprojekt för Carolina Rediviva. Också denna grupp
leddes av prorektor och fick en bred sammansättning med representanter
för biblioteket, studenterna och vetenskapsområdena. Då utvecklingsarbetet
denna gång direkt kom att handla om användning och eventuell ombyggnad
uppdrogs sekreterarfunktionen till byggnadschefen Lennart Ilke.
Biblioteksutvecklingsgruppen hade i sin slutrapport lämnat en lång idélista över funktioner som skulle kunna rymmas i Carolina Rediviva, allt
med utgångspunkt i visionen att ta tillvara och vidareutveckla byggnaden
som en mötesplats för hela universitet och som ett fönster för universitet
mot omvärlden. Gruppen hade också betonat att eftersom den tekniska
utvecklingen, liksom utvecklingen av bibliotekets användning, var snabb
och i många stycken oförutsägbar skulle en eventuell ombyggnad göras med
flexibilitet som ledstjärna. Gruppen hade föreslagit att i Carolina Rediviva
kunde övervägas att inrymma något eller några av en rad möjliga funktioner: ett internationellt förstklassigt referensbibliotek, utökade öppna magasin, enskilda läsplatser samt moderna och flexibla grupparbetsplatser för
studenter från hela universitet, lokaler och arbetsplatser för arbete med
rådatabaser, ett museum för silverbibel mm med tillhörande museishop och
en eventuell utökad lokal för visning av delar av kulturarvet – exempelvis
kartor, bilder och äldre böcker – (i museet men också i andra salar) samt
en möjlig utvidgad och utvecklad specialläsesal. En del var förstås sådana
funktioner som redan fanns i byggnaden, annat var eventuellt tillkommande och utvidgade funktioner. I biblioteksutvecklingsgruppens rapport
hade vidare föreslagits att se över möjligheten att flytta universitetets konst
från Uppsala slott till C-salen i Carolinabyggnaden. Samtidigt noterades att
andra alternativa placeringar av konsten också skulle övervägas, exempelvis
Gustavianum eller en lokal som möjliggör samlokalisering med kommunen. Ett ”showroom” där universitets aktuella forskning och andra aktiviteter visas upp var ytterligare en idé som nämndes. Gruppen tog också
upp möjligheten att i Carolina Rediviva inrymma en informationsdisk för
studenter, allmänhet och universitetets besökare, med tillhörande utrymmen eller lokaler för sammanträden, bildningsverksamhet och utåtriktade
aktiviteter – ev. särskilt sammankopplade med kulturarvsmaterialet och eller rådatabaser och eventuellt sammankopplad med universitetets ”faculty
club”. Kontorsplatser för delar av universitetsförvaltningen, institution eller
centrumbildning nämndes också liksom lokaler för universitets arkiv.
319
kerstin sahlin & anders hallberg
Biblioteksutvecklingsgruppen hade inte bara föreslagit olika möjliga
tillkommande funktioner. Man hade också konstaterat bland annat att antalet tysta läsplatser var för stort varför lokaler kunde frigöras för annan
användning. Man pekade också på att några av de förslag som fanns för den
ombyggnad av Carolina Rediviva, som avbröts i inledningen av 2000-talet,
åter kunde övervägas, till exempel flytt av cafeteria och flytt av utställningslokal. Det var som framgår en lång lista och styrgruppen hade nu att
sortera och prioritera i möjliga användningar och funktioner.
Den dialog med Statens fastighetsverk kring Carolina Redivivas utveckling och framtida utformning, som inletts av biblioteksutvecklingsgruppen, utvecklades vidare och resulterade i att universitetet och Statens
fastighetsverk gemensamt upphandlade en förstudie av Carolina Redivivas
möjligheter och behov som skulle kunna ligga till grund för en handlingsplan för byggnaden på lång sikt. Uppdraget gick till Arkitektkontor Johan
Celsing AB. Johan Celsing hade deltagit i det ovan nämnda idéseminariet
och hade därtill stor kunskap om byggnaden, inte minst eftersom hans far
Peter Celsing under slutet av 1960-talet utformat ombyggnaden av den
gamla boksalen samt den större tillbyggnaden av Carolina Rediviva med
läsesal C i norr och ett nytt katalogrum och kontor i söder. Johan Celsing
förfogade nu över det rika material som fanns bevarat från förarbeten till
denna tidigare ombyggnad.
Arkitekterna Johan Celsing och Ibb Berglund presenterade sin förstudie
för styrgruppen i november 2009. Förstudien ger en utmärkt översikt över
byggnadens utveckling, möjligheter och potential. Arkitekterna tog sin utgångspunkt i att byggnaden vid studiens genomförande var för lågt utnyttjad för sin kapacitet. Många läs- och studieplatser stod tomma. Vidare att
byggnaden inte framstod som särdeles tillgänglig och överskådlig, bland
annat beroende på säkerhetsgränsens läge och en avbruten ombyggnad av
entrén, samt att det saknades grupparbetsplatser med gott IT-stöd. Med
sitt förslag ville arkitekterna också påvisa möjligheter att öka kontakten
mellan Carolina Redivia och universitets andra kringliggande byggnader
och områden. Arkitekterna slog också fast att Carolinas läge och ”fotavtryck” inte var utnyttjat efter förmåga.
Med ett tydligt avstamp i såväl byggnadens tidigare historia som i samtida biblioteksutveckling pekade förstudien dels på möjliga omedelbara
ombyggnadsmöjligheter som kunde genomföras efterhand och utan att
byggnaden behövde stängas, dels på alternativa framtida större ombyggnadsmöjligheter. Förstudien innehöll ett relativt detaljerade förslag till ombyggnad av entréplanet med bl a ombyggnad av C-salen till grupparbetsplatser, utökat och flyttat café, flyttad säkerhetsgräns, förbättrad garderob
och museibutik. En ny central trappa inne i byggnaden skulle förbättra
tillgänglighet och översiktlighet. En terrass i söder utanför det nya caféet
och ny entré ut mot Engelska parken skulle förbättra kommunikationen
med andra delar av universitet. I förstudien visas också på möjligheten till
320
biblioteksutveckling ur ett universitetsledningsperspektiv
en påbyggnad av fyra nya våningar ovanpå Anderberg/Curmans utbyggnader i väster.
Styrgruppen – och därefter rektor – tog direkt ställning till den föreslagna ombyggnaden av C-salen och Johan Celsing anlitades för det fortsatta arkitektarbetet. Vidare föreslog gruppen att övriga ombyggnader av
entréplanet skulle projekteras vidare samt att de större förslagen till ombyggnad och påbyggnad var intressanta men att det för närvarande inte
fanns verksamhetsbehov som kunde motivera så pass omfattande ombyggnad. Styrgruppen konstaterade sammanfattningsvis att förstudien hade resulterat i en inspirerande skrift som kan ge underlag för lång tid framöver
i arbetet att ständigt utveckla och ta till vara Carolina Rediviva för universitetets bästa. Redan med C-salens ombyggnad utvecklades Carolina
Rediviva till en populär studieplats och idag har byggnaden återfått en hel
del av den roll som aktiv mötesplats som skisserades i biblioteksutvecklingsgruppens vision.
En förtydligad och tydligare samordnad organisation
Biblioteksutvecklingsgruppens uppdrag var att se till verksamhetens och
byggnadens utveckling och att särskilt utreda samspelet mellan bibliotekets olika delar. Däremot skulle gruppen inte ge förslag till ändrad organisation eller finansierings- och beslutsordning. Gruppen hade dock
konstaterat att ett behov förelåg av en tydligare organisation. En organisation som i sin verksamhet var tydligt sammanhållen, men där styrning
beslut och finansiering samtidigt var uppdelad på många olika grupper
och enheter inom universitetet löpte risken att bli föremål för motstridig eller otydlig styrning och att alltför mycket kraft gick åt att ständigt
förhandla om verksamhetens förutsättningar. Biblioteksutvecklingsgruppens analys visade på behov av en mer samordnad styrning, en tydligare
tidplan inom vilken verksamhetens finansiella förutsättningar skulle förhandlas och avgöras samt en klarare transparens i redovisningen för de
styrande instanserna. Ytterligare en organisatorisk fråga hade diskuterats
i biblioteksutvecklingsgruppen och den handlade om relationen mellan
biblioteket, dess kulturarv och universitets övriga kulturarv och kulturverksamhet. Universitetsledningen hade samtidigt sett ett behov av en
bättre samordning mellan universitetets kulturaktiviteter, inte minst på
den administrativa sidan då flera av dessa enheter var små och därmed
både sårbara, i behov av gemensamt administrativt stöd och med nära
koppling till universitets kärnverksamheter. En utredning hade visat just
på dessa behov och på hur de skulle kunna hanteras. En fråga som legat i
luften ända sedan biblioteksutvecklingsgruppen var om det fanns anledning att organisera kulturarv och bibliotek i en gemensam enhet. Så hade
man löst samordningen vid några av de lärosäten som biblioteksutvecklingsgruppen sett närmare på.
321
kerstin sahlin & anders hallberg
Rektor valde att inte sätta igång en ny fullständig utredning. Såväl biblioteket som kulturarvets organisation hade varit föremål för återkommande
analyser och utredningar. Istället gavs biträdande universitetsdirektören
Jan Ivar Mattsson uppdraget att utifrån befintliga utredningar och analyser
och efter hörande av centrala personer lägga fram förslag till en bättre samordnad och tydliggjord organisation för biblioteket – med eller utan kulturarv. Det förslag som rektor sedermera också beslutade om innebar att
biblioteket och kulturarvet fortsatt organiserades i separata enheter men
med samordning såväl mellan respektive styrande organ som i universitetsledningen. Biblioteksstyrelsen, som haft en otydlig roll särskilt i relation
till bruksbibliotek och vetenskapsområden slopades och istället inrättades
ett rådgivande organ till överbibliotekarien som också fortsatt skulle ha
en nära dialog direkt med universitetsledning och med vetenskapsområdena. Med den förenklade och tydliggjorda organisationen stärktes samordningen av biblioteket som helhet samtidigt som ansvar gentemot och
samordning med fakulteterna bevarades och klargjordes. Den utvecklade
samordningen stod väl i linje med de generella internationella trender på
biblioteksområdet som biblioteksutvecklingsgruppen sett vid sin omvärldsbevakning några år tidigare.
Avslutande reflektioner
Biblioteket var under vår rektorsperiod, liksom universitet i stort, statt i
kraftig utveckling och omvandling. Den tekniska utvecklingen samt ändrade forsknings- och utbildningsvanor ställde krav på att också lokaler, beslutsstrukturer och ansvarsrelationer förändrades. För biblioteket liksom
för universitetet i stort handlade utvecklingsarbetet om att ständigt förnya
och samtidigt ta tillvara och hämta styrka i den långa historien och starka
traditionen. I biblioteket kombinerades det nya och det gamla. Denna starka kombination av tradition och förnyelse diskuterades ingående i de ovan
beskrivna utredningarna. Utredningar av det slag som beskrivits i detta
kapitel är viktiga inslag i en verksamhets utveckling, men de viktigaste
förändringar sker förstås i verksamheten, genom det dagliga arbetet och
genom det förändringsarbete som hämtar kraft ur den kunskap och erfarenhet ur bibliotekets kunniga ledning och personal. En utveckling präglad
av en kraftfull kombination av tradition och förnyelse drevs framförallt
av biblioteket och av dess överbibliotekarie Ulf Göranson. Ulf Göranson
har lett biblioteket in i den digitala eran. Biblioteket är idag ledande inom
stora delar av det digitala området. Men sin stora bildning och historiska
kunskap har överbibliotekarien också samtidigt levandegjort och visat bibliotekets och universitets förnämliga samlingar och förnämliga tradition
– en tradition av förnyelse.
322
Juristen i ord, ton och bild
Thure Stenström
D
et finns en stark och seglivad fördom att rättens tjänare och kännare skulle ha en utpräglad böjelse för fackidioti, nämligen i så
måtto att de främst och i alla händelser helst utnyttjar sin begåvning till att vränga paragrafer. Inget kunde vara felaktigare. Betraktat fördomsfritt och sett i ett historiskt perspektiv, förefaller det juridiska skrået
snarare ha ägt och för den delen fortfarande äga en utpräglad talang för
mångsyssleri. Vid det universitet som bland sina mest glansfulla rectores
magnifici helt nyligen räknade en mycket produktiv diktarjurist och vid
det universitetsbibliotek som fram till nu som chef haft en aktivt forskande juristprofessor, är det bara vad man kan vänta sig, att jurister också
kan vara tonsättare, målare, skulptörer, dramatiker, romanförfattare eller
poeter. Alltifrån advokaten Cicero fram till advokaten Thomas Bodström
har dessa mångfrestare strängt taget kunnat vara vad som helst, alltifrån
politiker till fotbollsspelare. Att administrera ett universitet eller ett universitetsbibliotek är bara ett par bland otaliga förehavanden som man kan
slå sig på, sedan man uppnått professorskompetens i civilrätt. På den stora
allmänningen mellan Dikes domäner och de nio musernas – om jag får
låna en formulering ur Stig Strömholms läsvärda uppsats ”Lag och lyra” i
boken med samma namn (1989) – har särskilt diktarjuristerna tilldragit
sig stor uppmärksamhet, ibland även forskningens. Men tonsättarna, målarna, skulptörerna, grafikerna bör inte förbises. Fältet är stort, för att inte
säga oöverblickbart. Utan anspråk på fullständighet och med det nyckfulla
godtycke som utgör essäistens privilegium tillåter jag mig att i det följande
med några axplock belysa de täta förbindelser som löper mellan de lagklokes värld och konstens. Om framställningen i sig själv sällan uppnår någon
lagbundenhet, har det sin grund i att kulturhistorien – och för den delen
livet! – sällan heller gör det. Om den väcker läsarens nöje må det vara nog,
då är syftet uppnått.1
*
1
Följande lekfullt hopsamlade florilegium går tillbaka på en högtidsföreläsning vid De
Badande Wännernas årshögtid i Visby den 9 juli 2002. Föreläsningen trycktes senare i
ett par gotländska publikationer, som nog endast mera sällan letat sig tvärsöver Östersjön, nämligen Sällskapet DBW:s Minnesblad 2002 (Visby 2003) och Visbyförlaget Eddys julhälsningar 2005. Essän överlämnas här till trycket i bearbetat och utvidgat skick.
323
thure stenström
”Ge dig inte in på den osäkra musikerbanan! Se till att du får en juridisk
utbildning i stället och lär dig vränga paragrafer, så har du åtminstone ett
säkert levebröd!” Så har många omtänksamma föräldrar genom tiderna resonerat. Men vad hade hänt, om Georg Friedrich Händel hade lytt rådet?
Då hade kanske Messias och hans många operor och flöjtsonater aldrig
blivit skrivna. Den unge Georg Friedrich påbörjade visserligen en juridisk
utbildning, eftersom pappa Händel så önskade, men hoppade av. Musikhistorien är full av berömda tonsättare som på liknande sätt påbörjat studier i
juridik men som tappat intresset och ändrat levnadsbana. Heinrich Schütz,
Georg Philipp Telemann, Joseph Martin Kraus och Robert Schumann började alla som jurister men slutade i stället som komponister. Ja, tro det eller ej, även i en sentida nordisk gigant som Jean Sibelius har vi en urspårad
jurist. Tänk, om han fördjupat sig i civilrätt eller straffrätt i stället för att
skriva Finlandia, violinkonserten eller femte symfonin! Alldeles säkert är
det väl inte, att Finlands rättsväsen hade vunnit på kuppen. Säkert är däremot, att Finlands och hela Nordens musikkultur hade förlorat.
I själva verket är en stor del av Europas kultur- och konsthistoria full
av urspårade jurister, sådana som börjat eller tänkt läsa juridik men som
givit upp. För att nämna bara tre exempel från måleriets område: Cézanne,
Kandinsky och Matisse påbörjade alla juridiska studier – Matisse hann
rentav närma sig vad vi i våra dagar skulle kalla en jur. kand. – innan de gav
sig konstskapandet i våld. Kanske hade vi svenskar inte ens varit protestanter utan i stället förblivit katoliker, om en besutten bergsman i Thüringen
fått som han velat, när han sände sin son till latinskolan i Mansfeld, i akt
och mening att göra honom till jurist. Den unge Martin Luther började
faktiskt också att läsa juridik vid universitetet i Erfurth, eftersom hans far
så önskade, men slog sedan jurisprudensen ur hågen. Han blev som vi vet
munk i stället och reformerade både kyrkan och teologin med för oss alla
kännbara verkningar.
Nu är förstås problemet ingalunda så enkelt som jag här renodlat och
framställt det. Många andens stormän har stannat kvar i det juridiska yrket
för brödfödans skull och bedrivit sitt författarskap eller sin konstnärliga
verksamhet vid sidan om, ibland av lust och ibland av inre nödtvång. Inte
minst den tyskspråkiga vitterheten överflödar av berömda ”Dichterjuristen”. Juris licentiaten, Frankfurtadvokaten och sedermera Weimarministern J W von Goethe ståtar som portalfigur och paradexempel. Också
i hans fall var det en sträng far som tvingade honom in på den juridiska
banan. Goethe var för det mesta en ganska försumlig jurist, eftersom han
fann det så mycket roligare att förälska sig eller att skriva lyrik och dramatik. För att vara rättens vårdare och värnare åstadkom han också ett
lugubert rekord, nämligen litteraturhistoriens kanske mest omtalade självmordsvåg. Med förebild i juristkollegan i Wetzlar Karl Wilhelm Jerusalems
bekanta självmord till följd av olycklig kärlek till en gift kvinna, tecknade
Goethe i Die Leiden des jungen Werthers ett paradigm, som kom otaliga
324
juristen i ord, ton och bild
unga läsare att ta sig själva av daga. Riktigt så katastrofala verkningar åstadkom veterligen aldrig den långa raden av övriga tyskspråkiga diktarjurister:
Grillparzer, Kleist, E T A Hoffmann, Heine, Uhland, Friedrich Hebbel,
Fritz Reuter eller Gottfried Keller. Som ett lugnare och uppbyggligare exempel kunde man nämna Theodor Storm, i hela 43 år domare i Potsdam,
Heiligenstadt och Husum. Det brukar sägas, att han var mer betydande
som vitter prosaist än som jurist, ty i den sistnämnda egenskapen var han
bara medelmåttig. Men i sin romankonst lyckades han levandegöra den
preussiska rättskulturen och pejlade frågorna om individens skuld och ansvar mycket skickligt, med en illusionslös skärpa som nog bara en riktigt
erfaren gammal domare kan göra. Hans fall illustrerar, hur juridiken alldeles tydligt kan stimulera litteraturskapandet.
På samma intrikata vis flätas juridik och vitterhet samman hos en av
den tyskspråkiga tjeckiska litteraturens allra största namn, Franz Kafka.
Det är ingen slump, att Kafka var juris doktor och försäkringsman. Troligen valde denne försagde och blyge Prag-student sin levnadsbana först och
främst för att göra sin far till lags. I judiska kretsar är ju sådan familjelojalitet allt annat än sällsynt. Kafka lär ha varit en god och plikttrogen jurist
med arbetarskyddsfrågor som specialitet. Men sin levnads lust hade han
förstås först och främst i skriftställeriet, vilket för all del inte betydde, att
han hade någon hög mening om sin egen litterära talang. Om inte hans vän
Max Brod hade satt sig över hans testamentariska föreskrift att låta bränna
sådana numera världsberömda romaner som Der Prozess, Das Schloss och
Amerika, hade vi sannolikt i dag aldrig haft tillgång till dessa mästerverk.
De tillhör nu den moderna romankonstens alptoppar.
I romanen Processen, utgiven postumt 1925, häktas Josef K på obegripliga grunder och fastnar i ett absurt rättsmaskineri, där man aldrig vet
av vilken myndighet eller på vilka lagliga grunder han döms till döden.
Skyldig är han – men till vad? Det får läsaren aldrig veta. I all sin gåtfullhet
och med sina många bottnar blir romanen därmed till en sinnebild av människolivet självt. Kafka suggererar nämligen fram tanken, att också livet
är ett slags ständigt pågående process styrd av okända lagar, full av djup
absurditet, obegriplighet och godtycke. Föga överraskande har romanen
kommit att tolkas i många riktningar. Den har uppfattats politiskt som en
bild av den maktlösa individen i den moderna diktaturen. Den har tolkats
religiöst som en bild av människan som en lekboll för makterna, ett offer
för judendomens och Gamla Testamentets grymme fadersgud. Slutligen
har den också tolkats psykoanalytiskt, som en variation på ett av Kafkas
allra mest omhuldade temata, ”sonen inför den stränge fadern”.
*
Jag har därmed närmat mig domstolsprocessen som litterärt eller konstnärligt tema, i någon mån också domaren, sakföraren, juristen överhuvud
325
thure stenström
som litterär typ eller konstnärlig schablon. Alltifrån de klassiska scenerna
med Kristus inför Pilatus eller Sokrates ställd inför den atenska domstolen
i Platons dialog Försvarstalet ända fram till Bibelns skildringar av Den yttersta domen – från historiens början fram till dess slut, kan man tycka!
– möter oss otaliga domstolsscener i litteraturen. I Sokrates´ fall är det en
oförvitlig man som ställs inför rätta och som fälls men som naturligtvis frikänns av både Platon och oss läsare, alltmedan vi får oss till livs en intressant lektion i både moral och laglydnad. Inte sällan blir lagkunnighet och
laglydnad rättvisans bästa värn. Tänk bara på Shakespeares The Merchant
of Venice, från 1596–97, där den sluga advokaten Portia rider på paragraferna så skickligt, att hon tillåter Shylock att skära ut ett skålpund kött ur Antonios´ kropp, men bara under den bestämda förutsättningen att han inte
samtidigt spiller en enda droppe blod. Spetsfundigt kan det tyckas, men
i grunden humant! Därmed tvingas Shylock avstå från sin bloddrypande
hämnd, och Shakespeare får tillfälle att förkunna sin vanliga sensmoral, ett
måttans och medkänslans milda evangelium.
Men det är ingalunda alltid som lagkunskapen eller rättskipningen används för så upphöjda syften. Alltifrån den franska medeltidslitteraturens
mest kända skämtstycke, 1400-talsfarsen Maître Pathelin, ända fram till låt
oss säga Vilhelm Mobergs tragikomedi Domaren (1957), som är myntad på
de riksbekanta Unman- och Sellingskandalerna, möter vi mindre smickrande porträtt av de lagkloke. Här karikeras de som giriga skälmar som lägger sig till med sina klienters ägodelar under täckmanteln av oegennyttig
ämbetsutövning. En jurist, säger domare Cunning i Mobergs pjäs, är rent
definitionsmässigt en person som ”skaffar sig så djupgående kunskaper om
de lagar andra har stiftat att han sedan kan leva efter sina egna”.
Visst är det tänkvärt, att i Honoré de Balzacs väldiga romansvit Comédie humaine är den skurkaktige advokaten, den förläste notarien, den besticklige domaren några av de vanligast förekommande yrkeskategorierna.
Ändå hann Balzac skildra de flesta borgerliga yrken i sin samtid. Men de
korrumperade juristerna har han haft ett särskilt gott öga till. Också i konsten – i måleriet, gravyren eller litografin – har juristerna alltsedan William
Hogarths tid ofta varit föremål för satir eller kritik. Jag tänker i synnerhet
på den kände franske litografen och karikatyrtecknaren Honoré Daumier
(1808–79), som i sin ungdom var springpojke hos en utmätningsdomare.
Kanske var det då han grundlade det sociala patos som så tydligt präglar de
4 000 litografier, i vilka han gisslar och hudflänger samhällets stöttepelare
under borgarkungen Louis Philippe. Domarkåren, brottmålsadvokaterna,
oavbrutet avbildas de av Daumier som uppblåsta och högfärdiga sprättar
i sina togor och franska domarhattar. De saknar social medkänsla. De har
inget sinne för sina klienters sociala nöd. De rider bara högmodigt på sina
paragrafer.
*
326
juristen i ord, ton och bild
Utan att vara konsthistoriker skulle jag vilja våga gissningen, att det ofta är
rättstjänarnas imponerande yttre, själva deras utstyrsel - klädedräkten och
perukerna! - som gör dem till så uppskattade och visuellt tacksamma föremål för konstnärerna. Om man på ort och ställe eller – för tids vinnande
– via Internet vandrar runt bland Englands många tavelgallerier och privata
konstsamlingar, skall man snart upptäcka, att här formligen överflödar av
porträtt av självsäkra advokater eller myndiga domare, klädda i ståtliga
”gowns and whigs”, i vitgnistrande peruker och vackert böljande sammetskläder. Men klädedräktens överdåd, antingen det nu rör sig om domstolsscener eller porträtt, är förstås inte bara till för den estetiska effektens
skull. Kläderna markerar också föremålets borgerliga status och ekonomiska välbefinnande. Och – inte minst! – hans roll i själva rättsmaskineriet:
peruken bildar för domaren själva tecknet på hans domarvärdighet.
Som litteraturhistoriker skulle jag sedan vilja påstå, att när dylika juristporträtt dyker upp i litteraturen – jag tänker i första hand på genrer
som satiren och komedin – handlar det ofta om specialfall av den satir mot
de lärda, akademikerna, bokmalarna som är så vanlig och som vi kan följa
ända tillbaka till den attiska och romerska komedin under antiken och
som därifrån löper fram till commedia dell´arte . Via Molière och Holberg
spred sig den satiriska typologin sedan över hela Europa under 1600- och
1700-talen. Det finns sålunda en ymnig litteratur, en hel genre av skoj och
skämt med de lagkloke. Redan i Aristofanes´ komedi Getingarna (år 422
f. Kr.) driver författaren hjärtlöst med paragrafvrängarna, deras knep och
spetsfundigheter. Den gamle gubben Philokleon är så förtjust i att få sitta
som jurymedlem och döma folk, att han till slut blir alldeles yr i mössan
och börjar döma både folk och fä ända in i sömnen. Eller man kan dröja
inför Jonathan Swifts berömda Gulliver´s Travels från år 1726. När Gulliver berättar om sitt hemland Storbritannien, säger han ”att det hos oss
fanns ett särskilt stånd av män, som ifrån ungdomen utbildades i konsten
att med ord (…) bevisa att svart är vitt och att vitt är svart, allteftersom
de äro betalda. Under detta stånd äro alla andra människor slavar.” Juristerna framställs här som korrumperade. Om man mutar dem och betalar
dem bra, är de beredda att ”gynna svek, mened och förtryck”, ja att driva
vilken sak som helst för vilket orättfärdigt syfte som helst. Naturligtvis odlar de en skråjargong, som är helt och hållet obegriplig för vanligt
folk. ”Det torde även böra anmärkas”, skriver Swift, ”att detta stånd har
sin egen särskilda rotvälska, vilken ingen annan dödlig kan förstå och på
vilken alla deras lagar äro författade. De lägga sig särskilt vinn om att öka
antalet lagar. Härigenom hava de helt och hållet sammanblandat själva
grundbegreppen om rätt och orätt, sanning och falskhet, så att det behövs
30 år för att avgöra, om den åker, jag ärvt av mina förfäder i sex generationer, verkligen tillhör mig eller en främling tre hundra mil härifrån.” Det
står sedan läsaren fritt att på egen hand avgöra, om satiren rymmer något
verklighetsunderlag eller om den bara utgör en allmänt lekfull överdrift
327
thure stenström
i upplysningens allmänna anda, ett försök att ifrågasätta de makthavande
och deras maktutövning.
Ofta finns det välgrundade skäl för misstanken, att litteraturens män
varit tämligen obevandrade i rättsvetenskapens irrgångar. Deras juridiska
sakkunskap tycks ofta inte alltför överväldigande. Men de har upptäckt,
att rättegångar i sig själva kan rymma stor dramatik, nödlögner och pinsamma avslöjanden, något som naturligtvis gör dem till tacksamma ämnen
för konstnärlig bearbetning. Inte minst komediförfattarna har märkt och
utnyttjat detta. Shakespeare kan i komedin Measure for measure (Lika för
lika) från 1604 skoja mycket verkningsfullt med ämbetsmannen Angelo
som utövar sträng domsmakt mot ungdomar vilka gjort sig skyldiga till
amorösa snedsprång. Under pjäsens gång faller han själv i den grop som
han grävt åt andra. Därmed illustreras ihåligheten i hans legala formalism,
hans stränga tal om att lagen måste ha sin gång och att den obetingat måste
drabba alla lika. Det är egentligen ett liknande grundtema – att domaren
först bör sopa rent för egen dörr! – som ligger bakom den tyske romantikern Heinrich von Kleists komedi Der zerbrochene Krug från 1811. Här anser sig en plikttrogen bydomare nödsakad att döma ungdomar till stränga
straff för otukt och äktenskapsbrott. Men vad händer under processens
gång? Jo, plötsligt framkommer det, att en peruk under mystiska omständigheter fastnat i buskaget utanför en jungfrubur nattetid. Och vem tillhörde peruken, månntro? Jo, naturligtvis herr bydomaren själv, den arme
ungkarlen, som nu står där pinsamt avslöjad med fingrarna i syltburken,
alltmedan skrattsalvorna obarmhärtigt ekar mot honom.
*
Under denna juristernas parad genom västerländsk prosa och poesi frestas
man ibland att ställa en impertinent motfråga: betyder då litteraturen ingenting för juristerna och juridiken? Även detta är ett spörsmål med många
bottnar. Vid det universitet där jag själv haft äran att undervisa, nämligen
Harvard, har man gått så långt, att man inrättat en hel tvärvetenskaplig
disciplin som kallas ”Law and Literature”. Det är ett universitetsämne på
hastig frammarsch inte bara vid juridiska fakulteter i USA utan också här
och var i Europa. Både vid Columbia och Yale, i Berlin och Cambridge
frodas detta ämne. Och kanske är företeelsen inte så långsökt som den i
förstone kan verka. Lagtolkning är ju nämligen i grunden litteraturtolkning, texttolkning.
Vid Harvards juridiska fakultet får studenterna, blivande domare och
brottmålsadvokater, inhämta regelrätta kurser i litteraturvetenskap. De
tvingas läsa om brott och straff hos Dostojevskij. De åläggs att reflektera
över rättsprinciper och rättsuppfattning hos Mark Twain, Jane Austen,
Charles Dickens, Herman Melville, Nathanael Hawthorne, Heinrich Böll
och William Golding. Lektyren förväntas vidga deras människokännedom
328
juristen i ord, ton och bild
och fantasi och hindra dem från att bli fackidioter. Och har man väl börjat
läsa några av de verk som finns upptagna på kurslistorna – jag tänker på
sådana klassiska romaner som Herman Melvilles Billy Budd eller Nathanael Hawthornes The House of the Seven Gables – förstår man mycket
väl den bakomliggande tanken. Här möter vi människor i kött och blod
som lever och dör för intressanta rättsprinciper och som drabbar samman
i rättskonflikter, som lämpar sig utmärkt väl för juridisk analys. Rättsfall
behöver inte nödvändigtvis vara hämtade ur rättsfallsamlingar eller rättegångsprotokoll. De måste inte nödvändigtvis vara tråkiga eller dammiga.
De kan mycket väl också förekomma i litterära mästerverk.
Om förbindelselänkarna mellan juridik och vitterhet erinras man kanske på ett särskilt intressant vis i äldre svensk litteraturhistoria. Under
stormaktstid, frihetstid och gustaviansk tid, kort sagt under epoker då specialisering och professionalisering i yrkeslivet ännu inte gått lika långt som
i våra dagar, var det alls inte ovanligt, att diktarna försörjde sig som tjänstemän i det kungliga kansliet. I själva verket var gränserna ofta flytande och
växelbruket vanligt mellan befattningar inom rättsskipning, förvaltning
och diplomati. Den svenska skaldekonstens fader tjänstgjorde som assessor
vid hovrätten i Dorpat, när han inte verkade som ledamot i lagkommissioner eller deltog som fredsförhandlare i konungens diplomatiska missioner.
Men även mindre lysande fixstjärnor på vitterhetens firmament än Georg
Stiernhielm förtjänar uppmärksamhet. Frese, Triewald, Werwing och Israel Holmström tjänade alla som kanslister, Dalin och Gyllenborg – Dalin
visserligen först sent – som kansliråd, Creutz och Oxenstierna rentav som
kanslipresidenter. Men det verkligt intressanta är, som Bo Bennich-Björkman närmare utrett i sin grundläggande avhandling Författaren i ämbetet
(1970), att författarna ofta inte bara utövade sin vittra hantering inom ramen för en mer eller mindre juridisk ”charge” i kansliet. De kunde också
meritera sig för klättring i ämbetshierarkin genom att bedriva skönlitterärt
författarskap! Genom att skriva glansfull tillfällesdikt vid högt uppsatta
mäns dop, bröllop och begravningar, genom att hugfästa konungens eller
adelns militära segrar eller andra bedrifter i storståtliga äreminnen eller
svensk-historiska epos, kunde man sikta mot, ibland även lyckas uppnå
avancemang på kanslistegen. Den som skildrade slaget vid Lund eller tåget över Bält på tillräckligt välklingande hexameter hade, om lyckan var
god, utsikter att bli kansliråd, rikshistoriograf eller chef för lantmäteriet.
Dahlstiernas Kungaskald (1698), Dalins Svenska friheten (1742), Erik Brander Skjöldebrands Gustaviade (1768), Olof Celsius Gustav Vasa (1774) och
Gyllenborgs Tåget över Bält (1785) hör alla hemma i detta karriärlystna
grannskap.
Därmed menar jag nu inte, att man bör underskatta de vallgravar som
trots allt löper mellan det juridiska tänkandet och det konstnärliga, under
historiens gång har de snarast blivit bredare och djupare. ”Det är och blir
en annan kraft som styrer/förståndets män och fantasins martyrer”, hette
329
thure stenström
det hos Esaias Tegnér. Vill man se hur konstnärlig fantasi och juridiskt
verklighetssinne under senare tid kommit i konflikt med varandra, rekommenderar jag mina läsare att ta del av Kjell-Åke Modéers Strindberg
och advokaterna (1987). Strindberg befann sig ju i klammeri med rättvisan
under nästan hela sitt yrkesverksamma liv och hann komma i kontakt
– eller konflikt! – med sammanlagt ett tjugotal advokater och juridiska
rådgivare. De biträdde honom i förlags- och upphovsrättsliga tvister, i de
tre skilsmässoprocesserna, i ärekränkningsmål men också i arvs- och förmögenhetsrättsliga tvister, både i Sverige och utomlands. Allt som oftast
sjappade Strindberg från rättegångarna eller infann sig endast motvilligt,
så till exempel när han 1885 i samband med Giftas-åtalet ställdes inför
rätta för hädelse. Ty något större civilkurage ägde inte den titaniske upprorsmannen, någon större förmåga att skilja på fantasi och verklighet inte
heller.
Ofta kunde han få för sig, att omständigheter som framkommit först
långt efter rättegångarna och som aldrig protokollförts skulle inverka på
domsluten. Och allt som oftast var han så illa ute ekonomiskt, att han inte
kunde betala sina advokater överenskommet arvode, föga underligt med
tanke på hans bristande sinne för ekonomi. ”Det skall fan kunna skilja på
skuld och fordran!” som han brukade uttrycka det. Men allt detta hindrar förstås inte, att den borne rättshaveristen och skandalskrivaren i litterära verk som enaktaren Bandet, En dåres försvarstal och Drömspelet
kunde åstadkomma verkningsfull dikt av juridikens vardagstillvaro. Och
han har ibland skarpare blick för rättsliga missförhållanden än man tror.
Att häradshövdingbefattningen i äldre tid ofta var en syssla som överläts på
okunniga vikarier, har han utmärkt skildrat i pjäsen Bandet. I Drömspelet
blir advokatkontoret den plats, där människosläktets hela kval och lidande
samlas, en lokal där människolivets elände summeras och där Indras dotter
får uttala de bevingade orden ”Det är synd om människorna”.
*
Till avslutning på min kavalkad vill jag erinra om en vice häradshövding
på 1700-talet, Jacob Åkerhielm hette han, som blev så förtjust i 1734 års
lag, att han – hör och häpna! – satte sig ner och överförde hela lagboken till
alexandrinsk vers. Åkerhielm hade tjänstgjort som domare i 23 år, men nu
ville han visa sin poetiska lejonklo. På egen bekostnad lät han trycka sin
digra volym på Kungliga tryckeriet i Stockholm, där den utkom år 1748.
Detta Jacob Åkerhielms mästerverk, Sweriges Rikes Lag Stäld uti Alexandrinsk wers, af en Lagen tilgifwen, är bekvämt tillgängligt i Carolina Redivivas specialläsesal, där man lätt kan jämföra hans poetiska krumsprång
med lydelsen i originalupplagan av 1734 års lag. Några fritt valda exempel
får visa, vad jag menar. I Giftermålsbalkens 1 kap. 1 § heter det i själva
lagtexten: ”Wil man hionalag bygga; tå skall han mö af hennes giftoman
330
juristen i ord, ton och bild
begiära, och ej med wåld taga, eller hemliga til sig locka.” Men i poetisk
omskrivning blir det:
Wil man i gifte gå; tå skal han mö begiära
af hennes giftoman, med höflighet och ära,
och ej med wåldsamhet han henne taga må,
ej heller löndoms-wis hem til sig locka få.
Enligt Misgierningsbalkens 28 kap. § 2 lyder lagen: ”Skuffar, eller slår man
annan, af wredes mod, eller föracht, med hand eller annat, så at han faller
theraf kull, och stöter sig emot sten, wägg eller mur, at han får ther död
af; böte full mansbot.” Men på Åkerhielms böljande alexandriner blir det:
Hwar skuffar, eller slår, af wrede någon annan
el´ af föracht, med hand el´annat, at then mannen
el´qwinnan faller kull, och stöter sig theraf
mot sten, wägg, eller mur, och thet sig så begaf
at then som stötter bleef, theraf kan döder blifwa;
tå skal then wållande full mannabot utgifwa.
Det är ibland ganska bistra straff som utmäts i Åkerhielms nära nog franskklassiskt ljudande vers, som t ex i Misgiernings Balk kap. 56, § 1:
Är hor af gifter man med annars hustru drifwit;
the begge för thet brott tå skola mista lifvet.
Det är som om författaren nära nog njöt att få utmäta straffen poetiskt. Så
här omskriver han ett ställe i Straff Balkens kap. 5, § 2:
Med spö afstraffas man och qwinna risad blifwer.
Ej mer än fyrti par af spö man mannen gifwer
och fler än tretti par af ris ej qwinna ges.
Thet straff förrättat blir af then förordnad ses.
Eller han hänger sig åt följande vällustiga lagbestämmelse rörande trolldom
(Misgiernings Balk kap 2, § 1):
Hwar brukar truldom, och, så skadar någon annan
til kropp el´ egendom, och warder thertil wunnen
med fulla skäl; therför´ sit lif han mista bör.
Får någon död theraf; tå man som sådant giör
skal steglas, sker thet af en kona, halshugg-straffa´t
och se´n blir bränd i bål. Och wore så beskaffat
at til en gierning slik, man trulkarl har ombedt
el´sielf så hulpit til; är samma straff utsedt.
331
thure stenström
Jacob Åkerhielm har knappast uppnått någon odödlighet vare sig i litteratur- eller rättshistorien. Inte ens som poeta minor brukar han vara ihågkommen. Men han försvarade sitt tilltag med att om man kan översätta
bibeln till olika språk, så måste det vara fullt i sin ordning, att man också
översätter lagboken till pittoresk poesi. Och det gjorde han. Säg sedan, att
den som rider på paragraferna inte också kan rida på pegasen!
Litteratur
Bennich-Björkman, Bo Författaren i ämbetet. Studier i funktion och organisation
av författarämbeten vid svenska hovet och kansliet 1550–1850, Uppsala 1970.
Forest, H.V. L´esthétique du roman balzacien, Paris 1950.
Jacob, Robert Images de la Justice. Essai sur l´iconographie judiciaire du moyen âge
à l´âge classique, Paris 1994.
Harrie, Ivar “´Vad göres oss mera vittne behov?´ Processen mot Jesus.” i: Villius,
Hans, Ryktbara rättegångar, Sthlm 1962.
Modéer, Kjell-Åke Strindberg och advokaterna, Sthlm 1987.
Mückenberger, Heiner Theodor Storm. Dichter und Richter. Eine rechtsgeschicht­
liche Lebensbeschreibung, Baden-Baden 2001.
Posner, Richard, A. Law and Literature. A Misunderstood Relation, Harvard U.P.,
Cambridge Mass. m fl orter, 1988.
Reichardt, Rolf Französische Presse und Pressekarikaturen 1789–1992, Mainz
1992.
Rockwood, Bruce L. (editor) Law and Literature Perspectives, New York m fl
orter 1996.
Strömholm, Stig Lag och lyra. Essäer om rättsvetenskap som humanistisk disciplin,
Uppsala 1989.
Ward, Ian Shakespeare and the Legal Imagination, London m fl orter 1999.
Weisberg, Richard Poethics and Other Strategies of Law and Literature, Columbia
U.P., New York 1992.
Wohlhaupter, Eugen Dichterjuristen Hrsgg. von H. G. Seiffert, Band I–III,
­Tübingen 1953–57.
332
När solen gått ned över Theoderik
Per Ström
D
et är nu redan femton år som jag haft nöjet att å arbetets vägnar
få samverka med Universitetsbiblioteket och Överbibliotekarien
professor Ulf Göranson i olika sammanhang, när det gällt att ta
emot besökare till universitetet, hugfästa jubileer, uppmärksamma personer och händelser eller finna lämpliga presenter att överlämna. Det är föga
förvånande att vid ett besök med universitetets gäster på Carolina Rediviva, oavsett gästernas nationalitet eller ändamål, och trots städse skickligt
ordnade specialvisningar i Boksalen av exempel på sällsynta böcker, kartografiska rariteter, unika brevsamlingar och bilder, det obligatoriska besöket
i Silverbibelns ”kapell” ändå blir kronan på verket.
Denna fascinerande handskrift, bibliotekets främsta klenod, har inte
upphört att fängsla också skribenten av dessa rader alltsedan den första titten på det utställda arket i sin monter för fyrtio år sedan. Det var därför en
glädje att kunna medverka till det Wulfilasymposium som 2011 markerade
den gamle gotiske bibelöversättarens förmodade 1700-årsfirande, vid vars
inledning Codex argenteus även upphöjdes till Världsminne av Unesco.
Intressant är emellertid också i hög grad Silverbibelns tillkomstmiljö, om
vi räknar med att den utförts för Theoderik den store i Ravenna i början
av 500-talet. Denna stads märkvärdigheter – också upptagna bland Världsarven – har utövat sin dragningskraft på författaren länge, men förgäves;
Carl-Otto Nordströms Ravennastudien om dess mosaiker var en av de första böcker jag förvärvade som student i Uppsala. Men trots senare studier
med både kyrkohistorisk och antikvetenskaplig inriktning och långvariga
vistelser i Italien har jag aldrig lyckats få in Ravenna i något reseprogram
förrän tillfället erbjöd sig ett par dagar i slutet av sistlidna mars. Det var
efter det att jag lämnat Theoderiks grav vid stängningstid en försommarvarm fredagskväll som tankarna på den stundande kvällen trängde sig på.
Efter en halv dags vandrande kors och tvärs i Ravenna insåg jag nämligen
att staden – mellan de senantika och tidigmedeltida monumenten och trots
universitetsfilial (det kallas förstås ”campus” även där) – var tämligen avslagen och att kvällen således kunde bli lång. I skymningen uppsökte jag därför
en bokhandel och däri, eftersom jag önskade ha lätt bagage, lyrikhyllan. Där
fann jag en fin liten volym med dikter av Tomas Tranströmer på svenska
med italiensk parallellöversättning, flertalet var haiku. Den köpte jag.
333
per ström
Innan jag något senare och i uppfräschat skick lämnade mitt hotellrum
med siktet inställt på en drink på torget före middagen stoppade jag Tranströmer i fickan. På Piazza del Popolo befanns barerna antingen redan vara
stängda eller i färd därmed vid åttatiden. Jag lyckades övertala en vänlig
yngling att avbryta sin sopning mellan de tomma borden och istället servera mig en bitter campari. I väntan på denna tog jag upp Tranströmer ur
fickan, läste några underfundiga dikter och tänkte: Hur skriver man en
haiku? Värt att åtminstone försöka…
Försöket överlämnas härmed ödmjukt till Silverbibelns väktare inför
hans avgång.
Theoderiks grav i kvällssol. Foto: förf.
334
när solen gått ned över theoderik
Da solo a Ravenna
En kommenterad haiku-suite
(Ravenna, Piazza del Popolo den 23 mars 2012, kl. 20.15 vid en Campari medan
barens torgutrymme sopas och alla andra bord redan mist sina dukar.)
Kväll i Ravenna.
Turisterna är borta –
barerna stänger.
(Den sopande servitören tillfrågades om var man kunde äta och rekommenderade
utan tvekan enoteca Ca’ de’ Vén rätt nära. Det var en mycket god rekommendation, men där var följaktligen också fullt och inga utsikter till ett bord. Efter en
vandring fann jag emellertid ännu ett lovande ställe, visserligen också med kö
men i detta fall med en förhoppning. En halvtimmes väntan tillbragtes i Tranströmers sällskap på den nu stängda och öde torgbaren varefter jag fick mitt bord på
­Capello – och snart en primo på bordet.)
Hungern stillas helst
där borden inte räcker
och värmen är störst.
(Middagen blev som väntat god med grönsallad, havsaborre med kronärtskockor
och potatis, semifreddo di caffè med mynta. Reflektionen om innehavaren kanske
passar här.)
Tunnhårig värd här –
men lockig nog i nacken
och med stubb som skägg.
(Turister eller ej – de eviga rosförsäljarna gör sina enträgna rundor ändå på de få
öppna och befolkade ställena.)
Under kvällens lopp
rosmannen gör sin runda –
får alltid nobben.
(I väntan på notan.)
Mättad går man ”hem” –
bortrest bäst med magen full
pilgrim får sin sömn.
(Epilog vid disken på en annan bar, 23.15 då de sista gästerna just gått.)
Grappa smakar gott
halvvägs hem från middagsbord –
när golvet sopas.
335
Bibliotek jag mött
Stig Strömholm
A
tt finna det erforderliga växtmaterialet till ett florilegium ägnat en mångkunnig och mångförfaren mottagare är inte svårt.
Vidsträckta blomsterängar och prunkande rabatter erbjuder sin
skörd. Svårigheten ligger i att välja, sammanställa, forma och binda. När
blommorna skall plockas till ett florilegium åt Ulf Göranson har många
växtplatser anspråk på att bli ihågkomna: svensk, internationell och europeisk privaträtt och rättshistoria, upsaliensisk universitets-, biblioteks- och
nationshistoria. Rättsfrågorna kring Uppsala universitets donationsjordar
utgör ett begränsat men i gengäld lärdomskrävande och för lärosätet både
principiellt och praktiskt betydelsefullt område, där den tacksamma alma
mater har all anledning minnas överbibliotekariens insatser. För en liten
men välfylld, mångsidig och trots blomstrens oundvikliga förgänglighet
glansfull rabatt svarar den göransonska valborgsmässoretoriken, som i sig
skulle förtjäna en egen fördjupad studie, kanske lämpligast tillgängliggjord
i form av ett privattryck med begränsad upplaga och cirkulation.
Främst anmäler sig ändå en rabatt med blommor som kanske inte strålar så starkt eller doftar så kraftigt men som i gengäld när de väl har valts,
rensats och sammanbundits erbjuder mäktig och välgörande läkedom för
själen – iatreíon tes psyke´s, som det heter i Uppsala universitetsbiblioteks
devis. Det är de lärda bibliotekens rabatt, och där har Ulf Göranson haft
sin främsta arbetsplats under de senaste sexton åren efter att under många
strävsamma år dessförinnan ha förberett sig i sådana lokaler.
Låt mig ur minnet plocka några blommor ur den rabatten. Inte heller
detta är en svår uppgift för den som under hela sitt vuxna liv har fått det
oskattbara privilegiet att utföra en stor del av sin yrkesgärning med hjälp
av bibliotekens samlingar och i betydande omfattning också fullgöra sina
dagsverken i den värld i världen som de utgör.
Carolina Rediviva kom tidigt in i bilden. Jag minns klart det första besöket. Det ägde rum i juni 1946, dagen efter skolavslutningen vid vad som
då hette Uppsala högre allmänna läroverk – för min del det fyraåriga latingymnasiets första ring. Det var således den första hela sommarlovsdagen.
Av en äldre kamrat hade jag hört att vem som helst kunde få låna hem
böcker från universitetsbiblioteket, och jag hade med mig en lapp där de
två böcker jag ville låna fanns antecknade. Det tog en stunds vridande och
337
stig strömholm
vändande på golvet kring de höga hyllorna med bibliografica och lexika
innan jag vågade mig fram till lånedisken, bakom vilken två herrar med
fredlig uppsyn sysselsatte sig med böcker, katalogkort och blanketter. Jodå,
vem som helst fick låna hem böcker ur samlingarna, men den som inte
hörde till universitetet måste ha borgen av en akademisk lärare. Och den
vänlige herrn gav mig en borgensblankett. Ett par av mina lärare var docenter, det visste jag, och jag uppsökte den som bodde närmast. Lektorns
hustru, en ganska amper dam, öppnade dörren, och jag redogjorde för mitt
ärende. ”Ska Strömholm gå och sätta sig där på sommarlovets första dag?”
undrade hon. ”Det gjorde N. N. också”, reflekterade hon, ”han som blev
konstig sedan.” Men den lärde var hemma, och jag fick min borgensförbindelse. Böckerna var framtagna samma eftermiddag. Försiktigtvis väntade
jag med att kasta mig över dem tills jag kommit hem. Jag ville inte bli konstig. Men snart nog satt jag ofta och länge i den största läsesalen.
På Carolina rådde en alldeles särskild stillhet. Jag har under åren lärt mig
att det finns en liknande stillhet i alla de stora lärda biblioteken. Alla har
emellertid inte lyckats driva den till fulländning. Och vart och ett av dem
har sin egen stillhet. Det är inte detsamma som fullständig tystnad. Det
innebär inte total frånvaro av ljud. Tvärtom utgöres boktemplens stillhet
av en rik och komplicerad förening av många olika ljud, av vilka intet tillåts
att varaktigt dominera. För ett grundläggande bottenstråk, en bordun som
tycks bära de andra ljuden – ett jämnt och lågmält men mörkt och djupt
sorl – svarar världen utanför biblioteket. Det är ofrånkomligt och okontrollerbart. I sitt försvar av tystnaden mot detta utifrån inträngande brus
var och förblir Carolina ovanligt gynnat – l´incomparable Carolina, ”det
ojämförliga Carolina”, som den franske religionsforskaren Georges Dumézil (d. 1986) brukade säga. Han var en flitig och uppskattande besökare på
1930- och 40-talen. Carolina Rediviva omges ännu idag av en stillhet som
kanske rentav blivit mer påtaglig sedan backen nedanför fasaden försetts
med elektriska värmeslingor, som gjort de uppåtgående motorfordonens
ansträngningar mindre krävande och mindre bullrande på vintern.
Den privilegierade belägenheten med den tysta grönskan på tre sidor
gör det lätt att förstå Karin Boyes dikt ”Till Carolina Rediviva” i diktsamlingen Moln (1922): Ser jag dig skymta,/ å Carolina, min vän, bakom björkens frostiga ris,/ faller stillaste ljus på min väg/ som sol i dis.” Och Karin
Boye går vidare och karakteriserar förutsättningarna för den inre stillheten:
”Sträng och förnämlig/ är du likt en som livet ett skyddande harnesk skänkt,
/ men av en skeptisk blidhet överstänkt— - - - ”
Av vilka toner, utöver yttervärldens mörka bordun, är de stora bibliotekens stillhet sammansatt? Under de första Carolinaår jag minns var det
ännu blad som vändes, pennor som raspade, stegar som knarrade, tunga
band som drogs ut ur och in i sina hyllor, bokvagnar som sakta rullade
över golvet, hänsynsfullt dämpade eller ivrigt smattrande fotsteg, stolar
som flyttades och människor som förde viskande samtal med varandra.
338
bibliotek jag mött
Dunsen när en bok föll ned på golvet hörde till de sällsynta okontrollerade
ljud som plötsligt gjorde den ovane medveten om hur stor stillheten var.
Viskningarna utgjorde en kategori för sig. De inbjöd till tolkning. I fråga
om det yttre framförandet kan viskningar utformas på många sätt: de kan
vara högljudda, markerat motvilliga eftergifter för en konvention som den
viskande inte tror vara effektiv eller helt enkelt ogillar; det kan vara ängsliga väsningar av människor som verkligen vill ge prov på så mycken hänsyn som möjligt men samtidigt är mycket angelägna om att få sitt budskap
framfört. Det fanns i det Carolina jag minns så gott som alltid någon som
viskade någonstans, och i det stora flertalet fall skedde det med en både
syn- och hörbar strävan efter att inte bryta stillheten. Det var alla dessa
jämna återkommande ljud – ingen stämma överröstade de andra – som gav
platsen dess egna auditiva identitet.
En mognare besökare och lyssnare än jag då var skulle kanske ha förmått tolka in ett rikare och mer komplicerat innehåll i stillheten: i viskningarna till exempel tonlägen som tydde på självklar intimitet, gemytlig
skämtan, infam skvalleraktighet eller intensiv intellektuell prestigekamp; i
hostningar, rosslingar och harklingar plågade uttryck för prestationsångest,
utmattning, dagen-efter-krankhet; vanlig hederlig trötthet eller leda i de
läten som kunde beskrivas som snarkningar.
Tidigt blev jag emellertid medveten om ett element som kom det
stora forskningsbiblioteket att i all sin djupa stillhet präglas av ett nästan
ohörbart men omisskännligt vibrato. Det fanns stark spänning i luften.
Den var en komponent i den rika och komplicerade stillheten. Inte så
att en eller flera av de tysta arbetarna i den stora läsesalen förväntades
plötsligt med ett ”heureka” störta upp från sitt bord och för de kringsittande tillkännage en nyvunnen vetenskaplig sanning. Men de var alla på
jakt; var och en av dem sökte ett mål, de flesta på områden som var främmande för de andra. Det pågick hela tiden vid de små borden med böcker
och gröna lampor ett individuellt tankeförlopp som skulle kunna visa sig
viktigt. Själva förehavandet att sitta timme efter timme, någon gång emellanåt uppvaktad av allvarliga tjänstemän, som överlämnade en bok eller
ett dokument, att sitta i denna ståtliga sal, som uppförts i det uteslutande
syftet att möjliggöra detta sittande, det måste anses i sig utgöra ett vittnesbörd om verksamhetens betydelse. Ännu viktigare måste då målen för
de sittandes strävan vara. Stillheten var laddad med ett slags obestämd
förväntan som hade sitt ursprung i vissheten om att dessa mål där och
då var föremål för oförtröttat sökande. En påminnelse om detta element
och tillika ett alldagligt men välkommet avbrott i mödorna var att någon
av universitetets store kom in i salen, ibland tillsammans med en okänd,
kanske ännu större, från världen därute. Besökets syfte var oftast obekant, men det var upplivande. Det påminde om att det fanns sådana som
uppnått sitt viktiga mål och att det kunde finnas människor av det slaget
ibland oss som satt där, ännu obekanta. Förväntan och spänning var ett
339
stig strömholm
nyttigt motgift när middagsdemonen – ledan, acedia – någon gång hade
smugit sig in mellan läsborden.
Till de för det allra mesta (men inte undantagslöst) vänliga bibliotekariernas uppgifter tycks ha hört – liksom det hör till erfarna förlagsredaktörers plikter gentemot debutanter – att lämna sitt bidrag till platsens spänning och förväntan genom att visa att de tog besökarnas arbete på allvar.
Jag skall aldrig glömma hur den oändligt älskvärde, numera bortgångne
förstebibliotekarien och docenten Paul Sjögren (med tiden överbibliotekarie vid universitetsbiblioteket i Umeå) en dag i början av 1950-talet anmodade en medarbetare att hjälpa mig till rätta med de inledande orden:
”Kandidat S. håller på med en undersökning…” En undersökning! Det var
vad jag höll på med! En undersökning! Likt en fjäril som befriar sig från
puppan och slår ut i sin fulla prakt lösgjorde sig de förberedande anteckningarna till min blygsamma tvåbetygsuppsats från det linjerade papperets
triviala handskrift och flög in i vetenskapens gränslösa värld.
Det skall erkännas att den tid nu är avlägsen då jag förmådde höra och
åtminstone i huvuddrag identifiera och tolka de element som tillsammans
skapade Carolinas innehållsrika stillhet. Operationen kräver långvarig och
trogen lyssnande närvaro. Det är nu många år sedan jag hade möjlighet att
avlägga annat än alltför glesa och alltför korta besök. Vissa av komponenterna i bibliotekets auditiva porträtt är rimligtvis borta sedan länge. De
raspande pennornas tid är otvivelaktigt förbi. Andra ljud är förändrade.
Nya måste ha tillkommit i den digitala revolutionens spår. De tillfällen till
lyssnande som jag kunnat unna mig under den göransonska eran har emellertid befäst mig i övertygelsen att den som är beredd att investera ett generöst kvantum av tid i Carolinas salar nu som förr har möjlighet att i den
rika och komplicerade stillheten höra humanistisk och besläktad forskning
andas, liksom den tålige hävdatecknaren i arkiven kan höra nornorna väva.
Ett kort gästspel i Kungl. Bibliotekets läsesal i Stockholm genomförde
jag på vårterminen 1951, då jag sökte arkivmaterial till min trebetygsuppsats i historia i ett par väldiga trälårar; de visade sig innehålla samlingar
av dokument som deponerats av ett politiskt parti i samband med dess
upplösning. Den oordning som rådde i dokumenthögarna var extrem och
kunde misstänkas illustrera partiets tillstånd under dess sista dagar. Besöket avsatte inte någon principiellt annorlunda beskaffad auditiv eller visuell bild av det stora lärda biblioteket än den jag funnit på i Carolina
Rediviva. Det dova bottenstråk i stillheten därinne som utgjorde yttervärldens mäktiga bordun var något starkare förnimbart, vilket med hänsyn
till husets belägenhet är naturligt. Det samlade intrycket var emellertid att
samma stillhet som dominerade i det upsaliensiska universitetsbiblioteket
även här var en rik och komplicerad förening av ljud, att den var väsentlig
för platsens identitet och att den krävde obetingat hänsynstagande av alla.
Kungliga Biblioteket i Stockholm och Carolina Rediviva hörde till samma
förnäma familj.
340
bibliotek jag mött
Möjligen fanns det i det stockholmska lärdomstemplet en annan och
något snabbare rytm i besökarnas kommande och gående. De var fler till
antalet. Jag föreställde mig, minns jag, att några bland dem här, i den stora
staden, kunde ha andra, kanske för dem viktigare, ärenden och uppgifter
än biblioteksbesök, som på Carolina framstod som det mest betydelsefulla eller rentav det enda föremålet för dagens mödor. Det intrycket kan
emellertid vara en landsortsynglings illusion vid det första mötet med ett
nationalbibliotek.
Kontakten med trälårarna och det material som synbarligen slumpvis
vräkts ned i dem lät ana en biblioteksväsendets nattsida, oändligt avlägsen från bokglädjens och läsglädjens ljus i de stilla salarna. Den mer eller
mindre strängt bindande förpliktelsen att ta hand om samlingar av högst
varierande intresse föreföll mig, när jag alltmer håglöst grävde i de oordnade buntarna i mina lårar, som en blytung börda. Det fanns i grävandet
bland dessa papper intet av den förföriska atmosfär som Walter Benjamin
skildrar i sin essä Unpacking my library: a talk about book collecting – där
det handlar om att öppna lådor med egna böcker, från vilka man varit
skild en tid och vilka ännu inte drabbats av vad Benjamin med en lysande
formulering kallar the mild boredom of order.1
Mina möten med tre av de största och mest imponerande europeiska
och amerikanska nationalbiblioteken är alltför kortvariga och flyktiga för
att kunna lämna några bidrag till ett grupporträtt av mäktiga bibliotek.
Mina besök var snarast en älskvärt omhändertagen turists vandringar. Det
gäller Bibliothèque Nationale i Paris – det ursprungliga, vid rue Richelieu,
från 1868 – Library of Congress i Washington från 1897 och British Library
i London från 1857. I alla dessa fall har huvuddelen av samlingarna för länge
sedan av utrymmesskäl flyttats till andra, inte lika glansfulla lokaler. Ännu
mer turistisk och ytlig har min bekantskap varit med sådana pärlor i biblioteksarkitekturen som Hofbibliothek i Wien, Laurentiana i Florens och
de stora sydtyska, schweiziska och österrikiska klostrens barockbibliotek.
Kanske var det en del av det betydligt mindre Carolina Redivivas speciella
storhet och dragningskraft för 65 år sedan att man åtminstone föreställde
sig att det mesta av samlingarna förvarades under samma tak. Inte minst
påverkades detta av den snabbhet med vilken beställningar expedierades.
Man kunde påminnas om ”Tusen och en natt” med dess uppvaktande andar
när man efter ett par timmar stod med en eftertraktad klenod i handen.
Nästa grundligt studerade, insuttna och inlyssnade boksal efter Carolina var min arbetsplats under tre terminer. Det var den juridiska fakultetens bibliotek, The Squire Law Library, vid Cambridgeuniversitetet. Där
tillbragte jag de flesta vardagar från hösten 1957 till sommaren 1958. Salen
låg i vad som tidigare varits universitetsbibliotekets huvudbyggnad; det var
1
Citerat efter Eva Nilsson Nylander, The Mild Boredom of Order, ak.avh. Lund 2011, Bokhistoriska skrifter 8, s. 13.
341
stig strömholm
ett ståtligt barockpalats, och den stora läsesalen var likaså ståtlig. I många
hänseenden och säkert av ofrånkomliga skäl avvek emellertid The Squire
från både Carolina och KB som dessa båda svenska bibliotek vid den tiden
var utformade. Biblioteket användes i ganska stor utsträckning för kursinläsning men framför allt för rättsfallsstudier av den juridiska fakultetens
studenter, som normalt var mellan 18 och 21 år gamla och som förvisso
var både hänsynsfulla och disciplinerade men likväl mer rörliga och mer
hörbara än de stilla lärde som då befolkade Carolinas läsesalar. Många av
de besökare som hörde till äldre årgångar avlade ofta korta visiter för att
stående vid en bokhylla konsultera någon av de mäktiga volymerna med
rättsfallssamlingar. Det var emellertid fullt möjligt att arbeta fortlöpande i
biblioteket, och jag var självfallet inte ensam om att göra det. Huvuddelen
av arbetet med en bok som jag ingav som specimen i juni 1958 hade utförts där. Det var i den tid då böcker för det mesta skrevs för hand för att
i fullbordat skick skrivas ut på maskin av mer förfarna händer. The Squire
var inte någon dålig arbetsplats. Men den andäktiga och förväntansfulla
stillheten saknades. Kanske hade jag redan förlorat förmågan att höra den.
Kanske är det också så att ett specialbibliotek saknar den spänning och den
obestämda förväntan som uppstår i ett rum där alla tänkbara kunskapsområden är företrädda i hyllorna och vid borden.
Den bok jag skrev åren 1957–1958 krävde tämligen omfattande arbete
med nordamerikansk domstolspraxis, och Cambridgebiblioteket visade
sig inte vara komplett i fråga om vissa samlingar, framför allt sådana som
innehåller rättsfall från de många amerikanska delstaternas domstolar. Under några februari- och marsveckor 1958 reste jag dagligen med ett tidigt
morgontåg till London för att arbeta mig igenom de viktigaste amerikanska avgörandena i The Middle Temple Library i hjärtat av domstols- och
advokatkvarteren. Här öppnade sig en annan värld. Det rådde ingen brist
på monumental arkitektur i hallar, trappor och läsesalar, allt dock omisskännligt präglat av den victorianska erans nygotiska medeltidsdrömmar.
Om redan byggnaderna var pittoreska, gällde detsamma många av bibliotekets besökare, bland vilka de brådskande och snabbt bläddrande utgjorde
en stor andel. Peruker och kåpor var ofta förekommande inslag, svart och
vitt framträdande färger. Man befann sig mycket långt borta från Carolina
Redivivas serena stillhet. Säkert var luften tät av förväntan, men den gällde
inte eventuella lärda upptäckter och framsteg. Ett inslag som jag varken
hade noterat i de stora svenska biblioteken eller i Cambridge var dagstidningar; de bars under armen eller tillsammans med en boktrave av många
besökare. Här levde man mitt i tiden eller till och med ögonblicket.
Det enda fakultetsövergripande forskningsbibliotek där jag skulle arbeta under en längre period efter tiden i Cambridge 1957–58 var universitetsbiblioteket vid University of Minnesota i Minneapolis. Där kom jag
att verka som gästprofessor höstterminen 1982. Det var inte på grund av
arkitektonisk skönhet eller historisk glans som Minneapolisbiblioteket ut342
bibliotek jag mött
märkte sig. Lokalerna var förvisso både sobert stilfulla och rymliga, men
några kvardröjande minnesbilder förmår jag inte locka fram. Däremot lyste
biblioteket som en ädel solitär genom den med nutida europeiska mått
närmast osannolika graden av tjänstvillighet hos all personal och kanske
allra främst genom böckernas och tidskrifternas tillgänglighet vid så gott
som alla tider på dygnet. Även samlingarnas omfattning imponerade. Inför
vistelsen i Nya Världen, där jag hoppades få tid att färdigställa en bok med
övervägande rätts- och idéhistoriskt innehåll och med exklusiv inriktning
på den gamla världen, plockade jag försiktigtvis med mig en försvarlig sats
italiensk litteratur, som jag inte kunde tänka mig att finna i ett nordamerikanskt juridiskt fackbibliotek. Min möda var överflödig. Allt jag behövde
fanns, och mer därtill. Bibliotekets ambition att vara ständigt tillgängligt
illustrerades vältaligt av ett meddelande från biblioteksledningen som lades i alla lärares postfack ett par dagar före den stora nationella högtiden
Thanksgiving Day. Man bad om biblioteksnyttjarnas förståelse för att biblioteket skulle stängas ett par timmar tidigare än vanligt den dagen och
öppnas en timme senare än vanligt dagen därpå. Här togs forskning sannerligen på allvar!
På listan över bibliotek som jag mött under omständigheter som gjorde
mötet minnesvärt återstår en handfull specialbibliotek, vart och ett av dem
med sin egen atmosfär – i ett par fall rentav kanske med en egen själ, som
åtminstone kunde anas. Det biblioteksrum där den upsaliensiska juristfakultetens doktorander hade sina arbetsplatser under mina doktorandår på
1960-talet var visserligen beläget i ett ståtligt palats, Oxenstiernska huset
vid Riddartorget, men rummet liksom det mesta av interiörerna i huset
hade genomgått så stora förändringar under århundradena att det förlorat
sin karaktär, hur den nu må ha varit beskaffad. Det skulle bli en stor glädje
att som juridiska fakultetens dekanus i början av 1970-talet med hjälp av
donationsmedel ge rummet och dess inredning den värdighet som dess nya
funktion som fakultetsrum krävde. Svea hovrätts bibliotek i Wrangelska
palatset på Riddarholmen hörde till de rum i det gamla Stockholm där den
historiskt sinnade ibland tyckte sig höra rikets hjärta slå, men med lokalens
praktiska uppgift som den ärevördiga domstolens handbibliotek hade den
förnimmelsen inte mycket att göra. Av fiskalsaspiranter besöktes biblioteket så gott som alltid i ett tillstånd av stor brådska, som lämnade ringa
utrymme åt eftertänksamt lyssnande på dessa hjärtslag.
Brådska, buller och samtal i allt annat än viskande tonläge liksom de
hinder mot snabbt arbete med rättsfallsfolianterna som restes av vaktmästare med påtaglig motvilja mot att alltför ofta störas av ivriga besökare
gjorde de i och för sig både ljusa och ståtliga rummen i det juridiska fakultetsbiblioteket vid Place du Panthéon i Paris till en arbetsplats som man
trots omgivningarnas charm försökte undvika. Mycket av den immaterialrättsliga litteratur som jag på 1960-talet sökte där fanns mer lättillgänglig
i den stora villa i Bogenhausen, Münchens eleganta kvarter från det glans343
stig strömholm
fulla sekelskiftet 1900, som hyste Max-Planck-Institut für Patent-, ­Urheberund Wettbewerbsrecht, den internationella immaterialrättens Mecka och en
av mina vetenskapliga ankarplatser under drygt fyrtio år. Vad som möjligen distraherade en allvarligt sinnad arbetare i München-biblioteket var
rummens jugendelegans; det var svårt att inte låta tanken skena till Thomas Manns skildringar av det liv som hade levats i denna svunna värld när
augusti -14 bröt in.
Liknande själsliga störningar av historiskt slag men med ett annat tidsperspektiv och med den svala distans som de mycket stora avstånden skapar kan man erfara i det svenska Rominstitutets bibliotek vid via Omero
nr 14, en utomordentlig arbetsplats där den eviga stadens dämpade sorl
och en lysande arkitektonisk inramning samverkar till att skapa en rik
och komplicerad stillhet, som förefaller att vara nära befryndad med den
i Carolina Redivivas stora läsesal. Om man bara ger sig tid att lyssna finns
det många örtagårdar som erbjuder verksamma läkemedel för själen – pollá
iatreía tes psykés.
344
Petrus Elvius exemplar av Newtons Principia
– en berest bok
Bo Sundqvist
Isaac Newton och Principia
I
saac Newton, en av de mest framstående vetenskapsmännen i världs­
historien, föddes den 25 december 1642 och växte upp på gården Wools­
thorpe i östra England, endast några mil norr om Cambridge. Fadern
hade avlidit innan Isaac föddes och modern gifte om sig när Isaac var tre år.
Hon flyttade från Woolsthorpe och hennes nye make tillät inte att hon tog
med sitt barn Isaac. Han lämnades till morföräldrarna och fick således under flera år en uppväxt utan en mors och en fars närhet. Det kan ha bidragit
till att Isaac Newton blev en känslomässigt mycket komplicerad person, en
ensamvarg, som var känslig för kritik och misstänksam mot många av sina
vetenskapliga kolleger. Det var en lokal apotekare i Grantham, där han hade
sin skolgång, som tog honom under sitt beskydd och gav honom möjlighet
att som barn visa en ovanlig fallenhet för bl. a. mekaniska konstruktioner.
Isaac Newton, bondsonen, kom som student till Cambridge 1661. Hans
ovanliga begåvning ledde honom in på matematiken, och under sina mest
produktiva år 1665–1666 utvecklade han differential- och integralkalkylen,
dvs säga den matematiska grunden för hans senare arbeten om den universella gravitationen. Denna utveckling av matematiken gjordes oberoende
av Newton även av Gottfrid Wilhelm Leibniz vid samma tid. Newton blev
professor i matematik 1669 och förordnades på den lärostol i matematik,
Lucasprofessuren vid Trinity College, som idag innehas av Stephen Hawking. Under åren 1684–1687 skriver han det stora verket om Naturfilosofins
matematiska principer (Philosophiae Naturalis Principia Mathematica) eller,
som den oftast helt enkelt benämns, Principia.
På 1690-talet drabbades Newton under ett par år av nervösa sammanbrott, sannolikt p. g. a. för många åtaganden. Han flyttade till London och
blev chef för Myntverket 1697 och senare president för Royal Society 1703.
Han uppmuntrades av omgivningen i Royal Society att sammanfatta sina
många opublicerade resultat bl a inom optiken, och 1704 gav han ut Opticks
or a treatise of the Reflections, Refractions, Inflections and Colour of Light och
senare omarbetade versioner av Principia och Opticks. År 1727 insjuknade
han i njursten och dog den 20 mars 1727.
Isaac Newtons publicering av Principia anses vara en av de mest betydelsefulla händelserna i naturvetenskapens historia. Han lyckades sam345
bo sundqvist
manfatta vad en rad betydelsefulla vetenskapsmän, Galileo, Kepler, Descartes, Hooke och Huygens, tidigare funnit i en universell beskrivning av
gravitationen. Det är fortfarande, tre hundra år senare, Newtons teorier
som vi nyttjar när vi beräknar stjärnornas, planeternas, satelliternas, rymdskeppens och raketernas banor. Det är först när objekten rör sig med en
hastighet som är en avsevärd del av ljushastigheten, som den Newtonska
dynamiken slår fel, och relativistiska korrektioner måste införas.
Newtons mekanik kom att symbolisera den rationella ordningen i världen. Hans mekanik kunde inte endast förklara det historiska och nuvarande skeendet utan även förutsäga vad som skulle komma att ske. I Principia
visade Newton att kometer liksom planeter rör sig i kägelsnitt. En del
kometer rör sig i ellipser och återvänder till vår del av solsystemet, medan
andra aldrig återvänder. Edmond Halley tillämpade dessa principer på en
analys av kometobservationer och fann bl a en komet, som senare fick
namnet Halleys komet, med en period av 75,5 år. Han gjorde den djärva
förutsägelsen att den skulle återvända 1758. Det gjorde den, precis som
förutsagts, men långt efter att Halley och Newton avlidit. Detta blev en
kraftfull illustration till den mänskliga förmågan att analysera skeenden
med matematiskt stöd. Det gav hos samtiden respekt och beundran för
den matematiska beskrivningen av naturen. Newton blev symbolen för
den framgångsrika vetenskapen, idealet för sättet att tänka i olika vetenskaper. Därmed blev 1700-talet också Upplysningens tidevarv, en era när
tilltron till vetenskapen ökade kraftigt. Den engelske poeten Alexander
Pope har beskrivit Newtons bidrag på detta sätt:
Nature and nature´s laws lay hid in the night,
God said ”Let Newton be” and all was light.
Newtons bidrag visade, som påpekats ovan, att vetenskapen också är en
kollektiv och kumulativ aktivitet men att dramatiska framsteg oftast kan
tillskrivas individer. Han säger om sig själv: ”If I have seen further it is by
standing on the shoulders of giants”.
Här har endast Newtons bidrag till beskrivningen av den universella gravitationen kommenterats. Det är viktigt att påpeka att många andra viktiga
resultat tillskrivs Newton. Hans arbeten om optik omfattar bland annat att
ljuset är sammansatt av olika färgkomponenter. Kopplat till denna insats
är konstruktionen av en ny typ av teleskop för att observera stjärnhimlen.
För att komma ifrån den s.k. kromatiska aberrationen i vanliga linser, som
använts i teleskop fram till Newtons dagar, föreslog han ett teleskop som
byggde på speglar i stället för linser. Därmed kunde man undvika att ljus av
olika våglängd bröts olika mycket och gav upphov till aberration.
346
petrus elvius exemplar av newtons principia
– en berest bok
Newtons teorier och Uppsala universitet.
Newtons arbeten fick till att börja med ett blandat mottagande i omvärlden. I Frankrike stod striden mellan cartesianerna som stod fast vid Descartes virvelteori, där kraften mellan exempelvis planeter förmedlades
av små partiklar, som kolliderade med föremål, som växelverkade. Det var
framför allt den berömde astronomen Jean-Dominique Cassini och den
schweiziske fysikern Johann Bernoulli, som representerade denna skola.
Mot detta stod en gruppering, som höll på Newtons teorier, bl. a. Pierre
Louis de Maupertuis.
Newton hade förutsagt att jorden skulle vara något tillplattad vid polerna
medan cartesianerna ansåg att det förhöll sig tvärtom, lite vanvördigt kan
man säga, att apelsinform stod mot citronform. Denna motsättning ledde
fram till de berömda gradmätningsexpeditionerna bl. a. till Tornedalen, där
Anders Celsius deltog. Resultatet av dessa expeditioner blev att Newtons
bild fick stöd, även om tillförlitligheten i resultaten diskuterades. En invändning var att gradmätningsexpeditionerna hade utförts av Newton347
bo sundqvist
anhängare, en annan att den uppmätta effekten endast var någon procent
och behäftad med stor osäkerhet.
När Newton publicerade Principia 1687 dominerades Uppsalavetenskapen av striden mellan cartesianer och teologer. Matematiken och särskilt
fysiken hade en ganska svag ställning. Det finns dock indikationer på att
Newtons idéer diskuterades redan kring sekelskiftet. I det 1710 skapade
Collegium Curisoum var Newton ett diskussionsämne. Den på 1690-talet
dominerande atronomen Anders Spole ägde ett numera förkommet exemplar av Principia. Hans svärson Petrius Elvius, som undervisade i matematik, inköpte 1698 ett exemplar av Principia och skrev ett par kommenterande avhandlingar, som rörde detta arbete. Elvius var skeptisk till
Newtons tankar och kunde inte tillgodogöra sig Newtons framställning
och betecknade i ett brev till Emanuel Swedenborg, som då befann sig
i England, att Newtons arbeten var ”pur abstraction och intet physicae,
nämligen huru det ena corpusplanet skall gravitera på ett annat etc, som
tyckes vara orimligt”. Det ska sägas att Elvius var i gott sällskap och det var
många i samtiden, som hade svårt att förstå Newtons framställning.
Anders Spole dog 1699, och när hans efterträdare på astronomiprofessuren skulle tillsättas konkurrerade Petrius Elvius, Nils Celsius och Sven
Dimberg. Den sist nämnde var då redan professor i matematik i Dorpat
och en av de första, som undervisade studenter i Newtons teorier på konti­
nenten, nämligen redan 1694. Elvius förordades av fakulteten och stöddes
kraftigt av Olof Rudbeck i konsistoriet och fick professuren. När Elvius
dog 1718 efterträddes han av Nils Celsius. Elvius och Celsius var sedan 1708
båda gifta med döttrar till Spole.
Spole hade som inneboende en ung begåvad student, nämligen Christopher Polhem. Han kom som obemedlad till Uppsala men omgav sig redan som student med ryktet att vara sällsynt begåvad vad gällde mekaniska
konstruktioner, en egenskap som han hade gemensam med Newton. Han
hade tillgång till Principia hemma hos Anders Spole och hade åtskilliga synpunkter på Newtons teorier. Han menade att om han fick träffa Newton
så fanns det åtskilligt att fråga om och ansåg, att han hade kunnat uttrycka
sig enklare än Newton. Nu kom Newton aldrig till Sverige, men möjligen träffade han i London två svenska vetenskapsmän, nämligen ­Mårten
Triewald och Emanuel Swedenborg.
Lars Bureus efterträdde Nils Celsius på professuren i astronomi 1725 och
blev invald som ledamot av the Royal Society i London. Han var sannolikt den förste som undervisade studenter om Newtons arbeten i Uppsala,
dvs först på 1720-talet. Han efterträddes 1729 på astronomiprofessuren av
­Anders Celsius.
De första Uppsalaprofessorerna som entusiastiskt omfattade Newtons
teorier var Anders Celsius och Samuel Klingenstierna. Den senare hade
för övrigt alla tre utgåvorna av Principia i sin ägo. Celsius var fokuserad
på att bygga ett nytt observatorium medan Klingenstierna var mera teo348
petrus elvius exemplar av newtons principia
– en berest bok
retiskt lagd och publicerade t o m korrigeringar av Newtons arbeten och
besökte England under en flerårig europeisk forskningsresa. Han anses ha
varit en generalist och han delade med Newton egenskapen att inte publi­
cera sina resultat i någon större utsträckning. Han hemförde till Uppsala
en uppsättning nya instrument som blev en tillgång i den av honom förbättrade undervisningsmiljön i Uppsala. Både Celsius och Klingenstierna
undervisade sina studenter i Newtons arbeten. Det dröjde med andra ord
mer än trettio år innan Newtons tankar på allvar fick fäste i Uppsala och
därmed i Sverige. Givetvis fördes av bl a Celsius och Klingenstierna och
andra diskussioner om Newtons arbeten i den 1739 nybildade Kungliga
Vetenskapsakademien i Stockholm. En av Klingenstiernas främsta elever var Daniel Melanderhielm, som även han blev professor i astronomi i
Uppsala. Han var väl insatt i differentialkalkylen och en stark anhängare
av Newton. Han hade en omfattande bok- och brevsamling som han donerade till Uppsala universitet. Denna samling innehöll Elvius exemplar
av Principia.
Celsius var under sin forskningsresa i Europa fokuserad på att förbereda
bygget i Uppsala av ett nytt observatorium och slutresultatet blev det av
Hårleman ritade huset, som man fortfarande kan se (dock utan torn) på gågatan i Uppsalas centrala del. Han imponerade på sina europeiska kolleger
men tvekade inte att inför den berömde cartesianen Cassini frankt förklara
att han tillhörde Newtons beundrare. Han tillfrågades i det sammanhanget
av Maupertuis om norra Sverige vore lämpligt för en gradmätning. Celsius
blev en viktig del i det projektet.
Det nu aktuella exemplaret av Principia som här benämns ”Elvius Principia” utgör således en viktig del av historien om hur Newtons världsbild
introducerades vid Uppsala universitet, och det är en god anledning att
varsamt säkra dess framtid i universitetets samlingar.
Det fortsatta ödet för ”Elvius Principia”
”Elvius Principia” ingick i den boksamling som Melanderhielm donerade
till universitetet och har sedan dess ingått i Carolinas samlingar. Där har
den då och då utlånats till enskilda forskare och studenter att läsas på
plats. Sedan mitten av 1900-talet kunde boken lånas och förvaras vid ett
läsbord tillsammans med annan forskningslitteratur, som forskaren i fråga
hade samlat på sitt skrivbord i någon av bibliotekets lässalar.
I slutet av 1960-talet hade en student ”Elvius Principia” stående på sitt
bord och fann en dag att boken försvunnit. Det visade sig snart att boken
blivit stulen.
Vid denna tid hade åtskilliga upptäckt att gamla berömda böcker hade
ett betydande samlarvärde, och under denna tid förekom att många sådana
böcker stals från svenska och utländska bibliotek. I Sverige försvann flera
exemplar av Principia från olika bibliotek.
349
bo sundqvist
”Elvius Principia” dök upp på en auktion på en välkänd statlig auktionsfirma, Dorotheum, i Wien 1981. Den inköptes av en amerikansk samlare i
god tro, dvs att Uppsala biblioteket hade sålt boken med hänvisning till att
man hade flera exemplar av Principia i sina samlingar.
Nästa gång ”Elvius Principia” var till salu gällde det på en auktionsbyrå
i New York, Christie’s, och året var 2004. Överbibliotekarie Ulf Göranson gjorde då kraftfulla ansträngningar att övertyga representanten för
Christie’s, att boken borde återbördas till Uppsala. Komplikationen var
dock att man betalat ett högt pris i Wien vid den tidigare auktionen, och
att det var svårt att motivera att vårt universitet skulle lägga ut en stor
summa pengar för något som var universitetets egendom. När boken sedan
såldes på Christie’s var detta till ett något lägre pris, då det sannolikt blivit
känt att boken inte endast kom från Uppsala utan att universitetet i Uppsala ansåg att den fortfarande tillhörde dess samlingar. Efter någon tid lät
köparen, en ung framgångsrik börsmäklare och boksamlare bosatt i New
York, höra av sig till överbibliotekarien och förklarade att han var beredd
att donera boken till Uppsala universitet under förutsättning att han kunde utnyttja möjligheten, som amerikanska medborgare har vid donationer
till ideella ändamål, att erhålla ett cirka 30 procentigt avdrag på sin skatt
för sina utlägg för ”Elvius Principia”.
American Friends of Uppsala University
Under den senare delen av 1990-talet inleddes diskussioner om huruvida
Uppsala universitet mera systematiskt och aktivt borde enligt internationell tradition inleda ansträngningar att erhålla donationer till forskningen
och undervisningen. Vid den tiden hade flera europeiska och även ett par
svenska universitet inlett en sådan verksamhet. Detta måste givetvis ses
mot bakgrund att under hundratals år hade Uppsala universitet erhållit
en rad donationer från personer som stått i tacksamhetsskuld till universitetet. Den vanligast förekommande donationen var en gåva till forskningen kring någon sjukdom, som en familjemedlem drabbats av. Vad det
nu handlade om var att mera systematiskt bygga upp en verksamhet, där
studenter som lämnat universitetet med examina registrerades och regelbundet kontaktades efter att de lämnat universitetet, för att påminna dem
om möjligheten att efter framgångsrik samhällsinsats överväga en donation till universitetet. Vidare skulle olika förmögna individer och familjer
systematiskt kontaktas för att förbereda eventuella framtida donationer.
I det sammanhanget diskuterades även möjligheten att starta en insamlingsverksamhet bland amerikanska medborgare, som studerat vid Uppsala
universitet. En sådan insamlingsorganisation måste dock utvecklas i USA
och uppfylla de krav som gäller för att en givare skall kunna utnyttja den
avdragsrätt, som tillkommer en amerikansk fysisk eller juridisk person.
En komplikation är, att det knappast är möjligt att använda universitetets
350
petrus elvius exemplar av newtons principia
– en berest bok
statliga anslag för att bygga upp en sådan verksamhet. Därför gick tankarna
till Akademiförvaltningen och den Gustavianska stiftelsen, där reglerna
för användningen av medlen är mer flexibla. Akademiförvaltningens styrelse och revisorer sa ja till förslaget och vid det laget hade cirka ett och
ett halvt år passerat sedan auktionen i New York 2004. Överbibliotekarien
höll kontakt med donator och denne förklarade sig villig att gå vidare med
donationen trots tidsutdräkten.
Därefter började ett ganska tålamodsprövande och tidsödande arbete
med att registrera organisationen och göra en framställan om skattebefrielse. I New York biträdde revisionsfirman Ernst & Young och advokatfirman Loeb & Loeb universitetet. I registreringshandlingen, som fastställdes
i delstaten Delaware den 5 september 2007, anges syftet med organisationen. Det administrativa arbetet som framför allt utfördes av Marianne
­Andersson har varit betydande, och frågorna från Internal Revenue ­Service,
Amerikanska skatteverket, var många men den 26 september 2008, erhöll
American Friends of Uppsala University skattefrihet jämlikt 501(c)(3), som
uttrycket är i amerikanska välgörenhetskretsar.
Styrelsen för American Friends of Uppsala University, som konstituerades
i Tucson, Arizona i januari 2008, har för närvarande följande sammansättning:
Ordförande: Bo Sundqvist, professor emeritus, Uppsala universitet
Skattmästare: Marianne Andersson, chefsjurist, Uppsala universitet
Sekreterare: Mattias Bolkéus Blom, rektors handsekreterare, Uppsala
universitet
Nils Hasselmo, professor emeritus, University of Minnesota
Robert A. Stein, professor emeritus, University of Minnesota
Thomas Tombrello, professor emeritus, California Institute of Technology
Lyndon L. Olson, Jr, tidigare Förenta staternas ambassadör i Sverige
American Friends of Uppsala University, AFUU, är helt skild från Uppsala universitet och lyder under amerikansk lagstiftning, vilket innebär att
handlingar undertecknas under amerikanskt straffrättsligt ansvar. Donationer från amerikanska medborgare eller företag mottas efter prövning av
AFUU och överlämnas efter beslut i dess styrelse till Uppsala universitet.
I praktiken sker en kontinuerlig dialog i ett särskilt ärende mellan ordföranden för AFUU och rektor för universitetet.
Erbjudandet om donationen av ”Elvius Principia” blev i praktiken det
som innebar att American Friends of Uppsala University skapades.
351
bo sundqvist
Boken återlämnas till Uppsala universitet
År 2008 var den nya organisationen beredd att ta emot sin första donation.
Vid en högtid på Svenska konsulatet i New York den 2 december kunde
donator, under värdskap av ambassadörsparet Ulf och Karin Hjertonsson,
överlämna ”Elvius Principia” till undertecknad (i egenskap av ordförande
för American Friends of Uppsala University). Ceremonin genomfördes med
överlämnande av boken av donator till undertecknad och några korta tal
hölls, bl a av överbibliotekarien Ulf Göranson. Förutom undertecknad och
överbibliotekarien deltog styrelseledamöterna Marianne Andersson och
tidigare USA-ambassadören i Sverige Lyndon L. Olson Jr, professor Robert
A Stein samt dåvarande ”fundraisern” vid universitetet Merike Ronneus.
Konsulatet bjöd på en utsökt middag och undertecknad tog därefter
hand om ”Elvius Principia”. För ändamålet hade tidigare samma dag en
elegant, men diskret handväska av lämplig storlek inköpts. Dagen därpå
flög undertecknad med ständig kroppskontakt med väskan åter till Sverige.
Försedd med en försvarlig lunta tullhandlingar passerades Arlandatullen
på röd bana. Marianne Anderssons förberedelser gav resultat och tulltjänstemannen gav grönt ljus för mig att återinföra ”Elvius Principia”. Därefter
gick färden till Uppsala, och dyrgripen placerades i ett kassaskåp.
Någon fågel hade viskat till media om händelserna som timat, och åtskilliga journalister ringde morgonen därpå för att intervjua mig. Tyvärr
hade ett förkylningsvirus drabbat mig i New York. Rösten svek under
352
petrus elvius exemplar av newtons principia
– en berest bok
radio­intervjun, och med en knappt hörbar och väsande röst berättade jag
om donationen och överlämnandet av ”Elvius Principia”. Goda vänner har
vittnat om att intervjun tillfördes en extra dimension av mystik och spänning p. g. a. mitt viskande.
Några veckor senare, i början av januari 2009, vid en ceremoni i Boksalen i Carolina Rediviva, kunde undertecknad i egenskap av ordförande i
American Friends of Uppsala Univeristy överlämna ”Elvius Principia” till
Rector Magnificus Anders Hallberg, som därefter i sin tur lämnade den
vidare till Universitetsbiblioteket representerat av överbibliotekarien Ulf
Göranson. Det uttalades en mild uppmaning till biblioteket och dess ledning att i fortsättningen varsamt skydda exemplaret från framtida resor av
liknande slag.
Referenser
Svenskt bibliografiskt lexikon
I Bernard Cohen, The birth of a new physics, Penguin Books 1987
Newton, I Bernard Cohen and Richard S Westfall, Newton, Norton Company,
New York 1995
Jörgen Sjöström, Newton och gravitationen – på himmelen och på jorden,
­Nordsteds, Stockholm 2007
353
Johan Henrik Schröder som professor
och bibliotekarie – med mera
Solfrid Söderlind
U
nder en forskardag på Carolina Rediviva i augusti 1991, på jakt
efter annat, stötte jag på en del brev och promemorior med den
spionliknande beteckningen Z 101. De fick mig att omvärdera
konsthistorieämnets rötter i Sverige och upptäcka den vitala roll Johan
Henrik Schröder (1791–1857) spelade vid mitten av 1800-talet. Att hans
konsthistoriska insatser inte hade upptäckts tidigare tillskrev jag bland annat det faktum att han som professor opererade på (alltför) många kunskapsområden och var chef för universitetsbiblioteket.1 Han verkade i den
tid då konsthistoria ännu inte var ett självständigt universitetsämne, varför
historiograferna helt enkelt förbisett honom i tron att det växt fram ur
estetiken.
Graven bredvid
Några år senare vandrade jag på Gamla kyrkogården i Uppsala under allhelgonatid och fick syn på Schröders grav, alldeles till vänster om Erik
Gustaf Geijers.2 Kransar och ljus trängdes framför Geijers gravsten, medan
Schröders stod i mörker. Jag satte då ner ett gravljus som med flämtande
låga lyste upp Schröders namn på stenen för några timmar framåt.
Vid denna tid hörde jag att de gravar på Gamla kyrkogården som saknade gravrättsinnehavare skulle tas bort. Det framkom senare att Uppsala
universitetsbibliotek tagit på sig ansvaret för Schröders gravvård. Efterföljande allhelgonahelger visade det sig att Schröders grav inte alltid var höljd
i mörker – ibland fanns ett ljus där innan jag kom för att sätta dit mitt. Den
okände lyktbringaren visade sig vara Ulf Göranson. Till 150-årsminnet av
Schröders död 2007 fick jag närvara när Ulf Göranson lade ned en praktfull
1
2
Omvärderingen av konsthistorieämnets början resulterade i följande artiklar ”Konstsamlande under Karl Johans tid”, Mästerverk från Spökslottet, Nationalmusei utst. kat.
nr 584, Sthlm 1995, s. 9–13; ”Schröders krets: ett tidigt nätverk i svensk konsthistorieskrivning”, Konst, bildning och föreningsliv i 1800-talets Norden, Dokument IV/Studies
in Art and Art History, red. Lennart Pettersson, Umeå 1998, ss. 25–38; ”Konsthistorieämnets förhistoria”, 8 kapitel om konsthistoriens historia i Sverige, Sthlm 2000, s. 10–38.
S.A. Hägg, Beskrifning öfver Upsala Kyrkogård, Uppsala 1886, s. 102, jämte planch.
Graven finns i sektion 3, inom första utvidningen av kyrkogården från 1802. Schröders
gravvård är en obelisk i marmor, medan Geijers är en obelisk i granit.
355
solfrid söderlind
krans med skriftband på latin. För en liten tid var Schröders och Geijers
gravar ungefär lika uppmärksammade av eftervärlden.
År 2001 trycktes Ulf Göransons artikel om Johan Henrik Schröder i
Svenskt biografiskt lexikon.3 Där sammanfattas Schröders gärning på
många områden med koncentrerade, balanserade och ytterst välformulerade kommentarer. Med tanke på hur svårt det är att i en kort text sammanfatta en livsgärning måste artikeln sägas vara en given utgångspunkt
för framtida värderingar av Schröders insatser. I nedanstående text får citat
ur hans artikel tjäna som rubriker för avsnitten:
”I 1810-talets Uppsala mötte S den sammansatta lärdoms­miljö […] där han
livet ut skulle spela en viktig och väl­bekant roll utan att bekläda en förstarangsplats”
Från sin bostad på Jernbrogatan 12 (idag S:t Olofsgatan) hade Johan Henrik
Schröder endast ett par minuters gångväg till biblioteket.4 I närheten låg
några fasta punkter i hans tillvaro: Västmanland-Dala nation, Gustavianum och domkyrkan. Efter döden kom gravplatsen på Gamla kyrkogården
att utmärka den tredje spetsen i en näst intill liksidig triangel där bostaden
och biblioteket bildar de första två.
Kunde han i denna lilla miljö stå i kontakt med världen utanför? Och
kunde han ens få tillräcklig fysisk motion? Frågorna är typiska för vår tid
eftersom gym, webb och flyg i hög grad bestämmer vår uppfattning om
hur man ska röra sig och hämta kunskap. Schröders liv är i själva verket
ett ypperligt exempel på vad som kunde åstadkommas utan den tekniska
förstärkning som är självklar för oss.
Schröders ställning i den akademiska miljön förtjänar också att beskrivas.
De som med Ulf Göransons ord beklädde en förstarangsplats i det akademiska Uppsala var framstående föreläsare, i Geijers fall klart lysande. De var
också skickliga skribenter omgivna av beundrare, såsom i Per Daniel Amadeus Atterboms fall. Den typen av karismatisk personlighet tycks Schröder
ha saknat, och det var i sig tillräckligt för att placera honom i andra ledet.
Schröder väckte blandade reaktioner i omgivningen, vilka Ulf Göranson
skriver om.5 Liten till växten, med ett rörelsemönster som uppfattades
som feminint, var han en tacksam måltavla för dagligt bakdantande.6 Som
om inte detta vore nog, kallades han ”lille Schröder” eftersom det fanns
en annan professor vid universitetet som bar samma efternamn och utse3
4
5
6
Ulf Göranson, art. ”Johan Henrik Schröder”, Svenskt biografiskt lexikon, bd 31 (2001),
s. 629–637.
Sofie Karlsson, Johan Henrik Schröders donation av konst till Uppsala universitet, Duppsats, Konstvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet vt 2003, s. 29 not 93–94.
Göranson 2001, s. 633f.
Helge Kjellin, Uno Troili I, Sthlm 1917, s. 113–115 visar en teckning av Troili föreställande Schröder i helfigur samt beskriver hans typiska position: ”såsom han brukade sitta
med båda benen vikna på sned åt sidan, ena handen på knät och den andra handen över
den förra armen”.
356
johan henrik schröder som professor och bibliotekarie
– med mera
Fredrik Westin (1782–1862). Ur Correggios liv. Olja på duk 59,5 x 49,5 cm. Sign.
F. Westin pinx. 1839. Correggio var en berömd målare under renässansen, som här
framställs försjunken i en visionär sömn och lagerkrönt av en musa i en vit klänning
av 1830-talssnitt. Framför målaren står en målning av madonnan med barnet, och i
bakgrunden syns Rafaels S. Cecilia. Målningen är en tidstypisk allegori, som idealiserar konstnären och skapandet. Johan Henrik Schröder köpte ett antal målningar
av svenska konstnärer till sin samling, däribland detta verk av Fredik Westin, som
av sin samtid benämndes som ”den svenske Rafael”. Uppsala universitets konstsamling, Schröders donation. UU 375.
endemässigt var hans motsats – filosofen Erik August Schröder. De som
baktalade honom fick andra att bli upprörda å hans vägnar, och alltsedan
dess har stridiga omdömen bidragit till att ställa honom i skuggan.
Att inte vara den lysande medelpunkten hindrade honom inte från att
vara en framstående nätverkare, tvärtom. En sådan position i bakgrunden
357
solfrid söderlind
tillät honom exempelvis att uppriktigt beundra och samtidigt vara behövd
av en sådan som Geijer. Av den bevarade korrespondensen framgår att han
var en eftersökt rådgivare inom områden som bibliografi, arkeologi, numismatik och konsthistoria.
Att Uppsala förblev hans plats på jorden hindrade honom heller inte
från att ofta vara någon annanstans. Framförallt byggde han upp en krets
av likasinnade på de lärda verken och akademierna i Stockholm och på
de gods och gårdar runtom i landet, vars ägare hade höga bildningsideal
och rika samlingar. Kretsen innehöll även skriftställare av skilda slag; både
sådana som publicerade topografiska verk och monumentbeskrivningar
och journalister som befann sig i pressens omstridda tryckfrihet: alltifrån
ledamoten av Svenska akademien, kammarherren Bernhard von Beskow,
till kungens fräne kritiker Magnus Jacob Crusenstolpe. I Beskows dagboksanteckningar skymtar han ibland som middagsgäst, och Crusenstolpe tog
honom i försvar mot Uppsalamalisen.7
Schröders både diskreta och eminenta arbete med att få saker att hända
var till stor nytta för universitetet och är det än idag. Det hade inte lyckats
om han enbart varit partisk för universitetet: hans främsta lojalitet var
med det antikvariska fältet. Han hade ett brinnande intresse för det som
idag kallas kulturarv, oavsett om det gäller monument och byggnadsverk
eller dokument och konstverk. Viljan att väcka respekt och kunskapslust
inför det förflutnas märkvärdigheter gjorde honom trovärdig.
Levnadsbeskrivningarna visar att Schröders oegennyttiga strävan var en
framgångsfaktor långt bortanför Sveriges gränser: han blev erbjuden posten
som chef för biblioteket i Edinburgh redan 1825, han blev hedersdoktor i
Erlangen 1843 och därutöver kallad till ledamot i ett tjugotal lärda sällskap
utomlands.
”Under studieåren fick S sitt första biblioteksuppdrag”
Det är lätt att föreställa sig den unge Johan Henrik Schröder som nörd.
Hans almanacka från 1805 visar att han redan som 14-åring besåg samlingarna på Engsö.8 I gymnasiet fanns ett stort bibliotek som inte bara erbjöd
läsning, utan var intressant också i sig självt. När Schröder började studera
vid Uppsala universitet 1810 var biblioteket i Västerås gymnasium hans
kunskapskälla, och han kom senare att behandla det i några avhandlingar.
Samtidigt fick han viktiga nya impulser genom korrespondens med assessorn Carl Christoffer Gjörwell åren 1809–1811, då den gamle skriftställaren
tog sig an den unge vetgiriges frågor under sina sista levnadsår. På så sätt
kom Schröder att bära med sig de publicistiska traditionerna från 1700talet. Gjörwell hjälpte också Schröder till viktiga kontakter, däribland fri7
8
Bernhard von Beskow, Kalenderanteckningar 1845–1863, 19 juni 1846, 20 januari 1850,
1 januari 1855, Ib 26, KB; Magnus Jacob Crusenstolpe, ”Johan Henrik Schröder”, Svea
Folkkalender 1858, s. 176.
Y 167a, UUB.
358
johan henrik schröder som professor och bibliotekarie
– med mera
Johan Henrik Schröder, oljemålning av Johan Gustav Sandberg, 1840.
Uppsala universitets konstsamling, Schröders donation.
herren och överkammarherren Adolf Ludvig Stjerneld, som längre fram
skulle spela en stor roll för honom – och för Uppsala universitet.9
Redan vid 22 års ålder fick Schröder bistå historieprofessorn Erik Michael Fant med ordnandet av biskopen Carl Gustaf Nordins stora handskriftsamling, som kronprinsen köpt till Uppsala universitetsbibliotek. I februari
1816 knöts han till biblioteket som amanuens efter att ha utnämnts till
docent i historia litteraria några veckor tidigare. Han fortsatte sedan i nästan femton år med att katalogisera privatbibliotek i Stockholm och på de
9
Brev från Gjörwell till Schröder 5 mars 1810, G 263d, UUB; J. H Schröders almanacka
för 1811: 1 och 15 januari, Y 167b, UUB; se även Åke Åberg, ”J.H. Schröder och
historiola”, Kort historia över Kungliga gymnasiets i Västerås bibliotek, Västerås 1971,
s. I–XXIII. Stjerneld och Schröder samarbetade också om uppbyggnaden av det statliga
porträttgalleriet på Gripsholm slott, vilket kan följas bl.a i brev från Stierneld till
Schröder förvarade på G 263, UUB.
359
solfrid söderlind
stora godsen, där han under sina resor lärde sig vad som fanns av bibliotek
och handskrifter på privat hand i Sverige. Detta kom att få stor betydelse
längre fram, då han kunde utverka viktiga donationer till universitetsbiblioteket.
Torkel Molin har i sin avhandling Den rätta tidens mått (2003) satt in
Schröders resande i Sverige i ett sammanhang som förklarar hur det uppkom och hur det stöddes i praktiken. En kartläggning av rikets antikviteter
hade påbörjats redan under 1600-talet, men i början av 1800-talet växte
ett större krav på systematik fram, syftande till en lagstiftning om skydd
för fornminnen. För att detta skulle kunna göras krävdes fornminnesinventeringar, för vilka Vitterhetsakademiens antikvitetsintendent Nils Henrik
Sjöborg hade ansvaret. Han tycks dock inte ha varit särskilt effektiv, vilket
gjorde att det nybildade Götiska förbundet lade sig i. Förbundets sekreterare Jacob Adlerbeth fann tre unga män lämpliga att utföra inventeringsresorna: Johan Henrik Schröder, Johan Haqvin Wallman och Nils Johan
Ekdahl. Schröder och Wallman var nästan jämngamla och började studera
samma år (1810) vid Uppsala universitet, medan Ekdahl kom från Lunds
universitet. De blev alla medlemmar av förbundet och åtog sig att utforska
rikets fornminnen med Adlerbeths finansiella och organisatoriska stöd.
Schröder hade rest med Sjöborg redan år 1815 och började från 1819 sina
systematiska inventeringsresor i rikets tjänst. Det innebar i praktiken att
han utöver sina biblioteksinventeringar vidgade sitt uppdrag och tränade
sin blick för fornsaker.10
”Tidigt väcktes S:s bestående intresse för nordiska fornsaker, konst
och byggnadsminnen”
De gods Schröder besökte innehöll också stora samlingar av planschverk,
konst, mynt och medaljer, skulpturer och monument. Under 1810- och
1820-talens resor söp den unge Schröder in allt han kunde om detta. I synnerhet de lantliga storgodsen var egna världar, som måste ha varit oemotståndligt fascinerande som kulturcentra under de kulturellt och finansiellt
bistra decennierna från ryska kriget 1788–90 och fram till 1810-talets slut.
Det är högst sannolikt att Schröder uppfattade dem som helheter, inom
vilka de olika samlingarna visserligen kunde vara formellt avgränsade som
föremålsfideikommiss men ändå var mest meningsfulla sedda i förhållande
till varandra. Några av dessa kan ännu idag uppfattas på plats på ett sätt
som i viss mån är igenkännligt från denna tid. Främst bland dem är Brahes Skokloster, vars bibliotek Schröder katalogiserade och sedan slutet av
1960-talet är i statlig ägo. Många andra samlingar är numera skingrade,
vilket innebär att de förteckningar över konstsamlare och konstsamlingar
i Sverige som upprättades under perioden omkring 1809–1818 och än idag
10
Torkel Molin, Den rätta tidens mått. Göthiska förbundet, fornforskningen och det antik­
variska landskapet. Umeå 2003, s. 201–204, 221.
360
johan henrik schröder som professor och bibliotekarie
– med mera
Elias Martin (1739–1818). Landskap. Olja på trä 30 x 37,5 cm. Uppsala universitets
konstsamling, Schröders donation. UU 221.
finns i Schröders samlingar på universitetsbiblioteket är av stort värde för
forskningen.11
Till skillnad från storgodsen, som var tillgängliga för Schröder i sin egenskap av bibliotekarie och antikvarie, var universitetsbiblioteket en plats
som var till för studenter och forskare oavsett finansiell och social bakgrund. Schröder måste ha sett att godsens föremålssamlingar riskerade
11
”Förteckning uppå samlare af svenska Oljefärgs Taflor”; ”Förteckning på svenska
samlingar af Oljefärgs Taflor, Classificerade ungef: efter deras olika halt och värde genom
No 1, 2 och 3 – 0, betyder, at man ej äger kännedom om samlingens mer eller mindre
värde.”, Z 101, UUB. Ett annat, lätt skiljaktigt exemplar av den första förteckningen
fann jag i Carl Göran Bondes bibliotek på Nynäs senare under 1990-talet; det är numera
överfört med övriga handskrifter från Nynäs till RA.
361
solfrid söderlind
skingring om de inte gjordes till fideikommiss av ägarna eller skyddades
av intresserade arvingar. Det var också uppenbart att dessa samlingar, som
ibland gick tillbaka till stormaktstiden, innehöll böcker, handlingar och
föremål av intresse för rikets historia och alltså gick långt utöver den enskilda ägarens intressen.
Även om Schröder säkerligen tidigt uppfattades som udda även med
Uppsalamått mätt, fann han en krets likasinnade som genom direkta möten och uppföljande brevväxling kunde bidra med vetande om samlingar
runtom i landet. Detta nätverk bidrog från 1820-talet till att bygga upp
institutioner som Uppsala universitetsbibliotek och Gripsholm genom
donationer. Schröders nätverk var effektivt, samordnat och byggt på en
gemensam värdegrund och fick därför en enastående betydelse för de institutioner som gynnades.
”S var från början inriktad på en karriär inom biblioteket, vilket förefaller
naturligt för en ambitiös, vetenskapligt och bibliografiskt välmeriterad andreman med en 35 år äldre chef.”
När Schröder tog över ansvaret efter Pehr Fabian Aurivillius 1829/1830 var
han knappt fyrtio år men hade en god överblick över de offentliga bibliotekens bestånd och en oöverträffad utblick över landets privatsamlingar.
Det var naturligt att samlingarnas innehåll och värde för forskningen stod
i centrum snarare än ordnandets principer.
Chefskapet för Carolina Rediviva i mitten av 1800-talet var bildligen
och bokstavligen en av de bästa utkiksplatserna inom Uppsala universitet.
Biblioteket flyttade till sin nuvarande byggnad längst upp på Drottninggatans backe år 1841 och kom, fram till universitetshusets färdigställande på
1880-talet, att fungera som det akademiska livets centrum. Det var platsen
för boklån, studier, arbete med samlingarna – och glammande i festsal och
trapphus.
Vägen till den nya biblioteksbyggnaden hade varit lång och mödosam –
som alltid när det gäller nya offentliga byggnader för kultur i Sverige. Själva
flytten gick geschwindt, på mindre än två veckor, vilket i sig är en organisatorisk triumf. Ulf Göranson nämner i sin artikel om Schröder att organisation och ledning annars inte var hans främsta grenar. Claes ­Annerstedt
beskriver honom till och med som hafsig och skriver ilsket att universitetsbiblioteket efter Schröder var ett ”chaos indigestum”.12
Både före och efter sitt tillträde som bibliotekarie för universitetsbiblioteket gav det omsorgsfullt uppbyggda kontaktnätet i Sverige och utomlands utdelning. Schröders vaksamhet på bokauktionerna och förmågan att
utverka donationer med varm och kall hand var enastående och innebar
en omfattande överföring av kulturarv från privat till offentlig ägo. Genom
12
Annerstedt, Claes, ”Förteckning å Upsala universitetsbiblioteks ledare. Jämte korta
upp­
lysningar rörande deras verksamhet”. Särtryck ur Uppsala universitetsbiblioteks
minnesskrift 1621–1921. Uppsala 1921.
362
johan henrik schröder som professor och bibliotekarie
– med mera
dessa förvärv kom biblioteket att kunna tillhandahålla tryckt och otryckt
material för forskning i en tidigare okänd omfattning,
”Kvar i romantikens friare akademiska värderingar, där allmänbildningen
ofta betraktades som ett lika eller viktigare mål än det konkreta ämnesstudiet […]”
För egen del drog Schröder uppenbarligen ingen skarp gräns mellan sitt
värv som bibliotekarie och professor å ena sidan och sina personliga intressen å den andra. Schröders arbetsuppgifter överskred också bibliotekets
sfär och uppgifter. År 1820 blev han prefekt för universitetets mynt- och
medaljkabinett, 1832 prefekt för samlingen av fornsaker och 1840 chef
för det nyinrättade konstmuseet i Gustavianum. Den professur som var
förenad med bibliotekariebefattningen betecknades under Aurivillius tid
”historia litteraria” och kom på Schröders egen begäran att utvidgas med
arkeologi. Om man sedan tillägger inspektorsuppdraget för ritmästarens
verksamhet och de tidsbegränsade men maktpåliggande uppdragen som
rektor för universitetet höstterminen 1838 och åren 1850–51, så framstår
det med all önskvärd tydlighet att Schröder var en mångsysslare som var
brinnande engagerad, ständigt positiv till åtaganden, alltid beredvillig som
rådgivare och uthålligt aktiv för att få nätverkets bröder att skänka sina
samlingar till bibliotek och museer. Det fanns inte tid till systematisk fördjupning i något ämne.
Under 1800-talets första hälft var den ämnesmässiga utvecklingen inom
universitetet ännu i sin linda. Det är inte rimligt att uppfatta professorernas ansvarsområden som väl definierade förelöpare till undervisning och
forskning inom dagens discipliner. Den tidens universitet befann sig mellan
den förmoderna världens kunskapsuppfattning och det som är början på en
systematisk och analytisk uppspaltning av världen som kunskapsobjekt. I
sin avhandling om Götiska förbundet beskriver Torkel Molin hur dess vetenskapsidkare hade en romantisk historieuppfattning, som i Herders anda
innebar en strävan efter att beskriva så mycket som möjligt. I deras eget
språkbruk var det lika med att ”samla” så mycket som möjligt.13 I Schröders
fall blev detta samlande konkret och objektinriktat. Han förvaltade ett
äldre, brett bildningsideal och förebådade samtidigt med sin samlarverksamhet viljan till empiriskt grundat vetande.
För den enskilde ämbetsinnehavaren innebar det en stor frihet att själv
definiera innehållet i arbetsuppgifterna. Ansvaret för sitt och andras kunskapssökande var hans och ingen annans. En nackdel var att studenterna
var ytterligt beroende av lärarens välvilja. Schröder beskrivs som en mild
tentator, som inte bildade skola inom sina ämnen. Däremot kan man av
hans publikationer och disputationer avläsa att han uppmuntrade till empiriska monumentstudier baserade på självsyn och inte spekulativ estetik.
13
Torkel Molin 2003, s.262.
363
solfrid söderlind
På så sätt konkurrerade han inte med esteten Atterbom, och inte heller
med sin namne filosofen Schröder eller ens med historikern Geijer. Samlandet var fysiskt till sin natur, och den kunskap som utvanns av objekten
förblev nära den fysiska verkligheten om än utvidgad med sin historiska
kontext.
Schröders livsverk är inte nationalistiskt till sin natur utan snarare rotat i en internationell tradition, inom vilken antikvarierna framstår som
väktare och utforskare av civilisationernas lämningar oavsett belägenhet.
Eftersom dessa redan då användes som ideologiska symboler måste det sägas att Schröder, trots att han var verksam just under göticismens blomstringsperiod och den moderna nationalstatens begynnande konstruktion,
bättre kan förstås som antikvarie än ideolog. Men han är heller inte en
föregångare till våra dagars mera tekniskt inriktade professioner arkeolog
och bibliotekarie. De senaste tio-femton åren har ett antal avhandlingar
skrivits om hur riket, staten och nationen beskrevs, definierades och byggdes upp under 1800-talet, men Schröder nämns sällan, eftersom han inte
kan sägas ha haft en betydelse för dåtidens samhällsbygge.14 Han bör därför
uppfattas som en företrädare för en internationell lärdomsgemenskap som
uppskattades även av samhällseliten i Sverige.
”till europeiska lärdomscentra från Hamburg i norr till ­Neapel i söder”
En annan gräns som vi tar mycket allvarligare på idag än då gäller det konkreta samlandets rättsliga och moraliska aspekter. En bibliotekarie eller
museiman i offentligheten kan inte längre själv profilera sig som privatsamlare och konkurrent till sitt eget förvärvsuppdrag i tjänsten. Det var
alls inget problem för Schröder. Han köpte vad han kunde för egen del och
byggde utan egentlig förmögenhet upp betydande samlingar, som fanns i
hemmet på Jernbrogatan. Han samlade med andra ord för biblioteket och
för egen del med nyttjande av kunskap och kontakter han byggde upp
i ämbetet. Detta föranledde inga moraliska betänkligheter eftersom han
saknade arvingar och reglerade i sitt testamente att det mesta skulle tillfalla universitetets bibliotek och museer. För tydlighetens skull deklarerade
han muntligen sina avsikter i sittande konsistorium våren 1851, när han var
rektor och uppnådde den då aktningsvärda åldern av 60 år.15
14
Se t.ex. Henrik Höjer, Svenska siffor. Nationell integration och identifikation genom statistik 1800–1870, diss., Hedemora 2001; Mattias Legnér, Fäderneslandets rätta beskrivning.
Mötet mellan antikvarisk forskning och ekonomisk nyttokult i 1700-talets Sverige, diss.,
Helsingfors 2004; Torkel Molin, Den rätta tidens mått. Göthiska förbundet, fornforskningen och det antikvariska landskapet. Umeå 2003; Richard Pettersson, Fädernesland
och framtidsland Sigurd Curman och kulturminnesvårdens etablering, diss., Umeå 2001;
Lennart Pettersson, Konstnärsgillet. Konstliv och föreningsväsende vid mitten av 1800talet, diss. Umeå 2000. Torkel Molins avhandling är den enda som omnämner Schröder.
15
Brandberg, Thomas, von Bahr, Johan, ”Professor J.H. Schröders donationer”, Urkunder
och författningar angående donationer vid Upsala Kongl. Universitet, Uppsala 1902,
s. 193–196.
364
johan henrik schröder som professor och bibliotekarie
– med mera
Lucas Cranach d.ä. (1472–1553). Martin Luther. Olja på trä 16 x 12 cm.
Sign 1528. Uppsala universitets konstsamling, Schröders donation. UU 57.
Till skillnad från idag, när tjänsteresor ens till andra kontinenter sällan överstiger en vecka, gjordes den tidens tjänsteresor grundligt. Schröder
förfogade över ett engångsanslag för förvärv av utländsk litteratur som han
till största delen använde under en årslång resa 1834–35, då han köpte böcker och knöt kontakter på den centraleuropeiska kontinenten, framförallt i
Paris. År 1836 var han i England och Skottland utöver Tyskland, som han
även besökte 1852. De nordiska städerna var lättare att nå och blev därför
mål för flera resor. Dessa resor innebar också möten med kolleger, med
vilka han sedan kunde korrespondera. Ulf Göranson betonar att kontakterna med de utländska samfund som han var knuten till starkt bidrog till
bibliotekets förvärv genom bytesverksamhet.16
16
Göranson 2001, s. 632.
365
solfrid söderlind
Dessa resor innebar också privata köp. Lockelsen att skaffa sig böcker
måste ha varit stark. Schröder använder i sitt testamente ordet ”Bibliomanie” för att beteckna sin strävan att bygga upp en samling åt sig själv.17
Endast en mindre del var tänkt att fylla luckor i universitetsbibliotekets
bestånd och merparten kom därför efter Schröders död ut på marknaden
genom en stor bokauktion i februari 1866.18 Av den framgår att hans privatbibliotek ämnesmässigt sträckte sig långt utöver det antikvariska intresset;
där fanns allt från den norske missionären Hans P. S. Schreuders banbrytande grammatik över Zuluspråket från 1850 till översikter över jordbruk,
statistik och statsskick i det mångskiftande Europa. Än i denna dag cirkulerar delar av detta bokbestånd på marknaden, med kvarsittande exlibris.
Resorna möjliggjorde även köp av manuskript, antikviteter och konst. I
testamentet talar Schröder om att till universitetets konstmuseum skänka
hela ”mitt målnings-Galleri af äldre och nyare mästare, det jag förnämligast
under mina utländska resor, och i synnerhet under ett längre vistande i
Paris hösten 1834 lyckats, i mon af mina ringa tillgångar, under dåvarande
gynnande omständigheter, att sammanbringa, samt sedermera icke utan
försakelser och uppoffringar tid efter annan hemma förökat”.19
Schröder tycks aldrig ha upprättat en förteckning över sitt eget privata konstinnehav. I försöken att urskilja Schröders donation av måleri från
andra donationer, främst generalmajoren Hårds, har forskare kommit fram
till 95 nummer som kan anses säkra.20 Lejonparten av dessa är holländskt
och flamländskt måleri från 1600-talet. Därutöver innehåller samlingen
små grupper av målningar från Tyskland, Italien, Frankrike och, förstås,
Sverige. Det är tydligt att Schröder köpte målningar med någorlunda lika
fördelning mellan bildgenrerna, det vill säga porträtt, landskap, genre och
religiösa motiv.21 De gynnande omständigheter han talar om i sitt testamente påverkade han själv genom att köpa billigt, nämligen osignerade
målningar, vilka alltsedan de införlivades med universitetets konstsamlingar regelbundet lett till ny- och omattributioner.
”Här lämnade S:s breda kontaktnät exceptionell utdelning.”
Det går inte att bortse från att Schröder redan som ung vuxen formades
som samlare genom sina tidiga kontakter med personer i Gjörwells krets.
Detta är ett skäl till varför han obesvärat kunde gå in och ut ur socialt
ganska skilda kretsar i Uppsala och Stockholm, vara välkommen på de
17
Brandberg, von Bahr 1902, s. 194.
(Ekholm, E.U. & Broberg, C.J.), Bibliotheca Schröderiana. Förteckning öfver den af framl.
Akad. Bibliothekarien, professoren och riddaren dr J.H. Schröder efterlemnade boksamling,
som försäljes i Upsala å kgl. Akademiens auktionskammare den 14 februari och följande
auktionsdagar 1866. Uppsala 1865.
19
.Brandberg, von Bahr 1902, s. 194.
20
Sofie Karlsson, s. 22.
21
Sofie Karlsson, s. 23.
18
366
johan henrik schröder som professor och bibliotekarie
– med mera
lantliga storgodsen, en välsedd kollega vid de nordiska universiteten samt
gynnsamt behandlad och uppskattad av handlarna, auktionisterna och ledamöterna av lärda samfund runtom i Europa. I denna rent manliga värld
av samlare hade objekten en dragningskraft som tycks ha gjort sociala
skrankor möjliga att överskrida.
Som sällskap på sin dagliga vandring mellan hem och bibliotek, nationshusen, domkyrkan och museerna i Uppsala hade Schröder inom sig sitt
ständigt växande landsomspännande, nordiska och europeiska nätverk.
Som en personifierad world wide web utnyttjade han sin tids brist på akademisk professionalisering, disciplingränser och regleringar till sin och universitetets fördel. Hans sätt att arbeta för sitt Alma Mater gör sig påmint
än idag framförallt genom de donationer som präglar universitetsbiblioteket och museerna och utgör en viktig del av det kulturarv som skiljer
Uppsala universitet från andra lärosäten.
Det objektbundna men ämnesmässigt fristående kunskapsintresse som
ligger till grund för dessa samlingar har gynnat utvecklingen av framförallt
historie-, arkeologi- och konsthistorieämnena i Uppsala. De är än idag en
stor tillgång för universitetet och förtjänar att presenteras fysiskt och virtuellt i varierande utsnitt och kontexter för att på så sätt fortsätta att gagna
forskning och undervisning.
367
Braniewokatalogen – ett mångårigt projekt
Thomas Tottie
Inledning
U
ppsala universitetsbibliotek är ett bibliotek med gamla anor.
Grunden lades 1620 genom en donation från Gustav II Adolf, som
bl.a. innehöll till kronan indragna svenska klosterbibliotek. Det
var böcker och handskrifter som då sedan länge förvarats i en slags depå
för beslagtagna boksamlingar på Gråmunkeholmen (nuvarande Riddarholmen) i Stockholm. Med tiden skulle bl.a. tillkomma en rad stora europeiska bibliotek som kungen och hans efterföljare sände som krigsbyte till
Uppsala universitet. Bland dessa befann sig det stora bibliotek som ägdes
av jesuitkollegiet i Braniewo (på tyska Braunsberg) i landskapet och stiftet
Ermland eller Warmia i norra Polen. Svenskarna erövrade staden den sista
juni 1626. Biblioteket hade grundats 1565 samtidigt med det jesuitkollegium (med tillhörande seminarium) som var en motreformationens högborg med en verksamhet inte minst inriktad mot Skandinavien. Gustav II
Adolf hade alltså både religiösa och kulturella motiv, när han lade beslag
på biblioteket. Flera böcker och handskrifter tillkom när svenskarna redan
följande dag lade sig till med stiftsbiblioteket i Frombork (tyska Frauenburg). Då tillkom bl.a. ytterligare verk som tillhört Nicolaus Copernicus,
vilka numera alltså ingår i Carolinas samlingar. De två biblioteken skickades till Stockholm, där de förtecknades av kungens bibliotekarie och arkivarie Johannes Bureus. Såväl böckerna som handskrifterna sändes 1627 till
Uppsala. I universitetsbibliotekets räkenskaper finns detta år kortfattat noterat: ”In Junio kommo böker frå Pryssen 36 kistor och 3 tunnor, och sattes
i en strandbodh så lenge det nedre liberiet bygdes färdigt.” Räkenskaperna
bokför 3 daler till dem som bar in böckerna i boden, 2 daler ”bodelega” och
6 daler 3 skillingar till dem som förde böckerna till biblioteket och ”lyfte
dem in”. Den lilla biblioteksbyggnad i två våningar som här avsågs låg nära
domkyrkan i hörnet av Akademigatan och Oxtorget (nuvarande S:t Eriks
torg). Här skulle universitetsbiblioteket förbliva, tills det på 1690-talet flyttades över till Gustavianums övervåning.1
1
Huvudarbetet om krigsbytet från Braniewo är fortfarande Otto Waldes bok: Storhetstidens litterära krigsbyten, del 1–2, 1916–20. Om krigsbyten och Braniewo har Lars
Munkhammar skrivit i flera uppsatser i bl.a. Skrifter utgivna av Riksarkivet, 1999, 13,
369
thomas tottie
Att äga gamla och värdefulla samlingar har alltid varit en stolthet för
ett bibliotek men även en förpliktelse. Samlingarna bör inte bara bevaras
utan även göras tillgängliga och internationellt kända genom kataloger, bibliografier, databaser eller på annat sätt. Under 1980-talet startades på Carolina flera stora publikationsprojekt, några av dessa väl värda att nämnas
i detta sammanhang. I första hand tar jag här upp det s.k. C-samlingsprojektet, som syftade till en tryckt förteckning över Sveriges största samling
av medeltida manuskript. Resultatet redovisades under titeln Mittelalteriche Handschriften der Universitätsbibliothek Uppsala i sex tryckta katalogvolymer 1988–1993 och två registerband 1995. Det andra stora projektet
som jag vill nämna är publiceringen i en kommenterad upplaga av Lexicon
Slavonicum, en handskrift donerad till biblioteket i början på 1700-talet
tillsammans med många andra manuskript och böcker. Givaren och författaren var hovmannen, resenären, språkmannen och donatorn Johan
Gabriel Sparwenfeld (1655–1727). Lexikonet gavs ut av dåvarande docenten
Ulla Birgegård. Det gjordes som ett publikationsprojekt vid universitetsbiblioteket och resulterade bl.a. i fyra stora lexikondelar 1987–1990 och ett
indexband 1992.
Det tredje stora publikationsprojektet är just det mångåriga projekt
som denna uppsats handlar om. Inledningsvis har jag gett en kort historik
över hur Braniewobiblioteket kom till Uppsala och blev en viktig del av
det universitetsbibliotek som ännu var under uppbyggnad. Liksom andra stora samlingar inom biblioteket har även Braniewobiblioteket genom
tidernas lopp blivit införlivat och katalogiserat i Uppsala universitetsbiblioteks samlingar och därvid även nämnts i olika sammanhang. I början av
förra sekelskiftet tog intresset för detta förvärv ökad fart genom internationella studier, efter att forskaren Ludwik Birkenmajer, som deltagare i
en polsk delegation, kartlagt var böcker som tidigare varit i polsk ägo (bl.a.
Braniewo­biblioteket) återfanns i svenska boksamlingar. Det var uppgifter
som sedan kunde användas av uppsalabibliotekarien Otto Walde i hans
epokgörande verk Storhetstidens litterära krigsbyten, som kom ut i två delar
1916 och 1920. Sedan dess har polska och svenska forskare på olika sätt intresserat sig för Braniewobiblioteket. Förre överbibliotekarien Gert Hornwall har sålunda i en uppsats i Nordisk Tidskrift för Biblioteksväsen (NTBB)
1969 påpekat att det polska biblioteket med åtföljande kataloger och förteckningar redan på 1600-talet genom klassifikation och uppställningsordning kom att påverka ordningen i det nya universitetsbiblioteket.2 Flera
författare skulle kunna räknas upp. Främst måste dock här nämnas Józef
Trypućko, polack men även professor i slaviska språk vid Uppsala univer-
2
s. 14–27 och av Livrustkammaren i Tidskrift med utställningskatalog. 2007, s. 83–89.
Citatet har signum: ”Bibliotekets arkiv E 1”.
Hornwall, G., ”Uppsala universitetsbibliotek äldsta uppställnings- och klassifikationssystem”. NTBB 56 (1969) s. 182–202.
370
braniewokatalogen
– ett mångårigt projekt
Józef Trypućko 1910–1983.
sitet. Även om många andra hjälpt till är det framför allt hans förtjänst att
den stora katalogen, som bär hans författarnamn, kommit till stånd.
Józef Trypućkos katalog
Józef Trypućko (1910–1983) var född i det då ryska Vilniusområdet (dagens
Litauen) och började sina studier vid Vilniusuniversitetet, där han bl.a. var
studiekamrat med Czesław Miłosz, senare nobelpristagare. I oktober 1936
blev Trypućko polsk lektor i Helsingfors (med lön från Polen), men flyttade
till Sverige i samband med att Hitler och Stalin invaderade Polen. Fr.o.m.
1940 var han verksam, först som biträdande lärare i polska, sedan som
docent och, fr.o.m. läsåret 1966/67 t.o.m. läsåret 1976/77, som professor i
slaviska språk vid Uppsala universitet. Genom åren blev han väl förtrogen
med det äldre polska trycket på Carolina. Resultatet av många års hängivet arbete blev den år 1958 tryckta katalogen Polonica vetera Upsaliensia
på sammanlagt 186 sidor. Det har framhållits att Trypućko inte bara var
en framstående forskare utan även en polsk patriot. Hans drivkraft var en
önskan att spåra upp och katalogisera äldre polska böcker utanför Polen.
371
thomas tottie
På det viset ville han synliggöra ett nationellt kulturarv för det Polen som
under andra världskriget gjort stora biblioteksförluster då ca 14,5 av ca 22
miljoner böcker gick till spillo.
I Polonica vetera Upsaliensia ingår också många titlar hämtade ur Braniewobibliotekets samlingar. Även som pensionär hade Trypućko ambition
att spåra dessa böcker och handskrifter som fanns spridda på olika ämnen
och samlingar inom främst Carolina men även på andra svenska bibliotek. På ett symposium ”Äldre svensk slavistik” hållet i Uppsala den 3–4
januari 1983 talade han över ämnet ”Polska klosterbibliotek såsom svenska
krigsbyten”.3 Han berörde därvid även Braniewobiblioteket och den forskning han själv bedrivit under många år i Carolinas bokmagasin. Den forskningen beskrivs som ännu långt ifrån avslutad. Några månader senare – den
21 juli 1983 – skulle dock Józef Trypućko avlida efter en kort tids sjukdom.
Innan dess skrev han från sin sjukbädd det brev till Andrzej Uggla som senare är återgivet såväl på engelska som polska i första delen av den tryckta
katalogen. Han vädjade därvid om att Andrzej Uggla skulle se till att hans
arbeten rörande Braniewokatalogen blev fullföljda. Han redogjorde även
för vad han hade hunnit göra för att skapa en modern katalog och läget
för såväl manuskriptet, som var samlat i sju tjocka pärmar, som för övrigt
material.
Andrzej Uggla arbetade på denna tid vid Slaviska institutionen, där Sven
Gustavsson 1977 hade efterträtt Trypućko som professor. Såväl Gustavsson
som Uggla, vilka jag kände väl från början av 1980-talet, tog kontakt med
mig. Vi var överens om att katalogen borde fullföljas men också att det var
ett stort projekt både att få arbetet avslutat och att finansiera en tryckning
av katalogen. Frågan var hur ett sådant projekt skulle organiseras. Uppsala universitet och Slaviska institutionen hade av tradition vetenskapligt
sett mycket goda kontakter med Polen. Detta gällde även i hög grad Uppsala UB. Förste bibliotekarien, professor Lennart Kjellberg, skicklig slavist
och översättare av många klassiska verk från polska, hade under sin tid
som bibliotekets förvärvschef sett till att Carolina hade en god modern
boksamling även inom ämnet polonica. Biblioteket hade bytesförbindelser
med drygt 90 bibliotek, akademier och lärda samfund i Polen. Till skillnad
mot såväl ”C-samlingsprojektet” som ”Sparwenfeld-projektet” fanns det
dock inte någon given kandidat inom biblioteket eller universitetet som
kunde fullfölja professor Trypućkos projekt. Vi var överens om att såväl
när det gällde kompetens som själva tryckningen skulle ett samarbete med
Polen vara önskvärt.
3
Trypućko, J., ”Polska klosterbibliotek såsom svenska krigsbyten.” I: Äldre svensk slavistik. Bidrag till ett symposium hållet i Uppsala 3–4 januari 1983. Uppsala Slavic Papers.
­Uppsala University. Department of Slavic Languages. Nr 9 s. 36–47. Uppsala 1984. Såväl Sven Gustavsson som Lennart Kjellberg skrev minnesartiklar över Trypućko i Slovo
nr 7, 1983 respektive Scando-Slavica, Tomus 30, 1984. I den senare bifogades en bibliografi över Trypućkos skrifter baserad på dennes egna anteckningar.
372
braniewokatalogen
– ett mångårigt projekt
Det visade sig också att där fanns en tänkbar polsk kandidat för arbetet:
Dr Jakub Z. Lichański (f. 1946), 1974 filosofie doktor i polsk filologi och sedan 2007 professor ordinarius. Han arbetade vid denna tid inom det polska
nationalbiblioteket med äldre litteratur och var även specialist på gamla
bokband. Lichański hade så sent som 1983 varit i Sverige som stipendiat
och lärt känna både Sven Gustavsson och Andrzej Uggla. Han återkom den
22–24 februari 1984 till Uppsala och besökte då särskilt Carolina. Redan vid
besöket 1983 hade han nämnt, att han själv och Biblioteka Narodowa eventuellt skulle kunna övertaga arbetet med och även publicera det slutliga
verket i Polen, om de ekonomiska frågorna för upprepade besök i Sverige
kunde lösas. I ett brev till Lichański den 29 maj 1984 förklarade Sven Gustavsson och Andrzej Uggla, att såväl Uppsala universitetsbibliotek som den
Slaviska institutionen var positivt inställda till hans förslag, att projektet
skulle fullföljas i ett samarbete mellan de två biblioteken och att Lichański
själv skulle vara beredd att åtaga sig arbetet. Från svenskt håll var man
mycket mån om att den person (eller de personer) som åtog sig arbetet
innehade både goda yrkeskvalifikationer och relevant erfarenhet av detta
slags arbete. I brevet sammanfattades arbetsuppgifterna preliminärt med
dels en genomgång av hela det föreliggande materialet dels en genomsökning av Boksalen efter nya titlar, vilket Trypućko ej hunnit med.4
Första etappen. Lichański redaktör
Därmed var stenen satt i rullning. Lichański återkom för fortsatta studier
i november–december 1985. Han höll därvid också ett föredrag den 3 december i Carolinas Boksal om syftet med projektet och vad han hittills
hunnit utföra. Föredraget h&oum